The Lost Cyclist: The Road to Xanadu: Caucasus

Vägen lutade svagt nerför. Den var asfalterad och väldigt få bilar syntes till. Dessutom hade jag medvind. Det var en sådan där dag som händer en gång per resa, en sådan där dag då man till sist lär sig att flyga. Därför tog det instinktivt emot att bromsa in och stanna. Men jag kände att jag inte hade något val. Cykeln lämnade jag bakom mig när jag började gå söderut. Hade jag fortsatt i samma väderstreck hade jag kunnat vandra i dagar utan att se en enda människa. Men jag stannade efter bara hundra meter. Vi foten av en kulle. Den var brant och jag var tvungen att ta stöd med mina händer för att komma upp. På toppen var utsikten hänförande. Jag såg min cykel där nere. Men det var det som nu fanns framför mina ögon som trollbundit mig när jag fick syn på dem från cykelsadeln. Tidigare hade jag bara sett dem på otillgängliga platser på hög höjd i vissa asiatiska länder. Det var sex år sedan förra gången. Det kändes surrealistiskt, som om två världar kolliderade där på kullen i Kalmykien. Toppen var prydd med tibetanska böneflaggor i olika färger. De smattrade i vinden. Traditionellt sett så är flaggornas syfte att främja fred, medkänsla, styrka och vishet och man hittar dem oftast på hög höjd där vindarna kan föra budskapet vidare runt jorden. Jag satte mig ner på en sten och beslutade mig för att stanna på toppen ett slag. När jag tänker efter så stannade jag så pass länge att jag nog hinner berätta om mina veckor i Kaukasus. Men bara en kort version, det är allt jag hinner, för Asien är stort och jag vill flyga. Låt mig berätta om bergen, om snön och regnet och allt det vackra, om bergspassen, om de fem stora jättarna.

IMG_6846

Det var länge ovisst vilken rutt jag skulle ta fram till- och förbi Vladikavkaz, staden där vägen som numera är känd som Georgian Military Highway börjar. Det är inget fint namn. Jag är helt säker på att vägen haft andra, betydligt bättre namn under årens lopp. Troligen många namn, på olika språk. Den historiska vägen över Kaukasus är urgammal. Strabo skrev om den redan för två tusen år sedan. Idag var den något av en besvikelse. Förutom några oerhört vackra partier handlade det mest om att se upp för lastbilar och bussar. Regnet och dimman hade dessutom skymt sikten till några kilometer. I det längsta hade jag dagarna innan tvekat på om jag skulle ta mig till Dargavs, den döda staden, på den ryska sidan. Bilderna jag hittat på nätet lockade mig. Men naturligtvis hade ryssarna krånglat till saker och ting. Enligt alla källor jag hittade krävdes det ett specialtillstånd för att besöka området. Ingen visste dock riktigt hur man skulle bära sig år för att skaffa ett av dessa så viktiga pappersbitar. En källa berättade om deportering och rivet visum om man blev upptäckt utan. Naturligtvis hittade jag ingen som råkat ut för detta utan den enda västerländska turist som jag hittat vid min research, en tysk cyklist, visste inte ens om att det krävdes tillstånd. Ibland är okunskap uppenbarligen bra. Cykla på du bara, skrev han i ett mejl. -Det går nog bra.

Dargavs ligger i Nordossetien. Att ta sig in i delstaten gick bra. En bom över vägen. Militärer med automatvapen. Det vanliga. Och en virrig svensk cyklist. Som vanligt. De kontrollerade mig. Mitt pass. Mitt visum. Och önskade mig lycka till med litet flin på läpparna. Jag slog läger på en gammal serpentinväg några kilometer senare. Skog hade växt upp på den gamla när en nyare väg byggts. Jag sov gott. Dagen efter var det återigen regnigt. Dimma. Moln. Jag var inte på bra humör och bestämde mig ganska snabbt att inte riskera mitt visum när vädret ändå förstörde så mycket av upplevelsen. Jag struntade därmed i avtagsvägen mot Dargavs och fortsatte till Vladikavkaz och sedermera mot Georgien. Äventyret fick stryka på foten i förmån för det mer tämjda alternativet. Efter en natt i byn Kazbegi klättrade jag upp för Jvaripasset, den högsta punkten på vägen. Det var fint. Det regnade såklart. Jag rullade därefter neråt i två dagar och kom slutligen till Tbilisi. Det första passet var avklarat.

IMG_6876
Spännande cykling på Georgiens bergsvägar…

IMG_6928
Georgian Military Highway. Gränsen öppnades för turister 2013.

IMG_6960
Jippiee!!

IMG_7171
Jvaripass

Pass två blev en lite annorlunda historia eftersom jag först inte hade tänkt att cykla det. När jag var i Tbilisi hade ingen klockren cykelplan ännu utkristalliserats utan jag vägde olika planer mot varandra. Ett faktum var att jag nog hade planerat lite i överkant och underskattat landets vägar. Jag bestämde mig för att ta en buss till Batumi och sen cykla tillbaka till Tbilisi längs en rutt som skulle få med många av landets pärlor. Men sen insåg jag att busstationen låg på andra sidan Tbilisi ifrån mitt vandrarhem sett, så jag övergav planen och skulle istället lifta. Jag cyklade således ut ur den georgiska huvudstaden. Dessvärre var himlen fantastiskt blå och det kändes dumt att lifta den första fina dagen på länge så det blev att jag cyklade åtta mil och slog sen läger under en mobilmast. Dagen efter liftade jag dock fram – och förbi – staden Akaltsikhe, samma stad hade jag passerat under 2008 års vintertur. Strax väster om staden blev jag avsläppt av herren som jag liftat med. Jag började cykla mot passet och när det kom en bil bakifrån försökte jag få lift. Dessvärre kom det bara någon enstaka bil. Efter den sista lilla byn så slutade de helt att komma och asfalten försvann till förmån till en illa skött grusväg. Men bitvis var vägen väldigt vacker. Tanken på att lifta över passet försvann ganska snart och istället kämpade jag mig uppåt, timme efter timme. Lövträden försvann och barrträd tog vid. Till sist försvann även dessa och en högalpint landskap tog över. På runt två tusen meters höjd närmade jag mig en by, vilket jag tyckte var en aning konstigt men samtidigt intressant. Strax innan byn såg jag en franskregistrerad husbil, och eftersom det är sed att stanna och prata med andra overlanders så gjorde jag just det. Det var ett franskt par i sextioårsåldern som åkte runt i några månader. Jag frågade om deras resa och de om min. Jag berättade att jag först och främst skulle till Batumi, vilket fick fransoserna att se ut som ufon. Jag förtydligade. Nu gick det upp ett ljus för dem. -Ahhh, you mean Batåmiiii! Jag försökte hålla mig från att börja fnittra hysteriskt. -Batåmiiii utbrast de igen.

En halvtimme senare hade jag nått toppen på passet. Nästan exakt samtidigt började det regna, och bakom mig var molnen kolsvarta. Det blir skönt att komma ner på andra sidan, tänkte jag. Men när jag tittade neråt dalen så var molnen lika olycksbådande på den västliga sidan. Några minuter senare föll ett tungt regn över mig, och vägen förvandlades till brun gyttja. Det gick inte mycket snabbare ner än det hade gjort uppåt. Efter ett antal mil så kom jag till den första riktiga byn, samtidigt började asfalten. Jag tog en minibuss ner till Batåmiii, där den egentliga turen genom Georgien skulle börja. Bergspass två var klart.

IMG_7222
Mörka moln på pass nummer två. Likadant såg det ut på västra sidan.

IMG_7218
Vägen var spännande.

En bit norrut i landet, eller snarare nordväst, nära gränsen till utbrytarrepubliken Abchazien, försökte jag och en ung svenska vid namn Elvira (Följ på FB och Blogg) några dagar senare cykla ifrån polisen. Det hade börjat i staden Zugdidi där polisen plötsligt inte lämnade oss i fred. Först trodde vi att de bara ville skydda oss från de efterblivna georgiska bilförarna, sen trodde vi att det hade med närheten till nämnda utbrytarrepublik att göra. Men till sist insåg vi att det inte hade med något av det att göra. De ville helt enkelt skydda oss mot allmänt farliga saker som cyklistätande vilda djur, livsfarliga banditer, stråtrövare och allmänna desperados. Således körde de bakom oss mil efter mil. I tjugo kilometer i timmen. Det känns verkligen jättetryggt att den georgiska polisen vet vad som är farligt för cyklande turister i ett land med kanske världens sämsta bilförare. Till sist fick vi nog och cyklade snabbt in på en liten traktorväg i syfte att hitta tältplats, och vi hoppades att poliserna skulle tappa bort oss eftersom de just då låg lite längre bak. Men inte. De hittade oss där vi stod bakom några täta granar och försökte se osynliga ut. Naturligtvis fick vi inte campa där. Inte för att det var någons mark eller så – utan för att det helt enkelt skulle vara farligt. Vi blev eskorterade tillbaka till en by där vi fick slå upp våra tält i den centralt belägna stadsparken, mitt framför ett gammalt Sovjetiskt krigsmonument. Polisstationen var den närmaste grannen. Dagen efter var tydligen hotet från alla desperados som bortblåst för vi blev inte tvångsövervakade, inte ens när vi lämnade parken. Det var mycket skönt att återfå friheten. Under dagen cyklade vi in i Svaneti och campade vid sidan av vägen några mil från Mestia.

IMG_7010
Stadsparken utanför polisstationen.

Efter några dagar i den lilla bergsbyn så fortsatte vi österut. Först tänkte vi bara cykla den normala vägen (som inte är speciellt normal egentligen) via Ushguli och Lentekhi, men sen kom någon av oss på, oklart vem, att det vore kul att testa Latpari Pass istället. Passet var högre än det som ligger på normalrutten, betydligt ovanligare och den totala distansen skulle bli mycket mindre så vi skulle dessutom spara en hel dag. Även det var bra eftersom vi hade ett allt mer tight schema. Elvira var på väg till Centralasien via Iran och hade sina visumtider att tänka på. Och jag började känna mig allmänt stressad. Sagt och gjort. Det enda svåra låg i att vi var tvungna att komma över passet. Men det skulle nog gå bra. Antog vi.

Vi hittade avtagsspåret och öppnade en grind för att komma in i den inhägnad där stigningen började. Det var brant, oerhört brant, och långt senare hade vi lett, burit och knuffat våra cyklar i över tusen höjdmeter. Natten tillbringade vi på 2400 meters höjd, resans i särklass högsta campingplats. Bilar behövde vi inte oroa oss för, vägen var helt oframkomlig för dess åbäken. Det var ett oerhört roligt dygn, kanske resans mest minnesvärda. Det var väldigt vackert och snöklädda bergsjättar syntes åt alla håll. Vid något tillfälle såg vi byn Ushguli snett nedanför oss.

På runt 2500 meter började snö dyka upp. Först i små fickor vid sidan av vägen. Sen i drivor. När vi passerade 2600 meter så var allt snö utom en meterbred remsa där vi ledde cyklarna. På runt 2700 meters höjd började verkliga tvivel att dyka upp. När vi tittade upp mot passet (på cirka 2850 meters höjd) så fanns det inte ett spår av vägen. Vi lade ner våra cyklar och gick nån kilometer upp för vägen för att rekognocera. Allt vi såg var vitt. Där vägen borde gå fanns inte ett spår av den. Dessutom lutade hela området så mycket att om vi släpade våra cyklar ovanpå snön riskerade vi först och främst att kana ner i tomheten under oss men även att bli begravda när snön ovan oss töade i försommarvädret och släppte. Det sved, men det fanns inget som helst hopp om att en fortsättning över passet skulle vara det rätta beslutet. Rätt beslut var att vända om. Till ett hundra procent. Vi gick tillbaka till cyklarna. Under tiden hade det börjat att regna. Vi rullade ner, och i konstant regn nådde vi långt senare på dagen Ushguli. Pass tre misslyckades – men bjöd på fantastiska upplevelser. Tyvärr hade vi förlorat ett dygn, inte tjänat ett, på försöket.

IMG_7308
Glad Elvira på vägen efter Mestia.

IMG_7322
En bit av vägen upp till Latpari Pass. Kommer det att gå?

DSC_0944
Jadå. Vi fick vara lite försiktiga bara.

IMG_7072
Vi kom över allihopa.

DSC_0980
Vägen upp Latpari Pass. Bra väder till på köpet. 

IMG_7109
Svaneti ordnade platsen och Outdoorexperten i Västerås fixade tältet. Tack på er!

IMG_7102
Vad behöver man mer än en hoj och en katastrof till väg?

IMG_7117
Elvira på väg uppför Latpari Pass. Tufft!

DSC_0073
Vi blir allt mer tveksamma. Passet går över bergen till vänster.

DSC_0102
Jag undersöker möjligheterna. Ni ser vinkeln på snön på vägen. Längre upp var det samma fast ingen barmark alls. Och stup på vänstra sidan. Och blötsnö ovanför oss. Nej, inte bra. Snön närmast i bild har lossnat precis på det sättet som jag inte vill att det ska göra. Vi vände. 

IMG_7327
En vacker tältplats på 2400 meter över havet.

Själva Ushguli kan ha varit den mest överreklamerade håla som jag någonsin besökt. De mytomspunna gamla vakttornen var mycket fascinerande och naturen runtomkring den världsarvslistade byn var säkert helt fantastisk när vädret var tillräckligt bra för att se den. Men själva byn var inte mycket att hurra för. I byn träffade vi en fransk cyklist som berättade att en hund följt efter honom ända sen Lentekhi. Vi tänkte inte mer på det förrän samma hund började följa efter oss mot nämnda by. Först försökte vi låta bli att ge den uppmärksamhet men när timmarna gick blev det omöjligt. Samtidigt tänkte vi att Benjii ju kom från byn från början så det var kanske lika bra att han fick följa med oss tillbaka. Det var ingen vanlig gatuhund, utan det var en klok och väluppfostrad vovve. I tre dagar följde han efter oss, och försvarade oss mot otäcka bilar och klumpiga kossor. I gengäld försvarade vi honom mot stora loppbitna byrackor när vi rullade in i främmande revir längs vägen. Benjii korsade ett bergspass med oss, och vadade genom gyttjehav och floder. Han sprang troget vid vår sida i hällregn och han sov utanför våra tält om nätterna. Det var sorgligt när vi märkte att han även började följa efter oss när vi lämnade Lentekhi, framför oss låg hårt trafikerade vägar och landets nästa största stad. Det var inget vi ville locka in Benjii i. Vi försökte på alla sätt få honom att förstå att han måste stanna i Lentekhi, men i slutänden var vi helt enkelt tvingade att cykla ifrån honom. Och då hade vi övervägt att försöka få honom adopterad eller kontakta någon djurskyddsorganisation. Men cynikerna i mig visste att ingen skulle bry sig om en gatuhund bland tiotusentals andra gatuhundar. Inte i ett land som Georgien där vi upprepade gånger sett tecken på hur illa djur blir behandlade. Vi kan bara hoppas att han återvände till byn och stannade där. Eller så väntade han in nya adoptivcyklister och springer än idag mellan Ushguli och Lentekhi och tillbaka. Håll utkik efter honom om du har vägarna förbi. Han gillar korv.

IMG_7161
En by precis före Ushguli – lägg märke till de uråldriga vakttornen…

DSC_0399
Benjii

Passet i sig var vackert och roligt. Sikten var inte den bästa och på toppen började det regna. Som vanligt. Men det var ändå en rolig och utmanade dag, och på östra sidan om passet låg det fortfarande mycket snö kvar, och bitar av vägen hade kollapsat. Ändå hade vi tur. Dagen innan hade en bandvagn lämnat Ushguli och plöjt toppen på passet. Därav fanns det upp till två meter höga snövallar längs vägsidorna. Vi fick även korsa en flod som såg stor ut i verkligheten, men mindre på våra bilder. Kanske var det det rytande ljudet som gjorde den större i verkliga livet. Ändå tog det en stund att forcera vattenflödet. Benjii låg och vilade vid en sten under tiden vi bar över våra cyklar. Det fjärde passet var avklarat. Det var drygt 2600 meter högt och gick från övre till undre Svaneti.

IMG_7368
Huvudvägen mellan Ushguli och Lentekhi. Genvägen över Latpari Pass fick vi som sagt ge upp.

DSC_0180
Benjii & jag

IMG_7208
Elvira och Benjii på Zagar Pass

DSC_0272
Den Förlorade Cyklisten

IMG_7353
På vägen upp…

DSC_0313
På vägen ner…

DSC_0326
Mycket snö och så syns Benii där igen. En riktig linslus är vad han är!

IMG_7232
Massor snö & Elvira

DSC_0289
Jag vilar lite i regnet…

DSC_0351
Tvättar fötterna och bär cykel.

IMG_7419
Elvira redo för ännu en flod…

IMG_7425
Den svenska mästarinnan i gyttjecykling!

Efter Kutaisi började vägen upp det femte och sista passet. Namnet var Zekari och hon var mycket vacker. Vi passerade den lilla spaorten Sairme där asfalten försvann och gruset tog vid. En bit upp längs vägen campade vi i en kurva. Det var väldigt lite trafik, men för att vara på den säkra sidan byggde vi upp visst skydd så att bilar skulle se oss. Det fanns ingen annanstans att tälta. Dagen efter fortsatte vi upp – i okaraktäristiskt vackert väder. Vi kämpade länge för att nå krönet som vi båda ansåg måste vara passet, men väl uppe såg vi att det fortfarande var flera kilometer kvar till toppen. Så istället för att fira pass satte vi oss och åt en måltid. En timme senare nådde vi den verkliga toppen, och började nerfärden på mycket snirkliga och små bergsvägar som snart övergick till att vara snirkliga små skogsvägar. Till sist nådde vi staden Akaltsikhe – som jag hade passerat under den där vinterturen och dessutom liftat genom tio dagar tidigare. Det femte och sista passet i Georgien var över.

IMG_7488
Matpaus på vägen upp för Zekari pass…

IMG_7268
Den nordliga sidan av samma pass. Väldigt väldigt vackert!

DSC_0512
Sydsidan. Passa på att lek den gamla leken ”Hitta cyklisten”

Georgia-road-map
Min och våran rutt i Kaukasus. Det röda cyklade jag åt ena eller andra hållet. Det svarta är andra transportmedel. Passen jag berättat om är de gröna plupparna. Ursprungsbilden stal jag på Internet. 

Dagarna efter fortsatte vi att cykla. Vi tog oss in i Armenien, men efter bara en dag var vi tvungna att gå skiljda vägar. Elvira skulle sätta rekordfart mot Iran med sitt tickande visum i tankarna, och jag insåg att det var hög tid att återgå till min normala rutt. Hemma i Sverige hade jag väl räknat med att cykla tillbaka norrut också, men det övervägde jag inte ens nu. Jag hade tänkt att ta mig till Tjetjenien och Dagestan, och det svider lite att jag missade det. Men att än en gång slåss mot trafiken på Georgian Military Highway och på sluttningarna i norra Kaukasus var inte att tänka på. Men framför allt hade jag spenderat mycket längre tid på den här omvägen än vad jag planerat. Planen var nu att ta mig tillbaka till Elista i Kalmyken så snabbt som möjligt och där fortsätta rutten österut, in i Centralasien. Det tog mig fyra dagar att resa mellan Armenien och Elista och jag varvade cykling med en liten sträcka i taxi, tre liftningar, en bussresa och två sträckor med tåg. Fast först cyklade jag ena sträckan som jag liftat när jag lämnade Tbilisi några veckor tidigare – främst för att liksom sy ihop rutten i Georgien och få en helcyklad sträcka, om än i en något kreativ ordningsföljd, mellan Batumi och huvudstaden, och därmed med resten av resan. En nördgrej kanske, men det kändes bra. Nätterna tillbringade jag i tält strax utanför städerna som jag hamnade i längs vägen. I Elista campade jag till och med inne i staden, bakom ett ödehus i närheten av busstationen i stadens norra utkanter. Dagen efter vaknade jag tidigt. Det var varmt. Resan skulle under dagen ta en ny riktning. Bergen och dess regniga pass var ett avslutat kapitel. Nu skulle det handla om den centralasiatiska stäppen. Om den centralasiatiska stäppen och om hetta.

IMG_7545
Mitt hem i Elista, huvudstaden i den ryska delrepubliken Kalmykien.

Tack alla ni som microsponsrat mig via swish eller paypal! Ska sanningen fram så brukar det komma in en så pass stor slant att det täcker till de två hotellnätter som det brukar ta att skriva en uppdatering på bloggen och ladda upp bilder och annat. Det är helt fantastiskt och ni ger mig motivation att fortsätta med det här livet. Tack på er. Swish: 0722 966 454 Paypal: Tryck HÄR. Tack! Verkligen!

Kommentera gärna!

Vi hörs i Kirgisistan!

/Lars

 

posted: The Road to Xanadu 2016

Comments are closed.