Lars Bengtsson » Chasing Kangaroos

Chasing Kangaroos

En ny början

Efter att ha flugit ifrån Kathmandu, via Bangkok, och i luften blickat ner på den röda öknen och förfärats men samtidigt imponerats av dess oändlighet så landade jag till slut i jättelandet Australiens största stad. Jag stannade i Sydney i några dagar och frågade mig under tiden vad det egentligen är med staden som lockar ett så oerhört stort antal svenska turister dit. En vacker stad, absolut, men där slutar det. Jag fixade i ordning cykeln och började en morgon cykla söderut längs med Highway 1. Det regnade. Vissa saker ändras inte. Inte ens på världens torraste kontinent. Det var relativt kallt och blåsigt. Men det var bara tillfälligt. Långt senare, under min korsning av “the red centre”, så skulle det bli både torrare och varmare. Utan överdrift. Men först? Mera regn.

Första natten i landet Oz så campade jag i en skog som hette “Black butt forest”. Det fanns faktiskt en skylt vid sidan om den lilla skogsväg som jag följde in i skogen med hopp om att hitta en bra tältplats som berättade att det var förbjudet att campa i skogen, men antagligen hade jag blivit tillfälligt blind i jakten på svaret på varför skogen hette som den gjorde - så jag såg tyvärr aldrig skylten. Jag campade under ett träd och hörde under kvällen regndropparna träffa tältduken i en kulsprutas takt.

Dagen efter hade det klarnat upp och jag cyklade zick-zack mellan olika klippor och stränder och jag cyklade uppför en kulle och såg på utsikten och Kiamas blowhole där vågorna slog in och bröts på ett mycket spektakulärt sätt. Jag stannade och åt och såg ett par extremt färgrika fåglar som flög omkring och lekte med varandra. Det var en bra dag.

Minuterna, timmarna och dagarna rinner iväg snabbt och vädret växlar mellan regn och halvblå himmel, jag stannar ofta i vägkanten eller på något enklare café och äter eller dricker en kopp kaffe, och när jag vill lyxa till det ordentligt köper jag en fish & chips inslaget i tidningspapper och på kvällarna brukar jag slå läger i närheten av ortsnamn såsom Seven miles beach, Broulee och Mimosa Rocks National Park.

I nationalparken Eurobodalla parkerar jag cykeln vid en massa ormbunkar som når över huvudet på mig och när tältet var uppsatt och cykelväskorna inslängda så gick jag på en timmes promenad i parken. Det dröjde inte lång tid förrän jag såg mitt livs första känguru. Vi fick syn på varandra samtidigt och ögonblicket efter hoppade den iväg på sina enorma bakben.

En annan kväll i en annan park så satt jag i tältets öppning och åt ur en konservburk med majs. Bara några minuter efter att jag ätit klart och stängt tältet så hörde jag ett sniffande och tassande ljud utanför. Jag drar sakta ner tältets dragkedja och tittar ut. Två stycken vombater slåss om mina matrester och den större av dem trycker in nosen i konservburken och håller på att fastna. Sen gjorde den mindre exakt samma sak och fastnade verkligen. Han skuttade omkring med burken på nosen och försökte få av den med hjälp av tassen, vilket inte var något han klarade av. Jag tog på mig skorna och gick ut och försökte ta burken ifrån djuret. Jag var lite orolig för att bli biten och när jag fick loss den så gjorde djuret ett litet utfall men ångrade sig snabbt när den insåg att jag nog var för stor. Istället började de slåss med varandra och ignorerade mig fullständigt när de jagade varandra runt tältet. Senare på natten hoppade jag högt när djuren lekte lite för våldsamt och brakade in i tältduken under deras jakt på varandra.

Några dagar senare på väg till Croajingolong national park så såg jag en val ute till havs. Lokalbor som jag pratat med i trakten sa åt mig att hålla ögonen på havet eftersom det var stor chans att se just valar vid denna årstid då de enorma djuren vandrar ner till Antarktis på jakt efter svalare vatten. Det var en mycket härlig upplevelse att med vinden i ryggen cykla några meter ifrån havet och se valar. Oförglömligt.

På kvällen i parken fick jag ännu en liten chock då jag känner att tältbottnen under mitt huvud rör på sig när jag ska försöka somna. Jag lyfter upp liggunderlaget och känner försiktigt efter och kommer fram till att det ligger ett ganska stort djur precis under tältbottnen. Jag försökte skrämma iväg det men det enda som hände var att en tagg penetrerade bottnen och reste sig ett par centimeter upp. Vad fan är det här tänkte jag och gick ut i mörkret för att i skenet av min pannlampa ta reda på vad det var för något djur och det jag såg när jag stod med ena tältets hörn i min vänsterhand var 2 decimeter av ryggen på ett nergrävt och mycket taggigt djur - en Echidna (Myrpiggsvin), som tillsammans med det mer kända näbbdjuret är de enda däggdjuren som lägger ägg. Jag drog mitt tält ett par meter åt sidan med all utrustning inuti och bad sen djuret om ursäkt för mitt snedsteg att tälta över hans hem.

Jobb och vägen till Melbourne

Två veckor efter jag lämnade Sydney så kom jag till den lilla byn Maffra och checkade in på ett vandrarhem där jag framförde önskan om att kanske få jobba på någon av de närliggande farmerna. Jag hade tidigare hört att det fanns mycket jobb i närheten och att vandrarhemmet i Maffra tydligen fungerade som någon slags arbetsförmedling. Kvinnan som checkade in mig och hade en lista på olika farmer som ville ha arbetskraft och hon ringde en av dem och när hon la på så var jag inte längre arbetslös.

Jag stannade nästan fyra veckor på farmen där jag jobbade tillsammans med ett gäng australiensare samt två backpackers och våra arbetsuppgifter bestod mest i att skörda kål. Det var inte roligt alls. Dock var det skönt med lite nya pengar. En av få händelser som fick mig att dra på smilbanden under de här veckorna var när en av de australiensiska arbetarna av misstag fick en gigantisk Huntsmen spindel på ena låret. När han i panik slog bort spindeln så ramlade djuret ner i hans ena stövel. Det såg mäkta roligt ut då han hoppade omkring på ett ben samtidigt som han skrek för full hals och försökte få av sig stöveln. När han äntligen lyckades få av den så satte han av misstag ner den bara foten i en komocka. Han var inte glad efteråt men det var vi andra. Jag har sällan skrattat så mycket.

Under den tredje veckan på farmen kom det också ut en journalist ifrån Gippsland times och gjorde ett reportage om mig och min cykel.

Det var efter de fyra veckorna på farmen verkligen skönt att börja cykla igen. Efter en sovmorgon tog jag mitt pick och pack och cyklade tills det blev mörkt då jag slog upp tältet för första gången på länge. Dagen efter cyklade jag de återstående milen fram till Melbourne där jag efter ett par dagar hoppade på en färja med destination Tasmanien.

Tasmanien

Jag hade haft önskan om att få åka till Tasmanien ända sen den dag då jag som mycket ung läste om en pensionerad krokodiljägare som bodde i en husvagn i något avlägset hörn av ön i tidningen Lyckoslanten. Det skulle dröja cirka 15 år innan jag rullade ner för landbryggan på “Spirit of Tasmania” och tog mina första steg, eller mina första tramp, på den för mig högst mytomspunna ön.

Ön tillsammans med landets väldiga outback var egentligen de enda anledningarna till att jag över huvudtaget reste till Australien. Många av de mer klassiska turistmål en som Brisbane, Byron bay och östkusten i stort har aldrig intresserat mig, utan jag ser dem rent av som tråkiga och det faktum att 95 % av alla backpackers som reser runt i Australien enbart håller sig just i dem områdena är inget annat än ett stort mysterium.

Det var med förväntan och med en enorm frihetskänsla som jag medsols började min tur runt ön. Jag cyklade ut ur hamnstaden Devonport och på kvällen hade jag lagt cirka 13 mil bakom mig och naturen hade gått ifrån att vara ganska ospännande till ett oändligt grönt prärieliknande landskap som jag tyckte mycket om. De sista timmarna när solen stod lågt cyklade jag med min skugga på vänstersidan som gav illusionen om att det i själva verket var två cyklister som i fullfart cyklade över Tasmanien sida vid sida. Jag hade dock svårt att hitta någon bra tältplats när det började mörkna då det var höga stängsel på båda sidor om vägen. Men tillslut såg jag en liten öppning i stängslet och drog in cykeln där och tältade sen i högt gräs precis vid en lite damm. Under natten vaknade jag ett otal gånger av att en Kookaburra flög över tältet, eller om den satt på en gren ovanför och inte heller kunde sova, och gång på gång fyrade av sitt unika skrattande läte.

Dagen efter var det julafton. Jag var ganska trött och bara efter ett par mil så kände jag att jag var tvungen att äta lite mer för att över huvud taget komma någonstans under dagen. Jag satte mig i diket och åt lite bröd och en liten burk vita bönor. Jag stannade på en övergiven farm och fyllde på mer vatten i en kran samtidigt som jag undrade om det var någon inne i det tillsynes tomma huset och tittade på mig bakom en gardin. Ingen hade öppnat när jag knackade på men eftersom jag var i behov av vatten så hjälpte jag mig själv. Jag cyklade sen ett relativt högt pass som var beläget strax norr om nationalparken Ben Lomond och fortsatte sen genom en bit trollskogsliknade urskog som jag under ett par kortare promenader utforskade lite i kanten. En bil stannade och frågade om jag var okej efter bergspasset och önskade god jul och jag passade på att fråga om affären i byn Mathina fortfarande var öppen med tanke på att det var julafton, men det visste de inte. Väl framme i byn visade det sig att allt var stängt - allt utom byns pub. Tydligen var det inte så vanligt att puben i byn i Tasmaniens nordöstra hörn fick besök utifrån, särskilt inte på julaftons kväll, för hela puben stannade upp i en tystnad och tittade på mig när jag slog upp dörren och gick in för att se om de hade någon mat. Jag tittade tillbaka och funderade ett par sekunder på om jag skulle säga något, hålla ett litet jultal kanske? Men efter ett par sekunder slutade folk att stirra och det vanliga pubsurret började igen. Någon mat hade de dock inte och eftersom jag hade glömt av att det var jul när jag lämnade Devonport dagen innan så hade jag inte laddat upp med tillräckligt mycket mat. Jag cyklade därifrån med 4 små chipspåsar och en burk coca-cola och tältade sen i vägkanten.

Dagen efter fortsatte jag mot byn Fingal där jag kom över ett par enkla matvaror och samtidigt fyllde jag på nytt vatten. Jag cyklade över det magnifika Elephant pass och njöt av en spektakulär nerväg som tog mig ända ner till havet på andra sidan. På kvällen tältade jag på en gratiscamping vid ett område som kallade för “Chain of lagoons”. Jag trodde att jag skulle vara ensam på campingen med tanke på att det var juldagen men det visade sig att det fanns ett 15-tal campare till på platsen. På kvällen strövade jag omkring i området och såg vid ett tillfälle en stor skogskänguru på nära håll. När han såg mig tittade han på mig under ett par sekunder och hoppade sen iväg.

Ifrån Chain of lagoons så hade jag två dagars cykling fram till Tasmaniens huvudstad Hobart. Det var två dagar präglade av regn och en natt präglade av spindlar som antagligen skulle få varenda araknofob att drömma mardrömmar för resten av livet. Det var när jag skulle leta reda på en tältplats för natten som jag gick in i en dunge av bruntorra granar för att se om jag hittade någon lämplig plätt. Jag såg inte det jättelika spindelnät som hängde mellan två bruna grenar utan gick rätt in i det. Naturligtvis fick jag det rätt i ansiktet och efter att jag med slutna ögon tagit bort det såg jag en svart jättespindel på min vänsteraxel. Jag har väl inga jättebekymmer med spindlar egentligen men jag vill helst inte ha dem på mig. Jag böjde mig mycket sakta ner och tog upp en sten och föste undan djuret. När jag tittade mig omkring så såg jag nät överallt. Vart jag än gick så hamnade jag i ett nästan helt osynligt spindelnät. Tillslut så tog jag upp en gren som jag höll framför mig som ett anti - spindelnätsskydd, samtidigt som jag vände om och gick exakt samma väg tillbaka. Jag valde att inte campa i den skogsdungen.

Jag hade några lata dagar i Hobart med biobesök och nyårsfirande på vandrarhemmet där jag bodde. Jag följde nyheterna om den fasansfulla Tsunamin i Sydostasien. Efter Hobart styrde jag mot den lilla byn Kettering där jag hoppade på en färja till Bruny Island. Under de nästkommande dagarna så cyklade jag ett varv på den lilla ön (egentligen två öar) och när jag kom till södra öns sydligaste del så tog jag av mig skorna och vadade 30 meter genom iskallt vatten ut till en hög klippa som jag klättrade upp på. Längre bort ifrån Sverige än så hade jag aldrig tidigare varit och kommer antagligen aldrig heller att vara det. Efter klättringen vadade jag tillbaka samma väg och slog upp tältet vid några små klippor och sov ett par timmar. Dagen efter så vände jag norrut och skulle mer eller mindre cykla just norrut ända tills jag några månader senare doppade framhjulet i Timorsjön strax utanför Darwin cirka 5000 kilometer iväg.

Väl tillbaka på det tasmanska fastlandet så gick min numera nordbundna cykeltur först till Mt field national park där jag vandrade till magnifika Russels falls och sen vidare till Valley of the giants - en dal där världens högsta blommande träd växer. Strax utanför parken fanns ett mini-zoo där jag stannade till en snabbis. Det var bland annat de tasmanska djävlarna jag ville se - djuret som numer är endemiskt på Tasmanien och som innehar däggdjursvärldens “kilo för kilo” hårdaste bett. Jag hade aldrig sett djuret tidigare men jag hade någon gång hört djurets fasansfulla skrik om nätterna i tältet och förstod då mycket väl att de tidigaste européerna blev livrädda när de under den mörkaste delen av natten hörde djurets läte. De tyckte djuret lät som en Djävul - en Tasmansk Djävul. Djuret är också världens största nu levande köttätande pungdjur. Dock fanns det en ännu större art fram till inte för så länge sen; 1936 dog det allra sista exemplaret av den tasmanska tigern på ett zoo i Hobart. Det händer i och för sig att det kommer in rapporter om att folk har sett djuret i de ogenomträngliga och näst intill outforskade urskogarna i sydvästra delen av ön. Dock finns det inga bevis för att rapporterna är sanna, vilket naturligtvis är bra, för skulle det komma fram att det fortfarande finns några djur kvar så skulle säkert jordens intelligentaste ras se till att få jobbet gjort en gång för alla.

Turen fortsatte via Meadow lake, Henty dunes och Lake st. Clair NP till världsarvsklassade Franklin-Gordon wild rivers national park där jag cyklade genom ett landskap med färger som jag aldrig tidigare sett i naturen . Gräs, buskar och träd som var färgade i mintgrönt och svagt rosa eller knallorange varvat med mörka, ruggiga klippor och berg som otaliga istider och 2.5 meter regn om året format till skulpturer som ifrån en annan tid. Som vanligt skuggas min utsikt av tunga svarta regnmoln och ofta kommer det skyfall som gör att jag aldrig är helt torr.

Jag närmade mig Tasmaniens mest berömda attraktion: Cradle mountain national park. På vägen dit så såg jag en lång brunsvart orm ge en gnagare det dödliga betten. Ormen hann dock inte svälja sitt offer innan vibrationerna ifrån mina hjul skrämde iväg honom. När jag passerade platsen för skådespelet så låg gnagaren och skakade av spasmer på grund av ormens nervgift. Det var inget trevligt att se så jag tog upp en stor sten för att få slut på djurets lidande, men när jag ögonblicket senare stod lutad över djuret med stenen i höger hand så låg den helt still och med vidöppna och döda ögon.

Jag stannade två nätter i Cradle mountains och tillbringade dagen mellan nätterna strövandes omkring i parken och var mycket imponerad. “Vaggbergen” består av två högre spetsiga toppar med en sänka i mellan sig som exakt ser ut som en vagga, och tittar man riktigt nog så kan man även se konturerna av ett ansikte med en näsa och händer vilandes på bröstet och ett par fötter av en förstenad och uråldrig jätte. Dagen efter så cyklade jag tillbaka till Devonport och varvet runt Tasmanien var fullbordat. Jag köpte biljetter och hoppade sen på en båt tillbaka till “The northern Island”

The great ocean road

Jag cyklade ut mot och senare även förbi den världsberömda surfhålan Torquay och även den lika berömda Bell´s beach några minuter senare. Först hade jag planerat att stanna till, tillbringa ett par dagar med att surfa, men blotta synen av den överfulla stranden fick mig att vettskrämt öka takten och cykla därifrån. Min surfkarriär får helt enkelt vänta ett tag till. (Och slutscenen i filmen Point Break spelades ju ändå inte in där som så många tycks tro…)

Dagen efter så cyklade jag de östligaste delarna av Great ocean road och den var faktiskt ganska schysst att cykla på. Jag stannade ofta och gick omkring och fotade och senare på dagen så ser jag att ett par bilar har stannat i vägkanten och att det står en liten folkmassa och tittar upp i ett träd. Jag stannar naturligtvis och ser efter vad allt handlar om. Uppe i trädet sitter två stycken koalor. Jag står under trädet och beundrar djuren ett bra tag innan jag fortsätter.

På kvällen cyklar jag uppför en relativt mycket lång backe och undrar samtidigt varför inte vägen heter “Great mountain road” istället. På toppen campar jag och på morgonen cyklar jag vidare på vägen som nu går neråt och jag passerar bland annat “Gibson steps” och ett tag senare den berömda vägens varumärke: “The twelve apostles”.

Strax efter cyklade jag ikapp en schweiziska som också hon cyklade. Vi hade sällskap en stund innan hon stannade för dagen i Port campell medan jag fortsatte till en camping där jag lånade duschen innan jag fortsatte och campade inne bland buskarna på andra sidan vägen mitt emot London arch (London bridge innan den rasade ihop).

Efter några timmars sömn så åt jag lite bröd till frukost och med havet och London arch som utsikt. Under dagen så hände något som jag knappt har varit med om innan. Jag fick medvind! Under ett par timmar så flög jag fram med havet på min vänstra sida. Tidigt på kvällen kom jag till Tower hill national park där jag först stannade och sen upptäckte att jag gillade platsen så mycket så att jag stannade över natten. Själva parken var som en stor vulkankrater där bottnen bestod av en gigantisk äng där jag både såg kängurur och emus. Jag rullade ner för en stig och tillbringade ett par timmar med att komma en kängurufamilj mycket nära. Jag gick i en stor U-cirkel för att de inte skulle kunna vädra mig och när jag var som närmast kunde jag till och med höra de tuggljud som de gav ifrån sig när de åt.

Fem dagar senare där jag mest hade plöjt asfalt nådde jag Adeleide. Efter Great ocean road så var vägen ganska enformig. Jag såg en del kängurus och några emus sprang vid sidan av vägen, flyendes ifrån mig. I skymningen under en av kvällarna då jag slagit upp mitt tält en halv kilometer in i ett område eller skog eller nationalpark som hette “Desert camp C.R” gick jag naturligtvis en liten kortare promenad innan mörkret la sig. Efter ett tag såg jag en ödla, cirka 30 cm lång, men mycket bred och muskulös, ligga still under ett par torra grenar för att undgå upptäckt. Jag kröp sakta, sakta framåt med förhoppning att få en bra bild och ödlan rörde sig inte ur fläcken. När jag hade kameralinsen 30-40 centimeter ifrån dess huvud så fick den tydligen nog. Djuret exploderade i rörelse och öppnade käften och gav ifrån sig ett högt, ilsket och kattliknade fräsning, vilket fick mig att minst sagt hoppa högt, nästan ända in i tältet. I Adeleide stannade jag 4-5 dagar och fixade i ordnig cykeln ganska rejält. Bland annat så köpte jag ett nytt däck.

The track

The track eller Stuart highway som vägen mellan Port Augusta och Darwin egentligen heter är döpt efter John Macdouall Stuart, som anses vara den allra första människa som korsade den australiensiska outbacken ifrån söder till norr. Dagens breda och numer helt asfalterade led går exakt i Stuarts fotspår. Vägen går via Alice springs och the red centre, landets hjärta och när jag tidigare, som i förbi farten, nämnde för folk att jag hade tänkt cykla just denna väg så fick jag ofta höra saker som “Var försiktig så du inte blir galen där ute” eller “Jag skulle inte ens göra den korsningen i en cab!” Jag var dock van sen länge att höra konstiga kommentarer om min cykling. En amerikansk tjej jag träffade i Rumänien tippade på att det skulle ta 6 år att cykla ifrån Sverige till Kina t ex …

Efter diverse ärenden i Port augusta så fyllde jag på sju liter vatten och började trampa norrut på den väg som jag sen skulle följa under en mycket lång tid framöver. Jag var oerhört taggad av de nästan 300 milen av röd halvöken som låg framför mig och som jag skrev tidigare så är outbacken för mig det riktiga Australien och att tillbringa en längre tid i området borde vara ett självklart val för alla besökare i landet. Det enda som fick mig att oroa mig lite var det faktum att jag skulle bli tvingad att korsa outbacken under sommaren. Hettan var djävulsk.

Jag hinner bara några få kilometer innan en motorcykelburen polis stoppar mig. Han sätter ner ena foten i marken för stöd och jag för samma sak och sen skjuter han upp glasögonen i pannan och jag gör likadant igen. Han frågar vart jag är på väg någonstans och jag svarar.”To Darwin? Bloody hell! Be careful, mate! It´s fucking bloody hot out there! “Jag cyklar vidare och märker snart att han har rätt, det är enorm skillnad på temperaturen jämfört med kusten, som ändå bara ligger några mil bort. Jag dricker nästan det dubbla mot det jag drack vid havet. Efter 6 mil hittar jag en regnvattentank som jag tänkte fylla på vatten i, men den var sönder och därmed också tom. Jag fortsätter och cyklingen är kul och jag njuter av den torra luften och mindes mina våta kläder efter allt regnande på Tasmanien. Naturen är också spännande med små vulkanliknande berg på min vänstersida och på min högra sida så breder Flinders range ut sig. Efter 12 mil har jag fått nog för dagen och leder cykeln ett hundra tal meter ut i den röda sanden och ser solen bli röd och försvinna och sen somnade jag.

På morgonen så cyklar jag de 5 milen till Pimba där jag äter och dricker mig mätt och nöjd och sen lägger jag mig i skuggan och sover en stund. När jag vaknar dricker jag en liter vatten och fyller på alla mina flaskor och fortsätter. Värmen är som en vägg av tjock gelé som gör alla rörelser mångdubbelt jobbiga. Ibland går det inte se vägen framför mig mer än några tiotal meter innan den försvinner i ett virrvarr av pulserande och dallrande värme. Efter 4 mil så kommer jag till ännu en vattentank där jag fyller på och dricker. Jag hade tur att det fanns något kvar då en äldre kvinna hade tagit massor av det värdefulla regnvattnet till sitt fotbad. Men det är klart, hon behövde väl det - för det är ju faktiskt jobbigt att åka bil. Det vet ju vem som helst. Platsen var belägen högt över en uttorkad saltsjö och inte ens den så kallade bluebushen växer här. Det var helt kalt. Brunt. Bränt. Underbart. På kvällen går jag och lägger mig på min sarong inne i tältet men på morgonen vaknar jag med överkroppen utanför. Nätterna är kolossalt varma - ända till klockan är 04.00 då det börjar bli lite svalare. Mellan 05.00 och 06.00 är det riktigt skönt och sen börjar det bli varmare igen. Vid 10.00 är det redan över 40 grader i skuggan.

Natten därpå, efter en kort dag - bara cirka 4 mil, så sover jag på en campingplats på ett roadhouse i Glendambo. Under eftermiddagen då jag var cykelfri ligger jag i skuggan och läser. Och dricker. På natten blir det storm. Det blåser något ofantligt och att sova är bara att glömma, det låter som om tältet ska gå sönder och sand blåser rätt igenom tältduken och träffar mig som små hagelkorn och att ta skydd under en filt är inte att tänka på med anledning av värmen. På morgonen är allt i tältet täckt av ett lager röd sand. Även jag.

Jag fyller på 11 liter vatten innan jag cyklar iväg. Det skulle vara 26 mil till nästa ställe där jag kunde fylla på mer. Eventuellt skulle det kunna finnas någon vattentank, fast det är inget man kan räkna med, men vore så fallet så skulle det vara ett mycket välkommet extravatten. Jag börjar cykla vid 07.00 vilket egentligen är försent, fast det är också skönt att sova under de få timmar då det är lite svalare. Jag märker att jag har medvind, en mycket stark sådan, och jag ligger lätt i 30 kilometer i timmen. När jag nått 15 mil har jag fortfarande krafter kvar och vinden ligger stadigt i ryggen. Jag bestämmer mig för att för första gången cykla 20 mil på samma dag. Innan jag har cyklat de 20 så kommer jag till en av dessa vattentankar där jag dricker så mycket jag kan och fyller på flaskorna. På den lilla parkeringen står en turistbuss med loggon “Outback adventure” på sidan och till bredden full av unga backpackers på insidan och på väg ut. De flesta av resenärerna ignorerar mig fullständigt, de vill väl inte ha någon som stör dem mitt i deras luftkonditionerade “adventure” och det är faktiskt bara en av dem som tillslut tilltalar mig: “You should´nt drink that water. It´s rain. It could be dangerous”

Tillslut når jag de 20 milen men fortsätter som i trance ytterligare sex mil. När jag når Coober pedy är jag fullkomligt slut. Jag sveper tre burkar iskall coca-cola och somnar i mitt tält som jag satt upp i byns underjordiska campingplats. Det var mycket svalt och jag sov gott.

Coober pedy är vilda västern. 2000 av stadens 3000 invånare bor under marken i gamla gruvgångar, allt för att slippa den hänsynslösa värmen och de sista 100 åren så har här pågått en opalrush och allt tycks handla om opaler, gruvor och drömmen om det stora fyndet som ska ge rikedom och lycka. De 3000 invånarna kommer ifrån nästan 50 olika nationer. Polishuset har bombats två gånger. Domstolen och tidningen en gång var. Antagligen för att markgränserna är lite otydliga…

Staden inhyser ett stort antal excentriska karaktärer med stark smak för opaler och en av dem kallas för “Crocodile-Harry” och han har gjort om sitt hem till ett för allmänheten öppet museum. Jag cyklar dit. Harry är en lettisk baron som emigrerade till Australien efter WW2 och försörjde sig i 13 år som krokodiljägare i norra Queensland innan han flyttade till Coober pedy och började gräva efter opaler istället. Den gamla gruvgången som är hans hem fungerar nu som museum. Genom åren har ett stort antal konstnärer (Uppenbarligen på olika personliga nivåer) bott inneboende hos Harry och samtliga tycks ha haft fria händer att göra vad dem ville med gruvgångarna, antagligen för att göra det lite hemtrevligare. Resultatet går inte att beskriva men huset spelade med i en av Mad Max filmerna, vilket ju naturligtvis säger en hel del. I ett tidningsurklipp som hänger på väggen ser jag Harry sittande på ryggen till en död jättekrokodil, utanför finns en hemmagjord staty föreställande en ridande viking, inte en enda kvadratdecimeter av väggarna är lämnad ifred, överallt har något skrivit eller ritat något, i en bok har en ung grabb skrivit att han föredrar Harry framför Dundee för att “Harry är på riktigt”. Harry själv träffar jag dock inte då den gamle mannen, som är över 80, ligger på sjukhus.

Efter dagarna i Coober pedy fortsätter jag norrut. Jag cyklar genom ett extremt torrt gruvlandskap av rostiga maskiner och stora högar av uppgrävd sand så lång ögat når. Efter ett tag så stannar jag vid det berömda dingostängslet som är världens längsta stängsel och antagligen det längsta som någonsin har byggts av människohänder. Stängslet är en bra bit över 500 mil långt. Ungefär lika långt som mellan Göteborg och Iranska gränsen med andra ord. Stängslet uppgift är att skydda boskapen i sydost ifrån dingon i norr. Efter 15 mil campar jag utanför Cadney´s homestead och dagen efter det till Marla där jag campar under ett träd.

När jag lämnar Marla så har jag åtta liter vatten med mig. Jag antar att det låter mycket, men man dricker något kopiöst när det är över 40 grader ute och man sitter cirka 6 timmar i cykelsadeln varje dag. På eftermiddagen börjar vattnet att sina och att orka fram till nästa roadhouse är otänkbart. Jag visste att det skulle finnas en rastplats 12 mil norr om Marla och jag hoppades verkligen att jag skulle kunna få tag på vatten där. Hade det inte funnits något så var min reservplan att sitta blickstilla i skuggan till solen hade gått ner och sen kämpa mig fram de sista sex milen under natten, nästan helt utan vatten, till nästa roadhouse. Som tur var fanns det ett par liter i tanken som ändå gick åt alldeles för snabbt. Men jag hade tur, ett äldre par kommer med sin husbil och ska stanna över på parkeringen och de ger mig så mycket vatten som jag önskar. Jag har mycket svårt att sova på natten på grund av värmen. Jag ligger på rygg på min sarong och kan inte avgöra om det är svett som rinner ner på sidorna eller om det är de vanliga myrorna som kryper på mig. Att undgå att få stora mängder myror inne i tältet när man campar i Australien är omöjligt. Det är bara att acceptera och ligga så still som möjligt så de inte biter en så mycket.

Northern Territory

När jag korsar gränsen till Northern territory så börjar jag må dåligt. Antagligen spår av enformig kost och ständig fysiskt trötthet i kombination med värmen. Jag äter lite nudlar och tonfisk men får bara ner ett par tuggor innan det är stop. Jag lägger mig i skuggan av monumentet som utgör gränsen mellan South Australia och The northern territory och sover en stund. Jag fightar mig sen fram till Kulgera- det första roadhouset i N. T och betalar några dollar för en tältplats till tjejen bakom kassan (som råkade komma ifrån Markaryd av alla ställen) och tar sen en dusch för att få lite svalka. På kvällen har jag kvicknat till och tar en promenad bort till ett par närliggande klippformationer där jag klättrar runt en stund. De var mycket egendomliga och jag såg ett par kängurur som hoppande iväg ifrån mig bland de röda klipporna. På vägen tillbaka ser jag en varningsskylt som säger att klipporna är heliga för aboriginkvinnor och att man kan få böter på upp till 20 000 dollar om man går in på området. Jag gick mycket snabbt därifrån… På kvällen kommer tre irländare i en van till campingen och vi sitter länge och pratar med varandra och ett eller annat glas vin slinker ner.

Dagen efter cyklar jag fram till ännu en bensinstation där jag låser in cykeln i ett förrådsrum och sen gör jag en sidotripp med buss till Uluru - kata tjuta NP, kanske mer känd som Ayers rock. Jag gick aldrig upp till toppen på klippan. Jag skulle kunna säga att jag avstod ifrån klättringen bara för att klippan är helig för Pitjantjatjara och Yankunytjatjarafolken, men den egoistiska sanningen är att jag avstod för att leden upp var stängd under dagen på grund av för hårda vindar. Så istället beundrade jag den enorma stenen nerifrån marken under några timmar och gick sen tillbaka till mitt tält och tillbringade några timmar i campingens svalkande pool.

På vägen mot Stuarts well så börjar naturen ändra sig och små röda berg ploppar upp, många med torkat gult gräs, som får en att tänka på kamelpucklar. Jag passerar 15000 kilometersgränsen under dagen och på kvällen pratar jag med en australiensare som berättade att han ett par dagar tidigare hade sett en långfärdscyklist ståendes i diket och vilt flaxat med armarna. Tysken hade nästan varit hysterisk och knappt orkat stå upp. Hans vatten hade tydligen tagit slut flera timmar tidigare och nu höll han på att få panik av törst. (Det passar antagligen inte alla att cykla genom Australiens outback sommartid…) Han hade slängt upp hans cykel på flaket och kört honom till Cadney homestead, samma ställe som jag campat på nästan en vecka tidigare. På kvällen campar jag under ett träd för ovanlighetens skull och på morgonen cyklar jag de sista tio milen in till Alice springs.

Alice springs ligger nästan exakt halvvägs mellan Adeleide (153 mil söderut) och Darwin (150 mil norrut). Staden har cirka 26000 invånare och lockar turister mest för sin relativa närhet till Ayers rock. Jag stannade i staden i en tid och sysselsatte mig mest med företeelser som det inte finns så goda möjligheter till ute i bushen såsom biobesök, krogbesök och simturer i vandrarhemmets pool.

En morgon bestämde jag mig för att åter sätta mig i sadeln och fortsätta min tur mot Darwin. Efter bara ett par mil så stannar jag vid en rastplats och tar skydd ifrån den gula döden i skuggan medan en liter vatten genast försvinner. En stund senare stannar en bilist och bjuder på kaffe och kakor och det var minst sagt välkommet. Australiensaren i bilen var mycket sugen på att själv göra en långcykling i framtiden så vi satt och pratade en lång stund och jag försökte ge honom lite matnyttig information i allt ifrån lämpliga tältplatser till vilka däck som är bra. Jag fortsätter men bara några timmar senare så börjar jag må dåligt av värmen, och när det händer så har jag lärt mig att sluta cykla omedelbart och vila en stund. Hittar jag någon skuggig plats, vilket jag iof inte alltid gör, så brukar jag må bra igen efter någon halvtimme. Jag stannar och vilar på min sarong i halvskuggan av en taggig buske i vägkanten och dricker stora och giriga vattenklunkar ur min 1.5 liter petflaska. Som så många gånger förr så skalar jag en apelsin och äter den mycket sakta för att den inta ska ta slut. Fruktsaften som rinner över mina händer svider när den kommer i kontakt med gamla myrbett och får små korn av röd sand att fastna på huden mellan mina fingrar. Det är något som man inte kan undvika i det inre av landet Under. Sand. Överallt. Alltid. Men apelsinen var verkligt god.

På natten så kommer spindlarna. Jag hade legat och läst, antagligen ur en medioker deckare, i skenet ifrån min pannlampa och när jag släckte så tog det bara ett par minuter innan jag kände något krypa uppför ena benet på mig. Jag hann reflexmässigt tänka att “det där är ingen myra” innan jag idiotiskt nog slog bort det krypande med handen. Blir man biten av en spindel någon gång i livet så kommer det var vid ett tillfälle när man reagerat på samma sätt. Ligger du still så biter inte spindlar. Rycker du till och försöker att slå bort den så kan den mycket väl bitas, och skulle jag bli biten tidigt på förnatten, ensam och lång ute i den australiensiska bushen… Jag svor lite för mig själv att jag inte har lärt mig mer ifrån mina resor samtidigt som jag hoppade upp i en hukande ställning och lyfte försiktigt på ett par svettiga plagg. Först hittar jag den inte men sen ser jag den nere i vänstra bottenhörnet. När ljuskäglan ifrån pannlampan når djuret så lutar den kroppen snett bakåt och lyfter de främsta benen ifrån marken. Jag är ingen expert på spindlars kroppsspråk men jag antog att han inte gillade mig. Jag var dock den snabbare och attackerade först.

Jag lyfte upp det döda lilla djuret med hjälp av omslaget till deckaren och drog ner dragkedjan och slängde ut den. Samtidigt kände jag något som ramlade ner ifrån tälttaket och ner i mitt knä. Ännu en spindel. En större spindel. Denna gång rörde jag mig faktiskt inte, men det berodde nog mest på att jag inte hann, snarare än att jag verkligen hade lärt mig något ifrån lektionen nyss. Spindeln landade i mitt knä, sprang relativt jäktat över mitt ena lår och gömde sig på nästan samma plats som den andra. Jag vann snart även detta slag. Dock med ett stänk av dåligt samvete.

I Barrow creek så blev jag utskälld av en gammal kvinna. Efteråt så kunde jag inte förstå hur mycket av avhyvlingen som var skämt och hur mycket som egentligen var på allvar. Kvinnan tycks i alla fall ha haft den åsikten om att jag i alla fall förtjänade en liten åthutning. Det är den varmaste tiden på året i den del av landet som kallas för “The outback”. Det finns ett enda ställe där man kan fylla på med vatten på cirka 300 kilometer. I Barrow creek. När jag gick in med cirka sex stycken tomma vattenflaskor till kvinnan bakom disken och förklarade snällt att jag ville fylla på dem samt beställa något att äta, så kom det: “Excuse me, but I think you cyclists are mad! Yes MAD!” Tydligen så hade hon under årens lopp blivit tvingad att anropa ambulansflyg för cyklister som helt enkelt höll på att gå under av den skoningslösa värmen och de brutala avstånden och som därav kommit till hennes bensinstation som ragglande och uttorkade zombies hela tre gånger. “They never bring enough water, never sunscreen, they never call us and ask if we have food and water - sometimes we don´t. YOU are a lucky man today!” fortsatte hon samtidigt som hon slängde in ett par djupfrysta Shepards pie i en smutsig mikrovågsugn.

Efter maten gick jag runt och satte upp tältet på baksidan. Sen väntade jag i skuggan att solen skulle börja gå ner så att jag skulle orka gå några promenader i de spännande omgivningarna. Efter ett par timmar så var det svalt nog, cirka 35 i skuggan kanske, för att klättra upp för en ravin snett bakom byggnaden. Jag klättrade upp till toppen och såg ett par ödlor och en känguru (som jag jagade en stund för att få bra bilder, men den ville inte vara med) samt solen försvinna i horisonten.

Darwin

Jag fortsatte trampandet via Australiens UFO-huvudstad Wycliffe well, Wauchope, Tennant creek till farmen Banka-Banka, där jag tog in en natt på den tillhörande campingen. Efter en promenad i omgivningen så satt jag en stund och pratade med en av personalen. Hon berättade att det hade varit en annan cyklist på campingen bara ett par dagar tidigare. Han hade köpt 5 burkar coca-cola innan han ens hade orkat prata. Hon bekräftade min fråga om han hade varit ifrån Tyskland, så jag tog slutsatsen att det var samma tysk som panikslaget hade stått i diket utan vatten som jag hörde talas om precis söder om Alice. Då hade han kommit i kapp mig. Jag hade ju iof stannat ett tag i Alice och samt ett par nätter i Tennant creek.

Cykelturen gick vidare mot det nu allt mer gröna och bördiga landskap som tyst förklarade att jag nu lämnar “The red centre” bakom mig och istället närmar mig “The tropical north”. Jag rullade via Renner springs, Elliot och Dunmarra till den legendariska outbackpuben “Daly waters” där jag stannar och äter ett gott men för dyrt mål mat. För varje dag blir det allt grönare och jag cyklar tillslut genom glesa skogar av träd och gigantiska termitstackar, ofta lägger jag mig i skuggan, som nu är lättare att hitta, och vilar på min sarong och äter en frukt eller ett kexpaket.

Jag passerade Larrimah och kom till Mataranka på resans ettårsdag. Ett år tidigare hade jag cyklat ut ur min hemstad och sen sovit på en åker utanför Ulricehamn. Idag sov jag på en camping i Mataranka i norra Australiens outback och fick in ännu en stor spindel i tältet.

Ifrån Mataranka cyklade jag till den lilla staden Katherine och tog in på ett vandrarhem. Jag delade rum med två ozzies som försökte lära sig att spela didgeridoo. Jag provade också, men jag fick inte ut några direkta ljud alls… Ifrån Kathrine cyklade jag till Pinecreek, nu under konstant regn och motvind och jag längtade tillbaka till det torra längre söderut samtidigt som jag längtade till Darwin. Det blir backigare ju längre norrut jag kommer och naturen har ändrat sig ifrån röd sand till regnskog. Ifrån Pines creek tog jag mig till Hayes creek. Jag lägger märke till att tjockt gult gräs täcker termitstackarna i vägkanten, för inte så länge sen var de helt kala. Efter Hayes creek lämnade jag The track för första gången sen Port Augusta mer än sex veckor tillbaka i tiden. Jag följde den nya vägen - Dorat road och kom tillslut fram till Adeleide river där jag köpte på mig lite mat och fyllde på mina vattenflaskor. Den natten plågades jag hårt av en viss sorts myra med grön bakdel, som dels bet sönder tältbottnen och dels bet sönder mig (och det fastän jag inte rörde mig…) men på morgonen packade jag min cykel med stor förväntan och under de 9 milen som jag cyklade under dagen var min enda tanke att komma fram. Strax efter klockan 12 rullar jag ut cykeln på en stenbrygga och doppar framhjulet i Timorsjön strax utanför Darwin. Ännu en kontinent var klar.

Efter fem månader och 700 mil så hade jag korsat Australiens inre.

Jag jobbade sen i köket på det vandrarhem där jag bodde i en tid. Sen flög jag till Singapore och fortsatte cykla. Ni kan läsa fortsättningen i “Southeast Asia!” i menyn på startsidan.

Har ni synpunkter på denna resa så får ni gärna skriva ner dem i min gästbok!