Chasing Kangaroos

En ny början

Efter att ha flugit ifrån Kathmandu, via Bangkok, och i luften blickat ner på den röda öknen och förfärats men samtidigt imponerats av dess oändlighet så landade jag till slut i jättelandet Australiens största stad. Jag stannade i Sydney i några dagar och frågade mig under tiden vad det egentligen är med staden som lockar ett så oerhört stort antal svenska turister dit. En vacker stad, absolut, men där slutar det. Jag fixade i ordning cykeln och började en morgon cykla söderut längs med Highway 1. Det regnade. Vissa saker ändras inte. Inte ens på världens torraste kontinent. Det var relativt kallt och blåsigt. Men det var bara tillfälligt. Långt senare, under min korsning av ”the red centre”, så skulle det bli både torrare och varmare. Utan överdrift. Men först? Mera regn.

chasing-1.jpg

Första natten i landet Oz så campade jag i en skog som hette ”Black butt forest”. Det fanns faktiskt en skylt vid sidan om den lilla skogsväg som jag följde in i skogen med hopp om att hitta en bra tältplats som berättade att det var förbjudet att campa i skogen, men antagligen hade jag blivit tillfälligt blind i jakten på svaret på varför skogen hette som den gjorde – så jag såg tyvärr aldrig skylten. Jag campade under ett träd och hörde under kvällen regndropparna träffa tältduken i en kulsprutas takt.

Dagen efter hade det klarnat upp och jag cyklade zick-zack mellan olika klippor och stränder och jag cyklade uppför en kulle och såg på utsikten och Kiamas blowhole där vågorna slog in och bröts på ett mycket spektakulärt sätt. Jag stannade och åt och såg ett par extremt färgrika fåglar som flög omkring och lekte med varandra. Det var en bra dag.

chasing-2.jpg

Minuterna, timmarna och dagarna rinner iväg snabbt och vädret växlar mellan regn och halvblå himmel, jag stannar ofta i vägkanten eller på något enklare café och äter eller dricker en kopp kaffe, och när jag vill lyxa till det ordentligt köper jag en fish & chips inslaget i tidningspapper och på kvällarna brukar jag slå läger i närheten av ortsnamn såsom Seven miles beach, Broulee och Mimosa Rocks National Park.

I nationalparken Eurobodalla parkerar jag cykeln vid en massa ormbunkar som når över huvudet på mig och när tältet var uppsatt och cykelväskorna inslängda så gick jag på en timmes promenad i parken. Det dröjde inte lång tid förrän jag såg mitt livs första känguru. Vi fick syn på varandra samtidigt och ögonblicket efter hoppade den iväg på sina enorma bakben.

chasing-4.jpg

En annan kväll i en annan park så satt jag i tältets öppning och åt ur en konservburk med majs. Bara några minuter efter att jag ätit klart och stängt tältet så hörde jag ett sniffande och tassande ljud utanför. Jag drar sakta ner tältets dragkedja och tittar ut. Två stycken vombater slåss om mina matrester och den större av dem trycker in nosen i konservburken och håller på att fastna. Sen gjorde den mindre exakt samma sak och fastnade verkligen. Han skuttade omkring med burken på nosen och försökte få av den med hjälp av tassen, vilket inte var något han klarade av. Jag tog på mig skorna och gick ut och försökte ta burken ifrån djuret. Jag var lite orolig för att bli biten och när jag fick loss den så gjorde djuret ett litet utfall men ångrade sig snabbt när den insåg att jag nog var för stor. Istället började de slåss med varandra och ignorerade mig fullständigt när de jagade varandra runt tältet. Senare på natten hoppade jag högt när djuren lekte lite för våldsamt och brakade in i tältduken under deras jakt på varandra.

Några dagar senare på väg till Croajingolong national park så såg jag en val ute till havs. Lokalbor som jag pratat med i trakten sa åt mig att hålla ögonen på havet eftersom det var stor chans att se just valar vid denna årstid då de enorma djuren vandrar ner till Antarktis på jakt efter svalare vatten. Det var en mycket härlig upplevelse att med vinden i ryggen cykla några meter ifrån havet och se valar. Oförglömligt.

På kvällen i parken fick jag ännu en liten chock då jag känner att tältbottnen under mitt huvud rör på sig när jag ska försöka somna. Jag lyfter upp liggunderlaget och känner försiktigt efter och kommer fram till att det ligger ett ganska stort djur precis under tältbottnen. Jag försökte skrämma iväg det men det enda som hände var att en tagg penetrerade bottnen och reste sig ett par centimeter upp. Vad fan är det här tänkte jag och gick ut i mörkret för att i skenet av min pannlampa ta reda på vad det var för något djur och det jag såg när jag stod med ena tältets hörn i min vänsterhand var 2 decimeter av ryggen på ett nergrävt och mycket taggigt djur – en Echidna (Myrpiggsvin), som tillsammans med det mer kända näbbdjuret är de enda däggdjuren som lägger ägg. Jag drog mitt tält ett par meter åt sidan med all utrustning inuti och bad sen djuret om ursäkt för mitt snedsteg att tälta över hans hem.

chasing-3.jpg

Jobb och vägen till Melbourne

Två veckor efter jag lämnade Sydney så kom jag till den lilla byn Maffra och checkade in på ett vandrarhem där jag framförde önskan om att kanske få jobba på någon av de närliggande farmerna. Jag hade tidigare hört att det fanns mycket jobb i närheten och att vandrarhemmet i Maffra tydligen fungerade som någon slags arbetsförmedling. Kvinnan som checkade in mig och hade en lista på olika farmer som ville ha arbetskraft och hon ringde en av dem och när hon la på så var jag inte längre arbetslös.

Jag stannade nästan fyra veckor på farmen där jag jobbade tillsammans med ett gäng australiensare samt två backpackers och våra arbetsuppgifter bestod mest i att skörda kål. Det var inte roligt alls. Dock var det skönt med lite nya pengar. En av få händelser som fick mig att dra på smilbanden under de här veckorna var när en av de australiensiska arbetarna av misstag fick en gigantisk Huntsmen spindel på ena låret. När han i panik slog bort spindeln så ramlade djuret ner i hans ena stövel. Det såg mäkta roligt ut då han hoppade omkring på ett ben samtidigt som han skrek för full hals och försökte få av sig stöveln. När han äntligen lyckades få av den så satte han av misstag ner den bara foten i en komocka. Han var inte glad efteråt men det var vi andra. Jag har sällan skrattat så mycket.

Under den tredje veckan på farmen kom det också ut en journalist ifrån Gippsland times och gjorde ett reportage om mig och min cykel.

Det var efter de fyra veckorna på farmen verkligen skönt att börja cykla igen. Efter en sovmorgon tog jag mitt pick och pack och cyklade tills det blev mörkt då jag slog upp tältet för första gången på länge. Dagen efter cyklade jag de återstående milen fram till Melbourne där jag efter ett par dagar hoppade på en färja med destination Tasmanien.

Tasmanien

Jag hade haft önskan om att få åka till Tasmanien ända sen den dag då jag som mycket ung läste om en pensionerad krokodiljägare som bodde i en husvagn i något avlägset hörn av ön i tidningen Lyckoslanten. Det skulle dröja cirka 15 år innan jag rullade ner för landbryggan på ”Spirit of Tasmania” och tog mina första steg, eller mina första tramp, på den för mig högst mytomspunna ön.

Ön tillsammans med landets väldiga outback var egentligen de enda anledningarna till att jag över huvudtaget reste till Australien. Många av de mer klassiska turistmål en som Brisbane, Byron bay och östkusten i stort har aldrig intresserat mig, utan jag ser dem rent av som tråkiga och det faktum att 95 % av alla backpackers som reser runt i Australien enbart håller sig just i dem områdena är inget annat än ett stort mysterium.

Det var med förväntan och med en enorm frihetskänsla som jag medsols började min tur runt ön. Jag cyklade ut ur hamnstaden Devonport och på kvällen hade jag lagt cirka 13 mil bakom mig och naturen hade gått ifrån att vara ganska ospännande till ett oändligt grönt prärieliknande landskap som jag tyckte mycket om. De sista timmarna när solen stod lågt cyklade jag med min skugga på vänstersidan som gav illusionen om att det i själva verket var två cyklister som i fullfart cyklade över Tasmanien sida vid sida. Jag hade dock svårt att hitta någon bra tältplats när det började mörkna då det var höga stängsel på båda sidor om vägen. Men tillslut såg jag en liten öppning i stängslet och drog in cykeln där och tältade sen i högt gräs precis vid en lite damm. Under natten vaknade jag ett otal gånger av att en Kookaburra flög över tältet, eller om den satt på en gren ovanför och inte heller kunde sova, och gång på gång fyrade av sitt unika skrattande läte.

chasing-5.jpg

Dagen efter var det julafton. Jag var ganska trött och bara efter ett par mil så kände jag att jag var tvungen att äta lite mer för att över huvud taget komma någonstans under dagen. Jag satte mig i diket och åt lite bröd och en liten burk vita bönor. Jag stannade på en övergiven farm och fyllde på mer vatten i en kran samtidigt som jag undrade om det var någon inne i det tillsynes tomma huset och tittade på mig bakom en gardin. Ingen hade öppnat när jag knackade på men eftersom jag var i behov av vatten så hjälpte jag mig själv. Jag cyklade sen ett relativt högt pass som var beläget strax norr om nationalparken Ben Lomond och fortsatte sen genom en bit trollskogsliknade urskog som jag under ett par kortare promenader utforskade lite i kanten. En bil stannade och frågade om jag var okej efter bergspasset och önskade god jul och jag passade på att fråga om affären i byn Mathina fortfarande var öppen med tanke på att det var julafton, men det visste de inte. Väl framme i byn visade det sig att allt var stängt – allt utom byns pub. Tydligen var det inte så vanligt att puben i byn i Tasmaniens nordöstra hörn fick besök utifrån, särskilt inte på julaftons kväll, för hela puben stannade upp i en tystnad och tittade på mig när jag slog upp dörren och gick in för att se om de hade någon mat. Jag tittade tillbaka och funderade ett par sekunder på om jag skulle säga något, hålla ett litet jultal kanske? Men efter ett par sekunder slutade folk att stirra och det vanliga pubsurret började igen. Någon mat hade de dock inte och eftersom jag hade glömt av att det var jul när jag lämnade Devonport dagen innan så hade jag inte laddat upp med tillräckligt mycket mat. Jag cyklade därifrån med 4 små chipspåsar och en burk coca-cola och tältade sen i vägkanten.

Dagen efter fortsatte jag mot byn Fingal där jag kom över ett par enkla matvaror och samtidigt fyllde jag på nytt vatten. Jag cyklade över det magnifika Elephant pass och njöt av en spektakulär nerväg som tog mig ända ner till havet på andra sidan. På kvällen tältade jag på en gratiscamping vid ett område som kallade för ”Chain of lagoons”. Jag trodde att jag skulle vara ensam på campingen med tanke på att det var juldagen men det visade sig att det fanns ett 15-tal campare till på platsen. På kvällen strövade jag omkring i området och såg vid ett tillfälle en stor skogskänguru på nära håll. När han såg mig tittade han på mig under ett par sekunder och hoppade sen iväg.

Ifrån Chain of lagoons så hade jag två dagars cykling fram till Tasmaniens huvudstad Hobart. Det var två dagar präglade av regn och en natt präglade av spindlar som antagligen skulle få varenda araknofob att drömma mardrömmar för resten av livet. Det var när jag skulle leta reda på en tältplats för natten som jag gick in i en dunge av bruntorra granar för att se om jag hittade någon lämplig plätt. Jag såg inte det jättelika spindelnät som hängde mellan två bruna grenar utan gick rätt in i det. Naturligtvis fick jag det rätt i ansiktet och efter att jag med slutna ögon tagit bort det såg jag en svart jättespindel på min vänsteraxel. Jag har väl inga jättebekymmer med spindlar egentligen men jag vill helst inte ha dem på mig. Jag böjde mig mycket sakta ner och tog upp en sten och föste undan djuret. När jag tittade mig omkring så såg jag nät överallt. Vart jag än gick så hamnade jag i ett nästan helt osynligt spindelnät. Tillslut så tog jag upp en gren som jag höll framför mig som ett anti – spindelnätsskydd, samtidigt som jag vände om och gick exakt samma väg tillbaka. Jag valde att inte campa i den skogsdungen.

Jag hade några lata dagar i Hobart med biobesök och nyårsfirande på vandrarhemmet där jag bodde. Jag följde nyheterna om den fasansfulla Tsunamin i Sydostasien. Efter Hobart styrde jag mot den lilla byn Kettering där jag hoppade på en färja till Bruny Island. Under de nästkommande dagarna så cyklade jag ett varv på den lilla ön (egentligen två öar) och när jag kom till södra öns sydligaste del så tog jag av mig skorna och vadade 30 meter genom iskallt vatten ut till en hög klippa som jag klättrade upp på. Längre bort ifrån Sverige än så hade jag aldrig tidigare varit och kommer antagligen aldrig heller att vara det. Efter klättringen vadade jag tillbaka samma väg och slog upp tältet vid några små klippor och sov ett par timmar. Dagen efter så vände jag norrut och skulle mer eller mindre cykla just norrut ända tills jag några månader senare doppade framhjulet i Timorsjön strax utanför Darwin cirka 5000 kilometer iväg.

chasing-6.jpg

Väl tillbaka på det tasmanska fastlandet så gick min numera nordbundna cykeltur först till Mt field national park där jag vandrade till magnifika Russels falls och sen vidare till Valley of the giants – en dal där världens högsta blommande träd växer. Strax utanför parken fanns ett mini-zoo där jag stannade till en snabbis. Det var bland annat de tasmanska djävlarna jag ville se – djuret som numer är endemiskt på Tasmanien och som innehar däggdjursvärldens ”kilo för kilo” hårdaste bett. Jag hade aldrig sett djuret tidigare men jag hade någon gång hört djurets fasansfulla skrik om nätterna i tältet och förstod då mycket väl att de tidigaste européerna blev livrädda när de under den mörkaste delen av natten hörde djurets läte. De tyckte djuret lät som en Djävul – en Tasmansk Djävul. Djuret är också världens största nu levande köttätande pungdjur. Dock fanns det en ännu större art fram till inte för så länge sen; 1936 dog det allra sista exemplaret av den tasmanska tigern på ett zoo i Hobart. Det händer i och för sig att det kommer in rapporter om att folk har sett djuret i de ogenomträngliga och näst intill outforskade urskogarna i sydvästra delen av ön. Dock finns det inga bevis för att rapporterna är sanna, vilket naturligtvis är bra, för skulle det komma fram att det fortfarande finns några djur kvar så skulle säkert jordens intelligentaste ras se till att få jobbet gjort en gång för alla.

chasing-8.jpg

Turen fortsatte via Meadow lake, Henty dunes och Lake st. Clair NP till världsarvsklassade Franklin-Gordon wild rivers national park där jag cyklade genom ett landskap med färger som jag aldrig tidigare sett i naturen . Gräs, buskar och träd som var färgade i mintgrönt och svagt rosa eller knallorange varvat med mörka, ruggiga klippor och berg som otaliga istider och 2.5 meter regn om året format till skulpturer som ifrån en annan tid. Som vanligt skuggas min utsikt av tunga svarta regnmoln och ofta kommer det skyfall som gör att jag aldrig är helt torr.

chasing-7.jpg

Jag närmade mig Tasmaniens mest berömda attraktion: Cradle mountain national park. På vägen dit så såg jag en lång brunsvart orm ge en gnagare det dödliga betten. Ormen hann dock inte svälja sitt offer innan vibrationerna ifrån mina hjul skrämde iväg honom. När jag passerade platsen för skådespelet så låg gnagaren och skakade av spasmer på grund av ormens nervgift. Det var inget trevligt att se så jag tog upp en stor sten för att få slut på djurets lidande, men när jag ögonblicket senare stod lutad över djuret med stenen i höger hand så låg den helt still och med vidöppna och döda ögon.

Jag stannade två nätter i Cradle mountains och tillbringade dagen mellan nätterna strövandes omkring i parken och var mycket imponerad. ”Vaggbergen” består av två högre spetsiga toppar med en sänka i mellan sig som exakt ser ut som en vagga, och tittar man riktigt nog så kan man även se konturerna av ett ansikte med en näsa och händer vilandes på bröstet och ett par fötter av en förstenad och uråldrig jätte. Dagen efter så cyklade jag tillbaka till Devonport och varvet runt Tasmanien var fullbordat. Jag köpte biljetter och hoppade sen på en båt tillbaka till ”The northern Island”

chasing-9.jpg

The great ocean road

Jag cyklade ut mot och senare även förbi den världsberömda surfhålan Torquay och även den lika berömda Bell´s beach några minuter senare. Först hade jag planerat att stanna till, tillbringa ett par dagar med att surfa, men blotta synen av den överfulla stranden fick mig att vettskrämt öka takten och cykla därifrån. Min surfkarriär får helt enkelt vänta ett tag till. (Och slutscenen i filmen Point Break spelades ju ändå inte in där som så många tycks tro…)

Dagen efter så cyklade jag de östligaste delarna av Great ocean road och den var faktiskt ganska schysst att cykla på. Jag stannade ofta och gick omkring och fotade och senare på dagen så ser jag att ett par bilar har stannat i vägkanten och att det står en liten folkmassa och tittar upp i ett träd. Jag stannar naturligtvis och ser efter vad allt handlar om. Uppe i trädet sitter två stycken koalor. Jag står under trädet och beundrar djuren ett bra tag innan jag fortsätter.

chasing-12.jpg

På kvällen cyklar jag uppför en relativt mycket lång backe och undrar samtidigt varför inte vägen heter ”Great mountain road” istället. På toppen campar jag och på morgonen cyklar jag vidare på vägen som nu går neråt och jag passerar bland annat ”Gibson steps” och ett tag senare den berömda vägens varumärke: ”The twelve apostles”.

chasing-10.jpg

Strax efter cyklade jag ikapp en schweiziska som också hon cyklade. Vi hade sällskap en stund innan hon stannade för dagen i Port campell medan jag fortsatte till en camping där jag lånade duschen innan jag fortsatte och campade inne bland buskarna på andra sidan vägen mitt emot London arch (London bridge innan den rasade ihop).

chasing-11.jpg

Efter några timmars sömn så åt jag lite bröd till frukost och med havet och London arch som utsikt. Under dagen så hände något som jag knappt har varit med om innan. Jag fick medvind! Under ett par timmar så flög jag fram med havet på min vänstra sida. Tidigt på kvällen kom jag till Tower hill national park där jag först stannade och sen upptäckte att jag gillade platsen så mycket så att jag stannade över natten. Själva parken var som en stor vulkankrater där bottnen bestod av en gigantisk äng där jag både såg kängurur och emus. Jag rullade ner för en stig och tillbringade ett par timmar med att komma en kängurufamilj mycket nära. Jag gick i en stor U-cirkel för att de inte skulle kunna vädra mig och när jag var som närmast kunde jag till och med höra de tuggljud som de gav ifrån sig när de åt.

chasing-13.jpg

Fem dagar senare där jag mest hade plöjt asfalt nådde jag Adeleide. Efter Great ocean road så var vägen ganska enformig. Jag såg en del kängurus och några emus sprang vid sidan av vägen, flyendes ifrån mig. I skymningen under en av kvällarna då jag slagit upp mitt tält en halv kilometer in i ett område eller skog eller nationalpark som hette ”Desert camp C.R” gick jag naturligtvis en liten kortare promenad innan mörkret la sig. Efter ett tag såg jag en ödla, cirka 30 cm lång, men mycket bred och muskulös, ligga still under ett par torra grenar för att undgå upptäckt. Jag kröp sakta, sakta framåt med förhoppning att få en bra bild och ödlan rörde sig inte ur fläcken. När jag hade kameralinsen 30-40 centimeter ifrån dess huvud så fick den tydligen nog. Djuret exploderade i rörelse och öppnade käften och gav ifrån sig ett högt, ilsket och kattliknade fräsning, vilket fick mig att minst sagt hoppa högt, nästan ända in i tältet. I Adeleide stannade jag 4-5 dagar och fixade i ordnig cykeln ganska rejält. Bland annat så köpte jag ett nytt däck.

chasing-24.jpg

The track

The track eller Stuart highway som vägen mellan Port Augusta och Darwin egentligen heter är döpt efter John Macdouall Stuart, som anses vara den allra första människa som korsade den australiensiska outbacken ifrån söder till norr. Dagens breda och numer helt asfalterade led går exakt i Stuarts fotspår. Vägen går via Alice springs och the red centre, landets hjärta och när jag tidigare, som i förbi farten, nämnde för folk att jag hade tänkt cykla just denna väg så fick jag ofta höra saker som ”Var försiktig så du inte blir galen där ute” eller ”Jag skulle inte ens göra den korsningen i en cab!” Jag var dock van sen länge att höra konstiga kommentarer om min cykling. En amerikansk tjej jag träffade i Rumänien tippade på att det skulle ta 6 år att cykla ifrån Sverige till Kina t ex …

Efter diverse ärenden i Port augusta så fyllde jag på sju liter vatten och började trampa norrut på den väg som jag sen skulle följa under en mycket lång tid framöver. Jag var oerhört taggad av de nästan 300 milen av röd halvöken som låg framför mig och som jag skrev tidigare så är outbacken för mig det riktiga Australien och att tillbringa en längre tid i området borde vara ett självklart val för alla besökare i landet. Det enda som fick mig att oroa mig lite var det faktum att jag skulle bli tvingad att korsa outbacken under sommaren. Hettan var djävulsk.

chasing-14.jpg

Jag hinner bara några få kilometer innan en motorcykelburen polis stoppar mig. Han sätter ner ena foten i marken för stöd och jag för samma sak och sen skjuter han upp glasögonen i pannan och jag gör likadant igen. Han frågar vart jag är på väg någonstans och jag svarar.”To Darwin? Bloody hell! Be careful, mate! It´s fucking bloody hot out there! ”Jag cyklar vidare och märker snart att han har rätt, det är enorm skillnad på temperaturen jämfört med kusten, som ändå bara ligger några mil bort. Jag dricker nästan det dubbla mot det jag drack vid havet. Efter 6 mil hittar jag en regnvattentank som jag tänkte fylla på vatten i, men den var sönder och därmed också tom. Jag fortsätter och cyklingen är kul och jag njuter av den torra luften och mindes mina våta kläder efter allt regnande på Tasmanien. Naturen är också spännande med små vulkanliknande berg på min vänstersida och på min högra sida så breder Flinders range ut sig. Efter 12 mil har jag fått nog för dagen och leder cykeln ett hundra tal meter ut i den röda sanden och ser solen bli röd och försvinna och sen somnade jag.

chasing-15.jpg

På morgonen så cyklar jag de 5 milen till Pimba där jag äter och dricker mig mätt och nöjd och sen lägger jag mig i skuggan och sover en stund. När jag vaknar dricker jag en liter vatten och fyller på alla mina flaskor och fortsätter. Värmen är som en vägg av tjock gelé som gör alla rörelser mångdubbelt jobbiga. Ibland går det inte se vägen framför mig mer än några tiotal meter innan den försvinner i ett virrvarr av pulserande och dallrande värme. Efter 4 mil så kommer jag till ännu en vattentank där jag fyller på och dricker. Jag hade tur att det fanns något kvar då en äldre kvinna hade tagit massor av det värdefulla regnvattnet till sitt fotbad. Men det är klart, hon behövde väl det – för det är ju faktiskt jobbigt att åka bil. Det vet ju vem som helst. Platsen var belägen högt över en uttorkad saltsjö och inte ens den så kallade bluebushen växer här. Det var helt kalt. Brunt. Bränt. Underbart. På kvällen går jag och lägger mig på min sarong inne i tältet men på morgonen vaknar jag med överkroppen utanför. Nätterna är kolossalt varma – ända till klockan är 04.00 då det börjar bli lite svalare. Mellan 05.00 och 06.00 är det riktigt skönt och sen börjar det bli varmare igen. Vid 10.00 är det redan över 40 grader i skuggan.

chasing-16.jpg

Natten därpå, efter en kort dag – bara cirka 4 mil, så sover jag på en campingplats på ett roadhouse i Glendambo. Under eftermiddagen då jag var cykelfri ligger jag i skuggan och läser. Och dricker. På natten blir det storm. Det blåser något ofantligt och att sova är bara att glömma, det låter som om tältet ska gå sönder och sand blåser rätt igenom tältduken och träffar mig som små hagelkorn och att ta skydd under en filt är inte att tänka på med anledning av värmen. På morgonen är allt i tältet täckt av ett lager röd sand. Även jag.

Jag fyller på 11 liter vatten innan jag cyklar iväg. Det skulle vara 26 mil till nästa ställe där jag kunde fylla på mer. Eventuellt skulle det kunna finnas någon vattentank, fast det är inget man kan räkna med, men vore så fallet så skulle det vara ett mycket välkommet extravatten. Jag börjar cykla vid 07.00 vilket egentligen är försent, fast det är också skönt att sova under de få timmar då det är lite svalare. Jag märker att jag har medvind, en mycket stark sådan, och jag ligger lätt i 30 kilometer i timmen. När jag nått 15 mil har jag fortfarande krafter kvar och vinden ligger stadigt i ryggen. Jag bestämmer mig för att för första gången cykla 20 mil på samma dag. Innan jag har cyklat de 20 så kommer jag till en av dessa vattentankar där jag dricker så mycket jag kan och fyller på flaskorna. På den lilla parkeringen står en turistbuss med loggon ”Outback adventure” på sidan och till bredden full av unga backpackers på insidan och på väg ut. De flesta av resenärerna ignorerar mig fullständigt, de vill väl inte ha någon som stör dem mitt i deras luftkonditionerade ”adventure” och det är faktiskt bara en av dem som tillslut tilltalar mig: ”You should´nt drink that water. It´s rain. It could be dangerous”

chasing-17.jpg

Tillslut når jag de 20 milen men fortsätter som i trance ytterligare sex mil. När jag når Coober pedy är jag fullkomligt slut. Jag sveper tre burkar iskall coca-cola och somnar i mitt tält som jag satt upp i byns underjordiska campingplats. Det var mycket svalt och jag sov gott.

Coober pedy är vilda västern. 2000 av stadens 3000 invånare bor under marken i gamla gruvgångar, allt för att slippa den hänsynslösa värmen och de sista 100 åren så har här pågått en opalrush och allt tycks handla om opaler, gruvor och drömmen om det stora fyndet som ska ge rikedom och lycka. De 3000 invånarna kommer ifrån nästan 50 olika nationer. Polishuset har bombats två gånger. Domstolen och tidningen en gång var. Antagligen för att markgränserna är lite otydliga…

Staden inhyser ett stort antal excentriska karaktärer med stark smak för opaler och en av dem kallas för ”Crocodile-Harry” och han har gjort om sitt hem till ett för allmänheten öppet museum. Jag cyklar dit. Harry är en lettisk baron som emigrerade till Australien efter WW2 och försörjde sig i 13 år som krokodiljägare i norra Queensland innan han flyttade till Coober pedy och började gräva efter opaler istället. Den gamla gruvgången som är hans hem fungerar nu som museum. Genom åren har ett stort antal konstnärer (Uppenbarligen på olika personliga nivåer) bott inneboende hos Harry och samtliga tycks ha haft fria händer att göra vad dem ville med gruvgångarna, antagligen för att göra det lite hemtrevligare. Resultatet går inte att beskriva men huset spelade med i en av Mad Max filmerna, vilket ju naturligtvis säger en hel del. I ett tidningsurklipp som hänger på väggen ser jag Harry sittande på ryggen till en död jättekrokodil, utanför finns en hemmagjord staty föreställande en ridande viking, inte en enda kvadratdecimeter av väggarna är lämnad ifred, överallt har något skrivit eller ritat något, i en bok har en ung grabb skrivit att han föredrar Harry framför Dundee för att ”Harry är på riktigt”. Harry själv träffar jag dock inte då den gamle mannen, som är över 80, ligger på sjukhus.

Efter dagarna i Coober pedy fortsätter jag norrut. Jag cyklar genom ett extremt torrt gruvlandskap av rostiga maskiner och stora högar av uppgrävd sand så lång ögat når. Efter ett tag så stannar jag vid det berömda dingostängslet som är världens längsta stängsel och antagligen det längsta som någonsin har byggts av människohänder. Stängslet är en bra bit över 500 mil långt. Ungefär lika långt som mellan Göteborg och Iranska gränsen med andra ord. Stängslet uppgift är att skydda boskapen i sydost ifrån dingon i norr. Efter 15 mil campar jag utanför Cadney´s homestead och dagen efter det till Marla där jag campar under ett träd.

chasing-20.jpg

När jag lämnar Marla så har jag åtta liter vatten med mig. Jag antar att det låter mycket, men man dricker något kopiöst när det är över 40 grader ute och man sitter cirka 6 timmar i cykelsadeln varje dag. På eftermiddagen börjar vattnet att sina och att orka fram till nästa roadhouse är otänkbart. Jag visste att det skulle finnas en rastplats 12 mil norr om Marla och jag hoppades verkligen att jag skulle kunna få tag på vatten där. Hade det inte funnits något så var min reservplan att sitta blickstilla i skuggan till solen hade gått ner och sen kämpa mig fram de sista sex milen under natten, nästan helt utan vatten, till nästa roadhouse. Som tur var fanns det ett par liter i tanken som ändå gick åt alldeles för snabbt. Men jag hade tur, ett äldre par kommer med sin husbil och ska stanna över på parkeringen och de ger mig så mycket vatten som jag önskar. Jag har mycket svårt att sova på natten på grund av värmen. Jag ligger på rygg på min sarong och kan inte avgöra om det är svett som rinner ner på sidorna eller om det är de vanliga myrorna som kryper på mig. Att undgå att få stora mängder myror inne i tältet när man campar i Australien är omöjligt. Det är bara att acceptera och ligga så still som möjligt så de inte biter en så mycket.

Northern Territory

När jag korsar gränsen till Northern territory så börjar jag må dåligt. Antagligen spår av enformig kost och ständig fysiskt trötthet i kombination med värmen. Jag äter lite nudlar och tonfisk men får bara ner ett par tuggor innan det är stop. Jag lägger mig i skuggan av monumentet som utgör gränsen mellan South Australia och The northern territory och sover en stund. Jag fightar mig sen fram till Kulgera- det första roadhouset i N. T och betalar några dollar för en tältplats till tjejen bakom kassan (som råkade komma ifrån Markaryd av alla ställen) och tar sen en dusch för att få lite svalka. På kvällen har jag kvicknat till och tar en promenad bort till ett par närliggande klippformationer där jag klättrar runt en stund. De var mycket egendomliga och jag såg ett par kängurur som hoppande iväg ifrån mig bland de röda klipporna. På vägen tillbaka ser jag en varningsskylt som säger att klipporna är heliga för aboriginkvinnor och att man kan få böter på upp till 20 000 dollar om man går in på området. Jag gick mycket snabbt därifrån… På kvällen kommer tre irländare i en van till campingen och vi sitter länge och pratar med varandra och ett eller annat glas vin slinker ner.

chasing-21.jpg

Dagen efter cyklar jag fram till ännu en bensinstation där jag låser in cykeln i ett förrådsrum och sen gör jag en sidotripp med buss till Uluru – kata tjuta NP, kanske mer känd som Ayers rock. Jag gick aldrig upp till toppen på klippan. Jag skulle kunna säga att jag avstod ifrån klättringen bara för att klippan är helig för Pitjantjatjara och Yankunytjatjarafolken, men den egoistiska sanningen är att jag avstod för att leden upp var stängd under dagen på grund av för hårda vindar. Så istället beundrade jag den enorma stenen nerifrån marken under några timmar och gick sen tillbaka till mitt tält och tillbringade några timmar i campingens svalkande pool.

På vägen mot Stuarts well så börjar naturen ändra sig och små röda berg ploppar upp, många med torkat gult gräs, som får en att tänka på kamelpucklar. Jag passerar 15000 kilometersgränsen under dagen och på kvällen pratar jag med en australiensare som berättade att han ett par dagar tidigare hade sett en långfärdscyklist ståendes i diket och vilt flaxat med armarna. Tysken hade nästan varit hysterisk och knappt orkat stå upp. Hans vatten hade tydligen tagit slut flera timmar tidigare och nu höll han på att få panik av törst. (Det passar antagligen inte alla att cykla genom Australiens outback sommartid…) Han hade slängt upp hans cykel på flaket och kört honom till Cadney homestead, samma ställe som jag campat på nästan en vecka tidigare. På kvällen campar jag under ett träd för ovanlighetens skull och på morgonen cyklar jag de sista tio milen in till Alice springs.

Alice springs ligger nästan exakt halvvägs mellan Adeleide (153 mil söderut) och Darwin (150 mil norrut). Staden har cirka 26000 invånare och lockar turister mest för sin relativa närhet till Ayers rock. Jag stannade i staden i en tid och sysselsatte mig mest med företeelser som det inte finns så goda möjligheter till ute i bushen såsom biobesök, krogbesök och simturer i vandrarhemmets pool.

En morgon bestämde jag mig för att åter sätta mig i sadeln och fortsätta min tur mot Darwin. Efter bara ett par mil så stannar jag vid en rastplats och tar skydd ifrån den gula döden i skuggan medan en liter vatten genast försvinner. En stund senare stannar en bilist och bjuder på kaffe och kakor och det var minst sagt välkommet. Australiensaren i bilen var mycket sugen på att själv göra en långcykling i framtiden så vi satt och pratade en lång stund och jag försökte ge honom lite matnyttig information i allt ifrån lämpliga tältplatser till vilka däck som är bra. Jag fortsätter men bara några timmar senare så börjar jag må dåligt av värmen, och när det händer så har jag lärt mig att sluta cykla omedelbart och vila en stund. Hittar jag någon skuggig plats, vilket jag iof inte alltid gör, så brukar jag må bra igen efter någon halvtimme. Jag stannar och vilar på min sarong i halvskuggan av en taggig buske i vägkanten och dricker stora och giriga vattenklunkar ur min 1.5 liter petflaska. Som så många gånger förr så skalar jag en apelsin och äter den mycket sakta för att den inta ska ta slut. Fruktsaften som rinner över mina händer svider när den kommer i kontakt med gamla myrbett och får små korn av röd sand att fastna på huden mellan mina fingrar. Det är något som man inte kan undvika i det inre av landet Under. Sand. Överallt. Alltid. Men apelsinen var verkligt god.

På natten så kommer spindlarna. Jag hade legat och läst, antagligen ur en medioker deckare, i skenet ifrån min pannlampa och när jag släckte så tog det bara ett par minuter innan jag kände något krypa uppför ena benet på mig. Jag hann reflexmässigt tänka att ”det där är ingen myra” innan jag idiotiskt nog slog bort det krypande med handen. Blir man biten av en spindel någon gång i livet så kommer det var vid ett tillfälle när man reagerat på samma sätt. Ligger du still så biter inte spindlar. Rycker du till och försöker att slå bort den så kan den mycket väl bitas, och skulle jag bli biten tidigt på förnatten, ensam och lång ute i den australiensiska bushen… Jag svor lite för mig själv att jag inte har lärt mig mer ifrån mina resor samtidigt som jag hoppade upp i en hukande ställning och lyfte försiktigt på ett par svettiga plagg. Först hittar jag den inte men sen ser jag den nere i vänstra bottenhörnet. När ljuskäglan ifrån pannlampan når djuret så lutar den kroppen snett bakåt och lyfter de främsta benen ifrån marken. Jag är ingen expert på spindlars kroppsspråk men jag antog att han inte gillade mig. Jag var dock den snabbare och attackerade först.

Jag lyfte upp det döda lilla djuret med hjälp av omslaget till deckaren och drog ner dragkedjan och slängde ut den. Samtidigt kände jag något som ramlade ner ifrån tälttaket och ner i mitt knä. Ännu en spindel. En större spindel. Denna gång rörde jag mig faktiskt inte, men det berodde nog mest på att jag inte hann, snarare än att jag verkligen hade lärt mig något ifrån lektionen nyss. Spindeln landade i mitt knä, sprang relativt jäktat över mitt ena lår och gömde sig på nästan samma plats som den andra. Jag vann snart även detta slag. Dock med ett stänk av dåligt samvete.

chasing-18.jpg

I Barrow creek så blev jag utskälld av en gammal kvinna. Efteråt så kunde jag inte förstå hur mycket av avhyvlingen som var skämt och hur mycket som egentligen var på allvar. Kvinnan tycks i alla fall ha haft den åsikten om att jag i alla fall förtjänade en liten åthutning. Det är den varmaste tiden på året i den del av landet som kallas för ”The outback”. Det finns ett enda ställe där man kan fylla på med vatten på cirka 300 kilometer. I Barrow creek. När jag gick in med cirka sex stycken tomma vattenflaskor till kvinnan bakom disken och förklarade snällt att jag ville fylla på dem samt beställa något att äta, så kom det: ”Excuse me, but I think you cyclists are mad! Yes MAD!” Tydligen så hade hon under årens lopp blivit tvingad att anropa ambulansflyg för cyklister som helt enkelt höll på att gå under av den skoningslösa värmen och de brutala avstånden och som därav kommit till hennes bensinstation som ragglande och uttorkade zombies hela tre gånger. ”They never bring enough water, never sunscreen, they never call us and ask if we have food and water – sometimes we don´t. YOU are a lucky man today!” fortsatte hon samtidigt som hon slängde in ett par djupfrysta Shepards pie i en smutsig mikrovågsugn.

Efter maten gick jag runt och satte upp tältet på baksidan. Sen väntade jag i skuggan att solen skulle börja gå ner så att jag skulle orka gå några promenader i de spännande omgivningarna. Efter ett par timmar så var det svalt nog, cirka 35 i skuggan kanske, för att klättra upp för en ravin snett bakom byggnaden. Jag klättrade upp till toppen och såg ett par ödlor och en känguru (som jag jagade en stund för att få bra bilder, men den ville inte vara med) samt solen försvinna i horisonten.

chasing-19.jpg

Darwin

Jag fortsatte trampandet via Australiens UFO-huvudstad Wycliffe well, Wauchope, Tennant creek till farmen Banka-Banka, där jag tog in en natt på den tillhörande campingen. Efter en promenad i omgivningen så satt jag en stund och pratade med en av personalen. Hon berättade att det hade varit en annan cyklist på campingen bara ett par dagar tidigare. Han hade köpt 5 burkar coca-cola innan han ens hade orkat prata. Hon bekräftade min fråga om han hade varit ifrån Tyskland, så jag tog slutsatsen att det var samma tysk som panikslaget hade stått i diket utan vatten som jag hörde talas om precis söder om Alice. Då hade han kommit i kapp mig. Jag hade ju iof stannat ett tag i Alice och samt ett par nätter i Tennant creek.

chasing-22.jpg

Cykelturen gick vidare mot det nu allt mer gröna och bördiga landskap som tyst förklarade att jag nu lämnar ”The red centre” bakom mig och istället närmar mig ”The tropical north”. Jag rullade via Renner springs, Elliot och Dunmarra till den legendariska outbackpuben ”Daly waters” där jag stannar och äter ett gott men för dyrt mål mat. För varje dag blir det allt grönare och jag cyklar tillslut genom glesa skogar av träd och gigantiska termitstackar, ofta lägger jag mig i skuggan, som nu är lättare att hitta, och vilar på min sarong och äter en frukt eller ett kexpaket.

chasing-23.jpg

Jag passerade Larrimah och kom till Mataranka på resans ettårsdag. Ett år tidigare hade jag cyklat ut ur min hemstad och sen sovit på en åker utanför Ulricehamn. Idag sov jag på en camping i Mataranka i norra Australiens outback och fick in ännu en stor spindel i tältet.

Ifrån Mataranka cyklade jag till den lilla staden Katherine och tog in på ett vandrarhem. Jag delade rum med två ozzies som försökte lära sig att spela didgeridoo. Jag provade också, men jag fick inte ut några direkta ljud alls… Ifrån Kathrine cyklade jag till Pinecreek, nu under konstant regn och motvind och jag längtade tillbaka till det torra längre söderut samtidigt som jag längtade till Darwin. Det blir backigare ju längre norrut jag kommer och naturen har ändrat sig ifrån röd sand till regnskog. Ifrån Pines creek tog jag mig till Hayes creek. Jag lägger märke till att tjockt gult gräs täcker termitstackarna i vägkanten, för inte så länge sen var de helt kala. Efter Hayes creek lämnade jag The track för första gången sen Port Augusta mer än sex veckor tillbaka i tiden. Jag följde den nya vägen – Dorat road och kom tillslut fram till Adeleide river där jag köpte på mig lite mat och fyllde på mina vattenflaskor. Den natten plågades jag hårt av en viss sorts myra med grön bakdel, som dels bet sönder tältbottnen och dels bet sönder mig (och det fastän jag inte rörde mig…) men på morgonen packade jag min cykel med stor förväntan och under de 9 milen som jag cyklade under dagen var min enda tanke att komma fram. Strax efter klockan 12 rullar jag ut cykeln på en stenbrygga och doppar framhjulet i Timorsjön strax utanför Darwin. Ännu en kontinent var klar.

chasing-25.jpg

Efter fem månader och 700 mil så hade jag korsat Australiens inre.

Jag jobbade sen i köket på det vandrarhem där jag bodde i en tid. Sen flög jag till Singapore och fortsatte cykla. Ni kan läsa fortsättningen i ”Southeast Asia!” i menyn på startsidan.

Har ni synpunkter på denna resa så får ni gärna skriva ner dem i min gästbok!

————

Andra Delen

Terra Australis

En våg av komplexa känslor sköljde över mig i samma stund som jag rullade in i Kathmandu. I dess kölvatten följde sorg och glädje, saknad och lättnad, ångest och eufori – men också utmattning och sjukdom. Det verkade som om min kropp förstod att kämpandet var över och gav frihet åt den infektion den vaktat. Jag hade varit så fokuserad på min resa och på mina upplevelser att kroppen hade stålsatt sig och vägrat bli sjuk under tiden jag satt i sadeln. Men nu när jag var framme i Kathmandu rev den alla skyddsmurar och in red febern och den första tiden i staden låg jag och yrade i mitt lilla rum i Thamelkvarteren. Men som tur var försvann febern lika snabbt som den kommit och snart började jag ta mig ut på korta promenader längs gatorna. Och vilka gator! Dock är jag medveten om att jag lyckades missa nästan samtliga av stadens klassiska sevärdheter under mina två veckor i staden, men det spelar ingen roll. Jag vandrade omkring på gatorna, dag efter dag, och älskade varje sekund av tiden.
Under den här perioden funderade jag mycket på framtiden. Det enda jag visste var att jag inte skulle åka hem. Jag mindes mycket väl mitt löfte framför den Blå moskén sex månader tidigare: att jag skulle cykla jorden runt. Det skulle inte bli avklarat under denna resa och inte under nästföljande. Men jag skulle ta mig an en del eller en kontinent i taget och det skulle få ta den tid det gjorde. Kanske skulle projektet ta större delen av resten av mitt liv. Det spelade ingen roll. Men det som ekade allra högst inom mig var frågan om vart jag skulle ta vägen härnäst? Promenaderna runt om i Kathmandu blev allt längre, cirklarna allt större, men så en dag kom svaret till mig. Så som svar alltid gör, till sist, om man lyssnar tillräckligt noggrant. Nästa destination skulle bli Australien – den torraste och kargaste kontinenten i världen.

Jag blev nästan förskräckt på flygplanet när jag efter en stunds slummer tittade ut genom fönstret och såg ett oändligt rött hav. Australien beryktade outback låg där nere och väntade på mig. Sen läste jag ett tag och en timme senare kikade jag ut igen och såg fortfarande det röda havet. Herregud, vad enormt det är! Två timmar senare tittade jag ut igen: rött hav. Jag blev skrämd och förtjust på samma gång. Jag hade länge velat se Australiens inre – och nu skulle jag verkligen få en chans att göra det. Planet landade och jag letade mig fram till ett speciellt kontor där jag plockade upp mitt arbetsvisum, som jag hade ansökt om under min veckolånga mellanlandning i Bangkok. Papperslappen som klistrades in i mitt pass gav mig rätten att stanna och jobba i Australien i upp till ett år. Kvinnan som gav mig visumet var mycket trevlig och effektiv och byråkratin tog bara någon minut. Jag tänkte tillbaka på mina otaliga besök på den Indiska ambassaden i Islamabad och erkände för mig själv att det var skönt att vara tillbaka i västvärlden efter så lång tid i Asien. Sanningen var att det till och med kändes som att komma hem när jag rullade ut cykeln ur Kingsford Smith International Airport och började cykla mot Sydneys centrum. Trafiken var oerhört sansad, inget tutande, alla följde trafikreglerna och det var rent och oerhört tyst för att vara på en stor flygplats med intilliggande motorvägar. Sydney var vackert men naturligtvis också lite småtråkigt som nästa alla väststäder riskerar att bli om man inte bär guldbyxor. Men förvisso trivdes jag i staden och under dagarna där fick jag bland annat se Sydney Harbour Bridge och jag läste mig till att de vita kakelplattorna som pryder stadens berömda operahus är tillverkade av svenskt klinker från lera bruten i Ekeby i Skåne.

En dag bestämde jag mig för att börja cykla söderut längs med Highway 1. Det regnade. Vissa saker ändrades inte trots mitt byte till den torraste kontinenten i världen. Det var relativt kallt och blåsigt. Men det var bara tillfälligt. Långt senare, under min korsning av “the red centre”, så skulle det bli både torrare och varmare. Utan överdrift. Första natten i landet Oz campade jag i en skog som hette “Black butt forest”. Det fanns en skylt vid sidan om den lilla skogsväg som jag hade följt in i skogen med hopp om att hitta en bra tältplats som berättade att det var förbjudet att campa i skogen. Men antagligen hade jag blivit tillfälligt blind i jakten på svaret på varför skogen hette som den gjorde – för jag såg den tyvärr aldrig. Vilket naturligtvis var bra eftersom jag slapp att ignorera den… Tältet placerade jag under det mest täckande träd som jag kunde hitta, men natten igenom hörde jag trots detta regndroppar träffa tältduken i en kulsprutas takt. Trädets vingliknande grenar kunde inte ge mig tillräckligt med skydd. Vädret var bättre på morgonen. Himlen var blå vilket fick mig att jubla inombords när jag drog ner dragkedjan och stack ut huvudet ur tältet. Under dagen tog jag mig mellan olika klippor och stränder och jag cyklade uppför en kulle där det fanns en stor fyr och tittade ner på Kiamas blowhole där vågorna slog in och bröts på ett mycket spektakulärt sätt. När jag stannade och åt såg jag enormt färgrika fåglar som flög omkring och lekte med varandra. Det var en bra dag. Minuterna, timmarna och dagarna rann iväg snabbt och vädret växlade mellan regn och halvblå himmel. Tiden gick sin gilla gång och bjöd inte på några stora överraskningar. Jag stannade ofta i vägkanten eller på något enklare café och åt några smörgåsar med färdigskivad ost eller drack en kopp kaffe men när jag ville lyxa till det ordentligt köpte jag en fish & chips inslaget i tidningspapper som jag åt sittandes på de vita plaststolar som kioskpersonalen ställt ut till sina kunder eller på en närliggande träbank som ofta hade utsikt över havet. På kvällarna slog jag läger i närheten av orter som Shoalhaven heads och Broulee. I nationalparken Eurobodalla parkerade jag en kväll cykeln vid en massa ormbunkar som nådde över huvudet på mig och när tältet var uppsatt och cykelväskorna inkastade så gick jag på en timmes promenad i parken. Det dröjde inte lång tid förrän jag såg mitt livs första känguru. Vi fick syn på varandra samtidigt och ögonblicket efter hoppade den iväg på sina enorma bakben. Jaha, tänkte jag – då kan jag bocka av det från listan också. Synen av kängurun gav mig energi att gå längre in i nationalparken och en kort stund senare kunde jag även bocka av känguru nummer två och tre.

På väg till Mimosa Rocks nationalpark såg jag en val ute till havs. Det enorma djurets stjärtfena reste sig som en svart koloss ur havet innan den stelnade till och föll tillbaka och träffade vattenytan med ett dånande ljud enbart för att åter resa sig ur djupet som den urtidskoloss den faktiskt var. Jag stannade cykeln och bara gapade. Lokalbor som jag pratat med hade sagt åt mig att hålla ögonen på havet eftersom det var stor chans att se just valar vid denna årstid då de enorma djuren vandrar ner till Antarktis på jakt efter svalare vatten. Det var en mycket härlig upplevelse att med vinden i ryggen cykla några meter ifrån havet och se en val. Oförglömligt. Under kvällen efter att jag satt upp mitt tält på en gratiscamping i just Mimosa Rocks satt jag i dess öppning och åt ur en konservburk med majs. Bara några minuter efter att jag ätit klart och stängt

tältet så hörde jag ett sniffande och tassande ljud utanför. Jag drog sakta ner tältets dragkedja och tittade ut och såg två stycken vombater slåss om mina matrester och att den störste av dem tryckte in nosen i konservburken och höll på att inte få av den. Ögonblicket efter gjorde den mindre om den störres misstag och fick verkligen inte av den. Konservburken satt fast som en sugkopp mitt på det stackars djurets ansikte. Han skuttade omkring och försökte få av den med hjälp av tassarna, men hans försök var tröstlösa. Jag fick ångest av det faktum att jag hade lämnat de tomma konservburkarna utanför tältet och tog därför på mig mina skor och gick ut och försökte ta bort burken ifrån djuret. Jag var lite orolig för att bli biten och när jag fick loss den så fräste djuret nästan som en katt och gjorde ett litet utfall mot mig innan han ångrade sig när han insåg att jag nog var för stor. Istället började de slåss med varandra och ignorerade mig fullständigt när de jagade varandra runt tältet i rasande fart. Senare på natten hoppade jag högt när de halvtama björnliknande djuren lekte lite för våldsamt och brakade in i tältduken under deras jakt på varandra. En annan kväll då jag hade mitt tillfälliga hem i Croajingolong nationalpark fick jag uppleva ännu rolig djurrelaterad anekdot. När jag slutade kvällens läsning och skrivande och istället gjorde mig redo för lite seriöst sovande kände jag hur tältbottnen under mitt huvud började röra på sig. Jag lyfte upp liggunderlaget och kände efter försiktigt och kom fram till att det låg ett ganska stort djur precis under tältbottnen. Jag försökte skrämma iväg det men det enda som hände var att en tagg penetrerade bottnen och reste sig ett par centimeter upp. Vad fan är det här tänkte jag och gick ut i mörkret för att i skenet av min pannlampa ta reda på vad det var för något djur och det jag såg när jag stod med tältets ena hörn upplyft var en två decimeters taggig ryggtavla på ett nergrävt djur – en echidna (myrpiggsvin). Djurarten är faktiskt tillsammans med det mer kända näbbdjuret det enda däggdjur som lägger ägg. Jag drog tältet ett par meter åt sidan med all utrustning kvar inuti och bad sen djuret om ursäkt för mitt snedsteg att tälta över hans hem. Men att det var just en echidna visste jag inte då. Visst hade jag sett bilder på djuren och jag hade nog också koll på att de är levde i Australien, men vad de hette visste jag faktiskt inte. Det var en gammal vitskäggig australiensare utanför ett snabbköp som berättade det för mig. Jag var på väg in i affären och han var på väg ut när han fick syn på mig. Han gillade att resa själv berättade han och det var väl därför han började prata med mig. Han var nyfiken på var jag hade varit och var jag var på väg och han frågade också om jag hade sett något djurliv varpå jag frågade om det taggiga djuret under tältet. Han förklarade på sin extrema dialekt att det var en echidna och avslutade meningen med samma ord som alla andra australiensare – ”mate”. När jag några minuter senare stod i kön i väntan på att få betala för mitt bröd, ost och choklad så fick jag uppleva ett annat sorts djurliv. En fästing satt på min högerarm och höll på att dricka sig fet. Jag stod där i kön och väntade både på att få betala mina varor och på att få komma ut så jag kunde ta bort fripassageraren. Det var mitt livs första fästing och jag funderade ett tag på hur det nu var man skulle göra för att ta bort den. Det enklaste vore väl att ta en pincett och bara dra bort den? Fast någon sådan sak hade jag inte. Salt? Nä, jag provade istället med att hålla en brinnande tändstick i närheten av insekten för att få den att släppa, men tyvärr råkade jag istället elda upp det stackars djuret. När jag tittade efter såg jag att det satt kvar ett fästinghuvud på armen istället för en fästing och det visste jag var hela grejen kring hur man tar och inte tar bort fästingar. Det var ju det som var det farliga – att huvudet blev kvar. Jag löste det genom att hålla min morakniv under en annan tändsticka några sekunder för att göra rent eggen och sen skrubbade jag huden med kniven några gånger och när jag sen tittade efter så var huvudet bort och jag kände mig som John Rambo där jag stod med morakniven i handen på parkeringsplatsen i den anonyma byn Orbost i delstaten Victoria.

Vinden tyckte inte tycka om mig. Sakta men säkert tog jag mig fram, kilometer efter kilometer . Jag tröstade mig att det var bättre att ha motvind nu när jag cyklade söderut eftersom det säkert skulle öka mina odds för att få medvind när jag senare skulle cykla norrut genom hela den väldiga outbacken. Dagarna gick och de var ganska enformiga men varje dag hände det ändå minnesvärda saker, ofta små oviktiga saker, men ändå sådana vars minnen etsat sig fast. En dag rusade det en stor ödla över vägen. När mina ögon automatiskt drogs till rörelsen i min ögonvrå så förstod jag att den hade suttit och ätit på en överkörd känguru. När jag passerade blev den rädd och rusade alltså över vägen framför mig och vidare upp i ett eucalyptusträd där den fastnade som i en fälla eftersom den inte kunde ta sig högre upp och nedanför stod jag bredvid min cykel som låg hastigt slängd i diket. Jag stod där en lång stund och studerade den stackars livrädda varanen. En annan av de enformiga dagarna med ett och annat minnesvärt ögonblick var när jag cyklade ikapp en vandrare. Han var i 60-årsåldern och drog på en vagn full med prylar. På den ena av de två stänger som han drog vagnen med hade han klistrat fast en transistorradio som spelade musik under vårt samtal och längst bak på vagnen hade han satt upp en australiensisk flagga på en vimpel. Han hade startat uppe i Cape York fyra och en halv månad tidigare och nu hade han vandrat 4500 kilometer. Ett fruktansvärt hårt tempo alltså. – Jag har drömt om detta i 30 år, sa mannen med ett lyckligt leende innan jag lämnade honom bakom mig.

Två veckor efter jag lämnade Sydney så kom jag till den lilla byn Maffra och checkade in på ett vandrarhem där jag framförde en önskan om att få jobba på någon av de närliggande farmerna. Jag hade tidigare hört rykten om att det fanns mycket jobb i närheten och att vandrarhemmet i Maffra tydligen fungerade som någon slags arbetsförmedling. Kvinnan som checkade in mig hade en lista på olika farmer som ständigt var i behov av arbetskraft och hon ringde upp en av farmerna och när hon la på så var jag inte längre arbetslös. Men det var i och för sig något som inte enbart gav mig positiva känslor. Maffra är en liten stad som ligger i Wellington shire cirka 200 kilometer öster om Melbourne där floden Macalister klyver stadens centrum precis bakom huvudgatan där vandrarhemmet Maffra Backpackers ligger. Och det var där som jag skulle tillbringade min månad i staden. Ägarna – Marge och Ron tog mig genast under sina vingar och visade mig runt och berättade om staden. Jag såg mig runt i allrummet och upptäckte baren där jag snart skulle introduceras i den heliga rit som innebar att samtliga arbetare skålade över en kall Victoria Bitter efter varje arbetspass och sällan skulle en öl smaka så gott som under de tillfällena och jag lade även märke till det biljardbord där få segrar skulle varvas med otaliga förluster. Mina blickar sökte sig även vidare till köket där jag skulle laga mat på en riktig spis för första gången på mycket länge. Jag trivdes omedelbart på Maffra Backpackers.

Första arbetsdagen kom en arbetare och hämtade upp mig och några arbetande backpackers och körde oss till Taylor´s Farm där vi blev avprickade på en lista. Vi blev tilldelade gummistövlar men inga arbetskläder och sen var det inte mer än att börja arbeta. Vi blev uppdelade i arbetslag och i mitt lag fanns Eric från Tyskland, Zack från Kenya och den lokala australiensiska trion Keegan, Flyn och Aron. Under en månads tid var vår huvudsyssla att skära loss kålhuvuden från marken med en stor macheteliknande kniv och slänga ner dem i en stor behållare som stod på en traktor som hela tiden körde framför oss. Atmosfären i arbetslaget var alltid rå men hjärtlig och ständigt präglad av att den australiensiska trion, som hade jobbat på farmen i flera år och därför kunde jobba mycket snabbare än oss ovana turister, ständigt försökte behandla oss andra som tjänstejon. Fast det upphörde efter ett par veckor när vi lärt känna varandra bättre, men orsaken till det var inte att vi numera klarade av att jobba lika snabbt som dem, för det gjorde vi inte, eller att vi helt enkelt höll på

att bli vänner – utan anledningen till deras verbala tillbakadragande hade istället sitt ursprung i att jag brukade brotta ner dem och be dem hålla käft. Ett barnsligt enkelt språk som till och med hårdföra australiensiska farmare förstod och respekterade – och nog till och med tyckte var rätt kul. Tiden på farmen ser jag idag som ljuvlig, men precis som med lumparminnen så kan det hända att jag bara minns de bra delarna -för faktum är att livet på farmen ofta var stenhårt med ett mycket omilt arbetstempo. Men om arbetsveckorna var hårda så var helgerna lika hårda – fast på ett helt annat sätt. Ofta var det fester på vandrarhemmet vilka samtliga gäster deltog i med bravur, men trots att vi pimplade på så gott vi kunde, var vi turister lika slagna i baren som vi var under veckodagarna på fältet. Australiensarna drack i samma tempo på helgerna som de arbetade i under veckorna, vilket bland annat resulterade i att vår chef och farmens ägare – den i mina ögon livsfarlige Bill Taylor, en måndagsmorgon samlade ihop oss arbetare och frågade Keegan vad han hade sysslat med under helgen. Innan han hann svara berättade Bill för oss med hög röst att han hade hittat Keegan på marken mellan den lokala puben och hans hem, sovandes och helt naken. Det var bara att inse – lokalborna var hårdare än oss turister – både i sin arbetstakt på fältet och i sitt drickande på puben. När Bill berättat klart så föll samtliga av oss ut i skratt och mest av alla skrattade Keegan. En annan anekdot som fick mig att dra rejält på smilbanden under de här veckorna var när Flynn upptäckte en gigantisk huntsmenspindel på hans ena lår. När han fick syn på den slog han till den i ren panik, men tyvärr, eller som tur var för oss andra som tittade på, så ramlade spindeln inte ner på marken utan istället ner i hans ena stövel. Nu spred sig paniken på allvar i hans ansikte och det var mäkta underhållande att se på när han hoppade omkring på ett ben samtidigt som han skrek för full hals och försökte få av sig stöveln. När han äntligen lyckades få av den så satte han av misstag ner den bara foten i en komocka. Han var inte glad efteråt men det var vi andra. Jag har sällan skrattat så mycket. Under den tredje veckan på farmen kom det också ut en journalist ifrån Gippsland Times och gjorde ett reportage om mig och min resa. Hon frågade om vilka länder jag hade varit i och vart jag var på väg, hon undrade hur det kändes att sitta på en cykel så länge och vad jag egentligen tyckte om Australien. Hon berättade också att hon hade fått nys om mig och min resa genom sin väninna som jag tydligen hade pratat med på byns krog. Det var inte något som jag hade några minnen av, vilket fick mig att inse att jag kanske inte var så långt efter australiensarna i drickandet i alla fall.

Det var efter de fyra veckorna på farmen verkligen skönt att börja cykla igen. Fast som vanligt när jag blivit van att ha folk omkring mig så kändes det också en smula ensamt, men jag visst att de känslorna skulle blekna snabbt och till slut helt försvinna. Efter en sovmorgon tog jag mitt pick och pack och cyklade tills det blev mörkt då jag slog upp tältet för första gången på länge. Och dagen efter det cyklade jag de återstående milen fram till Melbourne där jag hoppade på en färja med destination Tasmanien.

Tasmanien

Jag hade haft en önskan om att åka till Tasmanien ända sen den dagen då jag som mycket ung läste om en pensionerad krokodiljägare som bodde i en husvagn i något avlägset hörn av ön i tidningen Lyckoslanten. På den tiden var krokodiljägare det hårdaste som fanns och det faktum att yrket kolliderade med min ståndpunkt som fanatisk djurvän ignorerade jag på ett sätt som bara barn lyckas med. Det skulle dröja cirka 15 år innan jag slutligen rullade ner för landbryggan på ”Spirit of Tasmania” och tog mina första steg, eller mina första tramp, på den för mig högst mytomspunna ön som

tillsammans med landets väldiga outback var de områden som jag såg fram mest emot i landet. Många av de mer klassiska turistmål en som Brisbane, Byron Bay och östkusten i stort har aldrig intresserat mig så mycket, utan jag ser dem rent av som tråkiga och det faktum att 90 procent av alla backpackers som reser runt i Australien enbart håller sig just i de områdena är inget annat än ett stort mysterium för mig. Tasmanien har ett av världens sista tempererade vildmarksområden och hela 20 procent av ön är klassad som världsarv. På ön ligger också ruinerna efter ett av världens mest fruktade fångläger – Port Arthur, där den brittiska regimen placerade speciellt obekväma fångar. Så det var med stor förväntan och med en enorm frihetskänsla som jag medsols inledde min färd runt ön. Jag cyklade ut ur hamnstaden Devonport och på kvällen hade jag lagt cirka 13 mil bakom mig och naturen hade gått ifrån att vara ganska ospännande till ett oändligt grönt prärieliknande landskap som jag tyckte mycket om. De sista timmarna när solen stod lågt cyklade jag med min skugga på vänstersidan som gav illusionen om att det i själva verket var två cyklister som i fullfart cyklade över Tasmaniens prärie sida vid sida. Jag hade dock svårt att hitta någon bra tältplats när det började mörkna då det var höga stängsel på båda sidor om vägen. Men tillslut såg jag en liten öppning i stängslet och drog in cykeln där och lyckades hitta nattlogi i ett parti högt gräs precis vid kanten på en liten damm. Under natten vaknade jag ett otal gånger av att en Kookaburra flög över tältet, eller om den satt på en gren ovanför och inte heller kunde sova, och gång på gång fyrade av sitt unika skrattande läte.

Dagen efter var det julafton. Jag var ganska trött och bara efter ett par mil så kände jag att jag var tvungen att äta en andra frukost för att över huvud taget komma någonstans under dagen. Jag satte mig i diket och åt lite bröd och en liten burk vita bönor och efteråt stannade jag till på en övergiven farm och fyllde på mer vatten i en kran samtidigt som jag undrade om det var någon inne i det tillsynes tomma huset och tittade på mig bakom en gardin. Ingen hade öppnat när jag knackade på men eftersom jag var i behov av vatten så hjälpte jag mig själv. Jag cyklade sen ett relativt högt pass som var beläget strax norr om nationalparken Ben Lomond och fortsatte sen genom en bit trollskogsliknade urskog som jag under ett par kortare promenader utforskade lite i utkanten. En bil stannade och frågade om jag var okej efter bergspasset och önskade god jul och jag passade på att fråga om affären i byn Mathina fortfarande var öppen med tanke på att det var julafton, men det visste de inte. Väl framme i byn visade det sig att allt var stängt – allt utom byns pub.

Tydligen var det inte så vanligt att puben i byn i Tasmaniens nordöstra hörn fick besök utifrån, särskilt inte på julaftons kväll, för hela puben stannade upp i en stum tystnad och samtligas ögon var riktade mot mig när jag slog upp dörren och tittade in. En surrealistisk förnimmelse kom plötsligt över mig likt en känsla av deja vu som inte enbart höll sig till den kronologiska strukturen utan även flöt ut i sidled och närmade sig kaos. Var jag över huvud taget kvar på Tasmanien? Under en sekund snappade jag upp stämningen i rummen och insåg att jag kanske hade blivit förflyttad till vilda västern. Jag tittade tillbaka och funderade ett par sekunder på om jag skulle säga något, hålla ett litet jultal kanske. Men efter ett par sekunder slutade folk att stirra och det vanliga pubsurret började igen. Någon mat hade de dock inte och eftersom jag hade glömt av att det var jul när jag lämnade Devonport dagen innan så hade jag inte laddat upp med tillräckligt mycket mat. Jag cyklade därifrån med fyra små chipspåsar och en burk coca-cola förutom mina påfyllda vattenflaskor och tältade sen i vägkanten. Dagen efter fortsatte jag mot byn Fingal där jag kom över ett par enkla matvaror och samtidigt fyllde jag på nytt vatten. Jag cyklade över det magnifika Elephant pass och njöt av en spektakulär nerväg som tog mig ända ner till havet på andra sidan. På kvällen tältade jag på en gratiscamping vid ett område som kallades för “Chain of lagoons” där jag trodde att jag skulle vara ensam på campingen med tanke på att det var juldagen men det visade sig att det fanns ett 15-tal campare till på platsen. På kvällen strövade jag omkring i området och såg vid ett tillfälle en stor skogskänguru på nära håll. När han såg mig tittade han på mig under ett par sekunder och hoppade sen iväg. Ifrån Chain of lagoons så hade jag två dagars cykling fram till Tasmaniens huvudstad Hobart. Det var två dagar präglade av regn och en natt präglade av spindlar som antagligen skulle få varenda araknofob att drömma mardrömmar. Det var när jag skulle leta reda på en tältplats för natten som jag gick in i en dunge av bruntorra granar för att se om jag hittade någon lämplig plätt. Jag såg inte det jättelika spindelnät som hängde mellan två bruna grenar utan gick rätt in i det. Naturligtvis fick jag det rätt i ansiktet och efter att jag med slutna ögon tagit bort det såg jag en svart jättespindel på min vänsteraxel. Jag har väl inga jättebekymmer med spindlar egentligen men jag vill helst inte ha dem på mig. Jag böjde mig mycket sakta ner och tog upp en sten och föste undan djuret. När jag tittade mig omkring så såg jag nät överallt. Vart jag än gick så hamnade jag i ett nästan helt osynligt spindelnät. Tillslut så tog jag upp en gren som jag höll framför mig som ett spindelnätsskydd samtidigt som jag vände om och gick exakt samma väg tillbaka. Det blev aldrig något campande i den skogsdungen. Jag hade några lata dagar i Hobart med biobesök och nyårsfirande på vandrarhemmet där jag bodde och under den här tiden följde jag också nyheten om den fasansfulla Tsunamin i Sydostasien. Efter Hobart styrde jag mot den lilla byn Kettering och hoppade där på en färja till Bruny Island. Under de nästkommande dagarna cyklade jag ett varv på den lilla ön (egentligen två öar som sitter ihop av ett smalt sandigt näs) och när jag kom till södra öns sydligaste del så tog jag av mig skorna och vadade 30 meter genom iskallt vatten ut till en hög klippa som jag klättrade upp på. Längre bort ifrån Sverige än så hade jag aldrig tidigare varit och kommer antagligen heller aldrig att vara det. Jag satt på klippan en lång stund och tittade ut mot havet och tyckte faktumet var en smula trist och att det är synd att jag är begränsad till en enda planet under mina resor. Efter klättringen vadade jag tillbaka samma väg och slog upp tältet vid några små klippor och sov ett par timmar. Dagen efter vände jag norrut och skulle mer eller mindre cykla just norrut ända tills jag några månader senare doppade framhjulet i Timorsjön strax utanför Darwin cirka 5000 kilometer bort.

Väl tillbaka på det tasmanska fastlandet gick min numera nordbundna cykeltur först till Mt field nationalpark där jag vandrade till magnifika Russels falls och sen vidare till Valley of the giants – en dal där världens högsta blommande träd växer mot himlen likt träden i Lothlórien i Tolkiens värld. Strax utanför parken fanns ett mini-zoo där jag stannade till en halvtimme. Det var bland annat de tasmanska djävlarna jag ville se – djuret som numera är endemiskt på Tasmanien och som innehar däggdjursvärldens “kilo för kilo” hårdaste bett. Jag hade aldrig sett djuret tidigare men jag hade någon gång hört djurets fasansfulla skrik om nätterna i tältet och hade då förstått mycket väl varför de tidigaste européerna blev livrädda när de under den mörkaste delen av natten hörde djurets läte. De tyckte djuret lät som en djävul – en tasmansk djävul. Djuret är också världens största nu levande köttätande pungdjur. Dock fanns det en ännu större art fram till inte för så länge sen: 1936 dog det allra sista exemplaret av Thylacinus cynocephalus, den tasmanska tigern, på ett zoo i Hobart. Han hette Benjamin och var den sista av sin art. Det händer i och för sig att det kommer in rapporter om att folk har sett djuret i de ogenomträngliga och näst intill outforskade urskogarna i sydvästra delen av ön. Dock finns det inga bevis för att rapporterna är sanna, men är de det så hoppas jag att människan aldrig får bevis för det. Historien upprepar sig ju som bekant alltid och blir det fastslaget

att arten fortfarande existerar så kommer säkerligen människan se till att utrotningen lyckas en gång för alla. Samtidigt kan man undra vad som egentligen utspelar sig innanför människodjurets pannben när man först utrotar en art, till och med ett helt släkte som i detta fall, för att omedelbart efteråt höja djuret till skyarna genom att ha det som symbol på öns vapen, på öletiketter och som maskotar vid diverse idrottstävlingar. Det senaste är att forskarna hoppas på att kunna återuppväcka arten genom kloning. Men vore det inte bättre om vi istället började tänka efter och visa djuren respekt redan innan det är för sent?

Turen fortsatte turen längs Lyell highway via Meadow lake, Henty dunes och Lake st. Clair till världsarvsklassade Franklin-Gordon Wild Rivers nationalpark där jag cyklade genom ett landskap med färger som jag aldrig tidigare upplevt i naturen . Gräs, buskar och träd var färgade i mintgrönt och svagt rosa eller knallorange varvade med mörka, ruggiga klippor och berg som otaliga istider och 2.5 meter regn om året format till skulpturer som ifrån en annan tid. Men som vanligt skuggades vyerna av tunga svarta regnmoln och ofta kom det skyfall som gjorde att jag aldrig var helt torr. (visst skrev jag att det faller 2.5 meter regn om året?) Jag närmade mig Tasmaniens mest berömda attraktion: Cradle Mountain nationalpark. På vägen dit så såg jag en lång brunsvart orm ge en gnagare det dödliga bettet. Ormen hann dock inte svälja sitt byte innan vibrationerna ifrån mina hjul skrämde iväg honom. När jag passerade platsen för skådespelet låg gnagaren och skakade av spasmer på grund av ormens nervgift. Det var inget trevligt att se så jag tog upp en stor sten för att få slut på djurets lidande, men när jag ögonblicket senare stod lutad över djuret med stenen i höger hand låg den helt still och med vidöppna och redan döda ögon. Jag stannade två nätter i nationalparken och tillbringade dagen mellan nätterna strövandes omkring i dess alpina omgivningar och var mycket imponerad. “Vaggbergen” består av två högre spetsiga toppar med en sänka mellan sig som exakt ser ut som en vagga, och tittar man riktigt nog så kan man även se konturerna av ett ansikte med en näsa och händer vilandes på bröstet och ett par fötter av en förstenad och uråldrig jättebaby. Det var hysteriskt kallt i min numera ganska slitna sovsäck och när den kallaste timmen runt gryningen inträffade så var jag tvungen att gå upp och ta en värmande morgonpromenad. Jag valde att gå ner till St Clairsjön med kameran i högsta hugg och njöt över att den tasmanska himlen faktiskt var blå för en gång skull. Dagen efter så cyklade jag tillbaka till Devonport och varvet runt Tasmanien var fullbordat. Jag köpte biljetter och hoppade sen på en båt tillbaka till “The northern Island”.

The Track

Med Melbourne i ryggen cyklade jag mot och senare även förbi den världsberömda surfhålan Torquay och även den lika berömda Bell´s beach några minuter senare. Först hade jag planerat att stanna till och tillbringa ett par dagar med att surfa, men blotta synen av den överfulla stranden fick mig att vettskrämt öka takten och cykla därifrån. Min surfkarriär fick helt enkelt vänta ett tag till. (Och slutscenen i filmen Point Break spelades ju ändå inte in där som så många tycks tro…) Dagen efter cyklade jag de östligaste delarna av Great ocean road och den var faktiskt ganska schysst att cykla på. Jag stannade ofta och gick omkring och fotade och senare på dagen ser jag att ett par bilar har stannat i vägkanten och att det står en liten folkmassa och tittar upp i ett träd. Jag stannar för att se efter vad allt handlar om och uppe i trädet sitter två stycken koalor vilket får mig att stå

kvar en lång stund. Strax efter cyklade jag ikapp en schweiziska som också cyklade. Vi hade sällskap en halvdag innan hon stannade i Port campbell medan jag fortsatte till en camping där jag lånade duschen. När jag var ren hann jag med att cykla några få kilometer till innan jag slog nattläger inne bland buskarna mitt emot London arch. London arch kallades förut London bridge men döptes om år 1990 då den naturliga bron rasade och istället blev till en liten ö som effektivt låste in de två turister som nyss hade vandrat utmed den naturliga bron. De blev naturligtvis de allra sista som gick över London bridge och fick till slut räddas med helikopter ifrån den nyfödda ön.

När jag öppnade tältet dagen efter så ryggade jag nästan tillbaka av den vackra vy som mötte mig. Jag plockade snabbt ihop mina prylar och förstod snart att dagen skulle bli speciell – jag hade medvind! Under ett par timmar flög jag fram med havet på min vänstra sida. Tidigt på kvällen kom jag till Tower hill nationalpark där jag först stannade till för en snabb rundvandring men som jag sen upptäckte att jag gillade så mycket att jag stannade över natt. Själva parken var som en stor vulkankrater där bottnen bestod av en gigantisk äng där både såg kängurur och emus. Jag rullade ner för en stig och tillbringade ett par timmar med att försöka komma en kängurufamilj mycket nära. Jag gick i en stor u-cirkel för att få vinden i ansiktet så att de inte skulle kunna vädra mig och när jag var som närmast dem låg jag platt på marken och kunde höra de tuggljud som de gav ifrån sig när de åt.

Fem dagar senare där jag mest hade plöjt asfalt nådde jag Adeleide. Efter Great ocean road så var vägen ganska enformig. Jag såg en del kängurus och några emus sprang vid sidan av vägen, flyendes ifrån mig. I skymningen under en av kvällarna då jag slagit upp mitt tält en halv kilometer in i ett område eller skog eller nationalpark som hette “Desert camp C.R” gick jag naturligtvis en liten kortare promenad innan mörkret la sig. Efter ett tag såg jag en ödla, cirka 30 cm lång, men mycket bred och muskulös, ligga still under ett par torra grenar för att undgå upptäckt. Jag kröp sakta, sakta framåt med förhoppning att få en bra bild och ödlan rörde sig inte ur fläcken. När jag hade kameralinsen 30-40 centimeter ifrån dess huvud så fick den tydligen nog. Djuret exploderade i rörelse och öppnade käften och gav ifrån sig ett högt, ilsket och kattliknade fräsning, vilket fick mig att minst sagt hoppa högt, nästan ända in i tältet. I Adeleide stannade jag 4-5 dagar och fixade i ordnig cykeln ganska rejält. Bland annat så köpte jag ett nytt däck.

The track eller Stuart highway som vägen mellan Port Augusta och Darwin egentligen heter är döpt efter John Macdouall Stuart, som anses vara den allra första människa som korsade den australiensiska outbacken ifrån söder till norr. Dagens breda och numer helt asfalterade led går exakt i Stuarts fotspår. Vägen går via Alice springs och the red centre, landets väldiga själ, och när jag tidigare, som i förbi farten, nämnde för folk att jag hade tänkt cykla just denna väg så fick jag ofta höra saker som “Var försiktig så du inte blir galen där ute” eller “Jag skulle inte ens göra den korsningen i en cab!”

Efter diverse ärenden i Port Augusta fyllde jag på sju liter vatten och började trampa norrut på den väg som jag sen skulle följa under en mycket lång tid framöver. Och för att få bevis på hur långt det verkligen var som jag skulle följa vägen så passerade jag en skylt i Port Augustas utkanter som berättade att det var 1222 kilometer till Alice Springs, men som ändå inte ens ligger halvvägs till Darwin. Dock fick skylten mig bara att le och jag var oerhört taggad av de nästan 300 milen av röd halvöken som låg framför mig och som jag skrev tidigare så är outbacken för mig det riktiga Australien och att tillbringa en längre tid i området borde vara ett självklart val för alla besökare i

landet. Det enda som fick mig att oroa mig lite var det faktum att jag skulle bli tvingad att korsa outbacken under sommaren. Hettan var djävulsk.

Jag hann bara några få kilometer innan en motorcykelburen polis stoppade mig. Han satte ner ena foten i marken som stöd och jag gjorde samma sak och sen sköt han upp glasögonen i pannan och jag gjorde likadant igen. Han frågade vart jag var på väg någonstans och jag svarade.”To Darwin? Bloody hell! Be careful, mate! It´s fucking bloody hot out there! “Jag cyklade vidare och märkte snart att han hade rätt, det var enorm skillnad på temperaturen jämfört med kusten, som ändå bara ligger några mil bort. Jag drack nästan det dubbla mot det jag gjorde vid havet. Efter 6 mil hittade jag en regnvattentank där jag tänkte fylla på vatten, men den var sönder och därmed också tom. Jag fortsatte och cyklingen var kul och jag njöt av den torra luften och mindes mina våta kläder efter allt regnande på Tasmanien. Naturen var också spännande med små vulkanliknande berg på min vänstersida och på min högra sida så bredde Flinders range ut sig och växtligheten blev tunnare och tunnare för varje timme. Ibland passerade jag får som vandrade omkring i det fria men som flydde i panik när jag närmade mig och som då rörde upp röda moln av sand i dess flykt och som samtidigt förverkligade en av mina inre sinnesbilder av landet Oz. Bräkande fårflockar och röda dammoln ute på vischan – mer australiensiskt än så blir det inte. Efter 12 mil hade jag fått nog för dagen och ledde cykeln ett hundratal meter ut i bushen och såg först hur solen blev lika röd som sanden och sen hur den försvann bakom silhuetten av ett gamalt taggtrådsstängsel.

Nästa morgon cyklade jag de 5 milen till Pimba där jag åt och drack mig mätt och nöjd och sen lade jag mig i skuggan och sov en stund. När jag vaknade drack jag en liter vatten och fyllde på alla mina flaskor och fortsatte. Värmen var som en vägg av tjock gelé som gjorde alla rörelser mångdubbelt jobbiga. Ibland gick det inte se vägen framför mig mer än några tiotal meter innan den försvann i ett virrvarr av pulserande och dallrande värme. Efter 4 mil kom jag till ännu en vattentank där jag fyllde på och drack. Vattnet smakade mossa men jag hade ändå tur att det fanns något kvar då en äldre kvinna hade tagit massor av det värdefulla regnvattnet till sitt fotbad. Men det är klart, hon behövde väl det – det är ju faktiskt jobbigt att åka bil. Det vet ju vem som helst. Platsen var belägen högt över en uttorkad saltsjö och inte ens den så kallade bluebushen växer här. Det var helt kalt. Brunt. Bränt. Underbart. På kvällen gick jag och la mig på min sarong inne i tältet men på morgonen vaknade jag med överkroppen utanför. Nätterna var kolossalt varma – ända till klockan är 04.00 då det började bli lite svalare. Mellan 05.00 och 06.00 var det riktigt skönt och sen började det bli varmare igen. Vid 10.00 var det redan över 40 grader i skuggan. Samtidigt som det naturligtvis var jobbigt så var det samtidigt intressant att se hur jag klarade av värmen – det hela var en helt ny upplevelse att i vecka efter vecka cykla på samma väg i en helvetisk hetta – och att vara med om nya händelser är ju till stor del kärnan i mitt resande. Och alla upplevelser behöver inte vara bra eller lätta. De ska inte vara gratis. Däremot ska de vara fulla av verklighet och ge insikt. Jag vill uppleva så mycket jag någonsin kan när jag reser. Och nu var jag i Australien. Det var sommar och det var hett. Det enda jag kunde göra var att acceptera omständigheterna och samtidigt hoppas på att jag skulle lära mig något av lektionen. Av samma anledning beslöt jag mig för att cykla genom vinterns Turkiet och i Kaukasus flera år senare. Under den resan hade jag temperaturer på under 20 minusgrader veckor i sträck. Det var också på många sätt oerhört tufft – men samtidigt också väldigt lärorikt. Essensen är att man ska försöka utsätta sig för verkligheten när man reser, även om den inte alltid är behaglig. Så på många sätt var veckorna i Australiens outback lika mycket en resa in i mig själv som en resa genom ett land. Ofta blev jag så påverkad av hettan att jag kurade ihop mig till en liten boll i sadeln samtidigt som jag

under långa stunder knappt såg upp ifrån asfalten. Det var för varmt för att vrida på huvudet men ändå trampade mina ben ofta 12-15 mil varje dag. Någon enstaka dag avverkade jag dock bara 4 mil men en annan dag så blev det nästan 26 mil.

Natten efter fotbadstanten tillbringade jag på en campingplats vid ett roadhouse i Glendambo. Under eftermiddagen då jag var cykelfri låg jag i skuggan och läste, vilket inte var det lättaste eftersom det hela tiden rann svett ifrån mig vilket klibbade ihop boksidorna. Under natten blev det storm. Det blåste något ofantligt och att sova var inte att tänka på, det lät som om tältet skulle gå sönder och sand blåste rätt igenom tältduken och träffade mig som små hagelkorn och att ta skydd under en filt var helt omöjligt med anledning av värmen. På morgonen var allt i tältet täckt av ett lager röd sand. Även jag.

Jag fyllde på 11 liter vatten innan jag cyklade iväg ifrån Glendambo. Det skulle vara 26 mil till nästa ställe där jag säkert skulle kunna fylla på mer, men jag hoppades att det skulle finnas ett par regnvattentankar längs vägen, fast det var inget jag kunde räkna med. Men vore så fallet skulle det vara ett mycket välkommet extravatten. Mer än 11 liter vågade jag heller inte ha med eftersom jag var rädd för att det skulle bli för tungt för pakethållarna. Jag började cykla vid 07.00 vilket egentligen var försent, fast det var också skönt att sova under de få timmar då det var lite svalare. Jag märkte att jag hade medvind, en mycket stark sådan, och jag låg lätt i 30 kilometer i timmen. När jag nått 15 mil hade jag fortfarande krafter kvar och vinden låg fortfarande stadigt i ryggen. Jag bestämde mig för att för första gången cykla 20 mil på en och samma dag. Som vanligt var det hysteriskt varmt. När jag närmade mig de 20 milen kom jag till en av dessa vattentankar där jag drack så mycket jag kunde och fyllde på flaskorna och lade mig sen på en bänk under det lilla lutande plåttak som fungerade som vattenuppsamlare till tankarna och vilade en stund. På den lilla parkeringen stod också en turistbuss med texten “Outback adventure” på sidan och till bredden full av unga backpackers på insidan och på väg ut. De flesta av resenärerna ignorerade mig fullständigt. Kanske ville de inte ha något som störde dem mitt i deras luftkonditionerade äventyr, tänkte jag en aning buttert samtidigt som jag insåg att jag inte var särskilt rättvis mot dem. Faktum var att hettan gjorde så att humöret svängde och jag kunde bli tjurig för minsta lilla småsak under den här tiden. En bil som körde om mig men passerade för nära kunde få mig att koka av vrede och visade det sig att ett roadhouse hade slut på just den läskedryck som jag fantiserat om under de senaste timmarna var slut, så fick det mig att sucka teatraliskt så att personalen verkligen skulle förstå hur inkompetenta de var. Fast till mitt försvar måste jag säga att jag ofta insåg mitt misstag så fort jag hade begått det och för att sen ursäkta detsamma så kunde jag ibland spela betydligt gladare än vad jag var och jag kunde till exempel dra något ironiskt skämt angående mitt cyklande. Detta fick dock oftast ett ganska ljummet mottagande vilket fick mig att inse att det inte bara var jag som hade problem med humörsvängningar i hettan. Men till slut bjöd i alla fall en av bussresenärerna in mig i ett samtal – dock var det inte av den djupare sorten: “You should´nt drink that water. It´s rain. It could be dangerous” . Sen gick de in i den svala bussen och fortsatte sitt guidade äventyr utan att ens säga hej då eller önska mig lycka till. Skillnad var det när jag några veckor senare träffade en busslast med pensionärer. De tog i hand och frågade massor om min resa och bjöd på kaffe och frukt. Tyvärr tror jag att anledningen till att de båda turistgrupperna behandlade mig på så skilda sätt har med någon sorts statusjakt att göra. Som bekant tävlar ofta unga människor med varandra och tyvärr visar sig detta tävlande ibland även i resande. Jag antar att jag på något sätt tog udden av 20-åringarnas äventyr genom den australiensiska bushen eftersom jag cyklade och de åkte luftkonditionerad buss tillsammans med en guide. Fråga mig inte varför – men jag tror helt enkelt att det var just därför som de gjorde allt för att ignorera mig där på bänken. Pensionärerna däremot hade uppenbarligen växt ifrån mycket av de här dumheterna och bemötte mig med en ärlig nyfikenhet och en helt annan öppenhet. Man lär som bekant så länge man lever

När cykeldatorn visade att jag cyklat de 20 milen fortsatte jag som i trance i ytterligare sex mil. När jag äntligen kom till Coober Pedy var jag fullkomligt slut. Jag frågade mig fram till stadens underjordiska camping och svepte tre burkar iskall coca-cola i brist på mat. Att ta mig till affären eller att koka pasta orkade jag inte. Istället gick jag ner och somnade i mitt tält som var svalt – uppsatt flera meter under markytan som det ju var. Coober Pedy är vilda västern. 2000 av stadens 3000 invånare bor under marken i gamla gruvgångar, allt för att slippa den hänsynslösa värmen och de sista 100 åren så har här pågått en opalrush och allt tycks handla om opaler, gruvor och drömmen om det stora fyndet som ska ge rikedom och lycka – vilket ju faktiskt på ett fint sätt promotas i stadens slogan ”Coober Pedy – The Opal Capital of the World”. De 3000 invånarna kommer ifrån nästan 50 olika nationer. Polishuset har bombats två gånger. Domstolen och tidningen en gång var. Som sagt: Australiens vilda västern ad infinitum. Staden inhyser ett stort antal excentriska karaktärer med stark smak för opaler och en av dem kallas för “Crocodile-Harry” och han har gjort om sitt hem till ett för allmänheten öppet museum. Jag cyklade dit. Harry är en lettisk baron som emigrerade till Australien efter andra världskriget och försörjde sig i 13 år som krokodiljägare i norra Queensland innan han flyttade till Coober Pedy och började gräva efter opaler istället. Den gamla gruvgången som är hans hem fungerar nu som museum. Genom åren har ett stort antal konstnärer (uppenbarligen på olika personliga mognadsnivåer) bott inneboende hos Harry och samtliga tycktes ha haft fria händer att skapa vad de ville med gruvgångarna, antagligen för att göra det lite hemtrevligare. Resultatet går knappt att beskriva men huset spelade med i en av Mad Max filmerna, vilket ju naturligtvis säger en hel del. I ett tidningsurklipp som hängde på väggen såg jag Harry sittandes på ryggen till en död jättekrokodil, utanför finns en hemmagjord staty föreställande en ridande viking, inte en enda kvadratdecimeter av de vitmålade väggarna är lämnad ifred – överallt har något skrivit eller ritat något, i en bok har en ung grabb skrivit att han föredrar Harry framför Dundee för att “Harry är på riktigt”. Harry själv träffade jag dock inte eftersom den gamle mannen låg på sjukhus. Efter dagarna i Coober pedy fortsätter jag norrut och cyklade genom ett extremt torrt gruvlandskap av rostiga maskiner och stora högar av uppgrävd sand så lång ögat nådde. Efter ett tag stannade jag vid det berömda dingostängslet som är världens längsta stängsel och bland det längsta som någonsin har byggts av människohänder. Stängslet är en bra bit över 500 mil långt -ungefär lika långt som cykelavståndet mellan Falköping och Iranska gränsen med andra ord. Stängslets uppgift var att skydda boskapen i sydost ifrån dingon i norr, vilket lyckades någorlunda bra – dock blev en bieffekt att dingons naturliga byte som kanin- och kängurupopulationen växte sig enormt starka vilket i sin tur ledde till en minskad grönsaksskörd för de lokala bönderna. Ibland blir det inte rätt hur man än gör! Jag fortsatte snart mitt trampande och efter 15 mil campade jag utanför Cadney´s homestead och dagen efter det fortsatte jag till Marla där jag campade under ett träd som faktiskt gav mig lite skugga. Vägen svängde knappt under de här dagarna. Himlen var ständigt klarblå, marken rödbrun, flugorna galna och hettan ett monster.

När jag lämnade Marla så hade jag åtta liter vatten med mig. Jag antar att det låter mycket, men man dricker något kopiöst när det är över 40 grader varmt och man sitter 6 timmar i cykelsadeln varje dag. På eftermiddagen började vattnet att sina och att jag skulle orka fortsätta fram till nästa roadhouse var otänkbart. Jag visste att det skulle finnas en rastplats 12 mil norr om Marla och jag

hoppades verkligen att jag skulle kunna få tag på vatten där. Skulle det däremot visa sig att tanken var tom så var min reservplan att sitta blickstilla i skuggan till solen hade gått ner och sen kämpa mig fram de sista sex milen under natten, nästan helt utan vatten, till nästa roadhouse i Kulgera. Motvinden gjorde att jag kröp fram men samtidigt var det skönt att det fläktade. Efter sex mil stannade jag och lade mig på marken på den röda sarong som jag en gång köpt i Indonesien och åt nudlar och en burk tonfisk. Det var gott och jag gjorde mitt bästa för att ignorera flugorna som hela tiden kröp omkring på armarna och i ansiktet. Jag hade aldrig varit med om ett land med så mycket flugor – och snabba var de också. Jag kommer inte ihåg de exakta siffrorna men jag vet att de här rackarna fortfarande kunde flyga ikapp mig fast jag låg 5 kilometer i timmen över den smärtgräns där flugorna i Europa hade gett upp. Tuffa rackare. Fast vid denna tidpunkt hade jag ännu inte mött några afrikanska tsetse – flugor. De spelar i en helt egen liga. Mätt och belåten fortsatte jag kämpa mot vinden och några timmar senare kom jag fram till den efterlängtade tanken och sällan har mossa smakat så gott – men de två liter som fanns kvar på botten gick åt alldeles för snabbt. Hälften av det hade jag redan druckit upp några minuter efter ankomsten till rastplatsen. Men jag hade tur, ett äldre par kom med sin husbil och berättade att de skulle stanna över natt på parkeringen och de gav mig så mycket vatten som jag önskade. Jag hade mycket svårt att sova under natten på grund av värmen. Jag låg på rygg på min sarong och kunde inte avgöra om det var svett som rann ner längs bröstkorgens sidor eller om det var de vanliga myrorna som kröp på mig. Att undgå att få stora mängder myror inne i tältet när man campar i Australien är omöjligt. Det är bara att acceptera och ligga så still som möjligt så de inte biter en så mycket.

När jag korsade gränsen till delstaten ”Northern Territory” började jag må dåligt vilket antagligen var spår av en enformig kost och ständig fysiskt trötthet i kombination med värmen. Jag åt lite nudlar och tonfisk men fick bara ner ett par tuggor innan det var stop. Jag la mig i skuggan av det stora rödsvarta monumentet som utgjorde gränsen mellan South Australia och the Northern Territory och sov en stund. Jag var yr och svettades mer än normalt. Men det fanns inte mycket annat att göra än att fortsätta. Jag satte på min CD-spelare och försökte pigga upp mig själv med musik och av ren viljestyrka. Och till en viss del fungerade det. Jag fightade mig sen fram till Kulgera – det första roadhouset i den nya delstaten och betalade några dollar för en tältplats till tjejen bakom kassan. Hon tittade på mig och läste sen namnet i passet och frågade om jag var svensk. Jag sa att jag var det och hon flinade till lite. Hon var mörkhårig och bar glasögon och bodde i normala fall i Markaryd. Den första människan som jag över huvud taget pratade med i norra territoriet kom alltså från Markaryd!? Hon tyckte nog det var lika komiskt att det kom en svensk cyklist till campingen mitt i sommaren och jag får väl erkänna att jag kunde förstå det till en viss del.

På kvällen hade jag kvicknat till och tog en promenad bort till ett par närliggande klippformationer där jag klättrade runt en stund. De var mycket egendomliga och jag tog några bilder av dem när min väg plötsligt korsas av två stycken kängurur vilket fick mig att plötsligt inse var jag egentligen befann mig någonstans. Det var ju naturligtvis inte så att jag hade glömt av att jag var i Australien men däremot så hade en vardag krupit på mig under den senaste tiden och jag hade till en viss del helt enkelt glömt bort att njuta av min resa och av den frihet den gav. Alla som har varit på resande fot under en längre tid förstår säkert vad jag pratar om. Även de mest fantastiska upplevelser förlorar lite av sin magi när kontot för intryck som vi alla bär på inne i huvudet börjar bli fullt. En händelse som äger rum sex månader in på en resa upplevs ofta inte på samma sätt som när man skulle ha upplevt den under den första veckan. Ju längre man har varit på resande fot, desto mer krävs det för att man ska påverkas på djupet. Men denna gräns brukar förflyttas fram ju mer man reser. Efter min

första långresa var jag helt slut när jag kom hem efter tre månader, men idag kan jag vara ute i över ett år innan håglösheten slår till. Men när jag såg de båda djuren hoppa iväg sprack plötsligt väggarna till den likgiltighetsbubbla som i smyg börjat förblinda mig och plötsligt rörde sig mina ben emot dem – jag ville inte att de skulle försvinna ur sikte, för jag fruktade att likgiltigheten åter skulle få grepp om mig i samma sekund som jag tappade bort dem. Jag jagade dem och hoppade över stenblock och klättrade över branta klippväggar och till sist fick jag se hur de skuttade in bland några buskar och försvann. Jag stod uppe på ett klippblock och bubblade av adrenalin och insåg att den lilla och till synes bagatellartade historian som nyss inträffat aldrig skulle lämna mig, utan att jag alltid skulle minnas händelsen i Kulgera då jag jagade två kängurur i den röda australiensiska bushen samtidigt som solen gick ner. På vägen tillbaka såg jag en varningsskylt som sa att klipporna var heliga för aboriginkvinnor och att man kan få böter på upp till 20 000 dollar om man gick in på området. Jag gick mycket snabbt därifrån. På kvällen kom tre irländare i en van till campingen och vi satt länge och pratade med varandra och ett eller annat glas vin slank ner samtidigt som en av dem försökte, men misslyckades, laga mitt kök som gått sönder. Dagen efter cyklade jag fram till ännu en bensinstation där jag låste in cykeln i ett förrådsrum och sen gjorde jag en sidotripp med buss till Uluru – Kata tjuta nationalpark, kanske mer känd som Ayers rock. Jag gick aldrig upp till toppen på klippan och skulle ju därför kunna säga att jag avstod ifrån klättringen bara för att klippan är helig för Pitjantjatjara och Yankunytjatjarafolken, men den egoistiska sanningen är att jag avstod för att leden upp helt enkelt var stängd under dagen på grund av för hårda vindar. Istället beundrade jag den enorma sandstensmonoliten nerifrån marken under några timmar och åkte sen tillbaka till mitt tält och tillbringade resten av dagen i campingens svalkande pool. Väl tillbaka på cykeln och på väg mot Stuarts Well, eller Jim´s Place som lokalborna säger, så började naturen ändra sig och små röda berg dök upp, många med torkat gult gräs, som fick mig att tänka på väldiga kamelpucklar. Jag passerade 1500 trampade mil under dagen och på kvällen pratade jag med en australiensare som berättade att han ett par dagar tidigare hade sett en långfärdscyklist ståendes i diket och vilt flaxat med armarna. Cyklisten som var ifrån Tyskland hade nästan varit hysterisk och knappt orkat stå upp, berättade han. Hans vatten hade tydligen tagit slut flera timmar tidigare och nu höll han på att få panik av törst. Han hade slängt upp tyskens cykel på flaket och kört honom till Cadney homestead, samma ställe som jag campat på nästan en vecka tidigare. På kvällen sov jag under ett träd på Jim´s Place och fick höra av personalen att stället tydligen ska vara känt på grund av ägarens tama dingo som under artistnamnet ”Dinky the Singing Dingo” brukar hoppa upp på pianot och yla av hela sitt hjärta så fort någon med för mycket öl innanför västen försöker ta sig an instrumentet.

Alice springs ligger nästan exakt halvvägs mellan Adeleide (153 mil söderut) och Darwin (150 mil norrut). Staden har cirka 26000 invånare och lockar turister mest för sin relativa närhet till Uluru. Jag stannade i staden i en tid och sysselsatte mig mest med företeelser som det inte finns så goda möjligheter till ute i bushen såsom biobesök, krogbesök och simturer i vandrarhemmets pool.

En morgon bestämde jag mig för att åter sätta mig i sadeln och fortsätta min tur mot Darwin. Efter bara ett par mil så stannade jag vid en rastplats och tog skydd ifrån den gula döden i skyn i skuggan av ett träd medan en liter vatten genast försvann. En stund senare stannade en bilist och bjöd på kaffe och kakor och det var minst sagt välkommet. Australiensaren i bilen var mycket intresserad av att själv göra en långcykling i framtiden så vi satt och pratade en lång stund och jag försökte ge

honom lite matnyttig information i allt ifrån lämpliga tältplatser till vilka däck som är bra. Jag fortsatte men bara några timmar senare började jag må dåligt av värmen och när det hände så hade jag lärt mig att sluta cykla omedelbart och vila en stund. Hittade jag någon skuggig plats, vilket jag inte alltid gjorde, brukade jag må bra igen efter någon halvtimme. Jag stannade därför och vilade på min sarong i halvskuggan av en taggig buske i vägkanten och drack stora och giriga vattenklunkar ur min petflaska. Som så många gånger förr skalade jag en apelsin och åt den mycket sakta för att den inta skulle ta slut. Fruktsaften som rann över mina händer sved när den kom i kontakt med gamla myrbett och fick samtidigt små korn av röd sand att fastna på huden mellan mina fingrar. Det är något som man inte kan undvika i det inre av landet Under. Sand. Överallt. Alltid. Men apelsinen var verkligt god.

På natten kom spindlarna. Jag hade legat och läst, antagligen en medioker deckare, i skenet ifrån min pannlampa och när jag släckte så tog det bara ett par minuter innan jag kände något krypa uppför ena benet på mig. Jag hann reflexmässigt tänka att “det där är ingen myra” innan jag idiotiskt nog slog bort det krypande med handen. Blir man biten av en spindel någon gång i livet så kommer det var vid ett tillfälle när man reagerat på samma sätt. Ligger du still så biter inte spindlar. Så enkelt är det. Rycker du till och försöker att slå bort den så kan den mycket väl bitas, och skulle jag bli biten tidigt på förnatten, ensam och lång ute i den australiensiska bushen… Jag svor lite för mig själv över att jag inte har lärt mig mer ifrån mina resor samtidigt som jag hoppade upp i en hukande ställning och lyfte försiktigt på ett par svettiga plagg. Först hittade jag den inte men sen såg jag den nere i tältets vänstra bottenhörn. När ljuskäglan ifrån pannlampan nådde djuret så lutade den kroppen snett bakåt och lyfte de främsta benen ifrån marken. Jag är ingen expert på spindlars kroppsspråk men jag antog att han inte gillade mig. Jag var dock den snabbare och attackerade först. Ibland är anfall bästa försvar. Jag lyfte upp det döda lilla djuret med hjälp av omslaget till den mediokra deckaren och drog ner dragkedjan och slängde ut den. I samma stund kände jag något som ramlade ner ifrån tälttaket och ner i mitt knä. Ännu en spindel. En större spindel. Denna gång rörde jag mig faktiskt inte, men det berodde nog mest på att jag inte hann, snarare än att jag verkligen hade lärt mig något ifrån lektionen nyss. Spindeln landade i mitt knä, sprang relativt jäktat över mitt ena lår och gömde sig på nästan samma plats som den andra. Jag vann snart även detta slag. Dock med ett stänk av dåligt samvete.

I Barrow creek blev jag utskälld av en gammal kvinna. Efteråt kunde jag inte förstå hur mycket av avhyvlingen som var skämt och hur mycket som egentligen var på allvar. Kvinnan tycktes i alla fall ha haft den åsikten om att jag förtjänade en liten åthutning. Det var den varmaste tiden på året i den del av landet som kallas för “The Outback”. Det fanns ett enda ställe där man kunde fylla på vatten på cirka 300 kilometer. I Barrow creek. När jag gick in med sex stycken tomma vattenflaskor till kvinnan bakom disken och snällt förklarade att jag ville fylla på dem samt beställa något att äta, så kom det: “Excuse me, but I think you cyclists are mad! Yes MAD!” Tydligen så hade hon under årens lopp blivit tvingad att anropa ambulansflyg för cyklister som helt enkelt höll på att gå under av den skoningslösa värmen och de brutala avstånden och som där av kommit till hennes bensinstation som ragglande och uttorkade zombies hela tre gånger. “They never bring enough water, never sunscreen, they never call us and ask if we have food and water – sometimes we don´t. YOU are a lucky man today!” fortsatte hon samtidigt som hon slängde in ett par djupfrysta Shepard pies i en smutsig mikrovågsugn. Jag tyckte genast om den gamla kvinnan och den vildmarkspräglade hårdhet som hon utstrålade och jag förstod att jag aldrig skulle kunna komma i närheten av de kunskaper som hon

säkerligen ägde om landets outback – även om jag tillbringade år på vägarna. Hon tillhörde den mycket lilla skara av människor som får ens omedelbara och välförtjänta respekt bara genom att öppna munnen. Efter maten gick jag runt och satte upp tältet på baksidan. Det låg prylar överallt. Stolar. Dörrar. Leksaker. Ett uthus var avspärrat med gul tejp som påminde om den sorten som poliser sätter upp. Kanske hade den gamla kvinnan slagit ihjäl någon cyklist som gjort misstaget att stanna och be om vatten. När tältet var uppsatt väntade jag i skuggan på att solen skulle börja gå ner så att jag skulle orka gå några promenader i de spännande omgivningarna. Efter ett par timmar så var det svalt nog för att klättra upp för en ravin snett bakom byggnaden. Klättringen upp till toppen gick lätt och väl däruppe fick jag se ett par stora vackra ödlor och en rödbrun känguru samt även hur solen försvann i horisonten. Jag såg också förändringarna. Landskapet som jag blickade ut över var inte längre rött. Det var grönt. Jag hade nu följt ”the Track” i nästan en månad.

Jag fortsatte trampandet via Australiens UFO-huvudstad Wycliffe well – den lilla byn där de flesta av landets iakttagelser av oidentifierade flygande objekt görs, men enligt andra rapporter så har också byns pub flest ölsorter i hela delstaten, vilket får i alla fall mig att fundera på om det finns ett visst samband mellan många öl och många iakttagelser av flygande föremål. Men det kanske bara är jag det. Hur som helst så hälsas man välkommen till byn av en skylt med en grön gubbe och texten ”Welcome to Wycliffe Well – UFO capital of Australia” när man anländer. Inne på puben fanns en pärm med tidningsurklipp angående iakttagelserna och jag bläddrade förstrött i den medan jag drack en Coca-cola och åt någon sorts köttfärsrätt som antagligen var rester ifrån personalens middag. Den kvällen campade jag vid Wauchope där en grupp pensionärer bjöd på kaffe och frukt och visade stor nyfikenhet över min resa. En som inte gillade mig lika mycket var ställets vakthund – som jag trodde skulle slita sönder kedjan som han var fastbunden i och flyga på mig varje gång som jag gick till eller från mitt tält. Dagen efter var en av de där relativt ovanliga dagarna då jag inte hade lust att cykla men heller inte lust att stanna där jag var. Dock var tanken på Devil´s Marbles lockande så valet att fortsätta var ändå inte svårt och tanken på att slippa hundens oändliga skällande lockade faktiskt också en smula. Efter 10 kilometer stannade jag till vid Devil´s Marbles och gick omkring bland de runda, till synes slumpvis utkastade granitbumlingarna och tog bilder medan jag förundrades över platsen där själva djävulen tydligen hade spelat kula med stenarna om man ska tro det engelska namnet. Den ursprungliga benämningen på området, som är en ytterst helig plats med kopplingar till de traditionella ägarnas skapelselegender, är dock Karlu Karlu. Fast promenaden i Karlu Karlu piggade upp mig så var jag fortfarande trött och seg när jag tvingade mig själv att fortsätta min cykeltur. Under dagen stannade jag och vilade på min sarong efter 27, 50 och 105 kilometer innan jag efter 125 kilometers trampande nådde den lilla staden Tennant creek. Precis när jag rullade in i staden varvade jag min cykeldator som jag långt tidigare hade köpt i Iran. Det var alltså exakt 1000 mil sen jag rullade ut ur Tabriz tillsammans med en ung vägvisare och nu stod räknaren återigen på noll. I Tennant Creek tältade jag två nätter i en hotellträdgård där jag både hade tillgång till pool och en tv med dvd-spelare. Under den lediga dagen varvade jag filmtittande och lekande med hotellets båda katter med surfande på byns bibliotek. Och hela tiden gjorde jag mitt yttersta för att undgå solens strålar som ju i vanliga fall torterade mig under dygnets alla ljusa timmar. Nästa ställe som jag kom till var farmen Banka-Banka. Efter en promenad i omgivningen så satt jag en stund och pratade med en av personalen. Hon berättade att det hade varit en annan cyklist på

campingen bara ett par dagar tidigare och att han hade köpt fem burkar coca-cola innan han ens hade orkat prata. Hon bekräftade min fråga om han hade varit ifrån Tyskland, så jag drog slutsatsen att det var samma tysk som panikslaget hade stått i diket utan vatten och som jag hörde talas om precis söder om Alice Springs. Då har han kommit i kapp mig, tänkte jag och tyckte det var en smula tråkigt att vi inte fick träffa varandra. Cykelturen gick vidare och en dag passerade jag byn Renner Springs där gränsen mellan ”the red centre” och ”the tropical north” går. Byn bestod av den vanliga bensinstationen och den vanliga puben samt en tillhörande campingplats samt ett par gamla hus där personalen antagligen bodde. Jag stannade över natt och en tam känguru studerade mig när jag satte upp tältet, vilket fick personalen att säga att jag skulle passa mig eftersom den ibland kunde bitas. Renner Springs var nog det första ställe som jag kommit till och som hade en egen vaktkänguru. Det var komiskt och det är ju alltid kul att få se något nytt. Sen på kvällen visade en herre utan tänder mig några ormar som han höll i sitt terrarium som var inbyggt i väggen i samma hus som bensinstationen. Jag har fångat dem med mina bara händer, sa han och flinade tandlöst mot mig. Jag flinade nog jag också lite eftersom jag är mycket fascinerad av reptiler och några veckor senare skulle jag faktiskt fånga en orm med mina bara händer i Malaysia. Den var dock helt ofarlig. Naturen blev allt mer grönt och varken den röda sanden eller det gula gräset dominerade längre landskapet. Istället blev enstaka träd sakta men säkert till glesa ljusgröna skogsdungar där termitbon i en sanslös mängd sköt upp ur marken som vakttorn på en medeltida mur. Det var skönt med förändringen och när regnet en dag började falla så jublade jag. Vägen tog mig så småningom till den legendariska outbackpuben “Daly Waters” där jag stannade och åt ett gott men för dyrt mål mat samtidigt som jag beundrade interiören som bestod av diverse sedlar, minneslappar, autografer, underkläder och annat som resenärer hade lämnat efter sig under många år. Jag bidrog till traditionen genom att skriva mitt namn på en svensk flagga som hängde på en vägg. Jag passerade Larrimah och kom till Mataranka på resans ettårsdag. Ett år tidigare hade jag cyklat ut ur min hemstad och sen sovit i en skogsdunge utanför Ulricehamn och nu slog jag upp samma tält på en camping i byn Mataranka i norra Australiens outback och fick in ännu en stor spindel i tältet. Under året hade jag cyklat 16303 kilometer. Jag var kluven i mina känslor över jubileet – året hade gått snabbt men samtidigt så kände jag mig väldigt gammal i mitt resande. Jag var sliten och mindes att jag läst att man åldras 2-3 år för varje år man är på resande fot och det stämmer säkert. Men i jubileets kölvatten följde något som jag absolut inte var kluven till. Jag skulle fira. Och det gjorde jag genom att gå till ett lokalt café där jag köpte chokladbakelser för en dagsbudget eller två.

Ifrån Mataranka cyklade jag till den lilla staden Katherine och tog in på ett vandrarhem. Jag delade rum med två australiensare som såg sig om i sitt hemland. De berättade om sin bilburna resa och försökte på samma gång lära sig att spela didgeridoo. Jag provade också att få ut några toner på det klassiska blåsinstrumentet som enligt traditionen helst ska urholkas av hungriga termiter, men det gick inte riktigt min väg. Ifrån Kathrine cyklade jag till Pine Creek, nu under konstant regn och motvind och jag längtade tillbaka till det torra längre söderut samtidigt som jag paradoxalt nog längtade till Darwin. Det blev backigare ju längre norrut jag kom och naturen närmade sig regnskog. Ifrån Pine Creek tog jag mig till Hayes Creek där jag lämnade the Track för första gången sen Port Augusta mer än sex veckor tillbaka i tiden. Jag följde den nya vägen – Dorat road och kom tillslut fram till Adeleide river där jag köpte på mig lite mat och fyllde på mina vattenflaskor innan jag tältade på en äng en bit ifrån vägen. Den

natten plågades jag svårt av en viss sorts myra med grön bakdel, som dels bet sönder tältbottnen och dels bet sönder mig (och det fastän jag inte rörde mig…) men på morgonen packade jag min cykel med stor förväntan och under de 9 milen som jag cyklade under dagen var min enda tanke att komma fram. Och känslan när jag några timmar senare såg havet är obeskrivbar. Jag cyklade sakta och de sista metrarna så rullade jag fram utan att trampa för att njuta av stunden och till sist tog jag mig ut på en stenbrygga och doppade framhjulet i Timorsjön.

Efter fem månader och sjuhundra mil så hade jag korsat Australien. När jag slitit mig från havet så cyklade jag in till Darwins centrum och tog in på ett vandrarhem. Där stannade jag i en tid och jobbade i köket i utbyte mot gratis övernattning. Sen tog jag mig till Singapore och började cykla norrut.