Southeast Asia

Singapore och vägen bort

Jag landade i Singapore strax efter midnatt. Jag ville inte börja trampa iväg i mörkret med en cykel utan lyse, så efter en stunds letande hittade jag en bra sovplats under en rulltrappa nere i källaren. Jag ställde cykeln längst in mot väggen och bredde ut mitt liggunderlag på marmorgolvet och sov fram till gryningen. Jag hade inget intresse av att se Singapores stadskärna, så efter det att jag letat mig ut ur flygplatsområdet så styrde jag direkt mot Malaysia. Vägen dit var kanske inte den allra roligaste som jag cyklat på, snarare plågades jag svårt av närgången trafik och allt för mycket avgaser. Fast det var oerhört välskyltat, vilket jag inte direkt förvånades över. Jag var ju som sagt i Singapore.

Efter ett par timmar på breda motorvägar så var jag framme vid gränskontrollen som ligger precis vid Johorsundet. Efter att jag fått två nya stämplar passet så letade jag mig fram på mindre och slingriga vägar ut ur Johor Baharu och ju längre bort ifrån Singapore som jag kom, desto grönare och fridfullare blev det. Ytterligare ett par timmar senare så kom jag till staden Kota Tingi där jag efter en stunds letande hittade ett billigt hotell. Jag anser att jag har sett det allra värsta när det kommer till budgethotell, och med tanke på att budgethotell i sydöstra Asien bruka hålla relativt hög standard så blev jag faktiskt lite förvånad då en stor råtta helt plötsligt rusar förbi på golvet framför mig. Jag låg på sidan i sängen och läste ur John Fowles mästerverk ”Illusionisten” då jag helt plötsligt ser en rörelse i ögonvrån. Jag vänder på huvudet mot dörren (som inte var av den heltäckande sorten, den slutade helt sonika cirka två decimeter ovanför golvet, eller om den började två decimeter ovanför?) och där sitter det en stor råtta och stirrar kallt på mig. Sekunden senare så bestämmer han sig tydligen för att jag inte utgör något direkt hot och knatar helt enkelt förbi mig och vidare in bakom en gammal garderob. Jag funderar på om det är något som jag kan göra för att slippa ha den springande i rummet på natten, men efter att ha svept blicken runt i rummet under ett par sekunder eller kanske en liten stund längre, så var det bara att acceptera det faktum att det skulle vara alldeles omöjligt att hålla råttan borta. Jag har dock aldrig varit speciellt rädd för gnagare, även om den här råttan såg ganska tuff ut, så jag återgick snart till Maurice Conchis och hans illusioner.

Jag tyckte det var mycket skönt att vara tillbaka i den här delen av världen, eller kanske var det snarare så att jag tyckte det var mycket skönt att återigen ha lämnat den många gånger så tråkiga västvärlden bakom mig. Efter det en aning forcerade Australien så var det underbart att gå promenader och uppleva stämningen i för mig okända städer och byar, att sitta på en restaurang och beställa in mat i absolut världsklass för några kronor samtidigt som man har ett gäng tiggande katter under plastborden och tempot och lukterna och atmosfären och smaken och ljuden, de aldrig sinande ljuden, ja det var verkligen skönt att vara tillbaka.

soa-1.jpg

Östkusten

Jag cyklade ut ur Kota Tingi och tog sikte mot Mersing. Jag tyckte trafiken var tyngre än vad den varit precis söder om Kota Tingi men förövrigt var vägen bra men knappast heller spännande. Mycket av cyklingen i Sydostasien skulle vara precis så, präglad av varken tristess eller dramatik. Ofta var det inte så mycket att se utmed vägen och det var ibland också en smula långtråkigt. Men som sagt; det var bra men knappast spännande. Det fanns god mat och jag badade i havet för första gången på resan, men det var knappast ett äventyr. Att cykla utmed kusten i Malaysia måste vara Asiens svar på en cykelsemester på Gotland. Trevligt kanske, men inte mer än så. Men å andra sidan så var det jag var ute efter, jag ville ta det lugnt och cykla runt lite på måfå och äta gott innan jag två månader senare skulle flyga hem. Ville jag ha två månader av pulshöjande äventyr så hade jag åkt någon helt annanstans.

Vägen norrut gick genom små fickor av djungel och enorma plantager. På vägen mellan Tingi och Mersing såg jag hela fem överkörda ormar, men tyvärr ingen levande. Bilarna som kör om mig tutar för att tala om att de passerar, för att de tycker att jag inte har något på deras väg att göra, för att jag inte ska vingla ut i vägen och bli påkörd, bara för att vinka, men mest tutar de nog för att de helt enkelt inte kan låta bli… Jag stannade en natt i Mersing och jag besökte ett buddisttempel och en moské och jag gick en promenad längs strandpromenaden som tråkigt nog dubbelkörde som den lokala soptippen.

Jag fortsatte norrut och passerade bland annat Rompin och Pekan och på vägen mot Kuantan så cyklade jag fel och tillslut så slutade vägen i en by precis vid en palmprydd strand. Min karta visade att det skulle finnas en väg men verkligheten var en annan. Någon dag senare, på väg mot Cherateng så cyklade jag fel igen. Jag fick vända om vid en marinbas som vaktades av vitklädda soldater med maskingevär. De berättade dock hur jag skulle cykla för att komma rätt. I Cherateng så stannade jag ett tag och tog det lugnt och träffade många andra travelers.

När jag tillslut lämnade Cherateng så stannade jag först till på en restaurang för lite frukost och snart så stannar en svenskpratande kanadensare som är nyfiken på min cykel. Vi pratar en stund och samtidigt som jag förklarar att det är vanligare än vad han tror att cykla så passerar två stycken schweizare på var sin cykel. Efter att vi pratat en stund så säger jag att det är dags att bege mig och jag började cykla mot Dungun där jag virrade omkring ett tag på jakt efter en bank. Jag hade motsvarande 12 kronor kvar.

Dagen efter så fortsatte jag till Kuala Terengganu där jag hittade en sovsal som jag delade med två malaysiska långfärdscyklister. De berättade att de verkligen ville cykla utomlands någongång i framtiden men att de samtidigt var lite oroliga för att lämna hemlandet. På kvällen så besökte jag ett internetcafé och läste på Aftonbladets hemsida att en svensk långfärdscyklist har försvunnit någonstans i Afrika. Denna cyklist har jag haft en del kontakt med så jag surfade in på deras hemsida och såg att allt bara handlade om bristande kommunikation. Jag började leendes tänka på Mark Twains klassiska citat ”Ryktet om min död är betydligt överdrivet”…

Jag kom tillslut till färjeläget där båtarna till Perhentian islands avgår ifrån. Samtidigt som jag la fram pengar för min biljett så hörde jag skränande röster nere ifrån hamnen som fick mig att förstå att båten höll på att lämna fastlandet så jag hoppade snabbt på cykeln och rullade ner till vattnet och med ett lyft och ett par meters balansgång landade både jag och hojen i den lilla träskutan. Ett par turister ifrån Sverige som också var ombord undrade skrattandes vad jag egentligen höll på med. Väl framme på en utav öarna så ångrade jag att jag inte ställt av cykeln på fastlandet då det var olidligt tungt att leda cykeln fram och tillbaka genom sanden på den väglösa ön i jakt på ett billigt boende.

Jag stannade fem dagar på ön och till den största delen av tiden så låg jag på stranden och läste eller så satt jag och drack chokladshakes på ett café. Jag kunde inte undgå att lägga märke till att ön vimlade av svenskar. På endast fem dagar på ön så träffade jag fler svenskar än vad jag hade gjort sammanlagt under de 13 månader som jag dittills hade varit på resande fot.

Under en av dagarna så följde jag en stig uppför en kulle och när stigen tog slut så fortsatte jag ändå. Dock var det oerhört obekvämt att vandra i mina flip-flops, fast att gå barfota var inte direkt något som jag var sugen på heller. På vägen ner så försökte jag ta en annan väg men kom istället helt fel i den mycket täta djungeln. Jag slog mig och jag skrubbade mig och jag förbannade mig själv när jag i mina sandaler kanade nedför längs branta sluttningar och klättrade över nedfallna träd. Men jag såg en hel del djur, bland annat en rad ekorrar samt färggranna spindlar i enorma nät och otaliga ödlor. Stora varaner fanns det förövrigt gott om på ön. Flera gånger korsade de uråldriga varelserna stigen mitt framför mig när jag vandrade kors och tvärs över ön. Ofta satte jag mig så nära som de tillät och studerade dem och tog ett och annat foto.

soa-4.jpg soa-5.jpg

När jag lämnade ön så var det bara att återigen släpa hojen över sandstranden samtidigt som alla tittade på mig och undrade varför jag hade tagit med mig en cykel till en ö helt utan vägar samtidigt som de förmodligen kategoriserade mig som en tok. Jag bar ut cykeln på axeln till en båttaxi som tog mig ut till en större båt som gick till fastlandet. Ombord på båten så upptäckte jag att jag var helt ensam, inte ens kaptenen var där. En stund senare så kom det en båttaxi med en kanadensare ombord och vi roade oss med att dyka ifrån masten medan vi väntade. Efter att kapten och ett par turister till kommit ombord så lättade vi ankar och en stund senare så var vi i land. Efter en frukost tillsammans med de andra på båten samt en snabb rengöring av cykeln så trampade jag de sex milen in till Kota Bharu.

På kvällen gick jag långa promenader i den faktiskt ganska fina staden. Jag åt mat på marknaden och i några små matstånd på gatorna. I ett hotell som är populärt för turister så hittade jag en ny svensk bok som jag bytte till mig mot min gamla.

Thailand

På morgonen så började jag cykla mot den thailändska gränsen fyra mil norr om Kota Bharu. Efter två ganska roliga cykeltimmar så var jag framme vid gränsstaden Pengkalan Kubor där jag fick vänta en timme eller kanske två, på att pråmen som skulle ta oss över floden först skulle anlända sen packas till bristningsgränsen av varor. Det var dock bara intressant att sitta nere vid hamnen och filosofera och se hur livet ter sig för lokalborna. På andra sidan floden så åt jag lite fisk och ris i byn Tak Bai och fortsatte sen i några mil till staden Narathiwat.

soa-2.jpg

I staden så tog jag in på ett hotell och på andra våningen fanns en stor balkong där jag satt ett par timmar och drack ett par öl och spanade ut över ett träskliknande landskap och med havet skymtande en bit bort. Det fanns en annan västerlänning på samma hotell, en italienare, och när jag vid ett tillfälle gick ut på balkongen så såg jag hur italienaren stod på huvudet med händerna som stöd och benen i skräddarställning rätt upp i luften. Han var klädd i ett par gamla kalsonger. Enbart. Jag satte mig på en stol en bit ifrån och återgick till mitt, fast det var svårt att inte tjuvkika på övningarna, särskilt när italienaren satte igång med att mumla tyst för sig självt, hela tiden samma ord om och om igen-som i ett mantra. När han var klar med sina övningar så började vi prata lite och han förklarade att han reste runt i den här delen av Asien i takt med fruktsäsongen. Detta var det enda som den italienska yogautövaren åt. Färsk frukt. Detta var också den enda anledningen till att han var här. Färsk frukt. När frukten började bli dålig så flyttade han helt enkelt till nästa plats och så vidare. Allt detta förklarade han samtidigt som han tittade mig stint i ögonen och gjorde cirkelrörelser med sitt ena pekfinger i luften framför sig. ”Fresh fruit” sa han gång på gång samtidigt som han stirrade dimmigt in i mina ögon och med fingret i luften. Jag frågade hur länge han varit i staden men det kom han inte ihåg. Dagen efter så cyklade jag till Pattani.

Vägarna i Thailand verkade vara betydligt mer trafikerade än dem i Malaysia och dessutom inte heller så värsta intressanta. Jag stannade en natt i Pattani och dagen efter så fortsatte jag till Songkhla där jag tog in på ett guesthouse som var överfullt av katter, hundar och fåglar. Jag hade tänkt fortsätta en bit upp på kusten, eventuellt till Surat Thani, men på grund av trafiken och det faktum att jag tyckte folket i Malaysia var trevligare och inte gjorde sig lustiga över att jag, en västerlänning, cyklade, så valde jag att svänga västerut i Songkhla för att göra min semester i landet kortare än planerat och således kom jag efter en ganska jobbig dag till Hat Yai.

soa-3.jpg

Efter ett par nätter i Hat Yai så bestämde jag mig för att en vecka i Thailand faktiskt fick vara nog och att jag ville tillbaka till Malaysia så fort som möjligt. Jag gav min karta ett par ögonkast och kom fram till att gränsövergången vid Ban Padangbesa låg bäst till. Trafiken var tung även längs denna väg så när jag kom fram till gränsen var jag tvungen att tvätta av mig innan jag rullade in cykeln i tullbyggnaden eftersom alla avgaser fått mitt ansikte att bli helt svart.

Slutet

På andra sidan gränsen så försvann nästan all trafik som genom ett trollslag och samtidigt blev naturen mycket finare och intressantare. Stora växtklädda klippor dök upp, vissa större än andra, och de sköt upp som gigantiska skott ur den annars jämna marken.

Precis innan den klippa som jag antog var den största i området svängde det in en liten väg, bara cirka två meter bred. Jag cyklade fram till foten av klippan och gick sen en liten promenad i området. Väl tillbaka vid cykeln så tyckte jag att det skulle bli tråkigt att cykla tillbaka samma väg, så jag fortsatte på den lilla vägen. Jag cyklade genom vackra skogar där lokalbefolkningen fäst en träkopp cirka tre decimeter ovan marken på nästan alla träd för att samla upp sav ifrån ett uthugget sår i stammen.

Efter ett tag så ser jag ett grottsystem i klippan men jag valde att inte stanna till för jag hade egentligen ingen aning om var jag var och jag hade heller ingen mat i väskorna och då det snart skulle bli mörkt så tyckte jag det var bäst att fortsätta cykla så att jag skulle hinna fram till antingen ett hotell eller en affär av något slag där jag skulle kunna bunkra upp med lite mat till kvällsmat ifall jag skulle få tälta. Men bara en minut senare så kommer jag fram till den stora vägen som jag hade lämnat ett par timmar tidigare och då jag ser på kartan att jag inte har långt kvar till staden Kangar, så vänder jag om och cyklar fram till grottorna.

Jag parkerade cykeln mot ett träd och vadade genom ett knähögt gräs fram till grottorna som jag snabbt såg var ganska djupa. Jag gick tillbaka till cykeln och hämtade min pannlampa och klättrade sen in. Sekunden senare stannar jag och ryggar tillbaka. Det var ju naturligtvis inte första gången jag var inne i en grotta i den här delen av världen. Ett antal år bakåt i tiden och ett antal mil söderut i landet hade jag krälat genom ett grottsystem som tidvis bara hade en takhöjd på 5 decimeter och efter en timme kommit ut på andra sidan nedsmetad av samma sörja som nu stack mig i näsan med en intensitet som fick mig att ta ett steg bakåt-fladdermusavföring. Efter att jag vant mig vid stanken så går jag längre in i systemet och utforskar det. I taket hänger tusen och åter tusen fladdermöss och en och annan spindel klättrar på de fuktiga väggarna. Jag stannar där inne en stund innan jag sen cyklar fram till Kangar.

soa-7.jpg

Ifrån Kangar så cyklade jag ner till färjeläget i Kuala Perlis och hoppade på en båt till Langkawi och väl på ön så cyklade jag till Tengah Beach där jag stannade ett par nätter. Det mest minnesvärda ifrån Langkawi var nog att jag hittade svensk dajm i en affär… Jag tog mig sen, via Penang, till staden Butterworth och velade en bra stund innan jag hittade rätt väg ut ur staden. Vid upprepade tillfällen frågade jag lokalbor efter vägen, men det är inte alltid det hjälper; en gång frågar jag två herrar på en moped. När jag var klar med min fråga så lyfter herrarna på varsin arm och pekar ivrigt ut vägen. Det är bara det att en pekar åt norr och den andra åt söder. När de kommer på att de pekat åt var sitt håll så börjar de skämmas och åker iväg med en rivstart.

Hur som helst är jag snart på rätt väg. Tror jag. För säkerhets skull så stannar jag en yngling och frågar om jag är på rätt väg. Ynglingen tar upp ett papper och ritar en karta åt mig som jag sen cyklar efter. En timma senare kör han i kapp mig på sin motorcykel och meddelar skamset att han hade glömt att tala om för mig att jag måste cykla genom staden Kulim. Han bad om förlåtelse och sekunden efter så räcker han över en påse med mat från KFC - ”Du måste äta mycket om du ska cykla så långt-varsågod!” Fantastiskt! Jag sätter mig omgående i diket och hugger in på den fortfarande varma maten.

Dagen efter, i staden Gerik, så kommer två västerländska turister fram till mig på ett internetcafé och frågar om jag är cyklist. När jag svarar att så är fallet så brister båda ut i skratt och berättar att flera av lokalborna sagt att de enda turister som kommer till deras stad är cyklister, så när de fick syn på mig så ville de ta reda på om det var sant eller inte. De båda var ifrån Schweiz och cyklade på en tandemcykel med nästintill liggande säten plus en trailer. Det längsta cykelekipage jag någonsin sett.

Efter några timmars sömn så cyklade jag ut ur Gerik. Men tyvärr åt fel håll. 11 kilometer senare så kommer jag fram till en korsning som jag inte borde ha kommit fram till. Jag tittar på kartan och cyklar sen tillbaka samma väg… Några timmar senare så campar jag på ön Pulau Banding i sjön med samma namn. Dagen efter träffar jag schweizarna igen och tillsammans så cyklar vi uppför det högsta bergspasset på mycket länge. Vägen var fin och ibland stannade vi och tog kort eller bara njöt av landskapet och på kvällen stannade vi strax väster om Jeli. Dagen efter det var det den sista cykeldagen för mig på cirka 14 månader. Vi cyklade tillsammans tillbaka till Kota Bharu och där bestämde jag att det var slutcyklat för denna gång.

Jag tog en buss ner till Mersing och sen en färja ut till Pulau Tioman där jag tillbringade två veckor med att läsa, äta god mat och dricka gott vin innan jag flög till Göteborg. Och visst ja, jag började också planera min nästa cykeltur… Vart skulle den egentligen gå? Sydamerika? Nordamerika? Nä. Jag bestämde mig för att korsa Afrika ifrån norr till söder…

soa-8.jpg

Har ni synpunkter på denna resa så får ni gärna skriva ner dem i min gästbok!