Mina dagböcker är långa och jag förstår om ni inte orkar läsa igenom dem. Så här har ni en kortversion av mina cykelturer:

Fyra och ett halvt år. 76 länder. Drygt 66 000 kilometer. I 49 bilder:

En av de första bilderna jag tog som cyklist. Dagen var den 17 mars 2004. Platsen är en tunnel längs cykelvägen som går i närheten av Ulricehamn. Jag var på väg till Kina – men har ännu inte kommit fram… Jag hamnade tillslut i Nepal istället.

I maj 2004 poserade jag med ett finger i vädret utanför den Blå Moskén i Istanbul.  Fingret symboliserade såklart min första kontinent. Samtidigt lovade jag mig själv att någon gång stå med sex fingrar uppspärrade… Det skulle vara kul att göra det år 2014 – 10 år efter starten. Fast jag tror det kommer att ta längre tid än så…

Iran besökte jag i juni/juli 2004 och hettan var enorm – ibland brydde jag mig inte om att resa tältet utan sov under bar himmel. Här i en grop i utkanten på Dasht – e Kavir öknen. En annan natt i Iran, midsommarnatten, blev jag inbjuden att sova över i en moské i en liten by jag passerade. Iran är ett mycket spännande land att resa i och jag kommer en dag att återvända.

Khyberpasset mellan Pakistan och Afghanistan. Augusti 2004. För att få tillstånd att resa till passet måste man åka tilsammans med soldater ur pakistanska armén – och självklart la sig sen dessa soldater i skuggan och sov. Vapnen gav de till mig och till de två engelska turisterna som var med. Vi passade såklart på att ta några machokort…
Pakistan är ett av mina absoluta favoritländer – men tyvärr kastade ungar sten på mig så att kameran gick sönder. Därför har jag få bilder från Karakoram Highway till exempel.

Ganges födelseplats. Just nu kommer jag inte ihåg vad byn heter – men hur som helst är det just här som två floder går samman och bildar Ganges – den heligaste floden i världen. Naturligtvis badade jag.  Indiska Himalaya var vackert – men jag vill tillbaka och utforska mer avlägsna platser i framtiden. Efter Indien fortsatte jag till Kathamndu i Nepal och flög till Australien.

En av favoritplatserna i Australien blev Tasmanien. Trots regn och rusk så trivdes jag på ön och här hann jag med att fira nyår då 2004 blev 2005. Samtidigt fick jag höra talas om tsunamin i Sydostasien…
Bilden föreställer Cradle mountan som ligger i nationalparken Cradle Mountain  -Lake St Clair. Vissa delar av ön hade färger som jag aldrig tidigare sett i naturen och djurlivet var otroligt.

En annan favorit var naturligtvis australiens jättelika bakgård – the outback. Jag tillbringade sex veckor ensam ute i bushen – förutom några nätter på vandrarhem i Coober Pedy, Alice Spring, Tennant Creek och Katherine. Det var högsommar och hettan var den värsta jag upplevt. Sen dess har jag aldrig haft bekymmer med varmt väder. Det som inte dödar det härdar…

Efter cirka 7000 kilometer i Australien så nådde jag en dag Timorsjön strax utanför Darwin – den många gånger helvetiska korsningen av ”the Outback” var över. Jag jobbade på ett hostel under en vecka och fick på så sätt bo gratis. Jag var på bio och såg ”Million dollar baby” och vandrade runt på stadens gator. Sen flög jag till Singapore…

I maj 2005 cyklade jag upp längs Malaysias östkust och doppade mig i havet för första gången på resan – då hade jag varit på resande fot i över ett år. Nä, det finns roligare saker än stränder.  På bilden passerar jag gränsen mellan Malaysia och Thailand längst österut på halvön. En tid senare åkte jag hem för att jobba.

I augusti 2006 var jag ute på vägarna igen – denna gång med sikte på Kapstaden. Denna bild är tagen i en skog i östra Tyskland strax innan jag satte upp tältet och säkert somnade fort.

Balkan är min favoritplats i Europa. Otroligt vackert, otroligt vänligt, otroligt allt. Här lagar jag mat längs med den flod som ofta flyter jämte vägen mellan Mostar och Sarajevo.

En annan favoritdel av världen är Mellanöstern. Här är den förlorade cyklisten bakom kameran i Baalbek, de mäktiga ruinerna i Bekaadalens Libanon. Jag cyklade genom Syrien, Libanon och Jordanien och det var en trio härliga länder – fast med Syrien som favorit.

Oändlig väg mot Döda havet – naturligtvis stannade jag ett tag och passade på att flyta som en kork.  Här var jag i november 2006 fast minns det, som man brukar säga, som igår. Jag var också mycket närma den kontinent som denna resa var tillägnad: Afrika.

Efter Egypten kom Sudan med den ökända ökensträckan mellan Wadi Halfa och Dongola. Det gick dock bättre än väntat – även om jag ibland kom vilse bland sanden. Vi (jag cyklade tilsammans med en italienare – Alessio) fick dock leda cyklarna i timmar varje dag. Men det var en rolig tid. Andra cyklister som nyss befunnit sig här säger att det nu finns en bred asfaltsväg. Skönt för landets invånare – men en aning tråkigt för oss andra. För vem gillar inte sand?

Etiopien liknade inget annat jag har varit med om – ett myckert vackert land med en enorm historia som knockar allt på kontinenten förutom Egyptens- samt den mest rasistiska befolkning som jag någonsin har mött. I särklass.
Rasismen jag mötte varje dag försvann dock när jag kom ner från högländerna som ett nervvrak och mötte den vänliga befolkningen i avlägsna South omo-dalen. Kvinnan på bilden tillhör folkgruppen ”Hamer” och hade stora ärr på ryggen efter rituell misshandel.

Afrika. Röda vägar. Grönska. Floder och sjöar. Här cyklar jag längs med kanten på Victoriasjön i Tanzania – nära gränsen till Uganda. Vägen är fortfarande bra – men ett par dagar senare förvandlas den till kaos och fortsätter mest med att vara kaos i 1100 kilometer. Det var en härlig och vild tid – en av de bästa jag haft i Afrika. Avlägsna byar som knappt sett turister, tsetse-flugor, vilda elefanter, lejonfrossa, desperat jakt på dricksvatten, okända ljud om natten och andra ingredienser som en semester bör innehålla.
Namibia. Kanske det vackraste land jag sett. Jag hade en underbar tid här med – långa avstånd, positiv ensamhet, tid för eftertanke, zebror som betade utanför mitt tält en gryning. Vildhundar eller hyenor på avstånd i skymningen. Det finns massor att se i Namibia som är landet jag helst vill åka tillbaka till i Afrika. Norra delen – nära Angola ska vara som ifrån en annan planet.
Jag träffade Peder och Lina några dagar norr om Kapstaden. Den sista tiden tillbringade vi tillsammans och firade bland annat midsommar. Exakt tre år tidigare hade jag blivit inbjuden till en moské i Iran som jag skrev om ovan. Taffelberget syns i bakgrunden. Tiden är juni 2007.

Efter Afrika flög jag till Argentina och landade där någon gång i juli 2007. Tyvärr var jag enormt sliten och var ofta sjuk – så att ladda om för en korsning av Sydamerika var svårare än vad jag trott. Jag liftade en hel del under mina sex månader på kontinenten. Det var ändå en kul resa och det känns som om jag bara har skrapat på ytan på de länder jag färdades igenom. Bolivia hade bäst cykling, tyckte jag. På bilden ovan campar jag i bergen ovanför Tarijia i sydöst. Det var ganska kallt – frost på tältduken. Men vacker utsikt – ovan molnen.
Naturligtvis besökte jag Salar de Uyuni och cyklade omkring på saltet under en eftermiddag. Det var jobbigt så jag la mig ner för att vila och då tog kameran ett kort.

Jag rullade nerför ”Dödens Väg” tillsammans med Adam Solano – en mycket vacker väg med ca 3000 meters fall på 80 kilometer. På vissa håll är stupen hela 600 meter djupt.  I december 2007 flög jag hem ifrån Colombia och stannade hemma till januari 2008… Då flög jag till en helt annan del av världen – Jemens huvudstad Sanaa.

Jemens huvudstad Sanaa. Jag landade på natten och tog mig in till centrum i mörker. Jag letade reda på bildens port ”Bab-al Yaman” – Jemens portar och satte mig på en sten för att vänta på gryningen. En gammal man beväpnad med den klassiska jambiya-dolken kom fram och önskade mig välkommen och gav mig en kopp hett te. Många år tidigare hade Ibn Battuta, en av historiens största resenärer,  befunnit sig vid samma portar.

Tyvärr kunde jag inte cykla så mycket i Jemen. Polisen och militärerna fanns överallt och jag fick inte tillstånd att resa som jag ville. Jag avvek vid ett tillfälle men de hittade mig när jag inväntade nattmörkret under en buske ute i öknen – och eskorterade mig till det närmaste hotelrum. Dagen efter cyklade jag på ännu en checkpoint – och polisen där visste vad jag hette och att jag kom ifrån Sverige. Jag gav upp och åkte med dem. Nära gränsen till Oman blev min bakhjul krossad av en tysk turist på MC- och jag var tvungen att ta en buss till Dubai för att få tag i ett nytt. Ifrån Dubai flög jag sen till Turkiet – men först kollade jag upp vädret i östra delan av landet. Det var 25 minusgrader…

Vägen jag följde i nordöstra Turkiet i februari 2007. Det var kallt. Mycket kallt.

Jag cyklade uppför ett 2500 meter högt bergspass och hamnade i en snöstorm. Ofta ledde jag cykeln upp – isen och blåsten gjorde det omöjligt att trampa. Så här såg jag ut när jag nådde toppen. Jag hade enorm tur då jag kunde sova på en oljestation nära toppen. Jag kom att stanna där nästan i ett helt dygn. När jag sen skulle cykla ner så syntes det knappt var vägen gick under all snö…
Vägen ner efter snöstormen… naturligtvis fick jag bära eller leda cykeln.

Jag kom ner och tog mig genom Georgien och Azerbaijian – i mars 2008 cyklade jag med denna utsikt på min vänstra sida. På andra sidan bergen ligger Tjetjenien och Dagestan. En natt tältade jag vid bergens fot och hörde vargar utanför tältet. Det var helt fantastiskt!
Ifrån huvudstaden Baku flög jag hem och stannade i Sverige ett helt år innan jag en dag i april 2009 cyklade ut ur Riga i Lettland med Västafrika som mål.

I ukrainska karpaterna i april 2009. Favoritlandet blev dock Rumänien – som ofta visade upp ett landskap som jag inte trodde fanns i denna delen av världen.

Efter att ha cyklat en heldag uppför det sista passet i Frankrike kom jag till Andorra där jag hittade en fin sovplats en bit ovan vägen. Dagen efter rullade jag igenom landet och vidare till Spanien utan att trampa. Ungefär. För övrigt sov jag dåligt denna natt eftersom jag hade gnäggande hästar utanför tältet…

Cyklingen i Marocko var ofta mycket bra. Här i Erg Chebbi – sanddynerna nära algeriska gränsen.

Jag hade cyklat upp för Tizi n Tichka och på kvällen tog jag en promenad i bergen. Efter att jag klättrat upp för en bergssida fick jag denna utsikt. Otroligt.

Andra gången jag korsade Sahara gjorde jag det på asfalt istället för på sandvägar i Sudan. Landskapen kunde dock vara slående. Här är mina fotspår efter en kvällspromenad i Mauretanien. Mitt tält syns där nere…

Guinea  Bissau tyckte jag mycket om – tack vare vänliga och lågmälda människor och vacker natur. Ofta cyklade jag på vägar och stigar som knappt var framkomliga. Vi kom vid ett tillfälle vilse och kom in i grannlandet Guinea. Det var en bra tid i landet. Tidpunken är december 2009.

I Marocko hade jag träffat den engelska cyklisten Helen och vi tog sällskap under fem månader. Bland annat så köpte vi en träkanot och paddlade genom ett vildmarksområde i centrala Guinea. Det var en mycket häftig och minnesvärd resa i resan. Feb 2010.

En av Nigerflodens otaliga forsar. Vi höll på att slå runt vid denna så vi var tvungna att tömma båten på all packning för att få den lättare. Sen styrde vi ner den med hjälp av två rep. Det gick bra till sist…

En av de sista nätterna i Afrika under 2010. Jag campade precis under Bandiagara- klippväggen i Mali i Dogonfolkets land. Dagen efter denna bild togs så ledde jag cykeln genom djup sand i timmar innan jag fram till huvudvägen som leder in till Burkina Faso. Ifrån det landets huvudstad – Ouagadougou – flög jag till Paris.

Lost Cyclist in Paris! Kortet taget den 13:e april 2010.

En paus för utforskning av det kulturella livet i Luxemburg.

Efter  tre månader i Sverige flög jag till Kina i augusti 2010 och tog mig vidare upp till de extremt avlägsna Altun Shanbergen belägna mellan det Tibetanska höglandet och Taklamakanöknen tillsammans  med John Doe. Vi färdades genom vildmarken i 38 dygn och jag besteg tre berg upp till nästan 6000 meter över havet, berg som aldrig tidigare hade haft människor på toppen. Dag 38 var vi som sagt nere i civilisationen igen -och blev arresterade och bötfällda eftersom vi gjort hela expeditionen utan tillstånd.

Ja, så här såg ofta vår vardag ut i de väglösa bergstrakterna vi passerade. John Doe i ”The Icy Gorge” dag 30 eller däromkring. När jag kom tillbaka till civilisationen så uppskattade jag att jag tappat 10-12 kilo i vikt.

Jag på toppen av Ayalik East (vårat namn, tror inte berget har något officiellt namn. Samma sak med höjden, 5952 meter högt, det var vi som kontrollmätte höjden).
Hur som helst var det en ganska tuff klättring upp, och på sina ställen en smula farligt. Det var dock sagolikt på toppen. och vi var de första någonsin däruppe!

Efter Altun Shan fortsatte vi i nästan två veckor på riktiga vägar, om än inte så fina som på bilden. Vi tog oss över Kunlunpasset på en av de tre vägar som går över den jättelika bergskedjan. Väl över lämnade vi asfalten och tog oss till Yushu genom  ett område som kulturellt tillhörde Tibet – men som geografiskt tillhörde Qinghai. För att spara tid flög jag sedan från Xining till Kunming i Yunnanprovinsen och tog mig ner till Laos.

I Sydostasien bestämde jag mig för att inte cykla hela tiden, genom de mindre givande områdena tog jag buss eller liftade.  På bilden var jag dock i några av de finaste  omgivningar jag sett i Sydostasien -och något överraskande fick jag kämpa med de brantaste vägar jag någonsin sett. Bilden är från vägen mellan Luang Prabang och Hongsa som senare ledde vidare till den okända övergången till Thailand vid Muang Ngeun. Jag fick lite problem vid gränsen eftersom jag hade glömt att stämpla in i Laos – jag hade ett visum utan stämplar! Efter en kort sejour i Thailand kom jag tillbaka till Laos och snart var jag nere i Kambodja.

Tillsammans med Kevin Claffey försökte jag korsa Kardemummabergen i sydvästra Kambodja. Det var något vi misslyckades med. Vi hittade inte ens den rätta rutten upp. Efter att ha virrat omkring i området i tre dagar på stigar som ovan insåg vi att vi inte skulle hinna över innan maten tog slut. Det gjorde dock inte så mycket – omgivningarna var mycket spännande!

Antagligen var det den här vägen vi skulle ha följt. Vi hade dock mat för 3-4 dagar med oss men vi räknade ut att vi skulle behövt cirka 12 dagar att korsa bergen på denna sortens vägar. Det fanns inga byar där vi kunde proviantera. Dessutom visste vi inte med säkerhet att vägen var rätt. Vi vände om. Kardemummabergen 1 – Lostcyclist 0. En tid senare tog jag mig till Bangkok och flög till Amman och började cykla mot Syrien.

I januari 2011 var jag tillbaka i Mellanöstern, men bara i några veckor. Jag var tvungen att ta mig hem för att fylla på reskassan. Här är jag i alla fall vid de berömda ruinerna i Palmyra, Syrien.

I augusti samma år stack jag ut igen. Jag mötte upp Helen Lloyd, engelskan som jag cyklat och paddlat i Västafrika med, i Vancouver. Tillsammans började vi cykla norrut på Vancouver Island. Ifrån Port Hardy tog vi oss över till Bella Coola och cyklade det omtalade Heckmanpasset och passerade Tweedsmuir Provincal Park och Chilcotinplatån. Under tiden såg vi bland annat sju björnar.

Vi passerade småstäder och byar som Williams Lake, Bridge Lake och Valemont, innan vi tog oss an den berömda vägen mellan Jasper och Banff – Icefield Parkway. Vädret visade sig inte från sin bästa sida – men höstfärgerna var otroliga! Efter Banff tog vi sikte på mitt 76:e land i sadeln. USA.

Efter Kanada tog vi oss alltså över till USA och cyklade genom Montana, Idaho, Nevada, Utah och Nevada igen. I slutet av november 2011 befann jag mig i Las Vegas…

Fortsättning följer…

Det var det. Nu är vi i nutid. Mitt CV kommer att uppdateras med jämna mellanrum.

Men Framtiden då? Jo, jag har många (oändliga) idéer. Här är ett fåtal:

* På något sätt kombinera Asiens mest mytomspunna vägar i en och samma tripp: The Road Of Bones, Pamir Highway, Xinjiang Highway, Yunnan Highway. Start i Magadan med The Road Of Bones – korsa Mongoliet off road – en liten ”detour” i Centralasien med Pamir Highway. Kashgar till Lhasa, Lhasa till Laos. Det svåraste blir att jag måste korsa Tibet på vintern – om jag inte väljer att starta i Magadan på vintern. (vilket jag inte gör)

* Mer Saharacykling! Om ”Hoggarrutten” öppnas för ensamma resenärer i framtiden… Från Algeriet till Niger via Tamanrasset.

* En sommar. En kanot. Yukon river.

* Sibirien. Vad finns det där? Det måste jag ta reda på!

* Klättra ett riktigt högt berg. Ett högt berg för mig är 7000+. Pik Lenin beläget i Pamirbergen i Kirgizistan och Muztagh Ata i Kunlunbergen i Kina ska vara relativt enkla.

* Amazonas – Husbåt? Flotte? Vad som helst som flyter och pallar för ett par månaders proviant.

* Trans-Sahara. Utan motorer och utan cykel. No further comment