The Virgin Tour

Välkommen!

Den här skildringen skulle egentligen ha tryckts och sålts som bok i samma anda som ”Den Förlorade Cyklisten” som jag gav ut 2013. Det vill säga en enkel, komisk och relativt kort berättelse, skriven av en glad amatör. Men ska jag vara ärlig är det oerhört mycket jobb och väldigt dålig förtjänst att skriva och ge ut en bok inom ett så pass smalt område som äventyr. En tryckt bok hade jag möjligen tjänat några hundralappar på. Den här skildringen är såklart gratis, men micro-sponsring går naturligtvis utmärkt.
Antingen via Paypal eller via Swish på nummer 0722-966 454. Jag sticker ut på nya hyss redan i januari och behöver tyvärr en hel del ny utrustning. Då blir det en tuff lång tur uppe på Atacamaplatån i Sydamerika.

Följ mig gärna på Facebook och Instagram -och det går såklart bra att dela den här skildringen på sociala medier så att fler kan ta del av den.

Och snälla, kom nu ihåg att jag bara är en amatör. Ska ni jämföra mig med någon, är det med andra bloggande luffare. Inte med prisbelönta proffsskribenter Ryszard Kapuściński eller Paul Theroux. 🙂

(Texten håller på att redigeras, bör vara klar om några dagar)

//Lars

Det Oundvikliga Slutet

Det var den sortens varma regn som endast finns i Sydostasien. Mörka moln hade dragit in söderifrån och lagt sig sig som en matta över Singapores stadskärna. Byggnaderna i fjärran växte för varje kilometer och förvandlades till jättar av stål och glas.
Den första droppen föll och den följdes av flera och inom kort var allt vått. På vägen bildades gyttjiga vattenpölar och människor rusade skrattandes runt och fällde upp färggranna paraplyer medan herrelösa katter kurade i skydd av överfyllda och illaluktande soptunnor. Jag fick anstränga mig för att över huvud taget kunna se vägen framför mig. Små rännilar bildades längs mina armar och mina kläder klistrades fast vid min rygg och mina skor fylldes av vatten. De gav ifrån sig ett blött enformigt ljud vid varje tramptag.  Tjoff… tjoff… tjoff.

Ändå log jag. Kanske skrattade jag också. Resan var över och jag hade svårt att tro det. Var jag verkligen på väg hem? Tanken svindlade. Efter ett år och tre månader var det svårt att komma ihåg hur det känns att inte cykla, att inte bo i tält eller på loppbitna hotell och att inte se nya landskap varje dag. Men trots mitt leende och trots mitt eventuella skratt var det något som gnagde i mig. Jag var osäker på om jag ville komma ihåg hur ett så kallat normalt liv ter sig. Efter de gångna femton månaderna var mitt huvud sprängfullt av idéer inför kommande år. Den ena vildare än den andra. En besatthet brann inom mig, en besatthet så stark att jag visste att den en dag skulle orsaka mig problem.

Jag letade mig fram genom stadens kineskvarter och stannade till sist utanför en anonym port. Den senaste tiden hade varit en kavalkad i saker som jag gjorde och upplevde för sista gången: Det sista landet, den sista milen, den sista skålen av dhal. Och nu det allra sista hotellet.
Innan jag rullade in cykeln till receptionen och vidare till mitt rum tittade jag ner på min cykeldator för att se vad räknaren hade stannat på. För att kunna se siffrorna var jag tvungen att torka av displayen med mina fingrar likt en vindrutetorkare på en bilruta. Regnet forsade ner. Datorn hade stannat på 18 680 kilometer.

En stund senare låg jag i mitt celliknande rum och stirrade slött in i fläktens hypnotiska snurrande, som inte på långa vägar gav den svalka som jag ville ha. Jag försökte fortfarande förstå att resan var över och att jag skulle flyga hem dagen efter. Hem till Sverige. Mina tankar drogs tillbaka i tiden och slumpmässiga scener från det förgångna fick liv. Det är en av fördelarna med att ha något bakom sig. Att det blir möjligt att locka fram minnen och jonglera med dem som en gatuakrobat framför en jublande publik.

Hotellväggarna försvann och plötsligt var jag tillbaka på pickupflaket i Pakistan. Den rödbruna sanden yrde efter bilens plötsliga rivstart. Folkmassan vrålade. Både jag och de två engelsmännen for runt på flaket som otympliga spannmålssäckar när chauffören körde i riktning mot Spingharbergen. Vi befann oss i skuggan av det mytomspunna Khyberpasset, längs den vackra, fantasieggande och farliga huvudvägen mellan Kabul och Peshawar, i det så gott som laglösa klanbältet i nordvästra Pakistan. Bredvid oss satt soldaterna på huk, likt vakande hökar, nervöst spanandes bakåt och med deras vapen redo. Till slut lyckades jag hitta något att hålla i och hasade mig upp i någon sorts halvsittande ställning och tittade ut över flakets bakre del och såg att folkhopen fortfarande jagade oss. Några stenar kastades men ingen hade styrkan att nå oss. Svarta gevärspipor stack upp här och var ur den vitklädda folkmassan likt ljus i en bisarr födelsedagstårta. Min mun smakade metall och jag var rädd och svävade på moln på en och samma gång. Bara sekunder tidigare hade jag som så när befunnit mig i en eldstrid mellan soldater ur Pakistans armé och ett gäng bistra klankrigare från de ökända gränsbergen. Vi skulle bara stanna för att köpa varsin juice, jag och de två engelsmännen. Soldaterna var tveksamma, men föll till slut av trycket från våra tjatande munnar och stannade. Omgående blev vi omringade. Först av några enstaka nyfikna bybor men i samma takt som ytterligare individer anlände så blev massan allt mer uppretad av vår närvaro och för varje sekund som gick kom kokpunkten allt närmre. Jag tittade på en av våra soldater och såg hur nervös han var och det var först då som jag förstod att det var på allvar. Den allt mer panikslagne soldaten gav tecken på att vi snabbt skulle ta oss tillbaka till bilen och hoppa upp på flaket. Vi sprang mot bilens relativa säkerhet med ryggen åt den vitklädda massan och jag var helt övertygad om att det karaktäristiska smattrande ljudet ifrån en piratkopierad automatkarbin när som helst skulle hacka sönder min verklighet i jakt på blod. Engelsmännen och de två soldaterna sprang vid sidan om mig och jag såg dem som i slowmotion. Det hela var mycket obehagligt men samtidigt njutbart. Det var äventyr jag sökte och det var äventyr jag hade fått. Varför klaga?

Jag var tillbaka i hotellrummet i Singapore. Men bara för en kort mellanlandning. Strax befann jag mig utanför en pub i utkanten på en skog. Jag var oerhört hungrig. Av en slump råkade det även vara julafton. Naturligtvis hade jag glömt av att det betydde stängda affärer. Det var mörkt när jag kom fram till Mathina och efter att ha cyklat runt på gatorna förstod jag att mitt enda hopp för en stillad hunger var huset som fungerade som byns pub och samlingspunkt. Jag lutade cykeln mot ett träd och gick in. Surret slog emot mig och jag blev för ett ögonblick ståendes i dörren. Allt blev tyst. Tvivlande ögon stirrade på mig och alla verkade hålla andan i väntan på något stort och spektakulärt. Jag undrade vad. Vad vill de att jag ska göra? Förväntar de sig att jag ska hålla ett tal? Skulle jag öppna upp min rock likt gamla tiders revolvermän och visa att jag var obeväpnad?
Måhända har nutidens Tasmanien och dåtidens Tombstone ett outgrundligt blodsband, men i samma sekund som de klentrogna blickarna tappade fokus och surret återkom ebbade släktskapet ut och snart var jag inte längre den olycksbådande främlingen med dolda intentioner utan en helt vanlig turist. Gästerna stirrade inte längre på mig. Atmosfären blev normal. Jag gick fram till bartendern och bad honom att fylla på mina vattenflaskor. Under tiden mumlade han fram nyfikna frågor angående om vem tusan jag var, som kommit till deras by, likt ett yrväder och talade bruten engelska en julaftons kväll. Några ortsbor tycktes lyssna diskret när jag drog den korta versionen, alltså inte den version som ni just nu läser.
När jag hade fått tillbaka mina flaskor så frågade jag om jag kunde beställa något att äta. Tyvärr var lättsaltade potatischips från hyllan ovanför spritflaskorna det enda puben kunde erbjuda och just potatischips blev tillsammans med en ensam burk vita bönor det årets julbord. En halvtimme senare hade jag slagit upp tältet bakom några träd i vägkanten.

Även denna minnesbild tog slut och jag återvände till hotellrummet. Jo, jag minns fortfarande den där julaftonskvällen. Den var speciell. Jag låg på rygg med händerna bakom huvudet och log för mig själv. Jag kände mig stark och besattheten brann inom mig. Men visst kommer du att kunna hålla den i schack? Det kommer du väl? Fläkten snurrade men gav ingen svalka. Jag bestämde mig för att gå ut på stadens gator. En sista kväll av frihet. Den allra sista kvällen. Återigen sköljde känslorna över mig, likt en våg på en sandstrand. Resan var över. Jag var på väg hem. Cirkeln var till sist sluten. Men allt som har ett slut har även en begynnelse och den här berättelsen inleds inte i Singapore eller på Tasmanien eller ens i klankrigarnas Pakistan utan den tar istället sitt definitiva avstamp ur en tom kaffekopp en blekgrå marsdag i Falköping.

Den Tomma Kaffekoppen

Symtom på nervositet enligt Wikipedia: trötthet, magont, illamående, och minskad matlust. En skämtande röst frågade hur jag skulle orka cykla till Asien utan att äta någon frukost. Frågeställningen trängde in till mig där jag satt i min bubbla vars väggar var murade av förväntan och av just nervositet, men jag brydde mig inte om att svara utan istället bad jag om ytterligare en kopp kaffe. Morgonens tredje eller kanske rent av fjärde. Jag var alltför nervös för att få ner en endaste matbit. Kaffe fick duga. Jag drack upp och ställde den tomma koppen på diskbänken utan att göra rent den och gick därefter ut till garaget och rullade ut min cykel. Det var dags. Jag sa hej då och naturligtvis kunde jag inte låta bli att dra det dåliga skämtet: ”Är det höger eller vänster till Kina?”.

En stor del av nervositeten hade släppt redan när jag kom fram till slutet på gatan och snart fanns det inte mer än obetydliga rester kvar av den. Jag tittade upp mot himlen och önskade att jag kunde byta ut det grå mot en klarblå vårhimmel genom att sträcka upp en hand och torka bort molnen på samma sätt som man putsar ett smutsigt fönster.
Småstenar som låg kvar sen vinterns sandningar knastrade när jag rullade över dem och gatuflanörer iakttog mig i smyg när jag trampade förbi och jag undrade vad de tänkte när de såg mig. Jag fortsatte och kom ut på landet. Ulricehamnsvägen bjöd på mitt nya livs första motvind. Den skulle aldrig upphöra. Motvind är varje cyklists mest trogna följeslagare. Motvinden har fått mig att skrika förbannelser, att hota och hata och den har nästan fått mig att gråta. Paradoxalt nog har jag förstått att jag måste acceptera den och idag efter många långa kamper så har jag slutat att bry mig om den. Den finns där och det kommer den alltid att göra oavsett i vilket väderstreck jag färdas åt för tillfället. Ibland tror jag att jag till och med skulle sakna den om den helt försvann.

Efter en stund passerade jag det södra av Falköpings tvillingberg, det berg som enligt de lokala sagorna ska inhysa en enorm sal där Ållebergs ryttare vilar i fredstid för att vakna till liv först när riket hotas av krig. Jag vred på huvudet för att få en sista skymt av berget som symboliserar mina hemtrakter och det skulle ta nästan femhundra dagar tills jag återsåg det. Vid det tillfället cyklade jag åt motsatt håll, och var på väg hem ifrån Landvetters flygplats där jag hade landat efter en lång flygning från Singapore.
Några timmar senare slog mig ner på en parkbänk med utsikt över Åsunden. Jag var trött och behövde vila. Sjön var fortfarande frusen vilket fick mig att tänka på Slaget på Åsundens is där Sten Sture den yngre hade sårats dödligt i en strid mot en dansk armé. Jag satt där på bänken en stund och tittade ut över isen och undrade hur det egentligen hade sett ut den där januaridagen år 1520. Troligen kommer jag aldrig att få veta.

virgintour-1

Jag passade på att köpa med mig lite mat och insåg att det snart var dags att hitta någonstans att sova. Den första natten tältade jag i en skogsdunge strax utanför Ulricehamn och på björkstammarnas norrsidor och i vissa fördjupningar och i skyddande fickor längs vägen låg vinterns sista spillror kvar i form av svartrandig och förorenad snö som bara till en viss del påminde om den riktiga vita varianten. Den här snön påminde mig istället om ett gråtande barns utspillda lakritsglass. Den var sorglig. Efter en stund, en ganska lång stund, var tältet uppsatt. Det såg inte inbjudande ut, inte alls. Dessutom var det kallt och jag hade fått kramp när jag befunnit mig i vissa, något suspekta, kroppspositioner under mina försök med att få ihop rätt tältpinne med rätt tältögla. Att jag hela tiden balanserade på kanten till krampstupet berodde nog på att jag cyklat sextiosju kilometer. På en enda dag. Något liknande hade jag aldrig tidigare gjort. Jag stod där en stund, utanför mitt gula kupoltält och frös och vaggade fram och tillbaka för att inte krampen skulle sätta sina huggtänder i mina benmuskler med full kraft och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Vad gör egentligen äventyrscyklister när dagens cykling är över? Jag stod kvar och tittade på mitt tält en stund till samtidigt som jag fortsatte att rytmiskt vagga fram och tillbaka. Mina känslor var komplexa. Jag frös och funderade över vad jag egentligen höll på med, men samtidigt så var jag glad och jag tror faktiskt att jag hade ett brett leende i mitt rödmosiga ansikte. Till slut kröp jag in i tältet och vidare in i min alldeles för tunna sovsäck. För att spara vikt så hade jag bara tagit med min sommarsäck fast nu visade det sig att det var betydligt mer vinter än sommar på andra sidan tältduken. Hur skulle jag kunna veta det? Jag åt en chokladkaka som jag köpt i en kiosk i Ulricehamn och när jag åt den samtidigt som kölden fick mig att skaka så upplevde jag för första gången den gnistrande kärleken som finns mellan choklad och frusen cyklist. En stund senare så drog jag upp sovsäcken över öronen och slöt ögonen och nästan exakt samtidigt så tog den första dagen slut och skulle aldrig komma åter.

virgintour-2

Dagen efter gick färden genom Nittorp, Grimsås och Gnosjö innan jag sov över på en folkhögskola i Värnamo. Under dagen så stannade jag till vid nationalparken Stora Mosse som tydligen ska vara södra Sveriges största mossområde med över hundra häckande fågelarter. Jag lutade cykeln mot en stor tall och klättrade upp i ett fågeltorn och belönades snart med synen av några stora vitklädda fåglar långt bort. Senare samma dag satt jag utanför en affär och åt ett par smörgåsar med mjukost när några barn i yngre tonåren såg min cykel och nyfiket frågade hur långt jag cyklat och vart jag egentligen var på väg någonstans med all packning. Jag svarade sanningsenligt att jag cyklat cirka tjugo mil och att jag faktiskt skulle fortsätta till Asien, antagligen ända till Kina. De betraktade mig tyst i ett par sekunder innan den modigaste av dem klämde ur sig ett högt och tvivlande ”Sure!” Antagligen undrade killarna hur jag kunde med att ljuga dem rätt upp i ansikte. Jag skrattade inombords och skämdes av någon anledning en smula. Färden gick vidare. Natt tre och fyra tältade jag i de djupa smålandsskogarna. Ena kvällen gjorde jag upp en eld under ett gigantiskt mossbelupet stenblock och kokade te och under den andra kvällen hängde jag upp mina kläder på några grangrenar i ett kapitalt misslyckande med att få dem torra under natten.

virgintour-3

Främmande Mark

När jag någon dag senare rullade nerför landgången ifrån det skepp som tagit mig över Östersjön befann jag mig plötsligt i Polen. Känslan av att lämnat Sverige bakom mig var som alltid upplyftande. Det blåste hårt men himlen var blå och efter att ha virrat runt i hamnområdet ett tag så tog jag sikte mot de högsta byggnaderna i fjärran. Vägen in till Gdansk var inte den bästa första upplevelse av cykling i ett annat land än Sverige. Sträckan hade mycket och tung trafik. Jag hade planerat att stanna i staden någon dag så när jag närmade mig centrum började sökandet efter ett visst vandrarhem som skulle ligga centralt. Men när jag hittade stället fick jag beskedet att cyklar var förvisade till det mörka och i mina ögon väldigt osäkra källarutrymmet och eftersom jag inte hade hjärta att överge hojen första natten i ett annat land började jag leta efter ett annat ställe att sova på. Jag ledde sakta cykeln längs Motlawafloden som rinner genom staden och frågade ibland någon promenerande stadsbo om tips på boende, men mest gick jag bara omkring och gladdes åt den mycket fina arkitekturen. Men genom en slump stod jag plötsligt framför en byggnad med en stor skylt som berättade att det var ett vandrarhem. Jag gick in och betalade snabbt de 40 Zloty som en övernattning kostade och blev tilldelad en av cirka 20 träsängar som stod i ett rum i källaren. På kvällen gick jag flera mil på stadens gator och njöt av atmosfären där den gotiska Mariakyrkan ständigt dominerade vyn med sin enorma storlek och röda färg. Jag hittade en kartbutik där jag inte kunde låta bli att köpa några nya kartor som jag sen studerade på ett av de mysiga caféerna på Mariackagatan med en kopp starkt kaffe i högsta hugg.

virgintour-4

Vandrarhemmets ägare var en karaktär som jag genast tyckte om. Han var själv en gammal världsluffare och han berättade mycket om sina resor samtidigt som han inte gjorde en hemlighet av att han var en smula avundsjuk på min. När jag vid ett tillfälle berättade om hur jag hade tänkt cykla så blev han eld och lågor: ”Ska du till Karakorambergen? Wow! Karakoramhighway är fantastisk, och Hunzadalen är ett paradis! Wow!”. Men när jag nästan ett halvt år senare såg Hunzadalen i norra Pakistans bergsmassiv breda ut sig så gjorde jag tyvärr det inifrån en buss. Jag hade lämnat cykeln i Gilgit, den största staden längs Karakoram Highway, eftersom jag var allt för svag för att orka cykla på grund av efterdyningarna av denguefeber. Konstigt nog så började jag tänka på hotellägaren när jag för första gången såg dalen. Och det var först då som jag egentligen förstod hans reaktion, för den gröna dalen som låg inramad av snöklädda jätteberg var i det närmaste magisk.

Dagen efter ösregnade det när jag cyklade ut ur staden. De första milen gick på en större väg som jag var tvungen att ta efter som en flodfärja var sönder längs min ursprungliga rutt. Varje gång, och det var ofta, som en lastbil körde förbi från motsatt håll så kändes det som att få en rak höger. Vinddraget som egentligen mest bestod av regnvatten kom emot mig som en våg som varje gång tvingade mig att både ducka och hålla andan. Jag hade nu varit på väg i en vecka och det hade regnat så gott som varje dag och det var ett faktum som inte gjorde mig glad. Andra hälften av dagsetappen gick längs en lugnare väg och det faktum att jag för första gången hade vinden i ryggen, så gick det relativt snabbt att komma fram till staden Malbork där jag ville se den gigantiska och världsarvslistade borg som enligt uppgifter skulle ligga i stadens utkant. När jag hittat ett billigt rum och ställt in cykeln gick jag dit. Borgen var enorm, folktom och mest av allt svinkall – så kall att jag inte kunde njuta av att vara ensam vid en turistattraktion för en gångs skull. Några dagar senare på vägen mellan Grudziadz och Torún började solen äntligen skina och jag njöt av att sitta i sadeln. De flesta av de städer som jag passerade var hemtrevliga och mysiga medan andra speglade sinnebilden av förorenade industristäder i det gamla Öst på ett i det närmaste perfekt sätt. För första gången, men absolut inte för den sista så blev jag jagad av en hund. Jag vrålade och flaxade med armarna för att få den att förstå att det var jag som bestämde, men den gav inte upp förrän jag duschade ner den med vatten från min vattenflaska. Vid ett annat tillfälle var jag tvungen att stanna och bära cykeln över massa krossat glas vid en olycksplats, två bilar hade krockat och ambulansen var där. En kvinna satt i vägkanten och skrek hysteriskt i en mobiltelefon. På kvällen rullade jag in i Torún vilket är Nicolaus Kopernicus födelsestad. Jag hittade ett billigt hotellrum och senare på kvällen så vandrade jag för mig själv på stadens gator och torg och fotade.

Dagen efter blev lång. När jag efter 125 kilometer rullade in i centrala Konin så hade det redan börjat mörkna. Jag stannade till vid några hotell, alla var dock för dyra. Men efter en stund hittade jag en byggnad med en reklamskylt för en internationell vandrarhemskedja och gick in – stängt. Letandet fortsatte i det nu mörka Konin och jag hittade tillslut ett hotell som såg billigt ut. Entrén luktade i alla fall piss vilket var ett bra tecken. Jag tog trappan upp till receptionen och betalade för ett rum på 8:e våningen. På morgonen upptäckte jag att jag inte hade någon frukost kvar eftersom jag smart nog hade ätit upp den under natten i ett halvt sovande tillstånd. Jag köpte istället lite bröd på vägen ut ur staden och under dagen så cyklade jag vidare genom den polska landsbygden och tyckte mig lägga märke till att folket här hade en något mjukare framtoning jämfört med i norr. De verkade lyckligare, de skrattade mer och var hjälpsammare när jag frågade efter vägen. Jag funderade på varför och kom fram till att det nog bara har med vädret att göra; kallt och regnigt som i norr  är lika med sura människor. Varmt och skönt som i söder betyder hjälpsamma och glada människor! Naturligtvis kunde jag också förstärka min teori genom att dra paralleller till hur mitt eget humör hade varit under de regnigare dagarna hittills på resan. Den natten tältade jag hur som helst i en skog och jag gick en lång bit in för att inte synas ifrån vägen. När tältet var uppsatt så kokade jag mat som jag sen åt utanför mitt portabla palats, men jag fick dock svårt att sova under natten eftersom det pep och rörde sig under tältduken. Antagligen så hade jag lyckats med att slå upp tältet ovanför en musfamiljs ägor och jag oroade mig för att de skulle bita sönder bottnen (tältet klarar sig då, men nästan ett år senare slog jag av misstag upp tältet ovanpå en nergrävd echidna i Australiens outback och fick tältbottnen sönderrivet av djurets taggar).

Några timmar senare då jag äntligen hade lyckats att somna så vaknade jag hastigt och satte mig spikrakt upp och lyssnade. Var det någon utanför tältet? Jag satt blickstilla under några sekunder och lyssnade och till slut så hörde jag hur ett stort djur strök omkring utanför. Jag hörde sniffande och trampade, ljud som definitivt inte kom ifrån någon människa. Antagligen så var det bara en hund eller ett vildsvin och jag brydde mig inte om att ta reda på vilket utan la mig ner igen och gjorde mitt bästa för att somna om. Onsdagen den 31: e mars nådde jag Czestochowa. Staden som är polens katolska centrum och inhyser Jasna Gora-klostret där den berömda ikonen Svarta Madonnan finns. Staden verkade sevärd och jag kände mig ganska sliten så jag bestämde mig för att ta en vilodag och tog därför in på det hotell som låg i anslutning till klostret. Överallt på hotellet hängde kors och ikoner och i korridoren utanför mitt rum så fanns det en tavla av Johannes Paulus II och i receptionen när jag betalde för min övernattning tog en nunna betalt av mig. Det var första gången som jag överhud taget pratade med en nunna och jag kommer aldrig att glömma vårt samtal: -50 Zloty, sa hon. -Da, svarade jag.

Efter en varm och skön dusch vallfärdade jag upp till klostret och kom faktiskt lagom till en gudstjänst. Det hela var mycket intressant. Jag satt på en bänk långt bak och lyssnade på förkunnelsen och det faktum att jag inte förstod ett ord var sekundärt i sammanhanget för det som hade väckt min nyfikenhet fanns i den påträngande och täta atmosfär som ofta uppkommer i religiösa sammanhang, men som jag själv upplever väldigt sällan. Efteråt gick jag omkring i de jättelika salarna och erkände för mig själv att det var otroligt vackert och en annan sak som slog mig var att köerna till biktbåsen var oroväckande långa. På ett ställe så var prästen helt synlig, alltså varken han eller den eventuella syndaren satt i ett bås, utan endast ett svart skynke skiljde dem åt. Jag kunde inte låta bli att lägga märke till att prästen såg trött och väldigt uttråkad ut när han lyssnade med huvudet lutande mot sin knytnäve. På vägen mot Krakow började naturen att ändra skepnad och backarna blev allt längre och själva cyklingen blev roligare ju längre ner mot kontinenten som jag kom. Väl inne i den vackra staden tog tar jag in på ett klassiskt ryggsäckshotell med allt det innebär, så som begagnade böcker, kartor på väggarna och folk från hela världen som sitter och överdriver sina reseanekdoter på den nya tidens ljugarbänkar, det vill säga våningssängarna inne i sovsalarna. De följande dagarna tillbringade jag med att beundra staden. På det stora medeltida torget i Krakóws centrum så gick jag omkring i timmar och beundrade arkitekturen och sög in alla intryck och jag gick upp till den mäktiga gamla borgen på Wawelkullen och efteråt så vandrade jag runt i den judiska stadsdelen Kazimierz där Oscar Shindler en gång hade haft sin fabrik. Jag tyckte mycket om Krakow men när jag väl rullade ut ur staden anade jag att jag hade lyckats att förtitta mig på arkitektoniska tungviktare eftersom jag verkligen längtade bort ifrån asfalt och tegel och i hög grad saknade berg och skogar. Som tur var dröjde det inte länge förrän jag fick min längtan stillad. Tatrabergen låg som en stor vägg framför mig bara några timmars trampade söderut och enbart synen av dessa snövita höjder gav mig energi att trampa fortare och snart var jag i skidorten Zakopane där jag stannade den sista natten i Polen.

virgintour-6

När jag dagen efter närmade mig gränsbyn Lysa Polana så funderade jag på vad jag egentligen visste om Slovakien. Huvudstaden heter bestämt Bratislava… och landet är den fattiga lillasystern till Tjeckien. Nä,  jag visste inte ett dyft om landet. Gränsövergången gick dock smidigt. Jag lämnade passet till tjänstemannen bakom glaset och smack – Welcome to Slovakia! Efter att ha cyklat några kilometer längs vägen genom Tatrabergen stannade jag och vilade och passade på att studera kartan. Jag bestämde mig för att cykla mot staden Poprad och vidare mot Levoca. De sista milen för dagen öste regnet ner och jag tog in på ett billigt hotell i Levoca. På kvällen gick jag ner till restaurangen där jag inte förstod ett endaste ord av menyn utan försökte istället med hjälp av meningslösa engelska fraser förklara för servitrisen att hon kunde välja vad hon ville åt mig. Hon nickade och jag gav tillbaka menyn till henne. Min Coca-cola kom snart in men sen väntade jag. Och väntade. Till slut så försökte jag fråga om hon verkligen hade förstått mitt inkompetenta försök till matbeställning. Det hade hon uppenbarligen inte gjort. Vi försökte skrattandes förstå varandra under ytterligare en stund och beviset över att man aldrig ska ge upp kom snart in i form av en tallrik pommes frites som jag åt upp samtidigt som jag tittade på min sen länge tomma flaska. Dagen efter var restaurangen stängd så jag köpte lite frukostchoklad i en kiosk och började sen trampa och snart var det dags för dagens första serpentinväg och utan någon frukost att tala om höll den på att ta kål på mig. Halvvägs ner på andra sidan fick jag äntligen i mig lite mat på ett lastbilshak. Jag nådde senare på kvällen, trots flera felkörningar, Kosice och letade mig fram till stadens turistinformation där jag fick adressen till ett budgethotell. En kanadensisk turist som också var på informationen hörde att jag var från Sverige och sen stod han och höjde Mats Sundin till skyarna under en lång stund innan jag tröttnade och cyklade till hotellet.

När jag vaknade dagen efter ösregnade det för ovanlighetens skull så jag tog ledigt från cykeläventyret och stannade på rummet under nästan hela dagen och passade även på att fixa lite med cykeln och tvätta kläder i handfatet. Efter att ha tagit hissen ner till gatuplanet och köpt en kopp kaffe i hotellets cafeteria mindes jag plötsligt att jag hade läst i en känd guidebok att slovakiskt kaffe inte ska vara något att ha och det visade sig faktiskt att författaren hade helt rätt. Kaffet var inte det bästa jag avnjutit i mina dagar. När jag närmade mig ungerska gränsen hade en ytterst konstig känsla krupit på mig. Det var totalt vindstilla. Det var knäpptyst och ingen som helst trafik eller rörelse. Inte ens fåglar eller skällande hundar hördes och jag började känna mig som den ensammaste människan på jorden. Det enda ljud som jag lyckades höra var det i från mina däck som snabbt rullade över asfalten. Det kändes som jag cyklade inuti en bubbla. Känslan var så konstig att jag blev närmast glad när jag såg en lång kö av lastbilar som stannat vid gränsen i väntan på att bli framvinkade till andra sidan. Jag cyklade förbi kön och var bara några minuter senare på ungersk mark som tur var sorlade av diverse ljud och läten. Några kilometer senare cyklade jag rakt på ett vägbygge vilket gjorde att jag inte hittade den avfart som jag planerat att ta. Ett par vägarbetare ställde upp som kartläsare och efter en stund började de peka, men det var tyvärr inte till stor hjälp eftersom de pekade åt olika håll. Till sist tog en av dem fram penna och papper och började rita en karta åt mig med en motorhuv som stöd. Han lämnade över kartan till mig samtidigt som han pratade snabbt på ungerska och jag antog att det var lyckönskningar. Kartan som senare visade sig vara helt korrekt stoppade jag ner i ena byxfickan varav jag tog cykeln och bar den över några gyttjiga diken och började sen cykla som de hade sagt åt mig. Snart började den ena vingården efter den andra dyka upp och tillslut var det vinrankor det enda jag såg på båda sidor om vägen vilket visade att jag kommit till Tokajdistriktet, ett område som är känt för sina söta viner. Vinträdgårdarna fortsatte mil efter mil och jag stortrivdes med cyklingen.

virgintour-5

Sista dagen i Ungern blev konfys. Kvällen innan hade jag dragit en linje på kartan längs de vägar som jag skulle följa under dagen men trots detta så cyklade jag kors och tvärs över den förutbestämda rutten. De första kilometrarna gick över ett våtmarksområde med massor av djurliv men sen svängde jag av till en mindre väg vilket gick bra till en början, men när jag sen skulle svänga av igen så måste jag ha gjort det för tidigt. Vägen blev mindre och mindre och snart var den inte mycket mer än en åker. Som tur var så låg det ett hus i närheten och de boende kom ut och förklarade hur jag skulle cykla. De kommande milen cyklade jag längs små traktorvägar som korsade åkrarna och utmed halvmetersstigar som gick tvärs genom skogarna. Ibland träffade jag på någon bonde som kunde förklara hur jag skulle cykla. En del satte sig på huk och började rita kartor i gruset med hjälp av en pinne eller sitt pekfinger. En gammal man utan tänder sa något på ungerska och gav mig en ryggdunkning efter att ha pekat ut vägen åt mig. Jag kunde inte låta bli att le åt tanken på att detta alltså var folket, som enligt den stora massan hemma i Sverige skulle råna mig på allt vad jag äger och har. Vad? Ska du cykla genom Östeuropa? Du kommer att bli rånad första dagen förstår du väl, dummer! Sanningen skulle visa sig vara precis tvärtom. Ungrare och rumäner är de vänligaste människorna som jag över huvudtaget träffat på i Europa.

De Galna Hundarnas Land

Några dagar senare hade jag hunnit med att passera gränsen till Rumänien, svurit över regnet som aldrig avtog och nästan blivit knockad av Transsylvaniens första serpentinväg. Jag tog in på hotell i byn Cornitel som antagligen hade en fin utsikt över närliggande dalar, det var bara det att dimman och regnet drog ner sikten till cirka tjugo meter. Dagen efter fortsatte i samma tecken: Regn och dimma som var som en vägg framför mig, samt otaliga långa backar. I Cluj-Napoca hittade jag ett billigt hostel och bestämde mig för att stanna ett par dagar för att vänta ut regnet eftersom det ju inte är så roligt att cykla i ett sådant storslaget område som Transsylvanien när jag inte kan njuta av utsikten över bergen och dess dalar på grund av vädret. Istället för cykling blev det långa promenader i staden, bland annat besökte jag en utställning av reptiler, fast den mesta av tiden spenderade jag på något café med en kopp kaffe framför mig. Jag försökte också att växla in mina ungerska forinter mot rumänska lei, men inget växlingsbås vill ta emot dem, och på den svarta marknaden ville de ge mig endast 2.6 miljoner lei för dem, men jag ville ha minst 3.1 då de var värda cirka 3.4 miljoner. Jag tackade nej till svartväxlaren och hoppades på att kunna växla dem med någon turist som var på väg åt motsatt håll senare. På vägen mot Vlad Tepes födelseby Sighisoara klarnade vädret upp och på del ställen var himlen till och med blå men hungern började göra sig påmind så jag stannade till vid en byggnad som såg ut som en restaurang eller säkert hade gjort det på tiden innan den förföll. Jag gick in och frågade om de hade något att äta och de tre som var där, två kvinnor och en öldrickande herre, tittade tvekande på varandra och nickade sen åt mig. Herren i sällskapet förde sina pekfingrar till pannan och började låta som en ko ”mu, muu!”. Jag kvävde ett skratt samtidigt som jag nickade till dem och förklarade att kött blir utmärkt. När gummorna försvunnit in i ett annat rum satte jag mig ner och försökte prata lite med den öldrickande herren, eller snarare han pratade och jag lyssnade. Efter ett tag kom gummorna tillbaka med två stora köttstycken och två brödbitar. De gråbruna köttbitarna såg inte fräscha ut men smakade mycket bra. När jag skulle gå kom en blond tjej i tjugoårsåldern in. Den ena gumman pekade på henne och sen på sig själv och sen på den unga tjejen igen. Det var tydligen hennes dotter. Hon gjorde en ring i luften runt sitt vänstra ringfinger och tittade på mig. -Nä, jag är inte gift, svarade jag med ett skratt. Gumman nickade och sa något till sin dotter om att jag var från Sverige och tittade sen på mig igen och gjorde en svepande gest med handen över sitt ansikte och gjorde tummen upp samtidigt som hon återigen pekade på dottern. Jag sa att jag skulle tänka på saken och betalade maten och tog sen farväl av familjen samtidigt som jag skrattade en smula över kulturkrocken.

När jag i skymningen kom till Sighisoara så hade jag cyklat över sjutton mil och var rejält trött. Att hitta fram till Elvis villa, vandrarhemmet där jag planerat att stanna, gick smidigt tack vare att en vänlig rumän visade vägen i sin bil samtidigt som jag cyklade efter. Elvis villa drevs av ett gäng rumänska ungdomar och var ett trivsamt ställe. Det första som hände när jag klev in genom dörren var naturligtvis att vodkaflaskan kom fram och välkomstsnaps delades ut samtidigt som jag skrev in mig i liggaren. Senare på kvällen blev det mer snaps och en hel del biljardspel i källaren med andra resenärer och personalen som tycktes hålla igång hårdare än sina gäster. Dagen efter vaknade jag vid 08:30 och kände mig seg och hade huvudvärk, antagligen en förkylning på gång, tänkte jag. Efter en kopp kaffe gick jag upp till den gamla bydelen och tittade in i huset där Vlad Tepes föddes. Det är numera en bar, men jag avstod ifrån att gå in och beställa en öl, bara tanken på öl gjorde mig konstigt nog illamående. Det måste ha med förkylningen att göra, tänkte jag.

virgintour-7virgintour-8

Väl tillbaka på Elvis villa tog jag ut cykeln och mekade med den ett tag. Jag tänkte fylla på lite luft i framdäcket men när jag skruvade loss racerventilen så råkade jag istället släppa ur mer luft. Efteråt så märkte jag att inte pumpen passade vilket fick mig inse att jag tydligen är en av de få som är dumma nog att ge sig ut på en cykeltur tvärsöver kontinenter utan att kolla så pumpen passar till ventilerna innan man lämnar hemmets trygghet. Jag frågade tjejen som jobbade just då om hon hade en annan pump, men det hade hon inte. Istället gick hon iväg och frågade grannen som strax efter kom över med en, men tyvärr passade inte den heller och där stod jag med ett platt framhjul. Grannen gick iväg flera gånger och kom tillbaka med ett flertal olika munstycken men inget av dem var rätt gängad. Tillslut kom han tillbaka med en pump som han lånat av en vän och den passade verkligen, vilket han blev lika glad över som jag och vi skakade hand och jag tackade så mycket för hjälpen. På kvällen så åt jag middag tillsammans med personalen och några andra resenärer, men jag hoppade över snapsen den här gången eftersom jag planerade att sitta i sadeln tidigt dagen efter och det vore ju dumt att dra på sig en ny förkylning. Jag kände en viss saknad efter de andra resenärerna och personalen på Elvis villa när jag cyklade ut ur Sighisoara morgonen efter. Det är så det är när man reser, man får så många nya vänner bara för att en kort tid senare skiljas åt för att aldrig ses igen. Men just i det här fallet finns det en sorts epilog. Över fem år senare kom jag tillbaka till Elvis Villa, som nu hette något helt annat. Jag var på väg ner till Västafrika för att för andra gången i mitt liv korsa Saharaöknen på cykel samt för att därefter eventuellt köpa en kanot och paddla genom Sierra Leone. Jag hade lagt rutten genom Rumänien och slumpen gjorde så att jag åter hamnade i Sighisoara. Två av personalen som jag hade träffat och lärt känna år 2004 jobbade fortfarande kvar år 2009, en av dem var tjejen som hade hämtat grannen som hjälpte mig med pumpen.

För att glömma mina nya vänner och för att dämpa mina växande ensamhetskänslor koncentrerade jag mig istället på att ta mig till Brasov så snabbt som möjligt och vägen dit var resans dittills absolut finaste. Himlen var klarblå, jag såg snöklädda berg omkring mig och vägens främsta transportmedel var häst och vagn. Sista halvan av dagsetappen gick genom blandskog med en bäck rinnandes bredvid mig. Jag cyklade genom romska byar där alla tittade och vände sig om och där kvinnorna var klädda i stora vida klänningar i bländande färger. På många skorstenar såg jag enorma storkbon. Ormen i paradiset var dock hundarna. Varje dag, oftast många gånger varje dag, kom de springandes efter mig. Varje gång en hund kom skällandes emot mig så lockade skallet dit även hans kompisar. Rekordet var en dag när sex bestar jagade mig samtidigt. De nafsade efter mina ben och bet i mina cykelväskor. En del gav upp efter en skvätt vatten i ansiktet eller för det överhängande hotet av ett smärtsamt slag ifrån cykelpumpen som jag ibland höjde över mitt eget huvud i en hotfull gest samtidigt som jag skrek åt djuren, men många gjorde ändå livet surt för mig i flera kilometer. När jag slutligen cyklade in i Brasov så frågade jag två tonåringar efter vägen till ett visst torg där ett vandrarhem skulle ligga. De visste exakt vart stället och visade mig vägen genom att cykla före. Snart signalerade de att vi var framme och pekade mot en byggnad en bit bort. De vinkade åt mig och försvann innan jag ens hann tacka dem för hjälpen. Jag tog in på Kismet Dao villa och snart var jag redo att kolla in staden. Jag hade haft turen att komma till Brasov mitt under den årliga festivalen så nere på torget spelades det musik och det fanns mattält och köerna till ölpumparna var naturligtvis långa och barnen åt sockervadd. Jag köpte en plastmugg med ljust fatöl och slog mig ner på kanten till den torrlagda fontänen som utgjorde torgets mitt. Jag satt där en lång stund och smuttade på ölen och njöt av vårvärmen och den härliga atmosfären samtidigt som jag spanade upp mot de skogsklädda bergen som omringade staden och tänkte på att det finns cirka 2500 vargar i Rumänien, varav de flesta håller till här i bergsområdena Transsylvanien och Karpaterna.

virgintour-9

Någon dag senare har jag lämnat Brasov bakom mig och hunnit med att se mig omkring i bergsbyn Sinaia och besökt slottet där många kungafamiljer har levt sina liv, en ekorre stal dock det mesta av min uppmärksamhet. Jag hann också med att besöka den gamla borgruinen i Rasnov, belägen på toppen av en kulle längs vägen som senare skulle ta mig ut ur Transsylvanien och in det gamla furstendömet Valakiet som en gång styrdes av den beryktade pålspetsaren Vlad Tepes. Tråkigt nog så hann jag också med att cykla vilse igen. Jag skulle ha trampat mot Bukarest under någon mil till men svängde uppenbarligen av för tidigt. Resultatet blev att jag under 6 mil fick samsas med ett oändligt antal lastbilar på en minst sagt smal grusväg. Varje gång det kom en lastbil bakifrån var jag tvungen att stanna till och lyfta ner cykeln i diket för att inte påkörd. Jag var mer än ursinnig! När jag ännu en gång hörde hur en lastbil närmade sig så gjorde jag mig redo för att återigen fly ut i diket, men samtidigt som jag stannade så kom ett stort ilsket och skällande odjur emot mig i hög fart. När inte ens människans bästa vän har annat för sig än terrorisera en stackars cyklist så brast det för mig. Jag slängde cykeln i diket och tog upp en vattenflaska och sprang vrålandes mot hunden som tvärnitade framför mig och omedelbart bytte ut sitt barska skall mot undergivet ylande samtidigt som den vände om och flydde ut på ett fält. Jag jagade odjuret, som nu egentligen var mer en rädd hund än ett odjur, ett tiotal meter och lyckades inte lugna ner mig förrän jag snubblade på en grästuva och ramlade vilket fick mig att vakna upp ur min tillfälliga psykos. Jag skämdes lite när jag såg hur en lastbilschaufför skakade av skratt åt mig och mitt något bisarra beteende.

På kvällen befann jag mig några få mil nordöst om Bukarest när jag svängde av vid en liten damm. Jag ledde cykeln några hundra meter in i en skogsdunge och fick se en fårflock med dess herdar. Jag gick fram och skakade hand med dem, alltså med herdarna, och frågade om jag kunde få lov att tälta en natt på platsen. Den äldste av de tre herdarna förklarade med kroppsspråk och med några få blyga ord att det gick hur bra som helst. De stod och tittade ett tag medan jag satte upp tältet och pratade lågt sinsemellan. Ibland pekade de på någon pryl och jag försökte förklara vad jag använde den till. Senare halvlåg jag inne i tältet och tittade ut genom öppningen för att hålla koll på pastan som kokade en meter ifrån mig. Solen höll på att gå ner och trädens skuggor skapade ett randigt mönster på marken och sikten var bara cirka trettio meter i den glesa skogsdungen när jag såg herdefamiljen och deras djur en sista gång. De vinkade glatt åt mig och några sekunder senare så var de uppslukade av mörkret.

De nio milen som återstod fram till gränsbyn Calarasi var lättcyklade och gick på en plan asfaltväg med förvånansvärt lite trafik, men jag fick vänta några timmar på färjan som skulle ta mig över Donau och till själva gränsstationen. När jag var över så var det bara några hundra meter fram till gränsen. Tulltjänstemännen på den rumänska sidan var trevliga och skojade och klämde på cykeldäcken men på den bulgariska sidan var de inte lika muntra. De frågade tjurigt hur länge jag skulle vara i landet och var jag skulle sova och om jag hade pengar. Med europeiska mått mätt så tog det en stund att komma igenom, men väl över gränsen så köpte jag först lite mat i staden Silistra och cyklade sen vidare efter att ha andats in det nya landets atmosfär sittandes på en parkbänk i stadens centrum då jag studerade stadslivets alla bestyr under några få minuter samtidigt som jag åt en yoghurt. Efter några mil så stannade jag intill en restaurang vid vägkanten och frågade kvinnan bakom kassan om de hade någon mat. Hon skakade på huvudet.
Vet du vart jag kan äta då?
-Du kan äta här, svarar hon.
-Så du har mat? Kvinnan tittar konstigt på mig och skakar på huvudet.
-Vad fan, tänker jag. Driver hon med mig?
I samma stund så kom jag ihåg något som jag läst. I Bulgarien betyder en huvudskakning “ja” och en nickning “nej”. Och det förklarar ju en del, tänkte jag och beställde en hamburgare.

Efter hamburgaren så fick jag bekymmer med att hitta en undanskymd tältplats. Jag kände att jag började bli rejält trött, benen var tunga och det började bli allt svårare att motivera mig att fortsätta. På båda sidor om vägen var marken helt uppodlad, inga träd, inga kullar, inte ens några enstaka buskar fanns det att tälta bakom, utan bara olika spannmål så långt ögat såg. Mil efter mil så cyklade jag utan att omgivningen ändrades. Vid ett tillfälle satte jag mig i vägkanten och åt lite bröd med mjukost och tittade tomt framför mig. Helst hade jag velat lägga mig ner och sova på platsen. Jag valde dock att fortsätta och efter ytterligare ett par mil så hittade jag en liten traktorväg som ringlade ner för en slänt. Jag ledde ner cykeln och hittade till slut några buskar som gav mig skydd mot vägen. Jag var så slut att jag var tvungen att vila en stund innan jag reste tältet men en halvtimme senare låg jag i sovsäcken och sov. Dock blev natten fuktig och kall och när jag ibland vaknade till hörde jag hur regnet smattrade mot tältduken . Vid 06:00 så vaknade jag och kunde inte somna om eftersom jag frös och hade huvudvärk och allt i tältet var fuktigt. Jag tog ner tältet så fort jag kunde men det kändes som om jag rörde mig i slowmotion. Jag var fortfarande ganska utmattad sen dagen innan och jag trängde undan tanken på att det var 11 mil mellan tältplatsen och ett varmt hotellrum i Varna. Hoppet om att få sova i en varm säng kommande natt var det enda som fick mig framåt under dagen. Jag fällde upp kapuschongen på regnjackan och fixerade blicken på en osynlig punkt en meter från framhjulet. Jag trampade så fort jag kunde och tittade bara upp när jag hörde hur en bil närmade sig. Det kalla regnvattnet trängde igenom huvan och rann via mina kinder ner mot halsen. Inte en millimeter av mig var torr. Jag brydde mig inte om att stanna och äta under dagen för jag var rädd för att bli så stel att det skulle bli omöjligt att börja trampa igen. Fem timmar senare så började vädret att klarna, vilket fick mig att släppa den osynliga punkten med blicken och titta upp. Några kilometer längre fram cyklade jag upp för en lång backe och utsikten på toppen tvingade mig att stanna och gå av cykeln för första gången under dagen. Framför mig bredde Svarta havet ut sig i något som tycks vara i oändlighet. Jag stannade ett slag på toppen innan jag cyklade ner för den långa backen och in i Varna. Efter en lat dag i staden satt jag åter i sadeln och hade nu siktet inställt på Nesebar. Väl i byn så hittade jag en tant, eller det var snarare hon som hittade mig, som försörjde sig på att hyra ut ett rum i hennes lilla stuga till turister. Jag betalade henne tio leva och bar in mina saker. Senare så gick jag några varv runt den urgamla lilla samhället, men visste inte riktigt vad jag skulle göra så jag gick tllbaka till mitt rum och vilade. När jag dagen efter kom till Burgas så letade jag efter boende en stund innan jag hamnade nere vid järnvägsstationen. Jag rådfrågade några taxichaufförer om de visste något om billigt boende och en av dem sa att han gjorde det. Jag gav honom några leva för att han skulle visa vägen i sin taxibil medan jag cyklade efter. Han stannade till vid ett hyreshus och gick in. Jag väntade utanför. Efter några minuter så kom han ut igen och sa att jag skulle ta med mig mina saker. Jag bar upp dem till andra våningen och hälsade på paret som ägde lägenheten. De var i sjuttioårsåldern och kunde inte ett ord engelska. Antagligen så var det taxichaufförens föräldrar. Jag blev tilldelad ett eget litet rum där jag parkerade cykeln mot de ljusbruna tapeterna vid sidan om sängen och sen visade den äldre mannen mig runt i lägenheten och pekade ut var toaletten fanns och därefter så bjöd värdparet mig på fika samtidigt som jag försökte förklara att jag var ifrån Sverige. Jag vet inte om de förstod.

virgintour-10

Turkiska gränsen låg inom räckhåll och jag kunde inte låta bli fundera på vad jag egentligen skulle säga om tjänstemännen på den bulgariska sidan skulle be om hotellkvitton för de fem nätter som jag hade varit i landet. I teorin så måste man tydligen kunna redovisa det än idag. Jag antog att det måste vara en bortglömd rest från tiden då Bulgarien var en av Sovjetunionens mest lojala satellitstater och ökänd byråkrati genomsyrade samhällets alla nivåer. Hur som helst var det tur att de inte frågade för det hade inte varit lätt att redovisa två nätter i tält och två nätter hemma hos vanliga människor som bara ville tjäna lite extra vid sidan om. Efter lite strul på den turkiska sidan där jag klart och tydligt fick förklara för den vänlige turkiske tjänstemannen att svenskar inte behöver visum till Turkiet så rusade jag förbi kön till tullarna när tjänstemännen hade ryggen emot mig och alla andra och befann mig äntligen i Turkiet! Jag tyckte det var onödigt att köa ännu en gång för att bevisa att jag inte hade med något olagligt i mina väskor. Jag hade en stämpel i passet och det var det enda viktiga.

Direkt efter gränsen så rullade jag nerför en lång backe med vackra luftiga bokskogar på båda sidor om vägen. Det var varmt och skönt och jag njöt för fullt av livet när jag såg två västerlänningar sittandes i diket. När jag bromsade in såg jag även två stycken fullpackade cyklar. Det var två bröder från Frankrike som höll på att cykla Europa runt. Vi satt och pratade en stund innan vi bytte kartor och fortsatte åt varsitt håll. På kvällen kom jag till staden Kirklareli där jag fullkomligt förälskade mig i atmosfären med alla små matbodar, fiskförsäljare, dofter, absurt överlastade mopeder och ljudet av den lokale muezzin som ropade ut att det var dags att bege sig till moskén för kvällsbönen. Jag upptäckte att det turkiska köket var utsökt och jag tillbringade en stor del av kvällen i olika små matbodar där jag ännu inte kunde namnet på en endaste rätt. Även frukosten visade sig senare vara delikat och bestod av färskt bröd med fetaost och oliver och sött te som serverades i shotsliknande glas där sockerbitar med ojämna kanter låg på det silverfärgade fat som det lilla teglaset balanserade på. Jag kunde knappt slita mig utan ville äta frukost hela dagen. När jag väl hade klarat av att sluta äta så kom jag på att jag inte hade en aning om hur jag skulle cykla för att komma på rätt väg ut ur staden, så jag frågade en turk som stod en bit ifrån mig. Han kunde inte förklara i ord hur jag skulle cykla så han bad mig att leda cykeln och följa efter honom. Vi gick i närmare två kilometer på Kirklarelis gator innan han kunde peka ut rätt väg åt mig. Innan jag han tacka honom så försvann han in till en bagare och kom strax efter ut med två stora brödlimpor varav han gav den ena till mig. Han önskade mig lycka till och försvann innan jag hann tacka honom. Det var den berömda turkiska gästfriheten det, tänkte jag, och stoppade ner brödet i ena framväskan. En kort stund senare såg jag att jag hade cyklat trehundra mil sen jag lämnade Ålleberg och dess ryttare bakom mig.

Kung Antiochus Huvudlösa Statyer

Jag cyklade över den europeiska delen av Turkiet på några få dagar och befann mig snart i stadsdelen Sultanahmet i Istanbul där jag tog in på ett av de många hotell avsedda för ryggsäcksluffare. Vägen från den bulgariska gränsen bjöd väl inte på några direkta överraskningar utom möjligtvis vindstyrkan. Mellan Saray och Catalca slogs jag mot de hårdaste vindar som jag någonsin upplevt. När jag hade motvind, vilket jag oftast hade, så var jag vid ett tillfälle nere i nio kilometer i timmen fast jag trampade som besatt och under de korta stunder då jag hade vinden i ryggen flög jag fram i närmare sextio. Vid ett tillfälle då vinden kom ifrån sidan blåste jag ner i diket och ramlade vilket uppbringade applåder ifrån en mötande bil.

Jag stannade i Istanbul i en veckas tid. Förutom de självskrivna sevärdheterna Hagia Sofia, Galata bridge och det Ottomanska rikets främsta byggnadsverk – den Blå moskén, så hann jag även med många och långa promenader runt om i staden. Jag fick en engelsk turist att ta ett kort på mig framför just den Blå moskén, då jag poserande med cykeln och ett pekfinger i luften som skulle symbolisera att jag hade korsat världsdel nummer ett. Jag lovade mig själv att någon gång posera med sex fingrar uppspärrade. Ett finger för varje cykelbar världsdel. Jag lämnade in cykeln på service och köpte ett par nya däck och jag framkallade mina filmrullar och skickade hem resultatet. Jag drack te och läste böcker. Jag irrade omkring i timmar i olika bazaarer. Jag tillbringade en stor del av varje dag med att äta frukost och jag hörde svenska för första gången sen Karlskrona.
virgintour-11

När det var dags att lämna staden så cyklade jag ner till hamnen och tog en färja över till den lilla staden Yalova för att slippa den kaotiska trafiken. I samma stund som jag rullade av cykeln från färjan så slog det mig att jag nu har lämnat Europa bakom mig och att en ny, till synes oändlig, världsdel låg framför mig. Redan första dagen på asiatisk mark så fick jag en förnimmelse om att jag underkänt den turkiska topografin på ett mycket grovt sätt. Direkt efter färjeläget i Yalova så började vägen ringla sig starkt uppför och efter några kilometer så nådde jag krönet och kunde vila mina ben en stund på vägen ner innan det var dags att göra om samma sak igen. Och exakt så skulle det mer eller mindre fortsätta utan uppehåll ända till den iranska gränsen 200 mil österut. Första natten efter Istanbul stannade jag i en sovsal på ett hotell i Iznik, en vacker småstad beläget vid en sjö. Dagen efter, på väg mot Sögut så stannade jag och åt på en restaurang i den lilla byn Yenisehir. Jag blev kvar en lång stund och samtalade med personalen. Gång på gång så fick jag visa på kartan hur jag hade cyklat och hur många kilometer som jag hade lagt bakom mig. På kvällen när jag kommit fram till Sögut samtalade jag återigen med chefen på en restaurang. Efter de vanliga frågorna: Vart jag kommer ifrån, om jag var gift och vad jag tycker om Turkiet, sa han att jag borde besöka ett gammalt monument utanför byn. Det var tydligen någon sorts minnesmärke över gamla kungar och mäktiga erövrare. Han hämtade sin son som pratade bra engelska och gärna visade mig vägen. Efter cirka tjugo minuters promenad så hade vi nått fram till monumentet som bestod av ett dussintal avbildningar av gamla krigare och härskare. Jag kände bara igen ett fåtal av dem och däribland den hunnerns konung, Atilla.

Någon dag senare så sprack mitt framdäck. Det var när jag fick resans första punktering som jag såg att en stor spricka hade uppkommit nära fälgen. Jag var redan lätt irriterad och hade huvudvärk på grund av att jag inte hade druckit tillräckligt vatten. Natten innan hade jag sovit i en kohage och hade redan satt upp tältet när jag insåg att jag inte hade mycket vatten kvar. Därför hade natten blivit jobbig och jag hade tvingat mig själv att bara dricka en munfull vatten när jag kände att jag absolut behövde. Faktum är att man aldrig är lika törstig som just de gångerna då man förstått att man inte har tillräckligt med vatten. Ju mindre vatten man har, desto mer tänker man på vattnet man inte har och det i sin tur triggar törsten tills man inte kan låta bli att ta en klunk. På morgonen var det därför påfrestande att ta ner tältet och börja cykla, jag var dimmig av vätskeförlust. Men jag hade tur. Redan efter några kilometer så hittade jag en källa där jag kunde fylla på mina flaskor. Men knappt hann jag dricka mig otörstig förrän jag såg att däcket hade gått sönder. Efter att ha lagat punkteringen så klistrade jag på några lagningslappar över sprickan och det höll faktiskt hela vägen till Beypazari, där jag bytte till ett nytt däck. Jag köpte lite bröd och en liter persikojuice på väg ut ur Beypazeri och åt min frukost vid kanten av en djup ravin och där blev jag sittande i över en timme och njöt av utsikten, vädret och friheten. Senare på dagen efter att ha suttit och druckit te med en uttråkad mekaniker på en mack så cyklade jag som vanlig uppför en lång backe. Men på toppen fick jag i det närmaste en chock då jag helt plötsligt såg Ankara breda ut sig nedanför mig. Jag hade varit övertygad om att det återstod flera mil till stadens utkanter, men tydligen visade kartan fel. Efter att ha cyklat genom oändliga förorter så kom jag efter några timmar till de kvarter nära centrum som jag visste inhyste de billigaste hotellrum staden kunde erbjuda

Dagarna i den turkiska huvudstaden upptogs mest av byråkratiskt tjafs förutom en och annan upptäcktsfärd per fot och ganska snart stod det klart att huvudstaden saknade mycket av den magnetiska charm som Istanbul disponerade. Jag hade planerat att ordna det pakistanska visumet i Ankara och gick således till ambassaden. Men vid första besöket så var det dock stängt. Dagen efter så gick jag dit igen. Efter att ha lämnat in ansökan undrade mannen bakom glasrutan var mitt rekommendationspapper var någonstans. Ett sådant papper hade inte jag så det var bara att ta taxi till svenska ambassaden. När jag kom dit antog jag att det bara var att öppna grinden och gå in. Men det var det inte. Istället blev jag snabbt och bestämt utkörd av en säkerhetsvakt som sen låste grinden bakom mig. Efter att ha väntat ett tag utanför så kom samma vakt tillbaka och log medan hon låste upp grinden och visade vilken väg som jag skulle gå. När jag fått pappret som jag behövde tog jag en ny taxi tillbaka till den pakistanska ambassaden. Men nu var det tydligen för sent på dagen för att lämna in ansökan, så jag var välkommen tillbaka dagen efter. Då jag nästa dag återvände till ambassaden fick jag snabbt tillbaka mitt pass med det efterlängtade visumet i. Äntligen.

Det var fortfarande mörkt när jag lämnade den turkiska huvudstaden bakom mig. Klockan var bara fem på morgonen när jag började rulla längs Ankaras gator vilka låg helt stilla och öde förutom trädkronornas svaga vajande samt de ständigt närvarande hundarna som sprang omkring och lekte med varandra och en och annan gatusopare. Det var för att slippa den hysteriska trafiken som jag hade startat vid denna okristliga tidpunkt. Vägen mot sydöst var ganska ointressant och dessutom kantad av vägbyggen så jag bestämde mig för att försöka nå de berömda tuffstensformationerna i det område mellan Svarta havet och Taurusbergen som går under namnet Kappadokien så snabbt som möjligt. Under dagen satt jag i sadeln i över tio timmar och la exakt 19 mil bakom mig och dagen efter så hade jag cyklat 11 mil när jag rullade in i Göröme i centrala Kappadokien med väldigt möra ben. Några kilometer före Göröme började de klippformationer som gjort trakten så berömd att dyka upp på var sida om vägen. Jag stannade ofta och gick omkring och fotade de fantasieggande formationerna och jag försökte vid ett tillfälle klättra upp till en grotta belägen cirka tre meter ovanför marken men ramlade tyvärr ner. I Göröme tog jag in på ett populärt vandrarhem vid namn Köse Pension och fick tilldelad en madrass på golvet i den övre halvan av huset som fungerade som en enda stor sovsal med plats för cirka trettio gäster. På kvällen åt vi turister middag tillsammans och ett antal av Turkiets nationalöl rann såklart också ner. Efteråt satt vi och tittade på “Eurovision Song Contest” på TV och drack några fler Efes. Det var mycket trevligt och en motpol till mitt ensamma cyklande.

virgintour-gp-2

Dagarna gick i en rasande takt i Göröme. Jag cyklade eller gick omkring i området och besökte bland annat utomhusmuseét där en extra stor samling av klippformationer var centrerad. Jag åkte också med en irländare och en jänkare från Maryland som jag delade rum med på en tour till Derinkuyu – den underjordiska staden. Det var fascinerande att vara sjuttio meter under jorden i ett schakt på minst tio våningar som en gång för hundratals år sedan fungerade som en hel stad för tusentals kristna som tvingats att fly undan det allt mer utbredda muslimska imperiet. Vi stannade också till vid “Selime monestary” som är en kyrka eller ett kloster uthuggen direkt i en klippvägg. Men guiden pratade som vanligt för mycket så jag gick undan en bit för att få lite lugn och ro och kunde se mig omkring i mitt eget tempo. Jag hittade en stege som ledde upp till ett hål i taket och kunde inte låta bli att klättra upp för att se vart hålet ledde någonstans. För att kunna se något tände jag min pannlampa och ljuskäglan lyste upp en lång tunnel som försvann brant uppför. Jag klättrade ner och hämtade mina två vänner som blev lika sugna som mig att utforska tunneln. Vi tände våra pannlampor och klättrade upp och efter ca tio meter så såg vi att tunneln svängde av i fyrtiofem grader och fortsatte brant uppför. Detta gjorde oss dock endast mer taggade och verkligt sugna på att utforska var tunneln ledde så vi fortsatte sakta men säkert allt högre upp. Dock blev gången trängre och trängre och tillslut var den bara en meter bred och gick nästan helt lodrätt uppåt. Förutom det svaga skenet ifrån våra pannlampor så var gången helt befriad från ljus. Det luktade starkt från fladdermöss och ibland fick vi djurens spillning på våra händer när vi sökte efter nya fästen för att kunna fortsätta att hasa oss uppför. Varje gång som jag flyttade en fot eller en hand från ett fäste till ett annat så testade jag om fästet var tillräckligt starkt genom att gunga min kroppstyngd fram och tillbaka några gånger. Oftast höll det men ibland lossnade stenfästet och jag hörde hur stenar föll ner i den svarta tomheten under mig. Adrenalinnivån var skyhög och pulsen tycktes hota med att spräcka mina ådror av både fysisk utmattning och av spänd förväntan utblandat med en gnutta ren rädsla. Det var inget att snacka om – skulle jag eller någon annan av oss ramla ner så var döden nästa anhalt. Till slut så tog passagen slut i en liten avsatts där vi en i taget kunde kränga oss ut genom en liten glugg och notera att utsikten var enorm åt alla håll utom bakåt åt klippväggen eftersom det var där som två av oss fick stå och vänta på en femton centimeter bred klipphylla medan den tredje i gänget njöt av utsikten. Antagligen så hade den lilla avsatsen vi stod på fungerat som en utsiktspunkt på den tiden då kyrkan var bebodd. Väl nere igen så var vi alla tre svarta av smuts och våra ben darrade av den fysiska tröttheten som vi inte hade lidit av så värst mycket av förrän nu. Jag hade tyckt att det var ganska obehagligt och svor på att aldrig göra någon liknande klättring igen. Ett löfte som jag naturligtvis inte tänkte hålla. På vägen tillbaka till Göröme stannade vi till vid en så kallad “caravanserai”. Det var en stor fyrkantig stenbyggnad som sett otaliga fullastade kamelkaravaner passera genom åren och vars syfte låg i att skydda handelsresenärerna längs Sidenvägen från stråtrövare och ge dem en trygg plats att övernatta på. Sådana här caravanserais fanns på en dagsetapps avstånd från varandra ända från Xian i Kina till Medelhavet och var faktiskt ganska fängslande att titta på.

virgintour-12

Det var dags att börja trampa igen och ju längre österut som jag kom desto tunnade blev bebyggelsen. I de få byar som fanns tycktes jag mig kunna se ett mer konservativt levnadssätt. Jag såg betydligt fler kvinnor som bar en svart chador istället för en vanlig hijab som annars är vanligare i Turkiet. Byarna var också mycket fattigare men befolkningen var som vanligt oerhört hjälpsamma och gästfria. Det spelade ingen roll om det var gammal eller ung, man eller kvinna, överallt blev jag stoppad och bjuden på en kopp söt chai. Även när jag blev hejdad av de tungt beväpnade Jandarmastyrkorna vid dess oändliga kontroller, så var det bara för en kopp te och en pratstund. Dagen då jag hade cyklat över ziyarettepesi-passet där jag befunnit mig över snögränsen för första gången sen Tatrabergen och kommit ner till andra sidan, så stannade jag till i en liten by där samtliga hus var byggda av lera. Jag försökte förklara att jag ville köpa lite mat men det verkade som om det inte fanns någon kiosk i den lilla byn, men ju fort en yngling förstod vad jag ville så försvann han bakom ett hörn. Några minuter senare så kom han tillbaka i sällskap med en äldre kvinna som gav mig två stora bröd och lite smör invirat i plast. Jag försökte ta fram pengar men visste samtidigt att de aldrig skulle ta emot sedlarna. Och mycket riktigt så gjorde de inte det. Jag tackade så gott jag kunde på deras språk och cyklade vidare. En stund senare så satte jag mig vid vägkanten och kokade kaffe och åt ett av bröden. När bilar passerade så bromsade de alltid in och kröp förbi min tillfälliga lägerplats och tutade och vinkade. På vägen mot Malatya så fick jag för mig att jag skulle ta en genväg som jag sett på kartan. Men tyvärr så fick jag snart erfara att kartor inte alltid stämmer. Vägen slutade tvärt på det lilla torget i byn Yenice, där jag bjöd ett par äldre bybor på ett gott skratt när jag fick vända om. Men helt i onödan var ändå inte senvägen till byn, för när jag cyklade därifrån så hade jag fickorna fulla med någon sorts grön frukt som de skrattande herrarna bjöd mig på.

När dagen hade kommit då jag skulle cykla upp till toppen av Mt Nemrut för att se på några uråldriga och omtalade statyer så var jag väl medveten om att det skulle bli jobbigt. Men jag var inte förberedd på att det skulle bli en av de hårdaste dagarna i mitt liv. Hade jag haft en racercykel utan packning eller en renodlad mountainbike så hade det väl kanske inte varit så hårt. Men med en touringcykel utan de lätta växlarna som en MTB har och med en hel del packning så blev det väldigt jobbigt. Och att jag hade cyklat hårt dagarna innan och redan var mör i benen hjälpte inte heller till.

Jag lämnade Malatya tidigt på morgonen och började trampa mot Elazig. Efter några mil ser jag en skylt som visar avfartsvägen mot Mt Nemrut national park och jag svänger av mot den närbelägna bergskedjan. Snart var det dags för den första serpentinvägen som senare skulle visa sig vara tolv kilometer lång. Efter någon timmes trampande så ser jag möjligheten till en genväg mellan två långa svängar. Den branta vägen slingrade sig likt en orm kilometer efter kilometer framför mina ögon och såg inte alls rolig ut. Genvägen var inte mycket mer än en stig, en meter bred ungefär, som gick ner i dalen till några hus och sen uppåt mot huvudvägen igen. Det såg i alla fall ut som spåret och den större vägen gick samman på andra sidan dalen. Tanken var att jag skulle tjäna ett par kilometer om jag valde stigen så det var inget svårt beslut. Jag rullade ner till de två hus som låg nästan längs ner i dalen och fick till min fasa se att leden tog slut där. Den del av stigen som jag trodde låg på andra sidan dalen och som skulle ta mig upp till huvudvägen igen visade sig bara vara en färgavvikelse i bergsväggen. Jag frågade en bonde om hur jag skulle cykla för att ta mig upp till huvudvägen igen som gick några hundra meter ovanför oss, men han pekade bara åt det håll som jag kommit ifrån. Jag vägrade att återigen vända om så jag började leda cykeln mot backen som ledde brant uppför mot vägen. Sen fick jag slåss. Ibland kunde jag leda cykeln men oftast fick jag bära hela ekipaget på ryggen medan jag sakta men säkert gick uppför den ytterst branta backen. Underlaget bestod mest av brunröd sand och grus och med en och annan tistel. En gång halkade jag i gruset och kanade ner ett par meter och blev liggande med cykeln över mig men det gav mig bara mer energi och en starkare övertygelse om att jag ska komma upp just den här vägen och ingen annanstans. När jag mycket trött och smutsig och med otaliga skrubbsår äntligen kom upp till vägen så svor jag att aldrig mer ge mig på en genväg, men samtidigt så var jag på väldigt gott humör och föll nästan i ett omotiverat gapskratt när jag ser hur långt jag burit cykeln på ryggen. Efter en stunds vila så fortsatte jag lite stelt att cykla och snart är jag uppe på toppen av dagen första bergspass. Ett pass återstod. Ett ännu högre pass än det jag precis hade cyklat. Sen var jag framme vid Nemrutbergets fot. Och målet för dagen var bergets topp. Och jag var redan väldigt trött. Den timmen när jag mer eller mindre burit cykeln på ryggen hade verkligen tagit på mina krafter.

virgintour-15

Efter toppen på det första passet så rullade jag länge ner för en mycket vacker väg där jag hade brant stup på ena sidan om mig. När jag sen kom allra längst ner så var det bara att börja cykla uppför igen. Jag valde dock att inte ta några genvägar den här gången. Genvägar är senvägar, det vet ju alla. Det tog ett par timmar men till slut så var jag faktiskt uppe på dagens andra pass och jag vilade en lång stund på toppen. Halvvägs ner på andra sidan så åt jag på en lokanta, en restaurang, i en liten by. Jag fick ett erbjudande om att sova över i byns skola men jag valde att fortsätta eftersom jag ville se solnedgången från toppen av berget. De sa att jag kunde stanna på tillbakavägen om jag ville. Efter byn så fortsatte jag att rulla nerför ända tills jag kom till en flod. Då var jag framme vid bergets fot. Dagens tredje bergspass tog snart musten ur mig totalt. Jag började cykla uppför men den lättaste växeln kändes lika tung som den tyngsta brukar göra i vanliga fall och redan efter några kilometer så var jag tvungen att lägga mig en stund i diket och vila. Jag öppnade ett paket kex och åt för att få lite energi. Jag låg där en lång stund för att återfå ens det minsta energi. En bonde drev hem sina djur bara några meter framför mina fötter men jag var för slut för att bry mig. Det enda jag orkade göra var att sätta mig upp och det var av ren artighet. Men efter en stund så tvingar jag mig själv att fortsätta: jag cyklade femtio meter, ledde cykeln tvåhundra meter, cyklade femtio meter, ledde tvåhundra meter och så vidare. Andhämtningen var så stark så att jag trodde att den aldrig mer skulle bli normal. När jag tittade uppåt så kunde jag se att vägen tycktes svänga oräkneliga gånger över mitt huvud. Cykla eller leda cykeln femhundra meter och sen en u-sväng åt vänster och sen cykla eller leda cykeln femhundra meter till och sen en u-sväng åt höger. Gång på gång på gång. Hur många våningar kunde jag se? Femton?  Tjugo? Ännu fler? Jag kom inte upp under dagen. Jag satte upp mitt tält bakom ett stenblock längs vägen och kokade lite pasta och yrade nästan av trötthet när jag sen kröp ner i sovsäcken samtidigt som undrade jag hur jag kunde bli så trött på bara en enda dag. Min erfarenhet sa att brukar ta i alla fall ett par dagar innan man blir så utmattad.

Klockan 04:20 så ringde min klocka och jag började packa ihop sakerna. Jag var såklart fortfarande trött och träningsvärken hade börjat göra sig till känna, men trots detta så var jag motiverad att klara av de sista sju kilometrarna så snabbt som möjligt för att förhoppningsvis kunna se soluppgången istället för solnedgången ifrån toppen. Det gick faktiskt relativt snabbt att komma upp till den 2134 meter höga toppen och efter ett par timmar så lutade jag cykeln mot en gammal stolpe och började gå den sista biten mot den absoluta toppen. Det var kallt och jag fick gå över snödrivor för att komma fram till statyerna. Det tog inte lång stund innan jag förstod att det var värt alla strapatser för att komma upp. Utsikten var enastående och tillsammans med morgonljuset och den totala tystnaden skapade de nedfallna huvudena en närmast surrealistisk känsla. En jordbävning hade för hundratals år sen skakat om statyerna så hårt så att deras huvuden föll av och landade vid de lemlästade stenkropparna som halshuggna gudar. Ett faktum som säkert bara gav det spektakulära området en vitamininjektion för jag har svårt att föreställa mig att området utstrålade än mer styrka på den tiden då statyerna var hela. Statyerna var byggda av kung Antiochus som härskade över ett armeniskt rike under den hellenistiska perioden och ett huvud föreställde självaste Zeus och ett annat Apollon. Vissa föreställde grekiska gudar andra persiska och däremellan fanns också lejon och örnhuvuden.

virgintour-16virgintour-17virgintour-gp-3

Det kändes dock lite konstigt att vända om och cykla tillbaka samma väg som jag kommit upp efter bara ett par timmar på toppen. Jag kom ner ifrån berget och jag fortsatte över det mittersta bergspasset. Väl nere därifrån så tog jag en annan väg bara för att slippa cykla samma väg hela tiden. Den nya vägen skulle vara i extremt dåligt skick och vara 5 mil lång. Några turkar som jag pratade med sa att det skulle vara omöjligt att cykla där men jag ville ändå ge det en chans. Tyvärr var vägen lika dålig som sitt rykte och var inte mer än en åker kryddad med fotbollsstora stenar och djupa sprickor varje halvmeter. Stoltheten fick stryka på foten och jag liftade tillbaka till huvudvägen mellan Malatya och Elazig där jag dagen innan hade svängt av mot statyerna. Efter några mil på den stora vägen så passerade jag en liten by där folk hade sagt att det skulle finnas ett hotell, men jag hittade inget, utan jag fortsatte istället några kilometer till och passerade en stor flod som jag stannade och beundrade en stund. Långt senare kom jag fram till att floden var den mytomspunna Eufrat. Det började dock skymma och jag tvingade mig själv att slita blicken från den hypnotiserande floden och hitta en undanskymd tältplats. Den undanskymda tältplatsen blev på taket till en kiosk. Jag hade rullat fram till en enkel restaurang och frågade ägaren om jag fick tälta bakom närliggande kiosken eftersom det snart var mörkt och jag hade beundrat floden alltför länge. Det gick naturligtvis bra, men ägaren tyckte absolut att jag borde slå upp tältet uppe på taket eftersom det var mycket jämnare där uppe än den ganska steniga marken bakom kiosken. Sagt och gjort! Den såg kvällen så såg jag solen gå ner uppifrån ett kiosktak i turkiska Kurdistan.

virgintour-18

Ayatollornas Rike

Jag hade cyklat många dagar i sträck och var sliten både fysiskt och psykiskt men jag ville nå fram till Erzurum innan jag tog några vilodagar. Trots att jag blev allt slitnare och värken i musklerna blev värre för var dag så var varje sekund i sadeln njutbar. östra Turkiets natur hörde till den absolut vackraste jag någonsin sett och folket var precis som i resten av Turkiet oerhört vänliga. Fast det verkade som förtroendet sinsemellan inte helt är på topp. Att kurderna i sydöst inte har något förtroende för regeringen i Ankara är ju inte svårt att förstå, men många turkar (och kurder) försökte också få mig att inse det idiotiska med att cykla genom Iran. Jag minns ett tillfälle på en restaurang där en i personalen höjde sina armar till en gest som föreställde att han sköt med ett automatvapen. Detta för att demonstrera vad som kommer att hände mig om jag trots hans varningar valde att cykla genom Iran. Jag viftade bort det med ett skratt och tänkte på att sådana här varningar för nästa land längs min rutt har jag ju träffat på i varje land så här långt på resan. Det började redan i Sverige och fortsatte genom Europa: polacker varnade mig för slovaker och ungrare, ungrare för rumäner, rumäner för bulgarer och bulgarer för de galna muhammedanerna i Turkiet. Och nu blev jag alltså varnad föra att cykla i Iran? Min poäng gick tyvärr inte fram till restaurangpersonalen fast jag påpekade och berättade om denna absurda kedja i okunnighet och rädsla. Han sa bara att jag inte borde cykla i Iran eftersom folket där var farliga och har vapen. Vägen mot Erzurum tog mig genom Kovancilar, Bingöl och Karliova och däremellan över ett antal bergspass på 2000-2300 meter över havet. Flera gånger varje dag blev jag bjuden på te hos någon familj som bodde längs vägen. Men allt var inte frid och fröjd. Samma dag som jag cyklade in i Erzurum blev jag attackerad av två stora herdehundar. Jag satt och dagdrömde i sadeln och vaknade till av att jag hörde djurens skall. Jag såg dem cirka trehundra meter bort när de i full fart kom rusandes emot mig. Några sekunder senare så var de framme hos mig och en av dem bet och slet i den ena cykelväskan och den andra nafsade efter mitt högerben. I Rumänien hade jag blivit jagad av hundar nästan varje dag, men jag insåg ganska snabbt att dessa hundar var av ett helt annat slag. I Rumänien tycktes jag se att hundarna till en viss del bara lekte även om de också var aggressiva, men de här gulvita jättehundarna var något annat. Deras ögon verkade vara fyllda till bredden av galenskap och hat och dess rent fysiska storlek var oerhört respektingivande. Det blev rejält otäckt och jag minns ännu hundarnas gurglande läten när de högg efter mina cykelväskor. I Rumänien hjälpte det ofta att hälla en vattenflaska över djuret eller måtta ett slag mot dess nos med cykelpumpen, men det övervägde jag inte att prova den här gången eftersom jag visste att det inte skulle ha den minsta effekt på djurens aggressivitet. Hade jag kommit till en uppförsbacke så vet jag inte hur det skulle ha gått, men nu kom jag som tur var till en nerförsbacke. Och det blev jag glad för. I krönet på backen så växlade jag upp till den tyngsta växeln och trampade allt vad jag orkade och till slut såg jag hundarna försvann bakom mig och efter någon minut hörde jag inte heller deras skall längre. Tyvärr så var detta inte allt som jag såg av hundar den dagen. Bara en kort stund senare så var det dags igen. Den här gången så var det dock inte herdarnas hundar utan militärpolisens. Jag hade stannat vid bommen som låg nerfälld tvärs över vägen men blev snabbt iväg vinkad av en militärpolis som tydligen insåg att jag inte tillhörde PKK. Dock så var deras hund inte lika villig att låta mig cykla vidare. Tacka vet jag katter, tänkte jag när jag hörde hundens maniska skall närma sig bakifrån. Efter att ha vrålat för full hals och hällt en liter vatten över den lilla hunden så vände den snabbt om och lommade tillbaka till Husse Militärpolisen med svansen mellan benen. Slutsats: Herdarnas hundar är betydligt tuffare än militärens.

virgintour-14

Första morgonen i Erzurum så gick jag till det Iranska konsulatet och lämnade in en visumansökan tillsammans med två passfoton, kopia på passet och ett rekommendationsbrev från svenska ambassaden i Ankara. Ring om tio dagar, sa de. Tio dagar? Vad skulle jag göra där i tio dagar? Det blev tio dagar av matorgier, sömn, surfande på internet och slappande på biblioteket som var beläget vid stadens universitet. Varje dag så tänkte jag att jag borde ta cykeln och utforska områdena norr om staden, men bara tanken på att packa cykelväskorna var jobbig så det slutade alltid att jag istället gick till ett café och beställde en kopp te eller kaffe och någon bakelse med mycket choklad och socker på. Men efter tio dagar så ringde jag till konsulatet och fick höra att jag fått mitt visum. Du är godkänd, sa rösten i andra änden av tråden. Energin kom tillbaka som genom ett trollslag och tidigt morgonen därpå så satte jag mig i sadeln och började trampa mot gränsen trettio mil bort.

Efter uppehållet i Erzurum så övernattade jag i byn Horasan och dagen efter det i Agri. Vägen mot Agri kantades av mäktiga borgruiner och urgamla stenbroar som vittnade om en rik historia. Men som så ofta tidigare visade sig att Moder Natur var den största konstnären. Framför mig så dök det plötsligt upp ett konformat vitt jätteberg, mycket högre än något annat i närheten. Fast det var över tio mil till berget så var det ingen tvekan om vilket det handlade om. Inte heller var det speciellt svårt att förstå att berget har varit omgärdat av mystik och nämnts i otaliga sagor och religioner under lika lång tid som det har funnits människor i området. Jag letade i minnet en stund och mumlade sen för mig själv: “Och i sjunde månaden, på sjuttonde dagen i månaden, stannade arken på Ararats berg.” Att så gott som alla klassiska historier ur bibeln har sitt ursprung i andra religioner, oftast urgamla egyptiska stamreligioner, låtsas jag för tillfället inte om. Arken tycks till exempel ha sitt ursprung i sumeriska och senare babyloniska legender om Gilgamesh. I Gilgamesheposet så heter överlevaren av syndafallet Utnapishtim och i de urgamla sumeriska texterna så hette han Ziusudra. I Islam så stannar arken på berget al-Judi nära Mosul i nuvarande Irak och även i hinduismen så finns en version av syndafloden. Men när jag i juni 2004 cyklade förbi Ararat så lät jag legenden om Arken för en kort stund vara sann, allt för att låta mig förföras ytterligare av områdets mystik och atmosfär.

virgintour-21

När jag dagen efter befann mig några få mil från gränsbyn Dogubayazit blev jag återigen stoppad av Jandarma. Det var på toppen av ett 2000 meters pass som de två soldaterna stoppade mig med orden: Chai, Chai? Eller om det snarare var en order: Chai, Chai!? Hur som helst så följde jag med till deras förläggning vilket var ett litet skjul i vägkanten. När vi kommit in lutade de sina vapen mot väggen och serverade mig ett glas te. Efter en stund när jag hade svarat på de vanliga frågorna öppnades ytterdörren och en tredje soldat kom in. De två andra pekade genast på honom och utbrast ett kort och koncist: Kurd! Efter en konstpaus föll alla tre i gapskratt. Jag skrattade också, fast jag är inte riktigt säker åt vad. Jag lade märke till att den nyanlände soldaten slog ner blicken och inte skrattade lika hjärtligt som de andra två. När de hade slutat att skratta så frågade de vilket land som jag kom ifrån. Isvec, svarade jag. Det fick alla tre att omedelbart höja sina händer med fem fingrar uppspärrade på ena handen och med den andra handens fingrar knutna likt en nolla, samtidigt som de vrålade: “five-zero, five-zero” Jag förstod ingenting. En stund senare så har jag fått förklaringen: Sverige hade vunnit en EM match i fotboll mot Bulgarien med just 5-0! Detta skulle naturligtvis firas! Mer te!

virgintour-22

I Dogubayazit tog jag mig in på Omars camp som låg några kilometer utanför byn. Jag bestämde mig för att ta en vilodag innan jag fortsatte mot Iran. Under vilodagen besökte jag Ishak pasa saraya, ett spektakulärt tempel som är beläget på toppen av ett berg och på kvällen tog jag några öl tillsammans med det franska paret Nicolau och Dorothea som absolut ville betala min middag när jag hade berättat om min resa. Samtidigt gjorde några berusade turkar en bejublad dansuppvisning. Vi bröt upp vid 22:00 och vid 03:40 så vaknade jag av att min klocka ringde. 20 minuter senare satt jag i sadeln och rullade fram genom ett kolsvart Dogubayazit. Ett par hundar bröt tystnaden och rusade skällandes emot mig. De tröttnade dock snart när de märkte att jag inte blev rädd. Solen gick upp och ett svagt rött sken spred sig sakta över bergen och slätterna i mellan dem. Jag cyklade förbi Ararat och beundrade berget en sista gång.

virgintour-23

virgintour-19

Väl vid gränsen cyklade jag förbi en lång rad med lastbilar och rullade fram till en stor folkmassa som väntade framför de låsta grindarna. En vakt fick syn på mig och vinkade fram mig. Jag hoppade av cykeln och trängde mig fram genom folkmassan och när jag kom fram till vakten så öppnade han grinden någon meter, så jag kunde pressa mig igenom. Sen slog han igen grinden bakom mig och låste den med ett jättelikt hänglås. Jag var snart utstämplad ur Turkiet och det gick lika snabbt på den andra sidan. En kvinna i en klassisk svart chador stämplade in mig. Smack! Welcome to Iran! Samtidigt blängde en mycket bestämd ayatollah Khomeini ner på mig från sin plats på väggen. Hans blick var hård och övervakande, som om hans strategiska plats var till för att tala om för resenärer att vi nu trädde in i hans rike. In i ayatollornas rike.

Efter att ha ätit en brunch bestående av kebabkött och lök i gränsbyn Maku så cyklade jag genom ett allt plattare landskap, de mäktiga bergen tycktes ha försvunnit i samma ögonblick som jag lämnade Turkiet. På kvällen kom jag till den lilla staden Ghara-Zia-Adin och tog in på ett litet mysigt hotell med en fin grönskande trädgård. Jag gick en runda i staden och såg mig om i de små gränderna. Jag kom fram till ett torg som tycktes utgöra stadens centrum och en stor staty fångade omedelbart mitt intresse. Den var uppskattningsvis fem meter hög och föreställde en iransk soldat med sitt vapen. Soldaten sträckte upp sin ena hand mot himlen till något man kan tyda som ett segertecken och hans ena foten var placerad på ett klot. Jordklotet. Jag stod en stund och funderade på vad statyn kan betyda? Vilken symbolik har den för byborna? Hur kom de fram till just den här statyn? I någon sorts byråd där någon räckte upp handen och sa något i stil med: “Jag har en idé! Varför skaffar vi inte en staty föreställande en soldat som triumferande har foten på jordklotet? Fem meter hög ska den vara och vi ställer den mitt på torget!
Var det så? Fick förslaget i så fall applåder? Eller var det så att prästerna i Teheran helt enkelt bestämde hur statyn skulle se ut? Var det så att den kom på ett lastbilsflak från huvudstaden och blev uppmonterad utan att de frågade byborna först? Vad tyckte de i så fall? Eller har statyn ett budskap som jag inte kan se eller förstå?

virgintour-24

Klockan sju knackade det på min dörr. -Vad är det, frågade jag med grötig morgonröst. Inget svar. En timma senare knackade det igen. Mitt svar blev detsamma. -Det är frukost, min vän! sa den vänliga rösten från andra sidan den tunna trädörren. Frukosten bestod av färskt bröd, ost, och en hel kanna te. Senare på dagen när jag redan hade suttit på sadeln i några timmar cyklade jag ikapp två tonåringar. De var på väg till en stad två, tre dagsetapper bort. Vi cyklade tillsammans ett tag men någon djupare diskussion om livet, universum och allting blev det aldrig på grund av språkförbistringar och efter några mil svängde de av högerut vid en korsning medan jag fortsatte rakt fram. På kvällen så kom jag till byn Marand och cyklade runt på gatorna i jakt efter någonstans att sova. Två killar förstod vad jag letade efter och visade vägen till ett billigt hotell. Efter att jag checkat in och hällt några hinkar ljummet vatten över mig i duschrummet och bytt om till en aning mer respektabel klädsel så gick jag ut till entrén där de två vägvisarna väntade på mig. De tyckte det var roligt att en västerlänning hade kommit till deras by och de ville absolut visa runt mig. Jag hoppade upp på en moped och sen åkte vi runt en lång stund och efteråt så hamnade vi hemma hos en av dem där de bjöd mig på gurkbitar med salt, vilket var förvånansvärt gott i värmen. Innan jag gick tillbaka till mitt hotell så fick jag familjens telefonnummer. “Ifall jag hamnar i knipa i deras land”.

När jag efter mycket virrande kom in till centrala Tabriz och även lyckats hitta ett hotell som faktiskt hade tillstånd att ta emot västerlänningar som gäster gick jag till Nasser Khan och hans kollegor på stadens turistkontor. Jag hade tre frågor till dem: Cykelverkstad? Kartor? Internetcafé? Ni måste ju förstå att det här hände långt före smarta telefoner, wifi och kartapplikationer. Jag fick svaren på mina frågor samtidigt som jag sippade på ett glas te och bläddrade i en gammal guidebok över Pakistan som låg på Nassers skrivbord. När jag var klar med teet skickade Nasser iväg en yngre medarbetare, Yashar, för att visa mig vägen till en bokaffär där jag kunde köpa mina kartor. Efter en kort promenad så pekade Yashar ut en affär och jag gick in. En man i 50 årsåldern frågade om han kunde hjälpa mig med något och när jag svarade att jag bara ville köpa en karta så tittade han på mig och frågade vart jag kom ifrån. När jag talade om att jag var från Sverige började han skratta och bytte språk från engelska till svenska. Han talade om att han bara var på semester i Iran och passade på att hjälpa en släkting i hans affär. Egentligen bodde han i Borås och jobbade på Volvo. Det var lite komiskt att gå in i första bästa bokaffär i en iransk stad och där inne träffa på en boråsare. Vi pratade en stund och han sa att jag gärna fick stanna ett par dagar i hans lägenhet om jag ville, men som synd var så hade jag redan betalat hotellet så jag tyckte det var lika bra att stanna där.

virgintour-25

Sen gick jag och Yashar förbi hotellet och hämtade min cykel. Jag ville att en professionell cykelmekaniker skulle göra en genomgång på den. Yashar berättade att han visat runt cyklister tidigare och trodde sig veta vad jag var ute efter. Tjugo minuter senare så hade jag lämnat in cykeln på service. Efter detta ville jag bjuda Yashar på lunch som tack för hjälpen och han ville i sin tur visa mig en traditionell iransk restaurang. Vi hamnade i källaren på ett matställe en bit därifrån. Jag vet inte vad rätten Yashar beställde åt mig hette men jag fick in en burk med kött, potatis och sky. Skyn hällde man över till en djup tallrik och smulade ner brödbitar i. Det skulle man äta först. Resterande mosade man ihop med hjälp av en press så det blev som potatismos med köttbitar i. Jag tyckte mycket om det. Dagen efter följde jag med Yashar och hans vän Ali till stadsdelen Valiasr där de ville visa mig en stor nöjespark, El goli. (Fast egentligen trodde de nog bara att det skulle vara lättare att ragga brudar med en blåögd västerlänning i släptåg, stadens vackraste kvinnor höll tydligen till i det moderna Valiasr). Vi klämde ihop oss på Alis motorcykel och åkte dit. Den största byggnaden i parken låg mitt i en konstgjord sjö och hade under den siste Shahen av Iran fungerat som kasino och nattklubb. Men när ayatollah Khomeini kom till makten efter iranska revolutionen 1979 stängdes samtliga nattklubbar och kasinon i landet. Parken var i alla fall väldigt fin och folket såg ut att ha kul. Många hyrde båtar och paddlade runt i sjön. Det fanns också några små pariserhjul och andra karuseller.

När jag cyklade ut ur Tabriz gick min cykeldator sönder. Jag trampade tillbaka till Nasser Khan och frågade om han visste var jag kunde köpa någon ny i staden. Hos mekanikern som Yashar hade följt med mig till visste jag att jag inte skulle kunna få tag i en ny. Nasser kunde i alla fall ge några adresser och jag gav mig ut på jakt men jag trodde faktiskt inte jag skulle hitta någon, men till slut så hittade jag verkligen en av märket Cateye – ett erkänt bra märke. Jag fick hjälp med att koppla ihop den korrekt och snart var jag klar att bege mig av. En grabb i yngre tonåren som jobbade i cykelaffären följde mig sen i nästan 2 mil enbart för att se så jag kom på rätt väg ut ur staden. På vägen hann vi dock med att cykla åt fel håll genom en rondell. Att cykla åt fel håll genom en rondell i en iransk miljonstad hör inte till det smartaste man kan göra här i livet. Men jag koncentrerade mig så för att inte tappa bort grabben så jag märkte inte när han lurade in mig i den potentiella dödsfällan. Men vi överlevde båda två. När grabben var säker på att jag var på rätt väg så vinkade han bara snabbt adjö och cyklade tillbaka. Jag hann varken tacka eller ge honom en slant för besväret, vilket gav mig en känsla av déjà vu.

Dagbok från en cykel

Miyaneh 24/6: Idag cyklade jag 108 kilometer och var framme i Miyaneh redan vid lunchtid eftersom jag hade nerförsbacke nästan hela dagen. Naturen var betydligt finare än norr om Tabriz. Jag fyllde mina vattenflaskor vid en källa vid vägkanten och hoppades på att magen skulle klara sig. Färden gick också genom flera mycket långa tunnlar på vägen hit. Jag tog på mig min pannlampa med lampan riktad bakåt för att bilarna skulle kunna se mig. Några gånger fick jag hoppa av cykeln och ställa mig med ryggen hårt pressad mot tunnelväggen och sen var det bara att konstatera att det inte var ett bekvämt avstånd mellan mig och den passerande lastbilen ifråga. Här i Miyaneh tog jag in på ett billigt hotell där det inte finns några sängar utan bara en träbänk med en filt på som madrass. Kuddarna var svarta av smuts så jag la min sovsäck över. Men personalen var trevliga, en av dem var cyklist och visade stolt upp sin mountainbike med shimanokomponenter. På kvällen har det blåst, nästan sandstormar, och sen började regnet ösa ner.

virgintour-27

Bu´in Zahra 25/6: Midsommarafton. Rolig och mycket snabb cykling under dagen. 80 km på 3h 12 min. Cyklade på småvägar som var kantade av lerhus. Jag stannade och åt en andra frukost sittandes på filtklädda lågbord vid en grön oas. Några mil senare stannade jag vid en mack och beställde en Pepsi men fick in en juice. När jag kom hit till Bu´in Zahra fanns det ingenstans att sova så byborna såg till att jag fick sova över i byns moské. Ett helt nytt sätt för mig att fira midsommar på. Men å andra sidan har jag vaknat på många konstiga ställen på midsommardagens morgon. Moskén låg bakom en restaurang och var bara ett litet rektangulärt rum vars golv var täckt av en röd persiska matta och på väggarna hängde det ett par tygtavlor föreställandes Mecka.

virgintour-26

Saveh 26/6 Det var ganska jobbiga och tråkiga 101 kilometer idag. Naturligtvis motvind. Hård motvind. Jag var mycket trött efter att ha sovit dåligt på grund av värmen och en decimeterstor gräshoppa som höll mig vaken. Vid halvfem tiden efter att ha vaknat till av att någon stod en meter ifrån mig och bad gick jag ut och sov en stund på en parkbänk istället. Att jag blev väckt av en bön kanske jag dock inte kan klaga på. Man ska ju be i moskéer, det är ju därför de finns. De är ju faktiskt inte till för att inhysa blekfeta ateister på cykel. Efter dagens trampande ville jag ha någonstans att sova så jag började leta efter ett hotell. Jag frågade runt på gatorna här i Saveh, men det enda ställe som folk visade mig var för dyrt – cirka 200 kronor per natt, och när jag frågade efter ett billigare så var det uppenbart att de inte visste något eftersom alla pekade åt olika håll i den lilla staden. Till slut hamnade jag utanför en restaurang där jag försökte förklara mitt ärende, men de pekade bara åt det dyra hotellet. Men efter en lång stund kröp det faktiskt fram att restaurangen dubbelkörde som just ett hotell. Antagligen antog dem att ingen västerlänning skulle kunna tänka sig att bo på ett sådant billigt ställe. Det fanns dock inget att klaga på, det var relativt rent, rummet gick att låsa och det fanns en dusch längre bort i korridoren. När jag burit upp hojen och tagit en dusch gick jag ner till receptionen där ägaren satt och pratade i telefon med en släkting i Göteborg, som sen fick fungera som tolk. Hotellägaren skrattade gott när släktingen översatte att jag tyckte det andra stället var för dyrt och att detta hotell duger utmärkt för vilken turist som helst. En 13 årig flykting ifrån Afghanistan jobbade på hotellet och han pratade mycket och var mycket nyfiken på livet i väst med allt vad det innebär och när jag berättade om mitt liv i Sverige lyssnade han med mycket stora ögon. Jag tror inte han hade träffat så många turister tidigare i sitt liv. På kvällen ville ägarens son visa runt mig i staden så vi lånade en gammal cheva som vi åkte runt med ett tag. Ibland fick bilen motorstop och då fick jag gå ut och putta igång den igen, vilket en gång hände mitt i en rondell. Spektaklet fick byborna att skratta. Jag skrattade jag med. Vi åkte och hälsade på en släkting till hotellfamiljen som sålde tapeter och faktiskt hade internetuppkoppling i affären så jag passade på att titta efter vad som hänt i världen.

Qom 27/6 På morgonen gick jag ner i receptionen strax efter gryningen för att se efter om jag kunde få något att äta. Ägaren sprang genast iväg för att köpa en brakfrukost till mig och under tiden gjorde pojken ifrån Afghanistan ordning en kopp hett te till mig. Naturen som jag passerade under dagen var ganska tråkig och det blev inte bättre av att jag för andra dagen i rad planerade fel med vattnet så att det kändes som om jag skulle dö av törst… Enligt kartan skulle det ha funnits en by någonstans mellan Saveh och Qom, men det enda som fanns var en bensinstation. En nerbrunnen sådan. Jag gick omkring i det svartbrända området och letade efter en brunn men hittade ingen. Jag drack mig istället otörstig vid en moské ett par mycket jobbiga timmar senare. När jag kom fram till den större staden Qom (Irans näst heligaste stad och ett stort turistmål i den islamska världen) och hittat ett hotell som till och med hade en fläkt, så gick jag till stadens stora sevärdhet: Hazrat-e-Masumeh, som är grav åt Emam Rezas syster och är byggt av Shah Abbas 1. Byggnaden var mycket imponerande och jag hann med att ta ett par kort innan en vakt frågade om jag var muslim eller inte. Efter att han fått mitt svar så slängde han ut mig.

virgintour-gp-1

Qom 28/6 Vilodag. Jag gick omkring på gatorna som vilken nyfiken turist som helst och (fast en ovanligare turist just här i Qom, då de flesta andra är muslimska pilgrimer) drack melonjuice ifrån olika gatustånd. Jag blev också utslängd ifrån Hazrat-e-Masuneh igen… “Muslim or non-muslim” frågade vakten mig. “Non-muslim” svarade jag. Vakten pekade på utgången med hela handen. På eftermiddagen, på vägen mot ett internet café, bjöd några advokater in mig till deras kontor för te och kaffebröd (eller snarare tebröd?)

Kashan 29/6: Efter lite pitabröd till frukost cyklade jag iväg kl 0700. Exakt klockan 08.22 vände vinden och jag fick motvind resten av dagen. Och jag fick också ett par vansinnesutbrott på ett par bilister som körde bil fast de inte har en aning om hur man ska göra. Det var nog tur att de inte förstod svenska… Dagen var en av de absolut varmaste jag varit med om. Det var knappt någon idé att stanna eftersom när man cyklar så får man i alla fall lite fläktande vind i ansiktet. En lastbil stannade och gav mig en melon som jag girigt åt upp i skuggan av en palm vid en oas som jag passerade. På kvällen gick jag och tittade på en mur som skulle vara “gamla Kashan” Det var nog det mest ointressanta jag sett i hela mitt liv. En relativt låg brun stenhög som för länge sen hade varit en mur. Men det var dock intressant att uppleva den helt sinnessjuka hettan under promenaden dit. Jag har aldrig varit med om något liknande i värmeväg.

virgintour-29

Natanz 30/6: Det var en mycket rolig cykling under dagen med lite små miniatyrbergspass att cykla över. Naturen var mycket karg, det fanns knappt några växter alls, förutom tistlar. Efter några mil nitade en bil precis framför mig och en danska hoppade ur och kastade fram frågan om jag vet var man ska svänga av till byn Abyaneh. Jag svarade först att jag inte vet, men tittade sen en stund på kartan och talade om hur hon skulle köra. Tack så mycket, utbrast hon på en grötig variant av svenska innan hon hoppade tillbaka in i bilen och försvann bakom ett dammoln. Jag stod kvar med kartan i min hand som det enda bevis på att jag inte hade råkat ut för en hägring. En danska mitt ute i den iranska öknen? Vad fan? En stund senare stannade en långtradarchaufför och gav mig ett par frukter vilket var enorm gott i värmen. Efter att jag ätit upp och åter satt i sadeln så började militärförläggningar dyka upp i fjärran på båda mina sidor. Jag såg siluetter av diverse krigsfordon som t ex stridsvagnar och andra sorters permanenta fästningar ligga halvt begravda i sanden. Strax efter jag kommit in i området körde en herre på en motorcykel ikapp mig och stannade. Han var klädd i blå finbyxor och en vit välstruken skjorta och det första jag tänkte var att hans klädsel var mycket egendomlig för en motorcykeltur genom en öken. Han pratade mycket bra engelska, nästan utan brytning, och han frågade vart jag kom ifrån och vad jag gjorde där. Jag kontrade med frågan om han var militär. Han sa på sin perfekta engelska att han inte förstod frågan och ställde sen återigen frågan vart jag kommer ifrån och vad jag gjorde på platsen. Jag berättade det för honom och sen sa han att jag kunde fortsätta cykla. En kilometer längre fram vände jag på huvudet och såg att mannen fortfarande stod kvar och tittade efter mig. (Över ett år senare skulle jag framför en tv hemma i Sverige få reda på att platsen, precis utanför Natanz, är stället där Iran gör sina ökända försök att anrika uran). Bara en stund senare fick jag en hänförande utsikt över Dasht e Kavir öknen och stannade för att vandra omkring ett slag. Senare tog jag in på ett hotell i Natanz och kalasade under kvällen på diverse frukter samt en stor portion pasta som jag lagade till på min balkong.

virgintour-gp-8

Karakoram Highway

Under en tid i slutet av 1500-talet och början på 1600-talet så blev Isfahan under den safavidiske Shah Abbas den Store en av världens största och mäktigaste städer och tack vare de enorma parkerna, biblioteken och de vackra moskéerna fick staden smeknamnet “Nesf-e-Jahan”. Halva världen. Ännu i dag kan man se mycket av stadens forna storhet genom att ströva omkring i de centrala delarna. Emammoskén är till exempel ett av de finaste byggnadsverk jag överhuvudtaget sett under mina resor och den som har besökt landet utan att stanna till vid någon av Isfahans legendariska broar har verkligen missat något speciellt. Den största och mest kända bron heter Si o se Pol och förbinder stadens centralare delar med den kristna delen Jolfa på andra sidan Zayanderufloden. I några få av brons trettiotre valv kan man sitta och dricka te eller juice och se hur livet ter seg för stadens invånare eller bara i lugn och ro filosofera över gamla tider. Jag stannade i Isfahan i fem dagar och det var dagar fullt av spatserande, fotande och fikande men även en hel del hängande med andra resenärer. Eftersom staden har så mycket att erbjuda så finns här Irans största turistansamlingar och det var skönt att ibland sitta och prata och jämföra upplevelser med dessa på Amir Kabir hotellet.

virgintour-30

virgintour-31

Dagen då jag lämnade Isfahan gick jag upp innan gryningen och satte mig i hotellets trädgård och åt ett par mättande kakor som såg ut som hamburgare fast utan kött, sallad och dressing. Sen cyklade jag ut ur staden samtidigt som den gula döden påbörjade sin stigning mot zenit. När klockan var nio och jag hade cyklat cirka sex mil vände vinden som genom ett trollslag och jag fick slåss för varje kilometer resten av dagen. När jag tagit mig tio mil stannade jag till under en antagligen antik bro och lagade till pasta och tonfisk och som efterrätt så åt jag en hel melon som jag hade köpt i en by som jag tidigare passerat. Mätt och belåten lade jag mig i skuggan och sov en timme eller två. Jag vaknade sen av att det kändes som om jag skulle brinna upp. Solen hade rört sig över himlen så att jag inte längre befann mig i skuggan och det hade samtidigt slutat att blåsa. Jag samlade ihop mina saker och gjorde rent köket med lite papper och började sen cykla. Då började det blåsa igen. Motvind. Dagens andra trollslag var därmed ett faktum. Sent på eftermiddagen passerade cykeldatorn femton mil och i en för mig namnlös by köpte jag bröd, ost, gurka och choklad och jag fyllde även på ett par liter vatten. Sen cyklade jag några kilometer till och släpade sen upp cykeln till en kulle som såg ut som en halmstack på ett vetefält och slog läger i en skyddande grop. Jag brydde mig inte om att slå upp tältet utan sov under bar himmel.

virgintour-32

Dagen efter fortsatte motvinden. Återigen slogs jag jag för varje kilometer och ännu en gång stannade en lastbilschaufför och bjöd på frukt. Jag och chauffören samt hans son delade på en stor vattenmelon i skuggan av lastbilen. På kvällen tältade jag på en parkeringsplats utanför ett för dyrt hotell. Jag slängde in min packning i tältet men valde att återigen sova under en bar och extremt stjärnklar natthimmel. Några gånger under natten så vaknade jag av att en kritvit katt hade sitt huvud inne i min matkasse och sniffade runt efter något ätbart. Jag tog fram lite mjukost och fick en ny vän. Nästa stora stad som låg framför mig var Yasd. Ända sen jag började staka ut min rutt med hjälp av en kartbok i helt fel skala hade jag bestämt att tillfälligt sluta cykla i den staden och istället ta en buss genom det ökända Baluchistan. Det kändes naturligt då, men ska jag vara helt ärlig så känns det som ett stort blödande sår i skrivande stund. Idag skulle jag ha cyklat hela vägen. Och att jag känner så är konstigt. Jag cyklar för det är ett mycket givande sätt att resa och se världen på och det har inget att göra med sport. Ändå kändes det som att jag var en fuskare när jag hoppade på bussen där i Yasd. Anledningen till att jag inte cyklade var Baluchistans rykte. Någon månad innan min avfärd blev två cyklister kidnappade i området. Andra har blivit attackerade och hotade på mycket otrevliga sätt. Kanske är områdets farlighet överdrivet, jag antar faktiskt att det är det, men då i början på juli 2004 så var en buss helt enkelt det bästa valet.

virgintour-33

virgintour-28

Men innan jag hoppade på bussen så stannade jag några dagar i Yasd och en kväll knackade det på min dörr. Vill du vara med i en dokumentärfilm? frågade den glasögonprydde mannen som nyss hade knackat på. Han förklarade att det var en film som ett turistorgan i landet skulle producera angående västerländska turister som väljer att semestra i Iran trots all negativ propaganda som sprids om landet i västliga medier. Jag tackade ja. En stund senare intervjuade två personer mig under cirka tio minuter med en enkel handkamera. Ett av de andra “offren” var en italienare som jag tidigare på kvällen hade delat en kanna te med och som hela tiden hade frågat om jag sett mycket marijuana under min cykeltur genom landet. Det måste du ha gjort, sa med oroväckande dimmiga ögon. Stora fält med marijuana, la han till och drömde sig bort till sin egen värld. På grund av frågornas karaktär och enkelheten på kameran samt det faktum att jag aldrig fick se resultatet som de både herrarna hade lovat, började jag en tid senare att fundera på om filmarna verkligen var ifrån ett turistorgan. “Har du tillbringat mycket tid tillsammans med iranier?” “Har du någon gång blivit hembjuden till folks hem?” “Har du hört någon säga något negativt om styret i landet?” var exempel på de frågor som jag fick. Först började en misstanke komma, idag är jag nästan säker på att filmarna i själva verket var någon form av regeringsagenter.

virgintour-gp-9

virgintour-34

Ifrån Yasd hoppade jag alltså på en nattbuss ner till Zahedan där jag efter en frukost började cykla mot Pakistan cirka tolv mil bort. Jag valde att cykla en dag i Baluchistan, främst för att jag inte orkade byta och vänta på en ny buss. Turen gick genom det ödsliga och karga landskap längs den väg där de två västerländska cyklisterna hade blivit kidnappade av smugglare bara några månader tidigare. Båda blev som tur var frisläppta oskadda. Någon mil utanför gränsbyn Mirjaveh cyklade jag förbi ett sällskap som stod utanför sin bil med en punktering på ena hjulet. En herre följde mig med blicken och när jag passerade framför honom så formade han sina händer till ett gevär och siktade på mig. Jag vet inte om han bara skojade eller om han inte gillade mig eller om han möjligen varnade mig för Pakistan i samma “nästa land på rutten är livsfarligt-anda” som ju som sagt har förföljt mig ända sen starten i Sverige. Jag stannade inte för att ta reda på vilket.

virgintour-35

Det första som hände när jag kom fram till gränsen var att jag blev oerhört förvirrad. Vart är kontoret? Tullarna? Vart stämplar jag ut mig? Jasså, i de där skjulen, tänkte jag när jag förstod. Jag cyklade dit och ställde mig sist i kön och precis som jag hade hoppats på fick en tjänsteman syn på mig och lät mig gå före i kön. Väl utstämplad ur Iran började jag gå mot de byggnader där jag trodde att de pakistanska gränsvakterna höll till, men några sekunder senare hör jag vrålet ifrån en stor folkmassa och när jag vänder på mig för att se vad som händer så tittar alla på mig och pekar åt en annan byggnad en bit bort. Jag vinkade som tack för hjälpen och gick dit och gav mitt pass till en vakt som satt utanför. Han tog passet och tittade i det under några sekunder och sen ställde han sig upp och ropade tillfolkmassan att jag var svensk, varav folkmassan började skratta och jubla . Sen pekade de på det skjul som jag var på väg till först och som tydligen hade varit det rätta. Folkmassan var helt enkelt nyfiken på min nationalitet och skickade mig till fel vakt för att få sin nyfikenhet tillfredsställd. Eller så var det bara ett baluchistanskt practical joke. När jag närmade mig det rätta huset och larmet ifrån folkmassan dämpats kom det en herre i mycket slitna kläder och skäggstubb emot mig och sa att han ville se mitt pass. Jag vägrade vänligt och pekade på tullbyggnaden. Mannen skrattade blygt och frågade ännu en gång om passet varpå jag nekade igen och ökade på gångtakten för att bli av med honom. Sitt pass ska man vara rädd om och inte räcka över till vem som helst! Jag hörde hur den gamle mannen suckade bakom mig. När jag kom in i byggnaden såg jag snabbt att det var tomt på platsen bakom det enda skrivbordet i rummet. Sekunden efter så kom den gamle mannen in och tittade på mig med ett outgrundligt leende och slog sig ner i sin fåtölj bakom skrivbordet med något överdrivna rörelser och frågade för tredje gången efter mitt pass. Denna gång gav jag honom det utan protester och sen gick jag och ställde mig i skamvrån medan den gamle mannan stämplade in mig i Pakistan.

När det var klart cyklade jag de få kilometrarna in till den lilla byn Taftan med förhoppning om att kunna växla in lite pengar på en bank (jag hade glömt att ta reda på vad växelkursen stod i så jag ville inte ge mig in i någon diskussion med svarta marknaden vid gränsen, eftersom de hade lurat mig till månen och tillbaka). Men svartväxlarna ville greppa det sista halmstråt för när jag sa som det var så berättade de att Taftan var livsfarligt, varav de börja skalla “al-Qaida, al-Qaida” i kör, som om det skulle få mig att vända om och använda deras tjänster i alla fall.

Några minuter senare befann jag mig i det livsfarliga Taftan och banktjänstemannen som jag letat reda på hade blivit så glad över att se en västerlänning att han efter att våra pengaaffärer var avklarade bjöd på kall Pepsi. Han stängde banken och drog med mig till en bod som sålde den berömda drycken. Efter en ganska jobbig men mycket intressant bussresa ifrån Taftan, som gick genom ett något otyglat område där gamla män med gevär över axlarna satt runt lägereldar vid vägkanten, anlände jag till Baluchistans huvudstad. Quetta. Precis som i områdena omkring de stop som vi gjort längs vägen, där jag ofta hade blev bjuden på mat samtidigt som ett antal nyfikna karaktärer betraktade mig i skenet ifrån elden där maten hade tillagats, så var staden överfull av intressanta och mycket vänliga och skämtsamma människor. Under mina dagar i staden tillbringade jag många timmar vandrandes på måfå i olika marknader, som till exempel Kandahari bazaar där jag en dag fick frågan om jag sett Usama Bin Laden.  Mannen som hade ställt frågan hade ett stort svart skägg och turban och han hade ställt sig bredbent mitt framför mig. -Nä, inte än, svarade jag automatiskt och leendes. Mannen brast ut i gapskratt och sa att han bara skojade och sen drog han med sig mig in i hans affär och bjöd mig på en Pepsi som jag drack samtidigt som jag fick höra på när mannen rabblade upp så många länder han kunde. Han rabblade upp över hundra stycken och mina öron blödde.

virgintour-36

Efter att ha blivit förbjuden att cykla ut ur Quetta (det hade gått bra om jag hade en militäreskort med mig, men det vägrade jag, och att cykla ensam fick jag helt enkelt inte göra, trots långa samtal med en högt rankad militär inne på hans kolossalt varma kontor) så bestämde jag mig för att ta tåget upp till Lahore och istället ge mig i kast med bergen i norra Pakistan. Jag var trött på öknen och längtade efter snöklädda berg. Och efter några dagar i en av de häftigaste städer som jag besökt, Lahore,  tog jag mig upp till tvillingstäderna Rawalpindi och Islamabad och strax därefter började jag cykla längs med en av världens mest legendariska vägar, Karakoram Highway. Vägen började byggas år 1966 och krävdes nästan niohundra vägbyggares liv innan den var klar år 1986. Vägen är den högsta asfalterade i världen med en högstapunkt på hela 4877 meter över havet på toppen av Khunjerab pass, på gränsen mellan Pakistan och Kina. Vägen går över Karakorambergen som ligger där Kina, Indien, Pakistan, Tajikistan och Afghanistan kommer inom en 25 mils radie ifrån varandra och i de här bergen finns även de mest glaciärtäta områdena i världen utan för polarområdena. Första gången jag hörde talas om Karakoram Highway var i världens största och ökändaste backpackergetto, Khao San Road i Bangkok. Jag trallade nerför gatan och tittade på ett bord med begagnade böcker och fick se en bok just med titeln “Karakoram Highway”. Jag tog upp den och läste på baksidan av boken för redan titeln hade väckt en nyfikenhet hos mig. Att jag sen har läst och hört mycket mer om vägen genom åren i böcker och ifrån andra resenärer har bara spätt på den mystik som föddes där på gatan i Bangkok. Trots detta och att vägen kanske är den vackraste jag cyklat på så blev det hela ändå tyvärr något av ett antiklimax.

virgintour-37

När jag rullade ut ur Rawalpindi var jag sprängfylld av förväntan, dels för att äntligen få se vägen med egna ögon, men främst för att överhuvudtaget vara tillbaka i sadeln. Vägen gick över små gröna kullar men var samtidigt mer plågad av tung trafik än vad jag trott, samt låg byarna tätare än vad jag hoppats på. Den första dagen kändes det knappt att jag lämnat staden bakom mig. Första natten sov jag i byn Abbottabad som låg vackert beläget ovan Orashdalen. På stadens gator rullade ett antal av Pakistans karaktäristiska och extremt utsmyckade bussar. Ibland trodde jag inte mina ögon när jag såg dem, utan skrattade lågt och tvingade mig själv att dra slutsatsen att det bara var det lokala konstmuseét som visade upp sina bussar alternativt att karnevalen i Rio bytt arena till förmån för Pakistan. Bussarna med dess färger, utsmyckningar, och målningar var verkligen rullande konstverk och tack vare de tutglada chaufförerna så hördes det när de var på väg mot mig. Och varje gång jag hörde hur en av dessa sambabussar närmade sig så tog jag fram kameran. Men tyvärr skulle inte min kamera gå oskadd ur ett senare möte med ett gäng ynglingar i området Kohistan längre norrut. Idag har jag inte en endaste bild ifrån norra Pakistan eller på de vackra bussarna och det är något som jag är bedrövad över. Staden skulle förövrigt bli känd världen över de kommande åren. Inte bara en gång. Utan två. Först handlade nyheterna om jordbävningen som slet staden itu året efter jag var där. Sen handlade det om tillkännagivandet som USA:s president Barack Obama gjorde sent på kvällen den andra maj 2011. Usama bin Laden var död och världen hade blivit ett bättre ställe. Han hade blivit spårad till Abbottabad. Samma stad som jag tillbringat en natt i drygt sju år tidigare. Om jag bara hade anat.

När det ljusnade återupptog jag cyklingen och trafiken var fortsatt ganska hård, men efter cirka fem mil tunnade det ut och jag började njuta av cyklingen. Eftersom jag var van vid att det fanns byar så gott som överallt så bar jag inte på så mycket vatten för att spara vikt. När vattnet var slut sen en timma tillbaka och byarna hade haft oförskämdheten att helt plötsligt upphöra utan att tala om det innan, så var jag tvungen att tigga vatten ifrån ett par vägarbetare som jag passerade på vägen. De hade sitt vatten inne skuggan av deras tält och var svalt och gott. Ett tag senare, efter ett litet bergspass kantat av barrträd, köpte jag en melon som jag åt strax utanför byn. Jag lutade mig mot ett träd i vägkanten och åt men började må dåligt så jag gav bort en halva till en gammal man som vandrade vägen fram. Han satte sig i vägkanten och åt tacksamt och skakade hand med mig när han var klar. Jag mådde allt sämre och orkade inte börja cykla med en gång utan låg och vilade i någon timme. När jag sen fortsatte hade jag mycket ont i huvudet precis bakom ögonen och jag fick kämpa för varje meter. Samtidigt kom jag också in i ett område som är ökänt bland cyklister: Barn kastade sten, gjorde miner och var allmänt dryga och gjorde diverse utfall mot mig när jag cyklade förbi.

På kvällen tog jag in på hotell i byn Batgram, som fjorton månader senare skulle få svåra skador under den nämnda jordbävningen. Fyratusenfemhundra av den lilla byns invånare skulle omkomma, men det var det ingen som visste när jag var där och yrade av feber. Jag blev kvar i fyra dygn. Röda prickar hade dykt upp på mina ben och detta samt den höga febern och smärtan bakom ögonen och i nacken fick mig att misstänka denguefeber, fast jag gick aldrig och testade mig eftersom det inte finns något att göra i alla fall. Det femte dygnet var jag nog feberfri fast jag var oerhört svag eftersom jag knappt hade ätit något under dagarna i byn. Jag cyklade de fem milen till Besham och tydligen var jag fortfarande kvar i det ökända området längs södra delen av Karakoram highway. Vid ett tillfälle närmade jag mig ett stort plakat med reklam för Pepsi och då jag såg en yngling sittandes i diket stannade jag och frågade om det fanns någon kiosk i närheten. När han upptäckte mig började han ögonblickligen skrika för full hals och sen slängde han sig sen i en halvcirkel runt mig och gurglade fram ett mycket underligt ljud. Han snubblade omkring i vägkanten någon sekund innan han kom upp på vägen bakom mig och tog upp en sten vilken han lyfte över huvudet som en basebollspelare. Allt detta gick på ett par sekunder och jag förstod inte ett dyft. Hallucinerade jag på grund av febern? Jag var så svag och kunde inte ta in och analysera omgivningen. Jag lämnade honom med sina tokerier, men när jag befann mig på tjugo meters håll kastade han stenen efter mig och jag hånskrattade när han missade grovt.

Natten i Besham blev jobbig och jag feberyrade natten igenom och vaknade vid femtiden på morgonen av att jag badade i svett. Fläkten i taken hade fungerat en stund på kvällen, men sen dess fanns det ingen ström i byn. Jag mådde fortfarande dåligt men tanken på att stanna där jag befann mig i var inte lockande. Jag orkade inte äta någon frukost utan satte mig på cykeln omedelbart. Vägen började dock bli mycket intressant då den blivit uthuggen i bergsväggen högt ovan Indusfloden. Vyerna piggade upp mig och gav mig styrka. Det enda skydd som fanns var en tjock men låg stenmur som skydd intill stupet på min högra sida. Under dagen cyklade jag bara fyra mil men det tog ovanligt lång tid då jag stannade hela tiden. Ibland för att det var vackert, men oftast för att jag inte ville pressa mig hårdare än nödvändigt. Jag svettades kopiöst och pulsen ökade vid minsta kraftansträngning. När jag vid ett tillfälle cyklade längs vägen mötte jag en tonåring som vallade en ko i min motsatta riktning. När han fick syn på mig lämnade han djuret vind för våg och sprang iväg. Några hundra meter längre fram såg jag hur han vek av in på en liten gård och när jag sen cyklade förbi så stod han med en högaffel i händerna och måttade den mot mig. Det enda jag kunde göra var att skaka på huvudet och fortsätta cykla. Jag var till och med för sliten för att ställa mig själv frågan varför? En stund senare stod en ung pojke i vägkanten i en röd turban och knöt ena handen i luften ovan sitt huvud och vrålade “Pashtu, Pashtu, Pashtu” när jag cyklade förbi. När jag passerat tog han upp några småstenar och slungade iväg dem efter mig. Under tiden hade hans lillasyster dykt upp och börjat skrika sig hes efter pengar. Först kastar de sten på mig och sen tigger de pengar? Vad smart.

På kvällen började aptiten komma tillbaka och jag åt ett stort mål mat för första gången på nästan en vecka. Jag gick ner till Indus och satte mig på ett klippblock och tittade förhäxat på det bruna vattnet som rann förbi i ett rasande tempo några decimeter framför mina fötter. Dagarna rann iväg och naturen blev allt finare, folket i omgivningen började åter bli sig själva och jag återhämtade mig allt mer ifrån febern, även om jag var långt ifrån på topp. Strax utanför Chilas hade jag ett långt samtal med en projektledare som höll på med att planera bygget av en jättelik damm, ett bygge som skulle var klart år 2014 och lägga en nio mil lång sträcka av vägen under vatten. Istället skulle vägen i framtiden gå några hundra meter högre upp i bergen. Under dagen såg jag att min kamera var sönder. Baksidan av den var intryckt cirka 15 millimeter och gjorde så att ljus trängde in och förstörde filmen. Det var inte svårt att förstå varifrån den skadan kom ifrån! Jag förbannade traktens barn och tonåringar en lång stund, men kom fram till att det kunde ha varit mitt pannben som sprack om en sten hade träffat mig istället för min cykelväska. Det fick mig i alla fall att lugna ner mig något. Vägen blev allt mer ett knaggligt kaos på grund av mindre eller större stenras. Ibland var det så illa att jag fick gå av och lyfta cykeln över nerfallna stenblock. I den lilla byn Thalichi campade jag en natt i trädgården till ett hotell. När jag tittade söderut såg jag världens nionde högsta berg, Nanga Parbat, breda ut sig och när jag tittade norrut så såg jag det lägre men vackrare Rakaposhi. I skymningen låg jag utanför tältet och tittade på en vollybollmatch på en plan med antagligen världens vackraste vy med just Rakaposhi i bakgrunden. Tyvärr hade jag fortfarande ingen kamera. Under natten blev det för varmt i tältet så jag flyttade ut och la mig på liggunderlaget som jag hade rullat ut på gräsmattan bredvid tältet. Efter en stund började det åska och några minuter senare kände jag regndroppar i ansiktet så jag flyttade mina saker upp på en trappa som låg under tak. Där låg jag sen och sov fram till gryningen då jag packade ihop och tog mig genom oändligt fin natur fram till Gilgit.

Efter att ha slappat några dagar i Gilgit så tog jag en buss de sista milen upp till Hunzadalen. Jag var fortfarande svag efter denguefebern. Jag satt längst fram och kände ett sting av besvikelse när jag såg dalen breda ut sig. Jag mindes orden ifrån hotellägaren i Gdansk, och visst, dalen var sagolik men jag hade gärna velat se den ifrån cykelsadeln. Men hade jag tvingat mig att cykla så hade jag i alla fall inte kunnat uppleva dalen på ett rättvist sätt. Efterdyningarna av febern gjorde det jobbigt att till och med beställa in frukost om morgonen. Jag hoppade av i byn Karimabad och tog in på ett hotell där jag betalade under sju kronor natten för en sängplats i en sovsal. Det är och förblir troligen min billigaste sovplats. Ja, förutom hundratals gratisnätter såklart.

Dagen efter kände jag mig bättre och fick idén att leka bergsklättrare. Jag vandrade upp i bergen bakom Baltitfortet med snögränsen som mål. Tyvärr hade jag ingen ryggsäck med mig så jag bar min mat och mitt vatten i två vita plastkassar. En i var hand. Jag kände mig som en amatör. Vilket jag naturligtvis var. Jag var nog till och med den största amatör som någonsin hade vandrat i Karakorambergen. De första timmarna gick det bra förutom att jag fortfarande var svag efter febern samt det faktum att det inte var direkt bekvämt att klättra med packningen i två plastkassar. Snön närmade sig men vid en lodrätt bergsvägg tog mina försök att nå den magiska gränsen slut. Att utan rep klättra uppför en lodrätt vägg var inget jag hade lust med för tillfället. Istället satt jag och njöt av utsikten, nedanför mig såg jag det gamla fortet som en brun prick och jag var omringad av enorma vita berg som till exempel Ultar Sar, Diran Peak och naturligtvis det mytomspunna Bublimotin, även känd som Ladyfinger Peak, som tornade upp sig någonstans väster om mig, skymd av bergsväggen som just hade hindrat mig ifrån att nå snögränsen.

Ett antal timmar senare var jag tillbaka nere i dalen där jag fick vila en lång stund för att repa mig från dagens vandring. Jag träffade en dansk turist, Christian, som bodde på samma hotell. Senare på kvällen gick vi upp till det enda stjärnrankade hotellet i byn för att prova på ännu en lokal förseelse. Hunzavatten. viket naturligtvis inte är något annat än hembränd sprit gjord på mullbär. Det jag minns av kvällen var mycket trevligt.

Vägen till Kathmandu

Någonstans i Pakistan började idén till en ny rutt att ta form. Jag kom fram till att jag hellre ville till Indien och Nepal än till Kina. Sagt och gjort. Kathmandu var helt plötsligt mitt nya slutmål. Efter veckorna som jag hade spenderat längs Karakoram highway och i Hunzadalen så tog jag en nattbuss samma väg tillbaka. I Islamabad besökte jag Indiens ambassad för at ansöka om visum. När detta var klart funderade jag på vad jag skulle hitta på under de fem dagar som det skulle ta att få tillbaka visumet. Valet var egentligen mycket enkelt. Jag tog en buss till staden Peshawar i Nordvästra gränsprovinsen – staden som under 80-talet hade varit centrum för de mujahedin som slogs mot den Sovjetiska ockupationen. När jag hoppade av bussen i Peshawar gick jag någon kilometer in till de mer centrala delarna och letade reda på ett hotell. När jag gick in i receptionen hälsades jag välkommen av den gladlynte hotelldirektören som undrade om jag ville röka hasch med honom. Jag flinade till lite av den direkta frågan och tittade ner på den lite skrynkliga cigaretten han hade i ena handen. Jag tackade artigt nej och direktören blåste ut ett moln av sötaktig rök och ryckte på axlarna. Bakom honom stod något som fångande mitt intresse. En kalasjnikov stod nonchalant lutad mot väggen bredvid ett kylskåp och en bokhylla med veckotidningar. Direktören såg att jag stirrade på vapnet och började skratta mellan blossen. Förr, berättade han – brukade jag låta turister skjuta en salva upp i luften. Men på senare tid så har polisen börjat klaga så hemskt. Välkommen till Peshawar.

I staden träffade jag två andra turister och på kvällen gick vi till en enkel utomhusrestaurang och åt för att efteråt ströva runt på staden gator och torg som var präglade av karnevalsstämning med anledning av firande av självständighetsdagen. I mina ögon, eller kanske framförallt öron, så firade man genom att låta så mycket och högt som möjligt, detta med hjälp av stora blåsrör som alla bar med sig och det var uppenbarligen högsta poäng på att lyckas blåsa en västerlänning i örat med hjälp av dessa rör. Det var något jag fick uppleva i allra högsta grad. Vi gick och strosade längs gatorna då en stor folkmassa plötsligt vällde in som en vägg mot oss och innan vi hunnit fråga oss vad det var som pågick såg vi hur en pluton poliser slog några eftersläntrare i ryggen med bambukäppar. Sekunden efter stod vi öga mot öga med en av dessa poliser. Allt gick mycket snabbt men när han såg att vi inte sprang iväg höjde han käppen för att slå oss varav han ögonblicket efter förstod att vi var förvirrade turister. Polisen frös för ett ögonblick till is med bambukäppen höjt över huvudet och allt var väldigt stilla under den korta tiden. Sen vaknade poliskonstapeln till och verkade för en sekund i det närmaste skämmas. Men sen vände han sig om och började slå ett par lokala shalwar kameezklädda killar. Några sekunder senare var både folkmassan och poliserna försvunna bakom oss och vi brast ut i gapskratt och frågade oss vad det var som egentligen precis hade hänt.

Dagen hade kommit då jag skulle ta mig till det legendariska Khyberpasset mellan Pakistan och Afghanistan. De båda turisterna från dagen innan hade gjort mig sällskap. För att få tillstånd för att resa väster om Peshawar så måste man först gå till ”Ministry of Tribal Affairs” och där införskaffa ett tillstånd samt hyra tre soldater som fungerar som chaufför, guide och livvakt i ett. När de här sakerna var avklarade så hoppade jag upp på pickupflaket och drog västerut. Det första stoppen kom vid jamrudfortet där våra pass och tillstånd kontrollerades. Vid sidan av vägen så tog jag ett kort (jag hade lagat min kamera i Islamabad) på en skylt som skrek: ”Entrance forbidden to foreigners”. Men vi hade ju vårt tillstånd och vi åkte snart vidare mot det bergspass som sett erövrare som Alexander Den Store, Djingis Khan och den kanske mest blodtörstiga av dem alla, Drottning Victoria av Storbritannien, som absurt nog också kröntes till Kejsarinna av Indien, passerat genom seklerna. Väl uppe på passet lånade vi ett av militärernas vapen medan de låg och sov i skuggan, det var dags för de obligatoriska machokorten där vi turades om att vifta med vapnet framför varandras kameror. Vi stannade någon timme på toppen innan vi väckte soldaterna och berättade att vi ville åka tillbaka till Peshawar.

virgintour-gp-10

virgintour-39

Några minuter senare i byn Landi Kotal ville vi hemskt gärna stanna för att dricka en juice. Soldaterna sa att det var förbjudet att stanna i byarna längs vägen, men efter att vi hade bearbetat dem med våra verbala tjat gav de med sig och stannade. Vi gick uppför en gata där det fanns ett par juicebodar och väl där så började nyfikna människor stanna och titta på oss. Många ställde frågor och allt var frid och fröjd men jag såg inga kvinnor ute på gatorna. Inte en enda. Snart var det en stor folkmassa runt om oss och deras nyfikenhet drev dem allt närmre inpå oss. Till slut stod jag ensam i mitten på en cirkel och det var först då som jag upptäckte att folkets karaktär hade ändrats. Frågor på engelska kastades emot mig och mina svar möttes enbart av hån. Tanken på att vi inte borde ha stannat i byn tändes inom mig. En lång yngling med svart skägg och traditionell dräkt klev fram och ställde sig framför mig och stirrade mig rätt in i ögonen. Han frågade upprört om jag var muslim: -Are you muslim? -Are you muslim? När jag nekade så skrek han bara ett enda ord, gång på gång. Why? Why? Why? Folkmassan trängde sig på ännu mer och snart var det svårt att ens röra på. Svarta ögon stirrade på mig, en del med ilska, några med häpnad och andra med likgiltighet. En del av de vitklädda männen hade en kalasjnikov vilandes på sina axlar. Jag ställde mig på tå för att kunna se över folkmassan och såg att engelsmännen befann sig i liknande situationer en bit bort. Uppifrån måste det ha sett ut som tre vita cirklar med en svart prick i mitten på varje cirkel. Och jag var väl medveten om att jag var en av de svarta prickarna. När jag vred på huvudet såg jag en av våra soldater. Han såg livrädd ut och när hans ögon mötte mina signalerade han att vi var tvungna att fly. Jag reagerade omedelbart och trängde mig igenom muren av åskådare och sprang mot bilen. Jag såg i ögonvrån att de andra gjorde samma sak. Ögonblicket senare ligger vi på flaket och jag hyperventilerar och är skärrad och överlycklig på en och samma gång. Det var äventyr jag sökte och det var äventyr jag hade fått. Så varför klaga?

Under veckan efter händelsen vid Khyberpasset så tillbringade jag kvällarna uppe på taket till mitt hotell i Rawalpindi drickandes kopiösa mängder hett te. Ofta gjorde en irländare vid namn Tom mig sällskap. Vi satt där med fötterna på räcket och spanade ut över staden och drack vårt te medan vi väntade på vårat respektive visum. Till en början pratade vi mycket både två, men när Tom började berätta sin historia så blev det naturligt för mig att vara tyst och istället lyssna. Tom hade fem år tidigare cyklat ut ur New York, där han jobbat under några år, med Alaska som mål. Väl i Alaska vände han söderut och kom långt senare till södra Argentina. Där vände han norrut igen och cyklade tillbaka till New York. Det tog tre år. Ifrån New York flög han hem till Irland där han stannade en månad och sen började han cykla igen. Genom Mellanöstern och genom Afrika. Ifrån Kapstaden flög han till Singapore och cyklade genom Asien. Två år efter han lämnat Irland såg han min cykel på hotellet i Rawalpindi och frågade mig om jag också var en cyklist. När jag berättade tycktes han inte bli det minsta imponerad, utan sa bara snabbt att han tyckte jag var ute på en kul resa. Ungefär som om han hade gjort en tio gånger längre resa själv. Vilket jag fick reda på senare att han alltså faktiskt hade. Vi satt och pratade varje kväll och kom på att vi både två hade varit i Egypten under december månad 2002 och när jag berättade att jag faktiskt hade träffat på ett par cyklister ute i Libyska öknen visste han vilka de var. Han förklarade exakt hur de såg ut. De hade cyklat tillsammans ett tag, Tom och de två andra. Världen är så liten och cykelvärlden tycks vara ännu mindre. Tom berättade många historier om sina resor och då särskilt om sin Afrikakorsningen. Jag lyssnade och sög åt mig all information jag kunde. Han berättade om Etiopien. Jag minns hur han grimaserade och skrattade tyst samtidigt som han sakta skakade på huvudet. Jag minns hur han vred sig mellan teklunkarna och hur han log åt det uppenbarligen absurda som jag då inte förstod men som jag idag, i skrivande stund, förstår mycket väl. Att cykla genom Etiopien kan verkligen vara mycket speciellt. Historierna som Tom berättade där på taket i Rawalpindi bidrog till att jag själv skulle korsa Afrika några år senare. Och idag vet jag varför han skakade på huvudet och log vemodigt när han berättade för mig om Etiopien. Idag förstår jag honom.

Jag skrev tidigare att det skulle ta fem eller kanske sex dagar att få visumet till Indien. Så sex dagar efter jag lämnat in ansökan åkte jag tillbaka till ambassaden för att hämta ut det. Men tyvärr fick jag bara svaret att jag skulle komma tillbaka på lördagen. Tre dagar senare åkte jag dit men när det var min tur sa mannen bakom luckan att visumavdelningen är stängd på lördagar. Jag förklarade att jag hade blivit ombedd att komma just idag. Kan vi lösa det på något sätt? Men för andra gången sa mannen med ett robotliknande tonfall att det var stängt: ”Det är stängt, det är lördag”. Och återigen försökte jag förklara att jag mycket väl vet att det är lördag, men att jag faktiskt hade blivit ombedd att komma just idag. ”Det är stängt, det är lördag”, svarade robotmannen bakom luckan. Pratstunden fortgick någon minut till, men någon förklaring fick jag naturligtvis inte.
På måndagsmorgonen gick jag tillbaka till ambassaden och fick svaret att jag skulle komma åter vid femtiden för att få mitt visum, vilket jag svalde med en suck. Varför hade han inte sagt tidpunkten i lördags? När klockan var fem så fanns det två köer att välja mellan och jag frågade en anställd om vilken kö jag skulle stå i och han pekade utan tvekan på den vänstra. Men en timma senare frågade jag för säkerhetsskull igen och då fick jag svaret att jag skulle stå i den högra. Det var bara att gå ur kön som jag väntat i och ställa mig sist i den andra. Efter trettio minuter kom det en vakt och talade om att jag står i fel kö. Jag skulle stå i den vänstra. Jag blev gråtfärdig men bytte kö igen. Sistaplatsen var naturligtvis reserverad för mig. När det bara var några få personer kvar i kön framför mig så börjar två äldre tanter att bråka med varandra. Antagligen om vems tur det var att bli betjänad. Mannen bakom glasrutan blev uppenbarligen rädd för han stängde luckan och gick hem. Jag stod kvar där i kön utan visum i passet och började återigen nästan att lipa av frustration. Jag bultade på träluckan några gånger och mannen öppnade faktiskt och sa att jag ska komma tillbaka en annan dag. En annan dag? Snälla, tiggde jag och talade om att jag redan hade väntat i elva dagar på mitt visum och att jag hade blivit lovad att det bara skulle ta fem eller sex dagar. Mannen sa med sin indiska engelska att jag skulle komma tillbaka en annan dag. Det fanns inget att göra utan jag unnade mig en taxiresa tillbaka till grannstaden Rawalpindi. Dagen efter stod jag åter i kön på samma ambassad och var nervös för att något skulle hända som innebar att jag inte fick mitt visum den här dagen heller. Men jag lyckades komma fram till luckan utan att något oväntat inträffade. Mannen bad om mitt pass och jag räckte över det genom den förbannade glasrutan. Sen tog mannen ett pappersark och rev bort en tom visumlapp och satte sin signatur och några stämplar på det. Därefter klistrade han in visumet i passet och gav tillbaka det till mig. Jag var chockad! Var det allt som jag hade väntat på i tolv dagar? Att en sekreterare tar ett tomt visum och kluddar ner sin namnteckning, klistrar in det i passet och ger tillbaka det med ett hånflin? Det var mindre än tio sekunders jobb. Det var mycket nära att jag rev ur visumet och slängde det i ansiktet på mannen framför mig. Det var så frestande och det enda som skulle ha hänt var ju att jag skulle få fullfölja min ursprungliga plan och cykla till Kina istället för till Indien. Men istället svalde jag och tackade mannen så mycket och vände mig om och gick ut ur ambassaden och kände mig lika bruten som Steve McQueen efter åren i isoleringscellen i rollen som Papillon. Ni vet när han linkar iväg i korridoren ut på fängelsegården? Ja, Herre Gud. Kära Indien.

En tid senare, efter ännu en gång ha fascinerats av Lahores sevärdheter som till exempel den enorma Badshahimoskén med plats för hundratusen människor, cyklade jag ut ur staden med sikte på världens största demokrati: Indien. Vid gränsen frågade en pakistansk tjänsteman vart jag varit och när jag svarade att jag bland annat besökt Peshawar beordrade han ett par vakter att söka igenom mina prylar. De var inte tysta under tiden. Peshawar? Så du gillar hasch? Vi vet att du röker! Alla som åker till Peshawar röker hasch. Har du stoppat något i väskorna? Jag fick aldrig klart för mig om vakterna blev glada eller besvikna när de inte hittade något hasch. Väl ute ur tullbyggnaderna cyklade jag förbi de ölförsäljare som hade som affärsidé att sälja öl till törstiga turister som nyss kommit ut ifrån det ganska torrlagda Pakistan. Jag köpte aldrig någon öl, men tyckte ändå att idén var strålande.

virgintour-38

Punjabs gröna och frodiga landskap låg  nu framför mig och ofta cyklade jag i sällskap med en eller annan nyfiken sikh som uppenbarligen var mycket stolta över den första stora staden i Indien, Amritsar. Inne i staden tog jag sikte på sikhernas allra heligaste och kulturella center, Harimandir Sahib, mer känt som det Gyllene templet. Jag kom fram och blev tilldelad en säng i en av templets byggnader som fungerar som vandrarhem och under resten av dagen gick jag omkring i tempelområdet och andades in det nya landet med alla mina sinnen. Att få stå vid ett av världens mest spännande byggnadsverk och få se och höra den roll som den fortfarande utgör var mycket intressant. Många av världens stora klassiska sevärdheter som Angkor Wat, Machu Picchu, Petra och så vidare används ju faktiskt inte längre. De är något av en arkeologisk upplevelse medan det Gyllene templet fortfarande är levande.

virgintour-40
virgintour-41

På morgonen dagen efter började jag cykla mot staden Pathankot. På vägen dit frågade jag en indier efter vägen men han ville hellre dricka te tillsammans med mig så han vägrade först att svar på min fråga. Vi satte oss därför en stund i vägkanten och drack te, den gamle indiern och jag. Efter en stund var han nöjd och gav mig ett svar. Jag cyklade ut ur det gröna Punjab och rullade in i delstaten Himachal Pradesh. Trafiken tunnade ut allt mer ju närmre bergen jag kom och jag hyllade Indien, folket och mitt cyklande liv i mina tankar. Jag var även en smula girig och passade på att hylla landets prisnivå. En gång betalade jag till exempel sjutton kronor för ett rum som till och med hade med kabelteve. De hade kabelteve men tyvärr ingen dusch, men ingen kan ju få allt här i livet. Och istället för en dusch bar de in hinkar med vatten som de hade värmt över öppen eld så att jag kunde tvätta av mig dagens cykeldamm inne på mitt rum. Samtidigt som jag tvättade av mig kunde jag se nyheterna på BBC och plötsligt insåg jag att två världar kolliderade där på mitt hotellrum i södra Himalayas rullande kullar.

Macleod Ganj – byn där Dalai Lama leder sin exilregering stack upp som ett gråvitt schabrak ur de gröna barrträdsprydda sluttningarna som låg som en buffertzon mellan de grå kala berg som definierade den södra början på världens mäktigaste bergskedja och de bördiga slätterna nere i dalarna. Vägen upp till byn var mycket jobbig och bitvis orkade jag inte cykla utan gick bredvid och knuffade cykeln uppför och det var verkligen en mycket skön känsla när backen äntligen tog slut och jag rullade genom en litet skog med en kolonial kyrkogård som signalerade att jag till sist var framme vid ortens utkanter. Jag kom att stanna i tio dagar vilket var betydligt längre än planerat, men då jag var relativt sliten och byns enorma turistutbud kom till användning. Förutom korta promenader i omgivningarna och besök i några buddisttempel blev det en del festande med andra resenärer samt slappande på något café med en bok eller så hängde jag på de ställen som ständigt visade nya piratkopierade Hollywoodfilmer i de små biografer som fanns lite överallt. Maten i byn var många gånger superb, men min absoluta favorit var de tibetanska momos fyllda med kokt potatis och chili som jag alltid köpte av en gammal gumma som under dygnets alla ljusa timmar stod vid bönehjulen på byns huvudgata. De ljusbruna degknytena var fantastiska och mycket beroendeframkallande.

virgintour-42

När jag lämnade Dalais hemby bakom mig tog jag sikte på Palampur, där jag ville se ett vattenfall. Jag ställde av cykeln på ett hotell och tillbringade sen ett par timmar med att lokalisera fallet vilket var något som jag dock inte lyckades med. En del personer som jag frågade efter hjälp hade aldrig ens hört talas om att det skulle finnas ett vattenfall i närheten av deras by. Andra visade mig bombsäkert åt ett håll som sen skulle visa sig vara fel och vissa pekade helt enkelt tillbaka mot den väg som jag hade kommit ifrån. Trots att jag inte hittade fallet så var det en bra och rolig dag. På vägen tillbaka så ville jag ta reda på hur jag skulle cykla dagen därpå så därför stannade jag till på ett internetcafé och frågade personalen hur jag ska cykla för att komma till byn Mandi. Det slutade med att caféinnehavaren hämtade en kompis som jobbade på den lokala tidningen. Efter en sund kom det två journalister som gjorde en kort intervju samt tog en bild på mig med cykeln i högsta hugg. De lovade att de skulle maila över resultatet, men flera år senare så väntar jag fortfarande. Men det kanske kommer nästa vecka. Vem vet.

virgintour-43

Dagarna i den här delen utav Indien rasade iväg i en allt snabbare takt. Jag cyklade upp och ner, ner och upp, och la byar som Mandi, Bilaspur och Darlaghat bakom mig. En natt sov jag på ett hotell där tre grova träbalkar trängde in en halvmeter i rummet från ena väggen och jag undrade varför de helt enkelt inte hade sågat av dem. Flera gånger varje dag cyklade jag igenom flockar av apor som ockuperat båda sidorna av vägen och jag stannade ofta till så nära det gick och tog bilder eller stod bara och log åt dem. De verkade rädda, men samtidigt var de så nyfikna att de inte gav sig av. De hoppade upp på stenblock, upp i trädens grenar och upp på varandra samtidigt som de tjattrade på apors vis. Vägarna gick hela tiden ner och upp, upp och ner. Men mest upp, tyckte jag. Höjderna var oftast helt kala och spår av erosion syntes oroväckande ofta och jag visste att samtliga kullar hade varit täckta av djupa skogar bara några decennier bakåt i tiden. Jag närmade mig Shimla, den stad i Indien som bär mest spår ifrån den brittiska kolonisationen, och de sista fyra milen gick det konstant uppför. Den allra sista biten cyklade jag rent av inne i ett moln. Jag njöt och hade en av de där dagarna då jag inte tycktes kunna bli trött. Jag pressade mig själv som under ett träningspass flög i det närmaste upp för bergspasset. Ibland körde jag om lastbilar och mopeder som kämpade sig uppför den slingrande vägen och när jag passerade dem brukade de tuta eller vinka åt mig.

Jag hade blivit rekommenderad ett visst hotell som låg mitt i stadens centrum, men för att kunna ta mig dit var jag tvungen att forcera en gågata. Först rullade jag fram men blev omedelbart stoppad av en polis som sa åt mig att inte cykla längs gågatan. Jag hoppade av och började gå, men blev återigen stoppad. Jag försökte förklara att jag ju var tvungen att ta mig till mitt hotell och för att nå dit var jag tvungen att passera denna gågata, men polisen var obeveklig. Eftersom jag varken fick cykla eller leda cykeln till mitt hotell, vilket jag i och för sig inte såg som något konstigt eftersom det ju faktiskt var en gågata, så lyfte jag upp cykeln på mina axlar och började gå mot hotellet. Men tyvärr verkade det även vara förbjudet att bära på en cykel längs gatan, för polisen stoppade mig igen och så åt mig på skarpen att dra därifrån. Jag gjorde det och letade reda på ett annat hotell i närheten. Shimla var säreget. När man stod framför vissa av byggnaderna såg det ut exakt som jag föreställde mig att en liten stad i det sena 1800-talets England gjorde. Detta ihop med att apor tycktes ha konkurrerat ut människan i fråga om antal och moln ibland drog in och omslöt den viktorianska arkitekturen i en tät dimma gav staden en nästan surrealistisk känsla. Det hör också till att hela staden ligger på en brant sluttning och ser att kunna rasa ner i dalen vilken sekund som helst.

virgintour-44

Efter Shimla cyklade jag via Nahan och Dhera-dun till Rishikesh och korsade samtidigt gränsen till delstaten Uttaranchal. På vägen såg jag en elefant vilket fick mig att tjuta av glädje. Jag stannade ett slag och pratade med elefantens mahout och hans två följeslagare som var klädda i varsin aprikosfärgad kurta med matchande turban. Vi hade lite svårigheter med att förstå varandra, men de log och jag log och vi skakade varandras händer och önskade varandra en fortsatt god dag. På den här tiden visste jag inte att elefanter tämjs genom tortyr. Bara en stund senare stannade jag utanför en muromgärdad polisstation och tittade på en ormtjusare med sin kobra. Han satt på huk och spelade på en stor flöjt och ormen dansade efter hans pipa. Bredvid honom låg det några mynt som poliserna uppe på muren kastat ner som tack för den uråldriga underhållningen. Även jag gav honom några mynt. På den här tiden visste jag inte att ormtjusare brukar slita ut huggtänderna på ormarna eller till och med sy igen munnen på dem. När den till sist dör av svält skaffar ormtjusaren en ny så att turisterna kan fortsätta att ge honom pengar.

virgintour-46

virgintour-gp-12

En dag såg jag något som fick mig att rycka till i sadeln och bli illa till mods. Jag satt som vanligt och dagdrömde när jag plötsligt fick se en död människa inrullad i vitt tyg nere vid floden, vilket fick mig att återvända till verkligheten. Jag stannade till en stund och tittade, men jag kände mig inte bekväm och visste inte om jag trängde mig på. De lyfte upp kroppen på ett bål som enligt traditionen ska bestå av ved, saffran, sandelträ, mysk, och kamfer. Sen tände de på. De sörjande satte sig på flodens klippor medan elden tog fart. Jag cyklade vidare med en känsla av olust inom mig.

Den heliga staden Rishikesh ligger vid Gangesfloden djupt nere i de gröna dalarna mellan Sivalikbergen och hade länge varit ett givet stop för mig. Jag stannade några dagar i staden som Lasse Berg beskrev som: ”religiöst tingeltangel och kommersialism, ett Saint-Tropez för religionens jetset” i sin bok Längs Ganges. Och visst har han en poäng. Både Beatels, Kate Winslet och diverse tyska ministrar har ärat staden med sin närvaro. Men trots turistfrekvensen fortsätter Rishikesh att dra till sig hinduiska pilgrimer. Under mina dagar i byn fick jag uppleva en religiös ceremoni vid Ganges strand. Ett par dussin ungdomar i orangea dräkter satt på en stentrappa med ansiktet mot floden. En helig man pratade och sjöng i en mikrofon så att marken skakade, eldar brann i skålar formade som ormar och alla Indiens gudar tyckes vara närvarande. Det hela var så mäktigt att jag fick gåshud av upplevelsen. I Rishikesh bläddrade jag också i min dagbok och insåg att det hade gått exakt ett halvt år sen den dag då jag hade cyklat ut ur min hemstad.

virgintour-gp-7

virgintour-45

Nästa by som jag kom till hette Devprayag. Den låg vackert precis vid flodstranden och det första jag lade märke till var den röda plattform där man kan ta sig ner i vattnet för ett heligt dopp. I skymningen gick jag själv dit med min lilla handduk slängd över axeln. Vattnet var kallt, men skönt. Det är faktiskt precis här som Ganges blir Ganges. Två floder möts, Alaknanda, som har sin källa i Bhagirath Kharak och Satopanthglaciärerna högt uppe i bergen. Den andra floden heter Bhagirathi och rinner ner ifrån sin källa i Garhwal. Men det är först här som vattenflödet får sitt namn Ganges. Jag simmade omkring en stund och när jag var på väg upp kom en tysk kvinna med en målad röd tilak i pannan och berättade med låg och förtrogen röst att Ganges magi minsann var väldigt kraftfull just här i Devprayag. Därför gjorde jag rätt i att bada just här, viskade hon hemlighetsfullt.

virgintour-47

Ju längre österut jag färdades, desto finare blev naturen. De dåliga småvägarna högt uppe i de skogsklädda bergen tvingade mig ofta att stanna och leda cykeln genom stycken av djup lera. Ibland sjönk jag ner så djupt att leran välde över skaftet på mina skor där det torkade och blev till torr sand som kliade och skavde. Det hände att jag passerade områden som helt hade rasat och då gick det inte ens att leda cykeln utan jag fick bära den på ryggen över stenblocken som spärrat vägen och någon enstaka gång fick jag vada över floder där vattnet gick upp till låren på mig. Det var ofta jobbigt, men också väldigt kul. Flera gånger varje dag tvingades jag dock stanna och göra rent cykel för att över huvud taget få den att rulla under de sträckor som faktiskt gick att cykla som vanligt. Vägen blev snart bättre och asfalten jag cyklade på var både bred och hel och ofta kantad av varningsskyltar med mycket roande text som till exempel “On the bend, go slow friend” eller “If you are married divorce speed” eller varför inte “Alert today alive tomorrow”. Ibland var texten så bisarr att jag började skratta hysteriskt i sadeln och blev på så sätt en verklig trafikfara.

virgintour-48

Jag rullade förbi Gwaldam och Karnaprayag och på vägen till Almora stannade jag en natt i den lilla byn Kausani där taket till mitt hotell bjöd på en sagolik vy över snöklädda bergstoppar som Nanda Devi, Trisul och Panchchuli belägna ett stenkast längre norrut i området Kumaon, området som är förevigat av tigerslaktaren Jim Corbett i hans bok ”Man-eaters of Kumaon”. Men trots antihjälten Corbetts ihärdighet, finns det som tur är fortfarande några få vilda tigrar kvar i Kumaon. Men antagligen inte värst länge till. Kanske är de borta när du läser detta. I Almora tog jag några dagar ledigt. Ena kvällen drack jag whisky på hotellets terrass tillsammans med några turister ifrån Kolkata och den andra gick jag på ett tivoli där det bland annat fanns ett pariserhjul där två tonåringar stod inne i hjulet och klev på de vågrätta stålbalkar som höll ihop hjulets yttersidor för att få det att snurra, ungefär som hamstern på sitt hjul. På vägen mot Dania så körde en kille förbi mig på en vespa och signalerade att jag skulle stanna. Han berättade att han var en lärare och då hans föräldrar bodde precis i närheten så skulle han gärna vilja se att jag följde med och fick i mig en matbit. Jag tackade ja och några minuter senare satt vi i hans föräldrars hus och käkade äpplen och drack te. Han visade en bild på sin far då han några år tidigare tog emot priset som årets lärare i Indien. Det måste ha varit en verklig bedrift att få ett sådant pris med tanke på att det måste finnas en och annan lärare bland Indiens 1200 miljoner invånare.
Dagen efter började bra med fina långa nerförsbackar genom fin natur. Sen skulle jag ta en skarp sväng och började bromsa in. Mitt i en oljefläck. Några sekunder senare låg jag på marken utan att ha förstått vad som hänt. Jag undrade om jag hade skadat mig eller inte och när jag började känna efter fastnade blicken på mitt vänsterben som tycktes vara vridet i 180 grader. Mitt hjärta hoppade över ett slag innan jag förstod att det bara var byxorna som vridit sig och som därigenom gav en illusion om att benet var av. Jag lyfte upp cykeln som till hälften låg över mig och insåg att jag kanat cirka tio meter på oljefläcken och att jag hade stannat bara ett par meter ifrån ett femton meter högt stup. Jag hade ont i kroppen i några dagar och hade en hel del skrapsår fast det gick bra att fortsätta cykla bara några minuter efter fallet. Några indier som hade sett min vurpa kom fram för att se att allt var bra, men nickade bara tyst mot mig när de såg att jag var okej.

Senare på dagen hade jag cyklat flera mil uppför ett pass som aldrig tycktes ta slut. Då jag hade ont i kroppen efter fallet vill jag inget hellre än att nå toppen. Jag blev allt tröttare och till slut ledde jag cykeln och stannade ofta för att vila på stenräcket som kantade vägen eller för att koka kaffe på mitt kök eller för att äta chapati och dhal på en dhaba. Jag blev överlycklig när jag äntligen kom upp men insåg snabbt att jag inte alls var uppe utan att det återstod ett antal kilometer till toppen. Jag var dödstrött och såg antagligen mycket sliten ut. Jag cyklade förbi en liten by där en kioskägare bjöd på någon sorts citrusfrukt. En av dem åt jag upp direkt och den andra pressade jag ur i en vattenflaska för att få godare vatten.

Efter att ha sovit några timmar  satt jag återigen i sadeln tidigt på morgonen därpå. Mina handleder gjorde väldigt ont på grund av fallet dagen innan och minsta gupp i vägen fick mig att grimasera. Som tur var så var ofta vägen i sådant skick att det i långa sträckor var omöjligt att cykla så istället fick jag gå bredvid och leda cykeln, vilket faktiskt kändes bättre för mina handleder. Ibland har man tur. Vid ett tillfälle fick jag åter bära cykeln över en översvämmad flod och efteråt var det såklart dags för den långa backe som alltid kommer efter en flodkorsning. Detta pass var dock inte så högt och när jag efter bara ett par timmars trampande var uppe på toppen insåg jag att bergen inte längre dominerade vyn utan istället bredde en tillsynes oändlig dal ut sig framför mig. Och längst ner i den gröna dalen flöt det en flod. Jag blev överlycklig när jag såg den då jag visste vilken det var. Det var Kali. Floden som utgjorde gränsen mellan Indien och Nepal. Det fanns ingen riktig väg mellan länderna utan olika spår korsade varandra huller om buller. Det hade varit lite svårt att se hur jag skulle cykla om jag inte kunde se på lokalbefolkningen och följa i deras spår. Till slut var jag dock både utstämplad ur Indien och instämplad i Nepal och det var bara att börja cykla längs Mahendranagar Highway. Den stora breda asfaltsvägen var överfull av vattenbufflar, vinkande barn, kor, får, gäss och ännu mer vinkande barn på väg till eller ifrån skolan på rostiga och knarrande cyklar. Ibland, även om det var mycket sällan, så kom det ett motorfordon på den breda asfaltsvägen. Det var mycket skönt att slippa trafiken även om det ofta blev totalt kaos när jag stannade i någon liten by för att äta. Alla ville se på mig och ta på mig och prata med mig och titta på min blå cykel. Denna trakt, Nepals terai region, är för övrigt det kanske det billigaste område som jag över huvud taget rest i. En skål med potatissallad betalade jag cirka 70 öre för. Inte farligt dyrt alls.

virgintour-49virgintour-50

virgintour-52

Området var mycket vackert och tvärt om mot klichébilden av Nepal också väldigt platt. Enorma fält bredde ut sig på båda sidor om vägen men på min vänstra så såg man Himalayas fot några mil iväg. En morgon efter att ha cyklat förbi en kontroll bestående av leendes och vinkandes soldater, samt vadat över en gravt översvämmad flod, stannade en yngling mig strax utanför Bardia nationalpark och sa att han kunde erbjuda mig ett billigt rum inne i nationalparken. Han nämnde också att det även fanns två andra cyklister på hans hotell. Jag pratade med honom en stund innan jag bestämde mig för att följa med. Vi gick i cirka tretton kilometer på små skogsvägar där jag ännu en gång fick bära cykeln över en flod och stigarna vi följde var ofta kantade av små hyddor av lera och halmtak och vars små invånare ständigt ropade “Bye, bye, bye” när vi gick förbi samtidigt som de tjöt av skratt. Väl på hotellet som låg mycket mysigt vid kanten av en djup skog så träffade jag de andra två cyklisterna: Arie de Bruijn ifrån Holland samt Monica Mota do Amaral ifrån Portugal. Under de närmaste dagarna dryftade vi precis allt som finns om långfärdscykling och som alltid är det kul att träffa likasinnade. Vid ett tillfälle gick jag också en långpromenad i nationalparken, men tyvärr såg jag ingen av parkens tigrar eller noshörningar utan bara fåglar som jag inte kunde artbestämma samt människor. Hotellets ägare satt en kväll och pratade med oss tre cyklister, som var de enda gästerna. Han beklagade sig hur dåligt affärerna hade gått under det senaste året, han fick knappt några gäster längre. Förr om åren hade affärerna blomstrat. Svackan i hans affärer hade en orsak. En enda dag året innan hade han hållit stängt eftersom han var tvungen att åka till Kathmandu. Just den dagen kom världens största guidebokförlag på besök. Men eftersom han höll stängd så fick inte hans hotell några recensioner alls. När den nya guideboken sen kom ut på marknaden försvann turisterna nästan över dagen. Tidigare hade hans hotell varit ett av de populäraste, men nu hotades det av konkurs på grund av en guidebok som många så kallade oberoende resenärer läser på samma blinda sätt som Mulla Omar läser Koranen.

virgintour-51

Under dagarna efter att jag lämnat nationalparken och mina nya vänner började cykeln strejka allt mer. Av någon outgrundlig anledning slutade de tyngre växlarna att fungera, eller det var i alla fall svårt att få in dem korrekt. Sen fick jag pyspunka. Det var inget jag orkade med att laga så jag cyklade några kilometer och hoppade av och pumpade däcket och sen cyklade jag några kilometer igen och så höll det på ända till jag var framme i byn Lamahi, där jag fixade ordning hojen så gott jag orkade. Det var ett komiskt och ytterst märkligt cykelförfall jag upplevde. Ena dagen fungerade den utmärkt, andra dagen knappt alls.
När jag i byn Narayangat lämnade Mahendranagar Highway och började cykla mot Kathmandu blev jag lite förvånad över att vägen bara var ett gyttjigt kaos, särskilt med tanke på att vägen som jag nyss lämnat var väldigt bra. Jag tyckte det var en smula konstigt att de hade byggt vägar av ypperlig kvalité i de områden där det knappt finns någon trafik förutom diverse nötkreatur och cyklande skolbarn. Men här, några mil utanför huvudstaden, var vägen i ett sådant skick att jag ibland fick hoppa av och leda cykeln genom kilometerlånga gyttjepölar samtidigt som trafiken ökade för varje minut.

Men gyttjiga vägar eller inte. På eftermiddagen den 9:e oktober 2004 cyklade jag uppför ett högt pass och stannade till på toppen. På andra sidan bredde Kathmandudalen ut sig. I fjärran såg jag några vita snöklädda kolosser och framför dem låg staden Kathmandu. Cykeldatorn visade exakt tusen mil. Jag hade varit på väg i 207 dagar. Jag tjöt av lycka. Jag kunde nu lägga ett kapitel bakom mig och blicka mot ett nytt. Och det kapitlet skulle komma att präglas av hetta. Och av röd sand.

virgintour-53

Andra Delen

Terra Australis

En våg av komplexa känslor sköljde över mig i samma stund som jag rullade in i Kathmandu. I dess kölvatten följde sorg och glädje, saknad och lättnad, ångest och eufori – men också utmattning och sjukdom. Det verkade som om min kropp förstod att kämpandet var över och gav frihet åt den infektion den vaktat. Jag hade varit så fokuserad på min resa och på mina upplevelser att kroppen hade stålsatt sig och vägrat bli sjuk under tiden jag satt i sadeln. Men nu när jag var framme i Kathmandu rev den alla skyddsmurar och in red febern och den första tiden i staden låg jag och yrade i mitt lilla rum i Thamelkvarteren. Men som tur var försvann febern lika snabbt som den kommit och snart började jag ta mig ut på korta promenader längs gatorna. Och vilka gator! Dock är jag medveten om att jag lyckades missa nästan samtliga av stadens klassiska sevärdheter under mina två veckor i staden, men det spelar ingen roll. Jag vandrade omkring på gatorna, dag efter dag, och älskade varje sekund av tiden.
Under den här perioden funderade jag mycket på framtiden. Det enda jag visste var att jag inte skulle åka hem. Jag mindes mycket väl mitt löfte framför den Blå moskén sex månader tidigare: att jag skulle cykla jorden runt. Det skulle inte bli avklarat under denna resa och inte under nästföljande. Men jag skulle ta mig an en del eller en kontinent i taget och det skulle få ta den tid det gjorde. Kanske skulle projektet ta större delen av resten av mitt liv. Det spelade ingen roll. Men det som ekade allra högst inom mig var frågan om vart jag skulle ta vägen härnäst? Promenaderna runt om i Kathmandu blev allt längre, cirklarna allt större, men så en dag kom svaret till mig. Så som svar alltid gör, till sist, om man lyssnar tillräckligt noggrant. Nästa destination skulle bli Australien – den torraste och kargaste kontinenten i världen.

Jag blev nästan förskräckt på flygplanet när jag efter en stunds slummer tittade ut genom fönstret och såg ett oändligt rött hav. Australien beryktade outback låg där nere och väntade på mig. Sen läste jag ett tag och en timme senare kikade jag ut igen och såg fortfarande det röda havet. Herregud, vad enormt det är! Två timmar senare tittade jag ut igen: rött hav. Jag blev skrämd och förtjust på samma gång. Jag hade länge velat se Australiens inre – och nu skulle jag verkligen få en chans att göra det. Planet landade och jag letade mig fram till ett speciellt kontor där jag plockade upp mitt arbetsvisum, som jag hade ansökt om under min veckolånga mellanlandning i Bangkok. Papperslappen som klistrades in i mitt pass gav mig rätten att stanna och jobba i Australien i upp till ett år. Kvinnan som gav mig visumet var mycket trevlig och effektiv och byråkratin tog bara någon minut. Jag tänkte tillbaka på mina otaliga besök på den Indiska ambassaden i Islamabad och erkände för mig själv att det var skönt att vara tillbaka i västvärlden efter så lång tid i Asien. Sanningen var att det till och med kändes som att komma hem när jag rullade ut cykeln ur Kingsford Smith International Airport och började cykla mot Sydneys centrum. Trafiken var oerhört sansad, inget tutande, alla följde trafikreglerna och det var rent och oerhört tyst för att vara på en stor flygplats med intilliggande motorvägar. Sydney var vackert men naturligtvis också lite småtråkigt som nästa alla väststäder riskerar att bli om man inte bär guldbyxor. Men förvisso trivdes jag i staden och under dagarna där fick jag bland annat se Sydney Harbour Bridge och jag läste mig till att de vita kakelplattorna som pryder stadens berömda operahus är tillverkade av svenskt klinker från lera bruten i Ekeby i Skåne.

En dag bestämde jag mig för att börja cykla söderut längs med Highway 1. Det regnade. Vissa saker ändrades inte trots mitt byte till den torraste kontinenten i världen. Det var relativt kallt och blåsigt. Men det var bara tillfälligt. Långt senare, under min korsning av “the red centre”, så skulle det bli både torrare och varmare. Utan överdrift. Första natten i landet Oz campade jag i en skog som hette “Black butt forest”. Det fanns en skylt vid sidan om den lilla skogsväg som jag hade följt in i skogen med hopp om att hitta en bra tältplats som berättade att det var förbjudet att campa i skogen. Men antagligen hade jag blivit tillfälligt blind i jakten på svaret på varför skogen hette som den gjorde – för jag såg den tyvärr aldrig. Vilket naturligtvis var bra eftersom jag slapp att ignorera den… Tältet placerade jag under det mest täckande träd som jag kunde hitta, men natten igenom hörde jag trots detta regndroppar träffa tältduken i en kulsprutas takt. Trädets vingliknande grenar kunde inte ge mig tillräckligt med skydd. Vädret var bättre på morgonen. Himlen var blå vilket fick mig att jubla inombords när jag drog ner dragkedjan och stack ut huvudet ur tältet. Under dagen tog jag mig mellan olika klippor och stränder och jag cyklade uppför en kulle där det fanns en stor fyr och tittade ner på Kiamas blowhole där vågorna slog in och bröts på ett mycket spektakulärt sätt. När jag stannade och åt såg jag enormt färgrika fåglar som flög omkring och lekte med varandra. Det var en bra dag. Minuterna, timmarna och dagarna rann iväg snabbt och vädret växlade mellan regn och halvblå himmel. Tiden gick sin gilla gång och bjöd inte på några stora överraskningar. Jag stannade ofta i vägkanten eller på något enklare café och åt några smörgåsar med färdigskivad ost eller drack en kopp kaffe men när jag ville lyxa till det ordentligt köpte jag en fish & chips inslaget i tidningspapper som jag åt sittandes på de vita plaststolar som kioskpersonalen ställt ut till sina kunder eller på en närliggande träbank som ofta hade utsikt över havet. På kvällarna slog jag läger i närheten av orter som Shoalhaven heads och Broulee. I nationalparken Eurobodalla parkerade jag en kväll cykeln vid en massa ormbunkar som nådde över huvudet på mig och när tältet var uppsatt och cykelväskorna inkastade så gick jag på en timmes promenad i parken. Det dröjde inte lång tid förrän jag såg mitt livs första känguru. Vi fick syn på varandra samtidigt och ögonblicket efter hoppade den iväg på sina enorma bakben. Jaha, tänkte jag – då kan jag bocka av det från listan också. Synen av kängurun gav mig energi att gå längre in i nationalparken och en kort stund senare kunde jag även bocka av känguru nummer två och tre.

På väg till Mimosa Rocks nationalpark såg jag en val ute till havs. Det enorma djurets stjärtfena reste sig som en svart koloss ur havet innan den stelnade till och föll tillbaka och träffade vattenytan med ett dånande ljud enbart för att åter resa sig ur djupet som den urtidskoloss den faktiskt var. Jag stannade cykeln och bara gapade. Lokalbor som jag pratat med hade sagt åt mig att hålla ögonen på havet eftersom det var stor chans att se just valar vid denna årstid då de enorma djuren vandrar ner till Antarktis på jakt efter svalare vatten. Det var en mycket härlig upplevelse att med vinden i ryggen cykla några meter ifrån havet och se en val. Oförglömligt. Under kvällen efter att jag satt upp mitt tält på en gratiscamping i just Mimosa Rocks satt jag i dess öppning och åt ur en konservburk med majs. Bara några minuter efter att jag ätit klart och stängt

tältet så hörde jag ett sniffande och tassande ljud utanför. Jag drog sakta ner tältets dragkedja och tittade ut och såg två stycken vombater slåss om mina matrester och att den störste av dem tryckte in nosen i konservburken och höll på att inte få av den. Ögonblicket efter gjorde den mindre om den störres misstag och fick verkligen inte av den. Konservburken satt fast som en sugkopp mitt på det stackars djurets ansikte. Han skuttade omkring och försökte få av den med hjälp av tassarna, men hans försök var tröstlösa. Jag fick ångest av det faktum att jag hade lämnat de tomma konservburkarna utanför tältet och tog därför på mig mina skor och gick ut och försökte ta bort burken ifrån djuret. Jag var lite orolig för att bli biten och när jag fick loss den så fräste djuret nästan som en katt och gjorde ett litet utfall mot mig innan han ångrade sig när han insåg att jag nog var för stor. Istället började de slåss med varandra och ignorerade mig fullständigt när de jagade varandra runt tältet i rasande fart. Senare på natten hoppade jag högt när de halvtama björnliknande djuren lekte lite för våldsamt och brakade in i tältduken under deras jakt på varandra. En annan kväll då jag hade mitt tillfälliga hem i Croajingolong nationalpark fick jag uppleva ännu rolig djurrelaterad anekdot. När jag slutade kvällens läsning och skrivande och istället gjorde mig redo för lite seriöst sovande kände jag hur tältbottnen under mitt huvud började röra på sig. Jag lyfte upp liggunderlaget och kände efter försiktigt och kom fram till att det låg ett ganska stort djur precis under tältbottnen. Jag försökte skrämma iväg det men det enda som hände var att en tagg penetrerade bottnen och reste sig ett par centimeter upp. Vad fan är det här tänkte jag och gick ut i mörkret för att i skenet av min pannlampa ta reda på vad det var för något djur och det jag såg när jag stod med tältets ena hörn upplyft var en två decimeters taggig ryggtavla på ett nergrävt djur – en echidna (myrpiggsvin). Djurarten är faktiskt tillsammans med det mer kända näbbdjuret det enda däggdjur som lägger ägg. Jag drog tältet ett par meter åt sidan med all utrustning kvar inuti och bad sen djuret om ursäkt för mitt snedsteg att tälta över hans hem. Men att det var just en echidna visste jag inte då. Visst hade jag sett bilder på djuren och jag hade nog också koll på att de är levde i Australien, men vad de hette visste jag faktiskt inte. Det var en gammal vitskäggig australiensare utanför ett snabbköp som berättade det för mig. Jag var på väg in i affären och han var på väg ut när han fick syn på mig. Han gillade att resa själv berättade han och det var väl därför han började prata med mig. Han var nyfiken på var jag hade varit och var jag var på väg och han frågade också om jag hade sett något djurliv varpå jag frågade om det taggiga djuret under tältet. Han förklarade på sin extrema dialekt att det var en echidna och avslutade meningen med samma ord som alla andra australiensare – ”mate”. När jag några minuter senare stod i kön i väntan på att få betala för mitt bröd, ost och choklad så fick jag uppleva ett annat sorts djurliv. En fästing satt på min högerarm och höll på att dricka sig fet. Jag stod där i kön och väntade både på att få betala mina varor och på att få komma ut så jag kunde ta bort fripassageraren. Det var mitt livs första fästing och jag funderade ett tag på hur det nu var man skulle göra för att ta bort den. Det enklaste vore väl att ta en pincett och bara dra bort den? Fast någon sådan sak hade jag inte. Salt? Nä, jag provade istället med att hålla en brinnande tändstick i närheten av insekten för att få den att släppa, men tyvärr råkade jag istället elda upp det stackars djuret. När jag tittade efter såg jag att det satt kvar ett fästinghuvud på armen istället för en fästing och det visste jag var hela grejen kring hur man tar och inte tar bort fästingar. Det var ju det som var det farliga – att huvudet blev kvar. Jag löste det genom att hålla min morakniv under en annan tändsticka några sekunder för att göra rent eggen och sen skrubbade jag huden med kniven några gånger och när jag sen tittade efter så var huvudet bort och jag kände mig som John Rambo där jag stod med morakniven i handen på parkeringsplatsen i den anonyma byn Orbost i delstaten Victoria.

Vinden tyckte inte tycka om mig. Sakta men säkert tog jag mig fram, kilometer efter kilometer . Jag tröstade mig att det var bättre att ha motvind nu när jag cyklade söderut eftersom det säkert skulle öka mina odds för att få medvind när jag senare skulle cykla norrut genom hela den väldiga outbacken. Dagarna gick och de var ganska enformiga men varje dag hände det ändå minnesvärda saker, ofta små oviktiga saker, men ändå sådana vars minnen etsat sig fast. En dag rusade det en stor ödla över vägen. När mina ögon automatiskt drogs till rörelsen i min ögonvrå så förstod jag att den hade suttit och ätit på en överkörd känguru. När jag passerade blev den rädd och rusade alltså över vägen framför mig och vidare upp i ett eucalyptusträd där den fastnade som i en fälla eftersom den inte kunde ta sig högre upp och nedanför stod jag bredvid min cykel som låg hastigt slängd i diket. Jag stod där en lång stund och studerade den stackars livrädda varanen. En annan av de enformiga dagarna med ett och annat minnesvärt ögonblick var när jag cyklade ikapp en vandrare. Han var i 60-årsåldern och drog på en vagn full med prylar. På den ena av de två stänger som han drog vagnen med hade han klistrat fast en transistorradio som spelade musik under vårt samtal och längst bak på vagnen hade han satt upp en australiensisk flagga på en vimpel. Han hade startat uppe i Cape York fyra och en halv månad tidigare och nu hade han vandrat 4500 kilometer. Ett fruktansvärt hårt tempo alltså. – Jag har drömt om detta i 30 år, sa mannen med ett lyckligt leende innan jag lämnade honom bakom mig.

Två veckor efter jag lämnade Sydney så kom jag till den lilla byn Maffra och checkade in på ett vandrarhem där jag framförde en önskan om att få jobba på någon av de närliggande farmerna. Jag hade tidigare hört rykten om att det fanns mycket jobb i närheten och att vandrarhemmet i Maffra tydligen fungerade som någon slags arbetsförmedling. Kvinnan som checkade in mig hade en lista på olika farmer som ständigt var i behov av arbetskraft och hon ringde upp en av farmerna och när hon la på så var jag inte längre arbetslös. Men det var i och för sig något som inte enbart gav mig positiva känslor. Maffra är en liten stad som ligger i Wellington shire cirka 200 kilometer öster om Melbourne där floden Macalister klyver stadens centrum precis bakom huvudgatan där vandrarhemmet Maffra Backpackers ligger. Och det var där som jag skulle tillbringade min månad i staden. Ägarna – Marge och Ron tog mig genast under sina vingar och visade mig runt och berättade om staden. Jag såg mig runt i allrummet och upptäckte baren där jag snart skulle introduceras i den heliga rit som innebar att samtliga arbetare skålade över en kall Victoria Bitter efter varje arbetspass och sällan skulle en öl smaka så gott som under de tillfällena och jag lade även märke till det biljardbord där få segrar skulle varvas med otaliga förluster. Mina blickar sökte sig även vidare till köket där jag skulle laga mat på en riktig spis för första gången på mycket länge. Jag trivdes omedelbart på Maffra Backpackers.

Första arbetsdagen kom en arbetare och hämtade upp mig och några arbetande backpackers och körde oss till Taylor´s Farm där vi blev avprickade på en lista. Vi blev tilldelade gummistövlar men inga arbetskläder och sen var det inte mer än att börja arbeta. Vi blev uppdelade i arbetslag och i mitt lag fanns Eric från Tyskland, Zack från Kenya och den lokala australiensiska trion Keegan, Flyn och Aron. Under en månads tid var vår huvudsyssla att skära loss kålhuvuden från marken med en stor macheteliknande kniv och slänga ner dem i en stor behållare som stod på en traktor som hela tiden körde framför oss. Atmosfären i arbetslaget var alltid rå men hjärtlig och ständigt präglad av att den australiensiska trion, som hade jobbat på farmen i flera år och därför kunde jobba mycket snabbare än oss ovana turister, ständigt försökte behandla oss andra som tjänstejon. Fast det upphörde efter ett par veckor när vi lärt känna varandra bättre, men orsaken till det var inte att vi numera klarade av att jobba lika snabbt som dem, för det gjorde vi inte, eller att vi helt enkelt höll på

att bli vänner – utan anledningen till deras verbala tillbakadragande hade istället sitt ursprung i att jag brukade brotta ner dem och be dem hålla käft. Ett barnsligt enkelt språk som till och med hårdföra australiensiska farmare förstod och respekterade – och nog till och med tyckte var rätt kul. Tiden på farmen ser jag idag som ljuvlig, men precis som med lumparminnen så kan det hända att jag bara minns de bra delarna -för faktum är att livet på farmen ofta var stenhårt med ett mycket omilt arbetstempo. Men om arbetsveckorna var hårda så var helgerna lika hårda – fast på ett helt annat sätt. Ofta var det fester på vandrarhemmet vilka samtliga gäster deltog i med bravur, men trots att vi pimplade på så gott vi kunde, var vi turister lika slagna i baren som vi var under veckodagarna på fältet. Australiensarna drack i samma tempo på helgerna som de arbetade i under veckorna, vilket bland annat resulterade i att vår chef och farmens ägare – den i mina ögon livsfarlige Bill Taylor, en måndagsmorgon samlade ihop oss arbetare och frågade Keegan vad han hade sysslat med under helgen. Innan han hann svara berättade Bill för oss med hög röst att han hade hittat Keegan på marken mellan den lokala puben och hans hem, sovandes och helt naken. Det var bara att inse – lokalborna var hårdare än oss turister – både i sin arbetstakt på fältet och i sitt drickande på puben. När Bill berättat klart så föll samtliga av oss ut i skratt och mest av alla skrattade Keegan. En annan anekdot som fick mig att dra rejält på smilbanden under de här veckorna var när Flynn upptäckte en gigantisk huntsmenspindel på hans ena lår. När han fick syn på den slog han till den i ren panik, men tyvärr, eller som tur var för oss andra som tittade på, så ramlade spindeln inte ner på marken utan istället ner i hans ena stövel. Nu spred sig paniken på allvar i hans ansikte och det var mäkta underhållande att se på när han hoppade omkring på ett ben samtidigt som han skrek för full hals och försökte få av sig stöveln. När han äntligen lyckades få av den så satte han av misstag ner den bara foten i en komocka. Han var inte glad efteråt men det var vi andra. Jag har sällan skrattat så mycket. Under den tredje veckan på farmen kom det också ut en journalist ifrån Gippsland Times och gjorde ett reportage om mig och min resa. Hon frågade om vilka länder jag hade varit i och vart jag var på väg, hon undrade hur det kändes att sitta på en cykel så länge och vad jag egentligen tyckte om Australien. Hon berättade också att hon hade fått nys om mig och min resa genom sin väninna som jag tydligen hade pratat med på byns krog. Det var inte något som jag hade några minnen av, vilket fick mig att inse att jag kanske inte var så långt efter australiensarna i drickandet i alla fall.

Det var efter de fyra veckorna på farmen verkligen skönt att börja cykla igen. Fast som vanligt när jag blivit van att ha folk omkring mig så kändes det också en smula ensamt, men jag visst att de känslorna skulle blekna snabbt och till slut helt försvinna. Efter en sovmorgon tog jag mitt pick och pack och cyklade tills det blev mörkt då jag slog upp tältet för första gången på länge. Och dagen efter det cyklade jag de återstående milen fram till Melbourne där jag hoppade på en färja med destination Tasmanien.

Tasmanien

Jag hade haft en önskan om att åka till Tasmanien ända sen den dagen då jag som mycket ung läste om en pensionerad krokodiljägare som bodde i en husvagn i något avlägset hörn av ön i tidningen Lyckoslanten. På den tiden var krokodiljägare det hårdaste som fanns och det faktum att yrket kolliderade med min ståndpunkt som fanatisk djurvän ignorerade jag på ett sätt som bara barn lyckas med. Det skulle dröja cirka 15 år innan jag slutligen rullade ner för landbryggan på ”Spirit of Tasmania” och tog mina första steg, eller mina första tramp, på den för mig högst mytomspunna ön som

tillsammans med landets väldiga outback var de områden som jag såg fram mest emot i landet. Många av de mer klassiska turistmål en som Brisbane, Byron Bay och östkusten i stort har aldrig intresserat mig så mycket, utan jag ser dem rent av som tråkiga och det faktum att 90 procent av alla backpackers som reser runt i Australien enbart håller sig just i de områdena är inget annat än ett stort mysterium för mig. Tasmanien har ett av världens sista tempererade vildmarksområden och hela 20 procent av ön är klassad som världsarv. På ön ligger också ruinerna efter ett av världens mest fruktade fångläger – Port Arthur, där den brittiska regimen placerade speciellt obekväma fångar. Så det var med stor förväntan och med en enorm frihetskänsla som jag medsols inledde min färd runt ön. Jag cyklade ut ur hamnstaden Devonport och på kvällen hade jag lagt cirka 13 mil bakom mig och naturen hade gått ifrån att vara ganska ospännande till ett oändligt grönt prärieliknande landskap som jag tyckte mycket om. De sista timmarna när solen stod lågt cyklade jag med min skugga på vänstersidan som gav illusionen om att det i själva verket var två cyklister som i fullfart cyklade över Tasmaniens prärie sida vid sida. Jag hade dock svårt att hitta någon bra tältplats när det började mörkna då det var höga stängsel på båda sidor om vägen. Men tillslut såg jag en liten öppning i stängslet och drog in cykeln där och lyckades hitta nattlogi i ett parti högt gräs precis vid kanten på en liten damm. Under natten vaknade jag ett otal gånger av att en Kookaburra flög över tältet, eller om den satt på en gren ovanför och inte heller kunde sova, och gång på gång fyrade av sitt unika skrattande läte.

Dagen efter var det julafton. Jag var ganska trött och bara efter ett par mil så kände jag att jag var tvungen att äta en andra frukost för att över huvud taget komma någonstans under dagen. Jag satte mig i diket och åt lite bröd och en liten burk vita bönor och efteråt stannade jag till på en övergiven farm och fyllde på mer vatten i en kran samtidigt som jag undrade om det var någon inne i det tillsynes tomma huset och tittade på mig bakom en gardin. Ingen hade öppnat när jag knackade på men eftersom jag var i behov av vatten så hjälpte jag mig själv. Jag cyklade sen ett relativt högt pass som var beläget strax norr om nationalparken Ben Lomond och fortsatte sen genom en bit trollskogsliknade urskog som jag under ett par kortare promenader utforskade lite i utkanten. En bil stannade och frågade om jag var okej efter bergspasset och önskade god jul och jag passade på att fråga om affären i byn Mathina fortfarande var öppen med tanke på att det var julafton, men det visste de inte. Väl framme i byn visade det sig att allt var stängt – allt utom byns pub.

Tydligen var det inte så vanligt att puben i byn i Tasmaniens nordöstra hörn fick besök utifrån, särskilt inte på julaftons kväll, för hela puben stannade upp i en stum tystnad och samtligas ögon var riktade mot mig när jag slog upp dörren och tittade in. En surrealistisk förnimmelse kom plötsligt över mig likt en känsla av deja vu som inte enbart höll sig till den kronologiska strukturen utan även flöt ut i sidled och närmade sig kaos. Var jag över huvud taget kvar på Tasmanien? Under en sekund snappade jag upp stämningen i rummen och insåg att jag kanske hade blivit förflyttad till vilda västern. Jag tittade tillbaka och funderade ett par sekunder på om jag skulle säga något, hålla ett litet jultal kanske. Men efter ett par sekunder slutade folk att stirra och det vanliga pubsurret började igen. Någon mat hade de dock inte och eftersom jag hade glömt av att det var jul när jag lämnade Devonport dagen innan så hade jag inte laddat upp med tillräckligt mycket mat. Jag cyklade därifrån med fyra små chipspåsar och en burk coca-cola förutom mina påfyllda vattenflaskor och tältade sen i vägkanten. Dagen efter fortsatte jag mot byn Fingal där jag kom över ett par enkla matvaror och samtidigt fyllde jag på nytt vatten. Jag cyklade över det magnifika Elephant pass och njöt av en spektakulär nerväg som tog mig ända ner till havet på andra sidan. På kvällen tältade jag på en gratiscamping vid ett område som kallades för “Chain of lagoons” där jag trodde att jag skulle vara ensam på campingen med tanke på att det var juldagen men det visade sig att det fanns ett 15-tal campare till på platsen. På kvällen strövade jag omkring i området och såg vid ett tillfälle en stor skogskänguru på nära håll. När han såg mig tittade han på mig under ett par sekunder och hoppade sen iväg. Ifrån Chain of lagoons så hade jag två dagars cykling fram till Tasmaniens huvudstad Hobart. Det var två dagar präglade av regn och en natt präglade av spindlar som antagligen skulle få varenda araknofob att drömma mardrömmar. Det var när jag skulle leta reda på en tältplats för natten som jag gick in i en dunge av bruntorra granar för att se om jag hittade någon lämplig plätt. Jag såg inte det jättelika spindelnät som hängde mellan två bruna grenar utan gick rätt in i det. Naturligtvis fick jag det rätt i ansiktet och efter att jag med slutna ögon tagit bort det såg jag en svart jättespindel på min vänsteraxel. Jag har väl inga jättebekymmer med spindlar egentligen men jag vill helst inte ha dem på mig. Jag böjde mig mycket sakta ner och tog upp en sten och föste undan djuret. När jag tittade mig omkring så såg jag nät överallt. Vart jag än gick så hamnade jag i ett nästan helt osynligt spindelnät. Tillslut så tog jag upp en gren som jag höll framför mig som ett spindelnätsskydd samtidigt som jag vände om och gick exakt samma väg tillbaka. Det blev aldrig något campande i den skogsdungen. Jag hade några lata dagar i Hobart med biobesök och nyårsfirande på vandrarhemmet där jag bodde och under den här tiden följde jag också nyheten om den fasansfulla Tsunamin i Sydostasien. Efter Hobart styrde jag mot den lilla byn Kettering och hoppade där på en färja till Bruny Island. Under de nästkommande dagarna cyklade jag ett varv på den lilla ön (egentligen två öar som sitter ihop av ett smalt sandigt näs) och när jag kom till södra öns sydligaste del så tog jag av mig skorna och vadade 30 meter genom iskallt vatten ut till en hög klippa som jag klättrade upp på. Längre bort ifrån Sverige än så hade jag aldrig tidigare varit och kommer antagligen heller aldrig att vara det. Jag satt på klippan en lång stund och tittade ut mot havet och tyckte faktumet var en smula trist och att det är synd att jag är begränsad till en enda planet under mina resor. Efter klättringen vadade jag tillbaka samma väg och slog upp tältet vid några små klippor och sov ett par timmar. Dagen efter vände jag norrut och skulle mer eller mindre cykla just norrut ända tills jag några månader senare doppade framhjulet i Timorsjön strax utanför Darwin cirka 5000 kilometer bort.

Väl tillbaka på det tasmanska fastlandet gick min numera nordbundna cykeltur först till Mt field nationalpark där jag vandrade till magnifika Russels falls och sen vidare till Valley of the giants – en dal där världens högsta blommande träd växer mot himlen likt träden i Lothlórien i Tolkiens värld. Strax utanför parken fanns ett mini-zoo där jag stannade till en halvtimme. Det var bland annat de tasmanska djävlarna jag ville se – djuret som numera är endemiskt på Tasmanien och som innehar däggdjursvärldens “kilo för kilo” hårdaste bett. Jag hade aldrig sett djuret tidigare men jag hade någon gång hört djurets fasansfulla skrik om nätterna i tältet och hade då förstått mycket väl varför de tidigaste européerna blev livrädda när de under den mörkaste delen av natten hörde djurets läte. De tyckte djuret lät som en djävul – en tasmansk djävul. Djuret är också världens största nu levande köttätande pungdjur. Dock fanns det en ännu större art fram till inte för så länge sen: 1936 dog det allra sista exemplaret av Thylacinus cynocephalus, den tasmanska tigern, på ett zoo i Hobart. Han hette Benjamin och var den sista av sin art. Det händer i och för sig att det kommer in rapporter om att folk har sett djuret i de ogenomträngliga och näst intill outforskade urskogarna i sydvästra delen av ön. Dock finns det inga bevis för att rapporterna är sanna, men är de det så hoppas jag att människan aldrig får bevis för det. Historien upprepar sig ju som bekant alltid och blir det fastslaget

att arten fortfarande existerar så kommer säkerligen människan se till att utrotningen lyckas en gång för alla. Samtidigt kan man undra vad som egentligen utspelar sig innanför människodjurets pannben när man först utrotar en art, till och med ett helt släkte som i detta fall, för att omedelbart efteråt höja djuret till skyarna genom att ha det som symbol på öns vapen, på öletiketter och som maskotar vid diverse idrottstävlingar. Det senaste är att forskarna hoppas på att kunna återuppväcka arten genom kloning. Men vore det inte bättre om vi istället började tänka efter och visa djuren respekt redan innan det är för sent?

Turen fortsatte turen längs Lyell highway via Meadow lake, Henty dunes och Lake st. Clair till världsarvsklassade Franklin-Gordon Wild Rivers nationalpark där jag cyklade genom ett landskap med färger som jag aldrig tidigare upplevt i naturen . Gräs, buskar och träd var färgade i mintgrönt och svagt rosa eller knallorange varvade med mörka, ruggiga klippor och berg som otaliga istider och 2.5 meter regn om året format till skulpturer som ifrån en annan tid. Men som vanligt skuggades vyerna av tunga svarta regnmoln och ofta kom det skyfall som gjorde att jag aldrig var helt torr. (visst skrev jag att det faller 2.5 meter regn om året?) Jag närmade mig Tasmaniens mest berömda attraktion: Cradle Mountain nationalpark. På vägen dit så såg jag en lång brunsvart orm ge en gnagare det dödliga bettet. Ormen hann dock inte svälja sitt byte innan vibrationerna ifrån mina hjul skrämde iväg honom. När jag passerade platsen för skådespelet låg gnagaren och skakade av spasmer på grund av ormens nervgift. Det var inget trevligt att se så jag tog upp en stor sten för att få slut på djurets lidande, men när jag ögonblicket senare stod lutad över djuret med stenen i höger hand låg den helt still och med vidöppna och redan döda ögon. Jag stannade två nätter i nationalparken och tillbringade dagen mellan nätterna strövandes omkring i dess alpina omgivningar och var mycket imponerad. “Vaggbergen” består av två högre spetsiga toppar med en sänka mellan sig som exakt ser ut som en vagga, och tittar man riktigt nog så kan man även se konturerna av ett ansikte med en näsa och händer vilandes på bröstet och ett par fötter av en förstenad och uråldrig jättebaby. Det var hysteriskt kallt i min numera ganska slitna sovsäck och när den kallaste timmen runt gryningen inträffade så var jag tvungen att gå upp och ta en värmande morgonpromenad. Jag valde att gå ner till St Clairsjön med kameran i högsta hugg och njöt över att den tasmanska himlen faktiskt var blå för en gång skull. Dagen efter så cyklade jag tillbaka till Devonport och varvet runt Tasmanien var fullbordat. Jag köpte biljetter och hoppade sen på en båt tillbaka till “The northern Island”.

The Track

Med Melbourne i ryggen cyklade jag mot och senare även förbi den världsberömda surfhålan Torquay och även den lika berömda Bell´s beach några minuter senare. Först hade jag planerat att stanna till och tillbringa ett par dagar med att surfa, men blotta synen av den överfulla stranden fick mig att vettskrämt öka takten och cykla därifrån. Min surfkarriär fick helt enkelt vänta ett tag till. (Och slutscenen i filmen Point Break spelades ju ändå inte in där som så många tycks tro…) Dagen efter cyklade jag de östligaste delarna av Great ocean road och den var faktiskt ganska schysst att cykla på. Jag stannade ofta och gick omkring och fotade och senare på dagen ser jag att ett par bilar har stannat i vägkanten och att det står en liten folkmassa och tittar upp i ett träd. Jag stannar för att se efter vad allt handlar om och uppe i trädet sitter två stycken koalor vilket får mig att stå

kvar en lång stund. Strax efter cyklade jag ikapp en schweiziska som också cyklade. Vi hade sällskap en halvdag innan hon stannade i Port campbell medan jag fortsatte till en camping där jag lånade duschen. När jag var ren hann jag med att cykla några få kilometer till innan jag slog nattläger inne bland buskarna mitt emot London arch. London arch kallades förut London bridge men döptes om år 1990 då den naturliga bron rasade och istället blev till en liten ö som effektivt låste in de två turister som nyss hade vandrat utmed den naturliga bron. De blev naturligtvis de allra sista som gick över London bridge och fick till slut räddas med helikopter ifrån den nyfödda ön.

När jag öppnade tältet dagen efter så ryggade jag nästan tillbaka av den vackra vy som mötte mig. Jag plockade snabbt ihop mina prylar och förstod snart att dagen skulle bli speciell – jag hade medvind! Under ett par timmar flög jag fram med havet på min vänstra sida. Tidigt på kvällen kom jag till Tower hill nationalpark där jag först stannade till för en snabb rundvandring men som jag sen upptäckte att jag gillade så mycket att jag stannade över natt. Själva parken var som en stor vulkankrater där bottnen bestod av en gigantisk äng där både såg kängurur och emus. Jag rullade ner för en stig och tillbringade ett par timmar med att försöka komma en kängurufamilj mycket nära. Jag gick i en stor u-cirkel för att få vinden i ansiktet så att de inte skulle kunna vädra mig och när jag var som närmast dem låg jag platt på marken och kunde höra de tuggljud som de gav ifrån sig när de åt.

Fem dagar senare där jag mest hade plöjt asfalt nådde jag Adeleide. Efter Great ocean road så var vägen ganska enformig. Jag såg en del kängurus och några emus sprang vid sidan av vägen, flyendes ifrån mig. I skymningen under en av kvällarna då jag slagit upp mitt tält en halv kilometer in i ett område eller skog eller nationalpark som hette “Desert camp C.R” gick jag naturligtvis en liten kortare promenad innan mörkret la sig. Efter ett tag såg jag en ödla, cirka 30 cm lång, men mycket bred och muskulös, ligga still under ett par torra grenar för att undgå upptäckt. Jag kröp sakta, sakta framåt med förhoppning att få en bra bild och ödlan rörde sig inte ur fläcken. När jag hade kameralinsen 30-40 centimeter ifrån dess huvud så fick den tydligen nog. Djuret exploderade i rörelse och öppnade käften och gav ifrån sig ett högt, ilsket och kattliknade fräsning, vilket fick mig att minst sagt hoppa högt, nästan ända in i tältet. I Adeleide stannade jag 4-5 dagar och fixade i ordnig cykeln ganska rejält. Bland annat så köpte jag ett nytt däck.

The track eller Stuart highway som vägen mellan Port Augusta och Darwin egentligen heter är döpt efter John Macdouall Stuart, som anses vara den allra första människa som korsade den australiensiska outbacken ifrån söder till norr. Dagens breda och numer helt asfalterade led går exakt i Stuarts fotspår. Vägen går via Alice springs och the red centre, landets väldiga själ, och när jag tidigare, som i förbi farten, nämnde för folk att jag hade tänkt cykla just denna väg så fick jag ofta höra saker som “Var försiktig så du inte blir galen där ute” eller “Jag skulle inte ens göra den korsningen i en cab!”

Efter diverse ärenden i Port Augusta fyllde jag på sju liter vatten och började trampa norrut på den väg som jag sen skulle följa under en mycket lång tid framöver. Och för att få bevis på hur långt det verkligen var som jag skulle följa vägen så passerade jag en skylt i Port Augustas utkanter som berättade att det var 1222 kilometer till Alice Springs, men som ändå inte ens ligger halvvägs till Darwin. Dock fick skylten mig bara att le och jag var oerhört taggad av de nästan 300 milen av röd halvöken som låg framför mig och som jag skrev tidigare så är outbacken för mig det riktiga Australien och att tillbringa en längre tid i området borde vara ett självklart val för alla besökare i

landet. Det enda som fick mig att oroa mig lite var det faktum att jag skulle bli tvingad att korsa outbacken under sommaren. Hettan var djävulsk.

Jag hann bara några få kilometer innan en motorcykelburen polis stoppade mig. Han satte ner ena foten i marken som stöd och jag gjorde samma sak och sen sköt han upp glasögonen i pannan och jag gjorde likadant igen. Han frågade vart jag var på väg någonstans och jag svarade.”To Darwin? Bloody hell! Be careful, mate! It´s fucking bloody hot out there! “Jag cyklade vidare och märkte snart att han hade rätt, det var enorm skillnad på temperaturen jämfört med kusten, som ändå bara ligger några mil bort. Jag drack nästan det dubbla mot det jag gjorde vid havet. Efter 6 mil hittade jag en regnvattentank där jag tänkte fylla på vatten, men den var sönder och därmed också tom. Jag fortsatte och cyklingen var kul och jag njöt av den torra luften och mindes mina våta kläder efter allt regnande på Tasmanien. Naturen var också spännande med små vulkanliknande berg på min vänstersida och på min högra sida så bredde Flinders range ut sig och växtligheten blev tunnare och tunnare för varje timme. Ibland passerade jag får som vandrade omkring i det fria men som flydde i panik när jag närmade mig och som då rörde upp röda moln av sand i dess flykt och som samtidigt förverkligade en av mina inre sinnesbilder av landet Oz. Bräkande fårflockar och röda dammoln ute på vischan – mer australiensiskt än så blir det inte. Efter 12 mil hade jag fått nog för dagen och ledde cykeln ett hundratal meter ut i bushen och såg först hur solen blev lika röd som sanden och sen hur den försvann bakom silhuetten av ett gamalt taggtrådsstängsel.

Nästa morgon cyklade jag de 5 milen till Pimba där jag åt och drack mig mätt och nöjd och sen lade jag mig i skuggan och sov en stund. När jag vaknade drack jag en liter vatten och fyllde på alla mina flaskor och fortsatte. Värmen var som en vägg av tjock gelé som gjorde alla rörelser mångdubbelt jobbiga. Ibland gick det inte se vägen framför mig mer än några tiotal meter innan den försvann i ett virrvarr av pulserande och dallrande värme. Efter 4 mil kom jag till ännu en vattentank där jag fyllde på och drack. Vattnet smakade mossa men jag hade ändå tur att det fanns något kvar då en äldre kvinna hade tagit massor av det värdefulla regnvattnet till sitt fotbad. Men det är klart, hon behövde väl det – det är ju faktiskt jobbigt att åka bil. Det vet ju vem som helst. Platsen var belägen högt över en uttorkad saltsjö och inte ens den så kallade bluebushen växer här. Det var helt kalt. Brunt. Bränt. Underbart. På kvällen gick jag och la mig på min sarong inne i tältet men på morgonen vaknade jag med överkroppen utanför. Nätterna var kolossalt varma – ända till klockan är 04.00 då det började bli lite svalare. Mellan 05.00 och 06.00 var det riktigt skönt och sen började det bli varmare igen. Vid 10.00 var det redan över 40 grader i skuggan. Samtidigt som det naturligtvis var jobbigt så var det samtidigt intressant att se hur jag klarade av värmen – det hela var en helt ny upplevelse att i vecka efter vecka cykla på samma väg i en helvetisk hetta – och att vara med om nya händelser är ju till stor del kärnan i mitt resande. Och alla upplevelser behöver inte vara bra eller lätta. De ska inte vara gratis. Däremot ska de vara fulla av verklighet och ge insikt. Jag vill uppleva så mycket jag någonsin kan när jag reser. Och nu var jag i Australien. Det var sommar och det var hett. Det enda jag kunde göra var att acceptera omständigheterna och samtidigt hoppas på att jag skulle lära mig något av lektionen. Av samma anledning beslöt jag mig för att cykla genom vinterns Turkiet och i Kaukasus flera år senare. Under den resan hade jag temperaturer på under 20 minusgrader veckor i sträck. Det var också på många sätt oerhört tufft – men samtidigt också väldigt lärorikt. Essensen är att man ska försöka utsätta sig för verkligheten när man reser, även om den inte alltid är behaglig. Så på många sätt var veckorna i Australiens outback lika mycket en resa in i mig själv som en resa genom ett land. Ofta blev jag så påverkad av hettan att jag kurade ihop mig till en liten boll i sadeln samtidigt som jag

under långa stunder knappt såg upp ifrån asfalten. Det var för varmt för att vrida på huvudet men ändå trampade mina ben ofta 12-15 mil varje dag. Någon enstaka dag avverkade jag dock bara 4 mil men en annan dag så blev det nästan 26 mil.

Natten efter fotbadstanten tillbringade jag på en campingplats vid ett roadhouse i Glendambo. Under eftermiddagen då jag var cykelfri låg jag i skuggan och läste, vilket inte var det lättaste eftersom det hela tiden rann svett ifrån mig vilket klibbade ihop boksidorna. Under natten blev det storm. Det blåste något ofantligt och att sova var inte att tänka på, det lät som om tältet skulle gå sönder och sand blåste rätt igenom tältduken och träffade mig som små hagelkorn och att ta skydd under en filt var helt omöjligt med anledning av värmen. På morgonen var allt i tältet täckt av ett lager röd sand. Även jag.

Jag fyllde på 11 liter vatten innan jag cyklade iväg ifrån Glendambo. Det skulle vara 26 mil till nästa ställe där jag säkert skulle kunna fylla på mer, men jag hoppades att det skulle finnas ett par regnvattentankar längs vägen, fast det var inget jag kunde räkna med. Men vore så fallet skulle det vara ett mycket välkommet extravatten. Mer än 11 liter vågade jag heller inte ha med eftersom jag var rädd för att det skulle bli för tungt för pakethållarna. Jag började cykla vid 07.00 vilket egentligen var försent, fast det var också skönt att sova under de få timmar då det var lite svalare. Jag märkte att jag hade medvind, en mycket stark sådan, och jag låg lätt i 30 kilometer i timmen. När jag nått 15 mil hade jag fortfarande krafter kvar och vinden låg fortfarande stadigt i ryggen. Jag bestämde mig för att för första gången cykla 20 mil på en och samma dag. Som vanligt var det hysteriskt varmt. När jag närmade mig de 20 milen kom jag till en av dessa vattentankar där jag drack så mycket jag kunde och fyllde på flaskorna och lade mig sen på en bänk under det lilla lutande plåttak som fungerade som vattenuppsamlare till tankarna och vilade en stund. På den lilla parkeringen stod också en turistbuss med texten “Outback adventure” på sidan och till bredden full av unga backpackers på insidan och på väg ut. De flesta av resenärerna ignorerade mig fullständigt. Kanske ville de inte ha något som störde dem mitt i deras luftkonditionerade äventyr, tänkte jag en aning buttert samtidigt som jag insåg att jag inte var särskilt rättvis mot dem. Faktum var att hettan gjorde så att humöret svängde och jag kunde bli tjurig för minsta lilla småsak under den här tiden. En bil som körde om mig men passerade för nära kunde få mig att koka av vrede och visade det sig att ett roadhouse hade slut på just den läskedryck som jag fantiserat om under de senaste timmarna var slut, så fick det mig att sucka teatraliskt så att personalen verkligen skulle förstå hur inkompetenta de var. Fast till mitt försvar måste jag säga att jag ofta insåg mitt misstag så fort jag hade begått det och för att sen ursäkta detsamma så kunde jag ibland spela betydligt gladare än vad jag var och jag kunde till exempel dra något ironiskt skämt angående mitt cyklande. Detta fick dock oftast ett ganska ljummet mottagande vilket fick mig att inse att det inte bara var jag som hade problem med humörsvängningar i hettan. Men till slut bjöd i alla fall en av bussresenärerna in mig i ett samtal – dock var det inte av den djupare sorten: “You should´nt drink that water. It´s rain. It could be dangerous” . Sen gick de in i den svala bussen och fortsatte sitt guidade äventyr utan att ens säga hej då eller önska mig lycka till. Skillnad var det när jag några veckor senare träffade en busslast med pensionärer. De tog i hand och frågade massor om min resa och bjöd på kaffe och frukt. Tyvärr tror jag att anledningen till att de båda turistgrupperna behandlade mig på så skilda sätt har med någon sorts statusjakt att göra. Som bekant tävlar ofta unga människor med varandra och tyvärr visar sig detta tävlande ibland även i resande. Jag antar att jag på något sätt tog udden av 20-åringarnas äventyr genom den australiensiska bushen eftersom jag cyklade och de åkte luftkonditionerad buss tillsammans med en guide. Fråga mig inte varför – men jag tror helt enkelt att det var just därför som de gjorde allt för att ignorera mig där på bänken. Pensionärerna däremot hade uppenbarligen växt ifrån mycket av de här dumheterna och bemötte mig med en ärlig nyfikenhet och en helt annan öppenhet. Man lär som bekant så länge man lever

När cykeldatorn visade att jag cyklat de 20 milen fortsatte jag som i trance i ytterligare sex mil. När jag äntligen kom till Coober Pedy var jag fullkomligt slut. Jag frågade mig fram till stadens underjordiska camping och svepte tre burkar iskall coca-cola i brist på mat. Att ta mig till affären eller att koka pasta orkade jag inte. Istället gick jag ner och somnade i mitt tält som var svalt – uppsatt flera meter under markytan som det ju var. Coober Pedy är vilda västern. 2000 av stadens 3000 invånare bor under marken i gamla gruvgångar, allt för att slippa den hänsynslösa värmen och de sista 100 åren så har här pågått en opalrush och allt tycks handla om opaler, gruvor och drömmen om det stora fyndet som ska ge rikedom och lycka – vilket ju faktiskt på ett fint sätt promotas i stadens slogan ”Coober Pedy – The Opal Capital of the World”. De 3000 invånarna kommer ifrån nästan 50 olika nationer. Polishuset har bombats två gånger. Domstolen och tidningen en gång var. Som sagt: Australiens vilda västern ad infinitum. Staden inhyser ett stort antal excentriska karaktärer med stark smak för opaler och en av dem kallas för “Crocodile-Harry” och han har gjort om sitt hem till ett för allmänheten öppet museum. Jag cyklade dit. Harry är en lettisk baron som emigrerade till Australien efter andra världskriget och försörjde sig i 13 år som krokodiljägare i norra Queensland innan han flyttade till Coober Pedy och började gräva efter opaler istället. Den gamla gruvgången som är hans hem fungerar nu som museum. Genom åren har ett stort antal konstnärer (uppenbarligen på olika personliga mognadsnivåer) bott inneboende hos Harry och samtliga tycktes ha haft fria händer att skapa vad de ville med gruvgångarna, antagligen för att göra det lite hemtrevligare. Resultatet går knappt att beskriva men huset spelade med i en av Mad Max filmerna, vilket ju naturligtvis säger en hel del. I ett tidningsurklipp som hängde på väggen såg jag Harry sittandes på ryggen till en död jättekrokodil, utanför finns en hemmagjord staty föreställande en ridande viking, inte en enda kvadratdecimeter av de vitmålade väggarna är lämnad ifred – överallt har något skrivit eller ritat något, i en bok har en ung grabb skrivit att han föredrar Harry framför Dundee för att “Harry är på riktigt”. Harry själv träffade jag dock inte eftersom den gamle mannen låg på sjukhus. Efter dagarna i Coober pedy fortsätter jag norrut och cyklade genom ett extremt torrt gruvlandskap av rostiga maskiner och stora högar av uppgrävd sand så lång ögat nådde. Efter ett tag stannade jag vid det berömda dingostängslet som är världens längsta stängsel och bland det längsta som någonsin har byggts av människohänder. Stängslet är en bra bit över 500 mil långt -ungefär lika långt som cykelavståndet mellan Falköping och Iranska gränsen med andra ord. Stängslets uppgift var att skydda boskapen i sydost ifrån dingon i norr, vilket lyckades någorlunda bra – dock blev en bieffekt att dingons naturliga byte som kanin- och kängurupopulationen växte sig enormt starka vilket i sin tur ledde till en minskad grönsaksskörd för de lokala bönderna. Ibland blir det inte rätt hur man än gör! Jag fortsatte snart mitt trampande och efter 15 mil campade jag utanför Cadney´s homestead och dagen efter det fortsatte jag till Marla där jag campade under ett träd som faktiskt gav mig lite skugga. Vägen svängde knappt under de här dagarna. Himlen var ständigt klarblå, marken rödbrun, flugorna galna och hettan ett monster.

När jag lämnade Marla så hade jag åtta liter vatten med mig. Jag antar att det låter mycket, men man dricker något kopiöst när det är över 40 grader varmt och man sitter 6 timmar i cykelsadeln varje dag. På eftermiddagen började vattnet att sina och att jag skulle orka fortsätta fram till nästa roadhouse var otänkbart. Jag visste att det skulle finnas en rastplats 12 mil norr om Marla och jag

hoppades verkligen att jag skulle kunna få tag på vatten där. Skulle det däremot visa sig att tanken var tom så var min reservplan att sitta blickstilla i skuggan till solen hade gått ner och sen kämpa mig fram de sista sex milen under natten, nästan helt utan vatten, till nästa roadhouse i Kulgera. Motvinden gjorde att jag kröp fram men samtidigt var det skönt att det fläktade. Efter sex mil stannade jag och lade mig på marken på den röda sarong som jag en gång köpt i Indonesien och åt nudlar och en burk tonfisk. Det var gott och jag gjorde mitt bästa för att ignorera flugorna som hela tiden kröp omkring på armarna och i ansiktet. Jag hade aldrig varit med om ett land med så mycket flugor – och snabba var de också. Jag kommer inte ihåg de exakta siffrorna men jag vet att de här rackarna fortfarande kunde flyga ikapp mig fast jag låg 5 kilometer i timmen över den smärtgräns där flugorna i Europa hade gett upp. Tuffa rackare. Fast vid denna tidpunkt hade jag ännu inte mött några afrikanska tsetse – flugor. De spelar i en helt egen liga. Mätt och belåten fortsatte jag kämpa mot vinden och några timmar senare kom jag fram till den efterlängtade tanken och sällan har mossa smakat så gott – men de två liter som fanns kvar på botten gick åt alldeles för snabbt. Hälften av det hade jag redan druckit upp några minuter efter ankomsten till rastplatsen. Men jag hade tur, ett äldre par kom med sin husbil och berättade att de skulle stanna över natt på parkeringen och de gav mig så mycket vatten som jag önskade. Jag hade mycket svårt att sova under natten på grund av värmen. Jag låg på rygg på min sarong och kunde inte avgöra om det var svett som rann ner längs bröstkorgens sidor eller om det var de vanliga myrorna som kröp på mig. Att undgå att få stora mängder myror inne i tältet när man campar i Australien är omöjligt. Det är bara att acceptera och ligga så still som möjligt så de inte biter en så mycket.

När jag korsade gränsen till delstaten ”Northern Territory” började jag må dåligt vilket antagligen var spår av en enformig kost och ständig fysiskt trötthet i kombination med värmen. Jag åt lite nudlar och tonfisk men fick bara ner ett par tuggor innan det var stop. Jag la mig i skuggan av det stora rödsvarta monumentet som utgjorde gränsen mellan South Australia och the Northern Territory och sov en stund. Jag var yr och svettades mer än normalt. Men det fanns inte mycket annat att göra än att fortsätta. Jag satte på min CD-spelare och försökte pigga upp mig själv med musik och av ren viljestyrka. Och till en viss del fungerade det. Jag fightade mig sen fram till Kulgera – det första roadhouset i den nya delstaten och betalade några dollar för en tältplats till tjejen bakom kassan. Hon tittade på mig och läste sen namnet i passet och frågade om jag var svensk. Jag sa att jag var det och hon flinade till lite. Hon var mörkhårig och bar glasögon och bodde i normala fall i Markaryd. Den första människan som jag över huvud taget pratade med i norra territoriet kom alltså från Markaryd!? Hon tyckte nog det var lika komiskt att det kom en svensk cyklist till campingen mitt i sommaren och jag får väl erkänna att jag kunde förstå det till en viss del.

På kvällen hade jag kvicknat till och tog en promenad bort till ett par närliggande klippformationer där jag klättrade runt en stund. De var mycket egendomliga och jag tog några bilder av dem när min väg plötsligt korsas av två stycken kängurur vilket fick mig att plötsligt inse var jag egentligen befann mig någonstans. Det var ju naturligtvis inte så att jag hade glömt av att jag var i Australien men däremot så hade en vardag krupit på mig under den senaste tiden och jag hade till en viss del helt enkelt glömt bort att njuta av min resa och av den frihet den gav. Alla som har varit på resande fot under en längre tid förstår säkert vad jag pratar om. Även de mest fantastiska upplevelser förlorar lite av sin magi när kontot för intryck som vi alla bär på inne i huvudet börjar bli fullt. En händelse som äger rum sex månader in på en resa upplevs ofta inte på samma sätt som när man skulle ha upplevt den under den första veckan. Ju längre man har varit på resande fot, desto mer krävs det för att man ska påverkas på djupet. Men denna gräns brukar förflyttas fram ju mer man reser. Efter min

första långresa var jag helt slut när jag kom hem efter tre månader, men idag kan jag vara ute i över ett år innan håglösheten slår till. Men när jag såg de båda djuren hoppa iväg sprack plötsligt väggarna till den likgiltighetsbubbla som i smyg börjat förblinda mig och plötsligt rörde sig mina ben emot dem – jag ville inte att de skulle försvinna ur sikte, för jag fruktade att likgiltigheten åter skulle få grepp om mig i samma sekund som jag tappade bort dem. Jag jagade dem och hoppade över stenblock och klättrade över branta klippväggar och till sist fick jag se hur de skuttade in bland några buskar och försvann. Jag stod uppe på ett klippblock och bubblade av adrenalin och insåg att den lilla och till synes bagatellartade historian som nyss inträffat aldrig skulle lämna mig, utan att jag alltid skulle minnas händelsen i Kulgera då jag jagade två kängurur i den röda australiensiska bushen samtidigt som solen gick ner. På vägen tillbaka såg jag en varningsskylt som sa att klipporna var heliga för aboriginkvinnor och att man kan få böter på upp till 20 000 dollar om man gick in på området. Jag gick mycket snabbt därifrån. På kvällen kom tre irländare i en van till campingen och vi satt länge och pratade med varandra och ett eller annat glas vin slank ner samtidigt som en av dem försökte, men misslyckades, laga mitt kök som gått sönder. Dagen efter cyklade jag fram till ännu en bensinstation där jag låste in cykeln i ett förrådsrum och sen gjorde jag en sidotripp med buss till Uluru – Kata tjuta nationalpark, kanske mer känd som Ayers rock. Jag gick aldrig upp till toppen på klippan och skulle ju därför kunna säga att jag avstod ifrån klättringen bara för att klippan är helig för Pitjantjatjara och Yankunytjatjarafolken, men den egoistiska sanningen är att jag avstod för att leden upp helt enkelt var stängd under dagen på grund av för hårda vindar. Istället beundrade jag den enorma sandstensmonoliten nerifrån marken under några timmar och åkte sen tillbaka till mitt tält och tillbringade resten av dagen i campingens svalkande pool. Väl tillbaka på cykeln och på väg mot Stuarts Well, eller Jim´s Place som lokalborna säger, så började naturen ändra sig och små röda berg dök upp, många med torkat gult gräs, som fick mig att tänka på väldiga kamelpucklar. Jag passerade 1500 trampade mil under dagen och på kvällen pratade jag med en australiensare som berättade att han ett par dagar tidigare hade sett en långfärdscyklist ståendes i diket och vilt flaxat med armarna. Cyklisten som var ifrån Tyskland hade nästan varit hysterisk och knappt orkat stå upp, berättade han. Hans vatten hade tydligen tagit slut flera timmar tidigare och nu höll han på att få panik av törst. Han hade slängt upp tyskens cykel på flaket och kört honom till Cadney homestead, samma ställe som jag campat på nästan en vecka tidigare. På kvällen sov jag under ett träd på Jim´s Place och fick höra av personalen att stället tydligen ska vara känt på grund av ägarens tama dingo som under artistnamnet ”Dinky the Singing Dingo” brukar hoppa upp på pianot och yla av hela sitt hjärta så fort någon med för mycket öl innanför västen försöker ta sig an instrumentet.

Alice springs ligger nästan exakt halvvägs mellan Adeleide (153 mil söderut) och Darwin (150 mil norrut). Staden har cirka 26000 invånare och lockar turister mest för sin relativa närhet till Uluru. Jag stannade i staden i en tid och sysselsatte mig mest med företeelser som det inte finns så goda möjligheter till ute i bushen såsom biobesök, krogbesök och simturer i vandrarhemmets pool.

En morgon bestämde jag mig för att åter sätta mig i sadeln och fortsätta min tur mot Darwin. Efter bara ett par mil så stannade jag vid en rastplats och tog skydd ifrån den gula döden i skyn i skuggan av ett träd medan en liter vatten genast försvann. En stund senare stannade en bilist och bjöd på kaffe och kakor och det var minst sagt välkommet. Australiensaren i bilen var mycket intresserad av att själv göra en långcykling i framtiden så vi satt och pratade en lång stund och jag försökte ge

honom lite matnyttig information i allt ifrån lämpliga tältplatser till vilka däck som är bra. Jag fortsatte men bara några timmar senare började jag må dåligt av värmen och när det hände så hade jag lärt mig att sluta cykla omedelbart och vila en stund. Hittade jag någon skuggig plats, vilket jag inte alltid gjorde, brukade jag må bra igen efter någon halvtimme. Jag stannade därför och vilade på min sarong i halvskuggan av en taggig buske i vägkanten och drack stora och giriga vattenklunkar ur min petflaska. Som så många gånger förr skalade jag en apelsin och åt den mycket sakta för att den inta skulle ta slut. Fruktsaften som rann över mina händer sved när den kom i kontakt med gamla myrbett och fick samtidigt små korn av röd sand att fastna på huden mellan mina fingrar. Det är något som man inte kan undvika i det inre av landet Under. Sand. Överallt. Alltid. Men apelsinen var verkligt god.

På natten kom spindlarna. Jag hade legat och läst, antagligen en medioker deckare, i skenet ifrån min pannlampa och när jag släckte så tog det bara ett par minuter innan jag kände något krypa uppför ena benet på mig. Jag hann reflexmässigt tänka att “det där är ingen myra” innan jag idiotiskt nog slog bort det krypande med handen. Blir man biten av en spindel någon gång i livet så kommer det var vid ett tillfälle när man reagerat på samma sätt. Ligger du still så biter inte spindlar. Så enkelt är det. Rycker du till och försöker att slå bort den så kan den mycket väl bitas, och skulle jag bli biten tidigt på förnatten, ensam och lång ute i den australiensiska bushen… Jag svor lite för mig själv över att jag inte har lärt mig mer ifrån mina resor samtidigt som jag hoppade upp i en hukande ställning och lyfte försiktigt på ett par svettiga plagg. Först hittade jag den inte men sen såg jag den nere i tältets vänstra bottenhörn. När ljuskäglan ifrån pannlampan nådde djuret så lutade den kroppen snett bakåt och lyfte de främsta benen ifrån marken. Jag är ingen expert på spindlars kroppsspråk men jag antog att han inte gillade mig. Jag var dock den snabbare och attackerade först. Ibland är anfall bästa försvar. Jag lyfte upp det döda lilla djuret med hjälp av omslaget till den mediokra deckaren och drog ner dragkedjan och slängde ut den. I samma stund kände jag något som ramlade ner ifrån tälttaket och ner i mitt knä. Ännu en spindel. En större spindel. Denna gång rörde jag mig faktiskt inte, men det berodde nog mest på att jag inte hann, snarare än att jag verkligen hade lärt mig något ifrån lektionen nyss. Spindeln landade i mitt knä, sprang relativt jäktat över mitt ena lår och gömde sig på nästan samma plats som den andra. Jag vann snart även detta slag. Dock med ett stänk av dåligt samvete.

I Barrow creek blev jag utskälld av en gammal kvinna. Efteråt kunde jag inte förstå hur mycket av avhyvlingen som var skämt och hur mycket som egentligen var på allvar. Kvinnan tycktes i alla fall ha haft den åsikten om att jag förtjänade en liten åthutning. Det var den varmaste tiden på året i den del av landet som kallas för “The Outback”. Det fanns ett enda ställe där man kunde fylla på vatten på cirka 300 kilometer. I Barrow creek. När jag gick in med sex stycken tomma vattenflaskor till kvinnan bakom disken och snällt förklarade att jag ville fylla på dem samt beställa något att äta, så kom det: “Excuse me, but I think you cyclists are mad! Yes MAD!” Tydligen så hade hon under årens lopp blivit tvingad att anropa ambulansflyg för cyklister som helt enkelt höll på att gå under av den skoningslösa värmen och de brutala avstånden och som där av kommit till hennes bensinstation som ragglande och uttorkade zombies hela tre gånger. “They never bring enough water, never sunscreen, they never call us and ask if we have food and water – sometimes we don´t. YOU are a lucky man today!” fortsatte hon samtidigt som hon slängde in ett par djupfrysta Shepard pies i en smutsig mikrovågsugn. Jag tyckte genast om den gamla kvinnan och den vildmarkspräglade hårdhet som hon utstrålade och jag förstod att jag aldrig skulle kunna komma i närheten av de kunskaper som hon

säkerligen ägde om landets outback – även om jag tillbringade år på vägarna. Hon tillhörde den mycket lilla skara av människor som får ens omedelbara och välförtjänta respekt bara genom att öppna munnen. Efter maten gick jag runt och satte upp tältet på baksidan. Det låg prylar överallt. Stolar. Dörrar. Leksaker. Ett uthus var avspärrat med gul tejp som påminde om den sorten som poliser sätter upp. Kanske hade den gamla kvinnan slagit ihjäl någon cyklist som gjort misstaget att stanna och be om vatten. När tältet var uppsatt väntade jag i skuggan på att solen skulle börja gå ner så att jag skulle orka gå några promenader i de spännande omgivningarna. Efter ett par timmar så var det svalt nog för att klättra upp för en ravin snett bakom byggnaden. Klättringen upp till toppen gick lätt och väl däruppe fick jag se ett par stora vackra ödlor och en rödbrun känguru samt även hur solen försvann i horisonten. Jag såg också förändringarna. Landskapet som jag blickade ut över var inte längre rött. Det var grönt. Jag hade nu följt ”the Track” i nästan en månad.

Jag fortsatte trampandet via Australiens UFO-huvudstad Wycliffe well – den lilla byn där de flesta av landets iakttagelser av oidentifierade flygande objekt görs, men enligt andra rapporter så har också byns pub flest ölsorter i hela delstaten, vilket får i alla fall mig att fundera på om det finns ett visst samband mellan många öl och många iakttagelser av flygande föremål. Men det kanske bara är jag det. Hur som helst så hälsas man välkommen till byn av en skylt med en grön gubbe och texten ”Welcome to Wycliffe Well – UFO capital of Australia” när man anländer. Inne på puben fanns en pärm med tidningsurklipp angående iakttagelserna och jag bläddrade förstrött i den medan jag drack en Coca-cola och åt någon sorts köttfärsrätt som antagligen var rester ifrån personalens middag. Den kvällen campade jag vid Wauchope där en grupp pensionärer bjöd på kaffe och frukt och visade stor nyfikenhet över min resa. En som inte gillade mig lika mycket var ställets vakthund – som jag trodde skulle slita sönder kedjan som han var fastbunden i och flyga på mig varje gång som jag gick till eller från mitt tält. Dagen efter var en av de där relativt ovanliga dagarna då jag inte hade lust att cykla men heller inte lust att stanna där jag var. Dock var tanken på Devil´s Marbles lockande så valet att fortsätta var ändå inte svårt och tanken på att slippa hundens oändliga skällande lockade faktiskt också en smula. Efter 10 kilometer stannade jag till vid Devil´s Marbles och gick omkring bland de runda, till synes slumpvis utkastade granitbumlingarna och tog bilder medan jag förundrades över platsen där själva djävulen tydligen hade spelat kula med stenarna om man ska tro det engelska namnet. Den ursprungliga benämningen på området, som är en ytterst helig plats med kopplingar till de traditionella ägarnas skapelselegender, är dock Karlu Karlu. Fast promenaden i Karlu Karlu piggade upp mig så var jag fortfarande trött och seg när jag tvingade mig själv att fortsätta min cykeltur. Under dagen stannade jag och vilade på min sarong efter 27, 50 och 105 kilometer innan jag efter 125 kilometers trampande nådde den lilla staden Tennant creek. Precis när jag rullade in i staden varvade jag min cykeldator som jag långt tidigare hade köpt i Iran. Det var alltså exakt 1000 mil sen jag rullade ut ur Tabriz tillsammans med en ung vägvisare och nu stod räknaren återigen på noll. I Tennant Creek tältade jag två nätter i en hotellträdgård där jag både hade tillgång till pool och en tv med dvd-spelare. Under den lediga dagen varvade jag filmtittande och lekande med hotellets båda katter med surfande på byns bibliotek. Och hela tiden gjorde jag mitt yttersta för att undgå solens strålar som ju i vanliga fall torterade mig under dygnets alla ljusa timmar. Nästa ställe som jag kom till var farmen Banka-Banka. Efter en promenad i omgivningen så satt jag en stund och pratade med en av personalen. Hon berättade att det hade varit en annan cyklist på

campingen bara ett par dagar tidigare och att han hade köpt fem burkar coca-cola innan han ens hade orkat prata. Hon bekräftade min fråga om han hade varit ifrån Tyskland, så jag drog slutsatsen att det var samma tysk som panikslaget hade stått i diket utan vatten och som jag hörde talas om precis söder om Alice Springs. Då har han kommit i kapp mig, tänkte jag och tyckte det var en smula tråkigt att vi inte fick träffa varandra. Cykelturen gick vidare och en dag passerade jag byn Renner Springs där gränsen mellan ”the red centre” och ”the tropical north” går. Byn bestod av den vanliga bensinstationen och den vanliga puben samt en tillhörande campingplats samt ett par gamla hus där personalen antagligen bodde. Jag stannade över natt och en tam känguru studerade mig när jag satte upp tältet, vilket fick personalen att säga att jag skulle passa mig eftersom den ibland kunde bitas. Renner Springs var nog det första ställe som jag kommit till och som hade en egen vaktkänguru. Det var komiskt och det är ju alltid kul att få se något nytt. Sen på kvällen visade en herre utan tänder mig några ormar som han höll i sitt terrarium som var inbyggt i väggen i samma hus som bensinstationen. Jag har fångat dem med mina bara händer, sa han och flinade tandlöst mot mig. Jag flinade nog jag också lite eftersom jag är mycket fascinerad av reptiler och några veckor senare skulle jag faktiskt fånga en orm med mina bara händer i Malaysia. Den var dock helt ofarlig. Naturen blev allt mer grönt och varken den röda sanden eller det gula gräset dominerade längre landskapet. Istället blev enstaka träd sakta men säkert till glesa ljusgröna skogsdungar där termitbon i en sanslös mängd sköt upp ur marken som vakttorn på en medeltida mur. Det var skönt med förändringen och när regnet en dag började falla så jublade jag. Vägen tog mig så småningom till den legendariska outbackpuben “Daly Waters” där jag stannade och åt ett gott men för dyrt mål mat samtidigt som jag beundrade interiören som bestod av diverse sedlar, minneslappar, autografer, underkläder och annat som resenärer hade lämnat efter sig under många år. Jag bidrog till traditionen genom att skriva mitt namn på en svensk flagga som hängde på en vägg. Jag passerade Larrimah och kom till Mataranka på resans ettårsdag. Ett år tidigare hade jag cyklat ut ur min hemstad och sen sovit i en skogsdunge utanför Ulricehamn och nu slog jag upp samma tält på en camping i byn Mataranka i norra Australiens outback och fick in ännu en stor spindel i tältet. Under året hade jag cyklat 16303 kilometer. Jag var kluven i mina känslor över jubileet – året hade gått snabbt men samtidigt så kände jag mig väldigt gammal i mitt resande. Jag var sliten och mindes att jag läst att man åldras 2-3 år för varje år man är på resande fot och det stämmer säkert. Men i jubileets kölvatten följde något som jag absolut inte var kluven till. Jag skulle fira. Och det gjorde jag genom att gå till ett lokalt café där jag köpte chokladbakelser för en dagsbudget eller två.

Ifrån Mataranka cyklade jag till den lilla staden Katherine och tog in på ett vandrarhem. Jag delade rum med två australiensare som såg sig om i sitt hemland. De berättade om sin bilburna resa och försökte på samma gång lära sig att spela didgeridoo. Jag provade också att få ut några toner på det klassiska blåsinstrumentet som enligt traditionen helst ska urholkas av hungriga termiter, men det gick inte riktigt min väg. Ifrån Kathrine cyklade jag till Pine Creek, nu under konstant regn och motvind och jag längtade tillbaka till det torra längre söderut samtidigt som jag paradoxalt nog längtade till Darwin. Det blev backigare ju längre norrut jag kom och naturen närmade sig regnskog. Ifrån Pine Creek tog jag mig till Hayes Creek där jag lämnade the Track för första gången sen Port Augusta mer än sex veckor tillbaka i tiden. Jag följde den nya vägen – Dorat road och kom tillslut fram till Adeleide river där jag köpte på mig lite mat och fyllde på mina vattenflaskor innan jag tältade på en äng en bit ifrån vägen. Den

natten plågades jag svårt av en viss sorts myra med grön bakdel, som dels bet sönder tältbottnen och dels bet sönder mig (och det fastän jag inte rörde mig…) men på morgonen packade jag min cykel med stor förväntan och under de 9 milen som jag cyklade under dagen var min enda tanke att komma fram. Och känslan när jag några timmar senare såg havet är obeskrivbar. Jag cyklade sakta och de sista metrarna så rullade jag fram utan att trampa för att njuta av stunden och till sist tog jag mig ut på en stenbrygga och doppade framhjulet i Timorsjön.

Efter fem månader och sjuhundra mil så hade jag korsat Australien. När jag slitit mig från havet så cyklade jag in till Darwins centrum och tog in på ett vandrarhem. Där stannade jag i en tid och jobbade i köket i utbyte mot gratis övernattning. Sen tog jag mig till Singapore och började cykla norrut.