Virgintour

Minnen ifrån vägen

I mars 2004 cyklade jag ut ur Falköping på en fullpackad cykel. Det var första gången någonsin som jag cyklade med packning och det var både svårt och nervöst. På kvällen hade jag cyklat 67 kilometer när jag slog upp tältet på en allt annat än inbjudande åker utanför Ulricehamn. Det låg fortfarande snö på marken och jag frös som en hund när jag kröp ner i sovsäcken. Mina ben hade krampkänningar efter den dittills längsta cykeldagen i mitt liv. Det sista som for genom mitt huvud innan jag somnade? ”-Herre gud, vad har jag egentligen gett mig in på?”

Ett år och tre månader senare låg jag ovanpå min säng i ett betydligt varmare hotellrum beläget i Singapores kineskvarter och betraktade fläkten i taket som inte på långa vägar gav den svalka jag ville ha. Dagen efter skulle jag flyga hem och jag kunde inte låta bli att sammanfatta den nästan 1900 mil långa cykelturen i mina tankar. Jag tänkte tillbaka på den undersköna naturen på den Anatoliska högplatån, på den smått otroliga gästfriheten i Iran, på cyklingen vid Himalayas fot och på den osannolika röda öknen i Australiens inre som det tog nästan 2 månader att trampa igenom. Jag tänkte också på otaliga hundattacker, främst i Rumänien, och på befolkningen i Kohistan i norra Pakistan som roade sig med att kasta sten och andra tillhyggen efter mig när jag cyklade förbi. Jag tänkte på hur jag tillsammans med två soldater ur den Pakistanska armén tvingades fly hals överhuvud från en grupp pashtunkrigare i bergen mellan Afghanistan och Pakistan och på hur jag var dyngsur i en vecka på Tasmanien på grund av aldrig sinande regn. Jag tänkte på den kalla natten i tältet utanför Ulricehamn.

Det stora svarta

Det var så det kändes. Som om jag hade en stor ogenomtränglig svart vägg framför mig. Jag hade länge fantiserat, drömt och längtat till det ögonblick då jag cyklade ut ur min hemstad, men nu när jag äntligen lade de både bergen bakom mig och såg Falköping försvinna i fjärran var den stora svarta väggen det enda jag kunde känna. Det stora svarta var dock inget hotfullt utan snarare något oemotståndligt som jag längtade till, ett löfte om äventyr och upplevelser i främmande länder. Nu var jag äntligen på väg. Mot Asien. På en cykel. Ensam.

Några timmar senare var jag trött när jag slog mig ner på en parkbänk med utsikt över Åsunden. Det låg fortfarande is på sjön. Jag satt där en stund innan jag köpte lite bröd i en affär och cyklade vidare. Första natten tältade jag på en åker strax utanför Ulricehamn. Dagen efter gick färden genom Nittorp, Grimsås och Gnosjö innan jag sov över på en folkhögskola i Värnamo. Under dagen stannade jag till vid nationalparken Stora mosse och klättrade upp i ett fågeltorn, jag såg några vitklädda fåglar långt bort. Senare satt jag utanför en affär och åt när några barn i yngre tonåren såg min cykel och frågade hur långt jag cyklat och vart jag var på väg. Jag svarade sannhetsenligt att jag cyklat ca 20 mil och att jag var på väg till Asien, antagligen Kina. De betraktade mig tyst några sekunder innan den modigaste av dem klämde ur sig ett – Sure! Antagligen undrade de hur jag kunde med och ljuga dem rätt upp i ansiktet… Natt tre och fyra tältade jag i de djupa smålandsskogarna. Ena kvällen gjorde jag upp en eld under ett stenblock och kokade te.

virgintour-1.jpg virgintour-2.jpg virgintour-3.jpg

Kontinenten

Några dagar senare, tisdagen den 23: e mars, rullade jag nerför landgången från det skepp som tagit mig över Östersjön och jag befann mig plötsligt i Polen. Känslan av att lämnat Sverige bakom mig var som alltid upplyftande. Jag började cykla in mot Gdansk och tog sikte mot de högsta byggnaderna jag såg i fjärran. Vägen in till staden var väl inte den bästa första upplevelse av cykling i ett annat land. Vägen hade mycket och tung trafik. Jag hade planerat att stanna i Gdansk någon dag så när jag började närma mig centrum började jag leta efter ett YHA-hostel som jag visste skulle ligga centralt. Där fick jag dock inte ta med cykeln in i rummet och jag hade inte hjärta att överge hojen första natten i ett annat land så jag började leta efter något annat ställe att sova på. Jag ledde cykeln längs Stara Mutlowa som rinner genom staden och frågade ibland någon polack efter boende, men mest gick jag bara omkring och gladdes åt den fina arkitekturen. Rätt som det var stod jag utanför på ett Hostel! Betalade 40 Zloty och fick en av ca 20 sängar som stod i ett rum i källaren. På kvällen gick jag säkert flera mil på stadens gator och njöt av atmosfären. Jag köpte några kartor och satte mig på ett café och planerade rutten över några koppar starkt kaffe.

Vid ett tillfälle satt jag och pratade med ägaren till vandrarhemmet där jag bodde. Han undrade lite över hur jag planerat att cykla och han blev eld och lågor när jag berättade: ” – Are you going to the Karakoram? -Wow! – Karakoram highway is fantastic! – Are you going to the Hunzavalley aswell? – It´s a paradise! -Wow!” När jag fem månader senare för första gången ser Hunzadalen i norra Pakistans mäktiga bergsmassiv breda ut sig, gjorde jag det tyvärr innefrån en buss. Jag hade lämnat cykeln i Gilgit, den största staden längs KKH, alltför svag för att cykla på grund av efterdyningarna av Denguefeber. Konstigt nog började jag tänka på hotellägaren och hans reaktion när jag ser dalen. Och jag förstod honom, den gröna dalen som låg omringad av 7000 m höga snöklädda berg var magisk.

Dagen efter ösregnade det när jag cyklade ut ur staden. De första milen gick på en större väg som jag var tvungen att ta för att en flodfärja var sönder längs min ursprungliga rutt. Varje gång, och det var ofta, som en lastbil körde förbi från motsatt håll kändes det som att få en rak höger. Vinddraget som egentligen mest bestod av regnvatten kom emot mig som en våg. Fick ducka och hålla andan, ungefär! Jag var inte alls glad. Andra hälften av dagsetappen gick längs en lugnare väg och det faktum att jag hade vinden i ryggen, gick det relativt snabbt att komma till den lilla byn Malbork. Anledningen till att jag stannade här var att det skulle finnas en gigantisk borg att besöka. När jag hittat ett billigt rum och ställt in cykeln gick jag dit. Borgen var stor, folktom och mest av allt svinkall. Så kall att jag inte kunde njuta av att vara ensam vid en turistattraktion för en gångs skull..

Söderut

Några dagar senare på vägen mellan Grudziadz och Torún började äntligen solen skina och jag njöt av att sitta i sadeln. Jag passerade städer, vissa var hemtrevliga och mysiga medans andra var grå och illaluktande industristäder som motsvarar exakt den klassiska bilden av just sådana städer i gamla öst. För första gången, men inte sista blev jag jagad av en hund. Den tyckte inte det var roligt längre när jag kastat en halv liter vatten i ansiktet på honom. Jag var tvungen att stanna och bära cykeln över massa krossat glas vid en olycksplats, två bilar hade krockat och ambulansen är där. På kvällen når jag Torún, som har ett jättemysigt centrum och som tydligen är Nicolaus Kopernicus födelsestad.

Dagen efter blir lång: 125km, den längsta dagen hittills. Det har redan börjat mörkna när jag cyklar in i centrala Konin. Stannar till vid något hotell men alla är för dyra så jag letar vidare och hittar en byggnad med Youth hostelling loggon på och går in-stängt. Letar vidare en stund i det nu mörka Konin och ser ett hotell som ser billigt ut, entrén luktar piss, ett bra tecken.. Får ett rum på 8:e våningen. Dagen efter upptäcker jag att jag inte har någon frukost, den har jag smart nog ätit upp vid 02:00 tiden i halvt sovandes tillstånd. Köper lite bröd på väg ut ur staden. Jag cyklar vidare genom den Polska landsbygden och tycker mig lägga märke till att folket har en mjukare framtoning här jämfört med i norr, de verkar lyckligare, skrattar mer och är hjälpsammare när jag frågar efter vägen. Jag funderar på varför? Kommer fram till att det nog bara har med vädret att göra: kallt och regnigt som i norr: sura människor, varmt och skönt som i söder: hjälpsamma och glada människor! Ungefär som mitt eget humör har varit det senaste alltså.. Bestämmer mig för vara glad även när jag har varit våt i flera dygn i fortsättningen, regn är ju trots allt bara flytande solsken! … Eller? På kvällen tältar jag hur som helst i en skog. Jag går en bra bit in för att inte synas från vägen. Jag kokar upp lite nudlar och njuter av lyxen utanför tältet. Får dock svårt att sova för det piper och rör sig under tältduken, jag tycks ha slagit upp mitt slott på en musfamiljs ägor. Oroar mig lite för att de ska bita sönder bottnen. (Tältet klarar sig då, men nästan ett år senare slår jag upp tältet ovanpå en nergrävd echidna i Australiens outback och får tältbottnen sönderrivet av djurets taggar..) Några timmar senare när jag äntligen har lyckats somna vaknar jag hastigt och sätter mig genast upp och lyssnar… Visst är det någon utanför tältet? Sitter blickstilla några sekunder och lyssnar, till slut hör jag hur något stort djur stryker utanför tältet, jag hör hur den sniffar och trampar runt, antagligen en hund men det kan ju vara ett vildsvin också. Jag bryr mig inte om att ta reda på vilket utan lägger mig ner igen, men det tar allt en stund innan jag somnar om.

Onsdagen den 31: e mars når jag Czestochowa, staden som är centrum för alla katoliker i Polen. Jag är ganska trött och lite sliten så jag bestämmer mig för att ta en vilodag i staden. Jag hittar ett hotell precis vid stadens stora sevärdhet – Jasna Gora, en jättelik kyrka med ett högt kyrktorn som syns på flera mils håll. Överallt på hotellet hänger kors och ikoner, i korridoren utanför mitt rum hänger det en tavla av påven och i receptionen tog en nunna betalt av mig. Det var första gången jag samtalade med en nunna: 50 Zloty, sa hon. – Da, svarade jag. Hotellet är väl till för alla katoliker som vallfärdar till Jasna Gora. Efter en dusch vallfärdar jag själv dit och kommer faktiskt lagom till en gudstjänst eller vad det heter för katoliker. Det var intressant men jag fann inte någon Gud den här gången heller. Efteråt gick jag omkring i de jättelika salarna och erkände för mig själv att det var otroligt fint. Jag lade också märke till att köerna till biktbåsen var oroväckande långa. På ett ställe var prästen synlig, alltså varken han eller syndaren satt i ett bås, utan endast ett svart skynke skiljde dem åt. Lade märke till att prästen såg trött och väldigt uttråkad ut.

På vägen mot Kraków börjar naturen ändra sig så smått och backarna blir allt längre och själva cyklingen blir roligare ju längre bort från Sverige jag kommer. Väl inne i den otroligt vackra staden tar jag in på ett klassiskt backpackerhostel med den gamla vanliga atmosfären. (Lonely planet, Second-hand böcker och toast med sylt till frukost-atmosfären, ni vet?) Tillbringar de följande dagarna med att beundra staden. På det stora medeltida torget i Krakóws centrum går jag omkring i timmar och beundrar arkitekturen och suger in alla intryck. Jag gick också upp till den mäktiga gamla borgen på Wawel hill och vandrade runt den judiska stadsdelen Kazimierz där Oscar Shindler en gång hade sin fabrik. När jag cyklar ut ur Kraków några dagar senare ser jag snart hur Tatrabergen ligger som en stor vit vägg framför mig. Synen av dessa berg ger mig energi att trampa på och snart är jag i skidorten Zakopane. Här stannar jag den sista natten i Polen!

Nytt land. På flera sätt.

När jag dagen efter närmar mig gränsbyn Lysa Polana funderar jag på vad jag egentligen vet om Slovakien: – Hmm, huvudstaden heter bestämt Bratislava..och landet är den fattiga lillebrodern till Tjeckien.. som är det land som tillsammans med Slovakien före 1993 hette Tjeckoslovakien. Hmm, Hockey? Nä… Fan, jag vet inte ett dyft om landet! Gränsövergången gick på 5 sekunder: Lämnade passet till tjänstemannen bakom glaset och smack - Welcome to Slovakia! Efter att ha cyklat några kilometer längs vägen genom Tatrabergen stannar jag och vilar och passar på att studera kartan. Bestämmer mig för att cykla mot Staden Poprad och vidare mot Levoca. De sista milen för dagen öser regnet ner och jag tar in på ett billigt hotell i Levoca. På kvällen går jag ner till restaurangen där jag inte förstår ett ord av menyn. Försökte med hjälp av meningslösa engelska ord förklara för servitrisen att hon kan välja vad hon vill åt mig. Hon nickar och jag ger tillbaka menyn till henne. Får snart min Coca-cola men sen väntar jag. Och väntar. Till slut försöker jag fråga om hon förstod min beställning. Det hade hon uppenbarligen inte gjort. Vi försöker skrattandes förstå varandra en stund och det verkar lyckas för jag får snart in en tallrik stripps. Dagen efter var restaurangen stängd så jag köpte lite choklad i en kiosk och började trampa. Snart var det dags för dagens första serpentinväg och utan någon frukost att tala om höll den på att ta kål på mig. Stoltheten fick stryka på foten, för vissa delar i den ibland 18 gradiga backen ledde jag cykeln. Halvvägs ner på andra sidan fick jag äntligen i mig lite mat på ett lastbilshak. Jag når senare på kvällen, trots flera felkörningar, Kosice. Jag letar mig fram till stadens turistinfo och får adressen till ett budgethotell. En Kanadensisk turist som också är på turistinformationen hör att jag är från Sverige och sen står han och höjer Mats Sundin till skyarna en bra stund innan jag tröttnar och cyklar till hotellet. Dagen efter ösregnar det för ovanlighetens skull och jag stannar på rummet nästan hela dagen och passar på att fixa lite med cykeln och tvätta lite kläder i handfatet. Läser i en känd guidebok att Slovakiskt kaffe inte ska var något att ha och det visar sig faktiskt att författaren har rätt, kaffet är vedervärdigt. I alla fall kul för guideboken att ha rätt för en gångs skull!

virgintour-6.jpg

Ungern

När jag närmade mig ungerska gränsen hade en ytterst konstig känsla krupit på mig. Det var totalt vindstilla, knäpptyst och ingen som helst trafik eller rörelse, inte ens fåglar såg jag till och jag började känna mig som den ensammaste människan på jorden. Det enda ljud som hördes var de enformiga ljuden från mina däck som snabbt rullade över asfalten. Det kändes som jag cyklade inuti en bubbla. Känslan var så konstig att jag blev närmast glad när jag såg en lång kö av lastbilar som stannat vid gränsen i väntan på att bli framvinkade till andra sidan. Jag cyklade förbi kön och var bara några minuter senare på ungersk mark.

Några kilometer senare cyklade jag rätt på ett vägbygge vilket gjorde att jag inte hittade den avfart jag planerat att ta. Jag träffade på några vägarbetare som började studera kartan och sen började de peka åt olika håll. Till sist tog en av dem fram penna och papper och började rita en karta åt mig med motorhuven som stöd. Han lämnade över kartan till mig samtidigt som han pratade snabbt på ungerska, jag antar att han önskade mig lycka till. Kartan visade sig senare vara perfekt, hade kunnat cykla enbart efter den! Jag bar cykeln över några diken och började sen cykla som de hade sagt åt mig. Snart började den ena vingården efter den andra dyka upp och tillslut så var det vinrankor det enda jag såg på båda sidor om vägen. Jag förstod att jag kommit till Tokaj, ett stort vindistrikt som är känt för sina söta viner. Vinträdgårdarna fortsatte mil efter mil och jag stortrivdes med cyklingen.

virgintour-5.jpg

Sista dagen i Ungern blev virrig. Jag cyklade zick-zack över den rutt jag bestämt i förväg. De första kilometrarna gick över ett våtmarksområde med massor av djurliv, Sen svängde jag av till en mindre väg, det gick bra till en början men när jag sen skulle svänga av igen måste jag ha svängt av för tidigt. Vägen blev mindre och mindre och snart var den inte mycket mer än en åker. Som tur var låg det ett hus i närheten och de boende kom ut och förklarade hur jag skulle cykla. De kommande milen cyklade jag längs små traktorvägar som korsade åkrarna och stigar som gick genom skogarna. Ibland träffade jag på någon bonde som kunde förklara hur jag skulle cykla. En del satte sig på huk och började rita kartor i gruset med hjälp av en pinne. En gammal man utan tänder sa något på ungerska och gav mig en ryggdunkning efter att ha pekat ut vägen åt mig. Kunde inte låta bli att le åt tanken på att detta alltså var folket som, enligt den stora massan hemma i Sverige skulle ”stjäla min cykel och råna mig på allt jag äger”. – Va, ska du cykla genom Östeuropa? – Du kommer att bli rånad första dagen förstår du väl, dummer! Suck. Sanningen skulle visa sig vara precis tvärtom. Ungrare och rumäner är de vänligaste människor jag över huvudtaget träffat på i Europa.

De galna hundarnas land

Några dagar senare har jag hunnit med att passera gränsen till Rumänien, svurit över regnet som aldrig avtar och nästan blivit knockad av Transsylvaniens första serpentinväg. Jag tar in på hotell i byn Cornitel som antagligen har fin utsikt över närliggande dalar. Det är bara det att dimman och regnet drar ner sikten till cirka 20 meter. Dagen efter fortsätter i samma tecken: Regn och dimma som är som en vägg framför mig, samt otaliga långa backar. Jag kommer så småningom till Cluj-Napoca där jag hittar ett billigt hostel. Jag bestämmer mig för att stanna några dagar för att vänta ut regnet, det är ju inte roligt att cykla i ett sådant område som Transsylvanien utgör och så inte kunna njuta av det på grund av vädret. Så istället för cykling blir det långa promenader i staden, bland annat besöker jag en utställning av reptiler, fast mest tid spenderar jag på något café med en kopp kaffe framför mig. Försöker också att växla in mina ungerska forinter mot rumänska lei, men inget växlingsbås vill ta emot dem. På den svarta marknaden ville de ge mig 2.6 miljoner lei för dem, men jag ville ha minst 3.1 då de är värda ca 3.4 miljoner. Jag tackade nej till svartväxlaren och hoppas på att kunna växla dem med någon traveller som är på väg åt motsatt håll senare.

På vägen mot Vlad ”Dracul” Tepes födelseby Sighisoara klarnar vädret upp och på del ställen är himlen till och med blå! Jag börjar bli rejält hungrig så jag stannar till vid en byggnad som ser ut som en restaurang, eller i alla fall har gjort det. Jag går in och frågar om de har mat och kaffe. De tre som är där, två kvinnor – nä två gummor och en öldrickande herre tittar tvekande på varandra och nickar. Herrn i sällskapet för sina pekfingrar till pannan och börjar låta som en ko – Mu, Muu! Jag kväver ett gapskratt samtidigt som jag nickar till dem att kött blir utmärkt. När gummorna försvunnit in i ett annat rum sätter jag mig ner och försöker prata lite med den öl drickande herren, eller snarare han pratar och jag lyssnar. Snart kommer gummorna tillbaka med två stora köttstycken och två brödbitar. Köttet ser inte fräscht ut men smakar bra. När jag skulle gå kom en tjej i 20-års åldern in. Den ena gumman pekade på henne och sen på själv och sen på henne igen. Det var tydligen hennes dotter. Hon gjorde en ring i luften runt sitt vänstra ringfinger och tittade på mig. – Nä jag är inte gift, svarade jag med ett skratt. Gumman nickade och sa något till sin dotter att jag var från Sverige. Sen tittade hon på mig igen och gjorde en svepande gest med handen över sitt ansikte, gjorde tummen upp och pekade på dottern. Jag sa att jag skulle tänka på saken, betalade maten och tog farväl av familjen.

När jag i skymningen kom till Sighisoara hade jag cyklat över 17 mil och var rejält trött. Att hitta fram till Elvis villa hostel, där jag planerat att stanna, gick smidigt tack vare en vänlig rumän som visade vägen i sin bil samtidigt som jag cyklade efter. Elvis villa drevs av ett gäng rumänska ungdomar och var ett trivsamt ställe. Det första som hände när jag klev in genom dörren var naturligtvis att vodkaflaskan kom fram och välkomst snaps delades ut samtidigt som jag skrev in mig i liggaren. Senare på kvällen blev det mer snaps och en hel del biljardspel i källaren. En Amerikansk tjej tippade att det skulle ta 6 år att cykla till Kina. Dagen efter vaknade jag vid 08:30 och kände mig seg och hade huvudvärk, antagligen en förkylning på gång, tänkte jag och gick upp och kokade kaffe. Sen gick jag till gamla stan och tittade in i huset där Vlad Tepes föddes. Det är numera en bar, men jag avstod från att gå in och beställa en öl, bara tanken på öl gjorde mig konstigt nog illamående. Det måste ha med förkylningen att göra, tänkte jag. Väl tillbaka på Elvis villa tog jag ut cykeln och donade med den ett tag. Tänkte fylla på lite luft i framdäcket och när jag skruvade loss racerventilen råkade jag istället släppa ur mer luft. Efteråt märkte jag att inte pumpen passade. Antar att inte många skulle ge sig ut på en cykeltur tvärsöver kontinenter utan att kolla så pumpen passar till ventilerna. Men jag är i alla fall en av dem. Jag frågade tjejen som jobbade just då om hon hade en annan pump men det hade hon inte. Hon gick iväg och ropade över grannen som kom över med en, men den passade inte heller och där stod jag med platt framhjul. Grannen gick iväg flera gånger och kom tillbaka med ett flertal olika munstycken men inget av dem passade. Tillslut kom han tillbaka med en pump som han lånat av en vän och den passade, han blev lika glad som jag och vi skakade hand och jag tackade så mycket för hjälpen. På kvällen äter jag middag tillsammans med personalen och några andra resenärer, men jag hoppar över snapsen den här gången för jag planerar att sitta i sadeln tidigt dagen efter och det vore ju dumt att dra på sig en ny förkylning.

virgintour-7.jpg virgintour-8.jpg virgintour-9.jpg

Dagen efter sitter jag i sadeln vid 08:00 och känner en viss saknad efter de andra resenärerna och personalen på Elvis villa. Men det är så det är när man reser, man lär känna så mycket folk och en kort tid senare skiljs man åt för att aldrig ses igen. Koncentrerar mig istället på att ta mig till Brasov under dagen och vägen dit är resans hittills absolut finaste. Himlen är klarblå, jag ser snöklädda berg omkring mig och vägens främsta transportmedel är häst och vagn. Sista halvan av dagsetappen går uppför genom blandskog och med en bäck rinnandes bredvid mig. Jag cyklar genom zigenare byar där alla tittar och vänder sig om och där kvinnorna är klädda i klänningar i bländande färger. På många skorstenar ser jag storkbon. Ormen i paradiset är dock hundarna: Varje dag, oftast många gånger varje dag, kommer de springandes efter mig. Varje gång en hund kommer skällandes emot mig lockar dess skall dit även hans kompisar. Rekordet var en dag när sex bestar jagade mig samtidigt. De nafsar efter mina ben och biter i mina cykelväskor. En del ger upp efter en liter vatten i ansiktet eller efter ett slag från cykelpumpen, men många kan göra livet surt för mig i flera kilometer.

När jag slutligen cyklade in i Brasov så frågade jag två tonåringar efter vägen till ett visst torg där ett hostel skulle ligga enligt personalen på Elvis villa. De visste exakt vart stället låg och de visade vägen genom att cykla före. Snart ropade de till mig att vi var framme och de pekade mot en byggnad en bit bort. De vinkade åt mig och försvann innan jag hann tacka dem. Jag tog in på Kismet Dao villa och snart var jag redo att kolla in staden. Jag hade haft turen att komma till Brasov mitt under den årliga festivalen. Nere på torget spelades det musik och det fanns mattält, köerna till ölpumparna var långa och barnen åt sockervadd. Jag köper en plastmugg med ljust fatöl och slår mig ner på kanten till den torrlagda fontänen som utgör torgets mitt. Jag sitter där en lång stund och smuttar på ölen och njuter av vårvärmen och den härliga atmosfären. Jag spanar upp mot de skogsklädda bergen som omringar staden och tänker på att det finns 5000 vargar i Rumänien, varav de flesta håller till här i bergsområdena Transsylvanien och Karpaterna. 5000 vargar i ett land som är hälften så litet som Sverige och här existerar ingen som helst debatt om deras vara eller icke vara, medan det hemma i Sverige pågår en infekterad debatt om 130 individer. Jag blir på dåligt humör av mitt lands okunnighet i frågan och ställer mig i kön till ölpumparna igen.

Någon dag senare har jag lämnat Brasov bakom mig och hunnit med att se mig omkring i bergsbyn Sinaia där många kungafamiljer har bott, sett den gamla borgruinen i Rasnov och cyklat vilse igen. Jag skulle ha trampat mot Bukarest någon mil till men svängde uppenbarligen av för tidigt. Resultatet blir att jag under 6 mil får samsas med ett oändligt antal lastbilar på en minst sagt smal grusväg. Varje gång det kommer en lastbil är jag tvungen att stanna till och lyfta ner cykeln i diket för att inte påkörd. Jag var mer än ursinnig! När jag ännu en gång hör en lastbil närma sig bakifrån och jag gör mig redo att stanna kommer ett stort ilsket och skällande odjur mot mig i hög fart. När inte ens människans bästa vän har annat för sig än terrorisera en stackars cyklist, brister det för mig. Jag slänger cykeln i diket och tar upp en vattenflaska och springer vrålandes mot hunden som tvärnitar framför mig och byter sitt barska skall mot undergivet ylande samtidigt som han vänder sig om och flyr. Jag jagar odjuret ett tiotal meter och lyckas inte lugna ner mig förrän jag snubblar på en grästuva och ramlar vilket får mig att vakna upp ur min tillfälliga psykos. Jag skäms lite när jag ser en lastbilschaufför gapskratta åt mig och mitt beteende.

På kvällen befinner jag mig några få mil nordöst om Bukarest när jag svänger av vid en liten damm. Jag leder cykeln några hundra meter in i en skogsdunge och får se en fårflock och några herdar. Jag går fram och frågar om jag kan tälta en natt på platsen. – Da, svarade den äldsta av dem. De står en stund och tittar på medan jag sätter upp tältet och pratar lågt sinsemellan. Ibland pekar de på något och jag försöker förklara vad jag har det till. Senare halvligger jag i tältet och tittar ut genom öppningen för att hålla koll på pastan som kokar en meter ifrån mig. Solen håller på att gå ner och sikten är bara ca 30 meter i den glesa skogsdungen när jag ser herdefamiljen och deras djur en sista gång. De vinkar glatt åt mig och några sekunder senare är de uppslukade av mörkret.

Svarta havet

På morgonen plockar jag snabbt ihop mina saker och cyklar de 9 milen till gränsbyn Calarasi. Där fick jag vänta några timmar på färjan som skulle ta mig över Donau och till själva gränsstationen. När jag var över var det bara några hundra meter fram till gränsen. Tullarna på den rumänska sidan var trevliga och skojade och klämde på cykeldäcken. På den bulgariska sidan var de inte lika muntra. De frågade tjurigt hur länge jag skulle vara i landet och vart jag skulle sova och om jag hade pengar. Det tog med Europeiska mått mätt en stund att komma igenom. Väl över köpte jag lite mat i staden Silistra och cyklade sen vidare. Efter några mil stannar jag vid en restaurang vid vägkanten och frågar kvinnan bakom kassan om de har någon mat. Hon skakar på huvudet. – Vet du vart jag kan äta då? – Du kan äta här, svarar hon. – Så du har mat? Kvinnan tittar konstigt på mig och skakar på huvudet. – Va fan, tänker jag – driver hon med mig? I samma stund kommer jag ihåg något jag läst: I Bulgarien betyder en huvudskakning ”ja” och en nickning ”nej”. Förklarar ju en del, tänker jag och beställer en hamburgare.

På kvällen har jag bekymmer med att hitta en undanskymd tältplats. Jag känner att jag börjar bli rejält slut, benen är tunga och det börjar bli svårt att motivera mig att fortsätta. På båda sidor om vägen är marken uppodlad, inga träd, inga kullar, bara olika spannmål så långt ögat ser. Mil efter mil cyklar jag utan att omgivningen ändras. Vid ett tillfälle sätter jag mig i vägkanten och äter lite bröd med mjukost, och tittar tomt framför mig. Helst skulle jag vilja lägga mig ner och sova på platsen. Jag väljer efter en stund att fortsätta och efter ytterligare ett par mil hittar jag en liten traktorväg som ringlar ner för en slänt. Jag leder cykeln ner och hittar tillslut några buskar som ger mig skydd mor vägen. Jag är så slut att jag måste vila en stund innan jag reser tältet men en halvtimme senare ligger jag i sovsäcken och sover gott. Dock blir natten fuktig och kall och det duggregnar natten igenom. När jag vaknar vid 06:00 känns allt i tältet fuktigt och jag fryser och har huvudvärk. Jag tar ner tältet så fort jag kan men det känns som om jag rör mig i slow-motion och den genomblöta tältduken blöter även ner min jacka och är iskall mot mina händer. Jag är fortfarande fysiskt utmattad sen dagen innan och jag tränger undan tanken på att det är 11 mil mellan tältplatsen och ett varmt hotellrum i Varna. Tanken på att få sova i en varm säng är det enda som får mig framåt under dagen. Jag fäller upp kapuschongen på regnjackan och fixerar blicken på en osynlig punkt en meter från framhjulet. Jag trampar så fort jag kan och tittar bara upp när jag hör en bil närma sig. Det kalla regnvattnet tränger igenom huvan och rinner på mina kinder ner mot halsen. Jag bryr mig inte om att stanna och äta under dagen för jag är rädd att bli så stel att det blir omöjligt att börja trampa igen. 5 timmar senare börjar vädret klarna, vilket får mig att släppa den osynliga punkten med blicken och titta upp. Några kilometer längre fram cyklar jag upp för en lång backe och utsikten på toppen får mig att stanna och gå av cykeln för första gången under dagen. Framför mig breder Svarta havet ut sig i något som tycks vara oändlighet. Stannar ett slag på toppen innan jag cyklar ner för den långa backen och in i Varna.

virgintour-10.jpg

Efter några lata dagar i Varna sitter jag åter i sadeln och efter drygt 10 mil är jag framme i Nesebar. Jag hittar en tant som försörjer sig på att hyra ut ett rum i hennes lilla stuga till turister. Jag betalar henne 10 leva och bär in mina saker. Senare går jag några varv runt det fina men ganska ointressanta Nesebar. Tidigt nästa morgon börjar jag cykla mot Burgas drygt 4 mil bort. Väl där så letar jag efter boende en stund innan jag hamnar nere vid järnvägsstationen. Jag rådfrågar några taxichaufförer om de vet något om billigt boende och en av dem säger att han gör det. Jag ger honom några leva för att han ska visa vägen i sin taxibil menast jag cyklar efter. Han stannar till vid ett hyreshus och går in, jag väntar utanför. Efter några minuter kommer han ut och säger att jag ska ta med mig mina saker upp. Jag bär upp mina saker till andra våningen och hälsar på paret som äger lägenheten. De är i 70-75 års åldern och kan inte ett ord på engelska. Antagligen är det taxichaufförens föräldrar. Jag får ett eget litet rum och jag sover gott.

Turkiet

På vägen mot den Turkiska gränsen funderar jag på vad jag ska säga om de bulgariska tjänstemännen frågar om hotellkvitton för de fem nätter jag varit i landet. Det måste man tydligen kunna redovisa än idag. Jag antar att det måste vara en bortglömd rest från tiden då Bulgarien var en av Sovjetunionens mest lojala satellitstater och ökänd byråkrati genomsyrade hela samhället. Som tur var frågade de inte, det hade ju inte varit lätt att redovisa två nätter i tält och ytterligare två nätter hemma hos privat folk. Efter lite strul på den turkiska sidan, där jag klart och tydligt förklarade för den vänlige turkiska tjänstemannen att svenskar inte behöver visum till Turkiet och en snabb rush förbi kön till tullarna när tullarna själva hade ryggen mot mig och alla andra, var jag i Turkiet!

Direkt efter gränsen rullade jag nerför en flera kilometer lång backe med bokskogar på båda sidor om vägen. Det var varmt och skönt och jag njöt för fullt när jag såg två västerlänningar sittandes i diket samtidigt som de vinkar åt mig att jag ska stanna. När jag bromsar in ser jag att det ligger två långfärdscyklar i diket. Det var två bröder från Frankrike som höll på att cykla Europa runt. Vi sitter och pratar en stund innan vi byter kartor med varandra och fortsätter åt varsitt håll. På kvällen har jag kommit till staden Kirklareli och jag fullkomligt älskar atmosfären med alla små matbodar, fiskförsäljare, dofter, absurt överlastade mopeder och ljudet av den lokala böneutroparen som skriker ut att det är dags att bege sig till moskén. Jag upptäcker att det turkiska köket är utsökt och jag tillbringar stor del av kvällen i olika små matbodar där jag inte kan namnet på en endaste rätt. På morgonen äter jag färskt bröd med fetaost och oliver till frukost och jag dricker flera glas sött te. När jag sen skulle cykla kom jag på att jag inte hade en aning om hur jag ska cykla för att komma på rätt väg, så jag frågar en yngling om vägen. Han kunde inte förklara i ord hur jag skulle cykla så han bad mig att leda cykeln och följa efter honom. Vi gick i närmare två kilometer på Kirklarelis gator innan han kunde peka ut rätt väg åt mig. Innan jag han tacka honom försvann han in till en bagare och kom snart ut med två stora brödbitar varav han gav den ena till mig. Sen önskade han mig lycka till och gick därifrån. Det var den berömda muslimska gästfriheten det, tänkte jag och stoppade ner brödet i ena framväskan. En kort stund senare ser jag att jag cyklat 300 mil sen jag lämnade Falköping.

Istanbul

Jag cyklade över den Europeiska delen av Turkiet på några få dagar och befann mig snart i stadsdelen Sultanahmet i Istanbul där jag tog in på ett av de många hotell avsedda för ryggsäcksluffare. Vägen från den Bulgariska gränsen bjöd väl inte på några direkta överraskningar utom möjligtvis vindstyrkan. På vägen mellan Saray och Catalca fightades jag mot de hårdaste vindar som jag någonsin cyklat i. När jag hade motvind, vilket jag oftast hade, var jag vid ett tillfälle nere i 9 km/h fast jag trampade som besatt och under de korta stunder då jag hade vinden i ryggen flög jag fram i närmare 60 km/h. Vid ett tillfälle då vinden kom ifrån sidan blåste jag ner i diket och ramlade..

Jag stannade i Istanbul i en veckas tid och stortrivdes hela tiden. Förutom de självskrivna sevärdheterna Hagia sofia, Galata bridge och det ottomanska rikets främsta byggnadsverk- den Blå moskén, hann jag även med många och långa promenader runt om i staden. Jag fick en engelsk turist att ta ett kort på mig framför Blå moskén, då jag poserande med cykeln och ett pekfinger i luften som skulle symbolisera världsdel nummer ett. Jag lovade mig själv att någon gång posera med sex fingrar uppspärrade. Ett finger för varje cykelbar världsdel. Jag lämnade in cykeln på service och köpte ett par nya däck, jag framkallade mina filmrullar och skickade hem resultatet. Jag drack te och läste böcker. Jag irrade omkring i timmar i olika bazaarer. Jag hörde svenska för första gången sen Karlskrona.

virgintour-11.jpg virgintour-gp-4.jpg

När det var dags att lämna staden cyklade jag ner till hamnen och tog en färja över till den lilla staden Yalova för att slippa den kaotiska trafiken. I samma stund som jag leder av cykeln från färjan slår det mig att jag nu har lämnat Europa bakom mig och att en ny, till synes oändlig, världsdel ligger framför mig. Redan första dagen på Asiatisk mark fick jag erfara att jag underkänt den turkiska topografin. Direkt efter färjeläget i Yalova började vägen ringla sig starkt uppför och efter några kilometer nådde jag krönet och kunde vila mina ben en stund på nervägen innan det var dags att göra om samma sak igen. Så skulle det mer eller mindre fortsätta utan uppehåll ända till den Iranska gränsen 200 mil österut. Första natten efter Istanbul stannade jag i en sovsal på ett hotell i Iznik, en vacker småstad beläget vid en sjö. Dagen efter, på väg mot Sögut stannade jag och åt på en restaurang i den lilla byn Yenisehir. Jag stannade en lång stund och samtalade med personalen. Gång på gång fick jag visa på kartan hur jag hade cyklat och hur många kilometer jag lagt bakom mig. På kvällen när jag kommit fram till Sögut samtalade jag återigen med chefen på en restaurang. Efter de vanliga frågorna: Vart jag kommer ifrån, om jag var gift och vad jag tycker om Turkiet, sa han att jag var tvungen att besöka ett gammalt monument utanför byn. Det var tydligen någon sorts monument över gamla kungar och mäktiga härskare. Han hämtade sin son som pratade bra engelska och gärna visade mig vägen. Efter ca 20 minuter hade vi nått fram till monumentet som bestod av ett 20- tal avbildningar av gamla krigare eller härskare. Jag kände bara igen ett fåtal därav ”Attila the Hun”.

Någon dag senare sprack mitt framdäck. Det var när jag fick resans första punktering jag såg att en 20 mm lång och 5 mm bred spricka hade uppkommit nära fälgen. Jag var redan lätt irriterad och hade huvudvärk på grund av att jag inte hade druckit tillräckligt vatten. Natten innan hade jag sovit i en kohage och hade redan satt upp tältet när jag såg att jag inte hade mycket vatten kvar. Natten blev jobbig då jag tvingade mig själv att bara dricka en munfull vatten när jag kände att jag absolut behövde. På morgonen var det därför jobbigt att ta ner tältet och börja cykla, men jag hade tur, redan efter några kilometer hittade jag en källa där jag kunde fylla på mina flaskor. Men knappt hann jag dricka mig otörstig förrän jag såg att däcket gått sönder. Efter att ha lagat punkteringen klistrade jag på några lagningslappar över sprickan och det höll faktiskt hela vägen till Beypazari, där jag bytte till ett nytt däck.

Ankara

Jag köpte lite bröd och en liter persikojuice på väg ut ur Beypazeri och åt min frukost vid kanten av en djup ravin. Blev sittande där i över en timme och njöt av utsikten, vädret och friheten. Senare på dagen efter att ha suttit och druckit te med en uttråkad mekaniker på en mack cyklade jag som vanlig uppför en lång backe. På toppen fick jag i det närmaste en chock då jag helt plötsligt såg Ankara breda ut sig nedanför mig. Jag hade varit övertygad om att det återstod flera mil till stadens utkanter, men tydligen visade kartan fel. Efter att ha cyklat genom oändliga förorter kom jag efter några timmar till de kvarter nära centrum som jag visste inhyste de billigaste hotellrum staden kunde erbjuda.

Dagarna i den Turkiska huvudstaden upptogs mest av byråkratiskt tjafs förutom en och annan upptäcktsfärd per fot. Ganska snart stod det klart att huvudstaden saknade mycket av den magnetiska charm som Istanbul hade. Jag hade planerat att fixa det Pakistanska visumet i Ankara och gick således till ambassaden. Vid första besöket var den dock stängd. Dagen efter gick jag dit igen. Efter att ha lämnat in ansökan undrade mannen bakom glasrutan var min ”Letter of recommendation” var någonstans. Ett sånt papper hade inte jag så det var bara att ta taxi till Svenska ambassaden. När jag kom dit tänkte jag att det är väl bara att öppna grinden och gå in? Det var det inte, jag blev snabbt och bestämt utslängd av en snygg kvinnlig säkerhetsvakt. Efter att ha väntat ett tag utanför grinden kom vakten tillbaka och släppte in mig. När jag fått pappret jag behövde tog jag en ny taxi tillbaka till den Pakistanska ambassaden. Men nu var det tydligen för sent på dagen för att lämna in ansökan, så jag var välkommen tillbaka dagen efter. Då jag nästa dag återvände till ambassaden fick jag snabbt tillbaka mitt pass med det efterlängtade visumet i.

Kappadokien

Jag cyklade ut ur ett mörkt Ankara redan vid 05:30 för att slippa den värsta trafiken. Jag kom på rätt väg omgående och var ute ur staden relativt snabbt. Vägen mot Kappadokien var ganska ointressant och dessutom kantad av vägbyggen så jag bestämde mig för att försöka nå Kappadokien så snabbt som möjligt. Den dagen satt i sadeln i över tio timmar och la exakt 19 mil bakom mig och dagen efter hade jag cyklat 11 mil när jag rullade in i Göröme i centrala Kappadokien med möra ben. Några kilometer innan jag var framme i Göröme började de klippformationer som gjort trakten så berömd dyka upp på var sida om vägen. Jag stannade ofta och gick omkring och fotade de fantasieggande formationerna och jag försökte vid ett tillfälle klättra upp till en grotta belägen 3 meter ovanför marken men ramlade ner.

virgintour-12.jpg

I Göröme tog jag in på ett hostel och delade rum med ett tiotal andra turister. På kvällen åt vi middag tillsammans och ett antal Efes rann såklart också ner. Efteråt satt vi och tittade på ”Eurovision Song Contest” på TV och drack fler Efes. Det var mycket trevligt.

Dagarna gick i en rasande takt i Göröme. Jag cyklade eller gick omkring i området och besökte bland annat utomhusmuseet där en extra stor samling av klippformationer var centrerad. Jag åkte också med en Irländare och en jänkare från Maryland som jag delade rum med på en tour till Derinkuyu, den underjordiska staden. Det var intressant att vara 70 meter under jorden i ett schakt på tio våningar som en gång för hundratals år sedan fungerade som en hel stad för tusentals kristna som gömde sig här för det allt mer utbredda muslimska imperiet. Vi stannade också till vid ”Selime monestary” som var en kyrka uthuggen direkt i en klippvägg. Guiden pratade som vanligt för mycket så jag gick undan en bit för att få lite lugn och ro och kunna titta mig omkring i mitt eget tempo. Jag hittade en stege som ledde till ett hål i taket. Jag klättrade upp och tände min pannlampa och såg en lång tunnel som försvann brant uppför. Jag klättrade ner och hämtade mina två vänner som blev lika sugna som jag att utforska tunneln. Vi tände våra pannlampor och klättrade upp och efter ca 10 meter såg vi att tunneln svängde av i 45 grader och fortsatte brant uppför. Vi fortsatte sakta men säkert uppåt, gången var bara ca en meter bred och gick nu nästan lodrätt upp. Förutom det svaga skenet från våra pannlampor var gången helt befriat från ljus. Det luktade starkt från fladdermöss och ibland fick vi djurens spillning på våra händer när vi sökte efter nya fästen för att kunna fortsätta att hasa oss uppför. Varje gång jag flyttade en fot eller en hand från ett fäste till ett annat så testade jag om fästet var tillräckligt starkt genom att gunga min kroppstyngd fram och tillbaka några gånger. Oftast höll det men ibland lossnade det och jag hörde stenar falla ner i tomheten under mig. Adrenalinnivån var skyhög. Tillslut tog gången slut i en liten avsatts där vi en i taget kunde titta ut genom en liten glugg och notera att utsikten var enorm åt alla håll utom bakåt åt klippväggen. Antagligen hade den lilla avsatsen vi stod på fungerat som en utsiktspunkt på den tiden då kyrkan var bebodd. Väl nere igen var vi alla tre svart av smuts och våra ben darrade av den fysiska tröttheten vi inte känt av förrän nu.

På vägen tillbaka till Göröme så stannade vi till vid en ”caravanserai” som hade fungerat som skydd för handelsresande längs Sidenvägen. Sådana här caravanserais fanns på en dagsetapps avstånd från varandra ända från Xian i Kina till Medelhavet.

Kung Antiochus statyer

Ju längre österut jag kom tunnade civilisationen ut sig och det blev allt längre mellan byarna. I de som fanns tycktes jag kunna se ett mer konservativt levnadssätt. Jag såg fler kvinnor klädda i hijab, chador eller burqa än någon annanstans i Turkiet t ex. Byarna var också fattigare men befolkningen var som vanligt oerhört hjälpsamma och gästfria. Det spelade ingen roll om det var gammal eller ung, man eller kvinna, överallt blev jag stannad för en kopp söt chai. Även när jag blev stoppad av de tungt beväpnade Jandarma- militärpolisen, så var det bara för en kopp te och en pratstund.

virgintour-14.jpg

Dagen då jag hade cyklat över ziyarettepesi-passet där jag befann mig över snögränsen för första gången sen Tatrabergen och kommit ner till andra sidan, stannade jag till i en liten by där samtliga hus var byggda av lera. Jag försökte förklara att jag ville köpa lite mat men det verkade som om det inte fanns någon kiosk i den lilla byn, men ju fort en yngling förstod vad jag ville försvann han bakom ett hörn. Några minuter senare kom han tillbaka i sällskap med en äldre kvinna som gav mig två stora bröd och lite smör invirat i plast. Jag försökte ta fram pengar men visste samtidigt att de aldrig skulle ta emot sedlarna. Mycket riktigt så gjorde de inte det. Jag tackade så gott jag kunde på deras språk och cyklade vidare. En stund senare sätter jag mig vid vägkanten och kokar kaffe och äter ett av bröden. På vägen mot Malatya fick jag för mig att jag skulle ta en genväg jag sett på kartan. Tyvärr fick jag snart erfara att kartor inte alltid stämmer. Vägen slutade tvärt på det lilla torget i byn Yenice, där jag bjöd ett par äldre bybor på ett gott skratt då jag fick vända om. Men helt i onödan var ändå inte omvägen till byn, för när jag cyklade därifrån hade jag fickorna fulla med någon sorts grön frukt som de skrattande herrarna bjöd mig på.

När dagen hade kommit då jag skulle cykla upp till toppen av Mt Nemrut för att se på några gamla statyer så var jag väl medveten om att det skulle bli jobbigt. Men inte att det skulle bli en av de hårdaste dagarna i mitt liv. Visst, hade jag haft en racercykel eller en renodlad mountainbike utan packning så hade det väl kanske inte varit så tufft. Men med en touringcykel utan de lätta växlarna som en MTB har och med en hel del packning på, så blev det väldigt tufft. Sen att jag cyklat hårt dagarna innan hjälpte ju inte heller till.

Jag lämnade Malatya tidigt och började trampa mot Elazig. Efter några mil ser jag en skylt som visar avfartsvägen mot Mt Nemrut national park och jag svänger av mot den närbelägna bergskedjan. Snart var det dags för den första serpentinvägen som skulle visa sig vara ca 12 kilometer lång. Efter någon timmes trampande ser jag möjligheten till en genväg mellan 2 långa svängar. Den stora vägen slingrade sig brant uppför kilometer efter kilometer framför mina ögon och såg inte rolig ut. Genvägen var inte mycket mer än en stig, en meter bred ungefär, som gick ner i dalen till några hus och sen uppåt mot huvudvägen igen. Det såg i alla fall ut som stigen och den större vägen gick samman på andra sidan dalen. Tänkte att jag kommer tjäna ett par kilometer om jag väljer stigen så det var inget svårt val. Rullade ner till de två hus som låg nästan längs ner i dalen och fick se att stigen tog slut där. Den del av stigen som jag trodde låg på andra sidan dalen och som skulle ta mig upp till huvudvägen igen visade sig bara vara en färgavvikelse i bergsväggen. Frågade en bonde om hur jag skulle cykla för att ta mig upp till huvudvägen som gick några hundra meter ovanför oss, men han pekade bara åt det håll jag kommit ifrån. Jag vägrade att återigen vända om så jag började leda cykeln mot backen som ledde brant uppför mot vägen. Sen fick jag slita! Ibland kunde jag leda cykeln men oftast fick jag bära hela ekipaget på ryggen medan jag sakta men säkert gick uppför den ytterst branta backen. Underlaget bestod mest av brunröd sand och grus och med en och annan tistel. En gång halkade jag i gruset och kanade ner ett par meter och fick cykeln över mig men det gav mig bara mer energi och en starkare övertygelse om att jag ska komma upp den här vägen. När jag mycket trött och smutsig och med otaliga skrubbsår kom upp till vägen svor jag att aldrig mer ge mig på en genväg, men samtidigt så var jag på väldigt gott humör och föll nästan i ett omotiverat gapskratt när jag ser hur långt jag burit cykeln på ryggen. Efter en stunds vila fortsätter jag lite stelt att cykla och snart är jag uppe på toppen av dagen första bergspass. Ett pass återstår. Ett ännu högre pass än det jag precis har cyklat. Sen är jag framme vid Mt Nemruts fot. Och jag är redan dödstrött.

virgintour-15.jpg

Efter toppen på det första passet rullar jag i vad som känns som timmar ner för en mycket vacker väg där jag ibland har brant stup på ena sidan om mig. När jag sen kom allra längs ner var det bara att börja cykla uppför igen. Jag valde dock att inte ta några genvägar den här gången… Det tog några timmar men till slut var jag faktiskt uppe på dagens andra pass och jag vilade en lång stund på toppen. Halvvägs ner på andra sidan åt jag på en ”lokanta” i en liten by. Jag fick ett erbjudande om att sova över i byns skola men jag valde att fortsätta då jag ville se solnedgången från toppen av berget. De sa att jag kunde stanna på tillbakavägen om jag ville. Efter byn fortsatte jag att rulla nerför ända tills jag kom till en flod. Då var jag framme vid Mt Nemruts fot. Dagens tredje bergspass tog snart musten ur mig totalt. Jag började cykla uppför men den lättaste växeln kändes lika tung som den tyngsta brukar göra i vanliga fall. Redan efter några kilometer var jag tvungen att lägga mig en stund i diket och vila. Jag öppnade ett paket kex och åt för att få lite energi. Fick sitta där en lång stund för att återfå ens det minsta energi. En bonde drev hem sina djur bara några meter framför mina fötter men jag var för slut för att bry mig. Efter en stund fortsatte jag: cyklade 50 meter, ledde cykeln 200 meter, cyklade 50 meter, ledde 200 meter och så vidare. Andhämtningen var så stark att jag trodde att den aldrig mer skulle bli normal. När jag tittade uppåt kunde jag se att vägen tycktes svänga oräkneliga gånger över mitt huvud. Cykla eller leda cykeln 500 meter och sen en u-sväng åt vänster och sen cykla eller leda cykeln 500 meter till och sen en u-sväng åt höger. Gång på gång på gång, hur många våningar kan jag se? 15-20? Ännu fler?

Jag kom inte upp. Satte upp mitt tält bakom ett stenblock längs vägen och kokade lite pasta. Feberyrade nästan av trötthet när jag kröp ner i sovsäcken och samtidigt undrade jag hur jag kunde bli så trött på bara en dag, det brukar ta i alla fall ett par innan man blir så slut.

Vaknade 04:20 och började packa ihop sakerna. Kom fram till att det återstod ca 7 kilometer till toppen. Jag var såklart fortfarande trött och träningsvärken började göra sig till känna, men trots detta var jag motiverad att klara av de sista kilometrarna så snabbt som möjligt så jag förhoppningsvis kunde se soluppgången istället för soldedgången från toppen. Det gick faktiskt relativt snabbt att komma upp och efter ett par timmar lutade jag cykeln mot en gammal stolpe och började gå den sista biten mot den absoluta toppen. Det var kallt och jag fick gå över snödrivor för att komma fram till statyerna. Det tog inte lång stund innan jag förstod att det var värt alla strapatser för att komma upp. Utsikten var helt enorm och tillsammans med morgonljuset och den totala tystnaden skapade de nedfallna statyhuvudena en närmast surrealistisk känsla. En jordbävning skakade en gång för hundratals år sen om statyerna vars huvuden föll av och hamnade huller om buller vid foten av de urgamla, mäktiga gudaskulpturerna. Antagligen får det områdets spektakulära atmosfär bara att öka ännu mer. Ett huvud föreställde självaste Zeus och ett annat Apollon. Vissa huvuden var formade som djur, bland annat en örn som var min absoluta favorit.

virgintour-17.jpg virgintour-16.jpg virgintour-gp-3.jpg

Det kändes dock lite konstigt att vända om och cykla tillbaka samma väg som jag kommit upp efter bara ett par timmar på toppen. Jag kom ner ifrån berget och jag cyklade över det mittersta bergspasset. Väl nere därifrån så tog jag en annan väg bara för att slippa cykla samma väg hela tiden. Den nya vägen skulle vara i extremt dåligt skick och vara 5 mil lång. Några turkar som jag pratade med sa att det skulle vara omöjligt att cykla där men jag ville ändå ge det en chans. Tyvärr hade turkarna rätt, vägen var inte mer än en åker kryddad med fotbollsstora stenar och 25 cm djupa sprickor varje halvmeter. Stoltheten fick stryka på foten och jag liftade tillbaka till huvudvägen mellan Malatya och Elazig. Efter några mil på den stora vägen passerade jag en liten by där folk hade sagt att det skulle finnas ett hotell, men jag hittade inget. Jag fortsatte istället några kilometer till och passerade en stor flod som jag stannade och beundrade en stund. (Långt senare kom jag fram till att floden var den mytomspunna Eufrat.) Det började dock skymma och jag tvingade mig själv att slita blicken från den hypnotiserande floden och hitta en undanskymd tältplats. Den undanskymda tältplatsen blev på taket till en kiosk. Jag hade rullat fram till ett lastbilshak och frågat ägaren om jag fick tälta bakom kiosken eftersom det snart var mörkt och jag hade beundrat floden alltför länge. Det gick naturligtvis bra men ägaren tyckte absolut att jag borde slå upp tältet uppe på taket eftersom taket var mycket jämnare än den ganska steniga marken bakom kiosken. Sagt och gjort! Den såg kvällen såg jag solen gå ner uppifrån ett kiosktak i turkiska Kurdistan.

virgintour-18.jpg

Vägen mot Erzurum

Jag hade cyklat många dagar i sträck och var sliten både fysiskt och psykiskt men jag ville nå fram till Erzurum innan jag tog några vilodagar. Trots att jag blev allt slitnare och värken i musklerna blev värre för varje dag så var varje sekund i sadeln njutbar. Östra Turkiets natur hör till den absolut vackraste jag någonsin sett och folket är precis som i resten av Turkiet, eller egentligen i hela muslimska världen oerhört hjälpsamma och vänliga. Fast det verkar som förtroendet sinsemellan inte helt är på topp… Att kurderna i sydöst inte har något förtroende för regeringen i Ankara är ju inte svårt att förstå, men många turkar (och kurder) försöker också få mig att inse det idiotiska med att cykla genom Iran. Jag minns ett tillfälle på en restaurang där en i personalen höjde sina armar till en gest som föreställde att han sköt med ett automatvapen. Detta för att demonstrera vad som kommer att hände mig om jag trots hans varningar väljer att cykla genom Iran. Jag viftade bort det med ett skratt och tänkte på att sådana här ”varnig för nästa land” fasoner har jag träffat på i varje land på resan så här långt. Det började ju redan i Sverige där alla varnade mig för östra Europa, och skulle jag trots allt överleva de ytterst kriminella kommunisterna skulle naturligtvis de fasansfulla terroristerna i Turkiet, Iran och Pakistan ta kål på mig. Fast lever man i en bubbla här uppe i norr där alla tycks tro att just vi lever som man ”ska” och med den naiva övertygelsen att folk från andra länder naturligtvis inte vill något hellre än att leva som oss, bara dem provar på det ett tag och ger det en chans. Vi lever som man ”ska” och vårt sätt är det riktiga. Punkt. Men om man nu tror att kölappssystem, mellanmjölk och filosofin om att man absolut inte ska prata med någon du inte känner på bussen är någon sorts norm, kan man kanske förstå de räddas tanke om Den Stora Stygga Omvärlden? Hursomhelst började detta sätt att tänka alltså redan i Sverige och fortsatte genom Europa: Polacker varnade mig för slovaker och ungrare, ungrare varnade mig för rumäner, rumäner varnade mig för bulgarer och bulgarer varnade mig för de galna muhammedanerna i Turkiet. Och nu blev jag varnad föra att cykla i Iran?

virgintour-13.jpg

Vägen mot Erzurum tog mig genom Kovancilar, Bingöl och Karliova och däremellan ett antal bergspass på 2000-2300 meter över havet. Minst 3 gånger varje dag blev jag inbjuden på te hos någon familj som bodde längs vägen. Men allt var inte frid och fröjd. Samma dag som jag cyklade in i Erzurum så blev jag attackerad av två stora herdehundar. Jag satt och dagdrömde i sadeln och vaknade till av att jag hörde djurens skall. Jag såg dem cirka 300 meter bort när de i full fart kom rusandes emot mig. Några sekunder senare var de framme hos mig och en av dem bet i den ena cykelväskan och den andra nafsade efter mitt högerben. I Rumänien blev jag jagad av hundar varje dag men jag insåg ganska snabbt att dessa hundar var av ett helt annat slag. I Rumänien tycktes jag se att hundarna till en viss del bara lekte även om de också var aggressiva, men de här gulvita jättehundarna var något annat, det syntes snabbt i deras ögon som förefull vara fyllda till bredden av galenskap och hat. Det blev rejält otäckt och jag minns ännu hundarnas gurglande läten när de högg efter mina cykelväskor. I Rumänien hjälpte det ofta att hälla en vattenflaska över djuret eller slå på dess nos med cykelpumpen, men det övervägde jag inte ens att prova här. Hade jag kommit till en uppförsbacke vet jag inte hur det skulle ha gått men nu kom jag som tur var till en nerförsbacke. Och det blev jag glad för. I krönet på backen växlade jag upp till den tyngsta växeln och trampade allt vad jag orkade och till slut såg jag hundarna försvinna bakom mig och efter någon minut hörde jag inte heller deras skall längre.

virgintour-gp-2.jpg

Tyvärr var inte detta allt jag såg av hundar den dagen. Bara en kort stund senare var det dags igen. Den här gången var det inte herdarnas hundar utan militärpolisens. Jag hade stannat vid bommen som låg nerfälld tvärs över vägen men blev snabbt iväg vinkad av en militärpolis som tydligen insåg att jag inte tillhörde PKK. Dock var deras hund inte lika villig att låta mig cykla vidare. ”Tacka vet jag katter” tänkte jag när jag hörde hundens maniska skall närma sig bakifrån. Efter att ha vrålat för full hals och hällt en liter vatten över hunden så vände den snabbt om och lommade tillbaka till husse militärpolisen med svansen mellan benen. Slutsats: Herdarnas hundar är betydligt tuffare än militärens…

Första morgonen i Erzurum gick jag till det Iranska konsulatet och lämnade in en visumansökan tillsammans med två passfoton, kopia på passet och ett ”LOR” från svenska ambassaden i Ankara. ”Ring om tio dagar” sa de. Tio dagar? Vad ska jag göra här i tio dagar?

Det blev tio dagar av matorgier, sömn, surfande och slappande på biblioteket som var beläget vid stadens universitet. Varje dag tänkte jag att jag borde ta cykeln och utforska områdena norr om staden, men bara tanken på att packa cykelväskorna var jobbig så det slutade alltid att jag istället gick till ett café och beställde en kopp te eller kaffe. Efter tio dagar ringde jag till konsulatet och fick höra att jag fått mitt visum. ”You are accepted” sa rösten i andra änden av tråden. Energin kom tillbaka som genom ett trollslag och tidigt morgonen därpå satte jag mig i sadeln och började trampa mot gränsen 30 mil bort.

virgintour-20.jpg

På väg mot gränsen

Första natten efter uppehållet i Erzurum övernattade jag i byn Horasan och dagen efter det i Agri. Vägen mot Agri kantades av mäktiga borgruiner och urgamla stenbroar som vittnade om en rik historia. Men som så ofta tidigare visade sig att Moder natur är den största konstnären: Framför mig dyker det upp ett konformat vitt jätteberg, mycket högre än något annat berg i närheten. Fast det är över tio mil till berget är det ingen tvekan om vilket berg det är. Inte heller är det svårt att förstå att berget har varit omgärdat av mystik lika länge som det funnits människor i området och att det nämns i otaliga sagor och religioner. Jag letar i minnet en stund och mumlar sen för mig själv: ”Och i sjunde månaden, på sjuttonde dagen i månaden, stannade arken på Ararats berg.” Att så gott som alla klassiska historier ur bibeln har sitt ursprung i andra religioner, oftast urgamla egyptiska stamreligioner, låtsas jag för tillfället inte om. Arken tycks t ex ha sitt ursprung i sumeriska och senare babyloniska legender om Gilgamesh. I islam strandar arken på berget al-Judi nära Mosul i nuvarande Irak och även Hinduismen har sin egen historia om en jättelik översvämning. Men när jag i juni 2004 cyklar förbi Mt Ararat låter jag legenden om Arken för en stund vara sann, allt för att låta mig förföras ytterligare av områdets mystik och atmosfär.

virgintour-21.jpg

När jag dagen efter befinner mig några få mil från gränsbyn Dogubayazit blir jag stoppad av Jandarma. Det är på toppen av ett 2000 meters pass som de två soldaterna stoppar mig med orden: Chai, Chai? Eller var det med ordern Chai, Chai!? Hursomhelst följde jag med till deras förläggning som var ett litet skjul i vägkanten. När vi kommit in lutade de sina vapen mot väggen och serverade mig ett glas te. Efter en stund när jag svarat på de vanliga frågorna öppnades ytterdörren och en tredje soldat kom in. De två andra pekade på honom och utbrast ett kort och koncist: ”Kurd!” Efter en konstpaus föll alla tre i gapskratt. Jag skrattade också, fast jag är inte säker åt vad. Jag lägger märke till att den nyanlände slår ner blicken och inte skrattar lika hjärtligt som de andra två. När de slutat skratta frågar de vart jag kommer ifrån. ”Isvec” svarar jag. Det får alla tre att omedelbart höja sina händer med fem fingrar uppspärrade på ena handen och med den andra handens fingrar knutna, samtidigt som de skriker: ”Five-zero, Five-zero” Jag förstår ingenting. En stund senare har jag fått förklaringen: Sverige har vunnit en EM match i fotboll mot Bulgarien med just 5-0! Detta ska naturligtvis firas! Mer te!

virgintour-22.jpg

Ayatollornas rike

I Dogubayazit tar jag in på Omars camp som ligger några kilometer utanför byn. Jag bestämmer mig för att ta en vilodag innan jag fortsätter mot Iran. Dagen efter går jag långa promenader och jag besöker Ishak pasa saraya, ett spektakulärt tempel som är beläget på toppen av ett berg. På kvällen tar jag några öl tillsammans med det franska paret Nicolau och Dorothea och några fulla turkar gör en bejublad dansuppvisning. Vi bröt upp vid 22:00 och vid 03:40 vaknade jag av att min klocka ringde. 20 minuter senare satt jag i sadeln och rullade fram genom ett kolsvart Dogubayazit. Ett par hundar bryter tystnaden och rusar skällandes emot mig. De tröttnar dock snart när de märker att jag inte blir rädd. Solen går snart upp och ett svagt rött sken sprider sig sakta över bergen och slätterna i mellan dem. Jag cyklar förbi Mt Ararat och beundrar berget en sista gång.

virgintour-23.jpg

Väl vid gränsen cyklar jag förbi en lång rad med lastbilar och fram till en stor folkmassa som väntar framför de stängda grindarna. En vakt får syn på mig och vinkar fram mig till grinden. Jag hoppar av cykeln och leder den fram genom trängseln och när jag kommer fram till vakten öppnar han grinden någon meter så jag kan komma igenom. Sen slår han igen grinden bakom mig och låser den med ett jättelikt hänglås. Jag är snart utstämplad ur Turkiet och det går lika snabbt på den Iranska sidan. En kvinna i en klassisk svart chador stämplar in mig: SMACK-”welcome to Iran”! Samtidigt blänger en mycket bestämd ayatollah Khomeini ner på mig från sin plats på väggen. Hans blick är hård och övervakande, som om hans strategiska plats är till för att tala om för resenärer att vi nu träder in i hans rike- ayatollornas rike. ”Thank you” svarar jag kvinnan bakom glaset.

Efter att ha ätit en brunch bestående av kebabkött och lök i gränsbyn Maku cyklade jag genom ett allt plattare landskap, de mäktiga bergen tycktes ha försvunnit i samma ögonblick som jag lämnade Turkiet. På kvällen när jag kom till den lilla staden Ghara-Zia-Adin tar jag in på ett litet mysigt hotell med en fin grönskande trädgård. Jag går en runda i staden och ser mig om i de små gränderna. Jag kommer fram till ett torg som tycks utgöra stadens centrum och en stor staty fångar mitt intresse. Den är uppskattningsvis fem meter hög och föreställer en iransk soldat med sitt vapen. Soldaten sträcker upp sin ena hand mot himlen till något man kan tyda som ett segertecken och hans ena foten är placerad på ett klot. Jordklotet. Jag står en stund och funderar på vad statyn kan betyda? Hur kom de fram till just den här statyn? I någon sorts byråd där någon räckte upp handen och sa något i stil med: ”Jag har en idé! Varför skaffar vi inte en staty föreställande en soldat som triumferande har foten på jordklotet? – Fem meter hög ska den vara och vi ställer den mitt på torget!” Var det så? Fick förslaget i så fall applåder? Eller var det så att prästerna i Teheran helt enkelt bestämde hur statyn skulle se ut? Var det så att den kom på ett lastbilsflak från huvudstaden och blev uppmonterad utan att de frågade byborna först? Vad tyckte de i så fall? Eller har statyn ett budskap som jag inte kan se eller förstå?

virgintour-24.jpg

07:00 knackade det på min dörr. ”Yes…what is it?” Inget svar. En timma senare knackar det igen. Jag svarar yrvaket samma sak. ”Breakfast my friend” säger den vänliga rösten på andra sidan den tunna trädörren. Frukosten bestod av färskt bröd ost och en hel kanna te. Senare på dagen när jag redan har suttit i sadeln några timmar cyklar jag ikapp två tonåringar. De är på väg till en stad två, tre dagsetapper bort. Vi cyklar tillsammans ett tag innan de svänger av på en mindre väg. På kvällen kommer jag till byn Marand och cyklar runt på gatorna i jakt efter någonstans att sova. Två killar förstår vad jag letar efter och visar vägen till ett billigt hotell. Efter jag checkat in och hällt några hinkar ljummet vatten över mig i duschrummet och bytt om så går jag ut till entrén där de två vägvisarna väntar på mig. De tycker det är roligt att en västerlänning har kommit till deras by och de vill absolut visa runt mig. Jag hoppar upp på en moped och sen åker vi runt en lång stund. Efteråt hamnar vi hemma hos en av dem och husets ägare bjuder på gurkbitar med salt, vilket var förvånansvärt gott i värmen. Kommer fram till att det endast tog ca 36 timmar innan jag blev hembjuden till en Iransk familj. Inte illa för ett land som tillhör ”Ondskans axelmakter” enligt en viss herre i ett visst vitt hus. Innan jag återvänder till hotellet så får jag telefonnumret till familjen jag blivit inbjuden till. ”Ifall jag hamnar i knipa i deras land.”

virgintour-25.jpg

TABRIZ

När jag tillslut efter mycket virrande kom in till centrala Tabriz och hittat ett hotell som hade tillstånd att ta emot västerlänningar gick jag till Nasser Khan och hans kollegor på stadens turistkontor. Jag hade tre frågor till dem: Cykelverkstad? Kartor? Internetcafé? Jag fick svaren på mina frågor samtidigt som jag sippade på ett glas te och bläddrade i en guidebok över Pakistan. När teét var uppdrucket skickade Nasser iväg en yngre medarbetare, Yashar, för att visa mig vägen till en bokaffär där jag kunde köpa kartor. Efter en kort promenad pekade Yashar ut en affär och jag gick in. En man i 50 årsåldern frågade om han kunde hjälpa mig med något och när jag svarade att jag bara ville köpa en karta tittade mannen på mig och frågade vart jag kom ifrån. När jag talade om att jag var från Sverige började han skratta och bytte språk från engelska till svenska. Han talade om att han bara var på semester i Iran och passade på att hjälpa en släkting i hans affär. Egentligen bodde han i Borås och jobbade på Volvo. Det var lite komiskt att gå in i första bästa bokaffär och där inne träffa på en boråsare. Vi pratade en stund och han sa att jag fick stanna ett par dagar i hans lägenhet om jag ville, men som synd var hade jag redan betalat hotellet så jag tyckte det var lika bra att stanna där.

Sen gick jag och Yashar förbi hotellet och hämtade min cykel. Jag ville att en professionell cykelmekaniker skulle göra en genomgång på den. Yashar hade flera gånger visat långfärdscyklister runt i Tabriz så han visste med en gång till vilket ställe han skulle ta mig till. Tjugo minuter senare hade jag lämnat in cykeln på service. Efter detta ville jag bjuda Yashar på lunch som tack för hjälpen och han ville i sin tur visa mig en traditionell Iransk restaurang. Vi hamnade i källaren på en restaurang en bit därifrån. Jag vet inte vad rätten Yashar beställde åt mig hette men jag fick in en burk med kött, potatis och sky. Skyn hällde man över till en djup tallrik och smulade ner brödbitar i. Det skulle man äta först. Det andra mosade man ihop med hjälp av en press så det blev som potatismos med köttbitar i. Jag tyckte mycket om det.

Dagen efter följde jag med Yashar och hans vän Ali till stadsdelen Valiasr där de ville visa mig en stor nöjespark, El goli. (Fast egentligen trodde de nog bara att det skulle vara lättare att ragga brudar med en blåögd västerlänning i släptåg, stadens vackraste kvinnor höll tydligen till i det moderna Valiasr) Vi klämde ihop oss på Ali´s motorcykel och åkte dit. Den största byggnaden i parken låg mitt i en konstgjord sjö och hade under den siste Shahen av Iran fungerat som kasino och nattklubb. Men när ayatollah Khomeini kom till makten efter iranska revolutionen 1979 stängdes samtliga nattklubbar och kasinon i landet. Parken var i alla fall väldigt fin och folket såg ut att ha kul. Många hyrde båtar och paddlade runt i sjön. Det fanns också några små pariserhjul och andra karuseller.

Morgonen efter hade jag tänkt ge mig av tidigt men jag hann bara cykla några hundra meter innan jag såg att cykeldatorn inte fungerade. Jag trampade tillbaka till Nasser Khan och frågade om han visste om jag kunde köpa någon ny i staden. Han gav mig några adresser och jag gav mig ut på jakt. Trodde inte jag skulle hitta någon men tillslut hittade jag faktiskt en av märket Cateye, ett erkänt bra märke. Jag fick hjälp med att koppla ihop den korrekt och snart var jag klar att bege mig av. En grabb i yngre tonåren som jobbade i cykelaffären cyklade sen framför mig i nästan 2 mil bara för att se så jag kom på rätt väg. Vi hann också med att cykla åt fel håll genom en rondell. Inte det smartaste man kan göra i en Iransk miljonstad kanske, men vi överlevde båda två. När grabben var säker på att jag var på rätt väg vinkade han bara snabbt adjö och cyklade tillbaka. Jag hann varken tacka eller ge honom en slant för besväret.

Dagbok från en cykel

Miyaneh 24/6: Cyklade 108 km idag. Var framme i Miyaneh redan vid lunchtid, hade mer eller mindre nerförsbacke hela dagen. Naturen är betydligt finare än norr om Tabriz. Jag fyllde mina vattenflaskor i en källa vid vägkanten och hoppades på att magen skulle klarar sig. Cyklade också genom flera mycket långa tunnlar på vägen hit. Tog på mig min pannlampa med lampan riktad bakåt så att bilarna skulle se mig. Några gånger fick jag hoppa av cykeln och ställa mig med ryggen hårt pressad mot tunnelväggen och sen var det bara att notera att det inte var ett bekvämt avstånd mellan mig och den passerande lastbilen ifråga. Här i Miyaneh tog jag in på ett billigt hotell där det inte finns några sängar utan bara något ”soffaliknande” med en filt på som madrass. Kuddarna var svarta av smuts så jag la min sovsäck över. Men personalen var trevlig, en av dem var cyklist och visade stolt upp sin mountainbike med shimanokomponenter. På kvällen har det blåst, nästan sandstormar, och sen öste regnet ner.

virgintour-27.jpg

Bu´in Zahra 25/6: Midsommarafton: Rolig och mycket snabb cykling idag: 80 km på 3h 12 min. Cyklade på små vägar som var kantade av lerhus. Jag stannade och åt en andra frukost sittandes på filtklädda bord vid en oas. Några mil senare stannade jag vid en mack och beställde en Pepsi men fick en juice. När jag kom hit till Bu´in Zahra fanns det ingenstans att sova så byborna såg till att jag fick sova över i byns moské. Ett helt nytt sätt för mig att fira midsommar på. Men å andra sidan har jag vaknat på många konstiga ställen på midsommardagens morgon. Jag sov dock inget vidare i moskén, värmen och en decimeterstor gräshoppa höll mig vaken. Vid halvfem tiden gick jag ut och sov en stund på en parkbänk istället.

virgintour-26.jpg

Saveh 26/ 6 Det var ganska jobbiga och tråkiga 101 kilometer idag. Naturligtvis motvind. Hård motvind. Jag var mycket trött efter ha sovit dåligt på grund av värmen samt att jag vaknade flera gånger av att folk kom in i den lilla moskén för att be. Det kanske jag inte kan klaga på dock. Man ska ju be i moskéer, det är därför de finns. De är ju inte till för att inhysa blekfeta ateister på cykel. Efter dagens trampande så ville jag ha någonstans att sova så jag började leta efter ett hotell. Jag frågade runt men det enda ställe som folk visade mig var för dyrt-cirka 20 Euro, och när jag frågade efter ett billigare så var det uppenbart att de inte visste något eftersom alla pekade åt olika håll i den lilla staden. Tillslut hamnade jag utanför en restaurang där jag försökte förklara mitt ärende, men de pekade bara åt det dyra hotellet. Efter en lång stund kröp det faktiskt fram att restaurangen dubbelkörde som just ett hotell… Antagligen antog dem att ingen västerlänning skulle kunna tänka sig att bo på ett sådant billigt ställe. Det fanns dock inget att klaga på, det var relativt rent, rummet gick att låsa och det fanns en dusch längre bort i korridoren. När jag burit upp hojen och tagit en dusch gick jag ner till receptionen där ägaren satt och pratade i telefon med en släkting i Göteborg, som sen fick fungera som tolk. Hotellägaren skrattade gott när släktingen översatte att jag tyckte det andra stället var för dyrt och att detta hotell duger utmärkt för vilken turist som helst. En 13 årig flykting ifrån Afghanistan jobbade som allt-i-allo på hotellet och ville prata mycket med mig. Tror inte han hade sett så många turister tidigare i sitt liv. På kvällen ville ägarens son visa runt mig i staden så vi lånade en gammal cheva som vi åkte runt i ett tag. Ibland fick bilen motorstop och då fick jag gå ut och putta igång den igen. Vi åkte och hälsade på en släkting som sålde tapeter och faktiskt hade internetuppkoppling i affären så jag passade på att titta efter vad som hänt i världen.

virgintour-gp-8.jpg

Qom 27/6 På morgonen gick jag ner i receptionen strax efter gryningen för att se efter om jag kunde få något att äta. Ägaren sprang genast iväg för att köpa en brakfrukost till mig och under tiden gjorde pojken ifrån Afghanistan ordning en kopp hett te till mig. Naturen som jag passerade under dagen var ganska tråkig och det blev inte bättre av att jag för andra dagen i rad planerade fel med vattnet så att det kändes som om jag skulle dö av törst. Enligt kartan skulle det ha funnits en by någonstans mellan Saveh och Qom, men det enda som fanns var en bensinstation. En nerbrunnen sådan. Jag gick omkring i området och letade efter en brunn men hittade ingen. Jag drack mig senare otörstig vid en moské ett par jobbiga timmar senare. När jag kom fram till den större staden Qom (Irans näst heligaste stad och ett stort turistmål i den islamska världen) och hittat ett hotell som till och med hade en fläkt, så gick jag till stadens stora sevärdhet: Hazrat-e-Masuneh, som är grav åt Emam Rezas syster samt är byggt av Shah Abbas 1. Byggnade var mycket imponerande och jag han ta ett par kort innan en vakt frågade om jag var muslim eller inte. Efter att han fått mitt svar så slängde han ut mig.

virgintour-gp-1.jpg

Qom 28/6 Vilodag i Qom. Jag gick omkring på gatorna som vilken nyfiken turist som helst och (fast en ovanligare turist just här i Qom, då de flesta andra är muslimska pilgrimer) drack melonjuice ifrån olika gatustånd. Jag blev också utslängd ifrån Hazrat-e-Masuneh igen… ”Muslim or nonmuslim” frågade de mig. ”Nonmuslim” svarade jag. Vakten pekade på utgången med hela handen. På eftermiddagen, på vägen mot ett internet café, bjöd några advokater in mig på deras kontor för te och kaffebröd (eller snarare tebröd?)

Kashan 29/6: Efter lite pitabröd till frukost cyklade jag iväg kl 0700. Klockan 08.22 vände vinden och jag fick motvind resten av dagen. Fick också ett par vansinnesutbrott på ett par bilister som kör bil fast de inte har en aning om hur man ska göra. Det var nog tur att de inte förstår svenska… dagen var en av de absolut varmaste jag varit med om. Det var knappt någon idé att stanna eftersom när man cyklar så får man i alla fall lite fläktande vind i ansiktet. En lastbil stannade och gav mig en melon som jag girigt åt upp i skuggan av en palm vid en oas som jag passerade. På kvällen gick jag och tittade på en mur som skulle vara ”Old Kashan” Det var nog det mest ointressanta jag sett i hela mitt liv. Det var dock intressant att uppleva den helt sinnessjuka värmen på vägen dit…

virgintour-28.jpg

Natanz 30/6: Det var mycket rolig cykling under dagen med lite små miniatyrberg att cykla över. Naturen var mycket karg, det fanns knappt några växter alls, förutom tistlar. Efter några mil nitar en bil precis framför mig och en danska hoppar ur och kastar fram frågan om jag vet var man ska svänga av till byn Abyaneh. Jag svarar att jag inte vet, men tittar en stund på kartan och talar sen om hur hon ska köra. ”Tack så mycket” utbrister hon på en grötig variant av svenska innan hon hoppar tillbaka in i bilen och försvinner bakom ett dammoln. Jag står kvar med kartan i min hand som det enda bevis på att jag inte råkade ut för en hägring… en danska mitt ute i den iranska öknen? Vad fan? En stund senare stannar en långtradarchaufför och ger mig ett par frukter vilket var enorm gott i värmen. Efter jag ätit upp en del av frukten och fortsatt cyklat börjar militärförläggningar dyka upp i fjärran på båda mina sidor. Jag ser siluetter av diverse krigsfordon som t ex stridsvagnar och andra sorters permanenta fästningar ligger halvt begravda i sanden. Strax efter jag kommit in i området kör en herre på en motorcykel ikapp mig och stannar. Han är klädd i blå finbyxor och en vit välstruken skjorta. Det första jag börjar tänka på är att hans klädsel är mycket egendomlig för en motorcykeltur genom öknen. Han pratar mycket bra engelska, nästan utan brytning, och han frågar vart jag kommer ifrån och vad jag gör där. Jag kontrar med frågan om han är militär. Han säger på sin perfekta engelska att han inte förstår frågan och säger sen återigen att han vill veta var jag kommer ifrån och vad jag gör på platsen. Jag berättar och sen säger han att jag kan fortsätta cykla. En kilometer längre fram vänder jag på huvudet och ser att mannen fortfarande står kvar och tittar efter mig. Över ett år senare skulle jag framför en Tv hemma i Sverige få reda på att platsen, precis utanför Natanz, är stället där Iran gör sina ökända försök att anrika uran… Bara en stund senare får jag grym utsikt över Dasht-e Kavir öknen och stannar för att vandra omkring ett slag. Senare tar jag in på ett hotell i Natanz och kalasar under kvällen på diverse frukter samt en stor portion pasta som jag lagade till på min balkong.

virgintour-29.jpg

Isfahan-half of the world

Under en tid i slutet av 1500-talet och början på 1600-talet så blev Isfahan under Shah Abbas the Great en av världens största och mäktigaste städer och tack vare de enorma parkerna, biblioteken och moskéerna så fick staden smeknamnet ”Nesf-e-Jahan – Half the world”. Ännu i dag kan man se mycket av stadens forna storhet genom att ströva omkring i de centrala delarna. Emam-moskén t ex är en av de finaste byggnadsverk jag överhuvudtaget sett under mina resor och den som besökt landet utan att druckit något te på någon av Isfahans legendariska broar har verkligen missat något speciellt.

virgintour-30.jpg

Jag stannade i Isfahan i fem dagar och det var dagar fullt av spatserande, fotande och fikande men även en hel del hängande med andra travelers. Eftersom staden har så mycket att erbjuda så finns här Irans största turistansamlingar och det var skönt att sitta och prata och jämföra upplevelser med dessa på Amir Kabir hostel.

virgintour-31.jpg

Dagen då jag lämnar Isfahan går jag upp innan gryningen och sätter mig i hotellets trädgård och äter ett par mättande kakor som ser ut som hamburgare på Mcdonalds fast utan kött, sallad och dressing. Sen cyklar jag ut ur staden samtidigt som solen, den gula döden, går upp. När klockan är nio och jag har cyklat cirka sex mil vänder vinden som genom ett trollslag och jag får fightas för varje kilometer under resten av dagen. När jag cyklat tio mil stannar jag till under en antagligen antik bro och lagar till pasta och tonfisk och som efterrätt äter jag en hel melon som jag hade köpt i en by som jag tidigare passerat. Mätt och belåten lägger jag mig i skuggan och sover en timme eller två. Jag vaknar sen av att det känns som om jag ska brinna upp, solen har rört sig över himlen så att jag inte längre har skugga och det har samtidigt slutat att blåsa. Jag samlar ihop mina saker och gör rent köket med lite papper och börjar sen cykla. Då börjar det blåsa igen. Motvind. Sent på eftermiddagen har jag cyklat över 15 mil och i en namnlös by köper jag bröd, ost, gurka och choklad och fyller på ett par liter vatten. Sen cyklar jag några kilometer till och släpar sen upp cykeln för en kulle i öknen och slår läger i en skyddande grop. Jag bryr mig inte om att slå upp tältet utan sover sen under bar himmel.

virgintour-32.jpg

Dagen efter fortsätter motvinden. Återigen fightas jag för varje kilometer och ännu en gång stannar en lastbilschaufför och bjuder på frukt. Jag, chauffören och hans son delar på en stor vattenmelon i skuggan av deras lastbil. De fyller också på mina vattenflaskor. På kvällen tältar jag på en parkeringsplats utanför ett för dyrt hotell. Jag slänger in min packning i tältet men väljer att återigen sova under en bar och extremt stjärnklar natthimmel. Några gånger under nattens timmar vaknar jag av att en kritvit katt har huvudet inne i min matkasse och sniffar runt efter något ätbart. Jag tog fram lite mjukost och fick en ny vän.

Dagen efter cyklar jag fram till den större staden Yasd, där jag sen länge beslutat mig för att tillfälligt sluta cykla och ta en buss genom det ökända Baluchistan. Det kändes naturligt då men idag, i dec 2007, känns det som fusk, eller snarare som ett stort blödande sår. Idag skulle jag ha cyklat hela vägen. Antagligen kommer jag i framtiden att åka tillbaka och cykla den sträckan i östra Iran och södra Pakistan som jag åkte buss igenom…

virgintour-33.jpg virgintour-34.jpg

Baluchistan

Jag undrade vad det var den glasögonprydde mannen egentligen ville när han knackade på dörren till mitt rum på Silk road hotell i Yasd. ”Vill du vara med i en dokumentärfilm?” frågade han och förklarade vidare att det var en dokumentär som något turistorgan i landet skulle producera angående västerländska turister som väljer att semestra i landet trots all negativ propaganda som sprids om landet i västliga medier. Jag tackade ja. En stund senare intervjuade två personer mig under cirka tio minuter med en enkel handkamera. Ett av de andra ”offren” var en italienare som jag tidigare på kvällen hade delat en kanna te med och som hela tiden hade frågat om jag sett mycket marijuana under min cykeltur genom landet. ”Det måste du ha gjort!” sa han med oroväckande dimmiga ögon. ”Big fields with marijuana…” la han till och drömde sig bort till sin egen värld.

På grund av frågornas karaktär och enkelheten på kameran samt det faktum att jag aldrig fick se resultatet som de både herrarna lovat att jag skulle få, började jag en tid senare fundera på om filmarna verkligen var ifrån ett turistorgan eller inte. ”Har du tillbringat mycket tid tillsammans med iranier?” ”Har du någon gång blivit hembjuden till folks hem?” ”Har du hört någon säga något negativt om styret i landet?” var exempel på frågor som jag fick. Först började en misstanke komma, idag är jag nästan säker på att filmarna i själva verket var någon form av regeringsagenter.

virgintour-gp-9.jpg

Ifrån Yasd hoppade jag alltså på en nattbuss ner till Zahedan där jag efter en frukost började cykla mot Pakistan cirka 12 mil bort. Turen gick genom ett ödsligt och kargt landskap där två västerländska cyklister hade blivit kidnappade av smugglare bara några månader tidigare. Båda blev som tur var frisläppta oskadda. Någon mil utanför gränsbyn Mirjaveh cyklade jag förbi ett sällskap som stod utanför sin bil med en punktering på ena hjulet. En herre följer mig med blicken och när jag passerar formar han händerna som ett gevär och siktar på mig. Jag vet inte om han bara skojade eller om han inte gillade mig eller om han bara varnade mig för Pakistan i samma ”Nästa land på rutten är livsfarligt”-anda som ju som sagt har följt mig ända sen Sverige…

virgintour-35.jpg

Jag förstod inget när jag var framme vid själva gränsen. Vart är kontoret? Tullarna? Jasså, i de där skjulen… Jag cyklade dit och ställde mig sist i kön och precis som jag hoppades fick en tjänsteman syn på mig och lät mig gå före i kön… Väl utstämplad ur Iran började jag gå mot de byggnader där jag trodde att de pakistanska gränsvakterna höll till men några sekunder senare hör jag vrålet ifrån en stor folkmassa och när jag vänder på mig för att se vad som händer tittar alla på mig och pekar åt en annan byggnad en bit bort. Jag vinkar tacksamt och går dit och ger mitt pass till en vakt som sitter utanför. Han tar emot passet och tittar i det under några sekunder och ställer sig sen upp och ropar tillfolkmassan att jag är svensk, varav folkmassan börjar skratta och jubla och sen pekar dem på det skjul som jag var på väg till först och som tydligen var det rätta. Folkmassan ville helt enkelt se vart jag var ifrån och skickade mig till fel vakt för att få sin nyfikenhet tillfredställd.

När jag närmade mig det rätta huset och larmet ifrån folkmassan dämpats kom det en herre i mycket slitna kläder och skäggstubb emot mig och säger att han vill se mitt pass. Jag vägrar vänligt och pekar på tullbyggnaden. Mannen skrattar nästan blygt och frågar ännu en gång om passet varav jag nekar igen och ökar på gångtakten. Jag hör hur den gamle mannen suckar bakom mig. När jag kommit in i byggnaden inser jag snabbt att det är tomt på platsen bakom det enda skrivbordet i rummet. Sekunden efter så kommer den gamle mannen in och tittar på mig med ett icke-ovänligt leende och slår sig ner i sin fåtölj bakom skrivbordet och frågar för tredje gången efter mitt pass. Jag ger honom det.

Väl inne i Pakistan så börjar jag cykla de få kilometrarna in till den lilla byn Taftan med förhoppning att kunna växla lite pengar på en bank (Jag hade glömt att ta reda på vad växelkursen stod i så jag ville inte ge mig in i någon diskussion med svarta marknaden vid gränsen) Svartväxlarna ville greppa det sista halmstråt för när jag sa som det var så sa de att Taftan var livsfarligt ”al Qaida, al Qaida” ropade de i kör som om det skulle få mig att vända om och använda deras tjänster i alla fall. Några minuter efter i det livsfarliga Taftan blev banktjänstemannen så glad över att se mig så efter uppgjord affär stängde han banken med ett stort hänglås och drog med mig till en lite bod där han bjöd på en ljummen Pepsi.

virgintour-36.jpg

Efter en ganska jobbig men mycket intressant bussresa ifrån Taftan som gick genom ett vilt område där gamla män med gevär över axlarna satt runt lägereldar vid vägkanten anlände jag till Baluchistans huvudstad – Quetta. Precis som i nejderna under de stop som vi gjort längs vägen, där jag ofta blev bjuden på mat som jag sen åt med händerna samtidigt som ett antal nyfikna karaktärer betraktade mig i skenet ifrån elden där maten hade tillagats, så var staden överfull av intressanta och mycket vänliga och skämtsamma människor. Under mina dagar i staden så tillbringade jag många timmar vandrandes på måfå i olika bazaarer som tex Kandahari bazaar där jag en dag fick frågan ”Have you seen Mr Bin Laden yet?” av en herre med stort svart skägg. ”Not yet” svarade jag automatiskt och leendes. Mannen brast ut i gapskratt och sa att han bara skojade och sen drog han med sig mig in i hans affär och bjöd på en pepsi som jag drack samtidigt som jag lyssnade till när mannen rabblade upp så många länder han kunde.

Efter att ha blivit förbjuden att cykla ut ur Quetta (Det hade gått bra om jag hade en militärescort med mig, men det vägrade jag) så bestämde jag mig för att ta tåg upp till Lahore och sen istället ge mig i kast med bergen i norra Pakistan. Jag var trött på öken och längtade efter snöklädda berg. Efter några dagar i en av de häftigaste städer jag besökt – Lahore, så tog jag mig upp till tvillingstäderna Rawalpindi och Islamabad och strax därefter började jag cykla längs med en av världens mest, för långfärdscyklister, legendariska vägar – Karakoram Highway.

virgintour-38.jpg virgintour-37.jpg

Karakoram Highway

Karakoram Highway eller KKH började byggas år 1966 och krävde nästan 900 vägbyggares liv innan den var klar år 1986. Vägen är den högsta asfalterade i världen med en högstapunkt på hela 4877meter över havet på toppen av Khunjerab pass på gränsen mellan Pakistan och Kina. Vägen går över Karakorambergen som ligger där Kina, Indien, Pakistan, Tajikistan och Afghanistan kommer inom en 25 mils radie ifrån varandra och i de här bergen finns även de mest glaciärtäta områdena i världen utan för polarområdena.

Första gången jag hörde talas om Karakoram Highway var i världens största och ökändaste backpackergetto – Khao san road i Bangkok. Jag trallade nerför gatan och tittade på ett bord med begagnade böcker och fick se en bok just med titeln ”Karakoram Highway”. Jag tog upp den och läste på baksidan av boken för redan titeln hade väckt en nyfikenhet. Att jag sen har läst och hört mycket mer om vägen genom åren i böcker och ifrån andra travelers har bara spätt på mystiken som föddes där på gatan i Bangkok. Trots detta och att vägen kanske är den vackraste jag cyklat på så blev det hela ändå något av ett antiklimax.

Jag rullade ut ur Rawalpindi och var sprängfylld av förväntan, dels för att äntligen få se KKH med egna ögon och för att överhuvudtaget vara tillbaka i sadeln. Vägen gick över små gröna kullar som var betydligt mer plågade av tung trafik än vad jag trott samt låg byarna tätare än vad jag hoppats på. Första natten sov jag i byn Abbottabad som ett år senare skulle få svåra skador under den välkända men nu bortglömda jordbävningen. Dagen efter fortsatte vägen genom byar och trafiken var hård i början, men efter cirka fem mil tunnade det ut och jag började njuta av cyklingen. Eftersom jag var van vid att det fanns byar så gott som överallt så bar jag inte på så mycket vatten för att spara vikt. När vattnet var slut sen en timma tillbaka och byarna har haft oförskämdheten att helt plötsligt upphöra att existera utan att tala om det, så var jag tvungen att tigga vatten ifrån ett par vägarbetare som jag passerade. De hade sitt vatten inne skuggan och var svalt och gott. Ett tag senare efter ett litet bergspass kantat av barrträd köpte jag en melon som jag åt strax utanför byn. Jag lutade mig mot ett träd i vägkanten och åt men började må dåligt så jag gav bort en halva till en gammal man som vandrade vägen fram. Han satte sig i vägkanten och åt tacksamt och skakade hand med mig när han var klar. Jag mådde allt sämre och orkade inte börja cykla med en gång utan låg och vilade i någon timme. När jag sen fortsatte hade jag mycket ont i huvudet precis bakom ögonen och jag fick kämpa för varje meter. Samtidigt kom jag också in i ett område som är ökänt bland KKH-cyklister: Barn kastade sten, gjorde miner och var allmänt dryga och gjorde diverse utfall mot mig när jag cyklade förbi.

På kvällen tog jag in på hotell i byn Batgram där jag sen blev kvar i fyra dygn med hög feber. Har inte så många minnen ifrån dagarna men jag antar att jag inte gjorde så mycket. Jag upptäckte röda prickar på mina ben och detta samt den höga febern och smärtan bakom ögonen och i nacken fick mig att misstänka Denguefeber, fast jag gick aldrig och testade mig eftersom det inte finns något att göra i alla fall. Det femte dygnet var jag nog feberfri fast jag var oerhört svag eftersom jag knappt åt något under dagarna i Batgram. Jag cyklade de fem milen till Besham och tydligen var jag fortfarande kvar i det ökända området längs södra delen av pakistanska KKH. Vid ett tillfälle närmar jag mig ett stort plakat med reklam för Pepsi och då jag ser en yngling sittandes i diket stannar jag och frågar om det finns någon kiosk i närheten. När han upptäcker mig börjar han skrika för full hals och slänger sig i en halvcirkel på några meters avstånd ifrån mig samtidigt som han gurglar fram ett mycket underligt ljud. Han snubblar omkring i vägkanten någon sekund innan han kommer upp på vägen bakom mig och tar upp en sten och måttar mot mig. Allt detta går på ett par sekunder och jag fattar inte ett dyft. När jag lämnat honom med sina tokerier och befinner mig på tjugo meters håll kastar han stenen efter mig och jag hånskrattar när han missar.

Jag vaknar vid femtiden på morgonen av att jag fullkomligt badar i svett. Jag mådde fortfarande dåligt men tanken av att stanna i den byn jag befann mig i var inte lockande. Jag orkade inte äta någon frukost utan satte mig på cykeln omedelbart. Vägen började nu bli mycket intressant då den blivit uthuggen i bergsväggen högt ovan Indus. Under dagen så cyklade jag bara 4 mil men det tog ett bra tag då jag stannade hela tiden. När jag vid ett tillfälle cyklar längs vägen möter jag en tonåring som vallar en ko i motsatt riktning. När han får syn på mig lämnar han djuret vind för våg och springer iväg. Några hundra meter längre fram ser jag hur han viker in på en liten gård och när jag sen cyklar förbi så står han med en högaffel i händerna och måttar åt mig. Det enda jag gör är att skaka på huvudet och fortsätter cykla. En stund senare står en absurt ung pojke i vägkanten i en röd turban och knyter ena handen i luften ovan sig och vrålar ”Pashtu, Pashtu” när jag cyklar förbi. När jag passerat tar han upp några småstenar och slungar iväg dem efter mig. Under tiden har hans lillasyster dykt upp och börjat skrika”Money, Money” efter mig. ”Ja, naturligtvis kommer jag att ge er pengar, det förtjänar nu ju efter all stenkastande”. På kvällen börjar aptiten komma tillbaka och jag äter ett stort mål mat för första gången på nästan en vecka. Jag går ner till Indus och sätter mig på ett klippblock och tittar förhäxat på det bruna vattnet som rinner förbi i ett rasande tempo.

Dagarna rann iväg och naturen blev allt finare och folket i omgivningen började åter bli sig själva och jag återhämtade mig allt mer ifrån febern, även om jag var långt ifrån topp. Strax utanför Chilas hade jag ett långt samtal med en projektledare som höll på att planera bygget av en jättelik damm, ett bygge som skulle var klart år 2014 och lägga en nio mil lång sträcka av KKH under vatten. Vägen skulle enligt projektledaren i framtiden gå några hundra meter högre upp i bergen. Under dagen ser jag att min kamera är sönder. Baksidan av den är intryckt cirka 15 millimiter. Inte svårt att förstå vad den skadan kommer ifrån! Förbannade stenkastar-ungar! Här cyklar jag på resans hittills finaste väg och så kastar någon en sten på mig så att kameran går sönder! Ja, ja det kunde ju vart huvudet som spruckit… Vägen blir allt mer ett knaggligt kaos på grund av mindre eller större stenrasen. Ibland är det så illa att jag får gå av och lyfta cykeln över nerfallna stenblock. I den lilla byn Thalichi campar jag en natt i trädgården till ett hotell. När jag tittade söderut så ser jag världens nionde högsta berg- Nanga Parbat breda ut sig, när jag tittade norrut så ser jag det lägre men finare Rakaposhi. I skymningen ligger jag utanför tältet och tittar på en vollybollmatch på en plan med antagligen världens vackraste läge med just Rakaposhi i bakgrunden.

Under natten blir det för varmt i tältet så jag flyttar ut och lägger mig på liggunderlaget. Efter en stund börjar det åska och några minuter senare känner jag regndroppar i ansiktet så jag flyttar mina grejer upp på en trappa som ligger under tak. Där ligger jag sen och sover till gryningen kommer då jag packar ihop och cyklar genom oändligt fin natur fram till den största staden i norra Pakistan-Gilgit.

Efter att ha slappat några dagar i Gilgit och fortfarande var seg efter febern så tog jag en buss några mil upp till Hunzadalen. Jag satt längst fram och kände ett sting av besvikelse när dalen bredde ut sig. Jag mindes orden ifrån hotellägaren i Gdansk, och visst- dalen var sagolik men jag hade gärna velat se den ifrån cykelsadeln… jag tog in på ett hotell och betalade under 7 kronor natten för en säng i en sovsal. Dagen efter tog jag med lite vatten och kex i två plastkassar (hade ingen ryggsäck) och klättrade upp i bergen bakom Baltit fort med snögränsen som mål. De första timmarna gick det bra förutom att jag fortfarande var svag efter febern samt det faktum att det inte var direkt bekvämt att klättra med packningen i två plastpåsar. Jag vände vid en i det närmaste lodrätt bergsvägg precis under snögränsen och kom några timmar senare tillbaka till Hunzadalen. Ett par dagar senare åkte jag tillbaka till Gilgit.

Khyberpasset

Någonstans i Pakistan så började idén till en ny rutt ta form. Jag kom fram till att jag hellre ville till Indien och Nepal än till Kina. Sagt och gjort. Nu var Kathmandu mitt nya slutmål. Efter att ha cyklat södra KKH så hoppade jag på en nattbuss i Gilgit och åkte tillbaka samma väg till Rawalpindi för att ansöka om ett indiskt visum. När detta var klart så funderade jag på vart jag skulle ta vägen under de fem dagar som det skulle ta att få visumet. Valet var egentligen väldigt enkelt. Jag tog en buss till staden Peshawar i North-west front province och vidare till det legendariska Khyberpasset.

I Peshawar träffade jag två andra turister och på kvällen gick vi till en enkel utomhusrestaurang och åt och sen gick vi runt på staden gator och torg som var präglade av karnevalsstämning med anledning av firande av självständighetsdagen. I mina ögon, eller kanske framförallt öron, så firade man genom att låta så mycket och högt som möjligt, detta med hjälp av stora blåsrör som alla bar med sig och det var tydligen högsta poäng på att blåsa en västerlänning i örat med hjälp av dessa rör. Det var något jag fick uppleva i allra högsta grad.

virgintour-gp-10.jpg

Vi gick och strosade längs gatorna då helt plötsligt en stor folkmassa väller som en vägg mot och förbi oss och innan vi hunnit fråga oss vad det är som pågår så ser vi hur en pluton poliser slår några eftersläntrare i ryggen med bambukäppar och sekunden efter står vi öga mot öga med en av dessa poliser. Allt detta går på en sekund och när polisen ser att vi inte springer iväg höjer han käppen för att slå oss. Då ser han att vi bara är förvirrade turister och under en sekund så tycks polismannen inte veta vad han ska göra. Han stirrar på oss och ögonblicket efter så sänker han både käppen och blicken som han tidigare hade borrat in i våra ögon och tar ett steg åt sidan och fortsätter slå på ett par lokala killar bredvid oss. Några sekunder senare är både folkmassan och poliserna försvunna bakom oss och vi brister ut i gapskratt och frågar oss vad som egentligen hände.

En annan dag så gick vi till ett visst poliskontor för att få tillstånd att resa väster om staden och vidare till bergen mellan Pakistan och Afghanistan för att se Khyberpasset. När det var klart fick vi oss tilldelat tre stycken militärer som skulle vakta oss och vi hyrde ett av deras fordon för resan. Väl uppe på passet så lånade vi ett av militärernas vapen medan han låg och sov i skuggan. Efter några riktiga machokort så hade vi fått nog av passet som tyvärr inte var så vackert som jag hoppats på och vi talar om för våra vakter att det är dags att åka. Strax efter, i byn Landi Kotal, så ville vi stanna och köpa något att dricka. Egentligen så var det förbjudet att stanna på vägen tillbaka men ”våra” militärer tröttnade tillslut på vårt tjat. Vi gick uppför en gata där det fanns ett par juicestallar och väl där så började nyfikna människor stanna och titta på oss. Snart så var det en stor folkmassa runt om oss och de kom allt närmare av nyfikenhet och tillslut så stod jag ensam i mitten på en cirkel där folkmassan trängde ännu närmre samtidigt som frågor på dålig engelska och hånskratt kastades emot mig. Tanken på att vi kanske borde försöka ta oss härifrån blev allt starkare. En yngre kille klädd i salwar kameez och turban tog ett steg mot mig och frågade med onödigt hög röst: ”Are you a muslim, are you a muslim?” När jag nekade så svarade han upprepat och arg: Why…? Why…? Why…? Folkmassan forcerade sig på allt mer och för varje minut tycktes de bli allt mer uppretade av någon anledning som jag inte vill spekulera i. Det började bli obehagligt. Jag tittade efter de andra och såg att de också var i liknande situationer och när jag såg en av våra militärer en bit bort så hade han sitt vapen i färdigställnig och jag kunde inte undgå att se hans ansiktsuttryck. Han var rädd. Fan, tänkte jag det kommer att smälla. Jag tog sats och sprang tvärs genom folkmassan och jag såg i ögonvrån att de andra gjorde likadant. Ett par sekunder senare hoppade vi upp på flaket och chauffören körde iväg med en rivstart. Vi turister låg platt på mage på flaket och de två soldaterna satt bredvid oss på huk och med vapnet riktat mot den uppretade folkmassan som sprang efter oss och kastade iväg en och annan sten. Jag satte mig upp samtidigt som vi svängde runt ett krön och jag såg den nu avstannande massan på avstånd. Jag skakade av adrenalin och mådde utmärkt. Äventyr för tusan!

virgintour-39.jpg

Ambassaden och historien om Tom

Under veckan efter händelsen vid Khyberpasset så tillbringade jag kvällarna uppe på taket till mitt hotell i Rawalpindi drickandes kopiösa mängder hett te. Ofta gjorde en irländare vid namn Tom mig sällskap. Vi satt där med fötterna på räcket och spanade ut över staden och drack vårat te medan vi väntade på vårat respektive indienvisum. Till en början pratade vi mycket både två, men när Tom började berätta sin historia så blev det naturligt för mig att vara tyst och istället lyssna. Tom hade fem år tidigare cyklat ut ur New York, där han jobbat under några år, med Alaska som mål. Väl i Alaska vände han söderut och kom långt senare till södra Argentina. Där vände han norrut igen och cyklade tillbaka till New York. Det tog tre år. Ifrån New York flög han hem till Irland där han stannade en månad och sen började han cykla igen. Genom Mellanöstern och genom Afrika. Ifrån Kapstaden flög han till Singapore och cyklade genom Asien. Två år efter han lämnat Irland ser han min cykel på hotellet i pakistanska Rawalpindi och frågar om jag är cyklist. När jag berättar så tycks han inte bli det minsta imponerad. Som om han skulle ha gjort en tio gånger längre resa själv. Vilket jag fick reda på senare att han faktiskt hade. Vi kom på att vi både två hade varit i Egypten under december månad 2002 och när jag berättar att jag faktiskt träffat på ett par cyklister ute i Libyska öknen visste han vilka de var. Han förklarade hur de såg ut. De hade cyklat tillsammans ett tag. Världen är så liten och cykelvärlden ännu mindre. Tom berättade många historier om sina resor och då särskilt om Afrikakorsningen. Han berättade om Etiopien. Jag minns hur han grimaserade och skrattade tyst samtidigt som han skakade sakta på huvudet. Jag minns hur han vred på sig mellan teklunkarna och hur han log åt det uppenbarligen absurda som jag då inte förstod men som jag idag, i skrivande stund, förstår mycket väl. Historierna som Tom berättade bidrog till att jag själv skulle korsa kontinent Afrika på en cykel några år senare.

Jag skrev tidigare att det skulle ta fem dagar att få visumet till Indien så sex dagar efter jag lämnat in ansökan så åker jag tillbaka till ambassaden bara för att få svaret att komma tillbaka på lördag, tre dagar senare. På lördagen åker jag dit och när det är min tur så säger mannen bakom luckan att det är stängt på visumavdelningen på lördagar. Jag säger att jag blev ombedd att komma tillbaka just idag. För andra gången säger mannen med ett robotliknande tonfall att det är stängt ”It´ s closed. It´ s Saturday”. Jag säger att jag vet att det är stängt och frågar igen varför jag blev ombedd att komma tillbaka på en dag då visumavdelningen uppenbarligen är stängd. Mannens svar: ”It´ s closed. It´ s Saturday” och så höll det på ett tag till. På måndagen kom jag tillbaka och fick svaret ”come back 5 o´clock” vilket jag svalde med en suck. När klockan var fem så fanns det två köer och jag frågade en anställd i vilken kö jag skulle stå i och de pekade utan tvekan på den vänstra. En timma senare frågade jag igen och nu fick jag svaret att jag skulle stå i den högra. I 30 minuter. Sen kom en vakt och informerade mig om att jag stod i fel kö. Jag skulle stå i den vänstra. När det bara var några få personer kvar i kön framför mig så börjar två äldre tanter att bråka med varandra. Mannen bakom glasrutan blev tydligen rädd för han stängde luckan och gick hem. Där stod jag utan visum och började nästan gråta. Jag bankar på träluckan några gånger och mannen öppnar faktiskt och säger att jag ska komma tillbaka en annan dag. En annan dag? Jag ville strypa honom! Dagen efter fick jag faktiskt mitt visum och det utan att jag ströp någon. Härligt! Bra gjort indiska ambassaden i Islamabad! Verkligen!

Indiska Himalaya

En tid senare, efter ännu en gång ha fascinerats av Lahore, cyklade jag ut ur staden med sikte på världens största demokrati – Indien. Efter att ha avklarat både den pakistanska och indiska gränsen relativt smärtfritt så cyklade jag genom Punjabs gröna och frodiga landskap. Ofta i sällskap med en nyfiken och cyklande sikh som uppenbarligen var mycket stolt över och ville göra reklam för den första stora staden i Indien – Amritsar.

virgintour-40.jpg virgintour-41.jpg

Inne i staden så tog jag sikte på sikhernas allra heligaste och kulturella center – Harimandir Sahib, mer känt som the golden temple. Jag kom fram och blev tilldelad en säng i en av templets byggnader och under resten av dagen gick omkring runt tempelområdet och utanför och andades in det nya landet med alla mina sinnen. På morgonen dagen efter började jag cykla mot staden Pathankot. På vägen dit frågade jag en indier efter vägen men han ville hellre dricka te tillsammans med mig så han vägrade först att svar på min fråga.

Jag cyklade ut ur Punjab och rullade in i delstaten Himachal Pradesh. Trafiken tunnade ut allt mer ju närmre bergen jag kom och jag började trivas allt mer i sadeln. Efter ett par dagar kom jag till Dharamsala och Macleod Ganj, byn där Dalai Lama leder sin exilregering. Jag stannade i byn i tio dagar vilket var betydligt mer än planerat, men då jag var relativt sliten så kom byns enorma turistutbud till användning. Förutom korta promenader i omgivningarna och besök i några buddisttempel så blev det en del festande med andra travelers samt slappande på något café med en ny bok eller så hängde jag på de ställen som ständigt visade nya piratkopierade hollywoodfilmer i små biografer på huvudgatan.

virgintour-42.jpg

När jag lämnade Dalais hemby bakom mig så tog jag sikte på byn Palampur där jag ville se ett vattenfall. Jag ställde av cykeln på ett hotell och tillbringade sen ett par timmar med att lokalisera fallet, det var dock inget jag lyckades med. En del som jag frågade efter vägen hade aldrig ens hört talas om att det skulle finnas ett vattenfall i närheten av deras by, andra visade mig bombsäkert åt ett håll som sen skulle visa sig vara fel håll. På vägen tillbaka så ville jag ta reda på hur jag skulle cykla dagen därpå så jag stannade på ett internetcafé och frågade hur jag ska cykla för att komma till byn Mandi. Det slutade med att caféinnehavaren hämtade en kompis som jobbade på den lokala tidningen som sen gjorde en kort intervju med mig och tog en bild på mig på cykeln. De lovade att de skulle maila över resultatet, men över tre år senare så väntar jag fortfarande…

virgintour-43.jpg

Dagarna i den här delen utav Indien rasade iväg i en allt snabbare takt. Jag cyklade upp och ner, mest upp, och la byar som Mandi, Bilaspur och Darlaghat bakom mig. Flera gånger varje dag cyklade jag igenom flockar av apor som ockuperat båda sidorna av vägen och ibland trodde jag att de skulle hoppa på mig i deras eviga jakt på mat. Jag närmade mig Shimla – den stad i Indien som bär mest ärr ifrån den brittiska ockupation, eller mest spår ifrån den brittiska kolonisationen om ni så vill, och de sista fyra milen så går det konstant uppför – den allra sista biten cyklar jag inne i ett moln.

virgintour-44.jpg

Jag tyckte om Shimla. När man står framför vissa av byggnaderna så ser det ut exakt som jag föreställer mig att en liten stad i det sena 1800-talets England gjorde. Detta, plus att apor tycka ha konkurerat ut människan i fråga om antal i staden och att när ett moln drar in och innesluter staden och dess byggnader i en tät dimma så blir resultatet nästan surrealistiskt. Efter Shimla cyklar jag via Nahan och Dhera-dun till Rishikesh och korsar samtidigt gränsen till delstaten Uttaranchal. På vägen såg jag elefanter och utanför en liten polispost uppträdde en ormtjusare med sin kobra. I Rishikesh stannade jag några nätter och vittnade bland annat en religiös ceremoni på Ganges strand.

virgintour-gp-7.jpg

Ju längre österut jag färdades, desto finare blev det. Jag cyklade på leriga småvägar högt uppe i de skogsklädda bergen och nedanför mig följer jag ofta bruna och för mig namnlösa floder. Jag passerar sträckor där jag måste leda cykeln eller ibland till och med bära den på ryggen då vägarna ofta rasat ner i floden på grund av stenras som blir allt vanligare ju mer det regnar. När vägen inte har rasat utan finns där den ska finnas så får jag ofta trampa genom ett så tjockt lager av ljusgrå och klibbig lera som täcker så gott som hela däcket, ibland blir jag tvingad att stanna vid en liten flod eller bäck och göra rent cykeln – detta för att över huvud taget komma framåt.

virgintour-gp-12.jpg

Ofta kantades vägen av varningsskyltar med mycket roande text som t ex ”On the bend, go slow friend” eller ”If you are married divorce speed” eller ”Alert today alive tomorrow” Ibland var texten så bisarr så jag började skratta hysteriskt i sadeln och blev på så sätt en verklig trafikfara. Jag passerade Gwaldam och Karnaprayag och på vägen till Almora stannade jag en natt i den lilla byn Kausani som ifrån taket på hotellet där jag bodde hade enorm vy över snöklädda bergstoppar som Nanda Devi, Trisul och Panchchuli belägna ett stenkast längre norrut i området Kumaon.

virgintour-48.jpg

På vägen mot Dania så kör en kille förbi mig på en vespa och signalerar att jag ska stanna. Han berättar att han är en lärare och då hans föräldrar bor precis i närheten så skulle han gärna vilja se att jag följer med och får en matbit. Jag tackar ja och några minuter senare sitter vi i hans föräldrars hus och vi käkar äpplen och dricker te. Han visar ett kort på hans far när han några år tidigare tog emot priset som årets lärare i Indien. Efter en stund cyklar jag vidare genom det vackra och kuperade landskapet.

Dagen efter började bra med fina långa nerförsbackar på bra asfaltsvägar som gick genom fin natur. Sen skulle jag ta en skarp sväng och började bromsa in. Mitt i en oljefläck. Några sekunder senare ligger jag på marken utan att ha fattat vad som hänt. Jag undrade om jag hade skadat mig eller inte och när jag börjar känna efter fastnar blicken på mitt vänsterben som tycks vara vridet i 180 grader. Mitt hjärta hoppade över ett slag innan jag förstod att det bara var byxorna som vridit sig och som därigenom gav en illusion om att benet var av. Jag lyfter upp cykeln som till hälften ligger över mig och inser att jag kanat cirka tio meter på oljefläcken och att jag stannade bara ett par meter ifrån ett lodrätt 15 meters stup. Jag hade ont i kroppen i några dagar och hade en hel del skrapsår fast det gick bra att fortsätta cykla bara några minuter efter fallet.

virgintour-46.jpg

Senare på dagen har jag cyklat flera mil uppför ett pass som aldrig tycks ta slut. Då jag har ont i kroppen efter fallet så vill jag inget hellre än att nå toppen. Jag blir allt tröttare och till slut leder jag cykeln uppför och jag stannar ofta för att vila på stenräcket som kantar vägen eller för att koka kaffe på mitt kök eller för att äta på en så kallad Dhaba. Jag blir överlycklig när jag äntligen kommer upp och jag blir gråtfärdig när jag inser att jag inte alls är uppe utan det återstår ett antal kilometer till toppen. Jag är dödstrött och ser antagligen mycket sliten ut och är smutsig efter fallet tidigare under dagen. Jag cyklar förbi en liten by där en kioskägare bjuder på frukt. Det var mycket gott och jag tackade så gott jag kunde.

virgintour-47.jpg

Efter att ha sovit några timmar så satt jag återigen i sadeln tidigt på morgonen dagen efter. Mina handleder gjorde väldigt ont på grund av fallet dagen innan och minsta lilla gupp i vägen fick mig att grimasera. Som tur var så var ofta vägen i sådant skick att det i långa sträckor var omöjligt att cykla så istället fick jag gå bredvid och leda cykeln, vilket faktiskt kändes bättre för mina handleder. Vid ett tillfälle fick jag bära cykeln över en översvämmad flod som gick mig upp till låren och sen var det återigen dags för ett bergspass. Detta pass var inte så högt och när jag efter bara ett par timmar var uppe såg jag hur bergen försvann och en tillsynes oändlig dal bredde ut sig framför mig. Längst ner i dalen så flöt det en flod. Jag blev överlycklig när jag såg den då jag visste vilken flod det var – Kali River. Floden som utgör gränsen mellan Indien och Nepal. Jag kunde nu lägga ännu ett kapitel bakom mig och blicka mot ett nytt.

virgintour-45.jpg

Mot Kathmandu

198 dagar efter jag lämnat min hemstad korsar jag gränsen till Nepal. Ingen riktig väg gick mellan länderna så det var lite svårt att se hur jag skulle cykla, så jag fick hela tiden stanna och fråga folk jag passerade. Tillslut var jag dock både utstämplad ur Indien och instämplad i Nepal och det var bara att börja cykla längs Mahendranagar Highway. Den stora breda asfaltsvägen var överfull av vattenbufflar, vinkande barn, kor och gäss och ännu mer vinkande barn på väg till eller ifrån skolan på en rostig och knarrande cykel. Ibland, även om det var mycket sällan, så kom det ett motorfordon på den breda asfaltsvägen. Det var mycket skönt att slippa trafiken även om det ofta blev totalt kaos när jag stannade i någon liten by för att äta. Alla ville se på mig och ta på mig och prata med mig och titta på min blå cykel. Denna trakt, Nepals Terai region är för övrigt det kanske det billigaste område som jag över huvud taget rest i. En skål med potatissallad betalade jag cirka 70 öre för. Inte dyrt alls.

virgintour-49.jpg virgintour-50.jpg

En morgon efter att ha cyklat förbi en checkpoint bestående av leendes och vinkandes soldater samt vadat över en gravt översvämmad flod så stannade en yngling mig strax utanför Bardia national park och sa att han kunde erbjuda mig ett biligt rum inne i nationalparken där det även fanns två andra långfärdscyklister. Jag stod och pratade med honom en stund innan jag bestämde mig för att följa med. Vi gick i cirka 13 kilometer på små skogsvägar där jag ännu en gång fick bära cykeln över en flod och stigarna vi följde var ofta kantade av små hyddor av lera och halmtak och vars små invånare ständigt ropade ”Bye, bye, bye” när vi gick förbi. Väl på lodgen som låg mycket mysigt vid kanten av en djupare skog så träffade jag de andra två cyklisterna – Arie de Bruijn ifrån Holland samt Monica Mota Do Amaral ifrån Portugal. Under de närmaste dagarna så dryftade vi allt som finns om långfärdscykling och som alltid är det kul att träffa likasinnade. Vid ett tillfälle så gick jag också en långpromenad, men tyvärr såg jag ingen av parkens tigrar eller noshörningar.

virgintour-51.jpg virgintour-52.jpg

Under dagarna efter jag lämnat national parken och mina nya vänner så började cykeln strejka allt mer. Av någon outgrundlig anledning så slutade de tyngre växlarna att fungera – eller det var i alla fall svårt att få in dem korrekt och sen skakade en stänkskärm loss så jag tog av den helt och spände fast den på pakethållaren. Sen fick jag pyspunka. Det var inget jag orkade med att laga så jag cyklade några kilometer och hoppade av och pumpade däcket och sen cyklade jag några kilometer igen och så höll det på ända till jag var framme i byn Lamahi, där jag fixade ordning hojen så gott jag kunde.

När jag i byn Narayangat lämnade Mahendranagar Highway och började cykla mot Kathmandu så blev jag lite förvånad över att vägen bara var ett gyttjigt kaos, särskilt med tanke på att vägen som jag nyss lämnat var så pass bra. Det blir konstigt att de bygger vägar av ypperlig kvalité i de områden där det knappt finns någon trafik alls utom diverse nötkreatur och cyklande skolbarn. Men här, några mil utanför huvudstaden är vägen i ett sådant skick att jag ibland får hoppa av och leda cykeln genom kilometerlånga gyttjepölar samtidigt som trafiken ökar för varje minut. Konstigt.

Men gyttjiga vägar eller ej, på eftermiddagen den 9 oktober 2004 så cyklade jag uppför ett högt pass och på andra sidan bredde Kathmandudalen ut sig och i fjärran såg jag några vita snöklädda kolosser och framför dem, bara några kilometer iväg, såg jag staden Kathmandu.

virgintour-53.jpg

Efter 7 månader och cirka 10 000 kilometer var jag framme. Jag stannade i Kathmandu i nästan 2 veckor innan jag flög till Australien. Denna resa kan ni läsa om i ”Chasing Kangaroos” i menyn på startsidan.

Har ni synpunkter på denna resa så får ni gärna skriva ner dem i min gästbok!