Sky High Tour 2013

Brittish Airways flight AA6267 mot London lämnade Landvetter sent på kvällen. Nyårsnatten tillbringades i ensamhet på Heathrow. Plan nummer två tog mig över Atlanten. Jag fördrev tiden med ett par filmer. Batman och en dokumentär om George Mallory. Fyra timmar tillbringade jag hos ”Homeland Security” i Miami. –Hur kan du resa så mycket och varför så ofta i Mellanöstern? Tydligen blev de till sist övertygade av mina svar. Sista planet tog mig till till Santiago de Chile. Precis utanför terminalen hoppade jag på en blå stadsbuss. En stund senare hade jag hittat en annan buss som skulle ta mig över Anderna och vidare till Mendoza i Argentina.

Jag tog in på det klassiska Hostal Independencia – genom tiderna tillhåll för ett oändligt antal äventyrscyklister, backpackers och andinister. Jag mötte upp Dennis Svärd. Jag gick till en stormarknad och köpte 25 paket nudlar, havregryn, choklad och kaffe. Jag blev chockad av vädret. Det var mycket varmt. Dagen efter åkte jag upp till bergen i en minibuss tillsammans med Dennis och Annelie Wester. Vi blev avsläppta på cirka 2900 meters höjd vid Vallecitos skidstation. Vi blickade upp i dalgången och såg snöklädda berg. Och enorma fåglar. Kanske kondorer, eller om ni föredrara en mer ödesmättat symbolik, jättelika gamar. Sanningen är inte alltid lätt att tyda.

Vi vandrade uppåt. En stund senare nådde vi ett grönt ängslikt område där mulor betade mellan små bäckar, en splittrad flod som rann ner från de höga snöklädda bergen i väster. Annelie valde att campa tidigt, närmare skidstationen. Hennes taktik var glasklar. Jag och Dennis satte upp våra tält på ängen, en bit högre upp i dalen, vid en av flodens rinnande armar.

CSC_0418
Camp Las Vegas…

DSC_0414
Lasse Åberg på campingsemester? :-)

DSC_0149
Dennis lagar kvällsmat.

NMS_0130
Nudelpåsen…

NMS_0303
Cordon del Plata…

Platsen var Cordon del Plata, en bikedja till Anderna. Framför oss tornade Vallecitos upp sig som en enorm vit vägg. Bakom oss sykymtade de avlägsna lågländerna i sydost som på nattetid sken upp av ljusen från små samhällen, byar och enstaka ensamma hus. Vid våra sidor tornade berg som Franke, Stepanek och San Bernardo upp sig.

Dagen efter vandrade vi vidare till Piedra Grande – läger två på cirka 3567 meter över havet. Lägret bestod av ett antal markerade tältplatser inuti halvmeterhöga ringar av stenar som gav gott skydd mot de ursinniga vindar som ibland plågar området. Mellan de olika tältplatserna fanns små och stora stenblock som för en vecka eller tusen år sedan rullat nerifrån de branta bergssidorna i söder, från Franke med hennes enormt långa rygg och eventuellt från Lomas Amarillas, de gula kullarna. I norr stöp dalen brant ner i en flodbädd där vi och alla andra hämtade vatten till matlagning och dryck. När vi vaknade morgonen efter var vädret inte det bästa. Moln och dimma drog in och beslöjade hela området och tillsist tillintetgjorde de vår tänkta toppförsök av Stepanek. Istället fortsatte vi mot baslägret Campo Salto. Vädret var uselt och under den sista timmen vandrade vi i stort sett i blindo, utan att se vart vi var på väg. Dock följde vi en väl markerad stig, men den slukades av dimman ett tjugotal meter framför oss. Det började hagla, och iskornen la sig snabbt till rätta i veck på ryggsäcken och på våra kläder, och började snabbt smällta. Den sista biten upp till Campo Salto var rejält brant och vi började båda bli ganska trötta.

Baslägret Campo Salto ligger på cirka 4282 meters höjd och har en helt annorlunda inramning än de camps på lägre höjd. Kallare, kargare, klippor och snö istället för grus och gräs. På morgonen var den lilla floden som rinner vid baslägrets västra ände i stort sett frusen. Utsikten är enorm på klara dagar, men sikten kan även vara närapå noll då området är känt för sina väderomslag och dimma och moln hör definitivt vardagen till.

CSC_0497
Campo Salto..

DSC_0233
Matlagning i Campo Salto…

DSC_0240
Ännu en vy över Campo Salto…

Vi slog upp våra tält och sov snart djupt. Efter en grötfrukost gav vi oss iväg mot det sista lägret längs rutten – Camp Hoyada på cirka 4658 meters höjd. Vädret var strålande och denna resan hittills bästa vyer var ett faktum. Vallecitos östvägg var mer imponerande än någonsin och för den tekniske klippklättraren med smak för äventyr så måste den vara rent magnetisk. Vissa partier var bruna av småsten, andra var en aning mer röda och bestod av rent berg. En enorm glaciär, på sina håll full av sprickor, dominerade en stor del av väggen. Vart jag vilade mina ögon under fikapauserna var givet. Det var mycket vackert.

När vi anlände till Camp Hoyada var jag trött. Det var mycket varmt när solen stod som högst och innan jag slog upp tältet så lade jag mig på marken för att vila en stund. Jag lyckades till och med somna. När jag vaknade till satte jag upp tältet och resten av dagen låg jag med benen ute och överkroppen inne och halvsov. Huvudvärk hade dykt upp och detta var de första symptomen på höjdsjuka. Huvudvärken var inte illa – men den fanns där och fick inte ignoreras. Särskillt inte då jag har en bakgrund som visar att jag kan vara känslig mot hög höjd, eller snarare att jag måste stiga långsamt under klättringar. I Bolivia 2007 var jag helt knockad på 5200 meters höjd på Huayna Potosi utanför La Paz – men den gången var det i kombination med vanlig feber, så det var kanske inte så konstigt ändå. I Kina 2010 hade jag huvudvärk runt 4400 m, men den försvann efter en natts vila och kom inte tillbaka, inte ens när jag befann mig på strax under 6000 meter.

DSC_0246
Dennis på vägen till Camp Hoyada…

Dagen efter var det egentligen meningen att vi skulle klättra den högsta toppen i området – Cerro Plata på 5930 meter, men istället gjorde vi en lägre topp i acclimatiseringssyfte: Lomas Amarillas.

DSC_0272
Vy någonstans i området…

Vi började gå mot den enorma sadeln som leder upp till både Cerro Plata och Vallecitos topp, men väl uppe gick vi åt motsat håll. Den exakta rutten visste vi inte men ansåg att det skulle lösa sig på vägen. Och det gjorde det. Även om det blev betydligt jobbigare än vi trott. Den egentliga rutten gick direkt från Camp Hoyada, men vi hade alltså gjort en omväg via Vallecitos sadel. När vi hade insett vårat misstag tvingades vi travestera över långa passager av mjukt grus i branta sluttningar, vilket var mycket jobbigt. När vi befann oss över våra tält fortsatte forceringen – nu i mer givande lodrätt riktning istället för det betydligt mer frustrerande vågrätta klättrandet. Efteråt kallade vi skämtsamt den krävande omvägen för ”the Swedish route” – då man brukar uppkalla nya rutter efter klättrarens hemland. De olika ”polska rutterna” på Aconcagua är ett passande exempel.

DSC_0285
Dennis i slutminuten av ”The Swedish Route”… Är nu ovan våra tält (som ni ser på bilden) efter en lång och krävande omväg.

Väl uppe på bergsryggen var jag extremt trött, som vanligt hade jag inte skött träningen på hemmaplan. Mösseberg i all ära, men… Dock fick synen av ryggpartiet mig att piggna till. Det kan helt enkelt ha varit någon form av överlevnadsstrategi, kanske utsöndrades adrenalin som fick mig komma upp till ytan, fight och flight. Kanske var det bara miljöomytet som fick mig att kvickna till. Scramblingen hade övergått till något annat. Under några ställen på vägen till toppen konfronterades vi med semiteknisk klippklättring och på något enstaka ställe fick jag leta reda på drygt centimeterbreda sprickor i klippan där jag kunde få in mina fingertoppar för att på så sätt kunna hålla balansen och fixera överkroppen tätt mot bergsväggen. För fötterna fanns det en hylla att stå på, kanske ett par decimeter bred. Det handlade bara om ett eller två steg, men var ändå både fantastiskt och nervöst. Ett par meter nedanför mig fanns en röd, starkt lutande klippa som brant kanade utför i kanske fyra meter och sen fanns ingenting på gud vet hur lång tid.

Toppen var liten och vi tog det försiktigt och nästan kröp fram till det lilla kors som någon burit upp för att visa Lomas Amarillos allra högsta punkt. Vi tog några bilder och Dennis GPS visade att höjden var 5140 meter över havet. Vi stannade en stund och sen tog vi oss tillbaka ner, betydligt snabbare än vad klättringen upp tagit.

DSC_0300
Jag tror jag tog detta kortet från toppen, men är inte helt säker…

Väl nere kollapsade jag i mitt tält, fysiskt trött och med huvudvärk. Jag bestämde mig att jag skulle gå ner dagen efter om värken inte gick över. Vilket den inte gjorde. Så istället för att följa med Dennis mot Cerro Platas topp gick jag ner till Piedra Grande med lärdomen om att måste skynda långsamt i framtiden. Nyckeln till acclimatisering är långsam stigning. Det var något som Annelie Wester verkligen har förstått. Jag träffade henne i hennes personliga lilla tältläger mellan Campo Salto och Piedra Grande och stannade och pratade en stund. Annelie har snabbt blivit något av en profil i äventyrssverige med teveframträden och pris som ”årets äventyrare”. Själv har jag främst kommit i kontakt med henne genom hennes artiklar på utsidan.se, men önskar henne verkligen lycka till till allt hon tar sig an i framtiden.

DSC_0324
Annelie Wester utanför sitt tält…

Det mest komiska under dagen måste dock ha inträffat en timme innan jag såg Annelies orangea tält i stigkanten. Strax efter Campo Salto så blev stigen smal, med en brant sluttning vid sidan. Jag såg att en person var på väg mot mig så jag stannade tjugo meter bort för att låta den ensamme klättraren passera. Men han stannade och verkade titta på mig. En sekund senare utbrast han: Lars! Jag tittade överaskat upp och såg att den ensamme klättraren var Tim Bogdanov. Förra gången jag såg honom satt vi hemma hos en gemensam vän i Borås och drack öl. Jag visste ju att han befann sig någonstans i bergen mellan Santiago och Mendoza, men ändå blev jag otroligt överaskad av att träffa på honom där på stigen. Vi snackade en stund, innan vi fortsatte åt varsitt håll. Han hade en topp att nå och jag hade ett läger att slappa i.

Jag vilade, läste en bok och lyssnade på musik under en eftermiddag och en förmiddag innan Dennis kom tillbaka efter ett lyckat toppförsök. Energin hade inte tagit slut för han ville omedelbart klättra Adolfo Calle. Min huvudvärk var spårlöst borta och vi gav oss av tidig eftermiddag. Vi korsade floden där vi hämtade vatten och började gå uppför en brant sluttning. Ibland var gruset så mjukt att man bokstavligen fick ta två eller tre steg där det under normala fall hade räckt med ett enda. Jag lade mycket tyngd på mina vandringstavar för att underlätta för mina allt tröttare ben.

Efter en stund kom vi upp till en bred dal. Till höger låg Stepanek och till vänster Adolfo Calle. Vi tog vänster. Efter ytterligare en stunds scrambling kom vi till en sorts topppyramid av solid klippa och bara en halv minut senare hade vi klättrat upp och befann oss på den cirka 4242 meter höga toppen. Moln drog in och bilderna blev inte det bästa, men visst, det var ändå underbart att stå där.

DSC_0334
Den sista biten upp på Adolfo Calle…

DSC_0352
Toppen!

DSC_0359
Adolfo Calle från campen…

Vi kom tillbaka mellan klockan sju och åtta på kvällen – fler länder än Sverige har långa ljusa sommarkvällar. En stund efter det att vi kommit tillbaka till Piedra Grande kom Tim tillbaka från toppen av Cerro Plata. Han var en aning trött men verkade vara i mycket bra form. De senaste veckorna hade han även bestigit två berg i Chile och nu var den stora planen att fortsätta mot Aconcagua -det högsta berget på västra halvklotet. Undertecknad hade faktiskt halvt som halvt lovat att följa med och klättra. Men jag känner mig allt för väl och vet att min form första månaden på varje ny resa inte är som den ska… Jag drog mig ur med motivationen att jag inte vill betala för ett berg jag är ganska säker på att inte klara av för tillfället. Men vänta bara – ge mig några månader i cykelsadeln. Men då, å andra sidan, är jag för länge sedan borta från området. Vi ignorerade det tilltagande regnet och stod länge och pratade utanför mitt gröna tält. Dennis njöt av att Tim burit med sig både kex och majonäs upp till lägret. Dessutom hade han tagit med sig en flaska Fernet – den alkoholhaltiga kryddstarka argentinska nationaldrycken. Majonäs och fernet. Bra kille den där Tim. Dagen därpå fortsatte ungefär likadant. Kaffe och mer kaffe och långa samtal som berörde det mesta från cykling i Etiopien till statyer i Turkmenistan. Men denna gång var det utanför Tims tält. Dessutom provade vi att bouldra på det största stenblocket som även utgör campingens centrum. Det var något som jag gärna skulle syssla med under mer seriösa former under mina vistelser hemma i Sverige.

DSC_0361
Tim

DSC_0369
Trekkare på väg ner till skidstationen..

Planen var att jag och Dennis skulle vidare till en annan dal och klättra ett par toppar. Dalen, trodde vi, låg i anslutning till Vallecitos skidstation så vi vandrade ner alla tre. Tim skulle ju vidare till Mendoza och senare Aconcagua. Vi passade på att dricka ett par öl och beställa pizza i skidstationens resturang (äventyrare, yeah!) innan vi tog farväl av Tim. Sen upptäckte vi att vi inte alls behövt gå ner till skidstationen – vi skulle ha stannat i Camp Las Vegas. Å andra sidan var pizzan värt de extra kilometrarna (äventyrare, yeah!). Vi fick helt enkelt vandra tillbaka samma väg.

Vi var ovanligt snabba med morgonbestyren och kom iväg mot San Bernardo redan vid 09:00 dagen efter. De första timmarna påminde mycket om klättringen av Adolfo Calle. Först över en liten rygg och sen ner och korsa floden, som här hade en stålblå färg jag nog aldrig sett förut. Efter floden började den vanliga scramblingen upp i det mjuka gruset. Ibland tog man ett steg och utlöste ett mindre stenfall med småstenar som kunde rulla tiotals meter nerför slänten. Vid vissa tillfällen fick vi hålla större avstånd och turas om att vandra uppåt – för att inte riskera att den första personen skulle orsaka stenfall som personen bakom kunde bli skadad av.

DSC_0448
På väg mot San Bernardo…

Vi kom upp på en rygg och fortsatte vandringen. Nu var det mer stenblock än småstenar som vi fick klätta över. Stigar gick kors och tvärs över berget och det var lite knepigt att veta vilken man skulle följa. Till sist insåg vi att det var bättre att strunta i stigarna och istället klättra rakt mot toppen. Dessvärre insåg vi snart att det var en falsk topp vi hade siktat in oss på. Den riktiga fanns en bit bort, till en början skymd av den falska toppen. Vi fortsatte och nådde snart topppyramiden och efter någon minuts lätt klippklättring stod vi toppen! Vi njöt och skrattade, men under tiden drog moln in och förstörde vyerna och när jag tog tag i GPS fick jag en stöt från den. Hela atmosfären började förändras och den kändes elektrisk. Vi insåg att det var bäst att börja nervandringen innan vädret blev dåligt på allvar. Vi hann inte många meter innan dimman eller molnen la sig som ett lapptäcke över oss. Plötsligt var sikten inte mer än tio meter. Stenarna vid våra fötter hade våta fläckar av stora tunga regndroppar. Regnet övergick snabbt till hagel och snart var vecken på våra ryggsäckar och kläder vita av halvsmälta iskulor. De första knallarna ekade mellan bergen och snart klövs himlen av blixtar. Vi försökte ta oss ner så snabbt som möjligt, men gick fel. Vi hamnade djupt nere i en ravin, som till sist ändrade skepnad till ett stup. Vi klättrade försiktigt fram till kanten och insåg att vi troligen skulle kunna ta oss ner, men samtidigt förstod vi att vi befann oss för långt västerut på berget och att vi nog gjorde bäst i att klättra upp ur ravinen och ta en mer sydlig rutt ner. Under tiden hade åskovädret blivit än värre och vi tyckte det var en bra idé att vänta med att klättra upp för att hitta den rätta vägen ner så istället tryckte vi oss mot bergsväggen och försökte undvika haglet och eventuella blixtar så mycket som möjligt. Vi stod där en stund. Plötsligt kom en knytnässtor sten farande nerför slänten och landade någon meter bort. Kunde de djävulskt höga åskknallarna få stenar att skaka loss från berget? Vi tryckte oss än hårdare mot väggen och hoppades att inte fler stenar skulle falla över oss.

Till sist försvann dimman och vi kunde lättare lokalisera oss. Vi klättrade upp ur ravinen som de sista metrarna bara var någon meter bred och lutade nästan lodrätt. En decimeterbred fåra av regnvatten klöv den mitt itu och spred en känsla av att vi klättrade uppför ett litet vattenfall.

Vädret klarnade upp allt mer och snart såg vi korset på San Bernardo – vi hade verkligen inte lyckats ta oss långt! Men nu när sikten blev bättre var vi mycket snabbare. Enstaka blixtar klöv fortfarande himlen, men det värsta var helt klart bakom oss. Resten av nervandringen gick snabbt och smärtfri.

Dagen efter bestämde jag mig för att lifta tillbaka till Mendoza. Dennis som bara är i Argentina under några veckor ville bränna allt krut på bergen och stannade kvar ett par dagar till. Jag fick lift från skidstationen i Vallecitos med några tältgrannar från Las Vegas-campen. De var en härlig trio bestående av två brasillianare och en norska som numera bodde i Brasilien. Alla tre var hängivna klippklättrare, kanske lite för hängivna eftersom de helt sonika beslöt sig att stanna och klättra ett par höga röda klippväggar på stranden till Rio Mendoza. Det var kokhett och jag hade bara mina stora bergskängor på mig och ville in till stan så snabbt som möjligt. Jag löste det genom att börja vandra in mot staden och sätta tummen i vädret varje gång ett fordon passerade.

DSC_0500
Klippklättrare…

DSC_0508
Klippklättrare tittar tillbaka mot Cordon del Plata…

Det tog ovanligt lång tid innan jag fick lift, kanske hade jag gått i en timme längs vägen. Jag blev glad när en kontorsnisse från Mendoza stannade och gav mig lift. Han hade varit och paddlat med sina arbetskamrater och var livrädd eftersom klockan var fyra och han hade lovat sin fru att vara hemma klockan ett. Vi körde genom oändliga landskap av vinrankor innan han släppte av mig vid en busshållplats i södra Mendozas utkanter. Han sa att han gärna kört in mig till de centrala delarna – men hans fru var nog så hemkt arg. Istället hoppade jag på en lokalbuss och försökte förstå hur man bar sig åt för att betala och undrade hur mycket det kostade. Till sist kom en liten grabb i nedre tonåren fram och betalade åt mig genom att trycka ett plastkort mot en av maskinerna. En vitt papper printades snabbt ut och han gav den till mig innan jag ens hann tacka. En halvtimme senare steg jag av bussen i närheten av Plaza Independencia. Jag var tillbaka i Mendoza och tyckte det var hög tid att damma av min cykel.

Efter att ha kommit ner ifrån Cordon del Plata och tillbringat en hel vecka i det vackra, grönskande vinmeckat Mendoza så lämnade jag till sist Hostal Independencia och trampade norrut. Som så många andra städer i Latinamerika är Mendoza uppbyggt kring kvadratiska kvarter, enkellriktade och spikraka gator i ett vägnät som på minner om linjerna längs de svarta och vita rutorna i en schackbräde. Att hitta ut ur staden var således busenkelt.

Kontrasten på landsbygden kunde inte vara större. Semiöken, lite trafik. Jag hade valt att cykla den norra rutten mot Uspallata – den vägen verkade vara mer intressant att den södra. Dessutom gick den över resans första bergspass. Bruna kullar, några av Andernas mest blygsamma och östliga utlöpare dominerade min vänstra sida på ett varsamt, hänsynsfullt sätt. En gulgrå torr dal med regelbundna blekgröna buskage bredde ut sig på min högra. Ibland passerade något fordon och ofta vinkade chauffören. Inget hysteriskt tutande som i så många andra länder. Det var varmt, mycket varmare än längs de skuggiga gatorna i Mendoza, som jag hade vandrat så mycket på den senaste tiden. Vägen steg försiktigt, nästan anonymt, och jag klättrade allt högre under stigande värme medan solen närmade sig och även passerade zenit. Jag hade knappt suttit på en cykel sen den där förmiddagen åtta månader tidigare då jag efter 12006 kilometer trampade in i staden David i Panama och deklarerade ”American Way” som slut och historia. Jag var otränad. Jag var trött. Och snart var jag även kopiöst törstig. Visst hade jag lite vatten kvar på cykeln, men jag ville spara på det så länge som möjligt. Och det var ju ingen vildmark jag befann mig i, hade det blivit allvarligt så är det ju bara stoppa en av de få bilarna. Men det är inget jag gör i nödfall då det känns fel. Det jag mest led av var dock inte själva törsten, utan paranoian över att jag kanske inte skulle få tag i vatten på en lång stund. Har jag en svag länk i mitt resande så är det att jag har en oerhörd respekt för brist för vatten. Ofta tar jag med mig alldeles för mycket vatten, men denna gången hade det blivit fel någonstans i planeringen. Jag minns när jag blev utan vatten längs de mycket avlägsna områdena i västra Tanzania och den gången i Iran 2004, och även rapporterna om den tyske cyklisten som jag fick av några australiensiska cowboys under min Outbackkorsning högsommaren 2005 dök upp i minnet. Han befann sig några dygn bakom mig men hade mer eller mindre förlorat vettet av törst, och i hysteri vinkat ner ett fordon och följt med dem till närmsta road house för tillfrisknande. Jag förstår honom. Högsommaren 2005. Australiens outback, söder om Alice Springs. Jo, jag förstår honom verkligen. Jag var nämligen där och upplevde hettan som inte borde finnas på denna sidan om helvetet.

Jag log med torra läppar och insåg att vägen började dra sig österut, genom en passage till kullarna. Solen sjunker, kvällen närmar sig. Det börjar bli grönare. Jag borde närma mig Villavicencio, tänkte jag. Villavicencio är centret i det område där mineralvattnet man köper i Mendoza kommer ifrån. Vilket ironi. Jag såg inte själva källorna med egna ögon, men de finns där, tro mig. Detta var inte heller den enda gången ironin gjorde mig sällskap under mina veckor mellan Mendoza och Villa Union. Den dök även upp i samma veva som jag fick syn på det byggnaderna i den botaniska trädgård som ligger i anslutning till Villavicencio storområde. Vatten, tänkte jag. Där finns det vatten. Jag stannade omedelbart för att dricka upp det sista i mina flaskor. Men innan jag han skruva av korken stannade en bil med ett medelålders par och förbarmade sig över den utländske cyklisten. De gav mig en liter saft och en honungsmelon. Några minuter tidigare var jag oerhört törstig men tillät mig inte att dricka upp det sista ur vattenförådet. Men nu hade jag alltså obegränsat med vatten en kilometer längre fram, samt så tänkte jag göra slut på mitt eget vatten. Och då, ironiskt nog, stannar en bil och ger mig både saft och frukt. Jag log med än torrare läppar och tackade så mycket innan jag satte mig på en sten i diket och hade en privat fest. En stund senare blev jag inbjuden att sätta upp mitt tält i den botaniska trädgården. Jag somnade tidigt. Vad jag inte visste var att vattnet skulle fortsätta spela en stor roll under de närmaste dagarna. Fast på ett helt annat sätt.

DSC_0524
Wildlife

Dagen efter blev lång och hård. Den första timmen var fin, men benen var sega efter gårdagens cykling. Jag tog det långsamt och ledde cykeln mycket. Ett par rävungar lekte 15 meter framför mig, för valpiga för att ha lärt sig att ständigt vara på sin vakt. Efter ett tag harklade jag mig för att se vilken effekt det skulle ha på dem. De vände på huvudet och tittade på mig, stelnade till och försvann in i det taggiga buskaget.

Vägen klättrade nu brant, vägen mot resans första bergspass som senare visade sig vara precis under 3000 meter högt. Moln kom in, eller dimma, och la sig oerhört tätt. Tyvärr låg den den kvar resten av klättringen, så de enorma vyerna jag hade förväntat mig uteblev. Jag var ändå på bra humör, men led fysiskt. En herre stannade och frågade vad jag egentligen höll på med och kallade mig sen för loco. En annan bjöd på vatten. Sent på eftermiddagen nådde jag toppen och det började klarna upp. Fast inte överallt. Dalen med Uspallata bredde ut sig framför mig, men bakom den tornade höga berg upp sig och över dem låg mörka, nästan lila moln och väntade på mig.

DSC_0531
Toppen på passet…

Det blev en tävling mellan mig och molnen. Vem skulle nå Uspallata först? Jag kunde ligga stadigt i 45 kilometer i timmen på vägen ner från passet, men molnen vann. Inom några minuter regnade med sällan sedd kraft. Jag hittade ett övergivet hus längs vägen och tog skydd under verandan. Temperaturen var ganska behaglig, så det var ganska fridfullt att sitta där och kolla på hur regnet skapade små rännilar längs marken. Problemet var bara att de små vattensamlingarna växte och växte och var på flera ställen snart flera meter breda. Marken var så hård att vattnet inte sögs upp. Istället rann det ner mot dalens lägsta punkt.

DSC_0542
Huset och verandan…

Regnets styrka minskade efter en stund och snart var det ett vanligt regn och jag gav mig av. På flera ställen fick jag cykla i flera decimeters djupt vatten. Efter en stund stannade jag och tittade framför mig. En flod hade bildats och flöt diagonalt över vägen. Kanske 30 meter bred. Halvmeter höga vågor eller virvlar forsade fram på det värsta stället. Jag undvek det och ledde cykeln över det bredaste, och lugnaste, delen av den nyfödda floden. Först något sätt kul och minnesrikt, men sen, under ett par meter, var floden oerhört stark. Jag lyfte upp framhjulet och drog med cykeln. Undre delen av framväskorna klöv vattnet som en plog som spred vatten åt alla håll. Bakre delen av cykeln hade istället vridit sig och flöt och guppade på det framrusande vågiga vattnet som en kork. Vattnet gick bara till strax över mina knän, men kraften i det var häpnandsväckande. Jag fick ta i ordentligt för att inte dras med i vattnet.
DSC_0550
Den diagonala floden…

Under den sista milen ner till Uspallata korsade jag flera översvämmade området, vissa kanske hundra meter breda. Fast som tur var var inga andra ställen lika aggressiva som den diagonala floden jag precis korsat. Det gick ganska snabbt och snart var mitt tält uppsatt på en camping och jag var inne i djupa samtal med mina nya grannar, tysken och kajakfanatikern Joachim och den egyptenfödde australiensaren och trekkaren Minas. Jag stannade två nätter då mycket av min utrustning behövde torkas efter flodkorsningen.

När jag två dagar senare gav mig av cyklade jag tillbaka samma väg i ett par kilometer och svängde sen norrut längs väg 149. Bara några hundra meter senare fick jag korsa ännu en översvämmad flod -en rest från skyfallet. Jag tog sikte mot byn Barreal. Det var varmt, vägen klättrade svagt uppför, det var vackert. Sent på eftermiddagen nådde jag delstaten San Juan och den aningen tjärva grusvägen tog slut och samtidigt som en perfekt asfaltsväg tog vid nådde jag den södra gränsen till nationalparken El Leoncito.

DSC_0590
Mot Barreal…

Enorma vyer över Cordillera del Tigre bländade mig, och någonstans bakom dem fanns den mäktiga toppen Cerro Mercedario, den högsta toppen i Ramadakedjan, med hennes fruktade nordvästrygg som länge var något av en helig graal. Till sist hittade klättare från Gorizia nyckeln och en av Andernas sista stora gåtor fick sin lösning. De nådde toppen den 27 januari 1983. På mina högra sida dominerade Sierra de Tontal med den platta, rundade och av sockersnö pudrade toppen Col. Pircas. Jag nästan flög nerför en lång nerförsbacke med vind i ryggen och jag kände nästan sorg när solen gick ner bakom de höga bergen i väster och temperaturen sjönk och himlen tog en nyans av solmogna persikor. Jag satte upp tältet i skydd av några kullar men tillbringade lång tid utanför tältet under kvällen. Vyerna var magnetiska och upplysta först av den nedåtgående solen och sedan av en stjärnhimmel så klar att jag tvivlade på att den faktiskt var verklig. Jag ville inte släppa stunden, varken med ögonen eller kameran.

CSC_0617
Anderna…

Strax efter Barreal delade vägarna för några mil på sig. Kvinnan på turistinformationen tyckte jag skulle välja den östliga vägen,eftersom den var en aning kortare. Dock glömde hon att nämna att en stor del av det hade regnat sönder och att jag fick dra eller lyfta cykeln genom regelbundna fält av lera som runnit ner från kullarna och lagt sig som ett lapptäcke över allt det kom över. Fast, såklart, den västliga vägen kunde ju vara ännu värre. Vad vet jag. Jag nådde Calingasta på kvällen, så jag köpte på mig lite mat och slog sen snabbt upp tältet bakom några buskar en bit upp i en bred torr flodådra norr om byn.

Dagen efter blev varm och resans dittills jobbigaste. Efter ett par timmar kände jag att en flaska Coca-Cola vore gott så jag stannade till utanför en landsbygskiosk där ordet ”bebidas” stod skrivet i vitt på en svart griffeltavla i vägkanten. Tyvärr hade de bara flaskor i storleksordningen två liter. Jag nobbade och drack mitt solvarma vatten istället. Jag fortsatte men blev en aning sliten i värmen så när jag en stund senare når Villa Nueva, dagens sista anhalt innan ett antal timmars klättring längs vägen mot Iglesia stod på menyn, ville jag göra ett nytt försök. Dock var det enda jag kunde hitta i byn en flaska Sprite. I storleksordningen 2,25 liter. Denna gång nobbade jag inte,utan tyckte snarare att det var en strålande idé. Under en halvtimme satt jag i skuggan bakom en liten trähytt som stod utanför det vita hus där mannen som sålt flaskan till mig, bodde. Sen började jag cykla uppför.

Senare sa jag till mig själv att vägen var den sämsta jag cyklat på utanför de mer avlägsna delar utav Afrika. I stort sett kan man säga att vägen inte fanns längre utan att den förstördes i en översvämning gud vet när. Men att vända tillbaka och cykla en annan väg var otänkbart, så det var bara att fortsätta att leda cykeln uppför, timme efter timme.

DSC_0625
Argentina – nästan som Afrika…

Jag svor och skrattade och svettades och sen fick jag en punktering. Det var ingen tagg eller spik som gått igenom däcket, det var helt enkelt stålvajern längs sidan i däcket, den som gör att man inte kan vika en del sorters cykeldäck, som hade gått av och punkterat däcket innefrån. Jag har aldrig sett något liknande. Jag fick bryta av 20 centimeter av vajern och sen tejpade jag ihop det och fortsatte.

Vägen var i så dåligt skick så att jag flera gånger roade mig med att titta på den steniga, sandiga, torra flodådran bredvid vägen och sen på den döda vägen jag följde -och jag såg ingen som helst skillnad. På ett sätt var det bra -jag kunde cykla i flodådran, om det såg ut som en eventuell genväg, utan att jag förlorade tid. Ibland var vägen så bortspolad att jag fick lämna cykeln och till fots gå omkring och leta efter en liten stump eller annat tecken på att en väg någon gång passerat punkten jag stod på. Det som inte var så roligt var att jag inte hade med mig tillräckligt med vatten. Det tog ju oerhört mycket längre tid att forcera området än planerat. Så när jag passerade bruna vattenpölar samlade jag upp så mycket jag kunde. Förutom sanden som gjorde vattnet brunt så var det nog helt okej vatten. Värre var det med flaska nummer två som jag fyllde på i en meterbred oas där det växte gräs. Vattnet luktade ruttet. Som inne i vassen i en grund slammig damm sent på eftermiddagen en varm dag i augusti. Motbjudande. Jag fyllde på vatten ändå. Såklart. Jag renade vattnet på kvällen och fyllde på med tangpulver för att få bättre smak. Det var fortfarande nödvatten och jag behövde bara dricka en halv flaska av det i slutändan.

DSC_0628
Vad hände med vägen?

DSC_0645
Mitt hem…

DSC_0648
Mot Tacota…

DSC_0651
Nästan en liten sandstorm…

Jag fortsatte i ungefär samma stil de första tre timmarna dagen efter. Då nådde jag det ställe som på min karta heter Tacota. I verkligheten består Tacota mest av ett hus och ett träd där en kraftig polis sitter på en liten pall i skuggan och vill se ens pass. Han var vänlig men eventuellt höll han mig kvar några minuter för länge än som egentligen var nödvändigt. Han var nog extremt uttråkad. Jag fyllde på mina flaskor och var överlycklig över att vägen nu gick nedåt. Dock var vägen fortfarande så pass dålig att jag ibland fick hoppa av och leda cykeln. Fast det gick nedför. Någon timme senare dök en flod upp och gjorde mig och cykeln sällskap i mitten på vägen. Skillnaden var nu att jag ibland fick leda cykeln zickzack mellan flodens armar som kom och gick i ett bläckfiskliknande mönster. När jag lämnade vägen slash floden så hade jag varit i farten i över sex timmar effektivt och började bli rejält trött. Men så nådde jag Iglesias utkanter, floden blev en grusväg, grusvägen blev en anständig grusväg som senare blev en asfaltsväg. Jag köpte på mig mig mat i Iglesias och hittade strax en campingplats bakom några, hör och häpna, buskar.

DSC_0659
Vägen ner… (Fotot taget uppåt vägen..)

Jag fortsatte i ett ganska lugnt tempo dagen efter och passerade byar som Las Flores och Rodeo och närmade mig San José de Jachal.15 kilometer utanför staden började jag leta campingplats och ena sekunden var det lugnt och folktomt, men helt plötsligt såg jag människor stå i diket, bilar med sirener och blåljus dök upp och jag blev svag illamående för att jag trodde att en allvarlig bilolycka hade inträffat. Men jag insåg snart att människorna omkring mig var på bra humör, men plötsligt sa en polis till mig att stanna cykeln i vägkanten och vänta. Jag förstod ingenting. Då såg jag dem. Huvudklungan i etapploppet Tour de San Juan. De cyklade förbi mig i rasande fart och snart gav jag mig upp på vägen och fortsatte min resa. Men jag fick snart fly ner i diket igen då klungan tydligen vänt och nu åter passerade mig. Efter en stund passerade även de mindre hängivna cyklisterna mig och nu verkade ingen bry sig att jag rullade tillbaka på vägen. Jag fick ett ryck och tog rygg på ännu en klunga och klarade av att ligga i samma tempo som dem i någon minut, vilket fick de flesta åhörare att klappa händerna. När jag sen höjde ena handen i luften och vrålade: ”Suecia, Suecia” så klappade de händerna ännu hårdare och jag tror faktiskt att de för en stund även hejade på den svenske gästcyklisten. Dock blev jag trött och orkade inte fullfölja loppet så när jag såg en liten grusväg ringla sig upp till några kullar svängde jag av och satte upp mitt tält och lagade korv med mos och läste en bok. Det var mer angenämnt.

DSC_0676
Cykla utan packning…. What!?

DSC_0672
Vacker sträcka öster om Jachal…

Jag tog in på hotell en natt i staden Jachal innan jag fortsatte genom ett extremt vackert område med landskap av röda klippor och halvöken som starkt påminde om centrala Utah. Men ett par speciellt höga klippor på var sida om vägen skapade snarare en känsla av att det var här den där mytomspunne författaren fick inspirationen till Argonath, de vakande statyerna av Isildur och Anárion vid floden Anduil vid norra insläppet till Nen Hithoel. Jag, däremot, gapade mest stumt i min förundran över Moder Naturs osannolika styrka. Det var ofattbart vackert. En stund senare anar jag vägen längst bort i öster. Kontinentens mest berömda väg som fått generationer av resenärer bryta ihop i tårar, skratt och oförstående inför hennes hårdhet, skönhet och mytiska utstrålning. Vägen är Sydamerikas svar på Nordamerikas Route 66, på Centralasiens Karakoram Highway och på Australiens Great Ocean Road.  Jag blev nästan star strucked när jag först såg henne, vägen, den legenderiska vägen med numret 40, självaste Ruta 40. Så här skrev jag i Guinea i januari 2010:

Labé. Fouta Djalon. Jag minns att jag läste och hörde talas om namnen hösten 2005 då jag började planera en cykeltur ifrån Tyskland till Kapstaden. Den gången valde jag till slut bort Västafrika mot Östafrika med anledning att jag ville få in Mellanöstern i rutten. Men dessa Västafrikanska namn har legat och gnagt i mig sen dess. De har skavt och irriterat och fått mig att dagdrömma på samma sätt som t ex Pamir Highway, Road of Bones, Kongofloden, Route du Hoggar, Ruta 40, Dalton Highway, Chang Tang, Rub al Khali och Darien Gap skaver och irriterar och får mig att dagdrömma idag.

Ruta 40 börjar i Cabo Virgines och slutar i La Quiaca mer än femtusen kilometer senare. Vägen går genom 20 nationalparker, korsar 18 stora floder och letar sig över 27 andiska bergspass och når en höjd på nästan 5000 meter i Saltaprovinsen i norr. Naturligtvis räknas den som en av världens absolut största road trips.

DSC_0725
En bit av Ruta 40

Den lilla sömniga staden Villa Union ligger i Bermejodalen omringad av vingårdar och snöklädda berg. Jag hade redan varit där i tre dagar men hade svårt att slita mig. Men med Andernas sluttningar i väster och Sierra Famatina i öster njuter staden av en inramning i värlsklass och invånarna, ovana vid turister, kunde inte ha varit trevligare. Det var mycket varmt, men temperaturskillnaderna mellan natt och dag i detta område av bergöken är stora. Kvällarna, efter den långa siestan, var betydligt svalare. Ibland plågas staden dessutom av de fruktade zondavindarna som kommer ner från de polarkalla vidderna på 6000 meters höjd. Jag trivdes men kände att det var dags att dra vidare. Slumpen och enbart slumpen gjorde att jag fortfarande var kvar i staden och inte missade det kryptiska mejl innehållandes en plan som plötsligt dök upp i inboxen.

Jag funderade under några timmar. Vägde nackdelar mot fördelar. Till sist bestämde jag mig för att jag skulle nappa. Jag kunde helt enkelt inte komma på någon undanflykt som dög. Planen var att cykla upp mot Paso Pircas Negras med den noterbara skillnaden att vi på 4400 meters höjd skulle vika av mot vildmarken norr om Refugio Veladero. Där uppe väntade den fruktade Atacamaplatåns sydligaste utmarker med bland annat fyra av de högsta bergen på västra halvklotet. Ett av dem hette Bonete Chico. 6759 meter högt. Utanför Asien är det bara Aconcagua, Ojos del Salado och Pissis som är högre. Enligt redogörelser från 2005 på sajten summitpost.org var berget bara bestiget ”a handfull of times”. Någonsin. Således var målet att cykla så långt det gick, dumpa cyklarna, klättra upp till toppen, klättra ner, hitta cyklarna, trampa tillbaka till Refugio Veladero -och till sist åter träda in i civillisationen cirka två veckor efter vi lämnat den. Vi räknade med att det kunde bli hårt. Och tungt. Förutom mat för 15-16 dagar så planerade vi att under ett tillfälle ha med 16 liter vatten var på cyklarna. Vattnet skulle räcka den något oklara sträckan mellan den sista spillran av civillisation och upp till snölinjen -var nu den fanns. Väl där uppe kunde vi smälta vatten på våra gaskök.

The man with the plan – Tim Bogdanov – dök upp på mitt hostel. Vi gjorde de sista inköpen, åt en pizza och cyklade ut ur staden sent på eftermiddagen.

Dagen efter nådde vi Vinchina och efter att ha blivit nekade att stämpla ut ur Argentina på grund av den livsviktiga siestan tog vi oss till torget i byns centrum och hängde där under några timmar. När jag (Tim skulle återvända till Argentina medan jag skulle vidare till Chile efter planens förverkligande) fått min stämpel började vi cykla genom en väldigt vacker kanjon som under ett par timmar underhöll oss på ett sätt bara moder natur kan göra. Vi hade periodvis sällskap med två argentinska cyklister – Guillermo och Dario – som vi under de kommande fyra dagarna skulle se mycket av. Även om vi inte alltid höll samma tempo så slutade det oftast med att vi campade på samma ställen. De hade planlagt trippen noga och bland annat hade de låtit köra upp extra vatten och mat till ett par av de refugios som fanns högre upp i bergen. Detta gjorde att deras cyklar var betydligt lättare -och snabbare än våra. Eller egentligen var det bara Dario som var snabb och drog ifrån oss andra på ett nästan folkilsket sätt. Det verkade som Guillermo föredrog att cykla med mig och Tim istället för med sin nyfunne expeditionskompis som han hade hittat på ett argentinskt outdoorforum.

DSC_0748
Tim är en myra i bilden…

DSC_0749
Egypteninspirerad naturkonst?

DSC_0750
Där borta, där är hon!

Efter kanjonen var slut kunde vi se ut över ett grönt fält, stort som ett mindre europeiskt land, och bakom det tronade ett jättelikt vitt berg upp sig. Är det Bonete Chico mumlade vi till varandra? Ja, det var det. Det var fantastiskt vackert. På kvällen campade vi i trädgården till registreringskontoret i byn Jague. Vi passade även på att göra de sista inköpen. Bland annat varsin öl. När vi satt i kontorets trädgård och beundrade stjärnhimlen sprang plötsligt en räv tvärs över gårdsplanen.

Dagen efter handlade mest om att ta oss så högt som möjligt -utan att gå över den osynliga gräns där symptom av höjdsjuka plötsligt dyker upp. Dagens första halva var ganska ointressant med en långsam klättring längs en perfekt asfaltsväg som mest fortsatte och fortsatte spikrakt framåt och uppåt. Dagens andra halva var roligare då vi kom in bland bergen och ofta hade höga klippväggar vid våra sidor. Till sist campade vi vid en flod på 3450 meters höjd. Efter att vi satt upp tälten upptäckte vi att vattnet i floden var salt. Det som var bra med det var att man slapp salta i pastavattnet och på så sätt sparade man både salt och energi. Någon enstaka bil åkte förbi i skymningen och flera flaxande armar sträcktes ut ur de nervevade fönstren.

DSC_0794
Mitt tält, den salta bäcken, och vägen anar man till höger i bilden…

DSC_0772
Tim är seriös och letar campingplats medan jag springer omkrig och fotar sprucken lera..

Dagen efter nådde vi den första refugion, denna med namnet el Penon. Mindre hjordar av vikunjor strövade runt i det gröna gräsområdet nere vid bäcken. Ofta kunde man komma ganska nära innan de vackra djuren tog till flykten. Man har inte lyckats fastställa vikunjornas släktskap med de andra sydamerikanska kameldjuren. Vissa zoologer listar djuret i ett släkte tillsammans med lama, guanaco och alpacka medan andra hävdar att de är ett eget släkte. Vikunjorna spelade en viktig roll i inkakulturen då hundratusentals djur en gång var fjärde år fångades i jättelika inhängnader och klipptes. Sen blev de frisläppta. Av vikunjaullen gjordes kläder som endast inkahärskarna fick bära och samtidigt var det förbjudet att döda en vikunja. När spanjorerna koloniserade de andiska områdena började de tvärtemot inkafolket att jaga vikunjan, och som vanligt när europeer är inblandade fanns det ingen hejd på den monstruösa blodtörsten. Under en period fanns det bara 6000 djur kvar och 1974 förklarades vikunjan som utrotningshotat. Men spanjorerna lyckades inte riktigt med sin utrotningstaktik denna gång. Idag räknar man med att det finns 125 000 vikunjor i Anderna.

DSC_1148
En av de få bilderna jag lyckades få av en vikunja – trot att man ofta såg dem. De enda gångerna de sprang iväg var när man tog fram kameran… 

DSC_0761
Asfalten försvann under några dagar…

Det var i El Penon som vi fyllde på med 16 liter källvatten. Cyklarna knakade och knirrade oroväckande när vi efter en andra frukost fortsatte uppför bergspasset. Ju högre upp vi kom desto kargare blev det och till sist nådde vi Portezuelo de laguna Brava, bergspasset eller den naturliga porten till laguna Brava på 4379 meters höjd. Vi hade blivit varnade för ett inkommande oväder och vi såg hur svarta olycksbådande moln närmade sig från öster men med vinden i ryggen tycktes vi flyga fram över Atacamaplatån. Skulle vi hinna ta skydd innan ovädret föll? Saltsjön på vår vänstra sida passerades snabbt, men samtidigt nådde en hagelsskur oss och vi tog på oss skaljackor och stirrade ner på framhjulet för att inte träffas i ansiktet. En stund senare nådde vi en asfaltsväg och efter att ha följt den i cirka fem kilometer under riktigt jobbigt väder så nådde vi Refugio nummer två. Dario väntade redan på oss där inne, huttrande av kyla. Jag och Tim tog in våra cyklar och väntade in Guillermo som efter en stund upptäckte refugion och tog skydd med oss andra.

DSC_0827
Guillermo och Tim kämpar med ett brant parti… Det syns på packningen vem av cyklisterna som ska ta den veckolånga omvägen till Bonete Chico..

CSC_0881
Tim uppe på Atacamaplatån…

CSC_0880
Guillermo kämpar i de syrefattiga backarna på 4400 meters höjd…

Dessa refugios, små runda stenhus, som byggdes på order av Argentinas sjunde president, Domingo Faustino Sarmiento år 1873, var perfekta tillhåll under dåligt väder -och de var helt klart värda en hedrande tanke på de otaliga cyklister, resenärer, flyktingar, soldater, guldgrävare och andra rastlösa kringvandrande själar som under de senaste 140 åren tillbringat natten på exakt den punkt där jag nu satt i skräddarställning och drack hett te medan Guillermo frågade om jag inte hade en jacka att låna ut, eftersom han inte fick upp värmen. (Naturligtvis hade jag det.) På många sätt påminde de om Sidenvägens urgamla caravanserais. Förövrigt låg det ett skelett inmurat i väggen på utsidan, i en sorts krypta. Jag har kort på honom eller henne, men tycker inte det lämpar sig att lägga ut det här.

DSC_0849
Refugio Laguna Brava, Guillermo och min dunjacka…

DSC_0854
Laguna Brava i solnedgången. Ovädret har dragit förbi. Silhuetterna av vikunjor på stranden…

Dagen efter cyklade vi de tolv kilometerna till den tredje refugion. Refugio Veladero. Vi hade nått punkten där vi skulle svänga av mot vildmarken. Vädret var inte helt stadigt så vi stannade en natt i refugion -och passade på att acklimatisera oss med små promenader i området.

DSC_0978
Mot vildmarken…

Dagen efter var vädret bättre – men inte bra. Vi gav oss iväg, vi skulle ändå inte nå några högre höjder under dagen och vädret skulle garanterat bli bättre ju längre tiden gick… I alla fall resonerade vi så. Vi svängde av huvudvägen längs ett förvånandsvärt tydligt spår – och den där känslan av äkta äventyr dök upp. Samma känsla som fanns under paddlingen på Nigerfloden i Guinea, alpacka(raft)trippen utför den extremt avlägsna Rio Bocay i La Mosquitia i Nicaragua, och den hårda turen i de förbjudna Altun Shan-bergen i Kina. Så här känns äventyr, tänkte jag. Ett sug i magen, adrenalin, smånervösa hostattacker då kroppen undermedvetet ställer in sig på ett fysiskt helvete. Det är samma visa varje gång. Troligen hade jag ungefär samma känslor varje morgon i Etiopien när jag förberedde mig för dagens kommande gatlopp.

Vägen var till en början betydligt bättre än enligt de flera-år-gamla-rapporter som vi kommit över. De flesta, näst intill alla, av de få turister som tar sig till området är inte bergsklättrare, utan vanliga naturälskare på väg till Caldera del Inca – den högst belägna vattenfyllda vulkankratern i världen. (Personligen älskar jag sådan nördinformation i limbon mellan statistik och anekdot. Jag kan troligen snart doktorera i ämnet). Troligen blir spåret mer likt en riktig väg år efter år. Fast efter en stund blev vägen sämre, främst på grund av klassiska formationer i tvättbrädesskepnad. Vi hade verkligen inte bråttom så vi ledde nog cyklarna mer än vad som egentligen var nödvändigt. Kriget fick vänta, vi satte oss på marken och åt lite kex istället för att erövra storslagna berg.

DSC_0951
Tim har slutat kriga och äter kex… Cerro Veladero i bakgrunden…

DSC_0984
Mot Bonete Chico – någon timme innan vi dumpar cyklarna…

Efter att vi rundat en större kulle som hade legat som en måltavla under den största delen av dagen började vi klättra upp för den breda torra floddal i vars botten den lilla grusvägen letade sig fram. Efter någon timme tyckte vi det var för jobbigt att släpa på cyklarna och vi letade reda på en plats där vi dumpade dem. Sen tog vi nattvila. Höjden var cirka 4750 meter över det stora blå.

Dagen efter spände vi på oss våra tunga ryggsäckar och började vandra. Det var skönt och kul att göra något annat än att cykla. Vi följde en liten torr flodådra tills vi kom ut på en större slätt full med fotbollstora stenar. På andra sidan slätten såg vi en liten glaciär, kanske tre kilometer bort. Vi tog sikte på den. Väl framme fyllde vi på vatten ur en liten bäck som rann ut ifrån glaciären. Sen forcerade vi en brantare sluttning och tjänade kanske hundra höjdmeter. Efter slänten bredde ännu en stor slätt ut sig. Vi vandrade även över denna och på andra sidan satte vi upp tältläger. Höjden var cirka 5380 meter över världshaven. Under den tidiga kvällen drog moln in och under en timme föll snö på våra tält, det var perfekt för man kunde bara sträcka ut armen genom tältöppningen och fylla kastrullen med snö som efter en stund på gasköket hade förvandlats till vatten. Nästan som att ha rinnande vatten direkt till sitt hem. Men det är väl så framtiden ser ut. Kanske kan man då bara vrida på en kran och plötsligt ha rinnande vatten. Futuriskt, men inte omöjligt. Efter snön dök en regnbåge (snöbåge?) upp på himlen och det var mycket vackert med de jättelika bergen i bakgrunden.

DSC_1028
Vinterskrud…

DSC_1012
Snöbåge…

DSC_1030
Nästan rinnande vatten. Futurisk lyx.

Dagen efter fortsatte vi vandringen upp. Vi nådde foten av själva berget och satte till sist upp tälten på 5940 meter över det flytande skräpet i havet. Jag var trött och led en aning utav höjden, men det var så vackert och häftigt att jag fick kraft bara genom att vara där. På kvällen började det blåsa rejält och det höll på hela natten och en bit in på förmiddagen. Toppförsöket ställdes in och istället tillbringade vi dagen läsandes i våra tält. Min aptit var borta och att få i sig en portion nudlar tog över en timme. Ändå tvingade jag mig att äta så mycket jag bara kunde.

DSC_1034
Vår camp strax under sextusen meter – där vi stannade i två nätter…

Efter två nätter på strax under sextusen meters höjd var det skönt att komma iväg. Eller skönt är kanske fel ord – det var rätt jävligt att gå upp vid 05:00, tvinga i sig lite mat och ta på sig massa kläder och börja vandra uppför i mörkret med enbart pannlampan och ett tyst svagt månsken som ljuskälla. Men det var skönt att slippa ligga i tältet och frysa. Efter en stund började solens strålar tränga undan mörkret och utsikten var som ifrån en annan värld. Vilket det på många sätt faktiskt var.

DSC_1045
En av de få bilder jag tog på vägen upp… 

Uppe på över 6500m började jag bli för trött för att njuta av vyerna och allt handlade om att ta ytterligare några steg framåt och uppåt. Efter en mycket brant sluttning kom vi upp till toppplatån och vi var tvungna att vada genom djup snö för att komma fram till den första toppen, som vi gick runt för att nå huvudtoppen. Ett tag var jag helt förbi av trötthet. Tim var starkare än jag och han blev eld och lågor när han såg att toppen var inom räckhåll och drog iväg likt en raket. Han ropade tillbaka och sa att det inte var långt kvar. Jag kämpade vidare och såg minuten senare att han hade rätt. Det var bara den sista biten av topppyramiden kvar. Jag visste att vi skulle komma upp och att vi hade gott om tid – så jag plågade mig inte i onödan, utan tog lång tid på mig. De sista stegen var ljuvliga, men branta, tröttheten värkte som en elak sjukdom, och på min högra sida fanns bara tomhet. Jag styrde in åt vänster och sparkade in spetsen på kängorna i snön för att få grepp och jag såg hur Tim stod på toppen och log och filmade mig. Jag slogs och slogs men näst sista steget upp till toppen var förrädiskt och jag sjönk ner till knät i snön och ramlade. Upp igen och några enstaka steg och där stod jag till sist, på den fjärde högsta toppen i världen utanför Asien, den så sällan klättrade, Bonete Chico 6759 meter över havet, tio dagar efter att vi lämnat Villa Union. Ljuvligt. På vägen ner svor jag att jag aldrig mer skulle klättra ett berg i hela mitt liv. Det är helt enkelt för jobbigt.

DSC_1058
Lars

DSC_1047
Tim


Tims video från toppen…

Jag var rejält trött och jag hade ont i tårna från kängorna och Tim hade säkert varit i sitt tält i en halvtimme när jag ragglade in i mitt. Vi kokade te och sov i en timme. Sen packade vi ihop och gick de åtta kilometerna fågelvägen till våra cyklar. Jag hade återhämtat mig enormt på en timme och det jobbigaste på vägen ner var tyngden av ryggsäcken mot mina axlar. Vi kom ner runt 20:00 och hann precis sätta upp tälten innan det var solens tur att ge vika för mörkret. Det hade varit en lång dag. Jag sov gott.

DSC_1065
Utmarschen…

DSC_1071
Bonete Chico – men toppyramiden syns inte från detta avståndet…

DSC_1099
Tillbaka hos hojarna. Cerro Veladero i bakgrunden…

DSC_1118
Tim på vägen ut…

Vi tog oss tillbaka till Refugio Veladero dagen efter. Vi sa hej då till varandra, Tim skulle tillbaka till Argentina för att ordna upp lite pappersjobb, medan jag tog sikte på mitt 84:e land i cykelsadeln; Chile. Det första jag gjorde efter att vi tagit avsked var dock att gräva upp fem liter vatten som vi hade grävt ner. Jag kunde inte låte bli att fundera över vem jag egentligen hade blivit, förvandlats till, efter alla resor de senaste 13 åren. Jag stod ensam längs en öde bergsväg på 4400 meters höjd och grävde fram vatten som jag grävt ner nästan en vecka tidigare. Brukar man göra så här tänkte jag. Gör vuxna människor så här? Är detta ett normalt beteende? Jag kommer ihåg nästan sex år tidigare då samma sorts tankar dök upp under tiden då jag smög från buske till buske i gränstrakterna mellan Botswana och Namibia bara för att ingen bil skulle upptäcka mig när jag hoppade över ett stängsel till en fin lägerplats som jag inte kunde motstå. Brukar vuxna människor gömma sig bakom buskar, tänkte jag då. När gömde du dig bakom en buske senast? Hur som helst tog jag bara två liter och lämnade resten till andra resenärer inne i refugion.

DSC_1127
Vatten och Bonete Chico i bakgrunden…

Då Tim cyklade åt ena hållet och jag åt det andra innebar detta nästan garanterat att en av oss skulle få medvind. Jag vill inte avslöja vem av oss som fick den hjälpande handen, men det var i alla fall inte jag. Under resten av dagen cyklade jag så gott det gick med backar, motvind och krampkänningar i vaderna. De var inte riktigt sig själva sen pärsen dagen innan.

Vägen slog ständigt nya rekord i skönhet. Karg, öde natur, med färger som är mycket ovanliga i naturen, bergen var ibland täckta av ränder i olika färger och jag tyckte mig till och med kunna ana blå eller lila strimmor i stenarna. Sällan har något liknande skådats i naturen. Som en regnbåge, för evigt fastetsad i bergssluttningarna.  Jag nådde Paso Pircas Negras och Argentina blev Chile. En nerförsbacke och en lång seg uppåtgående motsvarighet tog mig till Abra Pircas Negras – den högsta punkten längs den chilenska sidan av vägsträckan.

DSC_1129
Huvudvägen…


DSC_1132
Stenar längs vägen…

DSC_1143
Fina färger och Vikunjor…

DSC_1149
Jag närmar mig!

DSC_1159
Chile!

DSC_1162
På andra sidan Paso Pircas Negras…

Efter passet var det slut med de höga höjderna och under en lång stund rullade jag nerför i några av de mest häpnandsväckande sträckor jag någonsin färdats på. Den fick  det allra högsta betyget av mig, vilket som alltid utmärkte sig genom att jag högt för mig själv utbrast ett vördnandsfullt ”Det. Var. Som. Fan.” Bara en handfull vägsträckor har belönats med det betyget genom åren. Den senaste var vägen från tunneln ner till floden i västra delen av Zion National Park i Utah i USA. Om jag började lipa av upplevelsen låter jag vara osagt.

DSC_1174
En bit av den vackra vägen – men på något sätt lämnade jag området utan rättvisa bilder…

På kvällen kom jag ner till den Chilenska gränsstationen. Det var onsdag och gränsen är endast öppen mellan torsdagar och söndagar (dessutom bara under januari och februari och det går ingen public transport och Lonely Planet skriver högst troligen inte ett ord om området, så vill ni resa här: Planera noga!). Jag frågade karabinjärerna om jag kunde slå upp tältet i väntan på stämplarnas ankomst -men de sa att jag kunde ta en tom barack. Jag tackade ja. På kvällen blev jag inbjuden på kyckling och omelette.

DSC_1181
Baracken vid gränskontrollen. 

De sista två dagarna ner till Atacamaregionens huvudstad Copiapo var också de väldigt vackra. I många mil rullade jag sakta nerför en liten grusväg med skyhöga klippor på varje sida. Under de första 24 timmarna i Chile stannade bilar och bjöd på coca-cola, vatten, smörgåsar, och någon juicedryck med hela frukter i. Jag stortrivdes och lokalborna verkade tycka det var jättekul att jag hittat dit.

Jag kom att stanna i Copiapo i en hel vecka och när jag väl lyckats slita mig så fick jag helt fel information: ”Nä, inga backar. Ja, det finns byar längs vägen”. Jag började trampa. Jag var mycket trött efter vilan i staden (?) och hade ingen energi. Dessutom började det med en sex mil lång uppförsbacke, fast det inte skulle finnas någon. Dessutom fanns det inga byar, fast det skulle finnas. Mitt vatten tog slut. Jag vinkade ner en bil med en kvinna i 60-årsålder samt hennes vuxna döttrar. Jag fick fem liter vatten och en förfrågan om lift. Jag tackade nej till det sistnämnda. Fast det lockade att tacka ja. Jag hade ingen lust att cykla och jag tyckte naturen var tråkig. I vanliga fall gillar jag öken, men denna del var så enormt präglad av människan, fast de inte var där rent fysiskt. Ständiga grushögar, ett virrvarr av småvägar som bara ledde till övergivna gruvor, obegripliga vägskyltar hela tiden, kraft- och telefonledningar. Jag vantrivdes. Kanske skulle jag ha fullföljt min ursprungliga idé att ta mig tillbaka till argentina via Paso San Fransisco. Nu var det för sent och istället satte jag upp tältet och tog vila.

DSC_0020
Vila…

Dagen efter fortsatte i samma tecken. Det som höll mig uppe var tanken på bensinstationen som skulle finnas en bit fram. Vatten och iskall Coca-Cola. När jag kom dit fanns ingenting. Inte ens en ruin. Nu höll vattnet på att ta slut igen och naturen var fortsatt stentrist. Hade jag tur svängde vägen en aning varje timme. Jag stannade vid ett katolskt monument i vägkanten för att se om någon hade lämnat något drickbart nedanför statyn av Jungfru Maria, som på så många andra ställen. Inget. Då är det bara att stoppa en bil igen då. Det är något som jag hatar. Dock slapp jag att göra det för då jag lämnat monumentet bakom mig stannade en lastbil självmant och frågade om allt var okej. Jag kontrade med att fråga om var bensinstationen på kartan fanns någonstans. Chauffören berättade det jag redan visste – det fanns ingen. Innan jag hann fråga om vatten sa chauffören till mig att slänga upp hojen på flaket. Jag spärrade upp ögonen. Ja, naturligtvis, tänkte jag för mig själv. Något annat vore bara korkat. Jag gillar inte omgivningarna och vägen gör mig bara tjurig. Vad ska jag göra här när hela kontinenten är full av juveler?

DSC_0028
Lifta är livet!

När jag väl började lifta bestämde jag mig snart för att skippa hela Atacamaöknen. Under några dagar tog sju olika fordon mig cirka 800 kilometer ända fram till backpackeroasen San Pedro de Atacama. Nu är humöret tillbaka och jag ser fram emot att cykla över bergen fram till Salar de Uyuni i Bolivia, ett vackert ställe som jag besökte under 2007 års resa.

San Pedro de Atacama är en liten stad som ligger inklämd mellan den storslagna andiska högplatån och Atacamaöknens heta sandslätter. Teoretiskt sett är det enkelt att hitta rätt väg ut ur den lilla oasen, men teori och praktik går inte alltid hand i hand. Jag hade vid stadens västra utkanter sett skylten som pekade mot Paso Jama och immigrationsmyndighetens kontor, där jag senare skulle stämpla ut mig. Bra, då vet jag det, tänkte jag. Efter några dagar i staden kom så dagen då jag äntligen skulle börja cykla den berömda Lagunarutten till Bolivia – rutten som bland många cyklister med en aning mer äventyrlig anda ser som en av de tuffare utmaningarna längs vägen från Tierra del Fuego eller Alaska, eller var de nu började någonstans. Rutten var vacker och intressant och det finns ingen anledning i världen att inte cykla den -men särskillt avlägsen och svårtillgänglig var inte området. Det var inte de igensnöade, väglösa passen i Altun Shan. Det var inte de halvmeterbreda skogsstigarna i sydöstra Guinea-Bissau. Det var inte sandspåren i norra Sudan innan asfalten kom och krossade den kanske sista möjligheten för gemene man att få uppleva den döende spillran av forna tiderns karavanrutter mellan Arabien och det svarta Afrika.

Således var det rent av omöjligt att komma fel eftersom det vid tveksamhet bara var att invänta nästa turistjeep och låta den högljudda sandspridaren spela guiderollen för en stund. Bekvämt, men desillusionerande för de som vill intala sig att de befinner sig i vildmark. Personligen tillhörde jag inte de besvikna då jag visste exakt vad som väntade, något som i och för sig kan skapa en känsla av ett inomkroppsligt u-land då det oförberedda ofta föder framtidens mest älskade och tummade tillbakablickar. Men trots att jag dagligen passerades av dussintals jeepar med tillhörande sandsvans så tyckte jag mycket om sydvästra Bolivia med dess färgstarka laguner, starka sol, höga höjd och iskalla stjärnklara nätter.

Jag cyklade fram till skylten med en tecknad pil och texten som berättade var jag skulle stämpla ut ur Chile. Vägen lutade svagt nedåt och det gick snabbt. Kilometer efter kilometer. Jag började undra. Efter sju kilometer började vägen svänga tillbaka mot den lilla staden och jag började undra än mer. Jag stannade en bil och frågade var byggnaderna jag letade efter egentligen fanns någonstans. Mannen pekade framåt. Jag fortsatte och passerade snart avfarten till Paso Sico – enligt rykten ett av Andernas vackraste bergspass. Till sist förstod jag hur det låg till. Jag blev arg, extremt frustrerad, trött och full i skratt på samma gång. Efter cirka 20 kilometer var jag tillbaka i staden, några hundra meter från mitt hotell, och befann mig utanför de byggnader jag letat efter hela morgonen. Mitt misstag var att jag hade följt ringvägen som dirigerar om trafiken runt staden för att invånarna ska slippa ha tunga lastbilar utanför sina vardagsrumsfönster. Bra Lars. Nästa gång leder jag cykeln över torget istället och jag kommer sannolikt ignorera alla skyltar med förslag om färdväg till vad det nu kan gälla.

Vägen jag följde gick brant upp i bergen och skulle senare nå gränsen till Argentina vid Paso Jama. Jag skulle dock svänga av mot Bolivia vid Hito Cajones på cirka 4600 meters höjd. Första natten spenderade jag på cirka 3700 meter vid foten av den näst intill perfekta Licancaburvulkanen, en välkänd symbol för området. Dagen efter cyklade jag de sista 900 höjdmetrarna och efter tre timmar var jag uppe. Det var mycket skönt att nå toppen på det ofta branta passet – efteråt skulle jag inse att denna biten var den hårdaste på hela turen längs Lagunarutten. Asfalten tog slut och på en grusväg rullade jag ner till den bolivianska gränskontrollen där jag helt utan problem fick nittio dagar i landet istället för de vanliga trettio. -Han cyklar, ge honom nittio dagar, sa bossen till mannen med stämplarna. Och så var det inget mer med det. Jag gottar mig alltid lite extra de där gångerna man som cyklist blir positivt särbehandlat. I Lahore i Pakistan fanns det år 2004 ett populärt backpackerhotell där det på en skylt ovan den gemensamma datorn stod ”Internet free for cyclists only”. Det kanske finns hopp för världen ändå?

DSC_0033
Licancabur…

DSC_0042
Precis efter avtagsvägen…

DSC_0066
Strax innan sovdags…

Efter att jag rullat ytterligare några kilometer och betalat avgiften till Reserva Nacional de Fauna Andina Eduardo Avaroa så började jag motsols cykla runt den ljusgröna Laguna Verde. Efter någon timme hade jag kommit till sjöns nordligaste punkt och jag lämnade vattnet bakom mig. Ett par jeepar stannade, inga guidade turer, utan två amerikanska par i privata bilar. Vi pratade en stund. De sa att jag var loco eftersom jag cyklade ensam i detta område. Men som de flesta amerikanare var de ytterst vänliga och frågade gång på gång om det var något jag behövde, som vatten eller snacks. Det var inte sista gången turister la märke till mig.Varje dag möttes jag av vita utsträckta armar från de nedvevade bilfönstren, alla med tummarna riktade upp mot den klarblå himlen. Ibland såg jag bara ett tomt ansikte och en öppen mun som gapade mot mig från andra sidan det dammiga fönstret i en studie av förvåning. Jag undrade vad de tänkte. Trodde de att jag var en unik trampande äventyrare längs en väg knappt någon annan tidigare erövrat från cykelsadeln? En cyklist…? Här ute…? Ensam…? Eller tyckte de att jag förringade deras eget äventyr, tre dagar i en bil med guide, genom enbart min ringa närvaro? Eller tyckte de bara att jag var en idiot? Eller glömde de helt enkelt av mig i samma ögonblick de stängde munnen? Jag har ingen aning, men jag var både en aning smickrad, road och störd av deras reaktioner. Ibland ville jag skrika att det säkert har passerat cyklister här i 20 år och det är troligen någon här nästan varje vecka eller i alla fall varannan. Jag är bara en i mängden. Sluta stirra med era uppspärrade ögon, och stäng munnen för guds skull! Ni ser inte kloka ut! Detta är gringospåret i Bolivia och min cykel är inte en kamel och jag är inte precis en Michael Asher på jakt efter den uråldriga vägen Darb al-Arba’in! Men kanske kom insikten till mig där och då; att jag verkligen måste revolutionera mitt resande eller helt enkelt lägga ner det under några år. Gräva djupare och förändra och utveckla allt jag lärt mig under alla dessa år på resande fot, eller skaffa mig ett normal jobb hemma i Sverige. Jag vill inte vara omringad av gringos uppe i de turisttätaste områdena i Sydamerika. Men att cykla på öde grusvägar nere i det tomma Gran Chaco – skulle paradoxalt nog inte ge mig så värst mycket mer. Det skulle bara ha handlat om en geografisk förflyttning. Förändringen måste vara större än så.

När jag inte kände för att cykla längre slog jag upp tältet några hundra meter från bilspåren och samtidigt som jag kokade upp vatten halvlåg jag i tältet och tittade på de turistjeepar som passerade i fjärran. Jag ville inte byta med dem. Sen åt jag kvällsmat och läste tills jag somnade.

Jag cyklade upp för ett pass dagen efter (Paso del Condor) och rullade ner till ännu en sjö. Troligen passerade jag ett ställe som kallas för ”Daliöknen” på vägen, men jag är inte säker. Sjön var inte lika vacker som Laguna Verde, men ändå värd att vila ögonen på. Där fanns även några varma källor som verkar vara ett av de obligatoriska stoppen för jeeparna. Jag var hungrig men det fanns ingen plats för mig inne i den närliggande restaurangen, överfull av de olika grupperna som den var. Jag satt på trappan utanför och vilade och kanske väntade tills restaurangen skulle avfolkas. En amerikanare från Wyoming gav bort sin påfyllning till mig med orden ”Du behöver den bättre än jag”. Det var en pastarätt. Ganska gott. En norska kom fram och frågade om det var min cykel. När jag svarat frågade hon om hon fick ta ett kort på mig. Jag fick tiotals frågor från nyfikna resenärer – och jag tror amerikanaren blev en aning avundsjuk på uppmärksamheten jag fick. Efter gratismaten gick jag in till kvinnorna i köket och bad dem snällt att fylla på mina vattenflaskor med kranvatten. Efter en stund kom jag ut med nio liter vatten som jag spände fast på cykeln. Troligen fastnade jag på några fler bilder.

DSC_0056 - copia
Lagunarutten var ofta väldigt vacker!

DSC_0076
Big sky!

Jag lämnade stöket och de högljuda, halvnakna människorna som sprang mellan jeeparna, restaurangen och de varma källorna och började cykla uppför Paso sol de Manana på dryga 4900 meter. Troligen det högsta passet på denna resan och det högsta pass jag cyklat utanför Kina. Halvvägs upp campade jag med enastående utsikt över sjön.

Det tog en rejäl stund att toppa passet dagen efter. Dålig väg, hög höjd, för få mil i benen de sista veckorna. Till sist var jag uppe på det något otydliga passet och började rulla ner mot Laguna Colorada, den röda sjö som jag såg fram emot mest. Dock drog åska in och under en stund var det obehagligt att sitta på en oskyddad cykel när blixtrar slog ner i närheten. Jag trampade så fort jag kunde för att fort tappa höjd och på så sätt slippa ovädret. Väl nere började jag cykla längs sjöns östra strand, men de flesta jeeparna verkade ta den västra stranden. En del av mig undrade om jag missade något speciellt, något annat än stenträdet eller stensvampen som man ser bilder på överallt, men främst tyckte jag det var skönt att ha mindre bilar omkring mig. Jag cyklade under ett par timmar längs sjön svarta stränder, ofta bara någon meter från vattnet. Överallt låg skelett från fåglar som inte klarat av det. Ibland stannade jag och fotade de tusentals rosa flamingos som betade i det grunda vattnet (betar flamingos?). Vädret var inte det bästa, dimma gjorde så att sikten inte var på topp. Men den bidrog även till en surrealistisk inramning som jag tyckte mycket om. Jag cyklade och gick upp till toppen av nästa pass och campade där, rejält trött.

DSC_0144
Laguna Colorada…

CSC_0159
Laguna Colorada…

DSC_0148
Laguna Colorada…

DSC_0152
Laguna Colorada…

De första timmarna dagen efter hade jag medvind vilket hjälpte till ordentligt. Jag kom till en liten by, eller inte ens det. Ett par hus där arbetare från trakten troligtvis äter lunch ibland. Det fanns en mycket simpel restaurang i ett av husen och jag blir glad när jag känner hur gott det doftar innefrån. Jag går in och frågar det bastanta kvinnan i hatt om det finns någon mat att köpa. -Nada! utbrister hon så aggressivt att jag nästan tar ett steg bakåt. Hon tittar på mig samtidigt som tre enorma kittlar står och sprider ljuvliga dofter bredvid henne. Nada…? säger jag frågande och pekar på maten. -Nada, utbrister hon igen. Jag går ut och tar min cykel och cyklar iväg. Tydligen hade jag fel hudfärg eller fel språk eller fel kön för att passa in i hennes världsbild, eller så var jag bara fel helt enkelt. En stund senare kokade jag upp lite potatismos istället.

Jag passerade ännu en sjö, fast denna bestod mest av salt och påminde inte om de vackrare vattensamlingarna längre söderut. Ett brant, vackert pass stod på menyn, men jag klarade av det ganska fort. Nervägen var bitvis hysteriskt vackert och jag lade märke till att naturen bytte skepnad. Det blev plattare, grönare, alpackor dök upp, dessa fascinerande Star Wars-djur. Jag hade anlänt till Bolivias enorma högplatå. Jag rullade länge nerför och insåg att jag skulle hinna ta mig till den första riktiga byn sedan San Pedro; Villa Mar, om jag la manken till.

DSC_0197

DSC_0202

CSC_0264

CSC_0263

CSC_0265

DSC_0208

DSC_0210

Det blev en kapplöpning med solen och jag förbannade arkitekten bakom den så kallade vägen som först gick ner från bergen och gjorde en enorm u-sväng ute på platån innan den åter började slingra sig tillbaka mot bergen. En helt onödig manöver om du frågar mig. Jag kom till Villa Mar och stannade vid första bästa byggnad, översållad av bland annat coca-cola- och tobaklogotypes. Stängt. Låst. Cerrado. Jag knackade. En ungdom öppnade mig och idiotförklarade mig tyst för att jag uppenbarligen hade trott att reklamskyltar från diverse livsmedelbolag betyder att det finns en kiosk bakom den stängda dörren. Jag provade dörren vid nästa reklamställe. Låst. Cerrado. Ingen öppnade. Samma sak vid det tredje försöket. Vad gör alla människor i Villa Mar en tidig kväll mitt i veckan egentligen? Inga människor på fälten, inga i husen och den enda jag kunde se pa gatorna var en farbror som stod och jobbade vid byns kyrka. Han berättade att det nog inte fanns någon affär, eller snarare att de kanske var stängda, han verkade vara osäker på det mesta. Vid ett hotell (som nog inte var ett hotell, det var kanske bara en skylt med ordet ”hotell” ovan dörren till ett random hus, eller så var det ett hotell som var cerrado) kunde jag efter mycket om och men få ur en kvinna att det kanske och eventuellt fanns en affär längre norrut längs huvudgatan, men det var verkligen inte säkert, och fanns det någon kunde den ju vara stängd och cerrado; spanska språkets mest förekommande och viktigaste ord. Jag cyklade till sista huset utan att se något som tydde på en affär, men vid detta laget var jag så less att jag knackade på i alla fall. Ingen svarade. Det var cerrado. Jag hörde röster från ett fönster på samma byggnad och stack in huvudet och frågade om det fanns en butik i byn. Några sekunder senare slår mannen upp dörren och visar in mig i en relativt välfylld butik. Abierto, som genom ett trollslag. En burk tonfisk, mayo, Coca-Cola, Pringles, choklad såklart. Sensmoralen i detta är alltså: Ser det ut som en affär så är det ett bostadshus och ser det ut som vad som helst utom en affär – så är det en affär. Varför göra det lätt för turisterna som passerar varje dag, varför riskera att råka tjäna en slant, det vore ju fasansfullt. Jag cyklade nästan en mil innan solen gick ner och tältet upp.

Dagen efter fortsatte jag mot byn Alota. Till en början gick vägen mitt genom en enorm slätt med halvmeterhöga gröna buskage, mycket vackert men lite enformigt efter några timmar. På min vänstra sida fanns röda klippor, som en tjugo eller femtio meter hög vägg, fulla med sprickor, små dalar, ingångar, labyrinter, portar (till vad?) – och jag tänkte att finns det en gömd guldskatt i detta område så är det därinne den finns. Området var enormt, det skulle ta en mansålder att utforska alla skrymslen och vrår. Och guldskatt förresten, frågar du mig skulle de röda klipporna lika gärna kunna gömma den sista eldsprutande draken. Smaug eller Katla. Hade jag vart ”yngre och starkare” hade jag stannat och gått de kanske fem kilometrarna för att utforskat klipporna under en kväll. Slagit läger och sen sett eldens skugga dansa mot de lodrätta klippväggarna, ätit bönor direkt ur burken och sovit med min hatt över ansiktet. Det var sådana saker jag ville göra när jag började cykla. Men jag orkar inte längre. Revolutionen måste komma!

De röda klipporna blev mer och mer avlägsna och jag rullade nerför en backe och såg byn Alota på andra sidan dalen, uppkrypen i famnen på en litet grönklätt berg eller kulle. Byn var över en mil bort och mellan oss fanns stora fält av blommor som såg ut som våra svenska förvildade blomsterlupiner i början på juni eller i slutet på maj. Det var mycket vackert. Jag var tvungen att vada över en flod för att ta mig in sista biten i Alota, inte bred men djup för att inte vara så bred. (Hoppas ni hängde med där). Gröna sjöväxter hängde kvar i både ekrarna och skosnöarna under resten av dagen. Jag pillade bort de i skorna under tiden jag väntade på att pastavattnet skulle koka upp senare på kvällen. De i ekrarna fick sitta kvar som prydnader. Det var svårt att hitta öppna affärer även i Alota, men lättare än i Villa Mar. Helst ville jag dock äta på en restaurang eftersom det är billigare än att laga egen mat. Kyckling och ris och en coca-cola för samma pris som en dammig burk tonfisk om man har tur, eller otur beroende på vad man föredrar. Den restaurangen jag hittade ville inte servera mig eftersom de väntade en sådan där jeep-tour som skulle fylla alla platser. En annan restaurang verkade inte orka laga någon mat till mig utan pekade på en affär istället. När jag närmade mig såg jag den unga tjejen slå igen de blå trädörrarna till butiken och jag skrek ”Noooooo” och vinkade hysteriskt från 15 meters håll. Hon öppnade dörrarna med ett skratt, och jag skrattade också, och insåg att detta var första gången jag fått kontakt med någon ur lokalbefolkningen i denna del av Bolivia. Jag köpte på mig mat och fyllde på vatten och började cykla mot den sista byn innan Uyuni -San Cristobal. På natten sov jag i mitt tält som jag av någon outgrundlig anledning satt upp i ett saltträskliknande område.

Sista heldagen innan Uyuni handlade mest om att tugga kilometer och jag tror jag lyckades nå 80 stycken innan jag fick nog – och nu snackar vi dålig grusväg på 4000 meters höjd. Även de sista dagarna var oerhört vackra.

DSC_0294
Torkad lera strax utanför Uyuni…

Nästan sex år tidigare hade en jeep bromsat in i ett moln av sand och föraren hade frågat om jag ville ha skjuts. Jag hade tackat ja till mannens vänliga förslag och många timmar senare släppte han av mig i Uyuni. Under resans gång tittade jag ut genom fönstret och la märke till ett mycket säreget berg på min högra sida. Jag insåg även att vägen mellan Tupiza och Uyuni i det närmaste höll världsklass. Det var extremt vackert. Jag svor att en dag återvända för att cykla sträckan.

De första timmarna efter att jag lämnat Uyuni var dock inte jättefina. Det var platt, sprucken lera i enorma torra sjöar, skräp som flög fram och tillbaka hjälplösa som fågelungar i vindens klor, det var blekt och intetsägande. Vägen bestod mest av tvättbräden eller mjuk flyktig sand som fick hjulen att leva ett eget liv. Det blev vackrare sent på eftermiddagen, eller om det var solens strålar som gav de små närliggande kullarna och buskvegetationen och de torra flodbäddarna ett mer tilldragande yttre. Mörka moln drog in samtidigt som jag nådde ett område med vågor av sanddynor och bakom dem tornade höga snöklädda berg upp sig. En ovanlig kombination.

DSC_0295
Regn över öknen…

Jag kom till en by och köpte på mig lite mat och fyllde på vatten. Strax efter forcerade jag en grund flod med dussintals små armar av klart rinnande vatten. Några lekande hundar följde nyfiket med mig men stannade vid lydigt vid floden. På andra sidan hörde jag hur min främre pakethållare gnisslade. Jag stannade och drog åt en skruv som hade börjat lossna. Tyvärr drog jag åt den för hårt eftersom skruven gick av och ramlade ner i sanden bredvid hjulet. Jag kan inte säga att jag blev direkt upprörd. Förra gången något annat än däck och innerslangar gick sönder på min cykel var i Etiopien för cirka 48 000 kilometer sedan. Då hade ett barn på något sätt hoppat eller ramlat eller landat på min pakethållare så den gick sönder. Jag lagade den med tejp, slangklämma och vilja. Det kändes som om det var min tur nu. Jag hade klarat mig länge från både små och stora missöden.

DSC_0335
Landskapet påminde ofta om Utah…

DSC_0329
Ganska hård cykling, upp och ner…

Jag slog läger i ett område med oregelbunda fördjupningar, hålor som om marken en gång sprängts itu av granater, meterhöga och starkt gröna buskar gav mig än mer skydd mot allt som jag eventuellt behövde skydd ifrån, i denna del av Bolivia troligen främst nyfikna blickar och frågor, ofarliga men även onödiga och energikrävande. Alpackor vandrade en bit ifrån mitt läger. De höll noga koll på mig och mina rörelser,  kanske uppskattade inte heller de nyfikna blickar.

nmm-3222
2007 -cykeln på taket ”som ett sorgligt monument” tror jag att jag skrev när det begav sig. Ni kan läsa om den resan här.

DSC_0326
Samma plats år 2013…

Jag vaknade och drack kaffe och plockade ihop och lämnade inte min sovplats förrän tidig lunch. Jag cyklade några mil på en väg som ofta var mycket smal och bestod av lös sand. Hade det inte varit för de snöklädda bergen kunde det ha varit i Sahara några veckor innan ett barn på något sätt hoppat eller ramlat eller landat på min pakethållare så den gick sönder.

DSC_0306
Bolivia -inte Sahara…

Jag kom till en by och ledde cykeln över ett par järnvägsrälsar, mellan dem grönt fint gräs som på en golfgreen, men även glasbitar från urdruckna ölflaskor, först så dyrkade men sedan krossade utan eftertanke. Några barn visade mig till en restaurang där jag åt frukost när klockan närmade sig 14:00. Kycklingsoppa, och en tallrik full till bredden av potatis, ris och ännu mer kyckling. En vit katt i yngre tonåren tittade på mig med stora ögon. Jag gav honom en bit kyckling och katten var i himlen innan den blev bestulen av en stor ilsken höna som kom och tog kycklingbiten. Katten sprang iväg och hönan åt och jag blev för ett ögonblick svagt illamående när orgien av kannibalism utspelades framför mina ögon.

Vägen ut ur byn bestod av ett myller av stigar,  men jag förstod att de alla skulle leda till samma plats och så länge jag tog mig österut och inte korsade järnvägen så spelade det ingen roll vilken stig eller liten väg jag följde. Jag funderade på tågen som i början på förra seklet rullat fram på just dessa rälsar och om lokföraren på något av dessa tåg vid något tillfälle spärrat upp ögonen, dragit i visselpipan för att sedan tvärbromsa framför ett gäng beridna och maskerade män med dragna revolvrar. Kanske var det en slump, kanske var det den slående likheten med USA:s sydvästra stater som hade lockat de båda vännerna till denna svårtillgängliga trakt av Sydamerika. Kanske hade de hetat Robert Leroy Parker och Harry Alonso Longabaugh och kanske hade de tillhört samma säregna gren av mytologi som Jesse James, Wyatt Earp, Billy the Kid, överhövding Sitting Bull och den unge fruktade Crazy Horse som aldrig förlorade ett slag mot en vit motståndare och som ledde frontangreppet vid Little Bighorn 1876. Jag tittade ner på järnvägsspåret och undrade vad det egentligen var med denna döda epok som i alla tider fascinerat mig så mycket. Robert Leroy Parker och Harry Alonso Longabaugh är i dag mer kända som Butch Cassidy och The Sundance Kid och de tillbringade sina sista år i den trakt där jag för tillfället befann mig. De sköts till slut till döds under en eldstrid med bolivianska armén och begravdes på kyrkogården i byn San Vicente ett stenkast söderut. Det är i alla fall den officiella historien. En annan version är att herrarna överlevde och bodde i USA fram tills deras bortgång många år senare.

DSC_0308
Järnvägrälsarna i kannibalbyn…

DSC_0313
Vägen ut ur samma by…

Jag fortsatte i ganska hårt tempo under resten av dagen. Jag rullade ner och senare upp ur den stora dalgång som i det närmaste gömmer Bolivias arkitektoniska motsvarighet till Babylons hängande trädgårdar – byn Atocha, som på sina ställen tycks sväva ovan de branta bergväggarna. Jag stannade så länge det tog att köpa på mig lite matvaror. Jag kom hela tiden även närmare det stora berg med snöklädd topp – och till sist var jag uppe jämsides och kom fram till en korsning. Efter att ha funderat ett slag på vilken av armarna som ledde till Tupiza hade jag kommit fram till att det var den högra. Jag backade ett par hundra meter och slog läger i en torr liten flodådra som jag några minuter tidigare hade lagt märke till. Berget tycktes vaka över mig.

DSC_0340
Bolivia!

DSC_0358
Strax innan sovdags…

Dagen efter bjöd på fantastisk cykling i en fantastisk natur, fortfarande på cirka 4000 meter över havet. Till en början påminde naturen mycket om södra Utah, senare blev den unik, men även mycket krävande. Brant ner, som den sista stora backen i en berg-och-dalbana, lika brant upp igen, ända upp – och sen underbar utsikt åt alla håll. Vägbyggarna hade uppenbarligen en förkärlek till att bygga vägarna på toppryggen av samtliga berg och kullar de lyckats få syn på. Resultatet blev därefter. Brutalt hårt, brutalt vackert. Vid sidan om vägen låg hav av gröna buskar som växte så tätt samman att det såg ut att det var en enda levande jätteväxt som bredde ut sig mil efter mil efter mil.

DSC_0373
Fantastiskt vacker väg – men hård!

DSC_0386
En väg i ett hav – kanske var det så här myten om Moses och Röda Havet kom till?

DSC_0405
Vackert åt alla håll…

Sista natten innan Tupiza campade jag en bit nerför en av dessa kullar. Jag stod med cykeln mitt på vägen och tittade åt vänster och sen åt höger och insåg att den vänstra sidan inbjöd till bäst camping. Dock en bit ner så jag var tvungen att bära ner mina prylar, först väskorna sen cykeln. Bredvid mig lutade kullen svagt nedför, men efter ett tiotal meter bytte kullen skepnad och ett bråddjup öppnade upp sig, så djupt att jag inte kunde se bottnen. På andra sidan den okända klyftan fanns en röd massiv bergvägg som solens sista strålar lös upp. I rymden mellan mig och den röda klippväggen svävade stora fåglar, tysta men ståtliga, i sin ständiga jakt efter mat. Det var en av de mest fantastiska campingplatser jag någonsin haft.

DSC_0387
Härlig campingplats!

DSC_0393
Mycket vackert!

Jag rullade ner tusen höjdmeter dagen efter och någonstans passerade jag den punkt där jag nästan sex år tidigare hade knuffat min cykel uppför samma backe. En man hade då stannat och erbjudit lift. Jag hade tackat ja, men efter en stund i bilen hade jag svurit på att återvända. Jag letade efter platsen där han plockat upp mig, men minnet svek mig. Jag kom inte ihåg exakt var det var. Väl nere i dalgången följde jag en flod nedströms genom ett landskap av kanjoner och efter en stund såg jag en mycket speciell klippa på min högra sida. Nu kände jag helt klart igen mig.

nmm-3215
2007

DSC_0411
2013

Jag fortsatte österut och följde mina egna spår, det känns alltid speciellt att cykla på en väg där man redan befunnit sig en gång. Man tittar ner, på stenarna, och undrar om man sett dem förut. Människorna. Gumman i det förfallna huset, kommer du ihåg mannen på cykel som passerade utanför ditt hus för några år sedan? Cykeln han hade liknar den jag har nu, men min är mer sliten, men det faktiskt samma, jag är också densamme, även om jag också är mer sliten. Kommer du ihåg, kommer du inte ihåg?

Jag stannade i några dagar i Tupiza innan jag fortsatte trampa.

Först tänkte jag cykla mot Tarija, en stad bortanför gringospåret som jag tillbringade en del tid i för sex år sedan. Jag mindes att vägen var oerhört vacker och jag ville se området igen. Dessutom lockade de lågt liggande områdena nordväst om Tarija – eftersom jag tillbringat lång tid i bergen. Men sen tänkte jag om och började istället cykla mot Potosi – en av världens högst belägna städer och dessutom ett världsarv. Potosi var under 1600 och 1700-talen en av världens rikaste städer på grund av stadens enorma silvergruvor. På många sätt finns det likheter mellan Potosi och Timbuktu i Mali. Nu för tiden drar staden troligen in lika mycket pengar på turismen som på gruvverksamheten.

Vägen ut ur Tupiza var brant och ofta gick jag bredvid cykeln och ledde den istället för att sitta på den och trampa mig fram. På min vänstra sida flöt en liten flod fram och som skapat en kanjon. På min högra sida fanns bara bergsvägg. Jag kom till sist upp till toppen på passet och började rulla ner. I en by stannade jag och fyllde på vatten och barnen tittade storögt påmig och log. Här är en turist betydligt mer sällsynt än på Tupizas gator några timmar söderut. Jag fortsatte och slog läger bakom några buskar i en flodådra.

Dagen efter var fortsatt vacker, men inte jätteintressant. Jag hade fortsatt problem med min motivation och kunde inte riktigt se meningen med att cykla fram på den fina breda asfaltsvägen. Det kändes onödigt hårt på något sätt. Rent fysiskt är det ju lättare att cykla på asfalt än på en avlägsen meterbred sandväg i något avlägset hörn av världen – men det sistnämnda är betydligt intressantare. I en liten by stannade en 12-åring mig genom att kliva ut i vägen och sträcka ut armarna åt varsitt håll. Jag vet inte riktigt vad han var ute efter och jag blev lite grinig när han hela tiden sa att jag skulle lämna cykeln mot en vägg vid det hus som fanns bredvid oss och gå ner till floden för att fylla på vatten. När jag visade att jag redan hade vatten så fortsatte han att upprepa att jag skulle ställa cykeln mot husväggen och gå och göra det eller det. Samtidigt hade hans polare i samma ålder dykt upp. Det kan vara smått obehagligt att träffa barn som uppenbarligen har något dunkelt syfte. Vuxna är betydligt lättare att läsa av och hantera, så länge det inte går till en fysisk kraftmätning såklart. Till sist fick jag helt sonika fösa undan killarna, vänligt men bestämt, med en hand på deras axlar. Senare fick jag höra att en annan cyklist upplevt konstiga saker i samma by.

Strax efter byn cyklade jag med en fantastisk utsikt över en stor och djup dalgång med ett litet med gnistrande vattendrag i bottnen. Berg fanns med utmed hela horisonten och mellan dalgången och bergen fanns en landskap som påminde om den afrikanska savannen i minatyr. Slätter, buskskog, några större träd – allt utom megafaunan. Det var ett perfekt ställe för en bit bröd med sardiner. Tyvärr glömde jag skeden på marken där jag satt, så åker du förbi – håll utkik! Under två kvällar fick jag äta min pasta med en provisorisk sked som jag tillverkade genom att skära sönder en halvliters colaflaska. Det var inte heller första gången jag fick använda den metoden.

DSC_0417
Dalgången…

DSC_0422
Vackra Bolivia strax innan sovdags…

DSC_0424
Vägen mellan Tupiza och Potosi…

En stund senare började det duggregna samtidigt som det var dags att leta tältplats. Det var den sortens mjuka regn som mest lägger sig som ett lager ovanpå kläderna utan att blöta ner en. Jag hade ingen brådska med att sätta upp tältet. Senare på kvällen hörde jag steg utanför tältduken. För länge sedan hade jag tyckt att det varit obehagligt, men för varje natt i tält lär man sig något nytt. Stegen tillhörde inte människor, ingen människa rör sig så sävligt, människor är alltid mer stressade och har en helt annan rytm i stegen, alltså fanns det ingen orsak ens till den minsta oron för att något skulle kunna gå snett. Men vad var det som orsakade stegen? Jag öpnade tältabsiden och en brunspräcklig ko tittade nyfiket på mig utan att röra sig ur fläcken. Vi tittade på varandra ännu en stund innan hon valde en annan väg upp genom buskaget i den ravin eller flodådra där jag campade. När jag tog ner tältet på morgonen kom samma ko tillbaka och tittade på mig en stund till. Fast inte lika länge. Jag kunde läsa kons tankar: ”Jasså, är han fortfarande kvar”.

DSC_0429
Någonstans mellan Tupiza och Potosi…

Dagen efter ledde jag cykeln uppför ett ovanligt brant part när en jeep bromsar in. Tre argentinare på semester. Mannen frågar om jag vill ha lift. Jag tackar ja till erbjudandet och någon timme senare är jag i Potosi. Efter att ha vandrat omkring några minuter närmar sig en man i 40-årsåldern mig. Han har solglasögon med stora klistermärken föreställande marijuanablad på glaset. Hans insjukna kinder och skägg vittnade om ett hårt liv. Vad i hela friden är detta nu då, tänkte jag. Vad vill denne lirare mig?

Mannen hette Kurt och var en tysk långfärdscyklist och en stark karaktär – och extremt otursföljd. Eller möjligtvis bara klantig. De kommande veckorna förbannade jag mitt öde över att ha sprungit på den cyklande kollegan flera gånger om – men samtidigt innehöll tiden väldigt mycket skratt och en och annan öl med tillhörande historier från vägarna.

Han bodde på ett schysst backpackerhotell och jag valde att ta in på det samma. Jag stannade ett gäng med dagar i Potosi innan jag cyklade ut ur staden. Kurt skulle följt med men han trodde att han ätit något olämpligt eftersom han hade tillbringat stor del av natten på toaletten. Det var första (1) gången något gick snett för honom under de veckor vi regelbundet träffade på varandra. Nej, det var andra gången, förresten. Dagen innan hade han slarvat bort sina fina marijuanaglasögon någonstans på Potosis gator (2).

Jag cyklade ut ur staden ensam och frossade i underbara saltenas (Jag gör det lätt och säger att det är små inbakade pajer) och en licuado (en sorts milkshake baserad på frukt även om man kan välja att ta dem utan mjölk. Och då bör det väl bli… eh… juice? ). Vägen gick först brant ner och sen upp och sen ner till Rio Pilcomayo. Samma flod hade jag följt sex år tidigare i en annan del av landet och det blev ett kärt återseende. När jag sagt adjö till floden cyklade jag uppför resten av dagen. Jag stannade till vid ett gäng finklädda Aymaraindianer och drack en grogg som de bjöd på. De stod vid vägkanten och drack och tuggade cocablad och åldern var från ett par år gamla barn upp till riktig respektabel ålder i form av några kvinnor med den karaktäristiska plommonstopen på huvudet. Tydligen hade det skett en bilolycka på platsen och de stod nu där för att hedra sina vänner.

DSC_0426
Vacker natur strax utanför Potosi…

DSC_0430
Rio Pilcomayo 2013

nmm-3039
Rio Pilcomayo 2007…

nmm-3034
Rio Pilcomayo 2007…

Jag slog strax efter nattläger med vacker utsikt över en okänd dal. Dagen efter toppade jag det 4300 meter höga passet och rullade ner på andra sidan. Slättlandet runt Oruro närmade sig och det var dags att lifta eller hoppa på en buss till La Paz. Jag satte upp tummen i vädret och det första fordonet stannade. Det var en buss. Dagen efter var jag i La paz.

DSC_0473
La Paz – taget genom ett bussfönster…

En dag fick jag ett mejl från Kurt. Han berättade att han tappat bort sin sovsäck (3) när han hade campat en natt och skulle därför anlända till La Paz i en buss, precis som jag, eftersom han inte ville campa utan sovsäck på grund av kylan. Kurt tjatade även på mig att följa med och cykla den berömda Dödsvägen. Först var jag tveksam eftersom jag cyklade den 2007 och jag tyckte det var jobbigt att ta sig till startpunkten. Men till sist gav jag med mig och följde med. Kurt missade dock den avtalade tiden med någon timme (4) så jag fick vänta på honom i receptionen. När vi hittat busstationen så skulle en minibuss avgå om tio minuter, perfekt tänkte jag. Kurt tyckte busspriset var för dyrt och han övertalade mig om att vi kunde hitta något billigare. Det kunde vi inte. Vi gick tillbaka till minibussen -som nu var full. Vi fick vänta i en timme på nästa avgång. (5). Kurt drack öl under väntan, en perfekt uppladdning för den smala Dödsvägen med dess tillhörande bråddjup. Till sist släppte bussen av oss på cirka 4700 meters höjd och jag ville genast slänga mig utför vägen, men Kurt kom på att han inte hade några bromsar på sin cykel så han skulle bara fixa dem. (6). En halvtimme senare var han klar. Under tiden väntade jag. Vi började cykla nerför den asfaltsväg som leder till starten på själva dödsvägen. Efter kanske 10 minuter vänder jag på huvudet och ser hur Kurt går längs vägen högre upp i backen. Jag bromsar in och cyklar tillbaka. Kurt hade fått punktering på sina superslitna budgetdäck. (7). Och naturligtvis hade han inte tänkt på att ta med sig en pump som passade hans system med ventilgummin. (8).Vi tvingades lifta tillbaka till La Paz efter en mycket annorlunda dagstur. Jag skrattade mest åt det hela och under tiden han lagade punkan på en bakgata i utkanten på La Paz var det min tur att dricka en öl. När jag insåg att han cyklade på en cykel med ett 26” hjul i bak och ett 700” hjul i fram höll jag på att sätta ölen i halsen av skratt.

DSC_0457
Kurt uppe på La Cumbre – Dödsvägens egentliga början…

DSC_0464
Vackert!

DSC_0467
Synd bara att inte dagen gick som planerat. Fast det var en rolig dag ändå.

Jag bestämde mig för att ta bussen ända upp till Cusco i Peru innan jag började den flera hundra mil långa återfärden till Santiago i Chile. Kurt som flyger hem ifrån Colombia hade också ont om tid – därför bestämde vi oss för att ta samma buss. Han ville dock cykla från gränsen och hoppade av där. Han hade dessvärre trott att det fanns en bank i gränsbyn där han skulle kunna ta ut pengar, men det fanns inte. Och naturligtvis hade han inga back-up pengar. (9). Han hade varken pengar till mat eller buss, så jag gav honom ett bidrag på 50 kr. Tillräckligt till mat för tre dagar. En tid senare fick jag ett mejl om att han kommit till Cusco, han hade inte stått ut med trafiken och tagit bussen. Han skrev skämtsamt att mina pengar troligen räddat hans liv. Efter några dagar i Cusco började jag cykla mot Arequipa och Kurt fortsatte mot Lima. Det sista jag såg av honom var när han hade fått ännu en punktering mitt på Plaza de Armas i Cusco (10) -det efter att ha varit nittio minuter sen till våran numera traditionella frukost vid ett av torget många caféer. (11). Han var en kul lirare, en riktig karaktär av den sortens resenärer man inte träffar så ofta. Det var hans nionde trip i Sydamerika och jag förstår inte hur han lyckats överleva så många turer. Dock hade han blivit av med flera cyklar och passet i alla fall två gånger.

När jag lämnade Cusco kändes det som det var evigheter sedan jag cyklade senast. Dessutom hade hela resan gått i karga, folktomma områden, så när jag rullade fram på vägen som gick längs med Vilcanotafloden (senare Urubamba) var det som den första dagen på en helt ny resa. Gröna kullar, fickor av skog, byar och människor så pass tätt att jag inte brydde mig om att jaga tältplats. I stället jagade jag billiga hotellrum. Naturen, tänkte jag, påminde om Rumänien.

Efter två dagar,eller om det var tre, så nådde jag den väg där jag bestämt att vika av från dalen och dra mig mot Arequipa. Under en lång stund cyklade jag uppför, asfalten försvann, vilket jag visste att den skulle göra. Tio kilometer senare kom den tillbaka – vilket jag inte hade vetat att den skulle göra. Jag började klättra uppför det drygt 4300 meter höga Abra Apacheta, ett oväntat vackert pass med sagolik utsikt över bergssjön Langui, som ligger på nästan exakt 4000 meter över havet, alltså ett par hundra meter över Titicacasjön. Men den sistnämnda är ju såklart oändligt mycket större.

DSC_0510
Sjön Langui…

DSC_0512
Vägen upp för Apachetapasset…

DSC_0516
Toppen!

I byn El Descanso tog jag in på ”Hostal Torres” eftersom jag fortfarande tyckte det var för tättbefolkat för bushcamping – och dessutom uppförde sig vissa lokalbor på ett märkligt sätt. Någon fick syn på mig och ställde sig snabbt på bredden mitt i vägen med sin cykel, så jag fick cykla runt. En annan försökte greppa tag i mig efter att ha skämtat om att han ville göra ”high five” etc. Det kändes dumt att tälta i området. Och Latinamerika är inte Afrika. Det händer mer otrevligheter här. Efter att ha checkat in på ett rum på andra våning gick jag en promenad i byn och köpte lite mat. Resten av kvällen låg jag på rummet och läste. På morgonen kokade jag kaffe på mitt gaskök och packade sedan ihop min utrustning och bar ner cykeln till innergården. Det var tyst och öde. Aymarakvinnan som kvällen innan tagit emot mig var borta. Jag tänkte inte mer på det utan ledde cykeln mot dörren. Stängd. Jag drog i handtaget och dörren öppnades någon decimeter, tillräckligt för att se att den var låst från utsidan med ett stort hänglås. Jag gick tillbaka in på innergården och ropade, men stället var helt öde. Jag kände på bakdörren, men den var också låst, och den dörren tog mig ändå bara till en bakgård där en gammal rostig bil stod. Bortanför den ännu en låst grind. Jag gick tillbaka och väntade en stund. Tiden gick. Jag bestämde mig för att försöka lyfta av dörren,men det gick inte. Jag försökte bända sönder låset, men det gick inte heller. Jag gick upp på andra våning och gick ut på en liten balkong. Nedanför mig ett slött gatuliv. Jag gick tillbaka ner och skar av tvättlinan som hängde över innergården. Sen bar jag upp all packning och gick ut på balkongen och ropade till mig barnen som jobbade i en butik belägen dörr-i-dörr till hotellet. Med teckenspråk och något enstaka spanskt ord lyckades jag få dem att förstå att jag ville att de skulle ta emot mina saker samt vakta dem tills jag hunit klättra över de båda grindarna på baksidan. Först halade jag ner tre cykelväskor, sen min stora ryggsäck och sen cykeln. Den fjärde väskan, med kamera och telefon och annat, bar jag med mig. Sen sprang jag runt och klättrade över och kom efter några minuter till framsidan där barnen vaktade mina saker med stora leenden. En del vuxna undrade vad som pågick och en av dem berättade att kvinnan åkt till marknaden i grannbyn. Jag var hotellets enda gäst och troligen den enda gringon mellan Cusco och Colca canyon – men det var tydligt för mycket att hålla reda på.

DSC_0522
Dörren låst utifrån…

Jag cyklade fort till områdets huvudstad Espinar (Yauri på en del kartor) där jag stannade två nätter. Här var människor supervänliga och det något udda beteende jag mött längre norrut var borta. En snubbe stoppade mig och gjorde en spontanintervju med mig på gatan. Han filmade mig med en gammal kamera. Det hela skedde på spanska. Vilket är ett språk jag inte behärskar. Men han verkade nöjd när jag förklarade att Peru var väldigt vackert. Dessutom var det populärt när jag sent en kväll gick ner till marknaden i jakt på avocado och rödlök (akut sug efter doritoschips och guacamole), de gamla kvinnorna verkade tycka det var fantastiskt att jag under fem månader cyklade omkring i Sydamerika. Och visst, de har rätt. Staden var inte lika vacker som Cusco, men betydligt trevligare och vänligare. Från Espinar planerade jag att ta en buss till Chivay för att cykla omkring vid Colca canyon ett par dagar. Tyvärr gick det ingen buss, man var tvungen att ta sig via Arequipa, och jag var inte tillräckligt mentalt stark för att ställa om från bussmode till cykelmode – utan att veta något om vägen framför mig, eventuella bergspass, matåtgång, distans och annat. Dessutom var jag civilklädd. Saker som skulle kunna ordna relativt snabbt, det medges, men jag börjar få bråttom tillbaka till Santiago – och hur jag än vrider och vänder på problemet så måste jag åka buss eller lifta en del av vägen söderut. Jag hoppade på en buss till Arequipa med en något bitter smak i munnen, eftersom jag verkligen vill se Colca Canyon.

Jag hade befunnit mig i staden i några dagar när Tim knackade på dörren till mitt hotellrum. Naturligtvis var det samma Tim som jag flera månader tidigare hade klättrat Bonete Chico med. Vi stannnade ytterligare en dag i staden innan vi rullade ut från staden med sikte på havet.

Jag hade sett fram emot de cirka 2400 höjdmetrarna som vi skulle tappa på vägen ner till havet, men som vanligt var det mycket uppförsbackar och dessutom motvind och hård trafik. Dessutom kom vi precis in i ett område med små stenhus som likt kolonilotter låg utspridda kilometer efter kilometer om båda sidor av vägen. Det var svårt att hitta ett bra ställe för nattvila. Vi såg en polisstation och kom fram till att återvända till den för att fråga om lov om att tälta på baksidan om vi inte hitta något ställe att slå upp tälten på inom de närmsta två kilometrarna. Jag försökte läsa naturen och såg en sorts vall störa den perfekta horisonten en bit fram och erfarenheten sa mig att där inte skulle finnas några hus. Mycket riktigt. Vi slog läger mellan två hårdpackade sanddynor. Några minuter senare upptäckte jag att jag glömt kvar mitt gaskök på hotellet i Arequipa. Men jag blev inte så värst störd av detta då jag har haft det billiga köket i flera år och det var rejält slitet. Dessutom var resan inne på sista versen. Skulle jag laga kvällsmat eller morgonkaffe så kunde jag lika gärna göra upp en lägereld, vilket var det jag gjorde under de tältnätter som var kvar av resan. Det som var bättre än kvarglömda kök var faktumet att Tim hade köpt en flaska rödvin som vi snabbt korkade upp. Och om det i sin tur fanns en nackdel med att sitta på sanden utanför tältet och pimpla vin så var det att jag blev svårt biten av sandflugor och kliade sönder mina ben den kommande veckan.

DSC_0526
Vägen ut ur Arequipa…

Efter en frukost så kom vi äntligen till den backen som skulle ta oss ner till havsnivå, det var vackert, kargt, det var norra delen av Atacamaöknen och det tog aldrig slut. I alla fall inte förrän efter 30 kilometer. Vi hittade ett billigt hotell i Mollendo där vi stannade ett par nätter. Sen cyklade Tim norrut och jag söderut längs med kusten. Jag började få allt mer bråttom att ta mig ner till Santiago för flyget hem så frågan var inte om jag skulle ta några sträckor i buss utan om vilka jag eventuellt var sugen att cykla. Jag följde i alla fall kusten en bit och såg en del fåglar inne i ett naturreservat jag korsade.

Jag åkte buss eller liftade i stort sett hela sträckan Tacna-Arica-Antofagasta-La Serena-Ovalle. Jag hade fått ett mejl från Kristof, belgaren som jag cyklade med i Laos 2011 och som nyss cyklade i området, och han berättade att det fanns mycket vackra sträckor mellan just La Serena och huvudstaden Santiago, om man valde att lämna huvudvägen. Jag bestämde mig för att området skulle utforma scenen för de sista dagarna av äventyr, camping och cykling för denna gång.

DSC_0554
Atacamadelen av Pan-Am. Kanske den tråkigaste vägen i Sydamerika…

Från Ovalle tog jag sikte på byn Punitaqui där jag stannade länge nog för att få i mig ett mål mat. Efteråt cyklade jag vidare söderut på en betydligt mindre väg genom ett torrt och blekt Westernlandskap med kaktusar, rancher och nyfikna kossor som länge följde mig med blicken. På eftermiddagen blev vägen mindre och mindre och sämre och sämre och bitvis valde jag att cykla vid sidan om vägen istället för på den. Stora taggbuskar skymde ofta vyerna och jag viste aldrig vad som döljde sig runt nästa hörn. Jag lyssnade snarare efter bilar istället för att titta efter dem. Som alltid kom jag ut i ett mer bebyggt område när solen höll på att bli röd och det var dags att leta tältplats. Jag var trött men kämpade vidare för att hitta en bra plats, och till sist hittade jag den bakom tre höga kaktusar som gav ett gott skydd för insyn. Dessvärre hade jag fått punktering när jag drog cykeln från vägen till sovplatsen så jag fick använda den sista lagningslappen när jag i skenet från pannlampan och tusentals stjärnor lagade slangen senare på kvällen sittandes i tältets öppning.

DSC_0575
Skymningen kom innan jag hittade en bra tältplats…

DSC_0569
Härlig cykling tidigare under dagen…

Dagen efter var en bra dag i sadeln. Vindstilla, behaglig temperatur och spännande natur. Vägen jag rullade fram på var av gulrött grus och slingrade sig som en orm över små kullar och dalar och höga vitklädda berg tornade upp sig i öster. En amerikansk kvinna i en pick-up stannade till och bjöd in mig på en kopp kaffe i Comparbala, men tyvärr hittade jag aldrig hennes hus när jag några timmar senare passerade den lilla staden. Vägbeskrivningar har aldrig varit min starka grej. Efter att ha fyllt på med lite vatten och köpt ett par morötter samt en apelsin fortsatte jag att cykla.

Även denna dagen rullade jag in i ett stort område med hus just i då det börjar bli dags att leta efter sovplats. Det var en bred dal med en tom flodådra på min högra sida och det sluttade hela tiden svagt nedåt. Jag kom till en vägkorsning och svängde av och började cykla uppför. Husen försvann och jag hittade ett hål i det staket som fanns mellan vägen och den blivande tältplatsen. Det fanns inga bilar på vägen så jag drog av hojen och började leda den in i busklandskapet. Då hör jag röster och ett dallrande ljud av tunn metall som slås in i en sten. Jag tvärbromsar och ser mig omkring. Tomt. Vänder på mig och tittar bakåt. Två män bärandes på vad som ser ut som en kvadratmeter stor ugnsform är på väg ner för berget längs en liten stig. De pratar sinsemellan och det ser tungt ut. Troligen har de inte sett mig och lika troligt skulle de inte bry sig – men jag tog det säkra före det osäkra och rörde mig långsamt och tyst bort mot en undanskymd plats. Ljud som bryter mot mönster och snabba rörelser är det som gör att man blir upptäckt. Långsamma rörelser och tystnad är betydligt bättre. Jag väntade att sätta upp tältet och elden jag gjorde upp skymde jag med en cykelväska och jag gjorde den inte större än att den skulle klara av att koka upp en portion pasta.

DSC_0577
Gott om vacker natur de sista dagarna…

DSC_0581
Gott om vacker natur de sista dagarna…

DSC_0588
Sakta farten!

Jag sov gott och på morgonen kokade jag upp kaffe och låg och läste ur komikern Robert Gustafssons självbiografi tills klocka var halv tolv. Det var sista natten i tältet på resan och den sista på länge och jag ville njuta av elden, kaffet, boken, tystnaden, naturen, friheten så länge som möjligt. Sen cyklade jag in till en gruvstad som jag glömt namnet på och där slutade resan. Efter tiden i Sydamerika kom jag att stanna hemma i Sverige i över ett år innan jag en dag i juli 2014 cyklade ut ur min hemstad. Det var en resa som tig mig genom så vitt skilda länder som Lesotho, Zimbabwe – Norge. Självklart kan ni även läsa om den resan här på lostcyclist.com.

Det finns två sätt att stödja mig och mina äventyr. Ni kan helt enkelt köpa min bok ”Den Förlorade Cyklisten” HÄR och ni kan även donera valfri summa HÄR. (Det går till omkostnader såsom käk och en och annan hotellnatt).

Ni kan även följa mig på min FB-sida samt på Instagram.

Donate

Tack!