Trans Scandinavia 2014

Det var en av sommarens varmaste dagar. Min cykel stod färdigpackad i korridoren utanför lägenheten där jag bott sedan jag lämnade Sydamerika för Sverige ett drygt år tidigare. Nu var bostaden uppsagd och jag hemlös. Det sista arbetspasset på jobbet var avklarat. Därmed var jag även arbetslös och det kändes lika naturligt som att leta efter vatten när man är törstig. Jag övervägde väl aldrig att stanna där inne, men visst målade jag ibland upp framtida skräckscenarion där ekorrhjulet snurrade snabbare och snabbare ända tills jag en dag skulle tappa kontrollen över det och krascha rätt in i en bostadsrätt med kallhyra. Tre månader tidigare hade jag således legat på rygg med armarna under huvudet och funderat. Jag trivs väldigt bra i staden, tänkte jag. Jag gillar ån som flyter genom centrum. Och jag trivs på jobbet. Ska jag dra ändå..? Svaret kom direkt. Ja, det ska jag. Naturligtvis ska jag dra. Så jag gick till fastighetsägaren och sa upp lägenheten. Ska du ut på vägarna igen, frågade han. -Ja, det ska jag, svarade jag. Klart jag ska ut på vägarna igen.

Planen var enkel och bestod av tre steg. Först skulle jag cykla norrut. Sen skulle jag cykla söderut. Och till sist skulle jag inte missa det där flyget till Namibia. Det finns flera länder i södra halvan av Afrika som jag aldrig varit i. Det måste det bli en ändring på! Och Norge! Där har jag förvisso bott ett tag, men aldrig luffat omkring.

När lägenhetsbesiktningen var klar bar jag ner hojen till entréplan. Den var ovanligt lätt. De senaste resorna har jag haft med mig antingen vinter- och klätterutrustning eller uppblåsbara båtar. Denna gång hade jag endast med mig tillbehör för nordisk sensommar. Trots att min fysiska status troligen befann sig på all-time low så trampade jag nära 80 kilometer första dagen i sadeln. Jag hamnade i trakterna kring Uppsala och gick ut i skogen precis norr om naturreservatet Kungshamn-Morga och slog upp tältet. Senare på kvällen kom på två vänner, Mikael och Caisa, förbi med pizza, chips och ett sexpack folköl. Det var ett bra slut på första dagen.

IMG_3070
Mikael och Caisa kom med pizza och öl. Det är även du välkommen att göra.

Den andra dagen hörde en annan kompis av sig, Petter, och han kom med sin cykel och vi tog följe en halvdag. Det var varmt så vi stannade vid en sjö och badade. Efteråt hittade vi fina småvägar i Hågadalen och periodvis cyklade vi på smala djurstigar som bara var ett par tre decimeter breda. En stund senare slog vi oss ner på en pizzeria. Jag åt lunch och drack en Coca-Cola. Petter lyfte besviket på ögonbrynen och beställde en starköl. Han hade suttit i fängelse, Petter. Eller snarare i häkte. I Iran. Misstänkt för spioneri. Det är en klassiker för lite mer utpräglade resenärer – otaliga berättelser om spionerimisstankar florerar – främst i beskrivningen på baksidan på äventyrsböcker där det uppenbarligen fungerar som en säljande anekdot. I många fall tror jag dock att det handlar om grova överdrifter eller så kallade traveller tales, alltså helt enkelt saltade historier som gör sig extra bra på krogen. Petter är den enda jag hört talas om som faktiskt befunnit sig en längre tid bakom galler oskyldigt misstänkt för spioneri.

IMG_3086
Fin cykling utanför Uppsala…

Människorna jag träffade längs vägen genom Sverige verkade vara på mycket gott humör, kanske på grund av den fina sommaren och semestertider. En tjej på Statoil gav mig färdkost i form av en påse morötter, medan en äldre herre i Norberg, enligt egen utsago 90 år gammal och dessutom en före detta scout, gav mig en Bacardi Breezer. Den hade han, återigen enligt egen utsago, visiterat ut ur sin bortresta sons lägenhet. ”Jag skulle egentligen bara vattna blommorna, men…” Efter en konstpaus bytte den gamle scouten ämne till förmån för min resa. Han berättade att han tyckte det var kul att det minsann fortfarande finns ungdomar som gillar att vara ute i skogen. (Jag tyckte mest det var kul att få vara en ungdom igen). Ett par dagar senare läste jag i nyheterna att stora delar av Västmanland stod i lågor och att läget var riktigt illa för samhället Norberg. Jag började fundera på om den gamla scouten blivit inspirerad av mig och helt sonika vandrat till skogs med ett elddon i fickan och nostalgi i blick.

Nordväst om Ludvika började en vacker cykelbana som jag följde tills jag inte längre visste om jag befann mig väster eller öster om avfarten till Grangärde. Eller om det ens fanns någon avfart från banan. Jag vet inte vilka människor det är som planlägger cykelleder och cykelbanor, men det verkar inte vara människor som cyklar. Eller inte människor som har erfarenhet av saker som struktur, tydlighet, abstrakt tänkande och allmänt folkvett. Nu kommer jag inte ihåg hur det såg ut just i detta fall, det kan mycket väl ha varit mitt eget fel. Men faktum är att många cykelbanor och cykelleder är så katastrofalt konstruerade att man ofta faller i ett uppgivet skratt. De byter hela tiden sida så att man måste korsa en starkt trafikerad väg flera gånger om, de kan plötsligt upphöra att existera, skyltar som visar att man minsann cyklar på en cykelled brukar finnas – men ingen har tänkt på att berätta var den leder eller hur långt det är till någonstans. Tänk om det fungerade likadant med bilvägar. Du kommer till en korsning ute på landet. GPS:en är sönder och du har ingen karta. Ingen fara, tänker du, jag kan läsa på skyltarna. Du stannar och tittar. På skylten står det ”Bilväg” och inget mer. Ingen mer information alls. Jättebra! Och så undrar bilister varför cyklister cyklar på bilvägarna fast det finns cykelbanor. Ja, undra varför.

Två lokala sportcyklister guidade mig in till Grangärde och en av dem berättade att han själv hade cyklat ner till Gotland en gång för många år sen. Jag träffade en polack under den turen, berättade han. -På en cykel precis som din. Han skulle cykla genom Sverige, Norge och Finland. Det var bara det att han endast hade en karta som täckte hela Norden, skalan var långt ifrån optimal. Dessutom hade det varit dåligt väder så fukt hade förstört delar av den och hela Småland hade regnat bort. Han hade ingen aning om var han var när jag träffade honom. Men du vet säkert hur de är, de gamla öststatsäventyrarna. Det krävs mer än en borttappad landsdel för att få dem att ge upp!

IMG_3153
Käringforsen utanför Dala-Järna…

IMG_3281
Cykeln var ofta tvungen att vila…

IMG_3219
Och ibland låg jag i mitt tält och vilade…

Jag fortsatte min tur genom moderlandet och korsade Västerdalälven och irrade runt ett tag vid sjön Säxen och under en oplanerad empirisk undersökning röjde jag alla eventuella tvivel ur vägen – genvägar är senvägar, men eftersom jag hade gott om tid spelade det ju ingen roll. Till sist kom jag ut på en asfaltsväg någon mil norr om Vansbro. Jag tog mig sen upp till de djupa skogarna norr om Venjan. I Mångsbodarna köpte jag en kopp kaffe och ägarinnan till caféet tipsade om den övergivna lastbilen som stod en bit utanför byn. –Smugglare, sa hon upprört.”Det blev tydligen fel på lastbilen, så chauffören skruvade loss registreringsskyltarna och sprang in och gömde sig i skogen. Troligen blev han upplockad av en kompis senare. Det går smuggelrutter här, polacker som transporterar öl till Norge”. -Finns det öl kvar i lastbilen, blev min något ivriga motkommentar. Men precis här hände det något med samtalsrytmen, jag minns det väl. Det blev liksom en onaturlig paus  i samtalet. Ett hack. Ett gupp.

IMG_3174
Senvägar, fina senvägar…

Resan tog en än mer traumatisk vändning när jag blev av med min fula gamla keps som jag en gång i tiden köpt i Yunnanprovinsen i Kina. Jag hade lagt den på sadeln under en session fotografering när jag i ögonvrån såg hur vinden tog tag i den och retsamt släppte ner den i Björnån. Den var utom räckhåll och allvarligt talat inte värd en simtur i vatten under 25 grader. Men visst sörjde jag den. Jag tittade på när den sjönk till botten fem meter bort.

Jag tog mig till Särna där jag tog in på camping (Särna Camping – ett bra och vänligt ställe som jag rekommenderar) och vilade en halvdag. Dagen efter fortsatte jag norrut i områden som blev vildare för varje mil. Jag passerade Städjan – detta mytomspunna och i Sveriges historia så väl förankrade berg. Olof Rudbeck utnämnde på 1600-talet Städjan som världens högsta berg och tillika gudarnas boning. Nu var såklart Herr Rudbeck antingen humoristisk på ett oerhört subtilt sätt eller så var han spritt språngande galen. Geni, var han väl oavsett. Städjan förekommer dock på fler ställen i vår historia. Bland annat gav berget Rickard Dybeck inspiration till temat i den svenska nationalsången, Du gamla, du fria, du fjällhöga nord. I Selma Lagerlöfs bok Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige navigerar ledargåsen Akka med hjälp av Städjans profil.

IMG_3270
Städjan…

IMG_3268
Utsikten från campingen i Särna…

Befolkningen i denna del av svenska fjällens södra ände verkade vara stolta över sina lokala legender och myter. Ta till exempel Jon Ersson. År 1850 var han bara 19 månader gammal när han såg ett par björnar närma sig inne från skogen. Han tog några blåbär från en tuva och försökte mata dem. Men de vuxna kom och skrämde bort björnarna från lille Jon. Händelsen nämndes i en lokaltidning. Jon växte sedermera upp och emigrerade till Minnesota i USA där han avled endast 38 år gammal. Många år senare upptäckte skalden Wilhelm von Braun tidningsnotisen och skrev en dikt om händelsen. Denna dikt inspirerade i sin tur Alice Tegnér till att skriva den klassiska barnvisan Mors lille Olle. Jons, eller Mors lille Olles, barnbarnbarn och andra ättlingar, lever än idag i USA.

Jag fortsatte norrut längs väg 311. Dalarna blev det så folktomma Härjedalen. Faktum är att landskapet har betydligt färre invånare per kvadratkilometer än Mongoliet. Det rann en vacker flod precis vid gränsen och jag stannade ett tag för att njuta av naturen och friden. Hade det varit tältdags hade det varit en underbar plats att slå läger på. Där fanns ett vindskydd och en plats för lägerelden. Men tyvärr dyker dessa ställen alltid upp för tidigt på dagen.

IMG_3303
Floden vid gränsen till Härjedalen…

IMG_3321
Skyltarna blev allt mer exotiska för en till Roslagen utvandrad västgöte…

IMG_3340
Hade Härjedalen varit ett eget land så hade det varit det minst tätbefolkade i världen… 

IMG_3208
På kvällarna läste jag böcker och dokumenterade vattenkokningen….

IMG_3323
Detta är nog Härjedalen…

IMG_3286
Och detta är nog Dalarna. Som ni ser finns det fler hus i Dalarna än i Härjedalen. 

Naturen ändrade sig och ett mer kargt och trädtomt område tog över. Jag såg renar och passerade Högvålen – Sveriges högst belägna by. I Funäsdalen passade jag på att handla en del mat eftersom priserna i Norge inte är de bästa i världen. På vägen till gränsen passerade jag ett väldigt imponerande vattenfall där jag stannade en timme tillsammans med kameran. Sen cyklade jag vidare och slog upp tältet med en fantastisk utsikt över sjön Malmagen. Senare på kvällen kom ett äldre par till platsen med sin hund. Jag passade på att fråga om det var deras mark och om det var okej för dem att jag tältade där. Det var inte deras mark, men de försäkrade mig om att ingen skulle ha något emot att jag stannade en natt. Faktum är, sa de, att vi har sett många cyklister campa precis här på den plats. Vi förstår varför. Det är så vackert här.

IMG_3333
Den by i Sverige där invånarna är högast…

IMG_3354
Vattenfallet…

IMG_3358
Vattenfallet…

IMG_3385
Fiskare på sjön Malmagen…

IMG_3388
Den sista natten i Sverige…

Jag hade nu varit på luffen i strax över en vecka. Gamla takter fanns kvar efter mitt långa besök i den civila världen och jag stortrivdes längs vägarna. Dagen efter cyklade jag in till Norge – land nummer 85 per cykel.

Någon mil efter gränsen svängde jag av på en mindre väg som slingrade sig norrut precis väster om bergsmassivet Sylarna. Det var vackert men disigt, så vyerna var inte exceptionella som de hade varit vid bättre väder. De höga topparna, eller ens de lägre, var knappt skönjbara. Jag tappade drygt femhundra höjdmeter under dagen plus att jag hade medvind så på kvällen när jag slagit upp tältet i gräset bakom ett övergivet hus hade jag lagt över elva mil bakom mig utan några direkta svårigheter. Jag hade ändå hunnit med att stanna och fota en hel del under dagen och även kokat varm choklad i vägkanten. Det bästa hade, som så många gånger förr, varit toppen på det högsta passet längs vägen. På topplatån kunde man se ut över bergssjöar och Sylarna och den karghet som rådde. Altituden var nog på cirka 1000 meter över havet, men på grund av att vädret var en aning bistert och vindarna kraftiga gav det illusionen om betydligt högre höjder. Jag upplevde ungefär samma känsla som på 4000-meterspassen i Sydamerika förra året, minus den bultande och ständigt närvarande huvudvärken.

IMG_3405
Sylarna i bakgrunden…

Nu i efterhand ångrar jag mitt vägval. Jag borde kanske ha fortsatt ännu en bit i Sverige innan jag korsade gränsen. Men det kändes rätt just då. När jag kom ner i från bergen ökade trafiken, allt blev rörigt och vissa vägar var förbjudna att cykla på, naturen bestod av ointressanta odlingslandskap, vägarna var så smala att det ibland bildades kö bakom mig av bilar som ville passera, men inte vågade köra om. Jag blev mer frustrerad för varje timme, för varje dag. Är det detta som är det berömda Norge, tänkte jag. Det fanns inte mycket annat att göra än att streta vidare. Bygger världens rikaste land för smala vägar så får de ta konsekvenserna av det. Och det gjorde norrmännen. De låg bakom mig med ett stoiskt lugn innan de till sist hittade en lucka där de kunde passera mig. Jag kunde ju heller inte flytta på mig, eftersom vägarna ständigt kantas av ett skyddsräcke, ett räcke som de för övrigt har satt upp ett par decimeter för långt in mot körbanan och som därför trängde in mig än mer mot bilisternas framfart. Det rådde dock inget tvivel om att jag var mer frustrerad än chaufförerna bakom mig. Ibland lyfte jag högerhandens tumme och pekfinger i den klassiska gest som betyder ”lite” och gestikulerade samtidigt med överdriven axelryckning och ena handflatan vänd mot himlen i tron att chaufförerna skulle förstå budskapet: Ni har byggt vägarna så här – skyll er själva.
Dessutom var det oerhört svårt att hitta bra tältplatser. På kvällen andra dagen tvingades jag lyfta cykeln över ett skyddsräcke, gå över en igenväxt och halvrutten träbro, ta mig igenom ett buskage och kliva fram till en igenväxt grind som gick att öppna efter en stunds bister kamp. Inte den bästa sovplats jag haft såklart, men även långt ifrån den sämsta. Dessutom växte det vilda hallon en masse på platsen.

Dagen efter kom jag till en liten stad som jag hörde talas om redan för många år sen, på min allra första resa då jag liftat och tågluffat genom Europa och senare hamnade ute i öknen i Erg Chebbi i Marocko. En kväll hade ett  helt gäng resenärer samlats runt en lägereld och en backpacker från Nya Zeeland berättade att han hade varit och besökt staden i fråga.  I´ve been to Hell and back, proklamerade han. Stadens namn har onekligen en lite annorlunda klang beroende på vilket språk man känner sig bekväm med.

hell
Hell…

Jag fortsatte genom byar och städer som Levanger, Verdal och Steinkjer. Efter att jag passerat den sistnämnda började det regna. Inte duggregn, inte vanligt regn, utan kaskadregn. Först får man lite ångest eftersom man inte vill bli blöt, sen är man blöt och ångesten försvinner eftersom det man fruktar redan har inträffat. Ofta är det värre att bli blöt än att vara blöt. Kaskadregnet fortsatte i flera timmar och en stund tog jag skydd i en busskur, men då blev jag snabbt kall, vilket inte är bra när man är genomvåt. På kvällen hittade jag en grusväg som ledde in i ett naturreservat. En bit in fanns en slags vändzon där en hög med lastpallar stod. -Perfekt, tänkte jag och la ut dem i en kvadrat på marken, likt en brygga i ett hav av gyttja. Efter allt kaskadregn var det skönt att komma ifrån den våta marken.

IMG_3431
Lastpallscamping…

På morgonen tog jag mig in till Namsos, och nådde således havet. Insikten om att jag cyklat från svenska kusten till norska kusten sjönk in och la sig tillrätta. I från Namsos tog jag ett par bussar upp till Brönöysund för att möta upp en kompis: Ylva. Till eventuella cykla-varje-meter-fanatiker vill jag bara framföra att vi cyklade tillbaka samma väg som jag åkt i buss, så ja, jag cyklade hela vägen. I Brönöysund stannade vi en dag och käkade mat, drack vin, fixade med utrustningen och tvättade kläder. Den här delen av Norge var mycket finare och roligare än den jag precis tagit mig igenom. Jag vände alltså söderut där i Brönöysund och nu hade vi siktet inställt på fjordar , berg och ännu mer fjordar. Men det var fortsatt betydligt svårare att hitta bra tältplatser i Norge än i Sverige. Därför blev vi glada när vi såg ett tillsynes tomt fält ovanför en fjord. Vi ledde våra cyklar över fältet och såg en liten brygga med ett par båtar och ett fikabord stående i vattenkanten. Där slog vi upp våra tält.

y13
Tältplatsen…   Bild: Ylva Asker

IMG_3542
Livet i fält… kvällsmat på gång!

IMG_3594
Di norske vägerne…

IMG_3443
Vid heilhornet trailhead…

IMG_3612-001
Solen går ner – bäst att hitta hem för natten!

De följande dagarna kom och passerade. Cyklingen var den bästa hittills i Norge, men samtidigt kanske inte riktigt så vackert som jag hade hoppats.  Fast det skulle komma! Vi passerade tunnlar, den längsta cirka två kilometer. Det var den första lite längre för mig, men Ylva som cyklat från Nordkap hade passerat dussintals. Vädret blev allt mer ostabilt. Från att ha varit solsken gick det till skurar till ihållande regn. En kväll stod vi i valet och kvalet över om vi skulle stanna på en okej, men ändå ganska trist, tältplats eller fortsätta för att förhoppningsvis hitta en femstjärnig. Men först satte vi oss på marken och kokade te och åt ett par smörgåsar, vi hade ingen brådska. Dock ser vi snart hur molnen dragit ihop sig och mörknat till en blålila ton som inte bådar gott för två torra cyklister. Planen att fortsätta ströks omgående och vi satte upp våra tält på rekordtid. Det började regna – men inte alls så mycket som vi trott. Troligen gick det värsta ovädret förbi sydost om oss. Hur som helst var detta sista gången, med något enstaka undantag, på över tio dygn som vi på dagtid var helt torra. Regnsäsongen hade därmed börjat.

Fredagen den 15:e augusti var en bra dag. Vi passerade småbyar där vi aldrig riktigt förstod vilka av husen som var privata bostäder och vilka som eventuellt var museum, eller kulturskyddade på något annat vis. En del av byggnaderna såg ut som att vara från 1700-talet. En del var uppenbart övergivna och då stannade vi till och utforskade dessa fascinerande monument över svunna tider. Det känns speciellt och lite sorgligt att stå framför ett hus där människor har växt upp och levt sina liv medan det nu bara står och förfaller in i glömska. Vilka var människorna som bodde här? Vem byggde huset? Vem planterade vinbärsbuskarna? Var de lyckliga? Vad drömde de om? Hade de levt färdigt sina liv när de dog?

IMG_3632
Ylva the explorer…

IMG_3617
Fin cykling under dagen…

y10
Ja, det är klart att man är glad när man har kaffe och gifflar…   Bild: Ylva Asker

IMG_3581
Jo, platsen duger för en natt….

IMG_3595
Norge…

På kvällen campade vi vid Orklafloden, bredvid en övergivet vindskydd som flugfiskare satt upp. På baksidan av den lilla boden fanns en gammal skylt med texten ”camping förbjudet” – men som tur var såg vi aldrig den skylten så vi slapp ignorera den. Jo, det är klart att man ska visa respekt och så vidare, men om nu flugfiskarklubben har huggit ner träd för att få plats med vindskyddet, anlagt en väg, en stig ner till vattnet där de står och drar upp fiskar för nöjes skull..? Jag är övertygad om att Moder Natur föredrar två cyklister som sover ett par timmar i sina tält. Så länge man inte tältar för nära bostadshus eller skräpar ner eller förstör naturligtvis. Jag har faktiskt aldrig förstått västvärldens avsky mot sovande människor.

y16
Orklafloden. Vindskyddet finns bakom buskarna och syns inte på bilden.    Bild: Ylva Asker

IMG_3661
Fin cykling långt ifrån turistrutterna…

En av höjdpunkterna under veckorna i Norge var den gamla övergivna väg som började i Sunndalsöra och följde kusten istället för att gå genom berget som den nybyggda. I och med att alla bilar använder tunneln var nu den gamla vägen avstängd och var på ett ställe spärrad med stora stenar. Som cyklister lätt kan cykla runt, märk väl. Vägen ner var fantastisk, det var likt en norsk variant av den mer berömda dödsvägen i Bolivia. Naturen hade återtagit en stor del av sträckan och ibland syntes bara någon enstaka meter av asfalten. Gräs, mossa, småträd och buskar hade gjort storartad comeback. Dessutom hade stenblock ramlat ner från berget, rötter hade trängt igenom asfalten och låg blottade, och träd hade blåst omkull så att stora hotfulla rotvältor sträckte sig mot himlen. Vi cyklade till vägs ände och fortsatte sen på en större väg och efter en tids letande hittade vi en fin plats att sova på, vid en övergiven kajplats vid en fjord. Dock började det regna så vi flydde in i tälten. Vid bättre väder hade jag gått på kamerasafari, stället var verkligen fotogeniskt.

IMG_3698
The death road…

Píd:·Vß/ì]<¡)®4±£B¯°,2o]U½aø¶+Ù¨^ÃRvëóô5|)xYâ´"1ÙXûp&DÓ#HâWPÄ"¦öSïiZ8§Ó&êmÖ¥$q³)@C:^"uÄ¥EÖ ¶Ô®½üÖ¸îFGkHJ bÚÕðÆ÷÷Ô´¨ÍÕ´±òÿl¡Gk+ÍA%ªK-<;¹°3A\¼¿òÆÓfe<¼Á5ÛÿÓäàÌl¼+[»¦õö¢,0c¢%_ÏuõQÍÔ쨣Wf'iQ»ý°ÀØÄu]¦äTý| ÂËO<«¯Q¸º!ê:b>åuýÁFä[Uðüé$¡íY-A¼HæJÚ¹ðÂaÚ4ÅXtø¿Ó·P]fvr·"
Ylva på den övergivna vägen…

Det som eventuellt är bra med att ligga instängd i ett tält är att man har mycket tid med att studera kartan. Lite senare på kvällen ropade jag till Ylva att jag hittat en genväg som skulle spara in flera mils cykling dagen därpå. Jag fick ett intresserat och positivt svar men mycket mer än så kunde vi inte diskutera saken på grund av ljudet som uppstod när regnet smattrade likt kulsprutor mot våra tältdukar.

Dagen därpå följde vi inte huvudvägen mot vårat delmål i Åndalsnes, istället tog vi oss över till norra sidan av Langfjorden och efter ett antal mycket vackra mil i sadeln hoppade vi på färjan till Åfarnes, där vi återförenades oss med huvudvägen.  Genom denna manöver kortade vi ner avståndet till delmålet. Dessvärre började det regna när vi satt på den tjugo minuter långa färjeturen, och regnet ökade i styrka för varje minut. Vi rullade i land och kämpade på ett tag till innan vi slog läger på en gammal stenkaj cirka 25 kilometer utanför Åndalsnes. Det var fortfarande eftermiddag och vi tillbringade timmar med att läsa och äta. Dagen därpå packade vi ihop tälten under ett ihållande regn och cyklade den sista biten in till staden. Där fick vi nästan en hel dags vila innan det var dags att ge sig ut på en av världens vackraste vägar, som vi visste fanns någonstans där bakom dimman, och de tunga grå regnmolnen.

IMG_3703
Mitt tält på kajen 25 kilometer från Åndalsnes… 

y9
Samma plats lite tidigare…       Bild: Ylva Asker

Men låt mig nu berätta om troll. Så här skriver Wikipedia: ”Troll är ett väsen ur den nordiska folktron. Uppfattningen om trollens utseende och levnadssätt har varierat mycket över olika delar av Norden. Trollen kunde variera högst avsevärt både i storlek, utseende och lynne. Ibland sades trollen vara mycket lika människor och ibland totalt väsensskilda. I södra Sverige brukar trollen sägas i likhet med jättarna vara utdöda, och ha jagats bort med kristendomen.  Speciellt kvinnor riskerade att utsättas för trollen. De kunde bland annat riskera att bli bergtagna. Visserligen fanns chansen att återvända, men då med förändrad mental inställning. För att komma undan trollen fanns flera sätt. Kyrkklockor ansågs skrämma trollen, i likhet med Tor och hans hammare, Mjölner. Likaså fruktade trollen stål (eller silver), så en kniv var bra att ha när man gav sig ut i ”trollskogen”. Vissa troll tycktes vara känsliga för solljus och förstenades när de träffades av strålarna. I Norge beskrivs trollen som gigantiskt stora och motsvarar de svenska jättarna.

Reflektera en stund över den sista meningen.  Blunda så ser ni dem framför er. Uråldriga varelser, stora skägg, klädda i paltor, glödande kolbitar som ögon – visst ser ni dem, ni ser dem på samma sätt som John Bauer gjorde innan han gick ner sig i Vättern och aldrig målade igen. Ni ser hur de under århundraden vandrade upp och ner för de otillgängliga norska bergen, och hur deras tunga fötter till sist mejslade ut en stig. En trollstig.

Om du mitt på dagen den 20:e augusti 2014 befann dig i södra delen av norska Åndalsnes så skulle du få vara med om tre saker. För det första skulle du inse att vädret var långt ifrån optimalt för en tur längs en av Europas mest mytomspunna vägar. För det andra skulle du se två cyklister klädda i skaljackor rulla ut två överlastade cyklar från byns camping. För det tredje skulle du inse att cyklisterna skrattade och log.

Visst var vädret kasst, dåligt, och mindre bra – men trots detta var vi på gott humör och oerhört förväntningsfulla. Naturligtvis hade det varit bättre om himlen var blå, vägarna bredare och ölen billigare. Men på alla mina år som resenär i snart etthundra länder har jag för länge sen insett vad som är det viktigaste du någonsin kan ta med på en resa. Det är två saker jag tänker på. Två saker som alltid ska med i packningen. Det ena är acceptans. Det andra humor. Humor må vara svårare att uppbringa tidigt på morgonen än att förvandla sten till guld, men ingen är ju perfekt. När jag menar att acceptans är viktigt så menar jag inte att du ska acceptera våra medmänniskors meningslösa regler som till exempel vilka områden som är tillåtna att besöka för en västerlänning i Kina. Du ska inte acceptera att bli utnyttjad, rånad eller förnedrad. Däremot kommer du få en lättare resa om du kan acceptera motvind, regn, bristen på duschar, samma enformiga mat dag efter dag, bitande insekter, stekande sol, bitande kyla. Sådant är jag bra på att acceptera. Och mer än det. Ju jävligare det är (till en viss gräns, såklart) desto roligare blir det. Det är därför det är betydligt roligare att tackla en avlägsen västafrikansk sandväg på cykel än att semestra på Franska Rivieran. Och här någonstans kommer humorn in i leken. Få saker är mer värt än humor och ett skratt vid rätt tillfällen. Gärna på sextusen meters höjd, eller då den hemmagjorda kanoten plötsligt börjar läcka någonstans längs övre Nigerfloden. Eller då du lämnar Åndalsnes i dåligt väder. Jag lovar. Så trots att vädret inte var på topp var vi på gott humör.

När vi närmade oss Trollstigen började mina tankar sväva iväg mot arkitekter och regissörer. Det var så vackert att det knappt såg verkligt ut. Det var så mycket vatten. Hundratals små och stora vattenfall, så grönt att det nästan såg tropiskt ut, kala klippor som fick tankarna att vandra mot Roraima och andra tepuis inbäddade i moln, så att man inte vet var de slutar, om de slutar, på samma sätt som de osannolika vyerna jag nu hade framför mig, bakom mig, runt mig. Nej, tänkte jag. Det finns ingen arkitekt eller regissör, men väl en konstnär: Moder Jord.

Mitt i allt detta fanns en väg, den började nere i dalen, klättrade uppåt, hundratals och åter hundratals meter, den passerade vattenfall och bråddjup och försvann till sist in i molnen. Det finns bara några få vägar som tagit andan ur mig på samma sätt som Trollstigen. Bland annat vägen som leder ner till Zion Nationalpark i Utah i USA och nerfärden efter Paso Pircas Negras i Chile.

IMG_3707
Vattenfall vid Trollstigens norra ände…

IMG_3721
Lägg märke till bussen…

IMG_3740
Ylva och ett vattenfall…

IMG_3743
Elva hårnålskurvor….

IMG_3750
Trollstigen…

IMG_3756
Snart uppe!

IMG_3766
Högsta punkten, en bit efter restaurangen….

När vi efter ett par timmar närmade vi oss toppen så föll regnet i en jämn ström. Luvan på jackan var uppdragen och kameran nerstoppad i styrväskan. Vi trampade lite snabbare och nådde restaurangen vid toppen. Vi stannade länge och försökte torka våra kläder vid eldstaden i restaurangens mitt. Det lyckades någorlunda. Sen fortsatte vi. Efter ett tag var vi lika blöta igen. Acceptans, Lars!

Vi rullade ner genom Renheimen Nationalpark och satte senare upp tälten några kilometer utanför Valldal. Dagen efter tog vi färjan över till Eidsdal och efter det att vi misslyckats att köpa kaffe cyklade vi uppför nästa pass. På toppen hade vi utsikt rätt ner i ett världsarv: Geirangerfjorden. Liksom Trollstigen var fjorden häpnadsväckande. Och att se tre stycken gigantiska skepp ligga för ankar gav det hela ytterligare en dimension. Det passade helt enkelt inte in, det såg overkligt ut. Så stora skepp borde inte vara så här långt inne i landet. När vi var klara med utsikten började vi cykla uppför pass nummer tre. Vi hann cirka femhundra höjdmeter innan vi slog läger vid kanten på en åker.

y17
Geirangerfjorden…  Foto: Ylva Asker

IMG_3811
Geirangerfjorden…


y14
Geirangerfjorden…  Foto: Ylva Asker

Vi var starka dagen efter och höjdmetrarna kom och gick ovanligt snabbt. Nära toppen stod två israeliska turister. Kvinnan fotade ett par blommor i vägkanten. Vi pratade en stund och på något sätt kom vi in på teveserien ”Bron”. -Vi älskar den, sa de. -Hon är så rolig, den svenska kvinnan. -Swedish Noir!

På toppen fanns ett hotell där vi stannade och drack kaffe. Sen rullade vi igenom vacker alpin terräng och tog oss sakta ner mot en större väg. På kvällen hittade vi en underbar tältplats precis vid floden Visa och solen tittade fram så vi för första gången på evigheter kunde vi torka våra tält och laga mat ute i det fria. Och vi hade varsin öl.

IMG_3856
Toppen på passet låg på ca 1035 meter över havet om jag minns rätt…

IMG_3868
Fast det kändes som om det var högre…

IMG_3846
Norsk väg….

Dagen efter tog vi oss ner till Byn Lom som dominerades av den kända stavkyrka där Knut Hamsun en gång i tiden konfirmerat sig. Efter en kopp kaffe cyklade Ylva sydväst, vidare mot sitt mål vid Norges sydligaste punkt. Och jag cyklade österut, tillbaka till Sverige. Vi hade trampat ihop i två veckor och som alltid kändes det tomt när man till sist trampar vidare åt var sitt håll.

Den sista biten, från Lom till civilisationens vagga i Västergötland var det nästan 800 km och jag cyklade sträckan på en vecka. Det kändes svårt att se någon större mening med resten av resan efter Trollstigen och Geiranger – det var höjdpunkten på det hela och resten skulle mest bli en transportsträcka. Jag bestämde mig således för att cykla så snabbt jag klarade av – utan att bli för trött. Nåja, det var ju inte så att jag ställde klockan på morgon, absolut inte, så bråttom var det verkligen inte.

Jag trampade på längs väg 15 och när den förenade sig med E6:an hittade jag små grusvägar att följa på andra sidan floden. Vädret hade blivit sämre igen efter den så välbehövliga luckan med solsken vi fått njuta av kvällen innan. Nu var jag dyngsur igen. Acceptans, Lars! Sent på kvällen klarnade det upp och en magnifik regnbåge uppenbarade sig. Jag cyklade uppe på en bergssida och kunde titta ner på både regnbågen och ett par moln. Det var fantastiskt vackert.

IMG_3894
Regnbåge & moln…

Jag passerade Lillehammer på en söndag och hittade inget mer som kunde hålla kvar mig i den gamla OS-staden än en löjligt dyr hamburgare på en Statoilmack. Men håller man på att dö av hunger så gör man.

Dagen efter höll jag på att virra bort mig fullständigt på de små otillgängliga skogsvägarna mellan Löten och Flisa, vilken fick mig på bra humör (det hade dock inte varit dåligt innan heller). Det var ganska vackert, där fanns mycket älg, och vägarna var helt öde. Vid en korsning djupt inne i skogen var jag osäker på vilken väg jag skulle ta. En handmålad vägskylt visade namnet till sjön Storbronken, men kartan ville annat. Magkänslan och antalet gamla hjulspår i gruset var mer överens med skylten. Jag löd magkänslan och fick det verifierat bara några hundra meter senare när jag kom till ett hus där jag frågade efter vägen. -Åk ner till Storbronken, sa mannen i cowboyhatten. -Sen är det bara att följa vägen. Då kommer du ut i närheten av Braskereidfoss.

Namnet till trots var Storbronken väldigt vacker. Det var ganska sent när jag kom dit och molnen och träden på de små öarna speglades i det klara vattnet. Jag letade efter en bra tältplats, men det var stört omöjligt. Dock ville benen tjänstgöra i ytterligare en halvtimme så det gjorde inte så mycket.

IMG_3899
Skogarna där jag virrade bort mig…

IMG_3901
Självaste Storbronken i skymningen…

Dagen efter cyklade jag in i Sverige. Det kändes förvånansvärt bra. Vägen från gränsen vid sjön Röjden till det lilla samhället Östmark var av den sorten där två bilar och en cyklist passerade i timmen. Ändå var den betydligt bättre och bredare än norska huvudvägar. Det var som ett lugn la sig över världen när jag kom till Värmland. Solen sken och det regnade inte under resten av resan.

IMG_3906

Jag gillade Värmland och passade på att utforska allt från Selma Lagerlöfs Mårbacka till gamla bortglömda kolerakyrkogårdar. Jag kom ner till Vänern strax öster om Karlstad och sen kom resans största utmaning i form av att inte bli ihjälkörd någonstans på vägen till Kristinehamn. Bitvis fanns det cykelväg, men det var inget som gick att följa. Några kilometer cyklade jag på E18 innan jag kunde fly ut via en väg som bara behöriga fick använda. Jag kände mig i allra högsta grad behörig. Jag kom till en gård där jag frågade hur jag skulle cykla för att ta mig till Kristinehamn. Mannen förklarade att jag måste ut på E18 igen, men bara någon endaste kilometer. Sen skulle jag öppna en grind i viltstängslet och cykla på en traktorväg vid sidan av en åker. Till sist skulle jag åter hamna på en riktig cykelväg. Det gjorde jag, men först efter att ha virrat bort mig ett tag söder om kyrkan i Ölme. Jag var på god väg att hamna nere i Mårön eller Bråten. Jag cyklade tillbaka norrut och svängde sen höger när jag såg något som kanske var en cykelväg och lyckades utan fler vådliga äventyr ta mig ända in till Kristinehamn.

IMG_3938
Tack till kommunerna i Karlstad och Kristinehamn för att ni har gjort det så tydligt och enkelt för cyklister!

De sista dagarna kom jag till trakter där jag befunnit mig förut, och namnen på skyltarna blev mindre exotiska. Jag virrade bort mig en sista gång då jag chansartat försökte ta mig från Gårdsjö till Älgarås utan att passera Hova. Efter en stund insåg jag att jag cyklade norrut. Solen befann sig på fel plats på himlen. Ungefär samtidigt kom det en bil på den lilla skogsvägen och jag stoppade den för konsultation. Enligt rykten är det svårt att stoppa bilar på svenska landsbygden, troligen för att folk läst skräckhistorier om folk från öst som säljer fejkat guld längs vägar. Jag undrade om de trodde jag var en vägpirat. Knappast troligt förresten. Det var två bastanta arbetarherrar i 50-års åldern som stannade i bilen, de var knappast rädda för en tanig cyklist. De förklarade hur jag skulle cykla. –Ta dig tillbaka till Nockerud och sväng höger innan bron. Sen följer du järnvägen. När skogen tar slut svänger du vänster. Då är du fyra kilometer från affären i Älgarås. Perfekt!

IMG_3940
Sensommar i Sverige….

Jag passerade sjöarna Ymsen och Östen och kyrkan i Binneberg innan jag hamnade väster om Billingen. Jag käkade en sen frukost på caféet vid klosterkyrkan i Varnhem och bara en timme senare var jag hemma.

Turen i Skandinavien blev 284 mil. Det betyder att jag snittade drygt 76 kilometer om dagen under de 37 dygn det tog att cykla sträckan. Antal vilodagar blev noll och längsta dagen trampade jag 124 km. Den kortaste dagen cyklade jag ca 4 kilometer (som ju i praktiken är en vilodag). Jag satt i sadeln 179 timmar vilket snittar 4.83 timmar om dagen. Jag tältade i bushen 34 nätter och tog in i ”hytte” 3 gånger. Trollstigen var resans vackraste plats och den högsta punkten på turen var ca 1035 möh. Det var en bra och minnesvärd tur på alla sätt – om än lite mycket regn under tiden i Norge.

Vill ni donera en middag eller hotellnatt så kan ni göra det HÄR – och vill ni stödja mig genom att köpa min bok så kan ni göra det HÄR! Det vore fantastiskt bra och kul! Som en julklapp kanske..? Skönt att köpa dem online… 😉

Glöm inte att ni kan följa mig på facebook och instagram – det kan bli intressant nu när jag byter Europa mot Afrika…

Tack för att ni läst ända hit!

/Lars