Caucasus

PROLOG:

”Inhabited almost forever Yemen is, in many ways, the birthplace of all our lives. In days past the sons of Noah knew it as the land of milk and honey, Gilgamesh came here to search for the secret of eternal life, wise men gathered frankincense and myrrh from it’ s mountains and, most famousley, a woman known simply as the Queen of Sheba said Yemen was her home”

Ovan citat är hämtad ifrån en guidebok som jag köpte för att lära om ett land som jag för ett tag sen inte visste mycket om, och jag anser att det är viktigt att läsa på vare sig det handlar om att resa till ett nytt land eller lära sig att spela poker. Jag läste att Jemen är landet som har fått fram så vitt skiljda storheter som Drottningen av Saba och boxaren Prince Nazeem Hamed. Det var också just Jemen som hade gjort störst intryck på Ibn Battuta (arabvärldens legendariska motsvarighet till Marco Polo) när han passerade genom landet under sin 30-åriga resa ifrån Marocko till Kina på 1300-talet.

När jag satt och vilade vid Bab al-Yaman i gryningen den 15 januari 2008 så visste jag att också Ibn Battuta en gång, hundratals år tidigare, förstummats över samma vy som jag nu förstummades av. Kanske hade också han suttit och vilat med ryggen mot Jemens portar med en kopp te och sett en ny dag gry?

img_3533.jpgimg_3540.jpgimg_3537.jpgimg_3529.jpgimg_3544.jpg

Några timmar tidigare, när jag väl kommit igenom det byråkratiska maskineriet och cykeln ihopsatt så var klockan 03:00. Först tänkte jag sova några timmar på flygplatsen, men jag var allt för rastlös för att stanna kvar, så således satte jag mig i sadeln och började trampa in till Sanaa. Vägen var bred, asfalterad och svagt upplyst av ett gult sken ifrån en och annan fungerande gatlykta. Jag tog sikte mot just Bab al-Yaman (gates of Yemen), porten till den gamla stadsdelen. Det tog ett tag innan jag hittade dit och flera gånger så stannade jag och frågade ensamma nattvandrare efter vägen. Ibland tog de uppgiften på allvar och ledde mig genom mörka och labyrintartade gränder som mest tycktes vara bebodda av vilda hundar på jakt efter mat.

Jag nådde porten vid 05:00 och lutade cykeln mot en, antagligen uråldrig, stenvägg och satte mig ner för att vila en stund innan det var dags att leta reda på ett hotell. Plötsligt kramade mina händer om ett glas med hett te och en äldre man med skägg och en palestinasjal över huvudet stod framför mig och önskade mig välkommen till Jemen. ”Welcome, welcome” sa han. Mannen hade en jambiya, en traditionell dolk, nedstucken i midjebältet och hans ena kind putade ut- välfyllt av khat som den uppenbarligen var. ”Welcome, welcome” upprepade han och hela hans rynkiga ansikte var ett leende.

Efter ett par dagar i staden så letade jag mig fram till en viss polisstation där jag var tvungen att skaffa ett tillstånd för att få resa utanför staden. Den vägen som jag helst ville cykla – österut till Ma’ rib och vidare till Sayoun – var bomstop. När jag frågade varför jag inte kunde få tillstånd att cykla denna väg så svarade polismannen leendes ”You’ ll be kidnapped”. Den enda väg som jag således fick tillstånd att cykla på var huvudvägen söderut till Aden och sen följa kusten ända till Oman.

Going to Oman

Jag hatar att tappa kontrollen när jag reser. Jag hatar när situationer uppstår som jag inte kan kontrollera eller bemästra. I Jemen så tappade jag kontrollen hela tiden. Som t ex när jag i två timmar gömde mig för polisen under en taggig buske i öknen utanför byn Zinjibar. Precis när solen gick ner och jag trodde att jag hade klarat det så hittade de mig. De körde bilen mot mig och stannade inte förrän de var precis framför mig och då satte de på helljuset och tutade så en lång isande signal skar genom luften. Poliserna klev ur, blickarna var kolsvarta och kinderna var som alltid fullproppad med khat som gav dem ett utseende som av arga och till tänderna beväpnade hamstrar, men de var och förblev knäpptysta.

Anledningen till att de letade efter mig var dock inte att jag rånat en bank utan snarare att jag hade försökt smita förbi en checkpoint där jag visste att det skulle ha varit tillfälligt slutcyklat för mig om jag hade stannat. Hade jag dock vetat att det fanns checkpoints vid var och varannan mil så hade jag aldrig gjort försöket att smita förbi. Jag hade helt enkelt gett upp tanken på att cykla varje kilometer i Jemen. Ibland tappar man som sagt kontrollen och ibland uppstår situationer som man inte kan bemästra.

Ungefär en vecka tidigare, dagen innan jag cyklade ut ur Sanaa, så fick jag det mycket tragiska beskedet att två belgiska turister samt ett antal poliser hade blivit ihjälskjutna i en provins längre österut i landet. Detta gav den kanske inte helt svårbegripliga effekten att polisen och militären vakade som hökar över oss i landet kvarvarande turister. Redan ett par mil söderut sa dök den första polisbilen upp och körde 10 meter bakom mig i ett par mil. Jag gjorde ett försök att förklara att jag inte hade råd att ta in på hotell utan och att jag därför hade tänkt sova utomhus, detta gav dock bara resultatet att polisen som hade högst rank i bilen pekade med hela handen mot ett hotell i en liten by som vi passerade. Senare på kvällen bestämde jag mig helt enkelt för att ändra startpunkten på cykelturen ifrån Sanaa till Aden för att på så vis, insallah, slippa både den efterhängsna polisbilen samt den extremt hysteriska trafiken på huvudvägen som binder ihop Jemens tre största städer (den enda väg som jag hade fått tillstånd att cykla på…)

Dagen efter så liftade jag därför ett par mil med en pick-up till en större stad, där jag tog en minibuss till Aden. Jag kom att stanna i Aden i tre dagar och gjorde bedömningen att staden skulle kunna konkurera med självaste Kapstaden när det kommer till vackra omgivningar, om invånarna hade haft pengarna och viljan att fixa till husen och gradera upp sophämtningssystemet en smula vill säga.

När jag cyklade ut ur Aden med avsikten att följa kusten hela vägen till Oman så var allt som vanligt och jag stortrivdes i sadeln. Jag lyssnade på musik och såg fram emot de cirka 1300 kilometrarna till Omans gräns medan jag gjorde mitt bästa for att inte cykla omkull i de vågor av sand som blåst over in över vägen på många ställen. Cykelväskorna var fyllda av mat och flaskorna till bredden fyllda av vatten, allt var som sagt som vanligt igen, till och med motvinden var den samma som alltid!

På eftermiddagen när jag lagt cirka sex mil bakom mig så rullade jag fram till dagens första checkpoint. Ett tjockt rep var lagt över vägen, ett par rostiga tunnor låg i diket och Jemens flagga vajade i vinden. Bemanningen var en salig röra av poliser och av militärer klädda i citykamouflage, vanlig kamouflage samt civila kläder, samtliga med tunga vapen och hamsterkinder. De var dock vänliga och behandlade mig väl.

Fast jag tjatade och manipulerade så gott jag kunde så fick jag inte fortsatta att cykla, jag skulle bli tvungen att ta med hojen på ett pick-up flak. Tillslut så ryckte jag på axlarna och sa att jag skulle ta mig tillbaka till Aden och vände därför om och cyklade iväg. Några hundra meter senare så stannade jag och ledde ut cykeln i bushen och tog mig i en halvcirkel förbi checkpointen. Dock gick jag inte upp på vägen igen, jag ville vänta tills det var mörkt alternativt stanna över natt och fortsätta tidigt på morgonen. Jag visste att polisen skulle kontrollera om jag verkligen hade vänt om till Aden och när de i sinom tid skulle förstå att jag hade lurat dem så skulle de antagligen leta efter mig, så jag gick och la mig under ett par skyddande buskar och inväntade mörkret.

Som jag redan har förklarat så hittade polisen mig precis när solen gick ner. Som tur var så var polisbilen av en mindre sort och min cykel gick inte plats så därför fick jag till slut tillstånd att cykla till staden Zinjibar 12 kilometer bort, fast då naturligtvis med polisbilen krypandes bakom mig. Det var svart ute och den enda ljuskälla jag hade kom ifrån polisbilens lysen. De lämnade mig inte förrän jag var incheckad och inkvarterad på rummet.

Dagen efter blev den sista cykeldagen i landet. Jag hade tagit mig fem mil men strax öster om byn Shakara var det bomstop vid en checkpoint som låg så strategiskt att det var omöjligt att smita runt och det faktum att chefspolisen eller om det kanske var chefsmilitären visste vad jag hette och var jag kom ifrån fick mig helt enkelt att ge upp tanken på att cykla hela vägen genom Jemen. Tillsammans med fyra soldater transporterades jag till en håla med namn Awah där jag sen tältade vid ännu en checkpoint. Ett par soldater sov i en våningssäng som de burit ut och vakade antagligen över mig under natten. På morgonen fick jag tillstånd att gå in till byn för att äta frukost, och till mitt beskydd skickade de med en blyg och tafatt 15 åring med en Kalasnjikov. Jag bjöd grabben och frukost och han blev överlycklig.

img_3566.jpgimg_3576.jpgimg_3581.jpgimg_3583.jpgimg_3588.jpg

Tillbaka efter maten så frågade jag med kroppsspråk om vi skulle åka vidare men en av militärerna sträcker upp tre fingrar i luften och simulerar sen ett gasande motorcykelstyre i luften framför sig. En annan militär eller om det var en polis, sa: ”tourist, tourist”. Jaha. Vi ska vänta in tre overlanders på motorcykel. Detta tyckte jag var mycket kul då jag var säker på att jag kände en av dem. Mycket riktigt. En stund senare bromsar Rene Cormier in och ser skrattandes på mig. 10 månader tidigare så hade vi bott på samma camping i Zambia under en vecka och spelat biljard och druckit en och annan öl. Jag visste att han var i Jemen, han hade tagit en båt over ifrån Djibouti och vi hade haft en del kontakt via nätet. Dock blev det mycket komiskt när det visade sig att jag kände ännu en av trion. Australiensaren Rob tog av sig hjälmen och såg helt oförstående ut. Efter ett tag fick han ur sig ett: ”What a f..k! You should be in Southamerica!?” Jag hade träffat Rob tre gånger tidigare. Första gången på en camping i Namibias huvudstad, andra gången i norra Sydafrika och en tid senare även i Kapstaden där vi tillbringade ett par dagar med att sitta på Long streets uteserveringar och dricka öl, då även tillsammans med en annan svensk cyklist  ”Machete-Daniel” Rosengren. Det sista Rob såg av mig var när jag var på väg att flyga till Buenos Aires, så när han sju månader senare träffar på mig i en dammig by i Jemens outback i sällskap med ett tiotal militärer så verkade han först ha svårt att tro sina ögon. Det var mycket komiskt.

De soldater som hade eskorterat trion vände om och ”mina” soldater tog över vakten. Jag fick återigen lyfta upp cykeln på ett flak, men trion hade det bättre – de fick ju iaf köra själva. På kvällen tältade vi på stranden strax utanför byn Bir Ali och vi passade på att ta oss en simtur i det varma vattnet. Här fick vi även förklarat för oss att orsaken till att vi inte kunde resa ensamma var direkt kopplat till dödsskjutningen av de belgiska turisterna. Även ett stort antal militärer hade blivit attackerade och dödade i striderna.

img_3594.jpgimg_3600.jpgimg_3622.jpgimg_3626.jpgimg_3628.jpg

Dagen efter blev en upprepning. Poliser, militärer och vägspärrar vars härskare led av verbal diaree samt en släng av hamsterkind. Vid ett par tillfällen så bytte vi fordon och bemanningen löste av varandra. På eftermiddagen så hade vi lagt en lång rad mil bakom oss och när vi kom fram till en större checkpoint så fick Rene, Rob och tysken Michael tillstånd att fortsatta utan några poliser i släptag. Detta gällde dock inte mig. Enligt dem så var det betydligt farligare att resa ensam på en cykel än tre stycken tillsammans på motorcyklar. (vilket det kanske kan ligga något i…)

Detta löste sig dock när mina vänner erbjöd mig lift. Michael tog cykeln, Rene packningen och jag själv åkte med Rob. Det var meningen att jag skulle hoppa av vid gränsen och börja cykla igen, men så tappar jag kontrollen. Igen. Vi bestämmer oss för att campa några kilometer ifrån den omanska gränsen och när vi svänger av på en grusväg i bedrövligt skick sa kör Michael på en klippa och mosar mitt bakdäck. En katastrof.

img_3631.jpgimg_3636.jpgimg_3642.jpgimg_3658.jpgimg_3663.jpg

Jag misslyckades med att komma över en ny fälg i både Salalah och i huvudstaden Muscat. Jag hoppade därför på ännu en buss och kom fram till Dubai klockan 22:00 och efter det att jag under en timme drivit omkring planlöst på Dubais gator bärandes på packningen samt på den lemlastade cykeln så la jag märke till att porten till en trappuppgång var öppen. Jag tog hissen upp till översta våningen och bredde ut liggunderlaget på golvet utanför vindsdörren och somnade snart. (vet ni hur mycket ett hotellrum i Dubai kostar?) Dagen efter så mutade jag en kille i en pick-up att köra mig till stadens enda hostel. Som tyvärr visade sig vara fullt. Hur som helst så lämnade jag min utrustning där under dagen medan jag köpte en ny fälg och såg mig om i staden under ett par timmar.

Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen – jag hade absolut ingen lust med att backtracka 150 mil för att börja cykla genom Oman och mitt visum till Iran som jag hade ansökt om 6 veckor tidigare hade fortfarande inte dykt upp och att få ett turistvisum till Saudiarabien är i dagslaget omöjligt. Jag var inlåst i Dubai, en stad och ett emirat som jag absolut inte kunde stanna i på grund av prisnivån. Jag gick till en resebyrå och kom ut med en flygbiljett till Turkiet. Planet skulle lyfta 14 timmar senare så jag gick tillbaka till vandrarhemmet och fixade ihop cykeln och trampade ut till flygplatsen och sov en natt på golvet bakom en rad med plaststolar.

Back in Turkey

Eftersom jag cyklade genom Turkiet både år 2004 och år 2006 så bestämde jag mig för att börja i staden Erzurum i öst, en stad som jag hade passerat under 2004 års resa, och sen styra mot nordöst och vidare mot den f.d sovjetstaten Georgien. Jag satte mig på ett internetcafe och googlade Erzurum + weather och fick snabbt fram att det skulle bli -26 ett par dagar senare. Vintercykling är något som jag har varit nyfiken på men aldrig testat. Nu var det dags. Jag skaffade fram den nödvändiga vinterutrustningen och kom under tiden också fram till att jag nog borde byta namn på resan ifrån ‘lost cyclist in Arabia’ till något mer geografiskt passande och låta tiden på den arabiska halvön bli någon sorts prolog, för när jag cyklade ut ur Erzurum på en väg kantad av metertjocka snövallar så var det naturligtvis en helt annan värld än den jag under de senaste veckorna vistats i.

Första natten efter att jag lämnat Erzurum så tältade jag strax efter toppen på ett bergspass. Det var ett med uppsåt dåligt val av tältplats, dels för höjden och dels för vinden som förvärrade kölden markant. Jag hade helt enkelt valt platsen för jag ville ta reda på hur mycket stryk som min nya och varma sovsäck kunde ta. För att se om den höll måttet. ( I kombination med min äldre och tunnare sovsäck.) Skulle det visa sig att jag höll på att frysa ihjäl eller om det bara skulle kännas som om jag skulle frysa ihjäl så fanns det en by någon mil nerför backen med ett varmt hotell. Men jag ville som sagt prova min nya utrustning för att se om den höll måttet ifall jag senare under resan skulle bli tvingad att campa i liknande förhållanden fast utan ett hotell inom säkerhetsavstånd. Natten blev lång och kall men det var absolut uthärdligt. En tältpinne som måste ha kommit snett nar jag satte upp tältet blåste dock av under natten och jag tvingades kräla ur mina varma sovsäckar och fixa till det. Och DET var kallt… och på morgonen när jag i hård vind rullade ner till byn så upplevde jag en kyla som jag nog aldrig tidigare har upplevt. Jag kom aldrig iväg från byn under dagen utan jag valde att stanna över en natt på hotellet.

Efter byn så började klättringen upp för nästa pass och efter några timmar så var jag uppe på toppen av det 2400 meter höga Kutumarpasset och en lång och isande kall nerförsbacke tog sin början. När jag rullat fram till byn Darman så började jag leta efter ett hotell men tröttnade snart på byns invånare. Det är så konstigt i Turkiet- i en by kan folket vara supertrevliga och hjälpsamma men i nästa by så samlas de bara i flockar runt mig och skrattar öppet åt mig och beteer sig på ett mycket märkligt sätt som jag varken kan förklara eller beskriva. Darmara tillhörde denna sistnämnda grupp. Så istället för ett varmt hotellrum så köpte jag på mig lite mat och cyklade sen cirka 15 kilometer till och campade under en bro. Denna tältplats låg mycket lägre och var mycket varmare än den förra.

img_3721.jpgimg_3705.jpgimg_3700.jpgimg_3739.jpgimg_3698.jpg

Dagen efter så cyklade jag snabbt och enkelt till den större och betydligt trevligare byn Oltu där jag under natten värmde mig på ett hotell. Dagen efter det så började klättringen upp för nästa bergspass – Kosarbogazi passet på 2510 meters höjd. Efter ett antal slitsamma timmar så passerade jag en liten by som enligt kartan skulle ligga nära toppen på passet. Verkligheten var dock en annan. Backen tycktes aldrig ta slut. En timma senare passerade jag ännu en liten by – som enligt kartan skulle ligga på andra sidan passet. Men istället för en kall nerfärd så fortsatte jag att svettas i kampen mot en tillsynes oändlig backe. När det började mörkna och krönet fortfarande inte syntes till så stannade jag till vid ett övergivet uthus i sten och bar cykeln på axeln genom snö som gick ovanför knäna och bar in cykeln i huset och slog upp tältet.

img_3736.jpglars-012.jpgimg_3743.jpgimg_3744.jpgimg_3754.jpg

Dagen efter fortsatte backen non-stop (nästan) i tre mil innan jag tycktes ana en rygg som borde vara toppen. Innan jag hunnit ta reda på om jag verkligen var uppe så kom det tre stycken rasande hundar rusandes emot mig. Jag vet att snurrande hjul och trampande fötter bara gör dessa vidriga varelser än mer aggressiva så jag hoppade av cykeln och vrålade åt hundarna som nu var framme vid mig – för att visa att det var jag som bestämde, och det tycktes hjälpa då de höll sig på cirka 2-3 meters avstånd. Ledarhunden gjorde dock små attacker mot mig och vid varje utfall vågade besten sig ett par decimeter närmare. Den morrade och visade sina tänder och gjorde små aggressiva hopp mot mig, allt närmare för varje gång. Jag är inte hundrädd men situationen började bli riktigt obehaglig och jag antog att om ledarhunden vågade fullfölja en attack så skulle de två andra komma sekunden efter. Jag anser mig vara en sann djurvän men i denna stund gick det så långt så att jag tänkte på att plocka fram min kniv, men den låg långt nere i en av cykelväskorna och jag ville inte böja mig ner för att ta fram den. Så istället så tog jag min välfyllda och ganska tunga ståltermos och höjde den över huvudet samtidigt som jag vrålandes tog ett steg mot ledarhunden. Det fungerade, den ryggade tillbaka ett par decimeter- det var fortfarande jag som bestämde. Men hur länge? Jag stod där med termosen i högerhanden och var beredd att med full kraft slå den i huvudet på ledarhunden om den tillslut skulle välja att fullfölja en av sina attacker. Jag vet inte hur länge jag stod där men när jag vred på huvudet för att se var de andra två bestarna befann sig så såg jag en soldat komma nerifrån den närliggande militärförläggningen. Hundarna tycktes ha en viss respekt för mannen och han lyckade hålla bort dem ifrån mig medan jag satte tillbaka termosen i vattenflaskstallet och trampade iväg.

Dessa aggressiva hundar som man ibland har oturen att möta när man cyklar genom Turkiet är legendariska. De brukar rankas som de näst värsta i världen av cyklister. De allra värsta ska de semi -vilda herdehundarna i Tibet vara. Men där har jag inte cyklat. Än.

De sista 4 milen till staden Ardahan gick relativt snabbt att cykla då det hände att det t.o.m gick nerför, men det var extremt kallt och starka vindar på ett underlag av is gjorde så att jag ibland tvingades leda cykeln medan vindarna som drev moln av snö framför sig träffade mig rätt i ansiktet. Det kände som om någon kastade iskalla rakblad på mig.

The Lost Cyclist forging the snowy fields of the Near East

Jag tog de sista två, eller om det kanske var de sista tre trappstegen i ett enda stort kliv och stannade sekunden efter framför en kal trädörr, en trädörr utan någon ringklocka, vilken fick mig att sucka av uppgivenhet. Ingen ringklocka? Det skulle ju finnas en ringklocka! ”- Ja, ja, skit samma – det ar nog bara någon som minns fel.” Jag knackade på och en stund senare så öppnades dörren utan ringklocka och namnskylt av en flicka i 8 årsåldern och jag kom omgående fram till att den unga damen omöjligen kunde vara Irina Japaridze så jag frågade istället med en frågande ton och ett lika frågande kroppsspråk: Irina?

Flickan tittade storögt på mig under ett par sekunder och sprang sen in i lägenheten utan att ha yttrat ett endaste ord. En minut senare så kommer det en äldre kvinna vaggandes emot mig och innan jag hunnit fråga om jag har kommit till Irina Japaridzes Homestay så överöser hon mig med välkomstfraser på både ryska och engelska, så jag antog att jag tillslut hade kommit rätt.

Jag hade ett par veckor tidigare skickat ut en fråga angående billigt boende i Georgiens huvudstad Tbilisi i cyberrymden och fått svaret: ”Marjanashvili Metrostation. Turn left and go along the street. Turn left again at the Russian church. The third building. Entrance between stonelions. Third floor. Irina Japaridze. Ring the bell.”

Och det stämde ju. (Allt utom ringklockan…) Tillslut så hade jag hittat fram till Tbilisis enda hostel och antagligen det mest anonyma som jag någonsin bott på. (Fast vem vet, kanske finns stället i Lonely Planet?) Jag hade som sagt kommit till Tbilisi. Ännu ett av den här resans delmål var uppcyklat.

En stund tidigare, relativt sett, så hade jag cyklat ut ur den turkiska staden Ardahan i ett moln av blöt snö. Den första timmen var sikten ganska bra men efter hand så blev blandningen av snöfall och tät dimma så tjock att det var svårt att se mer än bara några meter framåt. Bilar dök upp i tomma intet och det var alltid spännande att se om de också hade upptäckt mig. Ibland så var det nästan för spännande… Så fort jag hörde ljudet av ett motorfordon bakom mig så stannade jag till och flydde ut i dikets trygga och skyddande rike. Men en av bilarna som körde om mig gjorde något mer än att tuta. Den stannade. En av de tre männen i bilen tog upp en stor filmkamera och började filma mig. Det visade sig att det var ett tyskt/turkiskt tv-team som gjorde ett reportage om den bistra turkiska vintern. Reportern frågade hur det var att cykla i -40 och jag svarade att jag faktiskt inte vet eftersom dagens temperatur knappast var mer än -7. Dock fick jag känslan av att de skulle klippa bort mitt trista svar… -40! Jag ar absolut en superkändis i Tyskland nu…

Efter tre fyra mil så stannade jag över natt på ett casino som hyrde ut några rum på övervåningen. Jag fick använda köket och kokade stora mängder pasta och te under kvällen.

På morgonen så var himlen blå. Det skulle den inte vara dagen ut.

Vägen gick uppför i oändlighet. Ibland så klarade jag av att cykla. Men ofta så gick jag. Det var svårt att få en fungerande och effektiv takt då underlaget var is. Jag halkade bakåt hela tiden. Ett steg fram, två bakåt. Jag önskade att jag hade stegjärn på mig, sådana som bergsklättrare och bergsgetter har. Det började blåsa allt mer och när jag närmade mig passets faktiska höjdpunkt så kunde jag varken se framåt eller bakåt. En kombination av en tilltagande snöstorm, en grad av närsynthet samt glasögon som isade igen gjorde mig i det närmaste helt blind. En bil stannade och chauffören förklarade att det inte gick att komma över passet. Det höll på att bli igensnöat. Han sa åt mig att vända om. Jag funderade en stund men valde att fortsätta. Det snöade vertikalt nu. Mot mig, naturligtvis. Vissa saker ändras som sagt aldrig. Smärtan i kinderna fick mig att grimasera. Det var svårt att andas.

En stund senare: ”Fan, jag MÅSTE vända! Jag ser ju för fan inte vägen! Vart är vägen? Jag kände efter med ena tåspetsen. ”Nä, ingen snövall – det här måste vara vägen? Eller?” Jag tog av mig de igenisade glasögonen men det var omöjligt att ha ögonen öppna. Attackerande och sylvassa isbitar höll på att skära sönder ögonen på mig. På med glasögonen igen! Plötsligt så anar jag en skugga framför mig. Den rör på sig. En människa. Och några bilar. En av dem i diket. Folk springer omkring som i panik. Jag lutar cykeln mot ett pick-up flak och tar fram kameran och tar några snabba snapshots på måfå. En herre tar tag i mig och pekar på snökedjorna till sin bil som han förgäves kämpar med att få på. Jag hjälper honom men snart så tränger den hänsynslösa kylan ifrån kedjorna igenom mina handskar och når mina fingrar. En stor modern jeep med snökedjor dyker upp ur tomma intet. En suddig gestalt hoppar ur och vi byter av varandra. Han börjar kämpa med kedjorna och jag hoppar in i jeepens värme samtidigt som den vita smärtan ifrån mina fingrar får mig att nästan skrika. Bilens förare kunde engelska. Han berättade att de jobbade på en oljestation precis i närheten. ”Du kan inte fortsatta” förklarade han. ”Stormen kommer inte att sluta. Följ med oss!”. Osannolikt nog så låg stationen bara 2-3 kilometer iväg. Ända tog det lång tid att komma dit. Jag och den andre killen fick turas om att gå framför bilen och försöka lokalisera vägen. Vi fick byta av varandra redan efter 100 meter. Kylan var hänsynslös.

img_3749.jpgimg_3755.jpgimg_3758.jpgimg_3761.jpgimg_3759.jpg

Oljestationen var mycket större än vad jag först trott. Den var säkert arbetsplats för ett hundratal arbetare och jag fick berättat för mig att det tidigare hade funnits svenskar som jobbade på platsen. En av dem skulle komma tillbaka redan veckan efter så jag lämnade en utläst svensk bok till en av arbetarna och sa att han kunde ge den till svensken när han kom tillbaka. Det tog nästan ett helt dygn innan stormen la sig och innan dess så var det omöjligt att fortsätta min cykeltur och detta gav i sin tur med sig att jag blev bjuden på både gratis övernattning och tre mål mat i arbetarnas matsal. Varje gång som jag kom in i matsalen så hörde jag hur arbetarna viskade ”tourista, bicicleta” och tittade på mig i smyg. Jag hade lyckats med att få legendstatus på arbetsplatsen. Eller om de bara betraktade mig som klassens clown. Jag struntade i vilket. Maten var ju superb!

Det var precis att vakterna på oljestationen släppte iväg mig dagen efter. ”Security problems” sa de. Då stormen avtagit och himlen var blå så undrade jag vari detta säkerhetsproblem egentligen låg. ”Wolves” svarade de på min fråga. Vargar. Vargar? Av respekt för att jag hade fått stanna över natt så höll jag inne med gapskrattet som tog upp större delen av mitt inre och som hotade med att spränga mig itu. Här blir jag nästan dagligen jagad och attackerad av enorma hundar med taskigt psyke och så varnar de mig for vargar – den stora stygga vargen som dödar allt i dess väg enligt de efterblivna folksagorna men som i den verkliga världen är betydligt ofarligare än nästan vilken tamhund som helst och som samtidigt är ett djur som jag aldrig ens har sett skymten av i hela mitt liv. Jag förklarade att jag skulle tycka att det vore mycket roligt om jag fick se ett av djuren på vägen ner, men detta tyckte de inte kunna förstå. Jag tog i alla fall farväl av mina nya vänner och började nerfärden ifrån det 2500 meter höga passet.

Vägen ner till Posof var ett av de roligaste stycken som jag någonsin cyklat. Under den 15 kilometer långa sträckan så fick jag ofta leda eller bära cykeln genom snödrivor som gick mig upp till låren, ibland gick det att cykla men jag klarade aldrig någon längre sträcka innan jag slant omkull och blev liggande på rygg eller på mage eller på sidan. En gång så kom jag allt för fort och kunde inte bromsa in innan en snödriva gjorde jobbet åt mig och som gav resultatet att jag gjorde en frivolt över styret och blev liggande på rygg i snön. Fantastiskt kul. Och det var fantastiskt vackert.

img_3765.jpgimg_3767.jpgimg_3771.jpgimg_3764.jpgimg_3768.jpg

Jag stannade i Posof en natt innan jag dagen efter korsade gränsen till Georgien. Jag förväntade mig helvetet på sträckan mellan Posof och den georgiska staden Akhaltsikh – på vissa kartor så visas inte ens vägen och alla säger att sträckan är i ett bedrövligt skick. Jag hade helt enkelt ställt in mig på att leda cykeln den 35 kilometer långa sträckan mellan byarna. Verkligheten var dock mycket enklare. Det var kanske den lättaste dagsetapp som jag haft sen jag lämnade Erzurum. Vägen var såklart inte den bästa, men det gick ofta att cykla utan några större bekymmer och jag gjorde biten på dryga fyra timmar, gränskontrollen inkluderad.

Jag kände med en gång att jag skulle komma att tycka om Georgien och dess supersköna men alkoholbesatta människor. (Jag blev bjuden på X antal snapsar, en flaska sprit och en liter vin inom 48 timmar i landet…)

Natt nummer två i Georgien så tältade jag bakom några buskar strax utanfor staden Gori (Josef Stalins födelsestad) och när jag ledde cykeln till den tänkta tältplatsen så träffade jag på en jägare och efter det att vi pratat en stund och han verkligen fått in att jag frivilligt sov utomhus så försvann han, bara för att en timme senare komma tillbaka med en kasse bröd, en bit kött och en halvflaska nyponsprit. Vi började äta tillsammans och när han öppnade flaska så tog han sig ett par rejäla klunkar och pekade efteråt upp i himlen med sitt ena pekfinger och hällde därefter ut en skvatt på marken som förvandlade den vita snön till en röd sörja. Sen gjorde jag likadant. Alkoholen värmde skönt under natten.

Jag cyklade i två långa dagar under vilka bergen försvann ifrån min omedelbara närhet och istället höll sig sansade på ett respektfullt avstånd. Snön började försvinna allt mer ju närmare Tbilisi som jag kom och det var rent av som att våren hade kommit tidigt till Kaukasus i år. Ofta så stannade jag för en kopp kaffe som de gamla gummorna aldrig ville ha betalt för, jag stannade till på en marknad och en tillsynes uråldrig gumma öste ner äpplen i en av mina cykelväskor. Jag sa till att det räckte flera gånger, men hon la bara ena handen på hjärtat och sa något på sitt språk och fortsatte att ösa. Jag stannade till på en restaurang för en portion pasta och när jag cyklade därifrån så hade jag fått en liter georgiskt vin som gåva. När jag senare nådde centrala Tbilisi och börjat fråga runt efter Marjanashvili metrostation så frågade jag en herre efter vägen som inte förstod engelska. Sekunden efter så kommer det fram en ung tjej som sa att hon hade hört min fråga och sen pekade hon ut rätt riktning.

lars-001.jpglars-009.jpglars-010.jpglars-006.jpgsolochvag2.jpg

Camping with wolves

Tbilisi var schysst. Att slå ihjäl större delen av en vecka i staden samtidigt som jag hoppades på att min visumansökan skulle klara av att stå på benen matchen ut mot de fruktade byråkraterna på Azerbaijans ambassad var således hur enkelt som helst. Av bara farten så stannade jag rent av ett par dagar extra efter att matchen var vunnen.

Men tillslut så slet jag mig och började cykla emot gränsstaden Lagodekhi cirka 14 mil bort. Om jag ska vara riktigt ärlig så var sträckan nordost om huvudstaden inte riktigt lika rolig som mellan turkiska gränsen och Tbilisi. Förutom att vintern en gång för alla tog ett steg bakåt och släppte fram en halvvarm och vacker vår så hände det inte så värst mycket under de här dagarna.

Jag fick dock erfara den mycket georgiska ovanan att byar aldrig slutar där de borde. Jag köpte en flaska Pepsi som jag tänkte dricka till kvällsmaten. Tanken var helt enkelt att cykla ut ur byn och slå upp tältet på första bästa plats. Fast tre mil senare så hade byn fortfarande inte slutat och när jag såg på en skylt att det bara var 5 kilometer kvar till Lagodekhi och jag samtidigt kom fram till en korsning där staden samt Azerbaijan låg åt höger så fortsatte jag rätt fram. Jag frågade ett par bybor om det gick för sig att campa en natt borta vid de där kullarna och pekade bort mot dem. (Jag la sen till att jag skulle klättra lite i bergen som låg precis bakom kullarna dagen efter. Det hade jag inte alls tänkt. Varför jag sa så vet jag inte… Kanske för att ha någon sorts ursäkt för att slå upp tältet? Som om ursäkter skulle behövas i Georgien!) Byborna svarade naturligtvis att det gick bra och jag cyklade bort och slog upp tältet i skogsbrynet vid kullarnas fot.

Jag lagade lite nudlar och drack min Pepsi och rätt som det var så hörde jag de karaktärsfulla ylen av en vargflock. Mitt livs första vargflock! Först så förstod jag inte vad det var jag hörde. Det lät så annorlunda än vad jag trott. Mycket gällare. Men när jag förstod: VARGAR! Jag har VARGAR utanför tältet. Nar jag väl förstod vad det var jag egentligen hörde så förvandlades deras skri till fyrverkeri. Bengaliska eldar. Innan den första vargens skri hade dött ut så började nästa vargs skri klättra mot toppen. Vargflockens uråldriga toner gick upp och ner, upp och ner och jag låg i tältet och tänkte på bengaliska eldar. Det var fantastiskt! Jag låg i mörkret och bara njöt av upplevelsen. Precis som när jag cyklade bredvid elefanterna i Tanzania, eller när jag såg valen i Australien eller giraffen som jag nästan krockade med i Zimbabwe så kommer ljuden av vargflocken i Georgien att leva väldigt länge i mitt minne. Jag hörde flocken upprepade gånger under natten. Ibland långt bort och ibland väldigt nära.

Efter vargarna så kom poliserna. De kom tidigt på morgonen och efter det att vi sagt godmorgon till varandra så talade de om att jag inte fick vandra något i bergen, som jag ju sagt att jag skulle. Varför jag inte fick det förstod jag aldrig, men jag antar att det hade med närheten till Ryssland att göra. (Moder Ryssland väntade endast cirka 20 kilometer därifrån och området på andra sidan bergen – Tjetjenien och Dagestan är ju som bekant en smula oroligt) Jag lovade att jag skulle ”strunta” i bergen och istället cykla direkt till Lagodekhi. När poliserna var klara med sitt egentliga ärende så frågade de om jag hade hört vargflocken under natten.

En stund senare när jag höll på att plocka ner tältet sa fick jag besök av den mycket sällsynta bruna georgiska skogskossan:

lars-004.jpg

Efter besöket av den mycket sällsynta bruna georgiska skogskossan så korsade jag gränsen till Azerbaijan:

lars-005.jpg

Jag erkänner att Azerbaijan utan karta inte var en höjdare. Trots att vägen till en början gick parallellt med bergen och var vacker så var det allt for mycket liv och rörelse för min smak. Byar som aldrig slutar, bilförare med tvångstankar (För de kan väl knappast inte tro på fullt allvar att jag tycker det är kul när de lägger hela kroppstyngden på den trimmade tutan?) De som inte hade någon bil och därför ingen möjlighet att tuta på mig löste det hela genom att istället busvissla mig rätt i öronen när jag trampade förbi. Alltså: Efter ett par veckor i Azerbaijan så blev jag nästan döv.

Jag visste att det gick en mindre väg uppe i bergen men eftersom jag inte hade en karta och inte är så värst bra på azeri så hittade jag aldrig dit. Istället så var det enda jag kunde göra att fråga folk efter ”Baku” och helt enkelt cykla dit de pekade.

Jag hade tänkt stanna ett par dagar i bergsstaden Seki men när jag förstod att hotellägarna förespråkade en lokalvariant av apartheidsystemet så övergav jag den iden. När jag kom till staden så cyklade jag fram till ett litet hus med en turistinformation där jag hörde mig för om billigt boende i staden. Det bästa alternativet visade sig vara ett gammalt caravanserai. Personalen på turistinformationen ringde upp dem och fick svaret att ett rum skulle kosta 12 manat. Det var ok tycket jag och kvinnan som ringt följde mig till hotellet. Snällt. Väl där så fick hotellreceptionisten se att min hudfärg är lite ljusare än på de flesta ifrån Azerbaijan och därför kostade nu ett rum 20 manat. Fuck off! Jag cyklade ut ur staden och tältade bakom en vassrugge istället.

vass.jpgberg-3.jpglars-007.jpgazer.jpgsista.jpg

Ett par dagar senare så kom jag till en annan stad där jag stannade ett par nätter på hotell. Tyvärr frågade jag aldrig vad staden hette. På hotellrummet fanns det ett värmeelement som man kunde laga mat på! Lyx! Dagarna gick och cyklingen var som sagt inte så där jättekul, men 15 mil utanför Baku blev naturen lite mer spännande igen med lite berg att trampa over.

Efter några dagar i Baku så var det dags att åka hem. Dels för att jobba ihop en ny reskassa och dels för att börja planera nästa tripp lite försiktigt…

Feedback är alltid kul! Skriv en rad i gästboken!