The Lost Cyclist: In the heart of the Pamir Mountains

Det var under en kväll på Sjätte Tunnan i Stockholm som jag först hörde talas om den avlägsna dalen. Den mörka källaren, de bastanta ekborden, de levande ljusen och muggarna med mjöd bildade en närmast elektriskt stämning där vi hukade över våra kartor. Övriga gäster sneglade nyfiket på oss. Stirrade i smyg, eller ställde frågor. Vi svarade men återvände snabbt till de tummade papperskartorna. Bartangdalen. Troligen den svåraste och ovanligaste av rutterna genom de fästningslika Pamirbergen i östra Tadzjikistan. Månader senare konfronterades vi flera gånger av andra cyklisters omdömen: -Bartang? – Jag har hört att det är mer en trekkingrutt än en väg, sa en tysk. -Bartang? -Jag har hört folk som fått bära sin utrustning, en väska i taget, över stenras, sa en annan. -Bartang? Ni kommer få vada med iskallt vatten upp till midjan, sa en tredje.

One does not simply cycle through Bartang Valley.

Men den här berättelsen börjar varken i Stockholm eller i Pamirbergen, utan den börjar under en varm dag i västra Kazakstan med att min resa gick åt helvete. En sväng åt höger var allt som krävdes, sen var det över. Jag kände hur jag sjönk ner någon centimeter och hur cykeln började låta annorlunda. Bakfälgen var av. Det har hänt en gång förut, i Namibia för tio år sen. Då hade jag fyra mil till en kvalitativ cykelbutik. Den här gången hade jag cirka två hundra mil. Dessutom med ett snabbt tickande visum i passet. Ändå drog jag ut på beslutet en hel förmiddag. Det enda realistiska var att lägga om planerna för kommande veckor och skippa nonstop-cyklandet. Jag valde att flyga till Almaty för att laga cykeln och sen lägga tiden på bergen i Kirgizistan istället för på stäppen i Kazakstan. Det svider en smula än i dag, men beslutet var helt rätt. En gång i tiden hade jag kanske skaffat ett nytt visum och flugit tillbaka och fortsatt från punkten där cykeln gick sönder – men inte idag. Det finns roligare saker att ägna sig åt. Istället beslöt jag mig för att jag helt enkelt ska se den här resan som två olika. Den första gick från Sverige till Atyrau vid Kaspiska Havet och den andra kommer att gå från Dushanbe i Tadzjikistan till Ulan-Bator i Mongoliet. Sträckan mellan Almaty och Dushanbe varierade jag med cykel, buss och lastbil.

IMG_7305
En av få bilder från västra Kazakstan. Värmen var olidlig och jag har lagt saker på tältet för att få skugga. Ligga utanför tältet omöjliggjordes av stora aggressiva flugor som inte var trevliga för fem öre.

IMG_7678
På väg till en campingplats i Kirgizistan (Precis norr om Song-Kul). Detta utspelade sig före historierna i bloggen, kanske berättar jag om det en annan gång.

kyrg
Vägen upp Kalmak Pass. Vacker verklighet, överredigerad bild.

IMG_7316
Jag campade på toppen på Kalmak Pass (3400 möh typ) för att få känna på lite kyla. Det regnade, snöade, blåste och haglade hela kvällen.

IMG_7689
Moldo Ashuu Pass. Ett av de finaste jag gjort. Pass som detta förtjänas att cyklas uppåt, men tyvärr rullade jag ner för det.

Det var med en härlig känsla som vi lämnade det kokheta Dushanbe bakom oss. Till en början var vägen ganska ointressant, bred asfalt varierat med sanslöst dåliga stenpartier, men ju längre österut vi kom desto bättre blev det. Landskapet var kuperat, kullarna gula av torrt gräs och i vägkanten stod fruktförsäljare och sålde äpplen och vattenmeloner. Det var varmt och kvavt men nätterna var förvånansvärt svala. Det hela flöt på bra ända till vi cyklade in i en checkpoint utanför den lilla byn Chumdon. Militärpolisen var barsk men samtidigt vänlig.

– Give me copy of passport.
– Sorry, no copy.
– Give me copy of passport.
– Sorry no copy.
– You must give copy of passport.
– Sorry no copy.
– Copy passport!
– Sorry no copy.
– You can go.

Vi hade nog varsin passkopia i packningen, men det var för jobbigt att leta reda på den och jag ansåg att jag själv är i större behov av en kopia av mitt pass än vad några soldater i Tadzjikistan är av samma papper. I närheten av kontrollen hittade vi även en tysk och en taiwanesisk cyklist i skuggan under ett träd. De lagade en punktering och vi utbytte väginformation. -Bartang Valley? sa tysken. – Jag har hört att det är mer en trekkingrutt än en väg.

Vi lämnade cyklisterna och den papperslösa militärpolisen och började trampa uppför etappens första bergspass, det cirka 3200 meter höga Sagirdasht Pass. Det var ett roligt och vackert pass och vi campade på tre tusen meters höjd, precis vid vägen med sagolik utsikt över bergen och dalarna och de fjärran molnen, och vägen under oss som blev mindre och mindre innan den till sist försvann i en gulröd kanjon hundratals höjdmeter nedanför oss. Medan vi lagade mat steg månen upp och stjärnorna tändes på himlen och temperaturen föll tills det nästan var kallt och vardagen hemma i Sverige existerade inte genom annat än minnen.

IMG_7372
Nästan uppe på toppen av Sagirdasht Pass…

IMG_7383
Fin cykling under de första dagarna längs Pamir Highway…

IMG_7386
På vägen ner ifrån Sagirdasht Pass…

Vi tog oss över passet och rullade ner på andra sidan. I botten på dalen fanns en brun flod vid namn Panj. Förutom att utgöra gränsen till Afghanistan rinner den även ut i Amu-Darya, den legenderiska flod som under antiken var känd som Oxus och som Alexander den Store en gång i tiden korsade.

Under en handfull dagar cyklade vi längs med vattnet och kunde i godan ro studera livet i grannlandet. Det vi såg påminde om miljöskildringarna i Khaled Hosseinis böcker. De bruna karga bergen, träden som växer runt bäckarna som rinner ner från de branta sluttningarna, lerhusen och invånarnas vardagsbestyr. Ibland ropade vi glada hälsningar till varandra eller så lyfte vi våra armar över våra huvuden och vinkade. På ena sidan två svenska turister och på andra sidan vanliga fattiga afghaner i ett land så oerhört förstört av människor med makt, förstört av alla, från presidenter till inskränkta analfabetiska stamhövdingar med kalasjnikovs.

DSC_0786
Jag och grönskan i Afghanistan…

DSC_0803
Tältet, floden och Afghanistan…

Några dagar senare var det dags med ännu ett möte med de uniformerade. Luckan där jag räckte över passen till mannen var placerad längs en solvägg utan skugga. Följande samtal utspelade sig under en kvart (långa pausar) då mannen höll på våra dokument:

-Is it hot?
-Yes.
-Tourist?
-Yes.
-You have to give me five dollars!
-No
-You give me money!
-No.
-Give me three dollars!
-No, I won´t give you anything. Corruption is illegal and I don´t want to break the law.
-Give me two dollar!
-No.
Give me a dollar!
-No, I need my money for food.
-You need money for food?

Den uniformerade räckte över en sedel, skakade på huvudet och skrattade till, och gav oss tillbaka våra pass. Det var andra gången på den här resan som män i uniform först pressat mig på pengar, men då det till sist har slutat med att jag cyklat därifrån med lite av deras. Första gången var det ett par poliser vid en kontroll längs en väg i södra Ryssland.

Efter några dagar av uppladdning, sjukdom och vila i byn Rushan var det dags. Några kilometer söder om byn finns en söndervittrad och rostig skylt i vägkanten. Åker du någon gång samma väg så kanske du kommer att se den. Den är blå med bokstäver som en gång var vita och en pil som pekar österut. Alfabetet är kyrillisk. Texten på den lyder Бартанг. Den mest mytiska väg i denna del av Centralasien. Ni kommer få vada med iskallt vatten upp till midjan. Jag har hört folk som fått bära sin utrustning, en väska i taget, över stenras.

Vi svängde av, hjärtat bultade och jag log för mig själv. Inom mig bubblade ungefär samma vilda känsla av äventyr och frihet som jag hade haft när jag och Alessio cyklade mellan Wadi Halfa och Dongola den där gången för tio år sen. Idag är den sträckan i Sudan asfalterad, när vi gjorde den fanns där bara spår i sanden. Bartang River Road är inte asfalterad.

Eller ska jag vara helt ärlig så var den faktiskt asfalterad i över tio kilometer innan gruset och vattnet tog överhand. Första natten campade vi bakom några stora mossbelupna stenblock som en gång i tiden rullat ner från bergen och slagit sig till ro vid vägkanten likt förstenade jättar. Vi kokade en stor portion potatissoppa med morötter, lök och paprika. Energin måltiden gav skulle komma att användas. Vi befann oss på cirka två tusen meters höjd. När vi nio dagar senare rullade ut i andra änden av dalen hade vi dubblat den siffran.

Bartangfloden flöt fram ett stenkast bort. Den var lugn och tyst och långt ifrån det rytande och rasande monster som den och många av dess biflöden tidvis skulle förvandlas till längre upp i dalen. Floden var oberäknelig. Floden var en hamnskiftare. Dagen efter mötte vi två fransmän. De kom gående och det visade sig att de hade vandrat längs vägen i tre dagar. En av dem pekade på våra cyklar och berättade på dålig engelska att de också var cyklister. Sen visade de en väska av ett känt märke. Det var allt som de hade kvar av sin utrustning. Samtalet blev en aning stressat efter det, vi var taggade på att fortsätta eftersom vi redan vilat allt för länge i vägkanten, så vi ursäktade oss och efter diverse lyckoönskningar fortsatte de två sin vandring tillbaka mot civilisationen. Efteråt frågade vi oss själva varför vi ändå inte hade ställt fler frågor. Hur hade de blivit av med sina cyklar? Vad hade hänt med deras väskor? Vi vet såklart inte med säkerhet, men när vi räknade efter var de troligen hade befunnit sig tre dagar tidigare så insåg vi att de sannolikt förlorat sina ägodelar till en av flodens rasande biflöden. Vi korsade själva samma vatten några dagar senare och när jag först bar över mina bakväskor var det obehagligt nära att vattnet slog undan mina ben och därmed lika nära att både jag och packningen skulle följa med den rasande floden gud vet vart. Men jag tippar på till samma ställe som fransmännens cyklar.

DSC_0924
Bartangdalen…

DSC_0909
Fel väg. Några hundra meter längre fram fick vi vända om då en stor del av vägen rasat ner i floden. Vi hittade en annan väg, som såklart tog minst en timme extra…

DSC_0902
Bartangdalen…

IMG_7396
Elvira cyklar i Tadzjikistan…

Vi tog oss över floden med en teknik som jag redan hintat om. Väskorna och cyklarna för sig. Det blev tre vändor. Sista gången var jag riktigt trött och fick stanna upp i en grundare del för att koncentrera mig, för att samla mig, för att andas. Vattnet var för rasande för misstag. Visst, att tappa balansen skulle troligen inte innebära direktpass till Nangijala, men väl obehaglig panikkänsla, och sönderskrapad lekamen där jag skulle kravla upp ur floden fem till tio meter längre ner. Dessutom skulle halva packningen varit borta eller i bästa fall oduglig innan den torkat. Som ni förstår hade vi ingen lust att låta floden vinna den här fighten. En sista bredbent kräftgång så var vi och all utrustning säkrad på den östra stranden. En stunds vila följde. Vi var glada och upprymda över att ha klarat ett av dalens mes ökända hinder. Jag har aldrig gillat kallt vatten och jag avstår gärna från att duscha annat än varmt. Människor som badar frivilligt i isvakar förstår jag mig inte på alls. De brukar hävda att det minsann är skööönt efteråt. Jaha? Det är skönt när boxare slutar att slå kedjeslag i magen på en också – men för den sakens skull så brukar jag inte be boxare att slå mig. Även om det råkar vara skönt när han slutar. Nåväl, det vara bara en parentes. Var var vi nu?

IMG_7818
Den svåraste flodkorsning jag gjort…

IMG_7795
Elviras korsning…

DSC_0990
Detta är nog tredje vändan, vid första så var jag på vippen att följa med floden. Men jag lärde mig exakt var och hur jag skulle gå över. Som alltid ser allt fjuttigare ut på bilder, vattnet var jobbigt i verkligheten.

Den första halvan av färden gick genom en smal kanjon i vars botten floden flöt fram. Väggarna var skyhöga och ofta röda eller grå. Ibland öppnades dalen upp och vi rullade in i någon liten by. I utkanten i en av dessa byar fanns en informationsskylt som sa att området var ett naturreservat och att flera ovanliga däggdjur, bland annat de enorma Marco Polo-fåren som kan väga över två hundra kilo, fanns i reservatet. I en annan by hittade vi senare en skalle från ett av dessa får inne i en liten mörk handelsbod, och vi frågade oss själva om det vi såg var bevis på tjuvjakt. Ett annat djur som enligt informationsskylten skulle finnas i de närliggande bergen var den mytomspunna snöleoparden. -Har ni tur kanske ni får se en, stod det på skylten. Jag log och kom att tänka på en intervju med en parkvakt som jag läst. Han hade jobbat i ett naturreservat med snöleoparder i Centralasien i trettio år. Och han hade aldrig sett skymten av djuren under de åren. -De är som spöken, förklarade han för journalisten. Så ja, vi skulle verkligen behöva tur för att få se ett exemplar under de nio dagarna i Bartangdalen. Och mycket riktigt. Vi fick aldrig se några snöleoparder.

DSC_0304
Inte skallen i handelsboden. Den här låg på gränsen mellan Tadzjikistan och Kirgizistan.

DSC_0119
Ett horn som jag hittade dag åtta i Bartangdalen.

DSC_0932
Inga snöleoparder men väl vacker natur!

IMG_7788
Jag har aldrig tidigare sett en väg gå så nära en flod. Ibland var vattnet bara några decimeter under vägen.

IMG_7430
Bartang!

IMG_7412
The Bartang River Road

Vi närmade oss mitten av dalen. Kanjonen började bli bredare, större, mäktigare. Dess sidor bestod ofta av lösa stenar som låg stapplade på varandra och bildade ett slags lutande stenrösen, eller förstenade laviner, hundratals meter höga och på vissa sätt inte helt olika sidorna på Egyptens pyramider. Jag funderade på vad som skulle hända om jag skulle lyfta bort en av de understa stenarna. Skulle hela väggen kollapsa eller skulle ingenting hända? Jag tänkte inte prova. Precis under dessa stenblock slingrade sig ofta vägen fram och vi ledde cyklarna framåt medan vi slängde oroliga blickar upp mot stenväggarna med förhoppning om att slippa se fallande stenar på väg mot oss. När det väl hände var det inte mina ögon som registrerade vad som höll på att hända. Det var mina öron. Det var ett ljud som jag först misstog för en bilmotor men som snabbt växte till det kanske mest obehagliga jag varit med om på resande fot. Vi hade tältat bakom ett fem meter högt stenblock just för att skydda oss mot fallande stenar när ljudet kom och tog över allt. Det började på samma trevande sätt som tropiska regn. En droppe. En sten. Ännu en droppe, ännu en sten. Innan man vet ordet av så faller regnet och tar man inte skydd så är det kört. Jag sprang runt klippblocket där vi tältat och slängde en panikartad blick upp mot stenröset. Jag såg stenar rulla nerför sluttningen likt huvuden i en gammal ond saga. Ljudet av ett berg som höll på att kollapsa. Jag blir ytterst sällan rädd på mina resor. Men nu var jag rädd. Jag hoppade upp på ett meterhögt klippblock i skydd bakom det stora klippblocket och skrek efter Elvira för full hals. Jag såg henne inte, men jag visste att hon var mycket närmare berget som föll isär än vad jag var. Jag skrek igen. Jag såg henne inte, men jag skrek samma ord gång på gång på gång. Spring. Spring. Spring. Huvuden rullade ner i från berget i ofattbar hastighet. De rörde upp sand och krossade allt i sin väg och bildade ett moln som tog upp en tredjedel av den synbara himlen. Jag såg henne plötsligt, vansinnigt springandes emot mig, emot säkerheten bakom klippan, med sandmolnet bakom sig, och över sig, med en rulle vitt toalettpapper i ena handen. Bakom henne föll huvuden nerifrån berget med vidriga rasslande ljud. Jag fortsatte att vråla samma ord, om och om igen. Spring. Spring. Spring. Till slut hoppade hon in bakom klippan, stapplade förbi mig, svårt andfådd och svärande som en gammal sjöman. Och hämtade kameran.

IMG_7441
Campingplatsen, klippblocket, cyklarna och berget som föll. Återigen: allt ser fjuttigt ut på bilderna, skalan var i verkligheten enorm. 

DSC_1023
Bilden som Elvira tog i skydd bakom klippan. Sandmolnet har till stor del redan lösts upp. Det täckte nästan all himmel på bilden någon minut tidigare. Det kanske mest obehagliga som jag varit med om var så gott som över.

jones2
Ungefär så här såg det ut när Elvira sprang för livet. Byt ut piskan Indiana Jones har i handen mot toalettpapper så har ni det. 

När vi gav oss av från vår plats bakom stenblocket fanns det fortfarande sand och damm i luften. Som en påminnelse. Vi var spända och våra blickar låg mer uppe på bergsväggen än på vägen framför oss. Sakta men säkert lämnade vi platsen bakom oss och klättrade allt högre upp i dalen. Den sjätte dagen nådde vi byn Kudara. Det var den sista byn i dalen och under de sista tre dagarna var vi helt själva, med undantag av en familj herdar som bodde en och en halv dag öster om byn. Vi såg ytterligare ett par herdar under de sista dagarna och dessutom två, tre bilar. Inte riktigt den isolerade ödemark som vi hoppats på, men nära nog. I byarna längs Bartangdalen fanns det ibland en och annan affär, men ofta hade de ingenting som cyklister vill ha. Vi kunde ibland få tag i ägg, kex, godisklubbor och salt. Dessutom kunde vi ofta köpa något torrt bröd och fina färska morötter och potatis direkt av invånarna. Resten av maten bar vi med oss från början. Vatten tog vi från bäckar och källor som rann ut från bergen.

IMG_7824
Det blev en del pushande i dalen…

IMG_7833
Flod eller väg?

DSC_1045
Bäst att se upp för fallande stenar…

IMG_7424
Bartang

DSC_0957
Spanar på utsikten…

IMG_7844
Elvira forcerar ännu en flod. Denna var som tur var liten.

IMG_7850
På väg upp till platån (hitta cyklisten!)

DSC_1077
Klättring ut ur dalen…

IMG_7859
På väg ut ur dalen…

Vi lämnade Bartangfloden och började istället följa Kudarafloden. Grönskan kom tillbaka och träd och buskar blev återigen vanliga. En och en halv dag efter att vi lämnat Kudara började vi klättra upp till en platå. Vi kämpade uppför i några timmar men blev förvånade över hur snabbt och lätt det gick. Utsikten från klättringen var oerhört vacker. Väl uppe slog vi läger i skydd mot vinden bakom resterna av en gammal herdebosättning. Dagen efter blev vi inbjudna på te hos några andra herdar, de var fattiga, isolerade och hårt arbetande människor. Strax efter passerade vi ett mönster i marken. Stenar hade en gång i tiden lagts på plats av för mig okända människor i en okänd tid. Det enda jag hittar när jag snabbgooglar är ord och påståenden om att det är en ”ancient lunar calender” men inget mer. Inget om hur gammal den är eller vilken civilisation som byggde den. Min enda gissning är att den härstammar från Induskulturen, de använde sig av månkalendrar, men jag tror inte att den sträckte sig så här långt norrut. Om någon av mina läsare vet mer, skriv gärna en rad.

IMG_7467
En bit av den mystiska månkalendern…

IMG_7466
Ännu en bit…

DSC_0031
Inne i herdestugan. Fika.

IMG_7868
Sista chokladpausen i Bartangdalen…

IMG_7880
Kanske min favoritdel av hela turen…

DSC_0115
Var tvungen att vila lite…

IMG_7891
Sista campingen längs Bartangrutten…

Cyklingen på platån var annorlunda än nere i dalen. Först och främst gick det att cykla utan att hela tiden behöva stanna och leda cykeln. Dessutom var landskapet betydligt öppnare så vi såg snöklädda jätteberg på avstånd. Ibland i alla väderstreck. Vi trampade vidare och till sist såg vi det som vi pratat så mycket om. Först var den bara en blå strimma i fjärran, mer som en hägring än verklighet. Karakolsjön. En gång i tiden hade Marco Polo slagit läger vid dess strand. Några hundra år senare gjorde Sven Hedin samma sak. Nu var det snart vår tur. Vi tog en sista chokladpaus och sen cyklade vi den sista biten på den sista biten grus och nådde asfalten på Pamir Highway nio dagar efter att vi lämnat den. Trehundra kilometer av grus, sten, sand och vatten var över. Bartangdalen var – som man brukar säga – historia.

IMG_7489
Underbar platåcykling. Önskar att all långfärdscykling kunde vara så här.

IMG_7470
Elvira 

IMG_7477
Det var så fint!

DSC_0150
Dag nio

DSC_0094
Det var ingen idé att cykla längs spåren. Det var bara att hålla en östlig kurs så skulle vi träffa på Pamir Highway förr eller senare.

DSC_0065
Sista dagen. Någon mil från asfalten.

DSC_0173
Och så kom då stunden då vi nådde den asfalterade Pamir Highway… Vemod och glädje på en och samma gång.

IMG_7914
Elvira på Pamir Highway

IMG_7924
Karakolsjön, Tadzjikistan

IMG_7499
Mitt tält i närheten av Karakol Lake. Både Marco Polo och Sven Hedin har en gång i tiden slagit läger vid sjön.

IMG_7508
Under fruktansvärd motvind nådde vi till sist det 4280 meter höga Kyzylart Pass mellan Tadzjikistan och Kirgizistan. 

DSC_0281
Pamir Highway!

Det var länge sen jag skrev sist och jag ber trogna läsare om ursäkt. Jag tackar även för microsponsringen som ibland kommer in (Paypal HÄR eller Svish på 0722 966 454 ) – den har verkligen behövts eftersom osannolikt mycket utrustning gått/regnat sönder den här turen. Ni ska verkligen ha ett stort rejält tack!

Glöm inte att ni kan följa mig på Instagram och Facebook!

Elvira kan ni följa på hennes blogg Bikesyndrome och på hennes Facebook!

Vi hörs!

/Lars

posted: The Road to Xanadu 2016 | tagged: , , , ,

Comments are closed.