The Lost Cyclist – Russia: Mud, Sweat and Plains

Tre mil. Det var så länge som jag stod ut på vägen mellan Smolensk och Roslavi. Duggregn, motvind, lastbilar. En busskur förvandlades spontant till en ledningscentral där jag allt mer desperat började leta efter alternativ. Till sist hittade jag en lösning. Jag behövde bara korsa de båda vägbanorna och cykla tillbaka några hundra meter. Där skulle ett spår finnas, ett spår som skulle leda till en väg som i sin tur skulle ta mig till Elnya och vidare österut till gud vet vart. Perfekt. Jag vände tillbaka.

IMG_6776
Spåret…

Mycket av tiden i Ryssland skulle te sig så här. Jakt på småvägar och stigar. Flykt från de större vägarna. Men ibland var det precis tvärtom. Flykt från småvägar. Oftast gick det bra, andra gånger gjorde det inte det. Ett par gånger fastnade jag mitt ute i ingenstans. Alla turer och händelser, tankar och upplevelser har jag ingen som helst möjlighet att dela med mig av, det har helt enkelt hänt för mycket. På ett annat plan har det knappt hänt någonting alls.

Ryssland var många gånger besvärligt. Jag säger inte att det var hårt eller jobbigt, för det var det inte. Men veckorna var, av orsaker jag inte riktigt kan sätta fingret på, lite vildare, lite svårare, lite besvärligare, än vad de borde ha varit. Regnade det inte, vilket det oftast gjorde, så fanns det ingen väg. Fanns det en väg och solen sken så hade jag istället motvind. Och så vidare. Mitt i allt detta så gick mitt vevlager sönder så att jag fick trampa i en onaturlig sittställning i över trettio mil för att inte belasta kullagren i onödan. Ryssland ger och Ryssland tar, var ett mantra jag upprepade för mig själv varje dag. Karaktären på en väg eller område förändrades lika snabbt som jag knäpper med fingrarna. Ena stunden susade jag fram på en tyst fin asfaltsväg för att i nästa stund fastna i ett hav av lera av en sort jag aldrig någonsin sett maken till. Fem meter, tio på sin höjd – sen fick jag bära cykeln därifrån. Hjulen hade slutat rulla och börjat kana. Vid ett tillfälle bröt jag av stänkskärmarna för att få bort leran. Ryssarna kallar det för Rasputitsa – den väglösa årstiden. Det är samma tillstånd av lera och gyttja som fick fältmarskalk Bernard Montgomery att uttrycka orden: ”Rule 1, on page 1 of the book of war, is: ”Do not march on Moscow”. Various people have tried it, Napoleon and Hitler, and it is no good”.

Mitt första möte med leran tog sin början strax utanför byn Zmievka. Himlen mörknade. Svartnade. Jag hade bara cyklat cirka fem mil och det var för tidigt för att slå upp tältet. Men jag ville inte vara kvar på vägen i ovädret så jag började cykla mot en skogsdunge för att ta skydd. Dessvärre hann jag inte dit. Himlen mörknade än mer och stormen slog över mig likt sandstormen i Sydafrika den där gången. Jag hann kanske femtio meter ut på jordvägen när himlen öppnade sig och vägen förvandlades. Rasputitsa. Cykeln började glida fram och tillbaka på det svarta underlaget, den blev plötsligt oerhört tung och rätt som det var låg jag på rygg i diket. Resans andra vurpa var därmed ett faktum. Hela jag var gyttjig. Mina skor vägde säkert två kilo vardera. Jag reste cykeln och såg att hjulen var så igentäppta av gyttja att de inte rullade. Jag bar och drog cykeln in under träden och slog upp tält – som fortfarande är smutsigt av gyttja från den dagen.

IMG_6782
Dödslera. (Frågan är om det var jag eller Aftonbladet som kom på ordet)

De skumma, dystra, alkoholstinna småbyar som dominerade min första vecka i landet började sakta men säkert försvinna. De ersattes av större samhällen, trevligare människor, ljusare och mer hoppfull stämning och renare diken. Jag gillade Ryssland allt mer, men samtidigt blev det mer likt resten av Europa. Dessutom försvann småbyarna, och med dem de färggranna trähusen som jag tyckte om att titta på. Även de tillhörande telefonautomaterna försvann, det var synd för jag funderade alltid på vad rösten i andra änden skulle säga om det ringde och jag svarade.

IMG_6907
 -Va? Vad säger du?  Är inte världen vad den ser ut att vara? Maskiner? -Vem skulle vara den utvalde, menar du? Va? Vem? Jag!? Säger du att jag ska följa efter en vit kanin? Äh, dumheter. Klick.

Under mina första två veckor i landet hade jag ofta cyklat med träsk vid sidan om vägen. Först hade jag tyckte det var otroligt enformigt, speciellt när de alltid dök upp i samma stund som jag skulle börja leta sovplats. Då hade jag ingen aning om att jag några veckor senare skulle sakna dem. Det var några mil väster om staden Orel som skogen försvann. Och därmed träsken. Sen dess har jag nästan enbart cyklat med enorma åkrar vid min sida. Inte en småbondes åkrar – utan åkrar i industriell skala. Fält som i det närmaste sträckte sig över dagar, endast avbrutna av remsor av träd eller buskar som fungerade som en sorts gräns fälten emellan. Tacksamheten var stor över remsorna. De var inte vackra eller roliga som tältplats, men de gav ett gott skydd. Fast visst längtade jag tillbaka till träsken och skogarna längre norrut. Men ännu mer längtade jag till stäppen i öster och bergen i söder.

IMG_7081
Mitt hem! Jag är så stolt!

IMG_6778
Ett halvt sjunket hus i en sjö i en skog i Ryssland.

IMG_6938
Sista dagen med skog…

IMG_6916
Och med skogen försvann småbyarna och de små blå träkyrkorna.

Jag fick vända om vid ett par tillfällen. Första gången var när jag följde en vacker skogsväg mellan Elnya och Spas-Demensk. Vägen svängde norrut i ett antal kilometer. Sen österut. Och sen söderut. Det kändes helt onödigt, så när jag såg ett par hjulspår som svängde österut precis i början på avkroken norrut – så svängde jag av. Klart det är en genväg, tänkte jag. Först följde jag spåret, men sen försvann det till förmån av en gångstig. Det höga gräset nådde till axlarna på mig där jag satt på cykeln. Vid ett par tillfällen fick jag gå av och leda men mest kunde jag cykla. Jag erkänner att det kändes snopet att stigen sen slutade vi ett par hemmasnickrade älgtorn. Bakom dem fanns bara ett träsk. Jag fick vända om. Det sved lite. Men bara lite. Nån dag senare lämnade jag Smolenskaya Oblast och rullade in i Kaluzhskaya Oblast. Där emellan försvann vägen. Hur bilar gör vet jag inte, kanske åker de inte mellan Elnya och Spas-Demensk eller så finns det en hemlig väg, som inte syns på kartor och appar och som lokalbefolkningen gömmer när en utböling närmar sig. Eller också var det helt enkelt vägen jag cyklade på som var den riktiga vägen, den som förlaget Reise Know-How kallar för ”Main road” eller ”Route Principale”.

IMG_6898
Det var på den här fina grusvägen som jag cyklade…

IMG_6891
Men så hittade jag en genväg. Men som ni vet är genvägar…

IMG_6896
Bakom björkarna där, där dök älgtornen och träsket upp.

IMG_6905
Reise Know-Hows kartologer tycker detta är en Main Road som ska markers i gul färg. Well… 🙂

IMG_6906
Men in i Kaluzhskaya Oblast kom jag i alla fall.

Det sved desto mer andra gången jag vände om. Då tänkte jag att jag hade lärt mig min läxa – och dessutom kändes det som om jag inte kommit framåt alls de sista dagarna. Därför ska jag vara smart och hålla mig på den större vägen, tänkte jag. Den var ändå helt okej att cykla på. Den andra vägen, genvägen, var således kortare men en sträcka var enligt min GPS av okänd kvalité. Och ni får tänka på att detta hände under en tid då jag fortfarande drömde mardrömmar om Rasputitsa. Jag struntade därför i avtagsvägen och fortsatte cykla på huvudvägen. I några hundra meter. Sen såg jag hur hur den gick ner i en dal och att en lång uppförsbacke i motvind väntade på andra sidan. Det var varken backen eller motvinden som fick mig att rygga tillbaka. Utan det var att sträckan såg enormt tråkig ut. Äh, jag chansar på genvägen, tänkte jag. Jag cyklade tillbaka till avtagsvägen, och svängde höger. Under en stund rullade jag sakta nerför en backe på en katastrofalt dålig asfalt. Sista biten var brant och snart var jag nere i byn där själva genvägen skulle börja. Jag var nervös. Jag rullade fram till den. Jag tittade. Ett svart spår med grön åkermark på sidorna. Jag cyklade en bit. Fem meter. Sen slutade hjulen att snurra och kanade istället. Fast jag var beredd den här gången. Jag ramlade inte omkull. Jag släpade mig tillbaka till byn och tillbringade en kvart vid en vattenpump för att göra cykeln någorlunda ren från lera. Jag var inte på gott humör men accepterade mitt nederlag. Sen trampade jag upp för den långa backen, tillbaka till den större vägen. Vidare ner i dalen, upp för den långa tråkiga backen i motvind och passerade till sist genvägens östliga ände. Proceduren hade tagit en halv dag.

IMG_6995
Går det att komma fram? Jag provar!

IMG_6992
Några meter senare…

IMG_6998
En sista tillbakablick på byn där jag vände om…

 

IMG_7005
I en liten by nånstans…

Jag närmade mig floden Don. Under antiken ansåg di lärde att floden utgjorde gränsen mellan Europa och Asien. Det gillade jag. Asien. Plötsligt kändes det som jag kommit en bit i alla fall. Jag rullade fram på en ganska vacker asfaltsväg. Minns jag rätt så hade jag även vinden i ryggen. Jag hade på allvar börjat förstå att Ryssland ger och att Ryssland tar så jag höll tillbaka mina glädjekänslor en aning eftersom jag hade en känsla av att landet hade en överraskning på gång. För så här enkelt kan det väl inte vara? Mycket riktigt. I byn Kolodezhnoe tog vägen slut. Jag stannade vid ett hus och försökte få lite råd om hur jag skulle ta mig till nästa by, Belogore. Ett par män studerade kartan medan regnet droppade från skärmen på min keps. Omöjligt, sa de. – Cykla tillbaka. Istället tog jag mig till exakt den punkt där min GPS visade att grusvägen skulle börja. Jag hade sett spåren en stund tidigare. Det handlade inte om en grusväg, utan den vanliga svarta gyttjan. Rasputitsa. Spåren ledde upp och över en kulle. Kanske blir spåren till en väg väl på andra sidan, tänkte jag och började leda cykeln upp. Naturligtvis kunde jag inte använda spåren utan jag gick i gräset som nådde en bit över anklarna. Det gick bra och var inte speciellt jobbigt. Jag insåg att jag lika gärna kunde fortsätta att gå. Det var ingen jättelång sträcka, kanske åtta kilometer till Belogore. Ett par timmar när man leder en cykel i gräs i kuperad terräng. Jag fortsatte att leda cykeln och på toppen kom en herde fram och hälsade. Han tog i hand och ögonen visade att han tyckte det var roligt att det kom en utlänning på cykel förbi hans trakter. Jag berättade att jag startat i Sverige och är på väg till Mongoliet. Vi kunde knappt kommunicera med varandra på grund av språket, men jag fick känslan att herden förstod. De flesta människor gör inte det. Inte ens hemma i Sverige där språket flyter. Han var i 60-års åldern och jag undrade vad han hade gjort under Sovjettiden. Jag fick en känsla av att han inte alltid vaktat får och getter. Jag hade inte blivit förvånad om han varit stationerad i Centralasien och tillbringat varje minut av fritid uppe i bergen för att njuta av naturen och äventyret och friheten.

IMG_7010
På vägen ner efter samtalet med herden.

Jag fortsatte att gå. På andra sidan kullarna kunde jag bitvis cykla lite, men inga långa sträckor. Väl nere i dalen så gick spåret med gyttjiga åkrar på ena sidan och buskar och snår på andra. Jag ledde cykeln genom snåren, kanske i en timme. Det var här jag fick bryta av mina stänkskärmar för att kunna få loss leran och därigenom få hjulen att snurra i alla fall ett tag. Till sist nådde jag ett backkrön och fick för första gången syn på floden Don. Det var ett magnifikt ögonblick. Även här gick det att cykla lite försiktigt. Jag kom ner och gick längs med floden en lång stund innan vägen återigen började gå uppför. Det var mycket vackert och trots att jag befann mig på kanske tvåhundra meters höjd kändes det som om jag cyklade på en höghöjdsplatå någonstans i världen. Jag såg ett flertal stora rovfåglar och, till min stora glädje, flera stäppmurmeldjur. Jag slog läger mellan ett par björkar och hann sätta upp tältet innan det återigen började regna. På det stora hela var det en rolig och fin dag, trots Rasputitsa och att jag fick leda cykeln i några timmar.

IMG_7011
Lervägen längst till höger i bild, men den gick inte att använda.

IMG_7012
Men det var ändå ett fint område!

IMG_7009
Utsikt över Dondalen

IMG_7014
Upp över ett krön och där väntade min första rejäla vy över floden!

IMG_7023
Don och Surly. Ständig lerig cykel.

IMG_7027
Härlig cykling uppe på platån!

IMG_7025
Mera platå!

Dagen efter fortsatte jag att leda cykeln. Först ner i från  platån och sen över en stor grässlätt. Till sist såg jag en by och jag var tillbaka i civilisationen. Senare på dagen tog jag in på ett hotell i Pavlovsk. Jag kom att stanna två nätter. På vägen dit satt jag en stund på en vägkrog och snapsade vodka med en ryss. Det var ett av målen på den här resan och jag blev glad att jag fick chansen. Vid samma krog fanns en biltvätt där jag mutade killen som höll på att tvätta en stor lastbil att genast sluta med det och högtryckstvätta min cykel istället. Cash is King. Sen följde jag en stor väg med massiv trafik in till staden. Att ta in på hotell var ett impulsivt beslut, men jag var lite sliten och blöt och det regnade som vanligt och jag var lite less för jag tyckte det skulle vara kul att se Ryssland även i solsken. Saker ser ofta finare ut då. Dagen efter, vilodagen, var det solsken. Dagen efter det, cykeldagen, hann jag trampa nån timme innan det började regna. Å andra sidan hade temperaturen stigit mycket de senaste tio dagarna, så jag frös inte. Jag var bara blöt. Det är okej ändå, så länge sovsäcken är torr. Fast jag måste erkänna att jag inte joddlar av glädje när jag varje morgon får ta på mig våta skor.

Jag cyklade hårt dagen då jag lämnade Pavlovsk bakom mig. Efter cirka elva mil nådde jag byn Novaya Kriusha där jag fyllde på vatten. Sen följde jag den asfalterade vägen längs en av Donflodens mindre biflöden, byn fortsatte jämsides med mig. Kor och får betade på ängarna jag passerade. Det var vackert och rofyllt. I flera kilometer. Sen insåg jag att jag missat en avtagsväg. Jag cyklade tillbaka till byns centrum och frågade en kvinna efter vägen till Solonka. Hon pekade omedelbart på spåret jag som jag hade gjort mitt bästa för att ignorera. Ett svart spår med med gröna åkrar vid sidorna. Dödslera. Rasputitsa. Inga buskar eller snår att leda cykeln vid den här gången. En aningen större väg skulle börja fem till åtta kilometer längre fram. Jag kollade på spåret en lång stund. Det regnade. Solen höll på att gå ner. Fem till åtta kilometer. Jag skulle kunna cykla runt. Det gick en asfaltsväg. Det var sjutton mil. Det är en mysterium jag träffat på flera gånger i Ryssland. Att de struntar att bygga ihop samhällen med varandra. De flesta bilar klarar inte leran. Det går inte ens att gå på den. Traktorer klarar av den. Jag cyklade tillbaka till byns centrum, upp för en lång backe, där jag hade cyklat nerför en timme tidigare och slog upp mitt tält.

Dagen efter rullade jag fram till en utsiktsplats. Jag studerade träden i olika riktningar och jämförde med GPS:en och min kartapp. Jag kom fram till att jag hade tre alternativ. Jag kunde se att det gick en sorts allé av träd i en mer sydlig riktning i jämförelse med spåret mot Solonka. Där kanske jag skulle kunna leda cykeln? Alternativ två var ett spår som gick söderut, det var mycket längre och på sikt skulle det leda mig åt fel håll. Alternativ tre var att cykla tillbaka fyra mil och sen fortsätta runt hela området. Nästan två dagars cykling. Jag började med att cykla ner till byn igen. Det var tredje gången i backen. Jag hittade allén och insåg att det gick att leda cykeln. I alla fall just då. Jag testade en stund. Lade en kilometer bakom mig. Två. Insåg att jag inte orkade vända utan skulle köra på. Jag trodde att jag skulle få leda cykeln i trettio kilometer (eller vad jag nu skulle göra om allén tog slut och övergick i dödslera) men efter sju kilometer hittade jag ett spår som gick norrut och verkade gå ihop med vägen till Solonka, efter partiet med lera. Jag kunde cykla på spåret då det bestod mest av vanligt gräs. En stund senare hittade jag en väg, en riktigt grusväg med vanlig lera och vanliga vattenpölar. Jag blev på mycket gott humör. En stund senare var jag i Solonka där en av byns invånare hjälpte till att tvätta min cykel. Jag var extremt nöjd att jag gav området en chans till och att jag inte vände om.

IMG_20160503_111342
Enligt min navigationsutrustning så skulle det går en riktig väg här någonstans…

IMG_7035
Här kom jag ut efter sju kilometer…

IMG_7036
Och svängde vänster på det här spåret…

IMG_7039
Som efter en stund mynnade ut i den här vägen!

Det var det sista hindret på den här etappen. Inga fler jord- eller gyttjevägar var inplanerade. Planen var att rulla ner till Elista på relativt små asfaltsvägar. Det var en bra dag. Solen sken. Jag hade medvind. Jag skulle bara olja kedjan efter att ha rengjort den från gyttja. Det var då jag kände att hela vevpartiet satt löst. Jag antog att det var vevlagret som gått sönder, och det är bland det värsta som kan hända en cykel när du är ute mitt i ingenstans. Jag överlade med mig själv. Skulle jag ta bussen till en stad där jag kunde fixa ett nytt vevlager eller fortsätta cykla med vetskapen om att varje tramptag kan bli det sista och jag därmed strandad på landsbygden? Jag valde att fortsätta cykla. Jag stod aldrig upp, trampade inte så hårt i uppförsbackarna utan använde lägre växlar. Jag vet inte om det spelade nån roll, men oavsett klarade jag mig de dryga trettio milen till Volgodonsk. Jag hittade en cykelverkstad som jag blivit rekommenderad (Спасибо!) och killen sa att han nog skulle kunna fixa det på ett eller annat sätt. Det visade sig att jag var tvungen att fixa ett nytt vevlager samt ett nytt vevparti som passade. Det var ingen katastrof, både delarna gick på mindre än hundra kronor tillsammans. Fast jag tvivlar på att jag kommer använda dem resten av resan… Det var ett skönt gäng som jobbade i verkstaden och de tog inte betalt för arbetet, de bjöd på kvällsmat och lunch dagen efter. De sa att de kunde fixa nån plats för mig att övernatta på – men tyvärr hade jag redan betalat för hotell. När jag dagen efter cyklade till verkstaden för att säga adjö och tacka för all hjälp så blev jag istället intervjuad av rysk teve. Sen cyklade två killar med mig i sex mil innan de vände hemåt. Fantastiskt!

IMG_7072
Gänget och jag. Tack för allt!

IMG_7041
Det är en smula orättvist att bara visa bilder på skitvägar. Räknar vi kilometer så gick största delen av dem på sådana här vägar.

De sista tre dagarna gick snabbt och enkelt. Några regnskurar, hård motvind, ett par bilförare vars bil jag ska slå sönder med slägga om jag nån gång får chansen, ett par skällande jobbiga hundar, några tama gosiga katter, två sköldpaddor räddade från överkörningsdöden, ett par stora rovfåglar inom synhåll och de första smakproven på den centralasiatiska stäppen förgyllde min tid. Och så, efter 3209 kilometer, så rullade jag fram till det Gyllene Templet i Elista, Europas enda område där tibetansk buddhism är den största religionen. Surrealistiskt. Datumet var den tionde maj i nådens år 2016.

Nu drar jag snart söderut. The mountains are calling and I must go.

IMG_6819
Det stora buddhisttemplet i Elista och jag.

Feedback är skitkul, så skriv gärna nåt, så att jag vet att ni har läst. Donationer till ett och annat hotellrum och hjälp till ett ordentligt vevparti går också att göra: Swisha på 0722 966 454 eller donera genom den här sidan. Tack på förhand! Sen vill jag ta tillfället i akt att tacka er som donerade efter förra månadens inlägg. Fantastiskt! Ni som Swishade – jag skulle skicka ett privat tack till er, men jag vet inte hur. Jag hoppas i alla fall att ni ser detta.

Tack

Lars

posted: The Road to Xanadu 2016

Comments are closed.