Lost Cyclist: The Turkana Track

En människa som är besatt märker det inte själv. En människa som är besatt tycker själv att hennes handlingar är fullständigt normala. Att bli besatt av något handlar om att hela hjärnans belöningssystem ställer om sig och nästan går i baklås. I hjärnan finns ett beräkningsmaskineri som hela tiden oavbrutet räknar ut så att det ska bli så bra för individen som möjligt. Olika möjliga framtidsscenarion speglas mot varann och beroende på vilket scenario som tycks bli bäst ändras individens beteende därefter. Den här värderingen sker i mitthjärnan, i dom evolutionärt äldsta delarna i det limbiska systemet. Det limbiska systemet ligger normalt under hjärnbarkens kontroll. Det vill säga: det styrs vanligtvis av de intellektuellt mer överlägsna reflekterande delarna av hjärnan. Men inte när man är besatt. Då har det limbiska systemet tagit över och hjärnan värderar fram att det bara är en sak som har värde och allt annat är underordnat. Det finns bara ett mål. Inget annat betyder något. Den inre beräkningen har kommit fram till att det enda som skulle kunna ge belöning och lycka i framtiden är att nå just det ändamålet, och allt annat blir nedprioriterat. Det här leder till att andra beskriver en som besatt och inte tycker att man uppträder normalt.

-Bea Uusma

Senhösten 2019

En dag i november passerade jag berget Ngong. Berget som egentligen är en serie gröna kullar i utkanten av Nairobi syns från långt håll där de ligger som en barriär mellan det pulserande stadslivet och dalen i väster. Himlen var djupt blå och kryddades av utspridda bomullsmoln medan småvägarna som jag färdades på vid bergets fot bestod av den brända, heta rostliknande rödsanden som så ofta förknippas med Afrika. Det var här vid den östafrikanska savannens utkanter som Karen Blixen drev sin farm under det brittiska imperiets sista pustande år som stormakt. När jag cyklade förbi huset där hon hade bott var hennes kaffeplantage ett minne blott. Nairobi har växt så mycket att huset numera ligger inne i en förort, en förort vid namn Karen.

Det kändes fantastiskt att vara tillbaka på kontinenten efter drygt två år. När jag vid det tillfället flög ut ur Johannesburg efter att ha cyklat och liftat från Kapstaden via Namibia, Angola, Zambia och Botswana var jag sliten och trött på Afrika. Det var jag inte nu. Tvärtom. Det hade varit med stor glädje och spännande planer som jag hade landat i Nairobi några dagar tidigare. Ordspråket som säger att du kan lämna Afrika, men att Afrika aldrig kommer att lämna dig stämmer bra.

När jag hade passerat berget Ngong och rullat ner i Riftdalen möttes jag av en myriad av stigar och småvägar. Jag valde ut en lämplig kandidat och började trampa norrut. Efter att ha följt en sträcka med vägbygge började jag experimentera än mer med kreativa vägval och cyklade rätt ner i en ravin full med meterhöga stenblock och branta kanter (bättre än vägbygget). Att cykla gick naturligtvis inte. Det gick heller inte att leda cykeln. Jag log. Från Kenyas huvudstad till att bära cykeln på ryggen genom en stenig kanjon på mindre än en halv dag. Kanske ett nytt personligt rekord. Efter att jag rundat ett hörn och fick full vy över ravinen slutade jag att le. Stenbumlingarna fortsatte så långt ögat nådde. För att vara på den säkra sidan dumpade jag för en stund cykeln och tog mig femtio meter till fots. Ingen förbättring. Kanjonens sidor var omöjliga att klättra upp för. Jag gav upp och vände tillbaka (vägbygget är bättre).

Dagen var ännu inte till ända och gudarna hade mer bestraffning att dela ut. Skymningen närmade sig och jag funderade på att börja leta sovplats när jag plötsligt hörde ett bekant ljud. Bin. Någon sekund senare hade jag en svärm runt mig och under ett ångestfyllt ögonblick visste jag inte om svärmen bestod av några få individer – eller av tiotusen. Jag blev stucken ett halvdussin gånger i ansiktet varav tre på ett och samma öra. Öronsnibben svullnade upp rejält och fick mig att fundera på om svullna öronsnibbar kan explodera. Det gjorde den som tur var inte, men jag kunde heller inte sova på sidan. Den första dagen var till ända.

Den första campingplatsen.
På andra sidan Ngong hills.

Dagarna efter fortsatte jag norrut. Ibland på single tracks mitt ute i ingenstans, tidvis på fina grusvägar och emellanåt på ett par asfalterade transportsträckor. Jag såg Mount Suswa Conservancy på avstånd och efter att jag stannat till i byn Mai Mahiu cyklade jag upp för en lång uppförsbacke och svängde sen av mot Mount Longonot National Park. Tyvärr cyklade jag rätt in i en vägspärr med en stor skylt som skrek ut att det minsann var en privat väg. Efter en lång diskussion med en vakt så betalade jag honom några mynt för att han skulle använda sin telefon för att ringa sin boss. Det var en svår situation för jag såg att mannen ville hjälpa mig men att han inte riktigt visste hur. Han vågade inte låta mig passera utan att ha fått det godkänt och han ville heller inte köra iväg mig. Men jag såg också att han var nervös över att ringa och störa sin chef. Men till sist gjorde han det. Några sekunder senare sken han upp och öppnade grinden för mig. -It is okey, sir! Welcome!
Jag gav honom ytterligare några mynt och bad honom tacka chefen.
Vägen ner till Lake Naivasha var fantastisk. Mount Longonot på min vänstra sida och efter ett tag kunde jag se sjön på min högra. Jag såg även zebror och många olika arter av antiloper.

Mount Longonot längs den privata vägen. Vulkanen är större än vad den ser ut att vara. Kratern där uppe är hela 12 kilometer lång.

Jag tog en vilodag på en camping vid Lake Naivasha och passade på att cykla en lång sväng inne i Hells Gate National Park. Jag såg zebror, antiloper, turister och giraffer i relativt generösa mängder. Det var en fin park som jag länge haft på radarn. Att jag skulle återvända till Östafrika har jag alltid vetat om och egentligen är det ett mysterium att det dröjde tretton år. Kenya hade förändrats sen mitt förra besök år 2007. Framför allt märktes det i småstäder som hade betydligt större utbud av stormarknader och moderna caféer. Medelklassen tycktes ha fullkomligt exploderat det senaste årtiondet.

Jag cyklade upp till Nakuru via små grusvägar och en och annan giraff och stannade där ett par dagar. Det enkla biten av Kenya tog slut ungefär här och de kommande veckorna skulle bli betydligt tuffare – och ta mig genom några av de mest avlägsna områden jag över huvud taget besökt i Afrika. Efter att jag cyklat till byn Mogotio så svängde jag av den breda asfaltsvägen och konfronterades med en betydligt mer svårforcerad tvättbrädesväg som tvingade ner mig till tio kilometer i timmen. Jag stannade till i en by, troligen Mugerin, och handlade kvällsmat. Det blev morötter, paprika, potatis, tomater och eventuellt en mango. Det var ofta vad mina middagar bestod av i det här området. Det kan tyckas torftigt, men jag tycker det är utmärkt då det passar min kökskompetens perfekt. Först kokar man upp vatten och salt tillsammans med potatisen, morötterna, paprikan och tomaterna och sen när potatisen är någorlunda mjuka så är det bara att äta upp alltihopa. Men först häller man över kokvattnet i kaffekoppen så att man senare kan dricka upp det. Om jag verkligen hade köpt en mango så var det efterrätten.

Kanske inte middagen i berättelsen, men en middag. Och en random dansk deckare som tyvärr råkade regna sönder innan jag hade läst klart den.
Någonstans här korsade jag ekvatorn…

Innan jag lagade min middag hade jag cyklat för långt. Jag visste på ett ungefär vart jag skulle sätta upp mitt tält, men insåg att området var tätare befolkat än vad jag hade räknat med. Jag stannade till i en nerförsbacke och cyklade tillbaka några hundra meter innan jag släpade in cykeln i bushen -jag hade lagt märke till ett tomt område där mitt tält skulle passa utmärkt. Jag hörde byar på avstånd och folks som gick på vägen några tiotals meter bort så jag valde för säkerhets skull att använda pannlampan ytterst lite under kvällen. Mina säkerhetsåtgärder visade sig dock inte riktigt räcka. Långt efter midnatt vaknade jag till av en gasande moped som närmade sig. Och närmade sig. Och naturligtvis svängde av på samma lilla getstig där jag försvunnit in i bushen med min cykel några timmar tidigare. Personen på mopeden fick tvärnita några meter från mitt tält. Lampan lös genom tältduken. Motorn dog. Tystnad. Inre svordomar. Varken du eller jag kommer någonsin få reda på vad personen tänkte där vid mitt tält. Några sekunder senare hörde jag hur mopeden kickades igång och lyset försvann från min tältduk. Även motorljudet försvann till sist i fjärran och jag somnade om.

En gulbrun långhalsad djungelzebra. Oerhört sällsynt.
Samma djur.
Lake Naivasha

Tidigt dagen efter rullade jag till sist ner för backen. Naturen var otroligt vacker och jag njöt för fullt. Jag nådde entrén till Lake Bogoria men tjurade lite när jag var tvungen att betala femtio dollar i entréavgifter. Det var det inte värt. Eller ja, det hade varit värt om pengarna hade gått till skötsel av parken, men med tanke på att området kryllade av kor, getter och herdar istället för zebror, bufflar och antiloper samt det faktum att en rastplats utmed sjön var otroligt nedskräpad med överfulla papperskorgar. Jag stod där och sörjde det förlorade paradiset när en jeep med handfull parkvakter åkte förbi. De vinkade glatt, men de glömde att stanna och tömma papperskorgarna. Jag undrade vart mina pengar hade gått någonstans. Till parkpersonal som inte ens försöker att sköta sitt jobb? Jag kontaktade senare ett av Kenyas turistorgan – eller om det rent av var Kenya Wildlife Service – via sociala medier och berättade om skräpet. De beklagade och försäkrade att de skulle titta på problemet. Troligen innebar det Kenyas motsvarighet till Sveriges ständigt initierande utredningar.

Hur som helst var vägen längs med sjön ändå väldigt vacker. Jag är glad att ha varit där. Dock fick jag ordentligt med stryk – vägen vann. Jag hade bara cyklat i en dryg vecka och långt ifrån toppform. Jag fick leda långa stunder i de branta backarna. Men det var bra för då fick jag mera tid i det vackra området. Vid sjöns nordliga ände nådde jag en asfalterad väg som jag började följa. En kort stund senare ser jag en äldre vit man i bar överkropp och en machete i ena handen. Han vinkade åt mig att stanna. Han verkade glad över att se en turist och som vanligt när man träffar europeiska ättlingar i bushen i Afrika så blir det vilda historier, otrolig gästfrihet, mat och alkohol. Mannen vars namn jag tyvärr glömt hade bott i denna vackra avkrok i tolv år och jobbade som missionär. I början av mina turer i Afrika ogillade jag hela missionärscirkusen då jag trodde att allt handlade om religiösa saker – men jag har vänt lite i frågan då jag sett många missionärer göra ett utmärkt jobb med att gräva och finansiera brunnar, lära byns barn att läsa, ge några av de vuxna jobb och annat som politikerna glömt av att göra. Mannen med macheten var inget undantag. I korta drag berättade han att han skulle fortsätta rensa nedfallna trädgrenar i diket en stund till men att han skulle bjuda på käk efteråt och att jag skulle övernatta i hans gästtält. -Där borta, sa han och pekade med macheten. Jag var tacksam då jag var otroligt trött efter slagsmålet med vägen längs Bogorias västra strand.

Den vackra nerfarten
Bogoria
My spirit animal
Machetemannen
Gästtältet

Dagen därpå fortsatte jag till Marigat där jag stannade en natt – dessutom fyllde jag på väskorna med mat för några dagar eller kanske en vecka. Vägen norrut till byn Kinyang var stor, bred, asfalterad och nästintill öde. Jag stannade ett tag och pratade med medlemmarna ur en familj som bodde i ett vitt hus i vägkanten. Jag fyllde på några liter ur deras vattentank och vinkade adjö. Vi visste det inte då, men vi skulle ses igen.

Det lätta, smärtfria och enkla tog slut där i gränslandet mellan asfalten och sanden. Det tog slut i samma stund som jag svängde av nordöst mot Kapedo. Vägen via Kapedo är en längre alternativ rutt till huvudvägen som jag cyklade 2007 och som går genom avlägsna och svårtillgängliga delar av nordvästra Kenya och vidare till Sydsudan. En annan väg lämnar huvudvägen och fortsätter in i södra Omodalen i Etiopien och det var den vägen som jag kom ifrån 2007. Vägen via Kapedo är det väldigt få använder. Dels för att vägen är längre och sämre, men även för att det händer att det är stridigheter i området.

Allting ändrades när jag började trampa på det lilla spåret åt nordöst. Sanden var mjukare, hettan kolossal, atmosfären rent av elektrisk och de få människorna jag mötte utstrålade stoicism och värdighet så som traditionellt levande nilotiska folkslag ofta gör. Min respekt för de här människorna är nästintill gränslös. I vanliga fall är jag ganska disträ och ointresserad av människor. Det är djur och vacker natur som intresserar mig. Men något är annorlunda när det kommer till dessa folk. Långt inne i mig så känner jag kanske ett uns av avundsjuka. Ekon från en värld som nästan – men inte helt – är borta. Himbafolket i sydvästafrika har liknande effekt på mig. Troligen skulle folkslag som mbuti och baka också ha det – men jag har aldrig besökt deras hemländer. Och visst, jag kanske bara romantiserar den hårda och extremt fattiga vardagen bland många av människorna i de här hörnen av världen. Men jag kan även känna en likartad och svårdefinierad förnimmelse av avundsjuka när jag läser böcker om Nordamerikas urinvånare. Apacher och siouxer. Crazy Horse och Geronimo.

Natten tillbringade jag i en slags skreva i marken där mitt tält passade perfekt. Skrevorna fanns på många ställen i området och tycktes vara hundratals meter långa. Hur som helst kändes det tryggt och bra att sova där, eftersom jag var helt osynlig från vägen. Dagen efter nådde jag äntligen Kapedo och därmed gränsen till distriktet Turkana. Byn kändes annorlunda. Det var tyst. Inga barn som yrade omkring. Inga kvinnor som sålde potatis och lök. När jag närmade mig byns centrum tittade jag åt vänster och såg en ensam man med automatvapen. Jag såg snabbt på uniformen att det var den officiella militären i Kenya. Inga konstigheter. Jag vinkade. Militären vinkade tillbaka. Jag behövde fyllda på mina vattenflaskor så jag cyklade fram till mannen och presenterade mig. Han berättade att det hade varit skottlossning i byn bara några minuter tidigare.

-Hörde du inte skottlossningen?
-Ja.. alltså..nä? Så det är alltså orsaken till att byn är så öde och tyst?
-Ja. Människorna gömmer sig inne i sina hus.
-Ska jag vända om och cykla tillbaka samma väg?
-Det behöver du inte göra… Området bakom dig är lika farligt som området framför dig. Fortsätt du. Och du är inte någon måltavla. Det är turkanafolket och pokotfolket som slåss med varandra. Tribal war. Om land och boskap. De bryr sig inte om dig. Men sov inte i bushen i natt. Det finns beväpnande banditer i området. De förflyttar sig nattetid i de där skrevorna i marken som du säkert har lagt märke till. Fortsätt till nästa militärbas och sov där.

Pokotkvinnor på promenad. Bild stulen från Wikipedia.
Den här unga tjejen med sin get och facebooktisha var den första människa jag såg efter Kapedo.
Dagen innan Kapedo
Skrevan, cykeln och tältet. “Här ser ingen mig…”.

Men vad hände efter Kapedo? Militären hade sagt att jag skulle fortsätta till nästa militärbas och den skulle ligga vid en by vid namn Lomelo. Det var inte mycket annat att göra än att börja cykla. Området jag nu befann mig i var så gott som folktomt – förutom en ung herde strax utanför Kapedo så såg jag ingen på flera timmar. Jag funderade på om det berodde på om folk höll sig därifrån på grund av oroligheterna eller om det helt enkelt alltid varit glesbefolkat. Torrt gulgrönt gräs bredde ut sig och här och var växte ensamma akacioträd. Avlägsna bergsformationer ramade in horisonten. Inga människor. Inga bilar. Det var helt tyst förutom ljuden av mina däck som plöjde fram genom ett tunt lager sand.

Efter Kapedo

Under en paus så kollade jag min GPS och såg att jag befann mig flera kilometer från vägen (C-113 på Google Maps) som jag skulle följa. Någon avtagsväg hade jag inte sett. Mystiskt.
Jag cyklade tillbaka till den punkt där min GPS sa att väg C-113 skulle gå. Men stor vilja lyckades jag se några urgamla rester av ett spår av något slag. Kanske körde en jeep där en gång på 90-talet. Typ så. Jag funderade och insåg att det är bättre att hålla sig till verkligheten snarare än en digital karta. Men det kändes heller inte helt bra att svänga österut mot den fruktansvärt avlägsna och stekheta Sugutadalen – med för lite vatten i packningen.

Jag blev lättad när jag strax innan solnedgången kom till en klunga av hus med en militärförläggning en bit därifrån. Jag cyklade dit och presenterade mig. De visade mig en plats vid gaveln på ett hus där jag kunde slå upp tältet. På kvällen bjöd chefen mig på middag i mässtältet och vi bytte historier. Han hade tidigare varit stationerad i nordöstra Kenya, nära gränsen till Somalia, för att bekämpa terrorgruppen al-Shabab.
-Det är bättre här, sa han.
Han förklarade även mysteriet med den försvunna vägen. Förklaringen var helt enkelt att den inte längre används. Den är för farligt eftersom den gick genom hjärtat av de traditionella slagfälten mellan turkana och pokot.
Vi har byggt en ny väg, fast den är lite längre. Den går runt hela området.
Han berättade även att han endast hade sett turister en enda gång under de två år som han varit stationerad i Lomelo.
-Du är nummer två. De första var britter i en landrover.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är turkana-1024x683.jpeg
Mitt tält vid militärförläggningen i Lomelo
Ett par av soldaterna i Lomelo – civilklädda och kanske lediga i några timmar?

Det var med en speciell känsla som jag vinkade adjö till militärerna i Lomelo. De hade förklarat hur jag skulle cykla för att ta mig till nästa by längs med upptäckarrutten som jag nu skulle följa. Själv var jag kartlös och höll noga koll på att jag inte skulle svänga av för mycket österut genom att regelbundet titta till min GPS. Även om vägen som jag färdades på inte fanns utmärkt så kunde jag relatera till väg C-113 ett antal mil västerut och på så sätt införskaffa viss förståelse över vart tusan jag egentligen befann mig.

Naturen blev mer och mer karg för varje timme och till sist cyklade jag genom regelrätt klippöken. Jag stannade till vid ett vattendrag – senare förstod jag att det var Sugutafloden – och blev glad att där fanns vatten då jag trodde att alla floder i området var uttorkade. Ett träd fick agera cykelstöd medan jag tog mig ner till vattnet. Det var vackert och fridfullt. Ett plaskade vått ljud fick mig att vrida på huvudet. En krokodil försvann ner under ytan.

Efter Lomelo.
Sugutafloden

Spåret jag följde lämnade floden och jag närmade mig istället en liten bergsrygg som jag rundade. På toppen vid den östra änden såg jag en enkel hydda. Troligen en vaktpost. En man stod där uppe. Det såg ut som han tittade på mig. När jag närmade mig byn som jag tror hette Kamuge, möttes jag av en stängd grind och en ung man som väntade på mig. Han pratade ingen engelska. Jag pratade ingen turkana. Vägen gick rätt genom hans by. Jag skakade hand och försökte förklara med kroppsspråk och att jag måste korsa byn. Är det okej för dig? Jag upprepade namnet på en stad cirka hundra kilometer åt nordväst. Lokichar, Lokichar. Jag tror han förstod för han öppnade grinden åt mig.

Suguta Valley i fjärran. Fortsätter man över den väglösa och kokheta dalen så kommer man till South Horr och Baragoi. Håller du sydöst istället för öst så kommer du till Maralal.
Jag tror det var på bergsryggen ovanför sadeln som jag såg vaktposten med den ensamma mannen. Byn ligger således någonstans på andra sidan.

Allt stannade upp i den lilla byn. Alla hus utom ett enda var tillverkade av torkade palmblad och djurhudar och naturligtvis väldigt enkla. Samtliga människor var traditionellt klädda. Kvinnorna i färglada saronger och tjocka lager av halsband i olika färger och många hade delvis rakade huvuden och stora örhängen. En del bar huvudband med smycken som hängde ner i pannan och ofta pryddes axlar och ryggar av rituella ärr i olika symmetriska mönster. Männen bar också en typ av saronger, men även en ekicholong, en slags pall som fungerar både som stol att sitta på och som kudde. Man ser nästan aldrig en turkanaman utan en ekicholong.
Jag kände mig hypnotiserad och hade gärna gått omkring och fotat människorna i flera timmar. Men jag tog inte ens fram kameran. Det kändes inte rätt. Det kulturella avstånden mellan mig och byns invånare var så stort, så utsträckt, så uttänjt – att jag inte ville späda ut det ännu mer genom att börja fotografera.

Människorna omringade mig medan de pratade uppspelt med varandra. Tittade på mig, studerade mig. De stod så nära att mina armar nuddade deras. Jag log och spelade avslappnad. Jag kände mig inte hotad på något sätt, men det var en oerhörd stark stund.
-I am a tourist, sa jag. Tourist! Going to Lokichar! Can I get some water?
Ingen förstod. Inte förrän jag höll upp två tomma vattenflaskor ovanför mitt huvud och återigen frågade. En ung kvinna tog emot mina flaskor och försvann bakom en hydda. Det kändes fel att be om vatten i en så otroligt avlägsen och fattig by – men utan vatten skulle jag inte klara det. När jag fått tillbaka mina flaskor ledde jag cykeln rätt genom byn och ut genom grinden på andra sidan. Hela tiden var jag omringad av byns invånare, de följde mig varje meter, inte på ett aggressivt eller otrevligt sätt, men energin som skapades ur situationen var oerhört intensiv. När jag började trampa uppför en brant backe stod byns invånare utanför stängslet och tittade på mig. Jag vinkade till dem. De flesta vinkade tillbaka.

Det tog en halv evighet att klättra upp för backen. Jag hade ännu inte vant mig helt vid hettan. Bitvis körde jag med en speciell taktik. Jag cyklade när solen var i moln. Bara då. När solen tittade fram efter några minuter bakom en bomullstuss så stannade jag och kröp in under en buske och vilade. När solen gick i moln började jag cykla. Och när solen kom fram så vilade jag igen. Den här taktiken skulle jag få använda mig av vid flera tillfällen kommande dagar.

En annan by som etsat sig fast i mitt minne hade tagit ner en stor trädkrona – flera meter hög där den låg som en strandad val på marken – och rullat fram den till byns grind. Den fungerade som en kork. Ingen som inte var inbjuden skulle komma in den vägen. Byn var avlång och inramad av ett högt stängsel, tillverkat enbart av trädstammar och taggbuskar. En boma. Jag cyklade i ett par hundra meter längs med långsidan för att hitta ingången. Till sist såg jag några människor på andra sidan – och jag fortsatte med det gamla knepet att höja mina (återigen) tomma vattenflaskor över huvudet. De förstod mitt ärende och visade med kroppsspråk att jag skulle cykla tillbaka. Jag hade missat entrén med den stora trädkronan. När jag kom dit så rullade två, tre grabbar undan den och jag välkomnades in i byn. Under alla mina turer under totalt flera år i Afrika så har jag faktiskt inte sett något liknande. Mina flaskor fylldes upp med svalt vatten från en behållare tillverkad av djurhud.

Wikipedia: “In the form of fortified villages or camps, bomas were commonplace in Central Africa in the 18th and 19th century. They were commonplace throughout Africa, including in areas affected by the slave trade, tribal wars and colonial conquest, and were built and used by both sides”.
Jag svär på att byn med trädkronan påminde om illustrationen ovan. Den var dock inte lika tättbygd, det gick att se in mellan stolparna.
Teckning lånad från Wikipedia

Det var mitt andra besök i det vilda och så sällan besökta Turkana – men dessa dagar fångade verkligen mitt intresse. Jag vill tillbaka. Jag funderar ofta på hur det skulle vara att försöka korsa det väglösa området mellan Lokori och Baragoi eller Maralal i Samburu. Jag får rent av inte ur det ur huvudet. Fågelvägen är det bara cirka 100 kilometer, men landvägen inkluderar kolossal hetta, flodkorsningar, saltträsk, djup sand, och till sist en 1500 meter hög väglös stigning upp för en brant sluttning där det troligen inte finns ett uns vatten. Och jag kan verkligen inte få ur det ur huvudet.

Camping i östra Turkana

Efter att ha virrat omkring ytterligare någon dag kom jag fram till en stor mörkbrun flod. Kerio. Det var en milstolpe eftersom jag samtidigt kom tillbaka in på min digitala karta – och bara befann mig några kilometer från den lilla cowboystaden Lokori. Efter att jag nått civilisationen så letade jag upp en kiosk och satt där inne en lång stund och åt och drack för en dagsbudget. Ett gäng barn hängde i dörröppningen och tittade på mig och affärsinnehavaren fick upprepade gånger köra ut dem. Senare på dagen började jag cykla mot Lokichar. På kvällen tältade jag bredvid entrén till ett oljebolag. En tråkig plats men området hade plötsligt blivit tätbefolkat och jag fick lov att tälta av två uniformerade vakter. Från en traditionell boma till ett oljebolags grindar på en dryg dag.

Kiosken i Lokori

Dagen efter nådde jag Lokichar. Ni trogna läsare som följt mig i många år kanske känner igen namnet på staden. En gång för länge sedan hade jag blivit inbjuden till att slå upp mitt tält i trädgården hos den mexikanska missionären Simon. När skymningen föll hade vi ätit middag med tre av hans arbetare och han serverade kalla öl, allt medan kvällen blev lång och historierna många. Jag har svårt att minnas hans ansiktsdrag men kommer ihåg att han hade ett stort svart skägg och besatt en enorm kroppshydda samt att han drack och rökte som en borstbindare – och inte var helt olik regissören Peter Jackson under hans mindre smala period.
Under någon timma gick jag omkring i Lokichar och försökte lokalisera missionshuset där jag hade tältat den där gången för så många år sedan. Men tiden hade sprungit iväg snabbt i den här delen av Afrika – och aldrig tittat bakåt. Byn hade vuxit till en liten stad. Det fanns ingenting som påminde mig om dåtiden. Människorna på gatan kände inte till något missionshus och de hade aldrig hört talas om en jovialisk mexikanare vid namn Simon.

Dagen efter satt jag över åtta långa timmar i sadeln och nådde till sist Lodwar. Även den här staden hade jag besökt under 2007 års resa och även här var förändringarna påtagliga. Bland annat hittade jag ett hotell med AC – något som definitivt inte fanns år 2007. Jag var rejält sliten efter den senaste veckans hårda framfart så jag stannade två hela dagar i sängen på mitt hotellrum och njöt av svalkan. De enda gångerna jag gick ut var för att handla mat.

Senhösten 2019: Vägen till Karamoja

Det tog mig fem hela dagar att cykla de 143 kilometrarna mellan Lodwar i Kenya och Moroto i Uganda. Den första dagen var relativ fridfull och jag kunde ofta cykla och behövde inte leda cykeln hela tiden. Jag tog mig 47 kilometer. På kvällen campade jag på några småkullar med fantastisk utsikt över den vilda bushen – och himlen var spektakulär. På morgonen vaknade jag av ljudet av regn. Och av forsande vatten. En liten flod. Mysigt, tänkte jag. Sekunden efter slängde jag mig ut ur tältet eftersom jag precis hade kommit ihåg att det inte fanns en flod i närheten kvällen innan.
Det har regnat hela natten uppe i gränsbergen.

Vacker himmel!
Här fanns det ingen flod när jag satte upp tältet kvällen innan…

Några meter från mitt tält forsade en nyfödd flodarm fram. Ljudet ökade i styrka. En gammal trädgren som låg på marken fångade mitt intresse. Jag stod till och stirrade på den i säkert tio sekunder. Och såg hur vattnet närmade sig. Detta förde med sig två saker. Jag packade ihop tältet så fort jag kunde och för första gången på många år så hoppade jag över morgonkaffet.

Efter ett par hundra meter längs med vägen så kom jag till en annan flodarm. Jag väntade och såg hur vattnet sakta försvagades och efter någon timme tog jag mig över. Detta var ett litet smakprov på de flodkorsningar som jag skulle få göra senare under de här fem dagarna. Korsningarna var dock inte det värsta – det var vägarna som förvandlades till lera. Ibland gick det inte cykla över huvudtaget och när jag lämnade vägen för att prova cykla i bushen gick det inte bättre. Ibland sjönk jag ner till anklarna.
Välkommen till de värsta höstregnen i Östafrika på decennier.

Floden. Den svåraste delen var den längst bort i bilden – som bara syns en smula. Till råga på allt var jag på dåligt humör då jag inte fått i mig något kaffe.

Om ni följer min framfart på en karta så ser det enkelt ut. Verkligheten var annorlunda. Ibland fanns det ingen väg över huvud taget och jag fick ta mig fram i uttorkade flodbottnar som ledde åt rätt håll, det vill säga västerut. Hela tiden svagt uppåt. Regnet kom tillbaka och gyttjan på marken hann aldrig torka. Jag nådde Turkwel. Floden var oerhört bred, säkert ett par hundra meter. Men jag såg högre liggande sandbankar på ett par ställen så jag tog sikte på dem och började gå. Det var ingen fara – jag såg ett par pokotkvinnor (eller Turkana, osäker) korsa floden längre fram och jag försökte korsa på exakt samma ställe. Jag vilade en stund på en sandbankarna. Sista delen, innersvängen i en kurva, var både djupast och mest ström. Jag började gå. Vattnet steg. Vattnet tog tag i cykeln och kraften fick den att studsa på ytan, likt en stenmacka kastad av ett barn. Det var en jobbig korsning, inte lika jobbig eller farlig som den i Bartangdalen, men inte långt ifrån.
Kvinnorna som gått över före mig vilade nu på stranden och när de fick syn på mig så gick de tillbaka ut i vattnet och hjälpte mig. Samtliga traditionellt klädda. Jag önskade att jag hade kunnat visa er en film på dem, på oss, när vi tillsammans bar min cykel genom vattnet och nådde stranden på andra sidan. De skrattade och jag skrattade och jag önskade att vi hade kunnat kommunicera för jag ville tacka dem på ett mer respektfullt sätt än genom ett par tafatta ord på bruten engelska.

Turkwel

På andra sidan floden låg en liten by. Det bör vara den som heter Lorugum på de digitala kartorna som jag använde mig av. Jag fortsatte. Vägen efter byn var gott som helt osynlig så det var egentligen bara att cykla åt rätt väderstreck. Till sist hittade jag en rejält spår, eller kanske var det en liten sandväg. Det började regna igen – och återigen sjönk jag ner i marken. Till sist tröttnade jag och slog upp tältet under några träd. Det var nära en by men jag orkade inte bry mig. Jag var ganska väl skyddad från insyn. Det jag oroade mig för var snarare den damm som uppstått inne bland buskarna och som snabbt växte. Var tionde minut kollade jag ut om det var dags att flytta tältet (inte för att det fanns ett torrt ställe att flytta till, men ändå) eller om vattnet i dammen hade börjat sjunka undan. På ett sätt var hela situationen miserabel. På ett annat plan var det hela bara en axelryckning. Jag var iklädd ett torrt underställ. Torra strumpor. Jag låg på ett mjukt liggunderlag. Det var varken varmt eller kallt. Jag hade en bok att läsa. Mat. Vatten. Några karameller med mintsmak. Och sist men inte minst: morgonkaffe.

Dagen slutade på 25 kilometer.

Strax väster om Lorugum
Eftermiddagsregn

Regnet fortsatte dagen efter. Efter en stund kom jag till ännu en korsning. Samma flod. Turkwel. Jag betraktade den. Floden var inte i närheten lika bred här – vilket betyder att den är djupare då i stort sett samma antal liter ska passera. Jag gick upp och ner längs den östra sidan för att försöka hitta en lösning på problemet. Jag tittade på lokalbor som satt på andra sidan. Jag antog att de också skulle korsa. Men de satt ner och vilade. Min slutsats blev att jag hellre skulle cykla tillbaka hela vägen än att försöka korsa där och då. Floden såg livsfarlig ut. Men naturligtvis skulle jag inte vända. Jag skulle vänta.

Det tog 23 timmar, men sen tog jag beslutet att gå över floden. Natten tillbringade jag på ett missionssjukhus i byn Namuruputh som låg ett par kilometer därifrån. En av doktorerna som jag pratade med berättade att det inte hade regnat så här mycket på decennier och att dussintals människor hade dött i Kenya, Uganda och Tanzania. Naturligtvis var det trista nyheter – och det gav behövlig distans till mina egna problem.
Nä, men gud, Lars – måste du vänta i flera timmar på att korsa floden? Ja, det måste verkligen ha varit hårt att ligga där i tältet och tugga mintkarameller och läsa din danska deckare. Hur pallade du?

Dagsetappen blev 9.1 kilometer.

Den första dagen vid floden. Jag hade väntat i ett par timmar men floden hade inte minskat nämnvärt. Jag cyklade tillbaka till byn där jag hade sett ett missionssjukhus och bjöd in mig själv. Tältade under ett tak vilket var lite lyxigt.
Dagen efter. Stor skillnad. Väntade ytterligare någon timme innan jag ansåg att floden var korsningsbar.

Området väster om den sista floden var annorlunda. Mer öppet och med storslagna bergsformationer åt alla håll. När jag stannade för en fotosession så kom en nyfiken liten grabb upp på vägen och tittade på mig. Han fastnade också på en bild. Jag fortsatte och slog läger precis innan den relativt långa klättringen började – tunga mörkblå moln hade dragit in och lagt sig över Morotobergen. Det var en mycket vacker omgivning och den högsta toppen i kedjan når över 3000 meter. Jag hade gärna utforskat området mer – men inte så länge som det regnade så oförskämt mycket. Senare kunde jag från mitt tält höra hur människor gick på vägen och pratade och skrattade. Jag var noga att hålla mig på min kant då området på andra sidan gränsen i Uganda – Karamoja – historiskt sett har haft ett dåligt rykte och det förekommer att folken på ena sidan gränsen stjäl boskap från den andra sidan och vice versa. Under Idi Amin var området helt avstängt för turister och åren där efter var det vilda västern. Det var ett spännande område och på många sätt likt Turkana som jag precis hade lämnat.

Pojke i vägkanten.
Några av de vackra gränsbergen som jag gärna hade sett mer av.
De dimhöljda bergens…cykel.

Till sist nådde jag toppen på passet och började rulla neråt på andra sidan. Efter en stund kom jag till en nedfälld bom med ett militärtält vid sidan om. En ensam herre hälsade mig välkommen och skrev ner mina passuppgifter i en bok. Jag hade struntat i att stämpla ut från Kenya eftersom det helt enkelt var smidigare att låta bli. Jag undrade om mannen skulle ha åsikter om den saken. Men det hade han inte. Dock berättade han att han inte kunde stämpla in mig – utan det skulle jag få ordna på plats i Moroto cirka 25 kilometer bort – vilket jag gjorde ett par timmar senare. Jag passade även på att ta ett par vilodagar i den lilla staden.

Under mina dagar i Moroto passade jag även på att fundera över framtiden. Vart skulle jag ta vägen? Turkana och vägen till Moroto var i stort sett det enda jag hade haft i tankarna när jag påbörjade turen i östra Afrika. Eventuellt hade jag tänkt att följa Ugandas gräns norrut och sedermera västerut och slutligen söderut, men nu klickade det inte riktigt. När jag lämnade Moroto tog jag mig således söderut, mot Mbale. Jag hittade en fantastiskt genväg som under en dag tog mig genom skog och savannliknande landskap – helt utan trafik och annat. Tyvärr fortsatte inte lugnet – utan när jag nådde en större väg så kunde jag inte hitta något realistiskt alternativ utan pumpade asfalt hela vägen till Mbale. Efter några dagar i staden bestämde jag mig för att cykla tillbaka till Kenya. Jag kände att jag ännu inte var klar med äventyren i landet i öster.

Den fantastiska genvägen och den bästa cyklingen under mina få dagar i Uganda
Östra Uganda – Karamoja

Vintern 2019: Sir Wilfreds stuga

Nu långt senare när jag sitter med fötterna på skrivbordet och tänker tillbaka på tiden i Afrika så inser jag att veckan efter det att jag lämnat Mbale bakom mig var den minst givande på hela turen. Känslan av äventyr och eskapader var nära noll och den strapatsrika och lärorika tillvaron från den kartlösa tiden i Turkana var ett minne blott. Veckan var okej, men inte mer. Området runt Mount Elgon var för tättbefolkat vilket gjorde fridfull camping omöjligt och ibland trängde dessutom ovälkomna bilister sig fram på vägen i alldeles för höga hastigheter. Dessutom var toppen ständigt osynlig, invirad i tunna moln som effektivt motade bort allt vad nyfikna blickar hette. Jag cyklade långa dagar och sov på antingen hotell eller så övertalade jag någon grindvakt att få övernatta i en byskola längs vägen.

I en skola någonstans nära Mount Elgon

År 2007 hade jag cyklat upp för det vackra Marichpasset – och nu cyklade jag ner för detsamma. Ett av de få pass som jag gjort åt båda hållen. Jag svängde av när jag nådde avtagsvägen mot Tot. Under ett par dagar tog jag mig österut – först på en katastrof till grusväg med tillhörande flodkorsningar och gyttjebad – och sen plötsligt på perfekt asfalt med generös väggren. Vägen gick över Kito pass.

På grund av rekordregnen hade en del broar förstörts längs vägen och där det har hänt oförberedda händelser så finns det alltid opportunister. Dessa grabbar tjänade några extra kronor på att hjälpa folk, inkluderat mig, över floden.
Meningen med livet.

Dagen efter passerade jag en avtagsväg – samma avtagsväg som jag en månad tidigare hade använt när jag svängde av mot Kapedo och kartans vita del. En cirkel av sand, karga landskap och äventyr hade slutit sig. Strax efter avtagsvägen kom jag till ett vitt hus på höger sida. Förra gången jag var på platsen hade huset befunnit sig på den andra sidan vägen. Jag stannade. Husets ägare och ägarinnor såg förbryllat på mig innan de brast ut i skratt.

Jag fortsatte till Lake Baringo och fyllde på mitt sinande matförråd i den lilla marknadsbyn Loruk innan jag svängde av på en grusväg som rundade sjöns norra del innan den likt en orm slingrade sig upp mot höjderna på Laikipiaplatån. När jag närmade mig Mugie Conservancy så tunnade byarna ut och färre människor syntes till. Omgivningarna började sakta men säkert att präglas av en mer otämjd känsla. Allt oftare drogs mina blickar mot de låga halvträden och buskarna vid vägens sidor och jag insåg att jag var både orolig och exalterad över vad som skulle kunna stirra tillbaka på mig. De ständigt spinnande och alltid närvarande tonerna från den rödögda duvan samt det rytmiska vågliknande spelandet från syrsor, gräshoppor och cikador omringade och omslöt mig. Om en kontinent kan ha ett ljudspår, ett soundtrack, är det precis så där som Afrika låter. Den rödögda duvan och cikador. Stora högar av elefantdynga började pryda vägen. Ibland trampade jag förbi dem så frekvent att den stickiga fräna lukten från den ena högen aldrig hann försvinna innan jag passerade nästa. Men tyvärr var jag där mitt på dagen och dessutom under en tid med generöst regn – så mina självömkande profetior stämde in även den här gången. De stora djuren ser man oftast på morgonen och på kvällen och speciellt under torrtid då de vandrar större sträckor i sin jakt på vatten. Alltså missade jag elefanterna den här gången också – som så många gånger förr – men hade jag kunnat sälja dynga hade jag blivit rik.

Vildmarksspåraren i mig anar att en elefant varit här…

Maralal är en marknadsstad i centrala Kenya och huvudort i Samburu. Det var tack vare somaliska bosättare som området började blomstra på 1920-talet. Egentligen är Maralal ingen turiststad, men har ändå lyckats att locka en och annan nyfiken resenär. Staden nämns ofta i boken “Den vita massajen” – författad av den ständigt gråtande Corinne Hofmann och under några år var staden även känd för sitt kamelderby som varje augusti och under kaotiska former tog sin början i stadens sandiga centrum och slutade gud vet var. Och om man googlar Maralal ser man bland annat bilder på hoppande samburumän. Det betyder att när en grupp häpna turister anländer i grupp så byter männen om till överdrivet traditionella dräkter och börjar sin ceremoniella dans. När turisterna åker därifrån så slutar männen att hoppa och mer vardagliga sysslor tar vid. Men staden har haft en betydligt mer mytomspunnen invånare än tillfälliga besökare som du och jag.

I kullarna utanför staden så finns det en enkel liten stuga som under flera decennier var hem åt en man som ibland kallades för Mubarak bin London. Hans riktiga namn var Sir Wilfred Thesiger och han var författare till litterära verk som Arabian Sands och The Last Nomad.
Han höll tjänstegraden major i SAS och var under ett par år under Andra Världskriget politisk rådgivare åt kronprins Asfa Wossen av Etiopien – och han utforskade Awashfloden på 1930-talet och endast 23 år gammal blev han den första europé att besöka kungadömet Aussa. Efter kriget reste Thesiger över Arabien och bodde några år i Iraks träskmarker och reste i Iran, Kurdistan, Franska Västafrika och Pakistan. Han gjorde två korsningar av Rub ‘al Khali, det tomma området, och kartlade både Liwaoasen och kvicksandsområdet Umm al-Sammim. Han ingick även i druslegionen som bekämpade Vichystyret i Syrien. Hans vandring från Hadhramaut i Jemen till Abu-Dhabi anses att vara den sista stora utforskningsresan som gjordes på den arabiska halvön. Med hjälp av kameler korsade han även Darfur och nådde de nästintill okända Tibestibergen. Han tog sig kors och tvärs genom Abessinien och större delen av norra Kenya och reste med bakhtiarinomaderna i Iran och vandrade över den kokheta Dash-i-Lutöknen och utforskade inre Afghanistan. Alla dessa resor och många fler gjordes antingen till fots eller med hjälp av traditionella transportmedel som kamel, häst och kanot. Under nästan 50 år var han mer eller mindre konstant ute på expeditioner. Thesiger återvände till England på 1990-talet och adlades 1995. När han dog 93 år gammal så sent som år 2003 var han av många ansedd som den siste av de stora klassiska äventyrarna.

Jag tänkte att det vore en kul grej att besöka hans gamla stuga. Jag frågade den äldre kvinnan som drev hotellet där jag bodde om hon visste hur man tar sig dit. Hon tog med mig upp på taket och pekade i fjärran, men efter ett stort antal vägbeskrivningar såg hon nog hur mitt ansikte stelnade allt mer. -Vänta, sa hon. -Jag skickar med en av pojkarna som guide. Mycket riktigt. Pojken, som var i 25-årsåldern, jobbade som lärare och gav först ett buttert intryck och jag fick känslan av att han hellre skulle vilja tillbringa sina lediga timmar med att pilla på telefonen istället för att spela guide åt bortskämda turister. Hans butterhet släppte dock efter en stund och till sist tror jag han tyckte utflykten var rolig. Vi började gå och det visade sig vara betydligt längre än jag trodde. Efter någon timme lämnade vi vägen och gick på getstigar. Efter att vi hade forcerat en och annan å samt ett par stängsel stod vi framför stugan. En kvinna i 50-årsåldern kommer ut. Vi presenterar oss och ber om ursäkt för att vi stövlar in i hennes trädgård. Det visade sig att vi hade den stora äran att få träffa Margret – änka efter en av Thesigers adoptivsöner.
-Jag är så glad att ni kom hit och hälsade på, berättade hon. -Wilfred var en storartad man och jag är lycklig över att folk fortfarande minns honom. Hon var uppenbart rörd och jag kunde ana tårar i hennes ögon.

Margret – änka till Wilfred Thesigers adoptivson och nuvarande ägare av stugan.
Trädgården
Margret utanför stugan där diplomat- och överklassonen Thesigher bodde fram tills att han var 84 (mellan åren 1978-1994).
Sir Wilfred Thesiger (Photo Credit: Ronald Codrai)

Eftermiddagen gick mot sitt slut och vi sade adjö till Margret och började vandringen tillbaka till Maralal. Bland annat pratade vi om den dåliga vägen som leder in till staden söderifrån. Jag berättade att jag hade varit i kontakt med en annan cyklist som hade berättat att vägen höll på att uppgraderas när han cyklade i området ett par år tidigare och att jag därför hade räknad med asfalt den sista biten upp till Maralal. Läraren skrattade. Han berättade att vägen hade hållit på att uppgraderas i över tio år och att ingenjörerna varje år bygger en bro över floden som dock ständigt rasar ihop när regnsäsongen startar. Året efter bygger de upp bron igen. På exakt samma sätt. Och när regnen kommer rasar den åter ihop. År efter år. Det visade sig att den inhyrda och skattefinansierade firman tjänar stora pengar på det ständiga vägbygget. En del av dessa pengar ramlade såklart in i de privata fickorna på just de lokalpolitiker som varje år fortsätter att ge firman i uppdrag att bygga vägen. Det var ett vattenhjul som drevs framåt av korruption, regn och en trasig bro och som gjorde några få människor rika.

När vi var tillbaka i stadens utkanter skulle guiden plocka ihop en kasse limefrukt i trädgården hos en släkting och jag följde med för att hjälpa till. Vi gick hukade under ett stort träd och plockade de mogna frukterna. När vi var klara fortsatte vi att gå och strax innan byns centrum sålde han frukterna till mannen i en grönsaksbod. Det var även på den platsen som vi sade adjö till varandra.

Dagen efter lämnade jag Maralal via getstigarna högre upp bland kullarna. Vägen med den ständigt fallande bron vill jag inte köra en andra gång. Jag gillar inte vägbyggen. Dåliga vägar har jag inga problem med. Dåliga vägar betyder avlägsna områden som i sin tur betyder intressanta upplevelser – och intressanta upplevelser ger mening till mina äventyr och äventyr är det jag vill viga mitt liv åt. Således kan man säga att dåliga vägar är meningen med livet. Men vägbyggen har jag faktiskt inte mycket för.

Några barn som sprang efter cykeln när jag var på väg till getstigarna sydöst om staden. Just här spelar de väluppfostrade. Förövrigt ett fint ställe, Maralal, jag förstår att Thesiger slog sig ner just här.

Sakta men säkert tog jag mig söderut över Laikipiaplatån. Cyklingen var mycket bra och intressant och jag skulle gärna se mer av området. Speciellt första delen var en riktig höjdare då jag cyklade förbi stora hjordar av zebror och andra betesdjur. Vissa delar av naturen förvånade mig då den varken var platt bush eller röd semiöken med karga klippor – utan jag stod inför ett landskap av frodiga runda höjder som fick mina tankar att vandra mot Centraleuropa och på de kullar som gränsar till Alpernas utlöpare i norr. Jag hade ingen aning om att Kenya hade sådana landskap.

Den biten jag tyckte om allra mest var i närheten av Ewaso Ngiro-floden där det alpliknande landskapet kulminerade. När jag cyklat över bron så kämpade jag mig upp för en brant backe och någonstans där uppe på krönet så såg jag i fjärran äntligen det jag letat efter så länge. En elefant. Jag hade sett en hel del under 2007 men inte en enda när jag cyklade runt Kalahariöknen och heller inte några år senare då jag återigen cyklade på kontinenten. Under 2017 års resa valde jag medvetet ut en två veckor lång omväg genom elefantland för att få se en skymt av dem – utan att lyckas. Den sistnämnda gången kom jag förvisso att se en hel del av de magnifika djuren i fråga – men då endast ifrån framsätet på en bil. På vägen till Johannesburg var jag tvungen att lifta genom en nationalpark där jag inte hade fått cykla. Jag hade tur. Det var en parkarbetare som tog upp mig.
-Hoppa in, hade han sagt, men jag måste köra en omväg inne i parken för att lämna av förnödenheter. Är det okej?

Det var okej. Under ett par timmar körde vi kors och tvärs i det så kallade Serondelaområdet i nordöstra Botswana, i Chobeflodens omedelbara närhet. Det var ett område fullt av frodiga slätter och skogar av afrikansk teak som luktade flodgyttja och äventyr. Flodhästarna vältrade sig medan antiloperna nervöst spanade från vattenbrynet. Elefanterna vaggade som urtida kolosser inne bland träden. Enorma men ändå tysta och gåtfulla. När vi passerade dem på några meters håll växte min respekt än mer och jag kände mig knappt värdig att beträda deras territorium.

Elefanten jag såg från vägkrönet i Kenya var säkerligen lika mysteriös som de i Botswana drygt två år tidigare. Men tyvärr befann sig sig det ensamma djuret så långt bort att det nätt och jämt gick att urskilja de kritvita betarna i de grönskande alpliknande kullarna. Ändå stod jag en lång stund och tittade.

Ser ni den? Om inte så finns möjligheten att donera ett 600mm teleobjektiv så slipper jag croppa sönder bilderna.
Ewaso Ngiro-floden
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Afrika68-scaled.jpeg
Vägarna var nästan helt perfekta
Intressant djurliv


Kilimanjaro

I staden Nanyuki tillbringande jag lång tid framför mina kartor. Planen var att ta mig tillbaka till Nairobi, men det var en utmaning att hitta vägar som inte var överfulla av bilister och inte gick genom överbefolkade områden eller i trakter som jag redan cyklat. Lösningen blev att jag först cyklade norrut – samma väderstreck som jag hade kommit ifrån. Men efter ett par mil tog jag västerut och cyklade längs med Ol Pejeta Conservancys norra gräns. Naturreservatet är mycket välkänt och det är här Najin och Fatu lever. Mor och dotter. De sista två individerna av nordlig vit noshörning och därmed de sista av sin sort. De lever bakom höga elektriska stängsel och bevakas dygnet runt av tungt beväpnade och militärt utbildade parkvakter. Det var även här den välkända hannen Sudan levde och dog. Han var far till Najin och farfar till Fatu. Till min glädje såg jag en noshörning i fjärran men kunde inte avgöra om det var en av de två vita eller en av parkens mer vanliga svarta noshörningar. Oavsett blev jag väldig glad. En stund senare såg jag en elefanthjord bada i en damm och jag satt och tittade på dem en lång stund. Nära nog för att vara en fantastisk upplevelse – men för långt bort för att kunna ta bra bilder. Sen tog det elektriska stängslet bort mycket av upplevelsen – det kändes mer som zoo än som det vilda Afrika. Men det var framtiden som jag fick en glimt av. Om inget banbrytande sker kommer samtliga elefanter i Afrika leva bakom elstängsel, i skydd mot mänskligheten, redan om några generationer. Kanske kommer några få individer leva fritt i Botswana och Tanzania ännu ett tag – tills även de försvinner för att aldrig återvända.

En av de badande elefanterna i Ol Pejeta Conservancy. Det skulle vara roligt med ett 600mm-objektiv…

Men vi ska inte gå händelserna i förväg. Det finns fortfarande fantastiska skådespel kvar här i världen. Scener som inte måste upplevas genom kikaren från baksätet i ett safarifordon eller ens med en stressad guide hängande över axeln. En tidig morgon vaknade jag av ljudet av galloperande hovar. Jag slog upp ögonen och blev genast klarvaken. Under någon sekund låg jag på rygg och tittade upp i tälttaket. Ljudet växte snabbt i styrka. Jag tog telefonen och slängde mig ut ur tältet – stressad och rädd för att missa showen.

Vem behöver ens väckarklockor?

Jag fortsatte över Aberdarebergens nordligaste utlöpare och rullade ner till Ol’ Bolossat – och vid den lilla sjöns östra strand gick en väg fram. Den bestod av djup gyttja som stelnat och var oerhört svårforcerad och jag kämpade så att svetten lackade medan timmarna gick. På kvällen tog jag in på ett hotellrum i en liten budgetlodge i utkanten av Aberdare Nationalpark. Familjen som jobbade på lodgen kokade upp vatten som de sen bar in till mig i en hink. Det var skönt att kunna tvätta mig efter dagens slagsmål mot gyttjan.

Dagen efter föll regnet när jag började trampa tillbaka mot Naivashasjön. Jag försökte räkna efter hur många veckor som hade passerat sen jag cyklat förbi området under resans första dagar. Den gången hade mitt ansikte varit svullet och smärtsamt då jag hade cyklat in i en bisvärm. Nu var det bara mina ben som sved.

Jag tog mig tillbaka till Nairobi och på nyårsafton 2019 lämnade jag åter den kenyanska huvudstaden – denna gången tillsammans med Stefania, en cyklist från Schweiz. Vår plan var att ta oss förbi Kilimanjaro och vidare mot kusten och sen avsluta resan på en strand vid Indiska Oceanen. Det gick, men var svårare än vad det borde ha varit. Endast några timmar utanför Nairobi fastande vi i ett kilometerlångt hav av gyttja och jag tror nog att Steffi undrade varför jag valt den vägen åt oss. Men vi såg ett stort antal zebror och det uppvägde absolut gyttjan.

Första dagen
Så. Nu är gyttjan slut.

Ett par dagar senare såg vi henne äntligen. Ett av Afrikas – kanske ett av planetens – absolut mest ikoniska landskap. Mount Kilimanjaro. En tidig morgon lämnade vi vår packning bakom oss och cyklade upp för en backe för att kunna se berget i morgonljuset. Utsikten var helt otrolig.

Kilimanjaro

Vi fortsatte söderut med det väldiga berget på vår högra sida och korsade för ett par dagar in till Tanzania, innan vi återvände till Kenya och började cykla genom West Tsavo nationalpark. I den här delen av parken finns inte många djur (vi såg ett par giraffer samt ett par större arter av antilop) men 102 år tidigare var situationen en helt annan. Det var då två människoätande lejon vid namn Ghost och Darkness dödade närmare 40 människor som arbetade med att bygga en järnväg mellan Mombasa och Uganda.

Inga lejon men väl stora vackra insekter
Tack!

Den sista biten av cyklingen var mycket bra. Vild, vacker, avlägsen, jobbig, kantad av elefantdynga, elefantspår, elefantlukt, elefantparanoia… Ja, egentligen allt elefantigt utom utom själva djuren. Jag kan garantera att de såg oss – men vi såg inte dem. Och det sved en aning. Vi hade verkligen velat se dem. Andra djur då? Kanske. Steffi svär på att hon en natt hörde ett lejon utanför tältet. Ni vet det där dova mullrandet som lejon avger när de inte ryter, det där ljudet de avger när de promenerar förbi ett tält med cyklister? Det kan mycket väl ha varit ett lejon. Men jag hörde det inte. För jag sov.

Steffi
Undertecknad

Cykelturen i Östafrika blev 2.5 månader och cirka 2800 kilometer lång. Rutten nedan. Ge mig en kommentar och glöm inte följa mig på Instagram och på Facebook. Och du? Vad hände mellan åren 2017 och 2019? Ni vet, jag befann mig i östra Angola när jag plötsligt slutade att blogga. Så vad hände?

Läs epilogen för den korta versionen.

Rutten vars berättelse nu berättats

Epilog: Två och ett halvt år tidigare. Sensommaren 2017.

Den lilla byn Lumbala ligger vid Zambezifloden i Angola. Så vitt man vet utmärker sig den inte på något sätt. Den är heller inte känd för något speciellt utan är en by bland tusentals andra. Barnen spelar boll eller badar. Strömavbrotten kommer och går. Musik hörs från barerna. Kvinnorna säljer mango och morötter på marknaden. Livet går sin gilla gång och oftast i sakta mak. Men så en morgon händer det något. En viskning. Ett fåtal ord. Ett samtal mellan vänner. Hörde du? En turist. En turist ska korsa floden!

Ryktet spred sig som agnar för vinden och nådde till sist de uniformerade. En av dem väntade på mig när jag lämnade kanoten och klättrade upp i sandslänten på flodens östra sida. Han eskorterade mig till deras förläggning genom att köra före mig på sin moped. Ett långt förhör tog vid: -Vad gör du här? Varför är du här? Vad hette din farfar?
Mina svar skrevs ner i en anteckningsbok med blå linjer. De uniformerade var vänliga, som de varit hela tiden i Angola. Men jag kunde inte låta bli att fråga mig själv om de inte hade gjort mer nytta som vägbyggare. Det var över tjugo poliser på platsen och så vitt jag kunde se var Lumbala knappast någon kriminell högborg. Men varför bygga vägar när man kan spendera tid på att fråga ut turister om viktiga ting så som farfarsnamn. Efter någon timme var de nöjda och jag kunde börja cykla mot gränsen femtio kilometer söderut.

Zambezifloden, Angola sommaren 2017
Zambezikorsningen

Strax utanför byn tog den stampade sanden slut och den porösa strandliknande tog vid. Likt andra sträckor under den här tiden blev jag besegrad och jag liftade när tillfälle gavs. Hade jag inte gjort det så hade jag inte hunnit ut ur landet innan visumtiden gick ut. När jag gick med cykeln hann jag drygt tjugo kilometer per dag innan det var dags för nattvila. Sanden här var motsvarigheten till leran i Ryssland. Det var ändå ett kul och intressant område. Jag gillade verkligen östra Angola.

Gränsövergången till Zambia gick snabbt och betydligt smidigare än vad jag kanske hade räknat med. Efter att ha väntat ett tag i ett litet rum med lågt tak och blå väggar dök en uniformerad vakt upp. Vi pratade ett tag och till sist hörde jag de efterlängtade stämpelljuden och jag kunde fortsätta cykla söderut – nu på riktiga grusvägar. Den första större byn hette Zambezi och låg precis vid floden med samma namn. Jag stannade ett par dagar för att ordna med de vanliga sakerna som man gör vid landsbyte. Jag växlade 100 dollar med en affärsinnehavare och hittade en annan affär som sålde ett SIM-kort. Jag tvättade och köpte mat och tillbringade försvarliga mängder tid på att inte göra någonting alls.

Vy över Zambezi ifrån Zambezi
Byn Zambezi i rött

Jag försökte mig på en genväg mellan Lukulu och Mongu. 127 kilometer istället för 352. Grusvägen försvann. Under en eftermiddag gick jag med cykeln i djup sand innan jag slog upp tältet. Jag började bli illamående och förstod att jag fått tag i dåligt vatten. Jag hade renat det, men tydligt inte tillräckligt. Rent vatten fanns inte, men ironiskt nog kunde jag nå internet med hjälp av mitt nya SIM-kort. Jag scrollade de vanliga sidorna medan jag låg på rygg inne i tältet. Plötsligt frös mitt finger till is. Det sista lejonet i Liuwa National Park – känd som Lady Liuwa – hade dött. Hon var ett av Afrikas mest mytomspunna lejon och som hela sitt liv levde i nationalparken vars östra gräns bara var en handfull kilometer bort.

“Lady Liuwa was the park’s most prominent resident, and was the subject of a National Geographic documentary released in 2010. According to folklore, the lioness was a reincarnation of Mambeti, a member of the Lozi tribe who lived and died in the park, and a grandmother to several staff who were still working in the park, as of 2016. Lady Liuwa was first reported to be present in the park in 2002, and was said to have visited the woodlands often where Mambeti was buried. Lady Liuwa died of natural causes on August 9, 2017”
Bild och text taget från Wikipedia.

Dagen efter ledde jag cykeln tillbaka till huvudvägen (som även den var relativt öde och avlägsen till och med med zambiska mått) och undvek att dricka mer av mitt vatten. Istället fick jag min vätska ifrån apelsiner, vilket var alldeles för lite, vilket gjorde att jag kände mig än sämre. Inte bra. Jag liftade sen större delen av vägen till Mongu. Där stannade jag ett par dagar på hotell för att kurera mig.

På pråmen som går över Kapombofloden

Under de här dygnen började insikten om att mina dagar i Afrika snart var över för den här gången. Det kändes som jag var i en återvändsgränd med de finaste och roligaste delarna bakom mig medan det framför mig låg vägar jag redan cyklat på – vägar som sedermera ledde till tätbefolkade områden som jag inte var sugen på. Jag saknade naturen i Namibia och äventyrskänslan från Angola.

Jag grubblade i flera dagar – och sen hade jag bestämt mig. Jag liftade ner till Johannesburg och flög sen till Stockholm och cyklade runt i Sverige i några veckor medan jag organiserade ny utrustning och läste på om olika områden i Sydostasien. Cykeln lämnades i skogarna i Västergötland. Jag skaffade ett par vandringsskor och en ryggsäck och tog mig sen till Sibolga med målet att gå över Sumatra.

Västgötaskogarna tidig höst 2017

Hösten 2017: Vandraren i bergen

Det var kul att göra något nytt – men jag kände omgående att jag inte planerat allt för bra. Jag har alltid varit nyfiken på hur det skulle vara att byta cykeln mot kängor – det som har hållit mig tillbaka är vetskapen om att jag skulle lida allt för mycket av transportsträckorna. Ni vet de där områdena som inte är jätteintressanta – de man kan passera relativt snabbt på en cykel men inte när man vandrar.

En morgon lämnade jag iallafall Sibolga bakom mig. Vägen gick uppför så som den alltid gör när man har havet i ryggen. Första dagen gick jag 23 kilometer på en asfalterad väg och det var inte värst intressant. Jag saknade min cykel. När jag dagen efter kom till det spår som min app visade som en vandringsled sjönk mitt humör ännu mer. Det var ingen vandringsled genom djungel som jag hade förväntat mig, utan en stor nyasfalterad väg full av skolbarn som alla tittade på mig och skrattade. Nä. Det här var inget för mig. Och ska jag ge upp att gå över Sumatra är det lika bra att ge upp så fort som möjligt – för att spara tid. Tid som jag kan lägga någon annanstans. Jag tog mig först till Lake Toba i en minibuss där jag började gå längs den väldiga kratersjöns västra kust. Dagen efter kom jag till en hamn där en båt tog mig över till Samosir som jag under en lång dag korsade till fots. Samosir är en ö i en sjö på en ö. Efter några dagar i Tuk-Tuk, alltså turistområdet på ön i sjön på ön så hade ett beslut vuxit fram. Det här med Sumatra var ingen bra idé. Skit också. Istället köpte jag en flygbiljett till Nepal.

Annapurna Circuit. Mytomspunnen och en kliché på en och samma gång. Sarkastiskt döpt till ‘the apple pie trek’ av de mer erfarna. En nybörjarled, men ack så vacker och spektakulär! Att det var rätt val att byta Sumatra mot Nepal rådde det ingen tvekan om. En höjdpunkt var såklart den femte dagens utsikt över Annapurna. En annan var kvällen då jag stod på Swargadwari Bridge och såg hur molnen dansade runt bergstopparna med en makalös hastighet. Mitt tält väntade hundra meter därifrån. En tredje höjdpunkt var avstickaren till Annapurnas basläger då jag såg morgonsolen tända eld på bergsmassivet och lätt det brinna.

Annapurna Circuit 2017

Efter varvet runt Annapurna tog jag mig vidare till Everestregionen och började gå den så kallade Three Passes Trek – jag hoppade dock över sista passet. Den här vandringen kändes en aning vildare och svårare än Annapurna Circuit – men jag tyckte den sistnämnda var roligare att göra. När jag var tillbaka i Kathmandu kunde jag sammanfatta min tid i Nepal. Jag hade vandrat i cirka fem veckor och tagit mig över Thorung La (5416m), Renjo La (5360m), Cho La (5420m) och upp till toppen av Gokyo Ri (5357m) där jag fick en fantastisk utsikt över Mount Everest.
Jag är dock osäker på om jag någonsin kommer vandra i Nepal igen för även om det var fantastiskt vackert var det för mycket regler, registreringar och byråkrati inblandat. Jag kände mig inte fri. Himalaya har mycket att lära av Anderna i den här frågan.

Under vandringen på “Three Passes Trek”
Mount Everest
Mount Annapurna

2017 närmade sig sitt slut och jag åkte hem för att jobba. Jag visste det inte då, men jag skulle bli kvar i Sverige i över ett år. Under 2018 cyklade jag från Bohuslän till Uppland via Värmland och Dalarna. Cirka 80 mil. Det var den torraste sommaren i mannaminne – men ändå regnade det varje dag. Det bästa med Sverige är som alltid tystnaden, de öde grusvägarna och de folktomma områdena med sovplatser i världsklass!

Värmland… eller rent av Dalarna… Augusti 2018.

Senvintern 2019 och misslyckad Andinism

I januari 2019 landade jag i Sydamerika för fjärde gången i mitt liv. 2007 hade jag rest, luffat och cyklat från Argentina till Colombia. Sex år senare, år 2013, var jag tillbaka och gjorde en liknande halvdan tur från Santiago de Chile till Cuzco i Peru och tillbaka, mest på cykel norrut men mest i buss på vägen söderut. Och 2017 trampade jag stora delar mellan Surinam och Peru. Det fanatiska nonstopcyklandet som präglat mina turer i andra delar av världen har aldrig riktigt infunnit sig i América del Sur.

Planen för 2019 var följande: Lämna Mendoza och cykla upp till det gamla slagfältet runt Bonete Chico (som jag klättrade 2013) och bestiga en eller till och med två av grannbergen i samma område av södra Atacamaplatån – och sen cykla tillbaka till Mendoza via någon rolig rutt. Tid för detta: cirka två månader. Det gick både bra och dåligt. Bra cykling i sagolikt vackra miljöer, ännu en korsning av Anderna och jag fick se delar av kusten i Chile som jag inte tidigare skådat. Tyvärr var vädret kasst och även om himlen var klarblå under dagarnas första timmar så drog molnen in runt lunchtid och hela eftermiddagarna dominerades sedan av regn, hagel och blötsnö. Dag efter dag. Atacamaplatån ligger på över fyratusen meters höjd och topparna jag ville göra ligger ytterligare två tusen meter upp. I det rådande vädret var det ett lätt val att hoppa över klättringen.
När jag skulle korsa gränsen till Chile hade gränskontrollens datorsystem gått sönder – så jag fick stanna i ett rum i en barack i två dygn innan de kunde stämpla ut mig. Det var en av de mest annorlunda gränsövergångar som jag någonsin har gjort.

Pircas Negras Pass för andra gången…

När jag var instämplad rullade jag vidare till Copiapo och fortsatte senare mot kusten och i förlängningen Santiago de Chile där min fjärde tur i Sydamerika tog slut – och ännu en lång period i Sverige tog vid. Men som alltid fanns det ljus i tunneln. Åtta månader senare tog jag mitt pick och pack och köpte en enkelbiljett till Nairobi.

//L

PS: Jag håller på att bygga ny cykel och det i samarbete med följande förträffliga företag:

Brother Cycles Homepage
Brother Cycles Facebook
Brother Cycles Instagram
————————————————-
Apidura Packs Homepage
Apidura Packs Facebook
Apidura Packs Instagram 
————————————————-
Tailfin Cycling Homepage
Tailfin Cycling Facebook
Tailfin Cycling Instagram
————————————————-
Trek Homepage
Trek Facebook
Trek Instagram
————————————————-
Koga Homepage
Koga Facebook
Koga Instagram
————————————————-
Cumulus Homepage
Cumulus Facebook
Cumulus Instagram
————————————————–
Urban Bike Wear Homepage
Urban Bike Wear Facebook
Urban Bike Wear Instagram
————————————————–
Veloplus Homepage
Veloplus Facebook
Veloplus Instagram
————————————————-
Facebook Comments
posted: The Lost world Tour

Comments are closed.