“Every morning in Africa, a gazelle wakes up. It knows it must run faster than the fastest lion or it will be killed. Every morning a lion wakes up. It knows it must outrun the slowest gazelle or it will starve to death. It doesn`t matter whether you are a lion or a gazelle… when the sun comes up, you`d better be running.”

Minnen ifrån vägen

Minnet filtrerar. Sparar eller förkastar. Lägger undan eller gömmer undan. Det jag idag ser genom ett näst intill romantiskt skimmer höll på att dra ner mig i vansinnets mörker för mindre än ett år sen.

Minnet filtrerar. Idag kan jag läsa igenom mina anteckningar för årets andra månad 2007 och ifrågasätta mina egna ord. Hände verkligen allt det där? Jag sjunker ner i mina tankar och försöker att minnas.

Bilder kommer som berättar. Jag ser mig själv sittandes i sadeln och jag minns. Jag ser mina tankar. Några är dystra. Somliga är glada. Många andra bevisar att ironin, inte hoppet, är det sista som överger människan: “Jag lovar att vinterklättra K2:s västvägg, bara ingen tvingar mig att cykla genom Etiopien en gång till.”

Inte för att någon tvingade mig första gången. Landet råkade bara ligga på den enda öppna rutt genom nordöstra hörnet av den väldiga kontinenten. Hade det funnits realistiska möjligheter att cykla runt Etiopien hade jag ignorerat den vägen iallafall. Något som är ironi i sig.

Ironin är det sista som överger människan. Ironin tillsammans med hoppet. Ett fåtal steg upp på samma lista kommer stoltheten. Denna stolthet som hindrar mig ifrån att ta en buss bort. Det skulle vara så lätt. Men istället för att vinka ner en buss ställer jag mig frågan om vägen kommer att ta slut eller om den kommer att fortsätta för evigt?

Minnet filtrerar. När jag idag ser en karta över Etiopien och nyfiket drar ett finger längs en röd linje som utgör en landsväg jag ännu inte utforskat så kommer snabbt tankar som “Det kan inte ha varit så illa?” eller “Det ar nog bättre långt västerut i landet-nära Sudan!”

Fast… jag minns också hur jag tänkte i februari 2007. Och en fråga ekade mer än de andra, en som jag ställde mig själv dagligen: “Herre gud, hur hamnade jag egentligen här?”

ÖRFILAD AV VERKLIGHETEN

“If you want to make God laugh, tell him about your plans.”

-Woody Allen

Tillslut, efter två nätter på ett tråkigt och karaktärsfattigt “jugendherberge” i Kiel, var jag äntligen på väg. Naturligtvis regnade det och det faktum att vinden höll på att mosa ansiktet på mig var inget jag brydde mig om. Det är så det är. Det är så det fungerar. Cyklar man har man motvind-det är bara att acceptera. Jag tittade på cykeldatorn som en gång i en avlägsen framtid skulle möta drunkningsdöden i Rio Uruguay i Sydamerika och såg att jag rullade i 20 km/h. Jag studerade den våta asfalten under mig och kapsyler, småstenar och fimpar kom in i synfältet för att lika snabbt försvinna bakom mig.

Det gick iallafall framåt. Trots regnet och motvinden och det faktum att jag bara efter några timmar redan hade cyklat fel fick inte flinet i mitt ansikte att försvinna eller bli mindre. Jag kan bara fantisera om hur mötande bilar såg på mig. På en cykel med ett ton av packning, dyngsur och med ett tokigt leende på läpparna. Ja, den som aldrig rest med cykel förstår nog inte. På kvällen vek jag aktsamt undan några blöta och taggiga trädgrenar och slog upp tältet i skydd bakom en ring av gröna buskar. Några minuter senare sov jag.

Ett par dagar senare korsade jag Elbe. Tillsammans med en mor och hennes dotter rullade jag upp min cykel på färjan som skulle ta oss över och lutade cykeln mot en vägg. På andra sidan vattnet följde jag en cykelled som gick parallellt med floden. Ett parti var så sandigt så redan här, i Tyskland, hoppade jag av och ledde cykeln framåt. Det var allra första gången i en i det närmaste oändlig rad av gånger som jag gjorde den manövern under min färd till Kapstaden.

Dryga två veckor efter starten sitter jag i köket på mitt hostel i Cesky Krumlov i Tjeckien och studerar världskartan på väggen framför mig. Jag kommer fram till att jag har kommit en liten bit på min färd ändå. Ca 25 millimeter. Noterar också att det är en halvmeter kvar ner till Kapstaden. Saharaöknen ligger i mellan. Och det oroliga Mellanöstern. Och bergspass på nästan 4000 meter över havet i Etiopien. Jag slutar att titta på kartat och tittar på min frukost istället.

WELCOME TO SARAJEVO

“I travel a lot; I hate having my life disrupted by routine”.

-Caskie Stinnett

Dagen då jag lämnade Cesky Krumlov cyklade jag först cirka 4 mil fram till den österrikiska gränsen. På vägen såg jag ett annat Tjeckien, fjärran från alla välbesökta butiker, cafeér och turister som kantade gatorna i Cesky Krumlov Endast 6 kilometer söderut cyklade jag igenom småbyar där skräpet låg i drivor, där luften var tjock av industrirök och de till synes väldigt fattiga invånarna såg ut att kunna härstamma ifrån Indien. Kontrasten var onekligen stor…

Första natten i Österrike hade jag stora bekymmer med att hitta någon avsides plats att tälta på. Det var hus precis överallt! Jag har nog aldrig sett ett land med så tätbygd glesbygd. Jag hittade tillslut en liten ficka med granskog och slog upp mitt tält. En stund senare när jag sitter och äter inne i tältet hör jag röster cirka 15 meter bort. Snabbt släcker jag pannlampan och försöker höra om rösterna kommer närmare eller inte. Snart tystnar de och jag hör istället hur det börjar knaka på var sida om mig. Jag har en förkänsla av att de två har sett mitt tält och bestämt sig för att närma sig ifrån var sitt håll. Jag ligger platt på rygg inne i det kolsvarta, precis som det skulle få själva tältet att bli mindre samtidigt… Jag ligger så i närmare en timme och ibland hör jag fotsteg i den lilla skogen. Snart hör jag också en bil närma sig och när den passerar punkten där jag en stund tidigare stannat och lett in cykeln i skogen lyser dess lampor upp tältet så det praktiskt taget blir som dagsljus inne i det. Sekunden senare blir det becksvart igen men jag hör hur bilen stannar och att någon går ut och stänger dörren efter sig. Fan, tänker jag. De har ringt polisen. Jag hör rösterna igen. En hund skäller på avstånd. En fågel ger ifrån sig ett irriterande och monotont ljud. Men inget händer. Ingen kommer fram till mig. Ingen ropar något på tyska. Jag ligger raklång och grubblar på att de borde komma fram snart så att den här parodin får ett slut. Men rätt som det är vaknar jag av att det börjar ljusna ute. Jag hade somnat när jag väntade på att de skulle komma fram. Va fan, tänkte jag. Ingen kom? När jag sen packar ihop tältet funderar jag på om det var någon som såg mig under natten eller inte. Jag har ingen aning.

Även om nätter som denna inte ar helt angenäma är det enligt mig ändå oslagbart att “bushcampa”. Jag gör helt klart hellre det än tar in på en camping. Bara man ligger tillräckligt avsides så man slipper höra röster i mörkret. Bäst är när man har ett så stort potentiellt område att tälta på så man kan gå omkring och välja ut den absolut bästa platsen. När jag har hittat den så vet jag att ingen kommer att se mig och jag betraktar den lilla tältplatsen som mitt eget temporära hem och jag känner mig fullkomligt säker där. Ofta ligger jag med tältet öppet en stund på kvällen och spejar ut i mörkret och lyssnar på alla ljud samtidigt som jag njuter av doften av skog. Ibland har jag turen att få se en rävs eller en katts lysande och frågvisa ögon i dunklet mellan träden.

Några få nätter efter denna natt sov jag på en klipphylla högt ovan den väg jag cyklade utefter och på andra sidan vägen tornade en lodrätt klippvägg upp sig ända till den försvann in i molnen högt ovan mig. Underbart!

Överlag så tyckte jag att Österrike var fint, särskilt vägen upp till Sölkpasset (1790 m.ö.h) Även om höjden på passet inte är särskillt högt ens for Europa så var det kallt på toppen och pa vägen ner tog jag på mig så mycket kläder jag kunde.

I samma stund som jag rullade ner ifrån ett annat litet pass, det mellan Österrike och Slovenien försvann till sist molnen som terroriserat mig sen starten i Tyskland och bara en timme senare var himlen blå och har varit så sen dess. Jag cyklade utmed en liten grusväg som passerade genom norra delen av “Julian alps” och Triglav national park - exceptionellt vackert. På kvällen anländer jag till Lake Bled och stannar två nätter på en campingplats. Under vilodagen vandrar jag långa promenader i området och fotar.

Ett fåtal dagar senare når jag Adriatiska havet och Kroatiens kust. Det var skönt att se havet, helt klart. I byn Jandranovo stannar jag till på ett turistkontor för att se om de har några bra kartor över området. Pratar en stund med den gamla kvinnan på andra sidan bordet och cyklar sen därifrån med några kartor och en burk med c-vitaminer som hon sa skulle vara bra när man cyklar långt.

Dagarna i Kroatien rinner iväg och jag märker att jag börjar bli trött på denna del av landet. Det ar oändligt tjatigt med skyltar som varje kilometer eller ännu oftare skriker ut löften om zimmer, camare, room, sobe, chambres, pokoje osv. Mil efter mil. Nä, jag har nog aldrig varit så förtjust i sönderexploaterade kustområden. Men jag badade faktiskt hela två gånger under dessa dagar! Inte illa. (Förra gången jag var ute på långfärd hade jag cyklat i över ett år innan jag doppade mig i havet. Jag hade iof badat i Ganges och i en flod i Australien innan jag doppade mig på en strand i Malaysia) Ännu en grej som tröttade ut mig rejält var trafiken. Överfullt med fula, illaluktande bilar som åker lämmeltåg efter varandra. Jag fick nog av det och hoppade på en färja till Pag island och cyklingen där var mycket bättre. En annan sak som drabbade mig i Kroatien var “min-nojja” Jag hoppade över bushcampingen helt och höll mig till campingplatser. Det skulle helt klart vara svårt att cykla till Sydafrika med bortsprängda ben.

Jag tyckte att det var skönt att lämna kusten bakom mig när det var dags att svänga av mot Bosnien och Herzegovina. 3 stycket gränspoliser hälsade mig välkommen till landet när jag kom fram till gränsen. Jag lyfte upp mina solglasögon till pannan när jag svarade på några frågor, men de var macho och behöll sina på.

Eftersom “min-nojjan” har fortsätt så sov jag min första natt i Bosnien i ett uthus 30 kilometer väster om Mostar. Jag frågade en gammal herre om jag fick tälta bakom hans affär och han svarade något i stil med: Ja ja, slafen slafen, ja ja och slog ut med armarna som om han inte kunde bry sig mindre. Strax efter kom hans gumma och pekade bestämt med ett finger mot uthuset. Där inne slog jag sen upp tältet. Dagen efter cyklade jag in till Mostar och stannade där en natt. Större delen av tiden höll jag mig runt “Stari most” - den gamla bron. ( Som blev sönderbombad under kriget men nu är uppbyggd i identiskt skick.) Jag gillade Mostar men jag blev lite förvånad över att staden fortfarande bär på så många ärr som vittnar ifrån kriget - hus med kulhål, ruiner mitt i centrum och så vidare. Mostar blev också mitt allra första möte med den muslimska världen under denna resa. Jag blev lite förvånad när jag hörde böneutroparen starta sin klagande sång i skymningen. Det är ett ljud jag tycker om och det kommer att följa mig ett bra tag framöver.

Vägen mellan Mostar och Sarajevo kommer leva länge i mitt minne. Dels for att vägen var kanske den finaste jag har cyklat på i Europa samt att den definitivt hör till de mest obehagliga. Jag tvingades att cykla genom kolsvarta och alltför trånga tunnlar endast med en pannlampa med dåliga batterier som ljuskälla och ibland höll jag på att cykla omkull då jag inte upptäckt de otaliga hål som bildats i den i övrigt fina asfalten. Att tappa balansen inne i en 800 meter lång kolsvart tunnel med ljudet av en långtradare som närmar sig hotfullt bakifrån är en aning mindre angenämt. Fast hur man än ser på det så känner man att man lever.

I Sarajevo stannade jag i tre dagar och hann iallafall se lite av det man “ska” se. Bland annat gick jag över bron där Gavrilo Princip sköt ner Franz Ferdinand och indirekt startade första världskriget.

BALKAN BLUES

“Get a bicycle. You will not regret it. If you live”

-Mark Twain

När jag några dagar senare rullade fram till gränsen mot Montenegro där en vakt välkomnade mig genom det lite mer udda sätt att först kräva mig på pengar för jag inte hade något “Green card” för cykeln och sen för att jag inte hade någon hjälm på huvudet… Som tur var kom det efter en stund en andra gränsvakt och sa att jag kunde cykla vidare, kanske var tur det för jag tror den första vakten inte uppskattade mina skrattsalvor som svar på hans pengatörstande. Men tyvärr la vakt nummer två snabbt till att det kommer bli regn framåt kvällen och pekade med huvudet mot ett tungt, svart regnmoln. Det var det hemskaste någon har sagt till mig på väldigt länge. Jag försöker alltid intala mig själv att regn bara är “liquid sunshine” men det är svårt när man är dyngsur, och som alla vet finns det ju inga dåliga kläder utan bara dåligt väder.

Jag cyklar återigen genom en svart tunnel och väl ute på andra sidan ser jag en liten avtagsväg, inte större än en stor stig, ringla sig upp i bergen. Jag kollar kartan men vägen finns inte med. Men då jag kommit fram till att vägen iallafall tycks gå åt rätt vädersträck rullar jag av asfalten och börjar gå uppför. Ett tag senare kommer jag till en kyrkogård där jag frågar om jag kan ta mig till Durmitor national park på denna väg. De förklarar att så är fallet, men att vägen är mycket dålig och oerhört brant. Det låter kul så efter jag fyllt på lite vatten hos arbetarna börjar jag cykla uppför. En halv dag senare var jag uppe och var samtidigt glad över att vägen hade varit i så gott skick att det faktiskt hade gått att cykla några få korta bitar…

När jag nått det översta krönet på passet satte jag mig vid branten och tjoade så högt jag kunde och vinkade samtidigt till arbetarna där nere, precis som jag lovat. Jag fick dock inget svar. De hade antagligen tröttnat och gått hem eller så hade de bälgat i sig innehållet i de där flaskorna som de så gärna ville bjuda på när jag frågade om vägen.

En stund senare är hela himlen becksvart och regnet öser ner. Nar jag ett antal timmar senare börjar närma mig 2000 meters höjd i national parken Durmitor förvandlas ovädret till storm och tidvis var det omöjligt att cykla så jag lotsade cykeln långa sträckor. När vinden nådde sina toppar var det som att köra ut huvudet ifrån en bil i full fart, jag var tvungen att böja mig ner för att kunna andas. Några gånger gick jag av vägen och cyklade istället över de stäppliknade vidderna och fick på så sätt vindskydd ifrån den högt liggande leden och under de få sekunder som vädret tillfälligt stillnade tycktes jag mig skönja ett kolossalt vackert panorama med höga sylvassa bergstoppar omringat av gröna vidder där väldiga flockar av hästar strövade omkring.

Jag hade hoppats att hinna ner ifrån nationalparken innan det blev mörkt men det blev att campa en natt däruppe. Inget roligt att dyngsur klättra in i ett blött tält utan någon annan kvällsmat än havregryn och mjukost. Morgonen därpå hade vinden avtagit med regnet öste fortfarande ner och jag hade knappast blivit torrare under natten. Måste erkänna att det inte var helt trivsamt att ta på sig sina sandaler och börja cykla. 4-5 timmar senare anlände jag till en liten by där jag tog in på ett hotell för att torka mina saker.

Dagen efter öste regnet ner när jag började trampa mot Albanien… Efter ett antal timmar såg jag en skylt som pekade ut avfartsvägen mot Ostrog och jag kom på att ett fint gammalt kloster som en ensam munk högg ut direkt från bergsväggen någon gång på 1600-talet skulle ligga där. Det visade sig att vägen dit var en höjdare på grund av höjden men också för att det var väldigt fint. Vädret hade blivit bättre under den sista timmen och rätt som det var slutade det till och med att regna. Jag nådde inte ända upp till klostret innan mörkret föll så jag campade en kilometer nedför vägen. Jag satte upp tältet bakom några träd i en kurva längs serpentinvägen. Jag kunde sitta där inne och se det vita klostret ovanför mig, vilket kändes lite komiskt. Morgonen efter cyklade jag upp och vandrade omkring och fotade en stund i området. En jättelik munk med en tjock grå rock och stort skägg blev nyfiken på min cykel och på mitt sätt att resa. När vi hade pratat en stund la han sina enorma händer runt cykelramen och lyfte upp cykeln i huvudhöjd för att, antar jag, se hur tung den var. Den var tydligen inte tung alls. Iallafall inte for honom. Mina tankar gick osökt till Broder Guilbert i Jan Guillous böcker om Arn. Efter att munken gått vidare till sitt (Vilket antagligen var att lyfta betydligt tyngre saker än min cykel samt äta kopiösa mängder dunderhonung och spenat) gick jag omkring och beundrade vyn och klostret en stund till. Sen cyklade jag ner samma väg och fortsatte mot Albanien.

Första dagen i Albanien körde en landrover förbi och tvärnitade hundra meter framför mig och ut hoppar en passagerare och tar ett snabbt kort på en skrämd herdegumma. Sekunden efter hoppar han blixtsnabbt tillbaka in i bilen och precis när de ska köra iväg har jag hunnit i kapp och de får syn på mig. Vi pratar en stund och det visar sig att passageraren som tog kortet var Roman Bruhwiler från www.touchtheworld.ch Gänget var tydligen ute efter att slå nytt världsrekord i att besöka alla världens länder på kortast tid. På de välkända 80 dagarna hoppades de hinna besöka 130 av världens länder. Jag undrade stilla vad de kommer att få ut av det hela mer än en notis i en rekordbok? De hinner ju knappast se något av länderna de reser igenom. Och tyvärr var inte heller Miss Tyskland med i bilen, hon skulle tydligen vara med på vissa delar utav resan. Aldrig kan man ha lite tur…

Första natten i Albanien sov jag inte under utan bredvid en bro. På morgonen hittade en herde mig. “No problem” sa han med kroppsspråk. Dagen efter cyklar jag på huvudvägen mot Tirana och ju längre jag cyklar desto mer ökar trafiken. När jag är tre mil ifrån Tirana och mörkret närmar med sig med stormsteg sa kommer jag på att det nog blir svårt att hitta en undanskymd plats att sova på. Jag börjar fråga runt bland herdebefolkningen om det går bra för mig att tälta en natt på deras mark, men jag märker att de är ambivalenta och tycks inte riktigt lita på mig. Jag vill inte känna mig som en parasit så jag börjar inte traggla om att få stanna. Tillslut, när det nästan är helt mörkt så säger en bonde att det är ok om jag stannar över en natt, men jag ser att han inte riktigt tycker om det och det känns inte så kul för mig heller. En stund senare kommer en annan bonde fram till mig, en granne till honom som lät mig stanna. Han förklarar att det är bättre att jag stannar över hos honom och hans familj. Han förklarar senare att vägen är farlig på natten och antagligen är det därför befolkningen inte ville att jag skulle stanna på deras mark. Det skulle antagligen bli på deras ansvar om något skulle hända mig. Jag hade förväntat mig att tälta i bondens trädgard, men han vägrade och det blev att sova över på en soffa i familjens kok. Jag sov gott efter en gigantisk måltid bestående av stekt potatis, korv, kyckling, ost, lök, sallad och öl.

Resten av tiden i Albanien hittar jag billiga hotell och tar in på dessa, det var tyvärr fortsatt svårt att hitta tältplatser. När jag närmar mig gränsen till Makedonien så har jag ett relativt högt pass att cykla över. Jag stannar till för att se om jag kan hitta någon genväg någonstans och en herde läser mina tankar. Han börjar ropa “Macedonia, Macedonia” samtidigt som han pekar mot en stig. Jag börjar cykla upp längs spåret som snart visar sig vara för brant för att cykla på sa jag börjar leda cykeln istället. Herden lämnar över ansvaret för åsnan till sin fru och kommer fram till mig och börjar knuffa cykeln uppför samtidigt som jag leder den. Samarbetet blir lyckat och snart är jag uppe. Jag sparade in en hel del uppförsbacke på detta sätt, vilket jag och herden tog i hand på.

I Makedonien cyklar jag fram till Ohrid och stannar vid sjön med samma namn i tre dagar. Jag blir erbjuden ett rum samtidigt som jag cyklar in i staden. 68 kr\natten med kabel-tv, balkong och kokmöjligheter. Helt ok för att vara Europa. På kvällen rattade jag in Eurosport och fick till min glädje se att det var K1 Superfights och fick till min ännu större glädje se Ray Sefo göra processen kort med Azem Maksutai. Efteråt började en fotbollsmatch och då stängde jag av.

När jag närmade mig grekiska gränsen bestämde jag mig för att cykla lite snabbare ett tag och la iallafall 10-12 mil bakom mig varje dag. I Grekland var det inga som helst bekymmer med att hitta tältplatser vilket var skönt. En dag snurrade jag på något sätt ut på en motorväg vilken jag sen följde i tre mil utan att kunna svänga av på grund av nitiska staketuppsättare. Efter de tre milen så ser jag ett hål i staketet och släpar igenom hojen där. Jag hamnar på en bakgård full av gamla tivolikaruseller och smyger lite försiktigt ner till en by. Jag hittar en affär där jag tänkte köpa kvällsmat men den var tyvärr stängd. En kvinna ser att jag vill handla och hämtar ägaren som helt sonika öppnar så jag kan handla min kvällsmat. En gammal herre undrar vad som pågar och kommer ner till affären för att undersöka saken. När han ser min cykel skiner han upp och vinkar med sig mig. I hans vardagsrum tar han fram en massa fotoalbum och börjar visa foton ifrån när han på 60-talet cyklade genom Europa. Vi pratar om livet på cykel en stund, den gamle och jag. Mest på tyska, vilket är ett språk jag tyvärr inte behärskar. Senare cyklar jag därifrån med en kasse proppfull med frukt som han plockat i sin trädgård. Han och ett par av hans grannar vinkar farväl när jag rullar nerför en backe och svänger vänster. Det var klarblå himmel och sen eftermiddag. Det skulle snart bli mörkt. Och på min pakethållare fanns en stor kasse frukt.

Jag tyckte faktiskt om Grekland. Jag hade väl kanske lite förutfattade meningar om att hela landet skulle vara som en bargata på Kos. En kväll låg jag som vanligt inne i tältet och läste när jag hörde något prasslande utanför. Jag öppnade försiktigt dels för att inte skrämma iväg ett eventuellt djur, dels för att inte själv bli skrämd om det var någon Homo Sapiens i närheten. När jag öppnat tältet ser jag hur en överraskad sköldpadda snabbt drar in huvudet i skalet och sen ligger helt still. Efter ett tag har djuret tydligen bestämt att jag inte utgör något hot så han knatar förbi bara en halvmeter utanför tillfälliga hem. Jag måste erkänna att jag aldrig tidigare har sett en vild och levande sköldpadda men i Grekland såg jag 6 stycken på fem dagar!

MELLAN ÖST OCH VÄST

“The West won the world not by the superiority of its ideas or values or religion but rather by its superiority in applying organized violence. Westerners often forget this fact, non-westerners never do.”

-Samuel P. Huntington

Jag korsade till slut gränsen till Turkiet. Jag rullade över en bro och Grekland blev Turkiet. Jag cyklade över de legendariska slagfälten i Gallipolli där 10 000-tals turkiska, australiensiska och nya zeeländska soldater dog år 1915. Åtta år efter slaget som blev början till slutet för det Ottomanska riket skulle den genialiske befälhavaren över de turkiska styrkorna i Gallipolli och mannen som yttrat frasen:
“I don’t order you to fight, I order you to die.” bli Turkiets första president och dess landsfader. Hans namn var Mustafa Kemal.

Jag cyklade sakta över det kuperade landskapet och försökte förstå de fasansfulla strider som nästan 100 år tidigare fick de gröna kullarna att brinna. Några dagar senare efter att ha cyklat längs kusten tog jag en färja över Marmarasjön till Istanbul. Jag var på jakt efter reservdelar till cykeln.

Jag stannade i Istanbul i 5 dagar innan jag tog färjan över till Yalova och började cykla österut. Tyvärr började det regna dagen efter jag lämnat Istanbul och har med något undantag gjort sa sen dess. Cyklingen över Anatolien kom tyvärr mycket att handla om att ta sig från stad till stad och mellan hotell och hotell. Det har naturligtvis inte bara spräckt min budget utan även gjort resan mindre intressant eftersom campinglivet är en stor del av det roliga med att cykla. Men å andra sidan ar det heller ingen höjdare att kväll efter kväll klättra in i ett vått tält…

Hur som helst gick det ju iallafall framåt, trots vädret. Såklart blev det nästan inget fotande, inget filosoferande i vägkanten och så vidare men givetvis blev jag inbjuden i en affär eller i en “Lokanta” titt som tätt för en kopp hett te eller två, ofta runt en varm kamin eller element. Dock blev det inte lika mycket tebjudningar som förra gången jag cyklade genom Turkiet, då trodde jag nästan på allvar att jag skulle bli koffeinförgiftad av allt te jag blev bjuden på dagarna i ända. Skillnaden i antal tebjudningar stavas nog ramadan. Men anledningen av fastemånaden håller de flesta lokantor stängt. Det fick förövrigt konsekvensen att jag helt enkelt fick sätta mig i diket och äta något i stil med musli och mjölk. Gott och nyttigt naturligtvis men eftersom vädret var som det var och Anatolien knappast är känt för sina djupa skyddande skogar så blev det i många fall istället musli och mjölk och regnvatten…

Jag passerade åtskilliga småstäder och byar och förvånades många gånger över den stora skillnaden dem i mellan. I den ena byn kunde det vara rent och snyggt och invånarna var artigt lugna och nyfikna på vem jag var. 10 kilometer därifrån kunde gatorna i en befolkningsmängd sett likvärdig by bestå av lera och nertrampade sopor och när befolkningen ropade sitt vanliga “hallo” efter mig var och varannan sekund fick jag, vare sig jag svarade eller inte ett riktigt hånfullt gapskratt tillbaka som endast kunde tydas som någonting i stil med “Titta på den där dumma
turisten”. I de sistnämnda byarna såg jag förövrigt betydligt färre kvinnor ute på gatorna, de kanske hade fått nog av hånskratten och höll sig inomhus?

Jag närmade mig den stora saltsjön Tuz Gulo och följde en liten väg som skulle binda samman två större. Det gjorde den inte. Den slutade i en lerpöl någonstans. Men å andra sidan blev det nästan lättare att cykla när vägen tog slut eftersom den nästan enbart hade bestått av lera efter allt regn. Nu kunde jag istället cykla på någon sorts gräs och det var inga långa sträckor det handlade om, kanske två mil eller så. Och att cykla fel oroade jag mig inte för eftersom det bara var att cykla rakt österut så skulle jag någon gång träffa på den asfaltsväg som jag sen skulle följa ända till Kappadokien.

Jag stannade fyra nätter i Göröme som antagligen är “turisthuvudstaden” i Kappadokien. Jag har varit här förut och har sett det mesta av omgivningarna så jag brydde mig inte om att jaga upplevelser mer än genom några kortare promenader i området. Men helt klart är Kappadokien imponerande och absolut en av höjdpunkterna på en resa genom landet. Så istället för att jaga upplevelser slappade jag mest på Köse pension där jag bodde och läste böcker som jag fått av Lars, en utvandrad svensk som numera driver firman “Kappadokya baloons” och åt enorm god kebab. NU hade det faktiskt inte gjort så mycket om det hade regnat men molnen var borta och himlen klarblå. Jag träffade också på ett par stycken cyklister och vi satt i timmar och pratade om respektive upplevelser, vägval och framtidsplaner.

Det goda vädret höll i sig ett och ett halvt dygn efter jag lämnat Göröme. Jag hade cyklat i några timmar uppför ett bergspass när jag såg att himlen mörknade i en rasande takt. Det var bara att slå upp tältet så fort som möjligt. Att hitta en skyddad plats var omöjligt så jag slog upp det i en grushög bara några meter från vägen. Hade det inte varit for molnen hade utsikten varit sagolik. Jag hade svårt att sova under natten då det dels regnade med sådan styrka att det nästan ekade inne i tältet, dels för att jag var 30:e minut var tvungen att med hjälp av en handduk torka upp regnvatten från tältbottnen för att på sa vis hindra vattnet från att stiga över liggunderlaget och blöta ner sovsäcken. Dagen efter snöade det istället när jag tog ner tältet och det tilltog ju högre upp jag klättrade. När jag nådde toppen av passet var hela jag täckt av ett tjockt lager blötsnö och blotsnö ovanpå våta kläder är inget kul och det blev lite kyligt på vägen ner… Jag tog in på första bästa hotell som visade sig ligga en dag bort.

Dagarna gick och jag cyklade under konstant regn från hotell till hotell. Jag trampade genom städer som Develi, Göksun, Karamanmaras och när jag nådde Gazientep var jag faktiskt helt torr då det inte hade regnat på hela dagen. Jag såg dock att mörka moln närmade sig så jag cyklade så fort jag kunde mot den stadsdel i miljonstaden där alla budgethotell ligger. Tyvärr hann jag inte fram innan det brakade loss. Jag tog skydd utanfor en affär och började rota fram mina regnkläder ur cykelväskorna. Personalen i affären vägrade dock låta mig cykla iväg i regnet och nästan tvingade mig att lyfta upp cykeln i en van som tillhörde affären. Sen körde de mig utmed Gazienteps gator medan regnet slog mot bilens fönster. De släppte av mig utanfor ett okej och billigt hotell.

SAGAN OM CHUCK NORRIS

“I like pigs. Dogs look up to us. Cats look down on us. Pigs treat us as equals.”

-Winston Churchill

Gränsövergången till Syrien gick väldigt smidigt. Det tog bara cirka 30 minuter innan jag var fri att börja cykla mot Aleppo några mil bort. På vägen dit cyklade en syrier ifatt mig på sin gamla knarrande och rostiga cykel och ville tävla. Under flera kilometer cyklade vi som dårar samtidigt som vi gapskrattade båda två. Tillslut kvävdes hans skratt av att han höll på att spy upp sina lungor eller något i den stilen. Han vände tillbaka mot sin by och jag fortsatte mot Aleppo, fortfarande skrattandes. Någon mil utanfor staden stannade jag och drack en kopp kaffe hos en försäljare i vägkanten. Mycket gott. Jag satt på en vit plaststol i gyttjan och smuttade på kaffet och såg att himlen började mörkna i norr. Då är det dags igen, tänkte jag. Regnet kommer! Återigen cyklade jag så fort jag kunde in i ett storstadsmyller för att slippa regnet. Jag hann inte. Jag var genomvåt när jag på ena axeln bar upp cykeln till mitt hotellrum i centrala Aleppo.

Jag stannade i Aleppo i fyra dagar. Mycket av den tiden gick åt att se mig om i stadens urgamla souk samt klättra omkring uppe i citadellet. En del tid gick också till att sitta och dricka öl och spela kort tillsammans med andra turister på det hostel jag bodde på. När jag väl lämnade den fantastiska staden sken solen och himlen var klarblå. Jag cyklade åt sydväst mot staden Idlib där jag handlade lite mat för att sen fortsätta några mil till. Under natten sov jag mellan en olivodling och en soptipp. Tidigare under dagen hade jag fått en inbjudan att sova över hos en familj i en liten by som jag passerade, men då jag knappt hade kommit utanfor Aleppo valde jag att tacka nej och fortsätta trampandet. Istället fick jag ett paket plaster av de två vänliga tonåringarna….

Dagen efter cyklade jag de åtta milen till ruinerna i Apamea. Vägen dit gick först genom bergslandskap som kryllade av ruiner, så kallade “Dead cities” men snart tog bergen slut och en lång slingrande nerförsbacke tog mig till Al Ghab slätten som jag sen följde söderut i några mil. I någon för mig namnlös by stannade jag och köpte lite kex. Jag blev antagligen samtidigt “happening of the year” i den lilla byn. När jag var inne i den lilla butiken följde säkert 10 personer med in för att se hur det ser ut när en turist köper 2 paket kex. Utanför drog min cykel till sig närgångna blickar från minst lika många bybor. När jag kom fram till Apamea höll solen på att gå ner och jag ville inte betala inträde när det ändå snart skulle vara mörkt. Jag pratade en stund med parkvakterna och cyklade sen bort till några mindre sevärda ruiner där jag hade tänkt sova. Men snart kom en av parkvakterna och sa att jag kunde tälta vid den närliggande restaurangen om jag ville. Gjorde så. Dagen efter gick jag en tidig morgonpromenad bland ruinerna och fotade en stund innan det var dags att trampa de 8 milen till Krak des Chevaliers.

På vägen till den mytomspunna korsriddarborgen höll jag på att cykla fel ett flertal gånger men tack vare lokalbefolkningen kom jag rätt. Vid ett tillfälle guidade en mopedburen herre mig i säkert en mil så jag kom på rätt väg. När jag till slut kom fram till borgen som Sultan Baibers erövrade när hans styrkor krossade korsriddarna for 800 år sen var det mörkt. Jag cyklade upp för den minst sagt branta backen upp till själva borgen. Lamporna i de närliggande byarna lös som ondskefulla ögon i mörkret samtidigt som byns barn skrattade åt mig och tiggde pengar. Ett beteende som säkert har utvecklats av att europeiska tanter på gruppresa tyckt synd om de “fattiga” syriska barnen och gett dem pengar till godis… Väl uppe vid borgen kunde jag enkelt förstå varför T. E Lawrence (av Arabien) kallade borgen for den “vackraste i världen” Den var grym!

Under dagen, då jag flertalet gånger hade frågat folk jag mött efter rätt väg, fick jag uppleva den egentligen helt absurda gästfrihet som råder i den här delen av världen: Stannar jag till vid en affär och frågar efter vägen så cyklar jag ofta därifrån med några äpplen eller andra frukter. (Ibland har jag även fått svar på min fråga!) Stannar jag en bil eller moped tar de ofta på sig rollen som guide och ser till att jag kommer rätt helt enkelt genom att köra före och visa vägen. Jag kan gå in på ett bageri och beställa baklava (ett slags beroendeframkallande bakverk med nötter och honung) för 20 pound. Jag får godiset men några pengar vill de inte ha! Jag är övertygad om att Syrien är ett av de få länderna där det skulle gå att resa omkring utan pengar om man tog tillvara på (eller utnyttjade?) befolkningens gästfrihet fullt ut. Jag är tacksam över att få ha upplevt det här. Främst om “den store ledaren i väst” får för sig att bomba denna “ondskans axelmakt” sönder och samman i framtiden under jakten på stabilitet och demokrati i Mellanöstern… Man vet ju aldrig.

Jag hade åter tackat nej till ett erbjudande om att sova över hos en familj på den syriska landsbygden med anledning av att det fortfarande var förmiddag. Så när jag några kilometer före gränsen till Libanon blev bjuden på te kände jag att jag måste stanna denna gång, fast jag egentligen ville passera gränsen under dagsljus. Efter en stunds te drickande med Al-Qusayrs gymnastiklärare visade han mig vägen ut ur staden och hur jag skulle cykla mot gränsen. Utstämplingen ur Syrien gick fort men sen visade sig att det var 12 kilometer till den libanesiska gränsövergången. Jag passerade ett flertal fattiga tältbyar i ingenmanslandet där folk satt runt lägereldar och iakttog mig när jag trampade förbi i skymningen. För varje minut blev det mörkare och ett tag tänkte jag stanna över natt i ingenmanslandet men till slut såg jag byggnaderna där jag äntligen kunde få min libanesiska stämpel.

Tyvärr var det kolsvart ute när jag var klar med allt pappersarbete och jag hade ingen aning om hur jag skulle cykla. Det var bara att fortsatta söderut i mörkret genom den del av Libanon som går under namnet Bekaadalen. Jag hade cyklat några kilometer när en jeep kör förbi och tvärnitar. En man som har ett stort ärr över vänstra ansiktshalvan hoppar ur och säger, om jag förstod hans fransk-engelsk-arabiska rätt, att jag inte behöver vara rädd. Han lägger sina pekfingrar så att de bildar ett kors för att på så sätt visa att han är kristen och därför tydligen är att lita på. Han frågar var jag ska sova och jag svarar med ett skevt smile att jag hade tänkt sova någonstans därute och pekar snett ut i mörkret. “No no Monsieur, very dangerous! Muselmans! Terrorists!” Jag vet inte riktigt vad jag ska svara, men innan jag hinner tänka ut något visar han sin legitimation vars loggo matchar den på jeepen. Det är loggon från någon sorts räddningstjänst, antagligen brandkårens. Han säger att det är bättre att jag sover över på brandstationen, vilket jag gärna gör. Han kör före och jag cyklar efter in i byn El-Qaa. Jag lämnar min cykel på stationen och sen åker vi hem till honom och äter middag med hans familj. Jag lägger märke till mycket kristen konst på väggarna. På vägen tillbaka till brandstationen ber han om ursäkt för sin dåliga engelska: “Every english…I can.. I learn from television…Chuck Norris… and Condoleezza” “Condoleezza?” svarar jag.
“Yeah…Condoleezza…Condoleezza Rice and Chuck Norris! Han börjar gapskratta. “I love Condoleezza”

På morgonen därpå lovar jag dyrt och heligt att vara försiktig på min väg genom Bekaadalen. Han pekar ut vilken by som är kristen och vilken som är muslimsk på min karta, antagligen för att visa mig var jag är säker och var det skulle kunna vara farligt för mig. Under dagen cyklar jag fram till Baalbek och tar in på hotell. Den enda andra turisten där är en holländsk dokumentärfilmare som håller på att göra en dokumentär om Hezbollah som har sitt högkvarter här i dalen. Han bjöd på ett gäng öl samtidigt som han klagade över hur hopplöst det är att få kontakt med någon av rang inom partiet. Efter ölen gick jag in till ruinerna som gjort namnet Baalbek känt världen över. De romerska templen har fått sitt namn ifrån solguden Baal och det bör nämnas att det största templet i hela det romerska imperiet finns här. De var extremt vackra och jag fastnade i timtal framför “temple of Bacchus” och “temple of Jupiter”.

Dagen efter hade jag planerat att inte cykla längre än till Aanjar så jag lämnade inte Baalbek förrän klockan 13:00. Sen cyklade jag på en hårt trafikerad väg fram till staden och campade sen uppe i bergen med utsikt över staden, dalen och den syriska gränsen.

A ROSE-RED CITY HALF AS OLD AS TIME

” I may not have gone where I intended to go, but I think I have ended up where I needed to be”

-Douglas Adams

Jag var helt övertygad om att det skulle vara besvärligt att hitta rätt väg ut ur Damascus men det gick fortare än jag trott. Följde huvudvägen ut ur staden men snart styrde jag västerut och cyklade längs en liten väg nästan helt utan trafik. På kvällen slog jag upp tältet under några träd vid vägkanten. En militärförläggning fanns i närheten så jag var osäker på om jag skulle få ligga kvar men ingen kom och körde bort mig. En större stad låg några kilometer bort och jag kom fram till att det var bättre att cykla igenom den dagen efter. Det är tillräckligt jobbigt att hitta rätt väg ut er en stad under dagsljus.
Efter ett par timmars trampade under dagen därpå så anlände jag till Jordaniens gräns. Jag ville bli av med mina sista syriska mynt i gränsbyn så jag gick in i en affär och köpte batterier men när jag kom fram till kassan ville de inte ha betalt för dem. Det var bara att bränna dem pa ett par godispåsar i en annan affär istället. Men samma sak hände där, de ville inte ha betalt. På det tredje försöket blev jag faktiskt av med mina 4.50kr-jag köpte 2 falafel rullar och en burk Coca-cola.

Jag blev snabbt utstämplad ur Syrien och fikade sen med några vakter. En av dem visade mig sitt slitna exemplar av Koranen. Han var mycket stolt. På den Jordanska sidan tog det längre tid då herren på avdelningen där man köper sitt visum inte greppade att jag ville köpa just ett visum fast jag inte hade något i passet och befann mig på avdelningen där man köper just visum. Jag fick sitta i 30 minuter inne på hans kontor medan han ringde runt till en massa kompisar. När han lagt på frågade han mig vad jag egentligen gjorde inne på hans kontor. Jag ignorerade frågan och kontrade istället med att fråga om det var här man köper sitt visum och han svarade att så var fallet. Då sa jag att jag gärna skulle vilja köpa ett just sådant. Efter den häpnadsväckande upplysningen tog det en minut och sen hade jag mitt kära och nödvändiga visum inklistrat i passet. Några mil in i Jordanien tältade jag återigen under några träd vid vägkanten. Åt upp de två påsar kola som jag tidigare fått när jag försökte göra mig av med mynten.

Jag vaknade ovanligt tidigt dagen efter och kom ut ur tältet redan klockan nio och började cykla i ett allt mer kuperat landskap. Efter någon timme såg jag Ajlun castle på avstånd. Borgen hade fungerat effektivt som försvar mot korsriddarna under 1100-talet. Tillslut var jag framme vid den jättelika klyfta som är en fortsättning på Afrikas Great rift valley- Jordan valley. Jag cyklade nerför en 22 kilometer lång backe och kom ner till en av den här planetens lägsta punkter. Jag följde sen dalen ett par timmar och på natten sov jag under en buske några kilometer norr om Döda havet. Dagen efter cyklade jag längs med The Dead sea highway och passade på att stanna och flyta som en kork ett tag. En mycket märklig och häftig upplevelse. Tvättade sen av mig i en varm kalla en bit upp i bergen. Vägen var finare än vad jag trott och jag stannade ofta och filosoferade i vägkanten och kanske åt ett kex eller två.

Efter att jag lämnat det alldeles döda havet bakom mig blev landskapet allt mer kargt och folktomt. Sanddyner började dyka upp med jämna mellanrum och ibland hade de blåst över vägen så jag fick cykla runt dem. Någon liten by dök upp vart 5:e mil eller så. Jag hade medvind och flög nästan fram ibland. På min vänstra sida var det mer eller mindre ren sandöken i några kilometer fram till östbanken som reste sig som en svart vägg, på min högra sida var det sand eller saltöken fram till bergen som utgör västbanken. Fast de bergen hör ju till Israel. Ibland cyklade jag så nära gränsen att jag kunde se bilar utmed vägarna på den andra sidan. Närheten till Israel gav ju såklart också biverkningen “checkpoints”. Otaliga gånger varje dag fick jag stanna och visa mitt pass och öppna upp en cykelväska eller två. Vid ett tillfälle pekade en soldat med en barsk min på mitt liggunderlag och frågade vad det var. Jag förklarade vad ett liggunderlag är for något. Lite konstigt att förklara det för en soldat? Har inte Jordanska armén liggunderlag?

Den natten tillbringade jag långt ut i öknen, tältandes bakom en sanddyn. Sent på kvällen gick jag omkring i sanden och letade efter skorpioner. Det var stjärnklart så jag såg ganska bra. Fast inga skorpioner… Dagen efter hade jag återigen stark medvind och cyklade de 10 milen till Aqaba på strax över 3 timmar. Jag lämnade cykeln tillfälligt i Aqaba och tog bussen upp till bergen för att se den rosa ruinstaden Petra. De två tusen år gamla ruinerna har huggits ur direkt från bergsväggarna och var enorma. Dock har jag som vanligt svårt att ta åt mig sådana här platsers magi på grund av sådana som mig! Turister! I tusentals! Tänk om man någon gång kunde få se Petras systerstad Meda’in Saleh, klippstaden som ligger djupt inne i Saudiarabiens enorma öken! Där skulle jag garanterat kunna ströva omkring och låta mig imponeras i godan ro, utan något slagsmål om den bästa fotoplatsen. Dock ar det inte öknen som håller mig borta ifrån ett besök i systerstaden utan visumreglerna till Saudiarabien i sig… Höjdpunkten i Petra var iallafall ögonblicket när jag såg den första glimten av Al-Khaznah-skattkammaren-efter att ha vandrat längs med en smal passage mellan himmelshöga bergsväggar i över en kilometer.

Tillbaka i Aqaba bad jag turistinformationen att ringa ut till hamnen och fråga vilken tid båten över till Egypten skulle gå dagen efter. De sa att den skulle gå klockan 17:00 men att det var viktigt att jag skulle vara där klockan 16:00 för passkontrollen. Jag cyklade ut ur Aqaba i god tid men hittade först inte hamnen… Jag frågade efter vägen och fick raka besked: Fortsätt söderut i några kilometer. Jag gjorde så. Efter ett tag så stannade jag uppe på en kulle och såg ett skepp ligga utanför några byggnader en bit bort och frågade en lastbilschaufför om det var terminalen. Han pratade flytande engelska och sa skrattande att jag cyklat alldeles för långt, “That is the border to Saudiarabia, my friend”. Jag skulle ha svängt av precis där jag fått det raka beskedet att fortsatta söderut… Jag började bli stressad då jag skulle vara på terminalen senast om en kvart. Jag klarade av att komma dit i tid och bara några minuter senare hade jag min biljett och en stämpel i passet. Jag började leta efter skeppet som skulle ta mig över, men fick snart höra “It is leaving ten o clock, my friend” Det var bara att sätta sig och dricka kaffe.

När skeppet lämnade hamnen klockan 01:00 satte jag mig på en plaststol i aktern och snart såg jag hur Eliat och Aqaba smälte ihop till ett. Israel och Jordanien. Judar och Muslimer. Jag kom att tänka pa en saga jag en gång fick berättad för mig: Sagan handlade om den unge Yeshua som bodde i Galileen för länge, länge sen. Den unge mannen roade sig med ganska udda ting som att vandra omkring på vatten. Men det var för sitt vin han skulle nå världsrykte. Vinet var så utsökt och fanns i sådana gudomliga kvantiteter att vissa hävdar att Yeshua måste ha haft hjälp ifrån en högre makt för att kunna ordna fram sådana mängder. Hur som helst var den unge Yeshua långt före sin egen tid. Ja, vissa hävdar till och med att han uppfann den moderna bartenderismen, och att han var långhårig och tog pseudonymen Jesus Kristus i en tid då det inte alls var inne med artistnamn visar på god entreprenöranda ifrån den unge mannens sida. Historien om barservitören från Nazaret blev med tiden till legender och legenderna blev till myter. Men tillslut hade staten fått nog av hans hembränneri och likviderade honom genom att spika upp honom på ett kors. Ca 300 år senare hade folk ännu inte glömt av den sen länge döde mannen och hans vin. Vid ett tillfälle samlads ett antal människor i nuvarande Iznik i Turkiet och vissa av dem hävdade att den unge mannen från Nazaret helt enkelt måste ha varit guds egen unge. Hur det är med den saken tvistas det om än i våra dagar och ingen vet egentligen hur det ligger till.

Jag satt på min plaststol där i skeppets akter och funderade om det kunde ligga något korn av sanning i historien, men konstigt nog kom jag istället att tänka på ett citat ifrån Charlie Chaplin: “När allt kommer till kritan är alltihop bara ett stort skämt” Ett citat som i just detta fall kanske skulle kunna ha dubbla dimensioner?

Tankarna vandrade sen iväg mot mer lättgreppade saker. Skeppet började närma sig Sinaihalvön och därmed Egypten. Jag tänkte på de 1200 mil jag har att cykla genom Afrika och kände inget annat än ren förväntan och lycka. Jag tänkte på det kanske hänsynslösaste partiet på hela resan, den mellan Wadi Halfa och Dongola i norra Sudan. Vägen är inget mer än ett spår i ökensanden i mer än 300 kilometer. Blir det sandstorm så kan vägen mer eller mindre upphöra att existera. Det finns emellertid ett fåtal byar utmed vägen, det gäller tydligen bara att hitta dem då vissa av dem bara består av några lerhus och inte ligger där kartan visar. Jag ser fram emot den etappen väldigt mycket.

Skeppet kom iland klockan 05:00 och strax efter kunde jag börja cykla mot Dahab 8 mil bort. Att cykla i gryningen var fantastiskt. Jag följde Aqabaviken några kilometer och skönjde Saudiarabien morgonrosa berg på andra sidan viken. Jag trampade i absolut tystnad förbi dromedarer som låg utanför små bruna lerhus. De väldiga djuren vred på sina resliga halsar och tittade nyfiket på mig. Ett par timmar senare hade jag cyklat upp för en 15 kilometer lång backe och när jag vilade ett slag på toppen stannade det en buss. Några Egyptier hoppar ur och ger mig en flaska vatten. En av dem tar fram sin mobiltelefon och visar en pin-up bild på en blondin. Vi skrattar ihop, grabbar emellan, fast jag skrattar mest at dem, inte med dem.

När jag börjar cykla igen har jag nerförsbacke praktiskt taget hela vägen fram till Dahab. Några checkpoints hindrar tillfälligt min framfart. Jag svarar på de vanliga frågorna samtidigt som jag tuggar på en sandwich som jag precis erhållit ifrån en av soldaterna. De öppnar en av mina väskor och låter en hund sniffa på de andra. Väl i Dahab flanerar jag omkring i byn och ser hur mycket den förändrats på bara de fyra år som gått sen jag var här sist. Senare på eftermiddagen börjar jag må illa och kommer på att jag inte sovit på 30 timmar så jag går och vilar lite i min hydda.

EGYPTEN

“I believe there is something out there watching us. Unfortunately, it’s the government.”

-Woody Allen

Efter tio dagars semester, varav en vecka hos en kompis i Kairo, tyckte jag att det var dags att börja cykla söderut. I Kairo hade jag varit hos både Sudans och Etiopiens respektive ambassad och på något sätt lyckats lämna dem med visum. På Sudans ambassad rådde ett kaos. Ett vänligt kaos, men ända ett kaos. På Etiopiens ambassad rådde stillheten. Dock gjorde sekreteraren ett försök att sälja kaffebönor till mig. Jag tackade nej och blev samtidigt lite skärrad över att det skulle inverka på min visumansökan. Några reklamaffischer på väggarna tjoade ut “Ethiopia-13 month of sunshine” och annat. 13 månader? Om ni inte har förstått det ännu så är Etiopien ett mycket annorlunda land. Bland annat var jag tvungen att korsa gränsen in till landet senast 02-03-1999. Senast 02-03-1999! För att röra till det ännu mer så kan jag berätta att när solen går upp så är klockan 00:00 enligt landets klocka. När jag lämnade Sudan var klockan 15:00 och datumet den 12-01-2007. Minuten senare var jag inne i Etiopien. Har var klockan 09.00 och datumet var den 12-01-1999. Jag kan meddela att jag blev synnerligen förvirrad. Härligt!

Jag lämnade Dahab vid 08:00 och började cykla söderut längs vägen som enligt kartan gick parallellt med kusten men som i realiteten gick i bergen längre inåt land. Bland annat cyklade jag en 25 kilometer lång backe upp till Shariapasset. Det lilla jag cyklade i Sinai var nog det roligaste i hela Egypten; kargt, bergigt och relativt ensligt. Helt i min smak. Dock så motverkades jag i min framfart av halvdiktatorn Hosni Mubaraks marionetter i gestalt av otaliga militära och polisiära checkpoints. Dessa checkpoints är ett faktum över hela Egypten och i ett antal år efter Luxormassakern var stora delar av t ex Nildalen helt off-limits för turister. När jag fyra år tidigare bytte buss i staden Asyut, som ligger just i Nildalen, hade jag en personlig livvakt under de timmar då jag väntade på den nya bussen. Han satt mitt emot mig när jag gästade en restaurang och när jag var på toaletten vaktade han utanför med sin Kalashnikov i färdigställning. Än värre är att de flesta cyklister tvingas att hiva upp sina cyklar på flaket till en Pick-up under vissa sträckor. Detta idiotiska fenomen tycks dock ha mattats av en del det senaste året.

Jag kom fram till “Sharm” en timme innan färjan över Suezkanalen skulle avgå. Jag slog ihjäl lite tid i en solstol drickandes Coca-cola då ölen var för dyr. I Hurghada hittade jag ett hotel för 25 kronor och stannade där en natt. Dagen efter frågade jag ett tonårigt affärsbiträde efter vägen till Safaga 60 kilometer söderut. Han svarade att det inte går att cykla dit eftersom det är för långt. Jag undrade stilla hur han egentligen tänkte? Tror han att jag släpat med en cykel ifrån mitt hemland endast för att cykla de 6 milen mellan Hurghada och Safaga? Och tror han sen att jag ska STRUNTA i hela projektet eftersom han säger att det är för långt? “Jasså, säger du att det är for långt? Ja, då får jag väl ta en buss då istället?” Allvarligt talat. Hur tänker han? Jag väljer att visa min kilometerräknare som står på strax under 7000 och säger att 60 till är som en piss i Röda havet. Han varken svarar eller tittar på cykeldatorn. Istället låter han blicken vandra fram och tillbaka över ramen och frågar: How many dollars?

Två och en halv timma senare har jag nått fram till Safaga fast det egentligen skulle vara för långt. Jag köper på mig lite mat och cyklar sen några mil till. På natten campar jag i en uttorkad flodådra, en så kallad “wadi”. Det är något man egentligen inte ska göra, men jag finner risken för en störtflod minimal. Under natten vaknar jag av att vinden börjar tillta i styrka. Yrvaket noterar jag att vinden pressar ner tältduken i huvudänden och att detta innebär medvind dagen efter. Jag somnar antagligen om med ett stort leende på läpparna. Om Luke Rhinehart var “The Dice man” så är jag nog “The Wind man”. Låter vinden istället för tärningarna bestämma vilken riktning jag ska ta. Jag menar alltså inte att jag vänder kappan efter vinden, utan… ja, ja ni förstår nog.

Vid lunchtid dagen efter har jag nått al-Quseir och trots att jag är osäker på om jag får fortsätta över “The eastern desert” laddar jag upp med mat för två dagar och 8 liter vatten. Några kilometer väster om staden så blir jag mycket riktigt hejdad vid en militär checkpoint där soldaterna säger att jag inte får fortsätta över öknen. Då jag är förberedd på detta blir min reaktion endast likgiltighet, men för att greppa det sista halmstråt spelar jag överdrivet resignerad och skrattar bara håglöst åt min belägenhet när de meddelar att jag måste vända om. Snart står vi allesammans och skrattar åt mitt problem och efter en stund nar vi torkat våra tårar, berättar de att jag får fortsätta iallafall. Min teater fungerade alltså. Men då jag nu viker av i 90 grader förvandlas vännen Medvinden till fienden Motvinden. Jag sluggar mig fram. Åtta liter vatten gör knappast cykeln lättare. Framåt kvällen avtar vinden och jag kan cykla lite fortare. När jag slår upp tältet har jag lagt cirka 11 mil bakom mig. Ett hederligt dagsverke.

Enligt kartan skulle det inte finnas några byar på de nära 20 mil mellan al-Quseir och Nildalen. Men när jag under dag numer två i öknen kommer fram till en byggnad som skulle kunna vara en kiosk stannar jag. Jag var i hög grad sugen på en iskall Pepsi. I ett garage ser jag en ambulans. Jag knackar på och ropar ett “salaam” in i den stora byggnaden. Inget svar. Jag ropar igen. Tillslut hör jag ett svagt mumlande “Allah akbar” sprunget ur ett halvt dussin stämmor som i ett slags svar på mina rop påpekar att jag måste vänta. Jag går ut och dricker lite vatten i skuggan medan de ber klart. När de kommer ut hälsar de glatt och bjuder in mig på något att dricka. Jag sitter och dricker te och tittar på TV en stund innan jag tycker att det är dags att fortsätta. Jag får en halv kasse frukt och en stor bit sockerkaka med mig. Jag cyklar sen i någon timme till och tältar sen några mil ifrån Nildalen.

Dagen därpå når jag slutet på ökenvägen men åker i samma veva fast i en militär checkpoint. En kapten klargör att de måste eskortera mig fram till Luxor 6 mil bort. Kaptenen själv och tre underlydande soldater kör alltså tio meter framför mig i flera mil innan de tillslut stannar och säger att en ny styrka ska ta över. Min nya livvaktsstyrka meddelar att jag kan börja cykla så länge så kommer de efter om en stund. Men jag har tur. De nya livvakterna verkar ignorera kaptenens överbeskyddande, paranoida vingar och det finns därmed inte längre något skydd mellan mig och de sockerkaksbjudande egyptierna…

I Luxor tar jag en vilodag. På campingen träffar jag ett holländskt par som ska köra bil till Kapstaden-Niels och Sanne. Senare på kvällen diskuterar vi våra respektive rutter över en handfull öl: Do you know anything about the Sudan/Eritrea border? Do you still have to go in a convoy along the Marsabit highway? Whatabout South Omo valley in Mars? Under dagen i Luxor gör jag också en ansats till ett återbesök i de storartade Karnaktemplen, men då jag kommer dit mitt på dagen är templen överfulla av andra turister så jag viker ner mig. Bränner istället en dagsbudget eller två på Mc Donalds. Jag undrar vad Ramses egentligen skulle tycka om det?

De sista två dagarna mellan Luxor och Aswan var ganska jobbiga med mycket trafik och skrikande barn och armflaxande tonåringar. Det blev långa stunder med min MP 3 spelare på högsta volym…

SAHARA ROCKS

“Not all those who wander are lost”

J. R. R. Tolkien

Efter en och en halv evighet lämnade äntligen färjan Aswans hamn och därmed var jag på väg till något helt nytt. Jag har aldrig tidigare satt min fot i Afrika söder om Egypten. Jag träffade en annan cyklist ombord, italienaren Alessio, och vi bar upp våra cyklar på däck och låste fast dem i relingen. Kaos rådde ombord och ville man gå på toaletten var man tvungen att klättra över två meter höga berg av packning och kliva över på golvet sovande medresenärer. Luften inne gick knappt att andas så att tillbringa natten på däck var absolut det rätta. På natten låg jag vaken och tankarna började vandra iväg mot tidigare resor. De små vågorna på Lake Nasser fick skeppet att vagga rytmiskt och jag började tänka på en natt några år tidigare. Jag hade lämnat Smögen i en segelbåt för att segla över Atlanten tillsammans med tre stycken kompanjoner. Vi lämnade Sverige sent pa året och höstrusket kom allt närmare. En natt när jag och en snubbe vid namn Per hade nattskiftet mellan 00:00 och 04:00 gick vågorna höga, vinden ven och regnet forsade ner i sittbrunnen där jag arbetade hårt för att hålla kursen i nattmörkret. Rätt som det är kommer det en stor våg och jag styr upp mot den för att motverka att vågen träffar båten i sidan. Sekunden efter känner jag att något är helt fel. Något har gått av. Jag kan inte styra. Samtidigt som jag ropar på Per som håller på att koka kaffe tar vinden tag i seglet och driver ner babords sida så att vatten forsar över relingen och masten doppas i vattnet. Per rusar upp men kan bara konstatera faktum-vi kan inte styra båten. Vi har ingen kontroll alls och det känns som att vi åker med en aggressiv karusell på ett tivoli. Det var svårt att stå upp och att ramla överbord var en överhängande risk. Kapten och hans flickvän kommer nyvaket stormande och med spår av panik i rösten frågar dem skrikandes vad som hänt med båten. Tillslut lyckas vi få på ett nödroder på båten som nu lutar något extremt och får någorlunda ordning på den. Efteråt anropade vi en hamn i Holland och meddelade att vi var på väg in. Resultatet blev senare att vi skulle få vänta i flera veckor innan reservdelar skulle vara på plats. Jag tackade för mig och tog mig till en flygplats och flög till Thailand där jag tränade Thaiboxning under en tid och reste sen runt i Burma och Egypten. De andra övervintrade på Kanarieöarna och korsade Atlanten året därefter.

Jag ligger och drar på munnen lite för mig själv och hoppas att inte något liknande ska hända på vägen till Sudan. Mitt flin måste ha väckt Alessio för efter en stunds grymtande sätter han sig upp med skräck i ögonen och fräser fram något om toalettpapper. Jag ligger i min sovsäck och skrattar nu istället åt italienaren som i jakt på en toalett skuttar zick-zack över de sovande medresenärerna med ett vitt trassel av toapapper i handen och en komisk hukande stil. Diarrè. Stackaren. På morgonen, efter en kall och blåsig natt, såg vi Abu Simbel-dessa mäktiga tempel uppförda av Ramses II- på avstånd.

Väl igenom det rostiga maskineriet som utgör Sudans tull cyklade vi in till Wadi halfa och tog in på hotell. Jag valde att tälta på den lilla fyrkantiga grusplan som utgjorde hotellets centrum. Dagen efter var vi tvungna att gå till polisen för att registrera oss. Detta maskineri var också ganska rostigt. En försmak av Afrikas mest byråkratiska land. När vi några timmar senare hade besökt de 4-5 olika kontoren för att få en enda stämpel i passet gjorde vi oss klara för den 14 mil långa sträcka av öken fram till den första byn-Akasha. Skulle man säga att det finns en väg mellan Wadi Halfa och Akasha så skulle man ljuga. Om man däremot säger att det finns en del hjulspår i sanden mellan byarna så skulle man ligga sanningen närmare. Vi lastade på 11 liter vatten och mat for tre dagar på våra respektive cyklar och en stund senare lämnade vi “Halfa” bakom oss och trampade ut i öknen. De första fem milen var vägen var bättre än väntat och vi kunde ta oss fram i ca 17-18 km/h. Sen blev “vägen” allt sämre. Och sandigare. Att hälla balansen blev svårare i den mjuka sanden, det var bara att cykla tills man höll på att ramla och då sätta ner ena foten i marken som stöd och trampa några meter till och där sätta ner andra foten-allt for att hålla sig kvar i sadeln. Alla som cyklat på en sandstrand vet vad jag pratar om.

Tillslut tog det helt stopp i en sanddyn och det blev omöjligt att cykla. Efter vi lett cykeln ett tag kunde vi börja “cykla” igen: TrampaTrampaTrampa, stödja sig på vänster ben, TrampaTrampaTrampa, stödja sig på höger ben, TrampaTrampaTra… Spåren efter våra hjul gick i djupa zick-zack mönster genom sanden och det gick inte mycket fortare än det skulle ta och gå samma sträcka. På kvällen hade vi lagt 70 kilometer bakom oss varav de första 50 gick relativt snabbt. Strax innan mörkret föll den natten nådde jag toppen på en klippa. Utsikten var fantastisk. Sand. Berg. Sand. Berg. Våra tält som prickar under mig. Mer sand. Jag kände mig mycket isolerad. Ännu mer sand. Och berg. Härligt.

Dagen efter fortsatte vi genom den öde öknen. Ibland fanns det inga hjulspår alls att följa då sanden var stenhård och perfekt att cykla på. Då flög vi fram genom Sahara. Det var underbart! Vid några tillfällen blev det dock svårnavigerat med det löste sig alltid. Sen tog den mjuka sanden över på nytt och åter kunde vi bara cykla ett par enstaka meter i taget innan vi började sladda så mycket att det blev omöjligt att sitta kvar i sadeln. Ibland fick vi klättra upp på en sanddyn för att se hur vi skulle fortsätta. Vid ett annat tillfälle var vår enda ledtråd en smal mynning i en fjärran bergsvägg som vi anade att vi var tvingade att lotsa våra cyklar igenom. Konstigt nog började jag tänka på när jag cyklandes kom till ett “Roadhouse” i Northern Territory’s outback i Australien. Jag gick in och beställde en “Shepards pie” men fick istället en grundlig utskällning av den 75 åriga kvinnliga expediten: “You are mad! Sometimes we don’t have any water out here! Do you understand that? You cyclists are insane!” Detta fick jag lyssna på samtidigt som hon hivade in en djupfryst paj i en microvågsugn. Hon hade tydligen varit tvungen att ringa efter ambulansflyg flera gånger om genom åren för cyklister som inte klarat av den skoningslösa australiska outbacken. Jag kom att tänka på den gamla expediten när jag gick med min cykel genom Sudans oändliga sandhav och undrade vad hon skulle säga om hon såg mig nu. Hon skulle antagligen ge mig ett rejält kok stryk…

I Akasha fanns inget rent vatten. Istället drack vi varsin juice och fyllde på en liter “reservvatten” ifrån Nilen. (Jag dricker nästan uteslutande kranvatten eller brunnsvatten på mina resor, men detta vatten var för brunt även för mig) I Wadi halfa frågade jag hotellägaren om det inte var skadligt att dricka vatten ifrån Nilen. Han blev nästan arg. “Nilewater good, Nilewater VERY good!” sa han och tittade mig stint i ögonen samtidigt som han viftade med sitt pekfinger ett par decimeter ifrån mitt ansikte. Detta blev sen ett stående skämt mellan mig och Alessio-”Nilewater VERY good”. Inte bara nyttigt alltså utan VÄLDIGT nyttigt. (Fast det kanske ligger något i det ändå? När jag tog färjan över Nilen fanns där en gammal herre som uppenbarligen var törstig. Jag bjöd honom på lite vatten ifrån en av mina flaskor men han gav snabbt tillbaka den med en uppjagad min. Istället började han dricka vatten direkt ur floden med hjälp av en tom och rostig konservburk. Kanske var det första gången han smakade på rent vatten och trodde att det var något fel på det då det inte smakade som det vatten han har druckit i hela sitt liv. Det är ett annorlunda perspektiv det.

Efter Akasha (där vi stannade i 30 minuter) fortsatte vi på samma sätt som tidigare. På eftermiddagen den tredje dagen nådde vi byn Abri där vi tog in på hotell. Jag gav mig iväg ensam dagen efter då Alessio ville stanna och vila en dag i byn. Vi bestämde att vi skulle ses i Dongola 3-4 dagar söderut. Efter Abri fortsatte sanden och det var bara att fortsätta i samma stil som dagarna innan. Byarna här låg dock tätare och iallafall en gång varje dag kunde jag köpa en svalkande Pepsi. På julaftonskväll låg jag och sov bakom ett stort klippblock. På juldagen cyklade eller gick jag i långt över sex timmar. Bland annat cyklade jag en stund i en uttorkad biflod till Nilen med flera meter höga lodräta sandväggar utan att ha en aning om hur jag hade hamnat där. Som sagt: Vägarna var inte alltid vägar. Jag fick klättra upp med cykeln på ryggen och sen tog det en bra stund innan jag hittade spåret som jag skulle följa söderut. På annandagen nådde jag iallafall Dongola.

Nar jag cyklat in i den gamla Nubiska kungastaden gjorde jag tre besök hos polisen. Vid första besöket fick jag ett papper som visar att jag har rätt att checka in på ett hotell. Vid andra besöket påpekade jag att jag fått fel papper. (Fick då bara skratt som svar, så efter ett tag tröttnade jag och gick) Vid tredje besöket hade hotellägaren ringt och också påpekat att jag fått fel papper och då var de istället tjuriga men gav mig iallafall rätt papper… Senare kom också Alessio till samma hotell och vi delade rum. Alessios plan var att cykla ifrån Rom till Kapstaden under en period på 10 år. En månad varje år. I år ifrån Kairo till Khartoum. Han berättade att han var zoolog och att han tidigare bott 6 månader i en hydda i Kenya och studerat gnagare (Praomis Jacksoni och Hylomiscus stella) Ett par dagar senare började vi cykla mot Khartoum cirka 50 mil bort.

De första fem milen söder om Dongola var asfalt och gick därmed snabbt att cykla. Efter de fem stod åter sand och grus på menyn. Vägen var snäppet bättre än den norr om Dongola men tråkigare att cykla på. Efter ett tag så stannar en stor vit landrover och en “Khawaja” (vit man) hoppar ur. Han presenterar sig som Vincent Schneiter och förklarar att han är en fransk diplomat som ser sig om lite i landet under sin julledighet. Han ger oss julklappar: En burk vita bönor, en burk kycklingsoppa, en burk 7-up och två burkar öl- fullproppade med totalförbjuden alkohol. Senare när vi slår läger blir det såklart fest. Även ljummen Stella är god i Sudans torra öken.

Vi upptäcker att vattnet söder om Dongola ser bättre ut än det norr om staden. Med stor regelbundenhet står det lerkrukor under ett skuggivande tak i vägkanten, fyllda med svalt och faktiskt ganska rent vatten. Därmed är vattenfrågan löst.
Ett par dagar senare når vi korsningen vid Abu Dom och en större asfalterad väg tar vid. Vi märker att befolkningen här tycks vara mer vana vid turister; ofta tar de ut dubbla priset för t ex en portion “Fuul” (Bruna bönor, olja, salt, chili och bröd) Men samtidigt är de, precis som befolkningen i norr, oerhört vänliga; Vi stannade i skymningen i byn Tam-Tam med förhoppningen att kunna få lite Fuul till kvällsmat men restaurangen var stängd. Istället blir en tio årig pojke i vägskickad på en åsna och när han kommer tillbaka har han med sig nästan ett kilo stekt getkött som vi får dela på. De vägrar ta emot några pengar för maten. En annan dag stannar en bil och räcker over en gigantisk vattenmelon och senare samma dag får vi dela en måltid med några lastbilschaufförer. Efter kvällsmaten i Tam-Tam slår vi upp våra tält strax utanför byn så att vi har nära till frukost!

Den sista dagen innan vi når Khartoum-ett slutmål for Alessio, men bara ett delmål för mig-så får vi slåss mot en motvind som nästan symboliskt örfilar upp oss med en antydan om att inte ta ut segern i förskott “Ni är inte framme i Khartoum förrän ni är framme i Khartoum, mina kära cyklister! Ta inte ut segern i forskott!” Regn är helt klart värst, men hård motvind, det känns mer orättvist. Det finns inget att göra. Man kan sätta sig ner i diket och vänta till det eventuellt slutar att blåsa eller också trampar man på för livet i 12 kilometer i timmen. Hur som helst kom vi tillslut fram till staden. Alessio valde att ta in på hotell medan jag valde att campa på “The Blue nile sailing club”

RESULTAT VURPOR
Italien 2 - Sverige 0

ETHIOPIA: 13 MONTH OF SUNSHINE

“Life’s journey is not to arrive at the grave safely in a well preserved body, but rather to skid in sideways, totally worn out, shouting: “Holy Cow… What a ride!”

Herre gud! Varför tittar alla på mig? Och varför skrattar de åt mig? Varför tjoar alla barn “You You You” hela tiden? Och varför är de klippta som mohikaner? Varför släpar den där gamle mannen på en bjällra och på en tavla föreställande Jesus Kristus? Varför har kvinnorna tatuerat in stora gröna kors i ansiktet? Varför drar alla i mig? Herre gud. Var är jag? Den gamle mannen lyfter Jesustavlan över huvudet som en segergest, vänder på huvudet och tittar mig rätt in i ögonen. Jag cyklar därifrån, nästan rädd, och fortfarande undrandes över var jag egentligen har hamnat. Herre gud. Vart har jag hamnat?

Välkommen till Etiopien. Välkommen till en annan värld. Välkommen till kaos in absurdum.

Vägen ifrån Khartoum var ganska trist. Oändliga odlingar och hård trafik. Jag nådde den sista staden i Sudan, Gedaref, och tog in på hotell. För första gången på flera veckor sov jag i en säng. Jag kände mig svag och mådde dåligt så jag stannade två nätter istället för planerade en. Kanske var jag sjuk. Kanske var jag bara nervös inför landet som endast ligger 15 mil bort och som jag hört sa mycket om. Etiopien. Vad finns där bakom andra sidan gränsen egentligen? Varför kallar extremt erfarna cyklister landet för det hårdaste i världen?

Den allra sista natten i Sudan, den allra sista i den muslimska världen, sov jag återigen ute i bushen. En kamelkaravan red förbi i skymningen bara några meter ifrån mitt tält som jag trodde var väl gömt. “Salaam Alekum” ropar jag åt de två jalabiya-klädda ryttarna. Alekum salaam” får jag som svar inne från halvmörkret. De både männen tittar en stund på mig och ler innan de rider vidare på sina kameler. Jag kunde inte ha fått ett bättre farväl ifrån den muslimska världen. “Alekum Salaam- må Gud vare med Dig!”

Etiopien. Landet som är det enda i Afrika som aldrig varit koloniserat, som blev kristet redan på 400-talet och som en gång lär ha styrts av Drottningen av Saba. Andra legender berättar att det var här Kung Solomon hade sina gruvor och att Moses stentavlor med De tio Guds bud ligger i heligt förvar i en kyrka i staden Axum i norr. Längre österut i landet ligger staden Harar-en av Islams heligaste städer och tidigare så isolerad att befolkningen utvecklade ett eget språk. Staden var också under några år på 1880-talet hem för den legendariske franska poeten Arthur Rimbaud när han under en tid försörjde sig som vapensmugglare.

När jag lämnade gränsbyn Metema bakom mig och började cykla österut längs en dålig grusväg fick jag punktering. Jag tyckte det var lika bra att slå läger så jag släpade in cykeln i bushen och lagade sen punkan inne i tältet under skenet ifrån min pannlampa. Dagarna efter rinner iväg, men jag känner mig sliten så dagsetapperna blir vid ett par tillfällen inte längre än 2-4 mil. Tyvärr visar lokalbefolkningen ingen som helt respekt, utan tycks enbart se mig som deras privata leksak och plånbok. Jag rullar förbi små byar som helt stannar upp när de får syn på mig. “Faranji” ropar den första som ser mig och snart står hela byn i vägkanten och skriker “You You You-give me money, give me sweets” Det konstiga är att de inte tröttnar. Inte en enda gång. De springer efter och skriker “you you you-where are you go? You You You-give me bike!” Föräldrarna står i diket och hånskrattar och trampar takten. De första dagarna är det egentligen bara komiskt. Efter en vecka är det en helt annan sak, och det blir värre ju högre upp i bergen jag kommer. Då jag närmar mig Gonder ställer sig ofta någon mitt i vägen och försöker ta tag i cykeln samtidigt som de skriker “You You You-give me money, give me glaces!” Uppförsbackarna blir ett rent helvete då jag ibland måste leda cykeln upp. Vid dessa tillfällen blir jag alltid omringad av ett tiotal barn och ungdomar som kräver att jag ska ge bort allt jag äger och har. “You You You-fuck you-give me money!” I nerförsbackarna springer de efter så länge de kan men snart är det dags för nästa uppförsbacke och nästa by och nästa grupp ungdomar och allt börjar om igen. Dag ut och dag in. Det hela blir som min egna unika variant av Sisyfos straff, dock med den noterbara skillnaden att jag gör det hela av egen fri vilja samt att min kära cykel bara är en metafor för sagans sten och att de fem veckorna i Etiopien bara kändes som evigheten…

En dag ser jag hur tre tonåringar står i vägkanten och att en av dem, en yngling i gul T-shirt, tar upp en sten, stor som en halv knytnäve. Tanken kommer som en blixt “träffar den där stenen mig, då…” Stenen missar med en meter. Tur för mig, och tur för trion som precis fått sin träff med John Blund avbokad… Jag måste ha passerat en osynlig gräns för efter incidenten med trion blir stenkastandet allt vanligare. Jag är inte längre kvar i Etiopien. Jag har kommit till “stenkastarland”- landet där de verkar förakta turister mer än något annat.

Jag cyklar genom det vackra och kuperade etiopiska landskapet. Vissa dagar är relativt lugna, andra dagar måste jag cykla gatlopp. Stenar och andra saker flyger efter mig. I en liten by slänger någon till och med en höna efter mig. Den vilt flaxande fågeln missar mitt huvud med ett par decimeter. Jag hör hur hela byn hånskrattar åt mig när jag cyklar därifrån. När jag cyklar förbi ett gäng ungdomar på en bro får jag ett slag i huvudet av en tonårstjej. Jag ser ingen ilska i hennes ansikte utan bara glädje-hon har ju roligt! Vid ett annat tillfälle får jag ett hårt slag på axeln när jag cyklar förbi ett annat gäng. Det finns inget att göra, de är för många, jag ignorerar deras skratt och fortsätter cykla som inget har hänt. Jag har för tillfället slutat att campa då den här delen av Afrika är för tättbefolkad. Då dagens cykling är avklarad tar jag istället in på något hotell i någon liten by. Långa stunder isolerar jag mig på rummet och läser och skriver. Då jag går på promenader i byn hånskrattar folk helt öppet åt mig. De gör miner och “fisljud” när jag går förbi, eller så säger de “You You You”.

På väg uppför det högsta bergspass jag någonsin cyklat så springer ett koppel småjävlar efter mig och skriker, skrattar och slänger saker på mig. Jag är uppe på 3100 meter höjd med en psykotisk barnmobb efter mig. Jag räknar, jo faktiskt, till 19 stycken. Barnen har fest: “-Ha Ha Ha, titta på den löjlige faranjin! Hahaha! Undrar vad som händer om jag slänger den här på honom? TJOFF! Jasså, han blev arg! Hahaha, det här var kul! Jag slänger den här också! TJOFF! Hahaha, titta på den löjlige faranjin, han är arg! Hahaha! TJOFF! Hahaha! Nu försöker han cykla ifrån oss grabbar! Vi måste skynda oss så att inte festen tar slut!” PLASK! “Men… varför tömde den dumme faranjin en flaska vatten över mig? Och varför får vi inga pengar? Money! MONEEEY!!”

En dag springer en ynglig i 20års-åldern efter mig och skriker “You You You-Where are you go? Give me bike!” till förbannelse. Tillslut får jag ett psykbryt och vänder om och börjar istället jaga honom. När han springer av vägen slänger jag cykeln i diket och följer efter. Jag jagar honom i flera hundra meter över ett fält samtidigt som jag vrålar ” You You You-Where are you go? Give me shoes!” Jag ser skräck i hans ögon och jag njuter som om jag vore en sadist. Ibland tog jag fram kameran. Inte for att jag hade av avsikt att ta bilder utan det faktum att folk ibland tycktes bli rädda för den och där av lämna mig ifred. En gång blev en tonåring så rädd att han slängde sig i diket och la skyddande händerna runt nacken och skrek. Jag mådde dåligt.

När jag äntligen når Addis Ababas utkanter har all psykisk terror tillsammans med alla stenhårda bergspass gjort så jag sitter i sadeln i en konstig, stel framåtlutad ställning och håller så hårt i styret att knogarna vitnar. Mitt ansikte tycktes ha frusit fast i en lidande, grotesk min och jag börjar dra slutsatsen att om jag någon gång kommer gå över till de vansinnigas sida så kommer det att ske här i Etiopien. I huvudstaden tar jag in på det populäraste backpackertillhåll jag hittar och slår upp tältet i hotellets trädgård. Allt för att få lite vila ifrån den påfrestande omgivningen samt för att få träffa folk ifrån min egen värld. Jag träffar ett europeiskt par i en landrover. De kände igen mig. En vecka tidigare hade de kört förbi mig och vinkat och tutat och saktat ner. Jag hade bara fortsatt framåt. Jag vinkade inte tillbaka. Jag vände inte ens på huvudet. När de berättar historien tror jag först inte på dem. Jag minns ingenting av händelsen. Jag hade cyklat som i trance-som instängd i en bubbla. Anledningen till att jag cyklar är ju att allting blir mer intensivt. Men vad är det för mening med att cykla om man låser ute omgivningen man färdas genom? Vad är det då för mening med att cykla? Varför tar jag inte istället en buss? Stoltheten. Denna förgörande stolthet.

Jag varvar ner med några öl i en soffa på hotellet i Addis och börjar fundera på de senaste 2 veckorna. Jag försöker förstå deras beteende: “De har aldrig gått i skolan, aldrig gjort annat än vallat kor i vägkanten. De vet inget om världen utanför.” En betydligt mer kritisk röst i mig svarar: “Vadå aldrig gått i skolan? Barnen i Sudan lever under samma förhållanden och de vinkade bara glatt när jag cyklade förbi!” Varför beter sig så många i Etiopien så här? Varför har jag fått mer “skit” här under 17 dagar än sammanlagt under flera år på resande/cyklande fot i andra länder?” Svaret är att jag inte vet. En man som jag beklagade mig för i byn Dejen svarade:”People dont like outsiders here”. Kan det vara så enkelt?

Men som tur är fanns det också folk som inte mobbade mig. Som sonen i familjehotellet i Addis Zemen. Som ynglingarna som visade mig Blå Nilens källa vid Lake Tana. Eller då jag om morgonen går till en restaurang och ser på när en kvinna rostar kaffebönor till mitt morgonkaffe över en glödande kolbädd. Jag passar på att i smyg studera hennes jättelika ansiktstatueringar.

Och så har vi naturen! Till exempel var vägen genom “The Blue Nile gorge” en av de vackraste vägar jag någonsin cyklat. Särskilt uppvägen på den södra sidan. Den 22 kilometer långa backen bestod mest av rullgrus och stenar och var extremt brant, och om en buss körde om så yrde dammet i flera minuter. Men tack vare den nästan kliniska frånvaron av småjävlar cyklade jag med ett brett hundgrin i ansiktet under de tre timmar som det tog upp. Och så utsikten! Ibland var det så jag nästan inte trodde mina ögon.

Etiopien. Blundar jag och låter alla upplevelser flyta samman så blir intrycket att landet nästan är surrealistiskt. Om man kunde skapa länder så som man skapar filmer så skulle Etiopien varit ett experiment av en djupt deprimerad David Lynch med fria händer. Om Etiopien vore en tavla så skulle Salvador Dali klassat den som sitt mest skakande verk. Etiopien är unikt. Etiopien är en berusning. Men Etiopien kan också vara ett helvete och det är sannolikt det hårdaste landet i världen för en västerlänning på cykel. Men kanske är det också Etiopien som gett mig de allra värdefullaste lektionerna som jag över huvud taget haft på resande fot, men det hindrar inte att jag kommer att gråta av glädje när jag når Kenyas gräns.

Jag stannade i Addis i fem dagar. Det blev en orgie i pizza, öl och importerad kvalitativ choklad. Jag träffade på ett par holländare-Niels och sanne, som jag lärde känna i Luxor. De reste nu runt tillsammans med ett annat par ifrån Holland, också de i egen bil. På kvällarna gick vi ofta alla fem till någon restaurang eller bar och det var precis det som behövdes för att få mig komma ur bubblan som jag isolerat mig själv i som skydd mot lokalbefolkningens trakasserier i norr. Söder om Addis blev det lite bättre- fortfarande hånade stora delar av lokalbefolkningen mig med skratt, gester och blickar men våld konfronterades jag bara med några få gånger. En kille som försökte stjäla mina vattenflaskor sparkade jag till i brösten, en annan rev jag sönder T-shirten för. Otaliga personer som försökte stjäla saker ifrån mig i farten spottade jag i ansiktet. Jag hatade dem och jag hatade mig själv för mitt svarsbeteende men mest hatade jag min stolthet som hindrade mig ifrån att signalera ner en buss och därav var det också stoltheten som var den indirekta orsaken till att jag fortfarande var kvar i denna mycket underliga del av världen.

Jag gick in i väggen mellan Hosaina och Sodo. Jag hade inte gått av cykeln på över 6 timmar och var helt förbi av utmattning. Så när jag förstår att det återstår två kilometer backe upp till friden på hotellrummet i Sodo ger jag upp och lägger mig på rygg i diket och tittar på molnen. Jag hör inget annat än min egen andhämtning och några röster som säger “You You You” och saker som “Give me your money, Give me your water” VA? Ska JAG ge DEM vatten? HERREGUD! Det har ju regnat varje dag i en vecka, allt ar grönt och frodigt och brunnarna är fyllda till bredden, men ni kan alltså ändå med att tigga VATTEN ifrån MIG? Ser ni inte att jag knappt orkar stå på benen? Ändå vill NI ha MITT vatten? Det enda jag kan tänka på när jag leder cykeln upp till Sodo med en skränande folkmassa bakom mig är att landet inte har någon framtid. Etiopien är slut som land. Jag är yr av utmattning och kan inte tänka klart. Jag mumlar för mig själv att “det är inte långt kvar nu…snart… ett par dagar till..Du är snart i South Omo valley! stå ut..stå ut!”

SOUTH OMO. ILEMI TRIANGLE. TURKANA.

“When the missionaries came to Africa, they had the Bible and we had the land. They said, “Let us close our eyes and pray.” When we opened them, we had the Bible, and they had the land.”

-Desmond Tutu

I Konso ser jag Niels och Sanne en sista gång. Vi ska allihop genom South Omo valley, men det går ju långsammare att cykla än att åka bil, sen ska de ta sig till Kenya via Lake Turkanas östkust, medan jag tar, den för bilar omöjliga, västkustrutten. Konso highlands är också porten till South Omo valley. Området hyser ett stort antal relativt traditionellt levande folkslag som Mursi, Hamer och Suri. Jag märkte skillnaden direkt. Var är alla avskyvärda barn? Varför springer ingen efter cykeln? Det jag hade hört ifrån andra turister visade sig stämma: Folken som bor i dalen är folk med självförtroende och stolthet. Förutom att de tittar lite extra på mig är det egentligen ingen som bryr sig om en faranji på cykel. Första natten sov jag bakom polishuset i Tsemay-byn Woito. Dagen efter cyklar jag vidare till Arbore, där jag också fick tillstånd att campa gratis på polisstationen. Det var marknad i den lilla byn och ett stort antal folkslag var närvarande. Det var komiskt att se likheterna mellan de ärrade (ifrån rituell misshandel) och barbröstade Hamerkvinnorna och den svenska genomsnittliga medelårskvinnan på sitt årliga besök i Ullared: Ha-galenheten, de vilda ögonen, aggressiviteten, ljudnivån… Alla är de kvinnor…

Efter marknadsbesöket gick jag tillbaka till polishuset och sov en stund. När jag vaknade låg jag på rygg och tittade upp i trädet som jag sökt skugga under. Mellan två av grenarna ligger cirka tio automatvapen. En vapengömma uppe i trädet! Efter att ha skakat sömnen ur kroppen och sanden ur kläderna bestämde jag mig för att fortsätta cykla ett tag till. 24 kilometer senare bushcampade jag mellan Arbore och Turmi. Tyvärr tappade jag en 1.5 liters flaska med vatten på vägen så på kvällen kunde jag inte dricka så mycket som jag ville och behövde. Jag hade uppskattningsvis 3 mil att cykla fram till en vattenpump dagen efter och den halvliter jag hade kvar tog snabbt slut. Det var bara att börja tigga. Jag stannade den första bil som jag mötte för dagen och det var en av safaribilarna som utgår ifrån Addis. Jag förklarade hur det låg till och jag fick en liter av ett äldre europeiskt par som bara tyckte det var roligt att hjälpa till. En timma senare var det vattnet också slut så det var bara att börja tigga igen. Snart hade jag fatt två liter av några belgare. Jag inledde “Operation white piss” med deras vatten och snart hade jag samlat ihop mig. (Ni anar inte hur snabbt man bryter ihop när man cyklar på en urdålig, starkt kuperad sandväg i nästan 40 graders varme…)