Det var med tunga steg jag lämnade budgethotellet i San Cristóbal de las Casas högt liggande gränder. De berodde inte på att jag skulle sakna staden, den var mycket vacker, men det finns oändligt många andra områden som väntar på mitt besök. De tunga stegen berodde inte heller på att jag fått dåliga nyheter av det ena eller andra slaget. Allt där hemma verkade vara i sin ordning. Mina tunga steg berodde helt enkelt på att jag var sjuk. Men det handlade inte om något exotiskt virus eller ens en gammal hederlig omgång malaria. Det hela hade istället börjat en aning mindre glamoröst. En våt t-shirt. Ett par våta shorts. Och en lång kall nerförsbacke där jag mycket väl kände av kylan. Men ändå valde jag att ignorera den med den inre motivet att det var för jobbigt att stanna och ta på mig en torr tröja. Jag kommer ta det mycket lugnt med cyklingen idag, antagligen kommer jag leda cykeln ofta, sa jag till Helen när vi ledde våra cyklar ut på den stenbelagda lilla gatan.

Read the rest of this entry »

Fastlandet var en annan värld än Bajahalvön. Tropiskt. Grönska. Spelande insekter. Fruktstånd med avokado, kivi, mango och bananer. Men där fanns även likheter. Löjligt smala vägar. Löjligt ignoranta busschaufförer. Löjlig mycket skräp längs vägarna.

Vi sa adjö till kapten Kevan och cyklade längs med Puerto Vallartas ganska vackra Malecón där turister, försäljare och gatuartister tävlade om utrymme. I ögonvrån lade jag märke till att människor pekade på oss och lutade sig närmare varandra och viskade någonting. Jag undrade vad. Precis utanför staden började en lång klättring, och framåt kvällen var vi uppe på 700 meters höjd. Den första natten på fastlandet blev inte rofylld. Skällande hundar, trafik, en hund som blev påkörd och sedermera skjuten av traktens bonde fyllde vår natt.

Read the rest of this entry »

Mitt förhållande till havet är tudelat. Det är värd all respekt på grund av dess enorma storlek och ibland bistra humör. Men ibland inbillar jag mig havet som melankoliskt. Sorgset. Och att det dessutom smittar av sig. Därför har aldrig havet och kusten blivit någon favorit hos mig. Generellt tycker jag berg och öknar är betydligt vackrare och mer greppbart. Jag vet inte varför jag känner så. Men en italiensk polare som jag cyklade genom Sudan tillsammans med sa att man alltid är mest förankrad i det område där man en gång gjort sin första stora resa. För mig var det Marockos berg. För Alessio var det norra Kenya. Långt bort från havet. Read the rest of this entry »

I detta kapitel förtäljs det om hur de tog sig från Las Vegas till La Paz och vad som hände under tiden. Det berättas om hur de utforskade den halvö av berg- och ökenområden som utgör den latinamerikanska världens nordvästra utpost. Det är också en berättelse om taggar i däck, trasiga pakethållare, frustration, glädje. Och efter många års resande – en vardag i cykelsadeln. En vardag som består i att vakna på en ny plats varje morgon och som består i att somna på en ny plats varje kväll, och att laga sin mat över ett litet gaskök och känna innerlig glädje över livet som nomad.

Read the rest of this entry »

Ni vet hur det var. Vi färdades genom ett kallt och ruggigt Utah. Vi nådde Torrey där vi stannade i ett kollektivliknande hus strax utanför den lilla byns enda gata. Örtte, meditation, fibrer, healing och så vidare. Kanske rökelse också, även om vi inte lade märke till något. Men den fanns säkert där någonstans. Vi stannade två märkliga dagar. Längre hade vi inte behov av att stanna. Även om våra värdar var ytterst vänliga, så skrek min kropp efter essentiella förnödenheter som hederligt svart kaffe och kanske lite kaffebröd som faktiskt innehåller socker. Örtte och torra kakor gjorda på enbart fiberberikade havregryn i alla ära.

Vi lämnade Torrey och började cykla på en av USA:s vackraste vägar – Highway 12.

Read the rest of this entry »

Fortsättningen tog sitt definitiva avstamp på Ingrid Bergmans stjärna. Vi befann oss på gatan utanför Hotell Nevada i den lilla ökenstaden Ely. När som jag bar ut mina cykelväskor kikade jag ner på marken för att se vilka andra namn som fanns där, inringade av en rosa stjärna vid gatuflanörernas fötter. Stephen King. Gary Cooper. Kanske någon bortglömd president. Vi hade tagit in på hotell, ett billigt sådant, tro mig, som en sorts sista utväg. Vi hade frågat om lov att få campa på brandstationen, men de skickade vidare oss till sheriffen i grannbyggnaden. Vi fick lov att tälta i stadsparken, men han påpekade att det var Halloween och att vi säkerligen skulle bli utsatta för barnens bus eller godis natten igenom. Vi valde det billiga hotellet.

Read the rest of this entry »

Efter en vecka hos våra värdar i Boise var vi åter redo för Vägen och de allt kallare tältnätterna. Cykelväskorna var packade med mat för fyra dagar. De öde områdena söder om Snake River i Idaho och nordöstra Nevada är inte kända för affärer och snabbmatskedjor. Snarare är de kända för enorma avstånd, höga bergspass, landets mest isolerade byar utanför Alaska, samt en ökänd väg som tidskriften Life döpte till ”The Loneliest Road in America” i en sarkastisk artikel någon gång under 80-talet. Underbart!

Read the rest of this entry »

Banff. Vi stannade där i fyra nätter. Den första natten i en park strax utanför. Väktare Nielsen väckte oss bryskt med orden att han skulle se till att vi hamnade i rätten om vi inte genast försvann. Dels var det olagligt att campa och dels vimlade det av björnar i området.  Men han var ändå bra – väktare Nielsen. Han gjorde bara sitt jobb. Och han var uppriktigt intresserad av vår resa. Vi packade ihop och checkade in på ett hostel. Resans första betalda övernattningar.

Read the rest of this entry »

Vi kör en liten och händelselös blogg denna gång, vänner!

När jag senare hemma hos Tom i Valemount bläddrade i en bok från det alltid lika överoptimistiska guideboksförlaget Lonely Planet beskrev författarna den lilla staden med orden: Finns det en riktigt cowboystad, så är det Williams Lake. Vi andra, som inte lider av några bokstavskombinationer – var staden inte mer än en gammal hederlig skithåla. Vi stannade länge nog i Williams Lake för att äta oss övermätta på ett välkänd amerikansk hamburgerhak, innan vi började cykla söderut.

Read the rest of this entry »

Det var det norskbyggda fartyget ”Queen of Chilliwack” som skulle ta oss från Port Hardy till Bella Coola, eller, om man vill tro traktens reklamslogan: från Huvudleden till Äventyret.

Under en dag och två nätter skumpande vi fram längs uddar, skär och genom trånga ändlösa passager. Skogsbeklädda bergsväggar steg brant ur det mörka, kalla vattnet och försvann i ett vitt virrvarr av dimma, moln och snöklädda bergstoppar – allt medan tunga regndroppar föll i allt snabbare takt på Chilliwacks tappra Drottning. Mitt tält, bara nyanser ljusare än de dystra granar som tog vid där vattnet tog slut, stod i skeppets akter och gav inte vika en tum för naturens nycker. Men skapade däremot många oroliga kommentarer från våra medpassagerare – som nästan enbart bestod av Kanadas ursprungsbefolkning. Det nästintill mystiska område som vi sakta färdades över tillhör den största ficka kustbunden tempererad regnskog i världen och har ett rikt djurliv med valar, späckhuggare, björnar och enorma älgar – men tyvärr såg vi inte mycket av detta på grund av det bistra, dimmiga vädret. Är man i en regnskog så är man.

Read the rest of this entry »