Detta blir den sista bloggen jag skriver på ”A winter in Asia” och ska jag vara ärlig så hände det inte så mycket den sista tiden. Jag var en aning desillusionerad angående att vara i Sydostasien och hade svårt att njuta av det. Det gick så långt att jag insåg att det till och med vore bättre att vara hemma och jobba – för att på så sätt tjäna ihop pengar till en helt ny resa. Sydostasien har världens bästa mat och är ganska vackert. Men samtidigt så är det ett extremt ospännande hörn av världen. Relativt sett och min åsikt, naturligtvis.

Read the rest of this entry »

Förra inlägget slutade med en lyckad korsning av gränsen mellan Laos och Thailand men detta inlägg börjar istället med att undertecknad axlar den medeltidsklingande manteln som Fältskär och höjer en svartrostig bila och amputerar och amputerar och ampu… *Host*

Som jag skrivit tidigare hade jag bestämt att inte cykla nonstop utan istället göra finkirurgiska ingrepp i de mer givande delarna av den sydostasiatiska kroppen. Det blev knappt en kilometers cykling i det gamla Siamriket. Jag skulle alltså cykla punktvis istället för fanatiskt A till B. Och anledningen till att jag tog mig till Thailand var först och främst för att återse en gammal hemstad. Read the rest of this entry »

Ibland när jag rullar fram genom skog och snår eller över berg och dalar kommer en känsla av igenkännande. -Deja vu, utbrister ni. -Inbillning, säger jag.
Men faktum är att vissa länder tycks ha ett slags abstrakt släktskap med varandra. Som till exempel i november 2010 då jag befann mig i Laos men hela tiden tänkte på Guinea-Bissau. Laos och Guinea-Bissau skulle kunna vara tvillingar. Alla som gillar Laos skulle även tycka om Guina-Bissau och alla som gillar Guina-Bissau skulle tycka om Laos.

Read the rest of this entry »

Livet efter Altun Shan kom att präglas av svåra men ända lättvindiga beslut. Innan jag flög till Kina hade jag haft fullt upp med att leta kängor, sovsäck och dunjacka, beställa tält och kök samt stirra hålögt och nervöst på den inskaffade GPS:en. Därtill jobbade jag mer än heltid samtidigt som jag hela tiden fick planera vart jag skulle sova kommande nätter. (Jag var bostadslös och drog runt mellan kompisar, tält och ett lånerum på jobbet). Read the rest of this entry »

Borjan till sluten definierade sig sjalv genom att tva skaggiga skuggkaraktarer i Kinas absoluta vildmark tog sina cyklar och tvingade dem genom djup snö – ömsom over halvfrusna floder ömsom över isinkapslade stenblock.
Vilken ironi, tankte jag. Har har man bestiget tre berg, men halkar man och bryter benet gor man det garanterar har. Vi foljde botten pa en flod. Stora stenar overallt, halvt begravna i snon – varannat steg man tog halkade man till och kom man rejalt i obalans riskerade man att tappa taget om cykeln som da foll omkull.

Read the rest of this entry »

Forst var det tveksamt om vi skulle ge oss av. I sovsacken var det varmt, utanfor taltet kallt och fuktigt. Vore det november i Mellansverige sa skulle vaderleken kallats for ”ruggig”. Sno foll i omgangar fran den gra himlen och ord kastades mellan vara portabla hem: Ska vi ge oss av? Eller ska vi stanna en dag? Vi gav oss av.
Fujian Feng som vi dagen innan hade klattrat var borta. Kidnappad av dimma.

Read the rest of this entry »

Vara cyklar lag kvar pa den plats dar vi nagra dygn tidigare lamnat dem da vi fortfarande hade vara eskapader i Qimantagbergen framfor oss.
Platsen var vacker och vatten rann fortfarande i den lilla backen – vi kunde inte motsta att ta nattvila redan mitt pa ljusa eftermiddagen.

Nar vi hade cyklat nagon timme dagen efter passerade en pick-up oss. Forst trodde jag att det var parkvakten som angrat sig och nu skulle slanga ut oss, men bilen fortsatte forbi oss. Nar den passerade log och vinklade jag som jag alltid gor nar ett fordon passerar pa en udda plats. Men jag fick ingen respons. Istallet vande chaufforen och hans passagerare bort ansiktena fran oss. Det var ett udda beteende, tankte jag. Read the rest of this entry »

Solen steg allt hogra pa himlen och till sist nadde dess stralar mina ogon och drog mig varsamt ut ur det tysta morkret.
Det forsta som for genom mitt huvud var att jag plotsligt hade blivit gammal. Det var svart att rora sig, varende muskel och varenda led hade uppenbarligen gjort sitt jobb under slagsmalet med leran da vi hade undvikit den kinesiska militaren genom att bokstavligen slapa vara cyklar i gyttjiga floden 6-7 timmar tidigare.

Det enda viktiga var dock att vi fortfarande hade var frihet. Jag vet cyklister som blivit deporterade fran landet nar de blivit arresterade under liknande omstandigheter. Det var inget jag var intresserad av.
Hur som helst bestamde vi oss for att stanna annu en natt i klyftan. Vi var slitna och hade redan varit ute i ca 10 dagar. Vi behovde vila – och annu viktigare: Var utrustning behovde omvardnad.

Pa kvallen hade jag dock ett mission i morkret:

Read the rest of this entry »

Kairo 2002

En ung backpacker sitter framfor en datorskarm nagonstans i miljonstaden. Det senaste aret har han som sa nar kapsejsat med en segelbat under ett ovader utanfor Holland, genomlidit en manads daglig traning pa en thaiboxningscamp i norra Thailand, paddlat kanot langs Burmas flytande stader och liftat genom Libyska oknen i Egypten.

Men han soker fortfarande. Pa datorskarmen laser han om en svensk langfardscyklists osannolika aventyr i avlagsna delar av Kina.

Backpackern far ingen ro i kroppen av texten. Myror kryper i hans ben och nagot som skulle kunna tolkas som avundsjuka bubblar i honom. Slutligen ger han sig sjalv ett heligt lofte: ”Jag ska ocksa leva och resa sa dar”.

Han stanger av datorn, betalar nagra pund till den hijabkladda kvinnan, gar ner for trappan till torget Talaat Harb och forsvinner i stadens vimmel.

Atta ar senare:

Read the rest of this entry »

Det forsta jag tankte pa var min viktnedgang. Antagligen hade jag tappat tio kilo. Eller kanske till och med tolv. Jag stirrade pa mitt ansikte i badrumsspegeln.  Vem var det egentligen som tittade tillbaka pa mig? Jag kande inte igen honom. Sonderbrand hy. Spruckna lappar. Stort smutsigt skagg pa insjunkna kinder.
Mina fotter varkte och saknade hud pa vissa stallen. Antagligen luktade jag illa ocksa – jag hade inte duschat pa 39 dygn.

Kanske borjade det hela med en knackning pa var hotelldorr. Jag gick fram och oppnade och en lang, mager vasterlanning med skagg och glasogon stod pa andra sidan.
-Du maste vara Rudolf, utbrast jag. Valkommen! Read the rest of this entry »