Lost Cyclist: The Karamoja Track

Detta är del två av min cykeltur i östra Afrika 2019-20. Del ett kan du läsa här: The Turkana Track – och glöm inte att följa mig på Instagram och Facebook!

Det tog mig fem hela dagar att cykla de 143 kilometrarna mellan Lodwar i Kenya och Moroto i Uganda. Den första dagen var relativ fridfull och jag kunde ofta cykla och behövde inte leda cykeln hela tiden. Jag tog mig 47 kilometer. På kvällen campade jag på några småkullar med fantastisk utsikt över den vilda bushen – och himlen var spektakulär. På morgonen vaknade jag av ljudet av regn. Och av forsande vatten. En liten flod. Mysigt, tänkte jag. Sekunden efter slängde jag mig ut ur tältet eftersom jag precis hade kommit ihåg att det inte fanns en flod i närheten kvällen innan.
Det har regnat hela natten uppe i gränsbergen.

Vacker himmel!
Här fanns det ingen flod när jag satte upp tältet kvällen innan…

Några meter från mitt tält forsade en nyfödd flodarm fram. Ljudet ökade i styrka. En gammal trädgren som låg på marken fångade mitt intresse. Jag stod till och stirrade på den i säkert tio sekunder. Och såg hur vattnet närmade sig. Detta förde med sig två saker. Jag packade ihop tältet så fort jag kunde och för första gången på många år så hoppade jag över morgonkaffet.

Efter ett par hundra meter längs med vägen så kom jag till en annan flodarm. Jag väntade och såg hur vattnet sakta försvagades och efter någon timme tog jag mig över. Detta var ett litet smakprov på de flodkorsningar som jag skulle få göra senare under de här fem dagarna. Korsningarna var dock inte det värsta – det var vägarna som förvandlades till lera. Ibland gick det inte cykla över huvudtaget och när jag lämnade vägen för att prova cykla i bushen gick det inte bättre. Ibland sjönk jag ner till anklarna.
Välkommen till de värsta höstregnen i Östafrika på decennier.

Floden. Den svåraste delen var den längst bort i bilden – som bara syns en smula. Till råga på allt var jag på dåligt humör då jag inte fått i mig något kaffe.

Om ni följer min framfart på en karta så ser det enkelt ut. Verkligheten var annorlunda. Ibland fanns det ingen väg över huvud taget och jag fick ta mig fram i uttorkade flodbottnar som ledde åt rätt håll, det vill säga västerut. Hela tiden svagt uppåt. Regnet kom tillbaka och gyttjan på marken hann aldrig torka. Jag nådde Turkwel. Floden var oerhört bred, säkert ett par hundra meter. Men jag såg högre liggande sandbankar på ett par ställen så jag tog sikte på dem och började gå. Det var ingen fara – jag såg ett par pokotkvinnor (eller Turkana, osäker) korsa floden längre fram och jag försökte korsa på exakt samma ställe. Jag vilade en stund på en sandbankarna. Sista delen, innersvängen i en kurva, var både djupast och mest ström. Jag började gå. Vattnet steg. Vattnet tog tag i cykeln och kraften fick den att studsa på ytan, likt en stenmacka kastad av ett barn. Det var en jobbig korsning, inte lika jobbig eller farlig som den i Bartangdalen, men inte långt ifrån.
Kvinnorna som gått över före mig vilade nu på stranden och när de fick syn på mig så gick de tillbaka ut i vattnet och hjälpte mig. Samtliga traditionellt klädda. Jag önskade att jag hade kunnat visa er en film på dem, på oss, när vi tillsammans bar min cykel genom vattnet och nådde stranden på andra sidan. De skrattade och jag skrattade och jag önskade att vi hade kunnat kommunicera för jag ville tacka dem på ett mer respektfullt sätt än genom ett par tafatta ord på bruten engelska.

Turkwel

På andra sidan floden låg en liten by. Det bör vara den som heter Lorugum på de digitala kartorna som jag använde mig av. Jag fortsatte. Vägen efter byn var gott som helt osynlig så det var egentligen bara att cykla åt rätt väderstreck. Till sist hittade jag en rejält spår, eller kanske var det en liten sandväg. Det började regna igen – och återigen sjönk jag ner i marken. Till sist tröttnade jag och slog upp tältet under några träd. Det var nära en by men jag orkade inte bry mig. Jag var ganska väl skyddad från insyn. Det jag oroade mig för var snarare den damm som uppstått inne bland buskarna och som snabbt växte. Var tionde minut kollade jag ut om det var dags att flytta tältet (inte för att det fanns ett torrt ställe att flytta till, men ändå) eller om vattnet i dammen hade börjat sjunka undan. På ett sätt var hela situationen miserabel. På ett annat plan var det hela bara en axelryckning. Jag var iklädd ett torrt underställ. Torra strumpor. Jag låg på ett mjukt liggunderlag. Det var varken varmt eller kallt. Jag hade en bok att läsa. Mat. Vatten. Några karameller med mintsmak. Och sist men inte minst: morgonkaffe.

Dagen slutade på 25 kilometer.

Strax väster om Lorugum
Eftermiddagsregn

Regnet fortsatte dagen efter. Efter en stund kom jag till ännu en korsning. Samma flod. Turkwel. Jag betraktade den. Floden var inte i närheten lika bred här – vilket betyder att den är djupare då i stort sett samma antal liter ska passera. Jag gick upp och ner längs den östra sidan för att försöka hitta en lösning på problemet. Jag tittade på lokalbor som satt på andra sidan. Jag antog att de också skulle korsa. Men de satt ner och vilade. Min slutsats blev att jag hellre skulle cykla tillbaka hela vägen än att försöka korsa där och då. Floden såg livsfarlig ut. Men naturligtvis skulle jag inte vända. Jag skulle vänta.

Det tog 23 timmar, men sen tog jag beslutet att gå över floden. Natten tillbringade jag på ett missionssjukhus i byn Namuruputh som låg ett par kilometer därifrån. En av doktorerna som jag pratade med berättade att det inte hade regnat så här mycket på decennier och att dussintals människor hade dött i Kenya, Uganda och Tanzania. Naturligtvis var det trista nyheter – och det gav behövlig distans till mina egna problem.
Nä, men gud, Lars – måste du vänta i flera timmar på att korsa floden? Ja, det måste verkligen ha varit hårt att ligga där i tältet och tugga mintkarameller och läsa din danska deckare. Hur pallade du?

Dagsetappen blev 9.1 kilometer.

Den första dagen vid floden. Jag hade väntat i ett par timmar men floden hade inte minskat nämnvärt. Jag cyklade tillbaka till byn där jag hade sett ett missionssjukhus och bjöd in mig själv. Tältade under ett tak vilket var lite lyxigt.
Dagen efter. Stor skillnad. Väntade ytterligare någon timme innan jag ansåg att floden var korsningsbar.

Området väster om den sista floden var annorlunda. Mer öppet och med storslagna bergsformationer åt alla håll. När jag stannade för en fotosession så kom en nyfiken liten grabb upp på vägen och tittade på mig. Han fastnade också på en bild. Jag fortsatte och slog läger precis innan den relativt långa klättringen började – tunga mörkblå moln hade dragit in och lagt sig över Morotobergen. Det var en mycket vacker omgivning och den högsta toppen i kedjan når över 3000 meter. Jag hade gärna utforskat området mer – men inte så länge som det regnade så oförskämt mycket. Senare kunde jag från mitt tält höra hur människor gick på vägen och pratade och skrattade. Jag var noga att hålla mig på min kant då området på andra sidan gränsen i Uganda – Karamoja – historiskt sett har haft ett dåligt rykte och det förekommer att folken på ena sidan gränsen stjäl boskap från den andra sidan och vice versa. Under Idi Amin var området helt avstängt för turister och åren där efter var det vilda västern. Det var ett spännande område och på många sätt likt Turkana som jag precis hade lämnat.

Pojke i vägkanten.
Några av de vackra gränsbergen som jag gärna hade sett mer av.
De dimhöljda bergens…cykel.

Till sist nådde jag toppen på passet och började rulla neråt på andra sidan. Efter en stund kom jag till en nedfälld bom med ett militärtält vid sidan om. En ensam herre hälsade mig välkommen och skrev ner mina passuppgifter i en bok. Jag hade struntat i att stämpla ut från Kenya eftersom det helt enkelt var smidigare att låta bli. Jag undrade om mannen skulle ha åsikter om den saken. Men det hade han inte. Dock berättade han att han inte kunde stämpla in mig – utan det skulle jag få ordna på plats i Moroto cirka 25 kilometer bort – vilket jag gjorde ett par timmar senare. Jag passade även på att ta ett par vilodagar i den lilla staden.

Under mina dagar i Moroto passade jag även på att fundera över framtiden. Vart skulle jag ta vägen? Turkana och vägen till Moroto var i stort sett det enda jag hade haft i tankarna när jag påbörjade turen i östra Afrika. Eventuellt hade jag tänkt att följa Ugandas gräns norrut och sedermera västerut och slutligen söderut, men nu klickade det inte riktigt. När jag lämnade Moroto tog jag mig således söderut, mot Mbale. Jag hittade en fantastiskt genväg som under en dag tog mig genom skog och savannliknande landskap – helt utan trafik och annat. Tyvärr fortsatte inte lugnet – utan när jag nådde en större väg så kunde jag inte hitta något realistiskt alternativ utan pumpade asfalt hela vägen till Mbale. Efter några dagar i staden bestämde jag mig för att cykla tillbaka till Kenya. Jag kände att jag ännu inte var klar med äventyren i landet i öster.

Den fantastiska genvägen och den bästa cyklingen under mina få dagar i Uganda
Östra Uganda – Karamoja

Sir Wilfreds stuga

Nu långt senare när jag sitter med fötterna på skrivbordet och tänker tillbaka på tiden i Afrika så inser jag att veckan efter det att jag lämnat Mbale bakom mig var den minst givande på hela turen. Känslan av äventyr och eskapader var nära noll och den strapatsrika och lärorika tillvaron från den kartlösa tiden i Turkana var ett minne blott. Veckan var okej, men inte mer. Området runt Mount Elgon var för tättbefolkat vilket gjorde fridfull camping omöjligt och ibland trängde dessutom ovälkomna bilister sig fram på vägen i alldeles för höga hastigheter. Dessutom var toppen ständigt osynlig, invirad i tunna moln som effektivt motade bort allt vad nyfikna blickar hette. Jag cyklade långa dagar och sov på antingen hotell eller så övertalade jag någon grindvakt att få övernatta i en byskola längs vägen.

I en skola någonstans nära Mount Elgon

År 2007 hade jag cyklat upp för det vackra Marichpasset – och nu cyklade jag ner för detsamma. Ett av de få pass som jag gjort åt båda hållen. Jag svängde av när jag nådde avtagsvägen mot Tot. Under ett par dagar tog jag mig österut – först på en katastrof till grusväg med tillhörande flodkorsningar och gyttjebad – och sen plötsligt på perfekt asfalt med generös väggren. Vägen gick över Kito pass.

På grund av rekordregnen hade en del broar förstörts längs vägen och där det har hänt oförberedda händelser så finns det alltid opportunister. Dessa grabbar tjänade några extra kronor på att hjälpa folk, inkluderat mig, över floden.
Meningen med livet.

Dagen efter passerade jag en avtagsväg – samma avtagsväg som jag en månad tidigare hade använt när jag svängde av mot Kapedo och kartans vita del. En cirkel av sand, karga landskap och äventyr hade slutit sig. Strax efter avtagsvägen kom jag till ett vitt hus på höger sida. Förra gången jag var på platsen hade huset befunnit sig på den andra sidan vägen. Jag stannade. Husets ägare och ägarinnor såg förbryllat på mig innan de brast ut i skratt.

Jag fortsatte till Lake Baringo och fyllde på mitt sinande matförråd i den lilla marknadsbyn Loruk innan jag svängde av på en grusväg som rundade sjöns norra del innan den likt en orm slingrade sig upp mot höjderna på Laikipiaplatån. När jag närmade mig Mugie Conservancy så tunnade byarna ut och färre människor syntes till. Omgivningarna började sakta men säkert att präglas av en mer otämjd känsla. Allt oftare drogs mina blickar mot de låga halvträden och buskarna vid vägens sidor och jag insåg att jag var både orolig och exalterad över vad som skulle kunna stirra tillbaka på mig. De ständigt spinnande och alltid närvarande tonerna från den rödögda duvan samt det rytmiska vågliknande spelandet från syrsor, gräshoppor och cikador omringade och omslöt mig. Om en kontinent kan ha ett ljudspår, ett soundtrack, är det precis så där som Afrika låter. Den rödögda duvan och cikador. Stora högar av elefantdynga började pryda vägen. Ibland trampade jag förbi dem så frekvent att den stickiga fräna lukten från den ena högen aldrig hann försvinna innan jag passerade nästa. Men tyvärr var jag där mitt på dagen och dessutom under en tid med generöst regn – så mina självömkande profetior stämde in även den här gången. De stora djuren ser man oftast på morgonen och på kvällen och speciellt under torrtid då de vandrar större sträckor i sin jakt på vatten. Alltså missade jag elefanterna den här gången också – som så många gånger förr – men hade jag kunnat sälja dynga hade jag blivit rik.

Vildmarksspåraren i mig anar att en elefant varit här…

Maralal är en marknadsstad i centrala Kenya och huvudort i Samburu. Det var tack vare somaliska bosättare som området började blomstra på 1920-talet. Egentligen är Maralal ingen turiststad, men har ändå lyckats att locka en och annan nyfiken resenär. Staden nämns ofta i boken “Den vita massajen” – författad av den ständigt gråtande Corinne Hofmann och under några år var staden även känd för sitt kamelderby som varje augusti och under kaotiska former tog sin början i stadens sandiga centrum och slutade gud vet var. Och om man googlar Maralal ser man bland annat bilder på hoppande samburumän. Det betyder att när en grupp häpna turister anländer i grupp så byter männen om till överdrivet traditionella dräkter och börjar sin ceremoniella dans. När turisterna åker därifrån så slutar männen att hoppa och mer vardagliga sysslor tar vid. Men staden har haft en betydligt mer mytomspunnen invånare än tillfälliga besökare som du och jag.

I kullarna utanför staden så finns det en enkel liten stuga som under flera decennier var hem åt en man som ibland kallades för Mubarak bin London. Hans riktiga namn var Sir Wilfred Thesiger och han var författare till litterära verk som Arabian Sands och The Last Nomad.
Han höll tjänstegraden major i SAS och var under ett par år under Andra Världskriget politisk rådgivare åt kronprins Asfa Wossen av Etiopien – och han utforskade Awashfloden på 1930-talet och endast 23 år gammal blev han den första europé att besöka kungadömet Aussa. Efter kriget reste Thesiger över Arabien och bodde några år i Iraks träskmarker och reste i Iran, Kurdistan, Franska Västafrika och Pakistan. Han gjorde två korsningar av Rub ‘al Khali, det tomma området, och kartlade både Liwaoasen och kvicksandsområdet Umm al-Sammim. Han ingick även i druslegionen som bekämpade Vichystyret i Syrien. Hans vandring från Hadhramaut i Jemen till Abu-Dhabi anses att vara den sista stora utforskningsresan som gjordes på den arabiska halvön. Med hjälp av kameler korsade han även Darfur och nådde de nästintill okända Tibestibergen. Han tog sig kors och tvärs genom Abessinien och större delen av norra Kenya och reste med bakhtiarinomaderna i Iran och vandrade över den kokheta Dash-i-Lutöknen och utforskade inre Afghanistan. Alla dessa resor och många fler gjordes antingen till fots eller med hjälp av traditionella transportmedel som kamel, häst och kanot. Under nästan 50 år var han mer eller mindre konstant ute på expeditioner. Thesiger återvände till England på 1990-talet och adlades 1995. När han dog 93 år gammal så sent som år 2003 var han av många ansedd som den siste av de stora klassiska äventyrarna.

Jag tänkte att det vore en kul grej att besöka hans gamla stuga. Jag frågade den äldre kvinnan som drev hotellet där jag bodde om hon visste hur man tar sig dit. Hon tog med mig upp på taket och pekade i fjärran, men efter ett stort antal vägbeskrivningar såg hon nog hur mitt ansikte stelnade allt mer. -Vänta, sa hon. -Jag skickar med en av pojkarna som guide. Mycket riktigt. Pojken, som var i 25-årsåldern, jobbade som lärare och gav först ett buttert intryck och jag fick känslan av att han hellre skulle vilja tillbringa sina lediga timmar med att pilla på telefonen istället för att spela guide åt bortskämda turister. Hans butterhet släppte dock efter en stund och till sist tror jag han tyckte utflykten var rolig. Vi började gå och det visade sig vara betydligt längre än jag trodde. Efter någon timme lämnade vi vägen och gick på getstigar. Efter att vi hade forcerat en och annan å samt ett par stängsel stod vi framför stugan. En kvinna i 50-årsåldern kommer ut. Vi presenterar oss och ber om ursäkt för att vi stövlar in i hennes trädgård. Det visade sig att vi hade den stora äran att få träffa Margret – änka efter en av Thesigers adoptivsöner.
-Jag är så glad att ni kom hit och hälsade på, berättade hon. -Wilfred var en storartad man och jag är lycklig över att folk fortfarande minns honom. Hon var uppenbart rörd och jag kunde ana tårar i hennes ögon.

Margret – änka till Wilfred Thesigers adoptivson och nuvarande ägare av stugan.
Trädgården
Margret utanför stugan där diplomat- och överklassonen Thesigher bodde fram tills att han var 84 (mellan åren 1978-1994).
Sir Wilfred Thesiger (Photo Credit: Ronald Codrai)

Eftermiddagen gick mot sitt slut och vi sade adjö till Margret och började vandringen tillbaka till Maralal. Bland annat pratade vi om den dåliga vägen som leder in till staden söderifrån. Jag berättade att jag hade varit i kontakt med en annan cyklist som hade berättat att vägen höll på att uppgraderas när han cyklade i området ett par år tidigare och att jag därför hade räknad med asfalt den sista biten upp till Maralal. Läraren skrattade. Han berättade att vägen hade hållit på att uppgraderas i över tio år och att ingenjörerna varje år bygger en bro över floden som dock ständigt rasar ihop när regnsäsongen startar. Året efter bygger de upp bron igen. På exakt samma sätt. Och när regnen kommer rasar den åter ihop. År efter år. Det visade sig att den inhyrda och skattefinansierade firman tjänar stora pengar på det ständiga vägbygget. En del av dessa pengar ramlade såklart in i de privata fickorna på just de lokalpolitiker som varje år fortsätter att ge firman i uppdrag att bygga vägen. Det var ett vattenhjul som drevs framåt av korruption, regn och en trasig bro och som gjorde några få människor rika.

När vi var tillbaka i stadens utkanter skulle guiden plocka ihop en kasse limefrukt i trädgården hos en släkting och jag följde med för att hjälpa till. Vi gick hukade under ett stort träd och plockade de mogna frukterna. När vi var klara fortsatte vi att gå och strax innan byns centrum sålde han frukterna till mannen i en grönsaksbod. Det var även på den platsen som vi sade adjö till varandra.

Dagen efter lämnade jag Maralal via getstigarna högre upp bland kullarna. Vägen med den ständigt fallande bron vill jag inte köra en andra gång. Jag gillar inte vägbyggen. Dåliga vägar har jag inga problem med. Dåliga vägar betyder avlägsna områden som i sin tur betyder intressanta upplevelser – och intressanta upplevelser ger mening till mina äventyr och äventyr är det jag vill viga mitt liv åt. Således kan man säga att dåliga vägar är meningen med livet. Men vägbyggen har jag faktiskt inte mycket för.

Några barn som sprang efter cykeln när jag var på väg till getstigarna sydöst om staden. Just här spelar de väluppfostrade. Förövrigt ett fint ställe, Maralal, jag förstår att Thesiger slog sig ner just här.

Sakta men säkert tog jag mig söderut över Laikipiaplatån. Cyklingen var mycket bra och intressant och jag skulle gärna se mer av området. Speciellt första delen var en riktig höjdare då jag cyklade förbi stora hjordar av zebror och andra betesdjur. Vissa delar av naturen förvånade mig då den varken var platt bush eller röd semiöken med karga klippor – utan jag stod inför ett landskap av frodiga runda höjder som fick mina tankar att vandra mot Centraleuropa och på de kullar som gränsar till Alpernas utlöpare i norr. Jag hade ingen aning om att Kenya hade sådana landskap.

Den biten jag tyckte om allra mest var i närheten av Ewaso Ngiro-floden där det alpliknande landskapet kulminerade. När jag cyklat över bron så kämpade jag mig upp för en brant backe och någonstans där uppe på krönet så såg jag i fjärran äntligen det jag letat efter så länge. En elefant. Jag hade sett en hel del under 2007 men inte en enda när jag cyklade runt Kalahariöknen och heller inte några år senare då jag återigen cyklade på kontinenten. Under 2017 års resa valde jag medvetet ut en två veckor lång omväg genom elefantland för att få se en skymt av dem – utan att lyckas. Den sistnämnda gången kom jag förvisso att se en hel del av de magnifika djuren i fråga – men då endast ifrån framsätet på en bil. På vägen till Johannesburg var jag tvungen att lifta genom en nationalpark där jag inte hade fått cykla. Jag hade tur. Det var en parkarbetare som tog upp mig.
-Hoppa in, hade han sagt, men jag måste köra en omväg inne i parken för att lämna av förnödenheter. Är det okej?

Det var okej. Under ett par timmar körde vi kors och tvärs i det så kallade Serondelaområdet i nordöstra Botswana, i Chobeflodens omedelbara närhet. Det var ett område fullt av frodiga slätter och skogar av afrikansk teak som luktade flodgyttja och äventyr. Flodhästarna vältrade sig medan antiloperna nervöst spanade från vattenbrynet. Elefanterna vaggade som urtida kolosser inne bland träden. Enorma men ändå tysta och gåtfulla. När vi passerade dem på några meters håll växte min respekt än mer och jag kände mig knappt värdig att beträda deras territorium.

Elefanten jag såg från vägkrönet i Kenya var säkerligen lika mysteriös som de i Botswana drygt två år tidigare. Men tyvärr befann sig sig det ensamma djuret så långt bort att det nätt och jämt gick att urskilja de kritvita betarna i de grönskande alpliknande kullarna. Ändå stod jag en lång stund och tittade.

Ser ni den? Om inte så finns möjligheten att donera ett 600mm teleobjektiv så slipper jag croppa sönder bilderna.
Ewaso Ngiro-floden
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Afrika68-scaled.jpeg
Vägarna på platån var nästan helt perfekta
En svartvitrandig savannhäst – oerhört sällsynt!

Detta var allt för denna gången. Fortsättningen kommer!

Följ mig gärna på Instagram och på Facebook.

Ok, tack!

//Lars

Facebook Comments
posted: The Lost world Tour

Comments are closed.