No Mountain Madness 2007

 

Minnen ifrån vägen: Jag sitter i jeepens baksäte och tittar ut i nattmörkret på andra sidan glasrutan och undrar varför jag inte känner något. En sorts reserelaterad kick. Som förr. Hade jag suttit här på tiden innan Cykeln så hade jag antagligen tyckt det var häftigt. Något att komma ihåg och berätta om. Det är en av de få nackdelar med cykling som jag kan komma på. Att allt annat bleknar i jämförelse.

Jag färdas genom ett kompakt nattmörker på en vinglig bergsväg högt uppe i bolivianska Anderna tillsammans med individer som jag inte känner, som pratar ett språk jag inte förstår och allt är ungefär lika spännande som en gäspning. Om backpacking är cocablad så är långfärdscykling heroin, och det krävs allt större doser för en gammal traveljunkie ska få sin kick. Att lifta genom Anderna räcker tyvärr inte längre dit. När jag ser tillbaka på tidigare resor så går det inte undvika att se ett visst mönster – de har med tiden dragit allt mer åt det extrema. Nästa resa blir nog inget undantag. Ett bergsklättringsyttryck som för mig har en tydlig om än bara bildlig innebörd kommer till mig i jeepens nattmörker: ”Förr eller senare vandrar alla klättrares blickar mot Himalaya” Fast jag har ännu inte, efter åratal på resande fot, en aning om var jag kommer att hitta just mitt Himalaya. Kanske på nästa resa? Eller på resan efter det? Drömmen om den Stora Resan lever. Drömmen om Himalaya.

Jag sitter i jeepens nattmörker samtidigt som cykeln ligger fastsurrad på bilens tak som ett metaforiskt monument över min egen svaghet och som en dyster bekräftelse över att motivationen faktiskt börjar tryta för denna gång. Bekännelse: Jag är efter 13 månader oerhört sliten. Resan går mot sitt slut.

På drift mot Paraguay

När jag satt på flyget mellan Kapstaden och Buenos Aires hade jag egentligen inga konkreta resplaner alls och antagligen bidrog det också till att det gick som det gick i Sydamerika. Euforin över att faktiskt ha nått resans egentliga slutmål – Kapstaden – hade sen länge försvunnit och att ladda batterierna inför en korsning av Sydamerika visade sig tyvärr vara tuffare än vad jag först trott. Jag erkände inte för mig själv hur sliten jag egentligen var efter Afrika, dels hade jag tappat 11 kilo, dels hade jag ett par dagar innan börjat äta malariamedicin på grund av återkommande febertoppar, dels visste jag inget alls om Sydamerika. (Vilket under normala omständigheter snarare skulle få mig än mer taggad) Hur som helst så var jag nu på kontinent Sydamerika för första gången i mitt liv och jag var övertygad om att takterna skulle återvända i samma ögonblick som jag lämnade Buenos Aires.

nmm-2880.jpg nmm-2887.jpg nmm-2889.jpg nmm-2873.jpg nmm-2883.jpg

Först var det meningen att jag skulle cykla på som vanligt: Ifrån Buenos Aires till Cartagena i Colombia. Men efter tre långtråkiga dagar i västra Uruguay satte jag mig på en stubbe i vägkanten och förde under en stund ett livligt och tillslut högljutt samtal med mig själv. I ena ringhörnan väntade ”cykla – varje – meter – fanatismens” språkrör och i den andra ”cykla bara de riktigt roliga partiernas” befälhavare. Thunder and Lightning. Rumble in the Pampas. ”Århundradets match” ropade publiken med förväntan och blodtörst.

Jag var ärlig mot mig själv. Befälhavaren vann tillslut, efter en hård fight, på knock. Jag ville upp i bergen. Jag ville ut i vildmarken. Jag tittade på kartat för att se vad som väntade de närmaste veckorna: Byar och städer överallt. Hård trafik på för smala asfaltsvägar. Svårt att hitta undanskymda tältplatser. Osv. Osv. Ja, jag kände att rätt beslut hade vuxit fram under det hetsiga och ibland blodiga debatten. Nu återstod bara en fråga: vart är busstationen?

Ifrån Mercedes tog jag en buss upp till Salto, ifrån Salto en liten träskuta över floden till argentinska Concordia. Kaptenen på skutan ville inte låta mig lyfta över cykeln till kajen på mitt sätt, utan han började dra och slita i styret. Resultatet blev att cykeldatorn ramlade i Rio Uruguay med ett karaktäriskt ”plopp”. Gubben stelnade till men bestämde sig sekunden senare att han inte hade märkt något och mjuknade. Jag sörjde min cykeldator men tyckte samtidigt synd om den gamle. Jag fick tag i en ny dator inne i staden.

Ifrån Concordia cyklade jag en dag norrut. På eftermiddagen fyllde jag på vatten på en bondgård. Jag fick en kasse frukt och några ”tummen upp” gester nar jag cyklade därifrån och på kvällen hoppade jag över ett stängsel och campade bland några träd i en kohage. Senare på kvällen hörde jag hur något gick omkring utanför tältet och när jag tittade ut så såg jag att det var en räv och när jag tände ficklampan lös djurets ögon som strålkastare. Den tittade på mig under ett par sekunder innan den gav ifrån sig ett högt gällt skri och flydde.

På morgonen så fick jag lift med en pick-up. De släppte av mig strax norr om Federal. Jag cyklade sen några mil och satte tummen i vädret när något lämpligt fordon närmade sig bakifrån. En lastbil med ett tomt flak stannade. ”Norte?” frågar jag efter en hälsningsfras. Jag tycker mig iallafall förstå ett par ord av mannens svar ”Sì, Corrientes, Brasil”

Underbart, tänker jag – han ska till Corrientes! Staden låg på min tänkta rutt, precis vid gränsen till Paraguay. Jag hoppar upp på flaket och lägger mig tillrätta på golvet med en gammal filt som kudde. Milen rusade iväg och innan jag somnade så låg jag på rygg och tittade på molnen och filosoferade.

Jag vaknar av att lastbilen bromsar in och stannar. Jag hör hur hyttdörren öppnas och sekunden efter häver sig den lille chauffören upp över flakkanten och utbrister ”Brasil” med ett stort leende. Jag tittar mig yrvaket omkring och ser massor av lastbilar och två bensinstationer. Solen höll på att gå ner. Chauffören pekar på sig själv och sen åt ena hållet och upprepar ”brasil” sen pekar han på mig och sen åt andra hållet och utbrister ”Corrientes”. Jag tog cykeln och hoppade ner ifrån lastbilsflaket och tackade för liften. Jag fick ett par apelsiner. Jag leder cykeln till den ena bensinstationen och köper lite yoghurt och försöker fråga personalen vart jag egentligen är någonstans, men ingen förstår vad det är jag vill.

Jag cyklade fram till några vägskyltar och memorerar dess namn och cyklar sen ett par kilometer till en liten skog där jag sen stannar över natten. När jag satt upp tältet tar jag fram mina kartor för att se vart jag har hamnat. Jaha. Precis väster om den brasilianska staden Uruguaiana. På morgonen cyklar jag den dryga milen in till Paso de los libres och kommer inte därifrån förrän dagen efter.

Jag sitter och äter frukost utanfor en kiosk. Tjejen som sålt hamburgaren till mig tyckte uppenbarligen att det var en dum idé att cykla längs den grusväg som jag förklarat för henne att jag skulle. Hon håller händerna som runt ett osynligt cykelstyre och skakar dem upp och ner samtidigt som hon ruskar på huvudet och ser orolig ut. Hon vinkar ner en minibuss och bestämmer att jag ska med den istället. Jag åker med bussen till slutstationen 4 mil norrut och ställer mig sen i vägkanten och liftar. En pick-up stannar som jag sen åker med i cirka 3-4 mil. Efter att jag blivit avsläppt så ställer jag mig i diket igen. En buss stannar och jag löser en biljett till Posadas.

Vi kommer fram till Posadas på kvällen och jag cyklar omkring på de mörka gatorna i jakt efter ett hotellrum. Allt är fullt. Hittar ingenting. Jag ger upp och cyklar ner till bron som utgör gränsen till Paraguay med mål att hitta ett hotellrum i staden Encarnacion på andra sidan gränsen. En militär kommer fram och säger att det är förbjudet att cykla på bron, och det hjälper inte med att jag lovar att lifta över om jag bara får min exit-stämpel. Men istället förklarar han vägen till ett hotell som jag uppenbarligen missat i min jakt. Jag cyklar dit och tar hotellets sista rum.

Dagen efter cyklar jag ner till bron igen med hopp om en mindre nitisk vakt. Jag får inte cykla över bron nu heller, men efter det att jag fått min stämpel så stannar en militär en pick-up och talar om för chauffören att jag ska med. Bilens ägare tycks inte ha något att sätta emot. Väl över i Encarnacion så köper jag en biljett till huvudstaden Asuncìon.

nmm-2902.jpg nmm-2912.jpg nmm-2916.jpg nmm-2917.jpg nmm-2924.jpg

Trans Chaco

Ingenting. Det är nog så jag kommer att minnas Paraguays huvudstad Asuncion i framtiden. En huvudstad som är till bristningsgränsen full av ett pulserande och charmigt ingenting. Inga klassiska sevärdheter, inga icke-klassiska sevärdheter heller för den delen och inga andra turister inom synhåll. Efter att ha tillbringat en vecka i ingentingets kvicksandsliknade grepp började jag trampa nordväst längs Trans Chaco Highway.

Jag hade bestämt att fortsätta som tidigare – cykla de mer intressanta delarna och inte tveka på att lifta om jag känner för att hoppa över en viss sträcka. Egentligen ville jag till Anderna så fort som möjligt men jag kände att det vore orättvist mot Paraguay och dess otroligt vänliga befolkning att bara rusa förbi landet i en buss eller på ett lastbilsflak. Tillslut blev det så att jag cyklade kanske 75 % av sträckan mellan Asuncion och Villamontes i Bolivia. De andra 25 % liftade jag.

Den södra delen av Gran Chaco bestod av träskmarker varvat med betesmark. Vid ett tillfälle cyklade jag förbi ett antal solbadande kajmaner och ibland korsade bältor vägen framför mig. Jag såg också ett antal rävar på nära håll och ett oändligt antal fåglar i varierande storlek och färger flydde ifrån mig.

Ju längre norrut jag kom desto varmare och torrare blev det. I mennonitbyn Filadelfia tog jag in på hotell och dagen efter så lämnade jag år ett bakom mig och cyklade in i år två. Jag passerade Mariscal Estigarribia, byn där jag tidigare trott att asfalten skulle ta slut och ”the fun begins” Ryktet om vägen hade ett par veckor tidigare nått mig i form av ett e-mail: ”The Chaco road. From Paraguay to Bolivia. Mud, sweat and tears. Very long way through uninhabited flat thornscrub. Sounds truly grim. Haven`t heared of anyone cycling it.”

Det visade sig dock att hela vägen ända till den bolivianska gränsen var asfalterad sen två veckor tillbaka. På kvällarna när dagens mil var till ända och tältet uppsatt i det oändliga havet av bruna taggbuskar så gjorde jag ibland upp en brasa och lagade mat över öppen eld då mitt MSR-kök har slutat att fungera. Jag åt och blev samtidigt nästan hypnotiserad av se in i den sprakande elden framför mig. Under ett par dagar kom febern tillbaka och jag tillbringade en eftermiddag och en natt med att ligga i tältet och skaka. På morgonen var jag för svag för att cykla, så än en gång fick jag se Sydamerikas landskap rinna förbi uppifrån ett lastbilsflak.

nmm-2933.jpg nmm-2941.jpg nmm-2965.jpg nmm-2974.jpg nmm-2979.jpg

Jag kom så småningom till bensinstationsbyn La Patria. Jag stannade. Ett par rangers ifrån den närliggande nationalparken berättade att det skulle vara omöjligt att cykla på den bolivianska sidan men jag kontrade med att det visst skulle gå och försökte bevisa detta genom någon sorts teater där jag knuffade en tung luftcykel framför mig och förklarade på spanska och engelska och kroppsspråk hur jag hade gjort i Sahara och jag fortsatte att knuffa min luftcykel runt runt och vakterna skrattade och jag skrattade och de smutsiga barnen tittade storögda och stumma på och hundarna visste inte om de skulle skälla eller vifta på svansen eller helt enkelt fortsatta att sova och eftersom det var kokhett ute så fyllde jag på sex liter vatten innan jag cyklade vidare mot Bolivia.

Dagen efter kom jag fram till militärposteringen vid Infante Rivarola där jag hade tänkt fylla på dagens vatten. När flaskorna var fyllda ville inte soldaterna att jag skulle lämna deras land på tom mage så det var bara att sätta sig till bords och hugga in på skorporna och köttet och ta några rejäla munnar av det iskalla ölet som de hade ställt fram. En av mina välgörare såg att jag hade vissa problem med att skära upp det en aning sega köttet så han hämtade en kniv a´la Rambo och då gick det lättare…

Väl i Bolivia så inledde jag ett dygnslångt slagsmål med vägen som jag cyklade på. Trots att det inte fanns ens en tillstymmelse av backar så tog det en timme att lägga en mil bakom sig. Vägen bestod av ett tjockt lager rullgrus och ibland sjönk jag ner så att stenarna täckte hela däcket och upp till fälgen. Jag kämpade i en eftermiddag och i en förmiddag innan jag vinkade ner en av få lastbilar och liftade sen in till Villamontes.

nmm-2981.jpg nmm-3007.jpg nmm-3024.jpg nmm-3027.jpg nmm-3028.jpg

Väster om Villamontes måste gudarna en gång i begynnelsen bestämt att ”Det gröna helvetet”- Gran Chaco brett ut sig tillräckligt och att det nu var dags för berg. När jag satt i lastbilshytten och försökte förstå vad chauffören egentligen pratade om så började jag ana en stor skugga i horisonten. Skuggan tog en mer verklig form ju längre västerut vi kom och när jag hoppade av i Villamontes så hade skuggan förvandlats till en respektingivande och lockande vägg av berg. Cordillera de Suaruru, en av Andernas östligaste utlöpare låg nu framför mig

Jag började cykla i en dalgång i vars botten Rio Pilcomayo flöt och vägen som jag följde gick genom nationalparken Aguarague och var uthuggen som ett stort sår i bergsväggen ovanför. Ibland cyklade jag bara några meter ifrån vattnet, ibland hade jag ett lodrätt stup på over 100 meter på min högra sida. När jag stannade kunde jag se stora fiskstim i vattnet och stora svarta rovfåglar på sin eviga jakt på mat svävade runt i dalgången nedanför och ovanför mig. Ibland cyklade jag under miniatyrvattenfall som duschade ner mig och jag passerade dalar med enstaka rosa träd som stack ut som en på miljonen ur den annars gröna massan.

Ju längre västerut som jag kom desto högre blev bergspassen. Natten innan jag rullade in i Tarija campade jag på kanske 2200 meter höjd och blev förvånad över att det redan var så kallt och undrade stilla hur det skulle bli ytterligare 2 kilometer upp? Tältet och cykeln var på morgonen täckt av ett tjockt lager frost och vattnet i mina flaskor var fruset. Inne i tältet var det dock inte så kallt, jag sov gott i bara den ena av mina sovsäckar. Tidigt på morgonen tittade jag ut ur tältet och såg hur molnen låg som ett vitt golv i dalen nedanför mig. Jag gick ut en stund och beundrade det innan jag somnade om och sov fram till 09:00…

nmm-3034.jpg nmm-3038.jpg nmm-3039.jpg nmm-3049.jpg nmm-3071.jpg

Dagen då jag lämnade Tarija gav jag kartan ett snabbt ögonkast och konstaterade att inga bergspass låg framför mig under dagen, så jag tog inte med så värst mycket vatten. Sex timmar senare har jag cyklat eller lett hojen konstant uppför och vattnet var slut sen länge och ytterligare vatten som jag tiggt ifrån passerande bilar var också slut. När jag insåg att jag inte skulle hinna toppa passet innan mörkret så liftade jag upp. Det kändes inte bra att lifta en bit som jag verkligen ville cykla, men en natt utan vatten lockade inte heller. Jag satt, mycket mycket trött, på lastbilsflaket och tjurade och förbannade min karta…

På andra sidan passet så stannade jag en natt i byn Iscayashi och dagen efter så började jag cykla över en slätt omringad av höga berg och några färgstarka sjöar låg ett stenkast ifrån vägen. Det var tufft. Tjockt lager rullgrus, stark motvind och jag kände dessutom av den tunna luften en aning. Uppe på slätten så såg jag också mina första lamadjur eller om det var alpackor?

Vägen mot Tupiza var också otroligt vacker. Vägen gick ner genom en djup canyon där skogar av kaktus växte på de röda och brant sluttande bergsväggarna. På bottnen så följde jag Rio Sochora i två mil och sen började klättringen upp på andra sidan kanjonen längs ett extremt spektakulärt landskap. Efteråt så skulle jag minnas dagarna i den här delen av sydöstra Bolivia som de, ur ren cykelsynpunkt, mest givande i hela Sydamerika. Jag kände återigen den svårbeskrivna känslan av frihet och strapatser som jag hade känt så mycket av i Afrika men mindre av i Sydamerika. Tyvärr så skulle det inte dröja länge innan jag återigen fick ett feberanfall som tog bort mycket av den nytillkomna energin.

nmm-3123.jpg nmm-3135.jpg nmm-3178.jpg nmm-3192.jpg nmm-3195.jpg

Salt, deathroads och misslyckad andinism…

Jag lämnade Tupiza och tog sikte mot Uyuni. Jag hade inga planer på att lifta denna bit så cykelväskorna var fyllda av mat och vattenflaskorna fyllda till bredden. Jag började cykla västerut i botten på en till största delen uttorkad flod. Dock så var vattenbeståndet ibland såpass så att jag fick ta av mig skorna och kavla upp byxorna och vada över. Efter ett par mil i flodbädden så kom jag på att jag cyklat för långt. Jag vände om och efter ett par kilometer så svängde jag norrut, offroad (och offriver), för att förhoppningsvis hitta platsen där en riktig väg skulle börja. Vilket jag tillslut också gjorde.

Bergen kom och jag hade det ganska tufft. En jeep med en ”adventure travel” loggo på dörren stannar och chauffören säger på dålig engelska att han tycker det ser väldigt jobbigt ut och att jag kan få lift till Uyuni om jag vill. Jag är kluven. ”Fan” mumlar jag för mig själv och tackar ja till erbjudandet.

Till en början är det bara jag och chauffören och hans fru och vi gör vårt bästa för att förstå varandra. Efter en stund så saktar mannen ner och pekar på en plats vid vägkanten och formar högerhanden som en pistol och mumlar något om ”wild west” Jag svarade att jag förstod vad han menade. Platsen vi körde förbi var i november 1908 skådespel för ett väpnat rån som kanske var den sista spiken i kistan över klassisk vilda-västern historik. Rånarna var enligt traktens turistbroschyrer ”The last great outlaws of the wild west”, men bara några dagar efter rånet så blev de omringade av armén och deras sista eldstrid bröt ut i den lilla byn San Vicente där de också ligger begravda på den lokala kyrkogården. Deras namn var Robert Leroy Parker och Harry Alonzo Longabough fast de är en aning mer kända under deras ”Nome du crimes”: Butch Cassidy och The Sundance Kid.

Pa morgonen efter några timmars sömn på ett hotell i Uyuni upptäckte jag att jag sprungit på ett sydamerikanskt fenomen – The gringotrail. Gringos överallt. Skyltar på engelska och bananpannkaka. Fast det är ju inte så konstigt att byn svämmar över av gringos då byn är den populäraste startpunkten för turer ut till Salar de Uyuni – världens största saltöken.

Jag cyklade ut till den oändliga vita saltvidden och åt lunch. Det var meningen att jag skulle campa en natt där ute men det blev snabbt långtråkigt så efter några timmars fotande, ätande och vilande så cyklade jag tillbaka till Uyuni och dagen efter tog jag en nattbuss till La Paz.

nmm-3205.jpg nmm-3215.jpg nmm-3222.jpg nmm-3229.jpg nmm-3240.jpg

I La Paz träffade jag på Adam Solano. ”Du måste cykla dödsvägen” sa han. Sagt och gjort. Vi tog vara cyklar och trampade genom huvudstaden och tog sen en lastbil upp till ”La Cumbre pass” på 4600 meters höjd där vi hoppade av lastbilen och började rulla nedåt. Under dagen färdades vi ifrån toppen på passet ner till 1180 meter över havet, nästan 8 mil varav den sista halvan är känd som ”El camino de la muerte” – The deathroad. Vägen används sen ett år tillbaka inte av motorfordon men ryktet om att vägen är den farligaste i världen lever i allra högsta grad kvar bland turistfångarna på häxmarknaden i La Paz. Vägen var helt klar spektakulär och även om jag många gånger tidigare har cyklat med stup på ena sidan så har dem nog aldrig varit så bråddjupa som nu. Enligt uppgift är djupet vid en sträcka 600 lodräta meter vid sidan om den 4 meter breda och ofta gyttjiga grusvägen.

nmm-3271.jpg nmm-3273.jpg nmm-3281.jpg nmm-3288.jpg nmm-3285.jpg

Ett par dagar efter färden nedför dödens väg så tog vi oss upp till baslägret på Huayna Potosí. Ett toppförsök av det 6088 meter höga berget väntade. Vi hyrde isyxor, stegjärn och gore-tex kläder och sen vandrade vi genom oerhörd tät dimma, eller om det var moln (vart går egentligen gränsen mellan dimma och moln?) och vi kom till en glaciär där vi under några timmar slipade vara kunskaper i isklättring till en så fulländad grad så att om självaste Reinhold Messner hade tittat på så skulle han säkert ha blivit djupt imponerad av oss båda, och när jag stannade upp och vände blicken mot den ogenomträngliga dimman (eller om det var moln) så kunde jag höra det svaga och lite otäcka ljudet av Jerza Kukuczkas hyllande applåder sprunget djupt innefrån hans eviga isgrav vid Lhotses mytomspunna och livsfarliga sluttningar. Eller höll jag bara på att bli tokig av den tunna andiska bergsluften?

När vi var färdiga med glaciärträningen så fortsatte vi upp mot ”The rock camp” på 5130 meters höjd. Mitt toppförsök slutade dock där, liggandes i den vanliga febern, som knappast blev bättre av den syrefattiga luften. Vi skulle ha börjat vår klättring mot toppen klockan 03:00 och jag gick upp och tog på mig utrustningen men det kändes snabbt att det inte var någon idé – Jag skulle aldrig orka upp i det skicket. Adam stack iväg själv med en nyhyrd guide och nådde toppen några timmar senare. Jag gick tillbaka till mina varma sovsäckar samtidigt som jag tyckte mig höra att Kukuczkas applåder nu förvandlats till ett skolflickeaktigt och halvt hysteriskt fnitter… På vägen ner var jag nervös för att jag skulle bli bättre. Skulle jag bli helt bra så var det ju ett tecken på att jag är känslig för tunn luft och det vore inte bra inför framtiden. Men som tur var mådde jag fortfarande skit efter ett dygn nere i La Paz. Feber. Bara vanlig feber. Dock med extremt dålig tajming.

Jag kände att det inte skulle bli så mycket mer cykling och än mindre någon mer klättring, vilket var mycket synd då jag hade planer på en hel del klättring i både Peru och Ecuador. Jag la om mina planer när jag insåg att det mer eller mindre räckte att titta på cykeln eller att gå en inte så krävande långpromenad i någon storstad för att febern skulle komma tillbaka.

nmm-3319.jpg nmm-3320.jpg nmm-3322.jpg nmm-3326.jpg nmm-3312.jpg

De sista månaderna

Trots den tråkiga insikten cyklade jag en halv vecka senare ut ur La Paz tillsammans med Adam och med siktet inställt på Titicacasjön. Titicacasjön var ett sådant ställe som jag under den senaste halvan av mitt liv alltid vetat att jag någon gång kommer att få se. Jag hade ingen aning om hur eller när, men att jag någon gång skulle få se den mytomspunna sjön var inget annat än ett faktum för mig.

Efter två dagar med en övernattning i Adams fars gamla barndomshus så cyklade vi upp för en brant backe och väl på toppen så fick vi underbar utsikt över Titicacasjön, sjön där guden Viracocha enligt de lokala myterna skapade de allra första inkas; Manco capac och Mama Ocllo för länge länge sen…

Jag fortsatte sen ensam mot Cusco. Ibland på cykel, men oftast i en buss. Jag hade ännu inte bestämt om jag skulle se Machu Picchu eller inte, men bara incahysterin i Cusco fick mig att vilja fly fältet, men det faktum att jag inte var i form för att cykla och att tanken på att sitta instängd i en buss fick mig att hänga kvar i staden. Att gå inkaleden skulle aldrig falla mig in då man numer måste ha en dadda och gå i grupp, men på hotellet där jag bodde lärde jag känna Sam och Devrim (Ifrån Schweiz respektive Turkiet) och Sam tjatade att vi skulle gå till Machu Picchu längs ett järnvägsspår för att spara in på de enormt dyra tågbiljetterna. Jag bestämde mig snart för att följa med och ett par dagar senare så tog vi olika lokalbussar ända till vägen tog slut och sen gick vi i en stor U-cirkel uppför en bergssluttning för att undvika en polispost och en timme senare började vi gå nerför igen. Snart kom vi fram till järnvägen som vi sen följde i åtta timmar, detta trots att Sam med munnen full av cocablad påstått av vi lätt kommer att klara det på fyra. Efteråt var faktiskt promenaden längs järnvägen roligare än själva Machu Picchu, som jag faktiskt inte tyckte var så speciellt. Det låg väldigt fint dock.

Jag tog mig ifrån Cusco till Lima, ifrån Lima till Mancora i norra delen av landet. Jag stannade i den lilla surfbyn ett tag och låg till och med vid ett tillfälle i en solstol på stranden och drack en öl. Tanken på att jag kanske borde gå ner till vattnet och känna på det slog mig faktiskt, men jag gjorde aldrig verklighet av impulsen då det såg för kallt ut. Dessutom hade jag ju faktiskt badat i Kroatien ungefär ett år tidigare.

Under ett par dagar gjorde jag en come-back i sadeln och det var mycket skönt, dock så var naturen ointressant och väggrenen svämmade över av folks sopor, vilket var rent deprimerande att se. Jag rullade in min cykel i tullbyggnaderna och blev utstämplad ur Peru och en stund senare instämplad i Ecuador. Några kilometer in i landet kände jag att jag ville in till den första stora staden under dagen och att jag inte skulle hinna cykla dit så jag sätter tummen i vädret. Det var nytt rekord när en pick-up stannar efter mindre än tio sekunder. Jag slänger upp hojen på flaket och hoppar sen in på passagerarsidan. Chauffören stannar till vid en försäljare och köper en apelsin till mig innan vi fortsätter. Han släpper av mig efter ett par mil och jag cyklar en stund innan en lastbil tar upp mig och ger mig skjuts in till centrala Machala.

Efter en natt i Machala så tog jag en buss upp till bergsstaden Cuenca där jag stannade ett tag. För att vara en stad så var det faktiskt verkligen fint, stadens centrum är klassad som ett världsarv. Ifrån Cuenca tog jag en nattbuss till Quito där jag stannade under en vecka och gjorde sådant som jag i vanliga fall inte brukar göra under mina resor, som t ex filmmaraton på vandrarhemmet, för mycket festande samt ett nattligt slagsmål med en rånare på väg hem ifrån krogen. Han sprang ikapp mig och krävde att jag skulle ge honom pengar men det enda han fick se var min högerfot som närmade sig hans käkben med allt för hög hastighet och kraft. Efter att han landat så kröp han iväg. Utan några pengar. En taxichaufför åkte sakta förbi och gapskrattade och gjorde tummen upp. Jag gick tillbaka till vandrarhemmet och somnade snart.

Jag cyklade ut ur Quito på en måndag. Jag frågade mig fram och till slut hamnade jag på rätt väg och jag passerade små byar och ett par större städer som Otavalo och Ibarra. Tillslut var jag framme i Tulcan, där den ökända gränsen till Colombia visade sig vara hur lugn som helst med massor av hjälpsamma människor. Efter en natt i den colombianska byn Ipiales så cyklade jag nedför en mycket fin väg kantad av vattenfall och floder. Längst ner i dalen så bestämde jag mig för att sluta cykla. Jag frågade en långtradarchaufför om jag kunde få lift till Pasto. Jag såg hur han tänkte efter och sen sa han att det naturligtvis går bra. Han knöt fast cykeln under lastbilen med ett par kraftiga rep och packningen tog jag in i hytten. Ifrån Pasto tog jag en buss till Popayan, ifrån Popayan till Cali och ifrån Cali till Bogotá.

I Bogotá lämnade jag cykeln och reste runt i landet under en månad. Jag hade det stora nöjet att besöka bland annat Villa de Leyva, Girón, Santa Marta, Tanganga och Cartagena. Jag måste erkänna att jag faktiskt badade lite under denna ”semester” då karibiska havet såg mycket behagligare ut än Atlanten.  En annan sak jag måste erkänna är att jag började planera min nästa cykeltur under de här veckorna, lite så där i smyg.

nmm-3333.jpg nmm-3342.jpg nmm-3398.jpg nmm-3413.jpg nmm-3459.jpg

Har ni synpunkter på denna resa så får ni gärna skriva ner dem i min gästbok!

Lämna ett svar