La Mosquitia Rafting 2012

Första gången jag hörde talas om området var det ifrån titeln på en film som i sin tur byggde på en roman av Paul Theroux. Titeln var Moskitkusten. På baksidan av den svenska bokupplagan från 1984 kan man läsa:

”Moskitkusten är en gudsförgäten trakt i utkanten av Honduras regnskogar där bara insekter och havssköldpaddor frodas. ”

Det är naturligtvis inte helt sant. Även om vi skulle komma att se både sköldpaddor och insekter finns det mycket mer än så. Och de som tror att ”Moskitkusten” i detta fall har något att göra med myggor -tror fel. Namnet syftar på moskitfolket som bor på båda sidor längs Rio Coco, floden som skiljer Honduras och Nicaragua åt. Och själva Moskitkusten är mer rätt en remsa land vid kusten i Nicaragua. I Honduras heter motsvarigheten La Mosquitia och breder ut sig över ett mycket större område. I folkmun kallas numera hela östra halvan av både Honduras och Nicaragua för La Mosquitia.

Ett halvt år tidigare hade jag tillsammans med Helen Lloyd cyklat ut ur den kanadensiska staden Victoria på Vancouver Island. Under månaderna som följde hade vi cyklat genom grizzlybjörnens rike på Chilcotinplatånoch vi hade rullat genom bland annat Montana, Idaho och Utah. Efter Mojaveöknen och Bajahalvön liftade vi över Cortezhavet med en ärrad gammal seglare från Australien. Slutligen tog vi oss genom Mexico och en handfull centralamerikanska stater. När vi anlände i Tegucigalpa i Honduras hade vi cyklat cirka 11 000 kilometer.

I Tegucigalpa lämnade vi tillfälligt våra cyklar hon vänner och tog oss vidare till byn Ayapal i norra Nicaragua med buss. Vi hade tagit oss till vägens slut. Bokstavligen talat. Så vitt vi kunde se fanns det ingen väg ut ur Ayapal – annat än den vi kommit från. Däremot fanns det en flod. Rio Bocay. Byn Ayapal ligger ungefär halvvägs mellan Rio Bocays källa och dess utflöde i Rio Coco. Planen var enkel. Paddla nerför Rio Bocay i varsin alpacka och sedan längs med Rio Coco, till och förbi området med forsar, och på så sätt komma tillbaka till civilisationen. Vi planerade att det skulle ta oss cirka tio dagar.

”Det området är en skiljevägg. Byarna uppströms har knappt inte någon kontakt med byarna nedströms. Hamnar ni i en nödsituation och tvingas hyra en av de få motorbåtar som rör sig i området kommer det kosta er mycket! Det blir betydligt billigare när ni väl passerat forsarna”.

Ungefär så lät andemeningen i ett mail vi fått från en amerikansk forskare som vi tagit kontakt med. Forskaren var en av mycket få personer som rest utmed Rio Coco och som vi lyckats spåra. Och den ende som hade rest längs med Rio Bocay. Och han gjorde det under jobb. Vi var endast aningslösa turister med målet att ta oss förbi nämnda forsar. Paddlandes eller till fots. Väl på andra sidan skulle vi förhoppningsvis kunna köpa en plats på den lilla motorbåt som ibland går till områdets huvudstad; Waspam. Att paddla hela vägen till Waspam var inte aktuellt eftersom området efter forsarna inte verkade vara lika intressant. En allt bredare flod med fler byar och en mindre slående atmosfär av extrem avlägsenhet lockade oss inte så mycket.

Citat från vår mailkonversion med forskaren fyllde oss med både hopp och tvivel – men framförallt med smaken av äventyr:

”(…) once you are in the river, you essentially leave the relative safety of governed areas of Nicaragua. This can be a particular concern as you head down the Rio Coco. You will pass through multiple Miskitu and Mayangna indigenous territories, some of which do not trust or welcome outsiders (others are perfectly welcoming and incredibly generous).”

”In my opinion, it is safer to camp in villages when possible. Not to be overly alarming, but there have been issues with river pirates from time to time, typically based in one country and launching raids into the other.”

”(…) these are Crocodylus acutus, and typically very shy, you will see them along the river but attacks on people are almost unheard of. I did not see any big crocs on the Bocay, but a few over 3 m along more remote parts of the Coco.”

Det var dags för avfärd. Under en tidigare flodtur i Västafrika var vi under motsvarande ögonblick omringade av dussintals människor. Denna gång bara av två pojkar som var nyfikna nog att komma fram. Resten av byn tittade på i smyg, hundra meter bort. När våra båtar var uppblåsta surrade vi fast våra ryggsäckar ovan dem och hoppade ombord. Vattnet var grunt, och extremt klart med små krusningar på ytan sprunget ur dess eviga kamp att nå Atlanten. På stenar ovan ytan växte rosa blommor och ett par dagsländor flög runt oss. Vi började paddla och relativt snabbt försvann Ayapal bakom oss. Ett par cowboys från byn red nyfiket utmed vår högra sida under några minuter, till sist tröttnade de, eller om stigen blev oframkomlig, och till sist var vi ensamma på floden.

IMG_0906
Avfärd!

Vi konfronterades med våra första forsar redan efter ett par timmar. De var små och lättforcerade, men gav ändå ett milt adrenalinrus. Att effektivt styra runt olika hinder som klippor och träd som fallit ner i vattnet, blev enklare för varje timme. Varje fors lärde oss något nytt och att läsa av vattnets rörelser gick snart per automatik.

På kvällen stannade vi till vid ett litet hus och vi fick snart lov att campa på motsatta sida om floden. Det går bra, sa en äldre man på spanska. -Under trädet där, så att jag ser er från mitt hus. Samtidigt som Helen tog sig tillbaka så började regnet falla. Det var den sortens varma regn som man endast upplever i tropikerna. Vattnet såg ut att koka när vi paddlade över floden, men bara några minuter senare hade det slutat att regna och himlen klarnade snabbt upp.

Senare, när mörkret fallit, sa Helen att jag måste komma ut ur tältet för att se en sak. Familjen Lampyridae. Dussintals. Hundratals. Som svävande diamanter. Flodens kluckande ljud i nattmörkret. En bris fick trädens löv att prassla. Eldflugornas bakkroppar tändes och släcktes med ett gulgrönt sken. Det var en sprakande show och vi tittade en lång stund.

DSCF9360
Jag står på platsen som blev vår första övernattningsställe. Huset jag berättade om ovan är precis utanför bilden… Lägg märke till regnbågen.

DSCF9395
Helen har upptäckt något intressant…

DSCF9467
Det var lika vackert som det ser ut! 

Dagarna flöt samman. Den första dagen kunde jag hålla reda på. Antagligen dag två också. Sen flöt det ihop till en enda massa av vatten, forsar, klippor, stekande sol, byar, majsfält, fickor av regnskog. Jag är lite osäker på vilken dag det var när vi såg krokodilen ligga och sola sig på en gyttjig strandbank. Bilden i mitt inre är knivskarp, den blir ofta det när man sitter i en liten gummiflotte och ser en krokodil några meter bort. Bilden är fortfarande knivskarp. Men vilken dag det var kan jag inte längre minnas.

DSCF9386
Steve Irvin skulle ha tyckt om den…  

Den andra natten blev jobbig, men intressant. Vi campade i en by. På stranden nedanför en brant slänt där frodigt grönt gräs växte. Kortklippt av betande nötkreatur. Vi frågade om vi kunde campa där. Byns människor svarade ja. Men hade vi vetat att vi skulle bli omringade av byns alla invånare hade vi nog fortsatt paddla. Efter en lång dag är jag ofta trött och vill ha lugn och ro. Det fick vi inte denna gång. När vi gått in i våra tält gick en del av byns invånare hem, men något dussin stannade kvar. Några av dem satt tysta en meter bort när vi lagade mat. De studerade oss när vi åt den. De gav varandra korthuggna kommentarer på mayangna om saker vi gjorde, och ibland blev resultatet att de sprack ut i skratt. Jag kände mig en aning otrevlig när jag drog ner tältabsiden. Men jag tycker det är svårt att bli studerad när jag äter. Maten växer i munnen och jag förlorar aptiten. De skulle ha gjort likadant om rollerna var ombytta. Och jag skulle också ha gjort likadan om nämnda roller verkligen var ombytta. Då skulle jag ha stirrat på nykomlingarna som paddlar med båtar som flyter med hjälp av luft. Min nyfikenhet är min största drivkraft och bakomliggande faktor till mitt resande.

Vi lade oss för att sova och kanske trodde vi att vi skulle bli lämnade ensamma. Men det tyckte inte byns invånare. De placerade ut två män utanför våra tält som vaktade oss hela natten. I en gest av antingen välvilja eller paranoia. Jag kunde inte avgöra vilket. Dessvärre pratade de högt och skrattade, vilket resulterade i mindre god nattsömn. Någon gång väckte de oss för att ställa någon fråga. Till exempel om vi var trötta eller inte. Till sist slutade våra övervakare att vaka och somnade. Deras snarkningar ekade genom natten. Dagen efter skojade jag och sa att jag hellre rånas av flodpirater, än att campa i en by igen. Sen blev jag tyst, för i tanken hade jag återigen börjat reflektera över varför jag egentligen inte kunde se skillnaden mellan eventuell välvilja och givmildhet med paranoia eller mild xenofobi. -Herre gud, tänkte jag. Har inte mina resor lärt mig något? Men jag hade tyvärr även under resten av tiden fortsatt svårt att läsa av människorna som levde längs den magnifika floden.

IMG_1242
Troligen fikapaus…

DSCF9371
En mycket svåråtkomlig bergsrygg i La Mosquitia…

Bocayfloden ligger i utkanten av det berömda Bosawasreservatet som enligt källor är det största regnskogsområdet på västra halvklotet efter Amazonas. Namnet Bosawas kommer förövrigt från BOcayfloden, SAslayberget och WASpukfloden. Men tyvärr måste jag erkänna att jag blev en aning besviken på området. Antagligen för att det inte finns vägar i området. Och eftersom det inte finns vägar sker all transport på floderna- och det är längs floderna människorna bor och det är där deras boskap betar. Längre in i området finns den vildmark jag trott att jag skulle få uppleva. Men där jag hade föreställt mig att få se tät skog som hängde ner över floden fick jag påfallande ofta istället beundra ett dussin kor som betade på ett ängsliknande landskap. Men tro inte att jag inte tyckte om det ändå! Det var mycket intressant och mycket vackert. Och faktiskt ett mycket mer svårtillgängligt område än turen på Nigerfloden. Nigerfloden var dock mer strapatsrikt, äventyrligare och mycket mer ansträngande. Men om något skulle ha gått snett på Nigerfloden kanske det skulle ha handlat om en lång dagsvandring för att komma till civilisationen. Nedre Bocayfloden var betydligt mer avlägset. Känslan av att vi var djupare inne i något som jag inte riktigt kan sätta ord på, var mycket starkare på Bocay än på Nigerfloden. Kanske var vi åter på väg mot mörkrets hjärta.

DSCF9389
Blivande äventyrare på Bocayfloden. Vem vet – en dag kanske de reser runt i Sverige och passar på att paddla Klarälven under ett par vackra höstdagar. Chansen är nog inte så stor, men den finns!

Djurlivet bestod mest av fåglar. Inte de mest storslagna arorna utan en aning mer anonyma varianter. Ofta slutade vi paddla när någon mer imponerande art närmade sig för att i stället följa den med blicken tills den var försvunnen. En händelse jag minns väl var när en stor brun rovfågel flög förbi precis ovan oss med en stor grön ödla i näbben. En annan kul grej var de två ljusbruna sköldpaddor som vi såg sittandes på en klippa i vattnet. Tyvärr var de lättskrämda och försvann snabbt ner under ytan när vi kom närmre. Annars var det mest insekter det handlade om. Vid frukosten en dag satt ett dussintal bönsyrsor på en trädgren. De var mycket små, bara någon centimeter långa. Enligt wikipedia kan Bosawasområdet härbärga så många 200 000 olika insektsarter, så det finns en hel del att upptäcka för er som brinner för dessa små krabater.

DSCF9393
En liten bönsyrsa… Inte varje insekt som fått en speciell stil inom den kinesiska kampkonsten uppkallad efter sig. Ser ni hur den myser av stolthet?

Vi fortsatte nedför Bocayfloden i våra alpackor. Tack vare strömmen flöt vi snabbare än vad vi hade räknat med. Våra rutiner angående mat och dryck skilde sig inte så värst mycket från våra rutiner i Guinea. Vi vaknade, packade ihop och paddlade en bit innan vi stannade och drack kaffe. Efter ytterligare en stunds paddling åt vi frukost vilket bestod av havregryn utblandat med flodvatten, pulvermjölk och chokladpulver. Som snack åt vi mest kex och russin och på kvällarna ris och tonfisk. I Guinea hade vi inget kök med oss utan tvingades samla brasved inför varje måltid – här hade vi med oss gaskök, vilket gjorde livet än lättare. Nästan oförskämt lätt.

Vi hade gjort upp en plan angående natthärbärge. Helst ville vi campa för oss själva, bortom synhåll från allt och alla. Skulle det visa sig omöjligt, så var det näst bästa alternativet att fråga om lov vid ett ensamt hus. Det sista och minst tilldragande alternativet var att fråga i en by. Natt nummer tre valde vi alternativ nummer två. Ett ensamt hus dök upp på den västra flodbanken i skymningen. Helen, stack upp och frågade. Det var alltid hennes jobb. Jag är övertygad om att människor världen över har svårare att säga nej till en kvinna som ber om hjälp, än till en skäggig snubbe som mig. Det svider lite, men så är det. Mitt jobb var att vakta båtarna under tiden. Det krävdes föga intellektuell färdighet för den saken och Helen tyckte säkert att uppgiften var skräddarsydd för mig. Efter en stund ser jag hur Helen tittade ner på mig och gör tummen upp. Bra. Sovplats fixad. De två barnen i huset hjälper till att bära upp våra saker.

DSCF9411
Familjen som vi  campade hos.

En film som Helen gjort om den första biten – Rio Bocay. Del två finns längre ner i texten.

Barnen och pappan i den familj, vars trädgård vi hade sovit över i, hjälpte till att bära ner våra saker från den branta sluttning som låg precis framför deras hus. När våra saker var fastsurrade paddlade vi en kort bit medan mannen stakade sig fram i en smal träkanot bredvid oss. En bit bort låg en större fors. När lokala fiskare och handelsmän färdas sträckan så passerar de den på kala bambuträd som de lagt sida vid sida i den kokande forsen. Resultatet blir att de kan rulla båtarna på dem -likt vikingarna när de flyttade sina fruktade skepp på land. Vi valde dock inte att utnyttja bambuträden, utan vi bar våra båtar runt forsen. Mannen visade vägen.

DSCF9412
En bit av forsen som vi gick runt. Och allvarligt talat… Bilden gör den inte rättvis.

DSCF9413
Vi vinkade adjö till familjen!

Strax efter kom vi till en större by. Scenen var den vanliga fast med fler deltagare på spelplanen. Det fanns fler kvinnor nere vid stenarna i flodkanten där de tvättade. Barnen var än fler och de hoppade och badade och förde oväsen som bara lekande barn kan göra. Fram tills dess då de fick syn på oss vill säga. Då blev de knäpptysta. Ända tills vi hade passerat, då de ofta bröt ut i gapskratt. Männen brukade inte vara lika närvarande ner vid floden. Men var de det så höll de oftast på med något tyngre kroppsarbete, som att packa ner varor i en båt. Ibland svarade människorna i byarna inte på våra hälsningar, utan stod bara och tittade med neutralt ansiktsuttryck, eller så log de blygt . Ibland klappade de istället händerna och skrattade och tyckte vi var månadens händelse. Vi visste aldrig på förhand hur vi skulle bli bemötta.

Vi hade under ett tag paddlat i tystnad, försjunkna i tankar på var sitt håll. Plötsligt lade vi märke till att floden började uppföra sig annorlunda. Det var som om en kraft fick vattnet i floden att vika av -likt en vindpust som från ingenstans kommer och tar med sig en hög med torra löv. Vi hade nått slutet på Bocayfloden och kommit till den kraftfullare Cocofloden! Helen paddlade hårt och nådde stranden på andra sidan och befann sig plötsligt i Honduras. Jag tog det lugnare och snurrade runt i båten och blickade tillbaka mot Bocay. Som om jag tog farväl av den. Och det var väl det jag egentligen gjorde. Sen paddlade jag också över till andra sidan, till Honduras.

DSCF9427
Helen går i land i Honduras – likt en nutida Anne Bonny!

DSCF9429
Och till slut kom även jag i land i Honduras. (Det är alltid kul att befinna sig i ett land utan stämplar i passet). Ni ser Rio Bocays utflöde uppe till höger i bilden…

En stund senare blev vi stoppade av militärer. Vi fick hjärtat i halsgropen. Människor i gröna kläder har ofta konstiga påhitt -och ofta råkar jag och min cykel ut för dem. Men inte denna gång! Helen är bättre på spanska än vad jag är -så hon berättade att vi bara var turister. Hon fick tala om sitt namn och passnummer och en del annan information och efter att de fått ner uppgifterna på papper fick vi paddla vidare. Mig frågade de inte ett ord. Jag var helt nöjd med det upplägget.

DSCF9433
Byn! Militärerna borta sedan någon minut…

DSCF9431
Byns nyfikna barn…

På kvällen campade vi i Honduras. Mitt pass skulle visa att jag endast hade befogenhet att vistas i Nicaragua. Inte i Honduras. Men min känsla var att ingen skulle bry sig- inte ens militären. Egentligen befann vi oss varken i Honduras eller i Nicaragua, utan i La Mosqutia, området som en gång styrdes av kungar. Den första dokumenterade var känd som ”Oldman”, som härskade mellan åren 1625 och 1687. Idag finns det ingen kung, men väl en tronpretendent vid namn Norton Cuthbert Clarence.

Ett par berg hade dykt upp i fjärran. De visade sig ligga i Honduras, och var oerhört vackra. Jag undrade om någon klättrat dem. Några lokala tonåringar kanske? Å andra sidan skulle jag inte bli förvånad om ingen varit uppe på toppen – i många kulturer världen över är bergsklättring en helt poänglös hängivelse. Ett fenomen som ofta används som slagträ i den debatt som alltid blommar upp när västerländska bergsklättrare omkommer. ”Vad skulle de där upp och göra”, brukar det låta när de läst klart artikeln i Aftonbladet och sömnigt söker medhåll från kollegor i det kafferum där det annars mest snackas om dåliga löner och eventuella SM-guld.

DSCF9443
De vackra bergen!

Alltså kan det innebära att inga lokala tonåringar, eller vuxna för den delen, någonsin har sett den säkerligen bedårande utsikten från toppen. Däremot skulle jag ha blivit förvånad om inte de tidiga spanjorerna eller de tidiga britterna bestigit bergen. Området var ju ett tag faktiskt brittiskt, i en tid då denna del av världen hamnade mellan stolarna i ett slags förvirrat politiskt spel, inte helt olikt ”det stora spelet” under slutet av 1800-talets Centralasien: Vem var vinnare, vem var förlorare, vem spionerade åt ryssarna – och vem har egentligen klättrat de där bergen?

Vi klättrade dem inte. Även om tankar på det hela tiden var närvarande. De var mycket fascinerande. Nästan hypnotiska. Inte höga, men ändock majestätiska. Kontrasten i höjd skapade en illusion av kolosser, likt en tropisk variant av Cuernos del Paine, som en grågrön Uluru, eller som en mer levande version av Hombori Tondo.

DSCF9450
Närmare. Ur en mindre spetsig vinkel.

DSCF9457
Paddling i bergets skugga…

Vi närmade oss Raiti. Vi hade bestämt att vi skulle försöka proviantera, men vi visste inte om det fanns en handelsbod i byn. Återigen blev vi stoppade av militär och återigen tog de våra uppgifter. När det var klart frågade Helen om det fanns någon mat att köpa i byn. Det fanns det, svarade soldaterna. Jag vandrade upp till krönet på slänten, ömsom på trappsteg av cement, ömsom på steg uthuggna direkt i den röda marken. Väl uppe var det första jag såg militärernas baracker och jag frågade ett par soldater var affären låg. Byn var välskött och vacker. Inget skräp på marken, som i stora delar av övriga Centralamerika. Starka och friska kor, hästar och grisar vandrade omkring öppet och tycktes vara tillfreds med livet, men omedvetna om sitt kommande öde. Samtliga hus var byggda på pålar och tycktes sväva cirka två meter över marken. En del av dem var målade i starka färger, som ljusblått och orange. En stor balkong eller altan tog ofta upp en tredjedel av boendeytan och på många ställen var hängmattor uppspända i dessa utomliggande vardagsrum. Byns invånare tittade lite förstrött på mig, ofta log de, och de svarade alltid om jag hälsade. I andra avlägsna byar brukar man ofta bli omringad av nyfikna människor. En gång i sydvästra Tanzania, slog jag upp tältet inne i en byskola och räknade till 121 personer omkring mig när rektorn visade mig till klassrummet där jag fått lov att tillbringa natten. Men här verkade de inte bry sig det minsta om min närvaro. Det var både skönt och en aning tråkigt.

Efter att jag införskaffat lite chips, några konserver med korv, kex och annat, återvände jag till Helen som satt och skrev dagbok nere vid båtarna. Några barn lekte tio meter ifrån henne, men hade inte tagit någon notis om henne heller.

DSCF9416
Sådana här blommor fanns ofta på stenar och klippblock i floden…

Omedelbart efter Raiti kom vi in i området med forsar. Ofta var de inte värre än de vi redan tagit oss förbi, men frekvensen av dem ökade markant. Vi paddlade framåt och plötsligt var jag omringad av vitt skummande vatten och jag gjorde mitt yttersta för att styra undan från de svarta vulkaniska klippor som stack upp ur vattnet här och var. Under några sekunder paddlade jag framåt mot vågor som skymde sikten och jag njöt och var nervös på samma gång. Under de något kaotiska sekunderna i forsen hade jag registrerat en motorbåt nedströms och insett att jag måste se till att undvika även den. Precis när vågorna lugnade ner sig, och jag förstått att jag hade den värsta biten bakom mig, passerade jag båten på bara två meters håll, och såg två västerlänningar ombord. De skrek ”wow” och något som jag tolkade som ”var började ni”. Min adrenalinnivå, samt behovet av att hela tiden hålla utkik efter de svarta klipporna, gjorde så att mitt svar sträckte sig till ett ensamt ”hej”. Bara någon sekund senare var de bakom mig och utom hörhåll -och nu med blickarna riktade mot Helen, som klarade forsen galant.

Turister!? Sa vi till varandra när vi var tillbaka på lugnt vatten. Synen hade förvånat oss båda två, då vi var ljusår från gringospåret. Dagen efter fick turisterna dock sin förklaring. De kom tillbaka. Vi såg dem på avstånd då vi satt i skuggan vid flodkanten och åt lunch. De fick syn på oss också, och jag såg hur en av turisterna vände sig mot styrmannen och bad honom stanna till. De var från USA. -Nebraska, sa de och tycktes av en outgrundlig anledning skämmas en smula. Det visade sig att de inte var turister, utan att de jobbade för ett amerikanskt universitet och jobbade med att undervisa lokalbefolkningen i någon sorts vildmarksbaserad sjukvård. De var båda outdoor-entusiaster och var mycket intresserade över vår resa. De berättade att de under de senaste tre åren tillbringat tre månader per år i flodens omedelbara närhet. -Och att vi såg er samtidigt som ni tog er ner för en av flodens största forsar med varsin liten gummiflotte fick oss att först tvivla på våra ögon, sa de och skrattade. Vi var de första turister de någonsin sett i området. De hade själva aldrig varit så här långt uppströms tidigare. Nu hade de tagit sig dit för att kartlägga några byars eventuella behov av sjukvård.

Efter forsen vid Raiti och efter vårt blixtmöte med amerikanerna var det dags att slå nattläger. Vi hittade en mycket bra plats på en ö i floden. På andra sidan vattnet mot Honduras fanns en massiv vägg av ren djungel, som en sinnebild av oframkomlig tropisk regnskog. På natten hördes vrålapor på avstånd, men dessa lät långt ifrån på det sätt som jag hört tidigare under resan. Den gången hade vi antagligen slagit läger i deras revir -och de var störda av vår närvaro. Dessa individer var inte störda av oss, och deras vrål lät därefter. Betydligt lugnare. Dock tycker jag det är en smula kul att jag har erfarenhet av hur oroliga vrålapor faktiskt kan låta. Garanterat ett av naturens mest fasansfulla läten, eventuellt undantaget wailande R&B-artister.

Vi lämnade ön tidigt dagen därpå och fortsatte paddla genom en smal kanjon bildad av hård vulkanisk sten. Det var mycket vackert, och vi stannade ett par gånger och gick omkring i området för att fota. Under resan kom vi flera gånger att passera dess smala flodgränder där väggarna var sten och de var nog min absoluta favoriter under paddelturen i La Mosquitia. Ofta kom de i samband med forsar, vilket gav ingrediensen adrenalinstinn extremsport ett mycket naturskön inramning.

DSCF9473
Utforskning till fots…

DSCF9476
Vi tvingades ibland att svälja stoltheten och bära våra prylar runt trånga passager med vattenfallsliknande forsar. Stolthet eller inte – jag kände varken för att drunkna, krossa huvudet mot en klippa eller ens för att punktera alpackan. Vattenfallet på bilden är såklart inte floden!

En gång fick ett par män syn på oss och varnade oss för att fortsätta. Vattenfall. Tillsammans gick vi och rekade -och vi kom fram till att männen hade rätt. På detta ställe skulle vi definitivt bära våra flottar runt forsen. Utan ett ord tog männen tag i dem och bar dem halvspringande bort till en sandbank hundra meter nedför floden. Vi hade svårt att hinna med utan packning.

Den ena mannen visade med kroppsspråk att han gärna tog emot en slant för tjänsten. Innan vi hann tänka längre än så, berättade den andra mannen för sin vän att vi var från England, och att vi därför inte var ”sådana”. Om vi inte var ”sådana” för att vi inte var några naiva och ondsinta amerikaner som förtjänade att betala överpriser, eller för att vi inte var generösa dumvänliga jänkare med fickorna fulla av dollar – utan bara snåla européer, förtäljer inte anekdoten. Hur som helst ville männen inte ha betalt av oss för att vi inte var ”sådana”.

Lars
Författaren av denna artikel…

DSCF9380
Och min medresenär…

DSCF9506
Floden – dag sju!

Den sjunde dagen kom vi in i ett område där floden svängde kraftigt fram och tillbaka. Vi var på väg österut, men tycktes hela tiden paddla antingen norrut eller söderut, eller till och med västerut. Anledningen till dessa svängar var det eviga samspelet mellan erosion och sedimentation, faktorerna som bildar så kallade meandrar, som senare förvandlas till såkallade korvsjöar. Men trots känslan av att vi mest hela tiden paddlade åt fel håll lyckades vi kämpa vidare. Vi kom in i ett område där jättelika och säkerligen urgamla träd fallit ner i vattnet och till sist gått på grund, likt strandade valar. Där har de sedan blivit liggande under gud vet hur lång tid. Området utstrålade någon form av avståndstagande eller illvilja. Nästan mer som en kloak än som en vacker flod. Det är svårt att förklara varför, men hur som helst höll jag ögonen öppna – att få gummibåten punkterad av en fallen koloss till träd skulle vara mindre angenämt. Det var ju inte bara den synliga delen av träden som skapade en oro inom mig. Det värsta var de svarta, spetsiga och ofta avbrutna spjutliknande armar som ofta fanns strax under ytan – osynliga tills vi var precis intill dem. Eller över dem.

Den sista natten sov vi i en glänta högt ovan floden. Området var inte så hemskt trevligt, de flesta växter var olika sorters palm och det syntes att gläntan nog egentligen var ett litet kalhygge. Palmblad och gamla ormbunkar låg halvt förmultnade omkring oss och spred en mindre tilldragande doft. När vi lyfte undan dem för att få en trevligare sovplats kröp det fram skalbaggar, myror och en stor vit centiped av något slag. En ensamt träd av samma typ som de i vattnet vakade över oss. Detta gröna, levande urtidsträd vakade över oss – och till skillnad från dess döda halvt flytande syskon i vattnet utstrålade detta en ljus vänlighet som fick mig att må bra och skratta. Jag gick fram till det flera gånger under kvällen och dagen efter, den sista på floden, vände jag ofta på huvudet för att blicka tillbaka på det ensamma majestätiska trädet.

DSCF9500
Tältplatsen. Det gröna buskaget i bakgrunden ovan våra tält är egentligen inget buskage. Det är jätteträdets stam…

Den sista dagen handlade egentligen bara om att nå byn San Carlos. Där visste vi att det fanns ett hotell och att det gick båtar till La Mosquitas huvudstad Waspam. Vi nådde byn efter några timmar av ganska händelselös paddling – vi hade lämnat forsarna bakom oss och hela området var nu mer ”tillgängligt” och därmed inte lika spännande. Vi hade paddlat ca 250 kilometer i våra alpackor.

DSCF9516
Helen med San Carlos i bakgrunden – glad efter att ha paddlat 250 kilometer!

DSCF9518
Rio Coco, morgonen efter målgången.

Efter detta lilla äventyr i det stora äventyret, tog vi oss tillbaka till Honduras huvudstad Tegucigalpa och fortsatte vår resa. Återigen på våra kära cyklar. Till sist tycker jag ni kan titta på denna minifilm om turen längs Rio Coco som Helen satte samman.

Det var allt från denna tur. Jag hoppas att du tyckte om skildringen! Du är välkommen att skriva en kommentar i min gästbok eller donera en måltid eller en natt på budgethotell. För varje krona jag får in – desto mer kan jag resa och i förlängningen skriva nya artiklar! Tryck gärna på knappen och läs mer! Tack!

Donate

/Lars

Lämna ett svar