African Southwest 2017

Smärtan som inte skulle upphöra förrän långt senare fick mig att grimasera. Den irriterade. Den skavde. Jag stampade mot marken i ett försök att bli varm och till sist hade en stor fyrkant av nertrampad snö bildats under mig. Torra bruna grässtrån stack upp här och var. Jag tittade ner på mina skor. Ett lager frost hade bildats över dem. Skosnörena hade frusit fast i varandra. En orange halvmåne av gryningsljus hade bildats över Machapuchare i öster. Plötsligt slutade jag att stampa och istället föll jag baklänges ner i djupa funderingar.

Därefter inträffade tre saker. Jag kom att tänka på den äldre vita kvinnans varningar och att jag borde skriva ner vad som hade hänt i Afrika. Det andra som hände var att den uppåtgående solens strålar tände eld på bergen. Det tredje var tankar om den iranska staden Isfahans urgamla talesätt. Halva världen.

Smärtan från mina tår strålade upp genom mina ben. Jag ska skriva, tänkte jag och tvingade mina fötter att ta upp stampandet. Jag tittade upp på det brinnande berget som hade tagit livet av Anatoli Boukreev. Han som överlevde Everest men kom till Annapurna och dog. Ett minnesmonument över honom stod en bit bort. Det var halvt begravet under nyfallen snö och trasiga böneflaggor. Med stela rörelser tog jag fram kameran och förevigade elden som slukade allt i sin väg.

Jag och M
Jag och solen som går upp över Machapuchare…

…and may God go ahead of you on this journey
(Sluthälsningen i ett SMS ifrån Zambias ambassad i Windhoek efter att jag berättat om mina planer).

Fyra månader innan solen gick upp den där morgonen i Nepal befann jag mig i varma och torra Namibia. Det var en vacker dag bland alla andra vackra dagar, men den kom att få ett illavarslande drag över sig i form av fyra varningar. Den första fick jag av en äldre vit kvinna som satt på en stol vid utgången till snabbköpet i Kamanjab. Hon var lätt att fatta tycke för. Hennes ord var sorglösa, kantade av skratt och mod. Jag undrade över hennes förflutna, om vad hon varit med om i hennes kanske sjuttifemåriga liv.
-Khowarib Gorge? frågade hon.
Hennes ansikte skrynklade ihop sig till ett leende.
-Lycka till med lejonen.
Jag log tillbaka, vinkade farväl och cyklade vidare.

Den andra varningen fick jag i en liten by precis där vägen svängde norrut längs Etoshas västra gräns. Två killar fyllde mina flaskor från en dunk klädd i kohud. Vattnet visade sig vara svalt, nästan kallt.
-Du vet att det finns lejon längs den vägen va? En ko blev riven natten som gick. Men oroa dig inte! De bits inte på dagen. Men det kan bli farligt efter klockan fem. Var inte på vägen efter den tiden, berättade de.

Under den kommande veckan skulle jag tänka på den tidpunkten med samma skräckblandade förtjusning som en sjuåring ser fram mot tolvslaget. Fast kanske samtidigt på ett mer allvarsamt sätt.

Den tredje och fjärde varningen fick jag bara minuter senare. Först en kvinna som ropade från sin affär och sen en äldre herde som vaktade sina getter precis där byarna tog slut och ett hav av gult gräs och ensamma träd tog vid. Träden tog skepnad som förankrade livbåtar.

Tankarna vandrade mot Tanzania. Tio år tidigare hade jag drabbats av lejonfrossa i Katavi. Min framfart skrämde upp fåglar från vägkanten och varje gång gräset exploderade i rörelse blev de stora gula katterna levande. Den här gången var det annorlunda. Det fanns inga fåglar i gräset. Det var knäpptyst. Jag vet inte vilket som är att föredra.

Lejongräs
Jag var faktiskt vilse här – fem kilometer från spåret jag följde. Men det var ett fint område och jag såg en ståtlig giraff som seglade fram genom gräset
En levande giraff som seglade fram genom lejongräset

En god vän till mig, en före detta macheteärrad cyklist och sedermera forskare i Serengeti har lärt mig en del om hur man ska bete sig i närheten av vilda djur. Bara en snabbkurs över Internet, men i alla fall. Jag funderade över vad han sagt om, eller om jag ens ställt frågan, hur lejon ställer sig till ljud. Jag vet att man ska föra oväsen när man färdas i områden där det finns grizzlybjörnar, och däggdjur som däggdjur, tänkte jag. Jag började prata högt med alla lejon som alldeles säkert gömde sig i det gula gräshavet. Ibland hade jag djupa diskussioner men oftast tröt orken och speciellt i slutet av dagarna blev det bara ett hest, trött ”Lejon!” var femte minut. Jag kände mig som ett fån. Och det skulle bli värre. När jag senare kom in i ett område med mycket elefanter slutade jag säga lejon och utbrast istället ett hest ”elefant” i oregelbundna intervaller.

Elefantdynga
Elefantspår och cykelhjul
Människospår samt ett spår efter lejon som visade sig vara hyena. Troligen ett ganska gammalt också, inte det  jag skrivit om i texten
Bönsyra. ”Several ancient civilizations did consider the insect to have supernatural powers; for the Greeks, it had the ability to show lost travelers the way home…”.

Men alla lejon fanns inte enbart i mitt huvud. När jag långt senare nådde byn Ruacana nära Angola och hann läsa ikapp mig på nätet om allt som hänt under min tid i Kuneneregionen av Namibia, så läste jag att det varit konfrontationer mellan människor och lejon i just det området jag cyklat igenom, runt byn Tomakas mellan Sesfontein och Puros under ungefär samma tidpunkt. Förlorarna var, som allra allra oftast, djuren. Det sista av de fem berömda lejonbröderna i området, musketörerna kallade, hade blivit dödat under samma period. Tre av de andra bröderna dog under 2016 då de åt förgiftat kött. Hur den fjärde brodern dog vet jag faktiskt inte.

Hyena eller inte. Ett par herdar som kom gående längs vägen varnade mig återigen – och sa att jag skulle se lejonspår på vägen längre fram. En stund senare fotograferade jag de misstänkte spåren och samtidigt som jag böjde mig fram för att få en bra vinkel hörde jag ett illavarslande ljud från en stor tät buske. Jag rullade sakta därifrån, stående på ena pedalen och medan jag sparkade mig framåt med andra foten samtidigt som mitt huvud hela tiden var vänt bakåt mot busken. Det var inget klassiskt rytande jag hade hört, utan mer ett nyfiket blött gutturalt ljud som fick mig tänka på ett stort sovande djur, som höll på att vakna. Bara några kilometer senare kom jag till liten övergiven by, med ett par hyddor och rester av en så kallad ”kraal” – en cirkel ofta tillverkad av taggbuskar som skyddar boskap mot rovdjur. Klockan närmade sig fem och eftersom jag trodde jag hört ett lejon några minuter tidigare så tänkte jag först slå läger inne i kraalen, men insåg att det skulle vara roligare att campa inne i en av hyddorna, vilket jag gjorde. Den dörrlösa öppningen täckte jag med taggbuskar och cykeln. Det var ett perfekt tillhåll, ungefär som en sådan där bur som sänks ner i havet för att turister ska få se vithajar. Jag hade helt enkelt min egna privata lejonbur. Jag hade kameran redo under kvällen och ibland stack jag ut huvudet ur öppningen och samtidigt som jag aktade hakan och halsen för taggbuskarna vände jag och vred på mig för att får en halvcirkels utsikt över området. Men jag såg tyvärr inga lejon.

Lejonburen utifrån
Lejonbur inifrån

Dagen efter nådde jag byn Umumbaaitjie där jag fyllde på vatten. Jag såg bara ett enda sällskap och medan en yngre förmåga sprang iväg och fyllde upp tio liter vatten åt mig så försökte jag och övriga förstå varandra. De äldre kvinnorna var klädda i klassiska klänningar som får iallafall mig att tänka på gammalt Viktorianskt mode. Till klänningarna bar de iögonfallande, något trekantiga hattar som sägs vara inspirerade från hornen på boskapen som är så viktiga för hererofolket. Väl ute ur byn trängdes bergsväggarna närmare och den kanjon som sträckan fått sitt namn efter bildades. Det fanns ingen väg utan det som gällde var att ta sig neråt längs den torra floden utan andra regler än att undvika att cykla vilse, vilket i praktiken var omöjligt. Ibland följde jag spåren i flodbottnen, ibland släpade jag cykeln över kullar som ibland visade sig vara en bra genväg men ibland en betydligt sämre omväg. Det fanns spår av elefanter överallt, spillning likaså, och när kanjonen var speciellt trång, tyckte jag till och med att det luktade elefant. Sinnena var på helspänn. Många säger att elefanter är farligare än lejon. Jag var oerhört trött och på de sista två timmarna kom jag inte längre än fyra kilometer nerströms. Fyra kilometer i timmen gick det i när jag väl orkade dra cykeln efter mig, men jag var tvungen att vila nästan lika mycket som jag drog. Och hela tiden hålla utkik efter elefanter. Svetten rann och små svarta flugor kröp hela tiden runt i ansiktet på mig. Jag log, skrattade och förbannade i en enda salig röra. Till sist slog jag läger på en strand till den icke existerande floden och gjorde upp en eld som brann natten igenom, eller nästintill. Jag vaknade till en gång av att hovar ekade mot stenar, och minnesbilder från ett berg som föll isär i Bartangdalen i Tadzjikistan kom över mig.

Khowarib Gorge. Tungrott.
Bara lite vila, sen en kilometer till!
Västra utfarten på Khowarib Gorge

Efter att jag dragit och knuffat cykeln en stund på morgon kom jag till ett vattenhål. Jag såg inga djur, men mycket spillning och avtryck efter olika hovar. Jag önskade att jag hade orkat fortsätta till platsen dagen innan för då hade jag kunnat campa uppe på en platå, fem meter ovanför vattenhålet och kunnat ha min egen privata safari. Å andra sidan kanske djuren inte skulle våga sig fram till vattnet när de kände min luffarlukt och skulle få gå törstiga. Det vore ju naturligtvis inte bra. Vattenhålet blev en stund senare till en bäck.

Runt middagstid nådde jag den första av ett antal lodger som finns i kanjonens västra ände. Jag belönade mig med en toast och något kallt att dricka. Skillnaden på att ena stunden dra en cykel i djup sand och i nästa sitta på en fin lodge och dricka savannacider är slående. Jag nådde sedermera en riktig väg och cyklade fram till Sesfontein. Ytterligare två dagar senare hade jag nått Puros och slog upp mitt tält på en officiell camping.

Vägen mellan Sesfontein och Puros. Nära byn där den sista musketören dog.
Natten mellan Sesfontein och Puros.
Middag!
Campingen i Puros. Tio timmar tidigare hade en elefant vandrat förbi på platsen där mitt tält är på bilden…
Puros!

När jag lämnade Puros visste jag att den tuffaste biten av Namibiadelen av min fjärde cykeltur i Afrika skulle ta sin början. Den första timmen gick det bra att cykla men ju längre upp längs Hoarusibfloden jag kom desto tyngre blev det. Flera timmar hade gått när jag nådde den punkt, mindre än trettio kilometer från campingplatsen, där jag skulle lämna flodådran och ta mig över ett litet bergspass, och ner i nästa dal som jag sen skulle följa norrut. Efter Hoarusib knuffade jag cykeln uppför en slänt, men efter en halvtimme hittade jag en vägstump som det gick att cykla på. På vägen upp såg jag mer än femtio zebror, men de var så långt bort att jag var tvungen att fota och förstora bilden för att kunna identifiera dem. Jag blev faktiskt förvånad att det var zebror. Jag hade först trott att det var semivilda åsnor från någon avlägsen by. När jag nådde krönet på passet belönades jag med utsikt över den mer karga Khumibdalen. Men det var inte dalen med dess smala strimma av grön växtlighet i botten som fångade mitt intresse. Det var något som fanns på min högra sida. En djurstig. En djurstig som var bättre lämpad för cykling än vägen jag var på. Dessutom gick stigen norrut. Jag vek av. De följande dagarna cyklade jag kanske halva tiden på dessa stigar – de var roligare och ofta snabbare än vägen nere i dalgången. Utsikten var emellanåt helt enorm.

Spännande vägval i Hoarusibdalen.
Sådana här stenfigurer finns utspridda över hela norra Namibia. Jag har hört att det ska finnas 10-15 stycken. Jag har sett tre eller fyra. Ingen vet vem det är som bygger dem.
IMG_8801
Cyklingen på djurstigar i bergen mellan de torra floderna…
Cyklingen på djurstigar i bergen mellan de torra floderna…
Ja, ni fattar…
Visst gör ni?
Visst…?

På kvällen dagen efter att jag lämnat Puros kom jag till den miniatyrbyn Orupembe vars handelsbod sålde deodorant, tvättmedel, vita bönor i tomatsås, konserverad korv och iskall öl. Jag har ingen aning över hur kvinnan i det lilla lilla huset i den lilla lilla byn kunde ha en stor frysbox full med kall öl. Jag såg ingen elledning. Jag hade inte ens sett ström på en hel drös med dagar. Men på något sätt lyckades hon. Jag köpte en burk med bönor och en öl som jag drack på trappan till den lilla boden. Sen köpte jag en till och stoppade ner den i ena cykelväskan. Den kan vara bra att ha, tänkte jag. Sen trampade jag upp till en brunn där jag såg ytterligare fem, sex människor. Troligen byns samtliga invånare. Jag fyllde på mina vattenflaskor. På vägen tillbaka var jag tvungen att passera handelsboden igen så jag passade på att köpa en öl till. Det kan vara bra med en extra, tänkte jag. Cyklingen till vattenpumparna hade gjort mig törstig. Sen stack jag ifrån byn. Jag rullade tillbaka ner till Khumibfloden och slog läger i skuggan under ett träd och drack mina två öl sittandes på mitt liggunderlag. Tre öl i kraftig värme och med smärre vätskeförlust i kroppen kan göra underverk med huvudet. Jag fick en kul kväll. Senare, när jag höll på att laga mat och det nästan var mörkt, såg jag att jag slagit läger några meter från en död giraff.

Affären
Middag med  en död giraff som sällskap. Helt normalt.
Inte den döda giraffen i berättelsen

Dagen efter blev lätt. Mest för att jag bara gjorde en halvdag i sadeln. Sen kom jag till en liten by där några eldsjälar öppnat en camping vid namn Marble Camp. Först cyklade jag dock fel och hamnade vid ett hus uppe på en kulle. Det var en lyxigare variant än campingen vid kullens fot. En kvinna kom och frågade om jag ville ha boende i huset, men jag berättade att jag tänkte campa. Jaha, sa hon – då måste du cykla ner till campingen där nere. Hon pekade. Jag cyklade dit. Väl nere mötte jag samma kvinna. Hon skötte om båda ställena och hade tagit trappan ner. Efter att vi bytt de vanliga artighetsfraserna berättade hon att campingen dessvärre var fullbokad. Det här med att få information en bit i taget händer oftare i Afrika än någon annanstans. Varför sa hon inte det uppe vid huset, tänkte jag. Istället sa jag att en tältplats måste väl finnas, jag har ju ingen stor jeep som ska få plats? Hon höll med och visade mig en fin plats där jag slog upp mitt tält och vilade resten av dagen. När resten av gästerna anlände verkade flera tycka synd om mig för jag fick massa mat. När jag vaknade på morgonen låg det till och med bröd och stekt kyckling i en påse utanför mitt tält.

Jag cyklade fel två gånger på vägen från campingen. Första gången var det bara att vända om efter några hundra meter, men den andra gången fick jag leda cykeln genom ett kilometerbrett område av sten, torra flodbäddar och sandbankar. När jag väl nådde det riktiga spåret jag skulle följa var jag redo för dagens första paus. Jag befann mig 900 meter från campingen och hoppades att ingen av de andra gästerna skulle komma körande och undra varför jag inte kommit längre. Även jag har en stolthet.

Om dagen då jag nådde Marble Camp var den enklaste så var de kommande två dagarna de hårdaste. Jag körde på norrut med sikte mot Van Zyl´s pass. Första dagen började enkelt och när jag kom ut på en enorm slätt som sluttade ner mot Marienfluss River kunde jag cykla riktigt snabbt, kanske tolv kilometer i timmen. Så länge som jag undvek vägen, använde jag den fick jag knuffa cykeln i fyra kilometer i timmen. Men när jag väl nådde floden så fanns det inget alternativ. Mellan den och basen på passet var det bara att bita i det sura äpplet och de sista två timmarna slogs jag mot sanden och fick dra och knuffa och lyfta.

Van Zyl´s Pass var meter för meter det mest brutala pass jag någonsin gjort. Jag kom upp på under tre timmar, men vilka timmar! Att en del bilar tar sig ner längs den här rutten är ett mysterium. Väl uppe så trodde jag att det värsta var över, men efter en bred slätt var det dags för ytterligare åtta kilometer av bärande, dragande och knuffande. Jag visste inte hur vägen skulle se ut längre fram och jag var nära att vända för att hitta en alternativ rutt. Men jag är glad att jag fortsatte för vägen blev till sist mycket bättre och det gick att cykla normalt i långa stunder. Jag passerade även ett par byar med dess fantastiskt fotogeniska himbakvinnor. Jag minns när jag för cirka femton år sedan läste om detta folk i en National Geographic – och det kändes väldigt fint att få träffa dem på riktigt.

Jag kom senare tillbaka på normala vägar i byn Okongwati, bara femtio kilometer söder om gränsen till Angola.

Van Zyl´s Pass
Van Zyl´s Pass
Van Zyl´s Pass
Himbakvinna med barn. Barnet började gråta när han såg mig.
En samling vänner i en by i nordvästra Namibia…
Vägen som jag följde för att nå mer normala vägar.
Den sista natten i Namibia tältade jag i en by

Angola

Min tid i Angola började med att jag irrade omkring i bushen på jakt efter Karl Johan Anderssons grav. Den mytomspunne svenska upptäcktsresanden från Vänersborg (som senare bytte namn till det mer internationella Charles John Anderson) dog och begravdes år 1867 av en annan svensk, Axel Eriksson, någonstans i området. I decennier var hans viloplats bortglömd men för cirka tio år sedan hittades hans viloplats av en svensk expedition. En av medlemmarna kom senare att ge mig koordinaterna.

Trots det misslyckades jag med att nå graven. Anledningen var inte att jag inte kan tyda koordinater, utan för att jag grovt underskattat sanden i nordvästra Kalahari. Att cykla gick inte. Och att släpa cykeln tog oerhört mycket energi och tid. Hade jag lämnat den bakom mig och vandrat de sista åtta kilometerna hade jag nått platsen. Jag kunde ha ställt den i en by och hämtat upp den dagen efter. Människorna jag träffade i den här delen av Angola var oerhört hjälpsamma och en del av dom hade uppenbarligen hört talas om graven och nickade och pratade uppspelt sinsemellan när jag rabblade relaterade portugisiska glosor hämtade direkt från Google Translate: Homem Branco. Túmulo antigo. Vit människa. Gammal grav.

En kvinna i slitna kläder slutade med att hacka upp lök på fältet där hon arbetade när hon såg mig vräka ner cykeln på marken och närma mig. Jag berättade att jag letade efter en vit mans grav. Hon tyckte antagligen detta var betydligt roligare än att hacka upp lök för hon tog fram en antik mobiltelefon och ringde några samtal. Men tyvärr kunde jag inte få någon hjälp från dem hon hade ringt. Ingen visste någonting om platsen. Kvinnan såg besviken ut. Hennes man kom ut från hyddan och senare hjälpte han mig att knuffa cykeln genom sanden – ända till nästa by. Kvinnan gick bredvid. Situationen kändes knepig. Jag hade stört superfattiga människorna i deras arbete med att få mat på bordet. Men å andra sidan verkade de tycka om att något bröt monotonin på fältet. Jag önskade att jag kunde portugisiska. Eller i alla fall ha googlat fram mer vettiga ord än Homem Branco och Túmulo antigo.

Dessutom hade jag tagit allt för lättvindigt på hela gravprojektet och inte köpt med mat – och än värre även glömt att stänga av GPS:en så att de nya batterierna nästan var helt slut. Hade jag lämnat cykeln i en by hade jag nog aldrig hittat tillbaka utan det lilla elektroniska verktyget. Det var ett väglöst område och platt bush med ett system av stigar mellan byar, träd och buskar, som i mina ögon såg likadana ut. Batteriet i min mobiltelefon var i ungefär samma status. Vad fan, Lars! Jag hade även bestämt att inte lägga mer än en dag i området eftersom den snåla visumtiden i landet i fråga inte tillät några vida omvägar. Jag hade en enorm sträcka att ta mig inom de trettio dagarna. Men kanske var det inte meningen att jag skulle nå fram. Även den äventyrlige sonen från Vänersborg var känd för att vara otursföljd. Tittade han på från ovan är jag säker på att han skrattade och uppskattade mitt goda, men oorganiserade, försök.

Angola – land nummer 100 på cykel!

Efter att ha tagit mig tillbaka till den asfalterade huvudvägen stannade jag till i den första byn, Namacunde och drack upp en liter kall apelsinjuice på en minut eller max två. Angola hade dittills varit en aning annorlunda än många andra länder jag besökt på kontinenten. Atmosfären var inte lika kaotisk. Trots minimalt med turister så blev jag inte omringad av nyfikna barn. Och inte av nyfikna vuxna heller för den delen. Visst, människorna gav mig ett ögonkast men mycket mer än så var det inte. Jag gillade Angola och dess människor omedelbart. När juicen var uppdrucken och jag hade fått vattenflaskorna påfyllda av den somaliske affärsinnehavaren lämnade jag byn bakom mig och började trampa norrut. Det var en spännande dag och det kändes som om det var evigheter sedan jag befann mig i en liknande situation. Det kändes som om jag inte kunde nå det vita, det okända, fort nog. Angola har i många år tillhört världens tio mest stängda länder. Huvudstaden Luanda räknas som världens dyraste eftersom oljebolag och NGO:s år efter år trissar upp priserna till en omöjlig nivå. Att få visum som turist har dock gått ifrån supersvårt till enbart svårt. Men inte omöjligt. Backpackers är upptagna med att resa i Sydostasien och Latinamerika. Således är de enda turisterna långväga overlanders, de som valt den västra rutten mellan Europa och Kapstaden. Det i sin tur gör att de flesta reser i nord/sydlig riktning och hamnar på samma vägar. Ett litet fåtal svänger österut, mot Zambia. Den här gången var jag en av dem.

Den första tiden gick allt bra och dagarna förflöt utan större missöden. Ett tag kunde jag njuta av att ha Mupa Nationalpark på min vänstra sida. Parken grundades år 1964 av den portugisiska kolonialmakten – främst för att skydda en lokal underart giraff. Det fanns även lejon, hyenor, leoparder och afrikanska vildhundar i parken. Idag är alla större däggdjur utrotade och allt jag såg var plantager, byar, majsfält och betande nötkreatur. Vägen jag cyklade på verkade vara nyasfalterad och med stark medvind flög jag nästan fram, ända till byn Cuvelai. Där bytte vägen skepnad. Den påminde plötsligt om en hög med fallna dominobrickor som överlappade varandra och sträckte sig från cykelns framhjul, över en liten flod och vidare så långt jag vågade se. Jag frågade en förbipasserande om detta var vägen mot Cassinga och fick naturligtvis svaret som jag visste att jag skulle få. Ett svar som fick mig att svära och skratta på en och samma gång. Till sist hade jag tittat klart och rullade över den den lilla floden på en bro bestående av multna trädgrenar, stenbumlingar och torr sprucken lera och började trampa rätt in i Angolas trasiga vita hjärta.

Mupa Nationalpark i höger i bild
En stund efter det att asfalten tog slut i Cuvelai…
Jag cyklade många många mil på sådana här stigar i Angola

Min sinnesstämning förändrades under den här tiden. En nervositet, en positiv sådan, föddes och betvingade mig. Den sa åt mig att trampa hårdare. Att ha färre stunder i vägkanten. Den tvingade mig att fortsätta när solen brände på min hud och när jag vilade med huvudet mot styret och såg svetten droppa ner på marken. Jag gick upp tidigare varje morgon, innan daggen försvunnit från gräset och jag fortsatte längre varje kväll, ända tills kvinnorna jobbat klart på fälten och himlen färgats röd eller lila och solen bara var en strimma i väster. Ibland fortsatte jag tills månen lös eller tills de första stjärnorna syntes och då brann redan lägereldarna i byarna och dagens ljud hade tystnat och nattens sång tagit över.

På kvällen den andra dagen längs Mupa Nationalpark slog jag upp tältet i ett majsfält några kilometer från gränsen till Huilaprovinsen. Jag hörde människor prata, skratta och sjunga på avstånd, så som man ofta gör i Afrika. På morgonen mötte jag dem, gåendes på väg till arbetet på fältet där jag nyss hade sovit. Solen passerade zenit och jag nådde Cassinga och stannade länge nog för att köpa ett par nya hörlurar på den lokala marknaden samt dricka en Coca-Cola. Samtidigt skänkte jag Monica Nashandi en tanke. Hon hade varit nio år då kriget kom till hennes by. Omkring sexhundra av invånarna dog i det som kallas ”Battle of Cassinga”, ett stort slag under det Sydafrikanska gränskriget. Men Monica Nashindi överlevde. Hon kom senare att få militär utbildning och anslöt sig till SWAPO´s beväpnade gren. Efter tjänstgöringen i kriget började hon läsa på ett universitet i Zambia och sedermera på ett lärosäte i London. Det var en utbildning som till sist skulle föra henne till Luntmakargatan 88 i Stockholm då hon under 90-talet blev utsedd till Namibias ambassadör i Sverige.

Vägen blev efter hand mindre och sen ännu mindre och till sist var det bara en meterbred stig genom skogen. Sanden var hårt pressad och jag kunde cykla snabbt, det enda som hindrade mig var vassa grenar, ett och annat vattendrag och vägkorsningar. Jag fick alltid stanna och ta mig en rejäl funderare i dessa korsningar och vid ett tillfälle valde jag fel och förlorade en stor del av en eftermiddag. En annan gång hamnade jag på en ännu mindre stig, som gick genom flera meter högt elefantgräs där min enda ledtråd om riktning var svagt böjda strån. Som om någon hade gått där några timmar tidigare. Som enda människa någonsin. Till sist försvann även de böjda stråna, och jag vände om. Någonstans på vägen genom gräset hade jag kommit fram till var jag hade svängt fel, och den rätta stigen låg ett par kilometer västerut. I andra länder hade jag bara knuffat cykeln genom bushen och nått stigen efter en halvtimme, men inte här. Inte i Angola. Min stolthet fick inte ens en törn när jag vände om, endast idioter hade fortsatt utan någon form av upptrampad stig som säkerhet. Jag närmade mig Angolas östra halva och det innebar också att jag närmade mig det mest minerade området i det mest minerade landet på den mest minerade kontinenten. Varje kväll när jag slog upp tältet var jag oerhört försiktig och klev och sov bara på ställen där det var tydligt att människor och djur befunnit sig. Men cyklingen på stigarna var ändå aldrig riktigt bekväm, även om ingen lagt ut en mina på över femton år och att folk och djur sen dess vandrat på dem. Hjärnan sa att stigarna är säkra. Magkänslan höll inte med. Och vad gör man när ens inre världar kolliderar? Som tur var samarbetade de fullt ut när det kom till stiglösa områden. Stay away.

De böjda grässtrånas stig.
Ett av alla vattendrag utan bro…

Nästan varje dag såg jag oortodoxa varningar för minor. Det vanligaste är lätta att upptäcka – men kanske inte att förstå: röd och vit färg på träd eller husväggar. Efter hand upptäckte jag att rödmålade stenar kunde ligga i diket i vissa områden. Mer svårtydda tecken var gamla eller nya hack i trädstammarna. Som om någon gått loss med en yxa. I början var jag osäker, för jag trodde att lokalbefolkningen samlat näver eller kanske samlat sav till alkoholhaltiga drycker. Men när jag stannade ett par äldre lokalbor som cyklande från norr, pekade jag på ett gammalt uthugget sår i en trädstam och frågade ”Perigoso? Minas?”och fick ett jakande svar.
Än mer komplicerat blev det när jag möttes av upp-och-nervända flaskor på trädgrenar som stuckits ner i marken som spjut. Eller då en man sa att det inte fanns några minor i just det området, medan man nummer två sa att det fanns massor. Dumt att chansa.

Varning för minor

Efter ett par dagar lämnade jag de meterbreda stigarna och såg plötsligt floden Cubango på min högra sida. På andra sidan floden låg den lilla staden Kuvango. Jag har sett floden flera gånger förut. Den är betydligt mer känd som Okavango. Den är en av få floder som rinner åt fel håll, det vill säga inte ut i havet. Istället tömmer den sitt innehåll i Okavangodeltat, och skapar därigenom en formidabel fristad åt allehanda ikoniska däggdjur. Dessutom döpte Charles John Anderson sin tredje bok efter floden i fråga. Floder av den här magnituden, stora som små, får mig alltid på gott humör. En dag ska jag resa utför en av av dem i en kanot.

För att komma över floden och fram till staden så ledde jag cykeln över en stor järnvägsbro där det fanns en gångväg vid sidan. Jag stannade till vid räcket och tittade ner på floden, den röda gyttjan vid dess kanter, på barnen som badade, på kvinnorna som tvättade, på männen som fiskade en bit bort och allt var så extremt afrikanskt. Landsbygden på andra kontinenter ser inte ut så här. Afrika är annorlunda. En del av människorna stannade upp i sina göromål och tittade på mig på samma sätt som jag tittade på dem. Vi vinkade till varandra. Jag log. De gapskrattade och tjoade för full hals.

Broarna över floden

Inne i stan köpte jag en av få måltider i landet, på en restaurang. Jag åt stekt kyckling med ris och sallad. Jag drack en Fanta till måltiden. Jag visste det inte då men tio dagar senare satt jag framför en öppen eld och åt av köttet från en grillad råtta. Det var varierade måltider i Angola. Efter att jag ätit upp kom restaurangägaren fram och berättade att han skulle följa med mig till polisstationen eftersom de uniformerade ville prata med mig. Jag suckade inombords, men var inte förvånad. Jag visste att sådant här skulle hända här och jag förberedde mig på några långsamma timmar. Det hela gick dock snabbare än vad jag hade trott och poliserna uppträdde betydligt mer polismässigt än jag räknat med. Några mutor eller liknande var det inte tal om. Efter att att jag berättat vilka byar och samhällen jag passerat och en drös med andra uppgifter tog vi i hand och tackade varandra. Det hela hade hållit sig på en nivå långt ifrån de skräckhistorier jag hört om poliserna i grannlandet i norr. De uniformerade skötte helt enkelt bara sitt jobb – även om jag inte tycker de behöver ha förhör av turister på dagordningen. Men så här polisglad var jag dock inte hela tiden. Långt ifrån.

Samma dag som jag skulle lämna landet och än en gång blivit intagen till förhör, den gången i en by precis öster om Zambezifloden, exploderade jag i ilska spunnen ur hetta, sand och ren och skär utmattning. Jag höll mig i schack under den kvart det tog mig att få dem att förstå att jag först hade besökt Sydafrika. Sedan Namibia. Och att jag nu var på väg till Zambia. Ytterligare tjugo minuter hade det tagit innan någon lyckats att skriva ner namnen på byarna och delstaterna som jag färdats genom inom landet. Till slut brast det för mig. Det är sant som de säger. Alla har en bristningspunkt.

Vad min farfar hette? Va!? Det finns verkligen ingen anledning i världen att den uppgiften har någon som helst nytta för er eller har ett samband med min resa! Vad är det för idiotisk fråga? Va!? Det är bara trams! Det här är tramsigt! Inga andra länder tramsar så här! Vet ni det? Inget annat land – inget! Bara Angola! Jag är bara en turist och ni behöver inte förhöra mig varje dag och ni behöver inte veta vad min farfar hette! Jag är här för att jag vill se ert land, men tack vare poliser som er kommer jag aldrig att åka tillbaka! Aldrig!

Låt oss säga att poliserna i landet arbetade sammanlagt tjugofyra timmar med mig, kanske tre personer i totalt ett dygn. Sjuttiotvå arbetstimmar ödslade på mig helt i onödan. Jag roade mig med att göra en lista på saker poliserna istället kunde gör av sin tid, i ett u-land som Angola; gräva brunnar, lära kvinnor på landet att läsa, traditionellt polisjobb, bekämpa korruption bland lokala politiker, rensa vägarna från sten, stoppa fylleriet utanför affärerna… Jag avbröts i mina funderingar. ”Sir… please, name of grandad?… Sir…Sir..?

Det var jag och kanske tio poliser där ute på gårdsplanen. Jag satt på en röd plaststol i skuggan under ett träd. Ett par av dem försökte lugna mig och kanske till och med tyckte att jag hade en poäng, men att hjulet måste fortsätta att snurra eftersom det alltid har snurrat och ingen vet vad som skulle kunna hända om någon slår sönder det. Ett par andra poliser såg arga ut. Som om ingen tidigare ifrågasatt tramset de sysslar med. Några andra log överseende. En annan sov. Bra Polis. Mannen som höll förhöret såg oberörd ut. Han var fortsatt vänlig. Och det var nästan det värsta. Det hade varit lättare om han var en skitstövel, någon som ville ha mutor, likt Stenansiktet som jag hade oturen att möta på gränsen mellan Guinea och Sierra Leone. Trogna läsare kanske minns. Detta var betydligt mer frustrerande. Jag kämpade med mig själv. Afrika. Helvete vad jag hatar och älskar den här förbannade kontinenten. Den går inte att förstå för en utomstående. Det går inte! Den är ett mysterium. Jo. Det är den. Men den är också något mer. Det vet du. Från snön på Kilimanjaro till sanden i Sahara. Det är här du vill vara. Det är nu du vill vara. Lugna ner dig, Lars. Om inte annat för din egen skull. Okej?

Men allt det här hade jag ingen aning om under mitt första förhör där på polisstationen i Kuvango. Efter att ha lämnat de uniformerade så besökte jag först ett par matbutiker och bytte sen färdriktning. Ifrån norr till öster. Jag befann mig på huvudvägen mellan Lubango och Menonge och fick njuta av perfekt asfalt ända fram till gränsen till delstaten Cuando-Cubango. I byn Cutato svängde jag norrut igen – längs ett spår som inte fanns med på mina digitala hjälpmedel, men som min papperskarta visade, troligen mest av gammal vana. Siktet var inställt på byn Chitembo cirka tio fågelmil norrut. Det tog mig fem dagar att komma dit. Efter att frågat ett halvdussin människor om vägen till Chiengo som enligt kartan låg på vägen till Chitembo och alla hade pekat ut samma riktning så började jag trampa. Först var grusvägen perfekt – hård pressad gul sand. Solen höll på att gå ner och människorna jag mötte var på väg hem från arbetet på åkrarna. Färgerna vid den här tidpunkten på dygnet var alltid otroliga. Det var ett torrt område men rikligt av höga gröna buskar växte på båda sidor om vägen. På något sätt kom jag att tänka på enbuskar på landet i södra Västergötland. Strax innan mörkret föll bytte vägen färg till en vit variant av sand. Den var betydligt mer svårforcerad och den sista biten innan jag slog upp tältet ledde jag cykeln.

Solens sista strid…
Någonstans i Angola…
Jag sov på stigsidan.

Vägen blev mindre och mindre och till sist cyklade jag återigen på en stig. Jag kom till en korsning och kunde inte avgöra vilken av armarna jag skulle välja. Jag visste att Cutatofloden rann söderut ett par kilometer väster om punkten där jag befann mig. Därför var det naturliga att svänga nordväst – då hade jag floden som säkerhet. Främst som riktmärke, men även som vattenkälla. Det var ett självklart val och jag trampade på med självförtroendet på topp. Enbuskarna hade ersatts av skog och vid mina sidor växte högt gult gräs. Efter ett par kilometer märkte jag att min riktning drog allt mer mot norr. Sen mot nordöst. Sen österut. Och till sist söderut. Efter fyrtio minuters trampande var jag till slut tillbaka på samma plats, korsningen med de många armarna. Jag hade cyklat i en cirkel runt en stor kulle. Men jag gav inte upp taktiken. Nästa arm som skulle testas var den bredvid den som hade fullbordat cirkeln. Den stack iväg åt nordöst. Precis då kom det en tonårsgrabb gående på en av stigarna. Han tvärbromsade och såg helt förskräckt ut. Innan jag hunnit hälsa ropade han på sin far som gick några meter bakom. Fadern blev inte lika förskräckt som sonen över att se mig och efter några ord mellan oss har han förstått att jag bara var en vilsen europeisk turist. Han pekade på en av stigarna och berättade att det är den som leder till Chiengo och vidare till Chitembo. Stigen gick rakt österut. Österut. Naturligtvis. Det förstod jag väl egentligen.

Korsningen. Kullen syns i bakgrunden…

Fadern, sonen och den förlorade cyklisten tog sig fram i ungefär samma tempo och under följande timmar träffade vi på varandra flera gånger om. Jag rullade förbi när de vilade. Och de gick förbi mig när jag lagade en punktering. Sen rullade jag förbi dem igen när de hade träffat en vän och stod och pratade om väder och vind. Vid varje tillfälle bekräftade de att jag var på rätt väg.

Naturen började förändras igen. Det platta torra bushlandskapet övergick till rullande kullar, ofta svarta och fulla av sot i spåren av svedjebruk. Mellan kullarna fanns nästan alltid ett vattendrag, en liten flod eller en träskliknande våtmark. Ibland fanns någon enkel bro, men oftast inte. Då var det bara att rulla cykeln genom vattnet. Skorna brydde jag mig inte om att ta av, de torkade snabbt i solen och dessutom kunde de ge ett visst skydd mot saker som eventuellt kunde ligga dolt under vattenytan.

Ett av vattendragen…
Det fanns dock alltid tid för en selfie.

Väl i Chiengo blev jag mottagen som en kung och blev snabbt hittad av den yngre befolkningen. I början var de bara ett par stycken. En stund senare var de några dussin. Det var tjo och tjim och fest och när jag frågade någon vuxen om var jag kunde hitta spåret till Chiembo visade han mig istället till byns boss. Han satt i en hydda och läste. Han hade glasögon och var helt klädd i vitt. Kanske var han sextio år gammal. Det är ytterst ovanligt att se folk läsa i många delar av Afrika – och det är också ovanligt att se folk med glasögon utanför städerna. Hade hundra av invånarna i byn ställt sig på rad och någon hade bett mig att peka ut bossen så är jag övertygad om att jag hade pekat på mannen som nu stod framför mig. Vi pratade i ett par minuter och sen var det inte mycket mer än att följa efter klungan av barn som mannen i vitt bett att visa mig rätt spår. Ungarna verkade älska att ha fått förtroendet och det dröjde länge innan de slutade att gå vid min sida och vände om hem emot Chiengo. Resten av vägen, först till Chitembo och sen ända till delstatens huvudstad; Kuito, gick relativt enkelt och smärtfritt.

Några av ungarna i Chiengo…
Ibland såg jag fina gamla kolonialhus

Jag rullade in i Kuito redan på förmiddagen och tog in på hotell. Den var den första av totalt två nätter på hotell i Angola. Jag passade på att tvätta mina kläder och att bunkra upp mat inför nästa etapp. På vägen in till staden hade jag sett ett stort Shop Rite och på eftermiddagen vevade jag ner en motorcykeltaxi och åkte dit. Det var relativt nyöppnat, men jag hade inte trott att jag skulle få se någon mataffär av den här magnituden förrän långt in i Zambia. Det mest utmärkande jag köpte på varuhuset var nog 1.6 kilo sydafrikansk lakrits.

Östra Angola

Jag stannade i Kuito i tjugofyra timmar. Mest låg jag på hotellrummet och vilade och samlade kraft till nästa deletapp genom Angola. Men trots min lathet hann jag med ett par promenader på stadens gator. Kuito har ett blodigt förflutet. Stamkrig. Slavmarknader. Portugals kolonialkrig. Inbördeskrig. 1993 var staden belägrad av UNITA under nio månader och trettio tusen av stadens invånare dog till följder av direkt våld eller svält. Ändå har stadskärnan återhämtat sig relativt bra och jag såg inte många tecken på strid när jag skrapade en aning på ytan under mina promenader. Skulle jag gräva djupare är det dock inget tvivel att saker skulle komma upp till ytan.

Vägen mellan Kuito och Luena var mindre bra, även om den först bedrog mig och visade upp en polerad yta. Men precis när jag vant mig vid asfalten tog den slut. Att vägen mellan två stycken provinshuvudstäder knappt är färdbar har jag nog aldrig varit med om tidigare. Dåliga vägar är inget nytt för mig, men Angola tog det hela till en ny nivå. I någon dag var det någorlunda sandvägar som gällde men sen delade vägen upp sig så att det fanns flera alternativa vägar att följa. Någon nytänkande person hade en gång i tiden troligen tyckt att vägen var för sandig och styrt ut sin motorcykel i gräset bredvid vägen. Person två hade resonerat likadant och nu fanns ett alternativt spår att följa. Till sist har nya rutter skapats, som i sin tur växt och blivit lika breda som den ursprungliga vägen. Ibland fanns det ett halvdussin stigar att följa, som slingrade sig runt varandra likt ormar. Jag har sett sådana vägstycken många gånger under mina resor och i början var jag alltid orolig att välja fel och hamna någon annanstans än där jag var på väg. Men jag har lärt mig att ormvägarna nästan alltid går till samma by eller stad.

När det började skymma valde jag en av stigarna, den som gick allra längst norrut, och campade mer eller mindre på den, för att undvika minor. Jag hade lagt märke till att motorcyklar höll sig på en eller två av armarna medan människor som vandrade hade en annan som favorit. Bilar fanns i stort sett inte på dessa vägar. Det var bara några få meter mellan de olika stigarna och jag är säker på att dussintals lokalbor såg mitt tält mellan träden den kvällen. Men ingen kom fram för att se efter vem jag var eller vad jag gjorde där. Det förvånade mig och jag undrade vad det berodde på. Var det ett kulturellt arv från den portugisiska kolonialtiden? Hade det med kriget att göra – var folk fortfarande nervösa och ville inte lägga sig i andra människors göromål? Eller insåg de helt enkelt att resenären ville ha lugn och ro efter en hård dag i cykelsadeln?

Jag stannade till ett slag i byn Coemba som låg fint på en platå med vida utsikt österut. Skog bredde ut sig så långt ögat nådde, det såg ut som ett jättelikt golv täckt av en mjuk grön heltäckningsmatta. En brun linje gick tvärs genom den, som om någon skurit loss en smal remsa med en mattkniv. Remsan var i själva verket vägen österut.
Jag cyklade kors och tvärs i byn för att hitta den bästa affären och stannade ett slag för att undersöka ett stort kraschat flygplan som låg på samma plats där torget hade funnits i en europeisk by i samma storlek. Ett par poliser tog en selfie med mig och jag pratade en stund med ett par butiksägare från Mauretanien. Det var en lugn fin liten stad och jag var på gott humör när jag cyklade därifrån.

Det kraschade planet…

På vägen ut ur byn så hejade jag snabbt på ett par kineser, utskickade av nutidens största, men inofficiella kolonialmakt. De såg ytterst förvånade ut över att se mig. På många byggnader i byn fanns kinesiska tecken och på stora bakgårdar stod traktorer och andra maskiner. På grindarna fanns namn på olika kinesiska företag. Det ser likadant ut på många andra platser på kontinenten. En del företag som dessa fungerar som mellanhänder i så gott som all smuggling av elfenben, noshörningshorn, fjäll från myrkottar och andra djurdelar. En del av djurdelarna hamnar på den avskyvärda och beryktade marknaden i Mong La i Myanmar, dit rika affärsmän kommer för att besöka casinon, dricka och shoppa statussymboler och traditionell kinesisk medicin. Européerna gjorde definitivt sitt när det kom till att decimera djurstammarna i Afrika, araberna likaså, men den sorgliga utvecklingen avstannade som tur var till sist. Nu för tiden är det bara några få efterblivna troféjägare som reser till kontinenten för att döda djur som är instänga bakom stängsel och inte har någon möjlighet att fly. Européerna har således överlag lyckats att tänka till, men tyvärr går det inte att säga samma sak om kineserna. De sista elefantbetarna och det sista noshörningshornet, kommer inte skeppas till England, Frankrike, Portugal eller Belgien – utan till Kina.

Ett baobabträd. Magnifikt!
Huvudvägen mellan Kuito och Luena…

Strax efter byn tog det stopp på allvar och jag fick mest leda cykeln. När det var som värst hade jag lett cykeln i tre dagar. Någon gång i timmen kom den ett sträcka på kanske femtio meter där det gick att cykla. Oftast struntade jag dock i det eftersom det tog mer kraft att hoppa av och på cykeln och trampa som en galning i några få sekunder – än att bara fortsätta gå. Sällan orkade jag mer än hundra meter innan jag tvingades att vila. Jag drog i sadelstolpen och försökte lyfta framhjulet en aning för att undvika plogbilseffekten. Saharacyklingen i Sudan hade en gång i tiden var mycket enklare och då handlade det ändå om en av de mest ökända och omtalade sträckor längs den klassiska turen mellan Kairo och Kapstaden. Men nu var jag på en väg ingen har hört talas om och kämpade hårdare än jag någonsin gjort tidigare i Afrika.

Sanden! Sanden!
Det är bra med en mjuk väg ifall man cyklar omkull.

Bredvid sandvägen gick en relativt nybyggd järnväg och vissa sträckor cyklade jag på den för att undvika sanden. Min hjärna var dock kluven till taktiken och jag höll en hetsig diskussion med mig själv: -Cykla inte på järnvägen din idiot! -Järnvägar mineras i krig, sa ena hjärnspöket. –Ja, det är sant, sa den andra. -Men kriget tog slut för femton år sedan och järnvägen är max tio år gammal! Troligen till och med betydligt yngre än så! Den är en efterkrigs-konstruktion och därmed inte minerad! Cykla nu, fegis! Efteråt forskade jag om den här järnvägen och fick reda på att den återuppbyggdes mellan 2006 och 2014 av ett kinesiskt bolag.

Och ibland var detta bästa alternativet…

En kväll öppnade bushen upp sig och en enorm stor slätt bredde ut sig. Hade det inte varit för järnvägen och bristen på djur så hade det varit Angolas version av Serengeti. Klockan var egentligen för lite för att slå läger, men platsen där jag befann mig var allt för fridfull för att inte sova på. Många cyklister campar alltid i byarna, vilket jag bara gör någon enstaka gång ibland. Visst, det kan vara intressant, men jag trivs bäst i bushen. Dessutom sover jag bättre där. Jag rullade ner till floden och funderade en lång stund om jag skulle bada, vattnet var oerhört klart till skillnad från många andra afrikanska floder, men till slut lät jag bli och tvättade bara av ansiktet. Istället fyllde jag på mina vattenflaskor och satte mig på bron och insöp atmosfären. Nere i vattnet skymtade jag rester av äldre broar och dess fästen. De hade troligen blivit bombade under kriget. Varje dag hade jag sett sår från tiden då landet brann. Bombade fordon. Rostiga skyltar som varnade för minfält. Utslagna stridsvagnar i diket likt monument över meningslösheten. I en by låg det till och med ett kraschat flygplan. Till sist började jag bli hungrig så jag plockade upp mina vattenflaskor och cyklade tillbaka några hundra meter längs vägen jag kommit ifrån. Jag hade lagt märke till en vit sandhög där det skulle fungera att slå upp tältet. När jag kom dit hörde jag något i fjärran. Ljudet av motorer.

Sandhögen där jag gömde mig…

Jag lade mig platt på marken bakom den vita sandhögen med en illavarslande känsla i magen. Cykeln låg och kurade bredvid. Jag tittade på molnen. Fast det var vindstilla rörde de sig snabbt. Himlen höll på att byta skepnad. Det skulle vara mörkt inom nittio minuter. Det första fordonet i konvojen närmade sig och ljudet av den kämpade motorn fick mig att bli än mer illa till mods. Det lät som om ett odjur. Som Katla. Motorn fick kämpa hårt i sanden. Under två hela dagar hade jag inte sett ett enda fordon. Och nu det här? Precis när den passerade vred jag sakta på huvudet och tittade. En lastbil. En blå lastbil. Blå. Det var en bra färg. På flaket stod ett tiotal män och tittade slött på allt och inget. De såg mig inte, fast jag bara befann mig fem meter ifrån dem. Lastbilen passerade med ett vrål som fick marken att vibrera. När nästa ekipage dök upp i ögonvrån försvann en del av oroskänslorna. Den var heller inte kamouflagefärgad. Männen var inte uniformerade. Mycket bra. Jag lade mig till rätta på marken och lät fordon efter fordon passera utan att jag brydde mig om dem. Ljudet av konvojen blev allt lägre. När det sista fordonet passerade tittade jag upp igen. Det jag såg förvånade mig. Personen som körde jeepen var vit. Han satt framåtlutad och såg ut att vara djupt koncentrerad. Han var ljushårig och iförd en gul t-shirt. Bilen var bekant. Jag har träffat hundratals overlanders med liknande ekipage under mina år i Afrika. Det var helt uppenbart en stamfrände. Jag svor i glädje och for upp som en raket. Tankar om en kall öl i vägkanten och trevligt skvaller med en likasinnade lockade. Dessutom kunde jag få nyttig information angående framtida vägval. Jag hade naturligtvis gjort min research innan jag gav mig in i östra Angolas bush, men sällan har resultatet blivit så knapert: Några få bilister och ett par på motorcyklar, som hade valt en mer nordlig rutt. Jag hittade ingen annan som cyklat i området. För mig rådde det ingen tvekan. I min personliga värld var kartan över den här delen av Angola vit som snö. Samtidigt var populära navigationsappar ett skämt i den här delen av världen. Min papperskarta som jag köpt på Cymot i Windhoek var i särklass det viktigaste verktyget. Detta trots att den visade halvmeter breda stigar som riktiga vägar. Vägar där ingen bil åkt på många år, men där jag sjungande för full hals ändå kunde ta mig fram. Men apparna och GPS:en visade dem inte över huvud taget. Ibland gäller det att vara Old School. Hade jag rest här med enbart GPS och telefon så hade jag inte hittat många av de här fantastiska stigarna.

Jag hoppade upp på kullen och vevade med armarna i hopp att mannen skulle se mig i backspegeln och stanna. Det tog några sekunder innan jag förstod att han inte upptäckt mig och att han inte skulle ta fram en kall öl hur kylväskan. Mannen i bilen var den enda turist jag över huvud taget såg i landet. Jag stod kvar på sandhögen tills motorljudet dött ut. För ett ögonblick kände jag mig övergiven. Jag tittade mig omkring. Min trogna hoj. Det relativt nybyggda järnvägsspåret. Floden där jag en timme tidigare hämtat mitt kvällsvatten. En stor slätt bredde ut sig österut och i fjärran syntes konturerna av en liten by. Inga människor på vägen – vilket är ovanligt i Afrika. Inga fordon med militärer eller poliser som vill förbjuda mig att cykla eller vistas i området av den ena eller den andra idiotiska anledningen. På få platser i världen har de uniformerade snokat i mina resplaner på ett mer irriterande sätt än i Angola. Jag gjorde mitt yttersta för att slippa ha kontakt med dem. Jag stod kvar länge på den lilla kullen. Känslan i magen var borta. Den plötsliga känslan av övergivenhet var även den borta. Besvikelsen över den missade ölen och det första riktiga samtalet på flera veckor var också borta – ersatta av en plötslig känsla av tacksamhet och frid. Få platser i världen kan få mig så lugn som i södra Afrikas bush. Plötsligt blev jag istället på strålande humör. Jag satte upp tältet på platsen där jag gömt mig och lagade mat. Efteråt la mig till rätta och åt lite sydafrikansk lakrits och lyssnade på ett par kapitel ur Kråkornas Fest.

Elden i bakgrunden gör det hela mer dramatiskt än vad det i själva verket var.
Här dog det människor på grund av andra människor.
Istället för en miljard flaggor i varje småstad kunde pengarna ha gått till kläder till fattiga människor. Tycker jag. Men det tycker inte politikerna i Angola.

En del av mig gav upp dagen efter. Som jag tidigare berättat hade jag i stort sett lett cykeln i tre dagar och det var svårt att ta sig mer än tjugo kilometer under dygnets ljusa timmar. I den takten skulle jag aldrig hinna ut ur landet i tid och vilka byråkratiska åtgärder som skulle krävas för att reda ut en eventuell Over Stay i Angola ville jag inte ens tänka på. Därför var det lätt när det första fordonet från väster på nästan tre dagar dök upp bakom mig, körde ifatt, och erbjud skjuts. Chauffören som hade jobbat och bott i Sydafrika pratade bra engelska och sa ”we can not leave you out here man” och tillsammans med sina två medpassagerare lyfte de upp cykeln på flaket. Jag var inte helt nöjd med den lösningen, men ändå kände jag att det var det enda rätta.
Lastbilen krängde och kämpade i sanden och vi lade cirka tjugo kilometer bakom oss varje timme. På vanliga vägar cyklar jag snabbare. Ett par mil utanför Luena, huvudstaden i Moxicoprovinsen, bad jag om att bli avsläppt. Det började mörkna och jag ville inte in i staden sent på kvällen. Istället slog jag upp mitt tält, åt lite lakrits och lyssnade på ännu ett kapitel i Kråkornas Fest.

Det klokaste jag gjort på länge.

Dagen efter kämpade jag mig in till Luena och jublade när asfalten började i stadens utkanter. Men bara efter några minuter stannade en finputsad grå bil i något dyrare märke bredvid mig. Fönstret på passagerarsidan vevades ner. Det var ett par av Comissario Dias do Nascimento Fernando Costas trogna tentakler som hade fångat mig. Han var delstatens högst uppsatta polis och vi skulle ha mycket med varandra att göra under det kommande dygnet. De båda poliserna i bilen såg inte ut som dem i byarna längre västerut i landet. Borta vara de illasittande blå uniformerna och det något förvirrande uppträdandet. De här herrarna var klädda i fina kostymer, solglasögon och uppträdde mycket sansat och kompetent. Om de tidigare hade varit sheriffer i någon byhåla så motsvarade de här herrarna agenter från ett FBI-kontor i en storstad. De berättade att de ville prata en stund med mig och bad mig cykla efter deras bil. Ett par minuter senare satt jag inne i ett modernt kontor där fler kostymklädda poliser arbetade, de flesta framför en platt datorskärm. Efter de vanliga frågorna och de vanliga svaren guidade poliserna mig till ett bra och billigt hotell genom att köra före genom staden. När jag äntligen kom till hotellet hade jag tänkt att tvätta, men efter att ha slappat en stund exploderade hungern och jag gav mig ut och letade efter en restaurang. I foajén väntade poliserna på mig. De ville att jag skulle cykla tillbaka till polisstationen för de hade glömt att ta reda på någon uppgift. Jag höll på att dö av hunger och vägrade. Jag sade att jag skulle gå och äta och ville någon prata med mig igen får de pallra sig hit till hotellet. Sen gick jag. Det tog en minut och sen började jag svära och undrade om min reaktion hade varit ett misstag. Men det var sen eftermiddag och jag hade bara ätit ett par torra brödbitar på hela dagen och jag blir lätt kinkig när jag inte fått mat. Efter att jag ätit återvände jag till hotellet. Ingen väntade på mig, vilket förvånade mig en smula. Men bara tio minuter senare knackade det på dörren.

Den här gången var vi fem personer och vi satt runt ett bord i foajén där min karta låg uppvikt. De ville veta hur jag hade kommit till Luena eftersom de först inte trodde på att jag hade kommit från Kuito, eftersom den vägen inte längre finns. Tack, jag märkte det. Men efter att jag visade några bilder från sträckan så trodde de på mig och stämningen lättade betydligt. Efter att de var klara med deras jobb så pratade vi om resor och Afrika i stort under ett tag innan vi skakade hand och sa adjö. De bestämde att jag skulle komma till polisstationen innan jag lämnade Luena dagen efter för att deras chef också ville prata med mig. Jag hade tänkt att ta en vilodag, men efter att de indirekt berättat att de inte heller skulle lämna mig i fred dagen därpå så bestämde jag mig för att skippa vilodagen och fortsätta cykla. Hur tung sanden i bushen än var så föredrog jag den hellre än att låta uniformerade fösa runt mig som om jag vore boskap.

Det blev en minnesvärd morgon. När jag klev in på polischefens kontor var vi fem personer i rummet. Förutom polischefen var delstatens bas för den lokala turistmyndigheten inbjuden, samt ännu en uniformerad som jobbade inom immigrationsmyndigheten. En mycket yngre och lågt rankad polis fungerade dessutom som tolk. Han darrade av nervositet när vi gick in på kontoret och slog oss ner i varsin skinnfåtölj. Den här gången slapp jag de vanliga frågorna utan det som främst avhandlades var hur de skulle kunna garantera min säkerhet på vägen mellan Luena och gränsen till Zambia. Jag höll på att säga att jag är mycket försiktig när det gäller minorna och campar bara där människor eller djur gått. Men det var inte minor de ville skydda mig emot. Inte heller mot malaria eller stråtrövare. Jag trodde inte mina öron när han sa att de var oroliga att ett lejon skulle attackera mig. För faktum är att det knappt finns några lejon i Angola. Det vet alla! Däremot hör området mellan Luena och gränsen till Zambia världens mest minerade. Det faktumet verkade dock vara en icke-fråga på vårat lilla möte. Ingen nämnde minorna. Istället satt jag där med några av de absolut mäktigaste personerna i sydöstra Angola och helt seriöst pratade om lejonattacker.

Comissario Dias do Nascimento Fernando Costa – bild stulen från Internet. 

Men jag visade för en gångs skull upp en viss grad smarthet – och höll med i allt personerna i rummet sa och nickade lydigt. Jag skulle verkligen akta mig för lejon och ta det säkra före det osäkra och alltid sova i en by på nätterna och inte vara ute på vägarna i gryningen eller skymningen och absolut inte lämna tältet nattetid och vara en allmänt god cyklist på alla sätt och vis. De blev nöjda med mitt svar och kommissarien slog till sist handflatorna mot låren och ställde sig upp för att visa att mötet var officiellt slut och att det nu var dags att byta mejladresser och ta bilder med varandra. På en bild som jag har i min mobiltelefon står jag framför en karta över Angola med Comissario Dias do Nascimento Fernando Costa på min vänstra sida och mannen från turistorganet på min högra. Det är ett kul foto, men tyvärr ser jag ut som den uteliggare jag delvis är, med superskitiga, saltsvettiga och solblekta kläder. Shorts och t-shirt bredvid två män klädda i uniform och kostym. Det hela såg så respektlöst ut från min sida att jag skäms. Men det var deras eget fel, hade de inte stört mig så mycket hade jag i alla fall hunnit tvätta och kanske till och med valt ett par byxor istället för shorts. Det sista polischefen sa innan jag gick var att jag skulle ringa om något hände mig. Han gav mig sitt visitkort med hans privata telefonnummer nerskrivet på baksidan. Han var en bra människa, kommissarien. Med tanke på all mitt raljerande mot polismyndigheten i Angola så vill jag ha det sagt. Jag blev hela tiden behandlad mycket bra, med respekt och vänlighet och någon korruption såg jag inte. Jag önskar bara att de hade lämnat mig i fred, precis som polisen i Namibia och Danmark gör.
Några dagar senare, när jag fastnade i en vägspärr som ett gäng uniformerade satt upp till synes för skojs skull tog jag fram visitkortet och berättade med myndig stämma att jag nyss suttit på den här mannens kontor och druckit kaffe, och att han är min vän och vet om att jag i detta nu cyklar på den här vägen. -Är det några som helst problem med att jag befinner mig här får ni ta det med honom. -Telefonnumret finns på baksidan. Jag blev genomsläppt mycket snabbt.

Resten av tiden i Angola blev en mix av att lifta och cykla. Först ville jag spara tid – och till sist var jag näst intill strandsatt ute i bushen eftersom sanden var helt omöjlig. Maten var väl inte ett stort problem egentligen, jag hade så att jag skulle klara mig i några dagar och när jag kör riktigt hårt i hög värme tappar jag ändå aptiten. Vattnet var värre. Det enda jag under en period hittade var träskvatten som luktade avskyvärt och bara blev en aning bättre efter att jag filtrerat det genom en smutsig t-shirt i några omgångar. Jag renade dock vattnet med två olika hjälpmedel och vid något tillfälle kokade jag det också. Magen klarade sig bra. Och om någon som läser det här planerar att ge sig ut i östra Angola så kan det vara av intresse att veta att sträckan mellan Luena och Lucusse är asfalterad och att asfalten fortsätter söderut (jag cyklade österut), enligt lokalbefolkningen fortsätter den dessutom en bra bit till. Det finns även en gränsövergång där nere någonstans och jag vet att en lastbil med turister kom igenom där någon månad innan jag var i landet. Den vägen fanns dock inte med på min eminenta papperskarta och inte på min GPS och inte på mina mobilappar och inte på Google Maps. Jag var lite sugen på att testa rutten ifråga, men insåg att det nog var dumt utan andra navigeringsmöjligheter än solen och kanske några få byar. Men så som jag fattat det binder vägen ihop östra Angola med Mongu i Zambia – men jag vet också att det inte är asfalt hela vägen (sommaren 2017). Troligen är det bästa sättet att göra research om dessa områden med Google Earth.

Min rutt genom norra Namibia och Angola. Varje plupp är en natt i tält.
Vattnet i östra Angola var det sämsta jag upplevt. Mannen på bilden upplever det varje dag.

Nämnde jag något om att vara strandsatt? Ja, så illa var det väl inte men cykla var helt omöjligt, om du nu inte kommer hit med en fatbike. I början hade vägen varit en normal grusväg och det var både kul och på sina ställen vacker och spännande. Men i en liten by, där jag stannade och även fyllde på mina vattenflaskor med vatten från ett sandigt hål i marken, tog den riktiga grusvägen slut. Drivor av sand låg framför mig, några få hjulspår vittnade om att det var en väg och inte bara ett sandigt kaos någonstans långt ut i bushen. Under hela eftermiddagen, då jag kämpade riktigt hårt, utan några längre stunder av vila, tog jag mig mindre än en mil. Från klockan tolv ända till kvällens gyllene färger anlände. Detta innebar att jag skulle kunna släpa cykeln cirka två mil om dagen och det skulle i sin tur betyda att det skulle ta mig fyra dagar att nå Zambezifloden åtta mil österut. Det skulle gå. Jag skulle inte svälta ihjäl och jag hade hittat träskvatten i dittills regelbundna halvt uttorkade dammar längs vägen. Det värsta med vattnet var dock inte den låga standarden. Det värsta var promenaden dit. De gånger jag lämnade vägen för att fylla på flaskorna kunde jag inte tänka på annat än minor – trots att det fanns spår efter kor på många ställen. Gilla det eller ej – men kor fungerar som minröjare i dessa områden. Oavsett detta gick jag oerhörd försiktigt.

Vägen mellan Kuito och Luena. Just här var vägen relativt bra och jag kunde cykla stundtals
En av de vackraste bitarna i hela Angola. Men sanden! Sanden!
Östra Angola. En stund innan de två jeeparna stannar…

På något sätt lyckades jag arbeta upp motivation och jag såg nästan fram emot att släpa cykeln de kommande dagarna, vilka historier, vilka minnen! Jag fungerar ofta på det viset, och allt värre blir det med åren. Det är långa perioder på platt asfalt som jag eventuellt kan lida av – även om dessa stycken är varmt välkomna efter tuffa slagsmål med småvägar. Men det tar en vecka och sen börjar jag längta efter mer strapatsrik cykling igen. Jag var långt inne i funderingar över min situation när jag plötsligt hör dagens första bil närma sig bakom mig. Det var ett lätt val. Cykeln blev uppskickad på taket och jag fick sitta längst bak i fordonet, tillsammans med en liftande lokalbo och cirka tusen liter bensin i gula dunkar som tidigare innehållit matolja. Jag var livrädd att allt skulle explodera.

Om jag ska vara ärlig blev resan med de två bilarna mer intressant och minnesvärd än vad fyra dagars cykelsläpande troligen skulle ha blivit. Det första som hände var att den andra bilen hastigt bromsade in och att en av passagerarna plötsligt slänger sig ut ur bilen. Mitt ängsliga jag var för en sekund säker på att deras bensindunkar hade börjat brinna, men insåg sekunden efter att ingen explosion hörts och att det måste vara något annat. Mycket riktigt. Mannen som hoppat ur bilen skrek ”krokodilo” för full hals varav jag undrade om jag andats in för mycket bensinångor och hade hörselhallucinationer. Krokodiler? Här ute? Eller…. har vi kommit till en flod? Vad är det som händer?

Tre av mina vänner och krokodilon…

Det visade sig att det inte var en krokodil, men väl en stor varan. Jag vet inte hur den hade dött, men jag har svårt att tro att den blivit påkörd eftersom det knappast kommer fler fordon än några få i veckan eller något i den stilen. Dessutom klarar få av Angolas fordon av att köra fortare än trettio kilometer i timmen längs vägen i fråga. Oavsett vad så var jätteödlan död och i ett land i den här delen av världen slängs ingenting iväg. Varanen låg ovanpå min cykel resten av resan – troligen såldes den senare på någon marknad.

Våran resa fortsatte och nästa gång vi stannade var det för att laga en punktering. Jag satt med några av de andra passagerarna på marken bredvid bilarna och såg på när ett par av männen bytte ut slangen. Frånsett ljuset från bilens framlyktor var det kolsvart omkring oss och jag tänkte på Comissario Dias do Nascimento Fernando Costas lejon. Men allra mest tänkte jag på minor och jag stannade på vägen medan hälften av mina medpassagerare slog sig ner under ett träd några meter in i bushen.

När bilen var lagad fortsatte vi sakta österut. När klockan närmade sig 20:00 stannade vi i en by och föraren förklarade att de var hungriga och skulle äta. En annan passagerare höll en jättelik död råtta i svansen. Femtio meter in i den lilla byn brann en eld och jag såg silhuetter av människor. Vi gick dit och jag fick en stol att sitta på och jag drog mig snabbt nära elden eftersom natten var oväntat kall. Personen som höll i råttan lade den på de rödglödgande kolen. Ett glas med stark vattenfärgad dryck skickades runt och när det var min tur att dricka tystnade alla och tittade på mig och när jag svalde en stor klunk utan att grimasera allt för mycket log de andra mot mig. Någon frågade varifrån jag kom och varför jag var där och om jag var hungrig, men överlag var stämningen mycket lugn runt elden. Återigen förvånade Angola mig. En gång i Tanzania hade det samlats 120 nyfikna personer kring mig när jag skulle sova över i en skolsal. Här brydde sig ingen om mig – fast jag mycket väl kan ha varit den första turisten på decennier som stannade till i byn. Jag menar inte att de visade ointresse eller ignorans utan helt enkelt att det inte verkade vara en stor grej att jag var där.
Någon tog tag i råttans svans och lyfte ur den ur elden och började skrapa bort de brända hårstråna med en kniv. Sedan skar han upp den för att ta ur inälvorna. Jag tittade fascinerande på. När bukhålan var rengjord tog en ung kvinna hand om resten och försvann in i en hydda. En stund senare kom hon ut igen och lade ut delar av köttet på väl valda platser i den falnande elden. Efter en stund delades köttet upp i ett antal portioner varav en var min. Naturligtvis kändes det konstigt att äta råtta – vi gör ju inte det jätteofta i vår svenska kultur, men smaken var långt ifrån lika konstig. Som en syrlig och starkare variant av kyckling. Jag tyckte inte om smaken, men det var inte farligt att äta. Jag åt upp av artighet – inte av hunger. Det värsta var att jag spillde råttolja på min tröja. Det var samma tröja jag hade som kudde, och lukten satt i ända tills jag tvättade den. Det vill säga flera veckor senare. Därför upplevde jag en sorts dofttriggad deja-vu varje gång jag skulle sova de kommande nätterna. Varje kväll var jag tillbaka i skenet runt elden och festade på grillad råtta.

IMG_20170806_131230_068
Aftonmålet

Klockan var nästan midnatt när vi rullade in i byn Lumbala. Byn är uppdelad i två halvor och i mitten rinner Zambezifloden. Planen var att dagen efter hitta en lämplig kanot, pirogue eller mokoro och ta mig över vattnet, men det enda jag tänkte på när bilen stannade var att få sätta upp tältet någonstans och sova. Några ynglingar tog hand om mig och förde mig till byns boss för att jag skulle kunna fråga om lov att få stanna i byn över natten. När jag hade fått godkänt av den nyväckta bossen började en av mina följeslagare rulla in min smutsiga cykel i huset och vidare in i vardagsrummet. Jag kände mig inte helt bekväm med det – och med tanke på bossens förskräckta ansiktsuttryck så var han nog inte jättenöjd han heller. Ena minuten ligger han och sover, och i den andra har han fyra personer och en cykel i sitt vardagsrum. Jag förklarade för ansvarig följeslagare att det nog är bättre att jag campar i trädgården varav han genast backade ut cykeln åt mig.

Tältplatsen
Zambezi
Troligen den ena vitingen på Angolas bit av Zambezifloden den dagen… Troligen den veckan. Eller månaden. 
Zambezifloden. Ibland när jag ser ut över floden hör jag Arne Weises sävliga stämma. En röst från min barndom och Ett med naturen.

Dagen efter ledde jag ner cykeln (för sandigt att cykla) till floden och betalar några grabbar att skeppa över mig. Jag har sett Zambezi många gånger men aldrig så här långt uppströms och aldrig från en kanot. Det var intressant. Men på andra sidan floden väntade polisen på mig.

Den lilla byn Lumbala. Så vitt man vet utmärker sig den inte på något sätt. Den är heller inte känd för något speciellt utan är en by bland tusentals andra. Barnen spelar boll eller badar. Strömavbrotten kommer och går. Musik hörs från barerna. Kvinnorna säljer mango och morötter på marknaden. Livet går sin gilla gång och oftast i sakta mak. Men så en morgon händer det något. En viskning. Ett fåtal ord. Ett samtal mellan vänner. Hörde du? En turist. En turist ska korsa floden!

Ryktet spred sig som agnar för vinden och nådde till sist de uniformerade. En av dem väntade på mig när jag lämnade kanoten och klättrade upp i sandslänten på flodens östra sida. Han eskorterade mig till deras förläggning genom att köra före mig på sin moped. Ett långt förhör tog vid: -Vad gör du här? Varför är du här? Vad hette din farfar?

Strax utanför byn tog den stampade sanden slut och den porösa strandliknande tog vid. Likt andra sträckor under den här tiden blev jag besegrad och jag liftade när tillfälle gavs. Hade jag inte gjort det så hade jag inte hunnit ut ur landet innan visumtiden gick ut.

Gränsövergången till Zambia gick snabbt och betydligt smidigare än vad jag kanske hade räknat med. Efter att ha väntat ett tag i ett litet rum med lågt tak och blå väggar dök en uniformerad vakt upp. Vi pratade ett tag och till sist hörde jag de efterlängtade stämpelljuden och jag kunde fortsätta cykla söderut – nu på riktiga grusvägar. Den första större byn hette Zambezi och låg precis vid floden med samma namn. Jag stannade ett par dagar för att ordna med de vanliga sakerna som man gör vid landsbyte. Jag växlade hundra dollar med en affärsinnehavare och hittade en annan affär som sålde ett SIM-kort. Jag tvättade och köpte mat och tillbringade försvarliga mängder tid på att inte göra någonting alls.

Vy över Zambezi ifrån Zambezi
Byn Zambezi i rött

Jag försökte mig på en genväg mellan Lukulu och Mongu. 127 kilometer istället för 352. Grusvägen försvann. Under en eftermiddag gick jag med cykeln i djup sand innan jag slog upp tältet. Jag började bli illamående och förstod att jag fått tag i dåligt vatten. Jag hade renat det, men tydligt inte tillräckligt. Rent vatten fanns inte, men ironiskt nog kunde jag nå internet med hjälp av mitt nya SIM-kort. Jag scrollade de vanliga sidorna medan jag låg på rygg inne i tältet. Plötsligt frös mitt finger till is. Det sista lejonet i Liuwa National Park – känd som Lady Liuwa – hade dött. Hon var ett av Afrikas mest mytomspunna lejon och som hela sitt liv levde i nationalparken vars östra gräns bara var en handfull kilometer bort.

”Lady Liuwa was the park’s most prominent resident, and was the subject of a National Geographic documentary released in 2010. According to folklore, the lioness was a reincarnation of Mambeti, a member of the Lozi tribe who lived and died in the park, and a grandmother to several staff who were still working in the park, as of 2016. Lady Liuwa was first reported to be present in the park in 2002, and was said to have visited the woodlands often where Mambeti was buried. Lady Liuwa died of natural causes on August 9, 2017”
Bild och text taget från Wikipedia.

Dagen efter ledde jag cykeln tillbaka till huvudvägen (som även den var relativt öde och avlägsen till och med med zambiska mått) och undvek att dricka mer av mitt vatten. Istället fick jag min vätska ifrån apelsiner, vilket var alldeles för lite, vilket gjorde att jag kände mig än sämre. Inte bra. Jag liftade sen större delen av vägen till Mongu. Där stannade jag ett par dagar på hotell för att kurera mig.

På pråmen som går över Kapombofloden

Under de här dygnen började insikten om att mina dagar i Afrika snart var över för den här gången. Det kändes som jag var i en återvändsgränd med de finaste och roligaste delarna bakom mig medan det framför mig låg vägar jag redan cyklat på – vägar som sedermera ledde till tätbefolkade områden som jag inte var sugen på. Jag saknade naturen i Namibia och äventyrskänslan från Angola.

Jag grubblade i flera dagar – och sen hade jag bestämt mig. Jag liftade ner till Johannesburg och flög sen till Stockholm och cyklade runt i Sverige i några veckor medan jag organiserade ny utrustning och läste på om olika områden i Sydostasien. Cykeln lämnades i skogarna i Västergötland. Jag skaffade ett par vandringsskor och en ryggsäck och tog mig sen till Sibolga med målet att gå över Sumatra.

Västgötaskogarna tidig höst 2017

Vandraren i bergen

Det var kul att göra något nytt – men jag kände omgående att jag inte planerat allt för bra. Jag har alltid varit nyfiken på hur det skulle vara att byta cykeln mot kängor – det som har hållit mig tillbaka är vetskapen om att jag skulle lida allt för mycket av transportsträckorna. Ni vet de där områdena som inte är jätteintressanta – de man kan passera relativt snabbt på en cykel men inte när man vandrar.

En morgon lämnade jag iallafall Sibolga bakom mig. Vägen gick uppför så som den alltid gör när man har havet i ryggen. Första dagen gick jag 23 kilometer på en asfalterad väg och det var inte värst intressant. Jag saknade min cykel. När jag dagen efter kom till det spår som min app visade som en vandringsled sjönk mitt humör ännu mer. Det var ingen vandringsled genom djungel som jag hade förväntat mig, utan en stor nyasfalterad väg full av skolbarn som alla tittade på mig och skrattade. Nä. Det här var inget för mig. Och ska jag ge upp att gå över Sumatra är det lika bra att ge upp så fort som möjligt – för att spara tid. Tid som jag kan lägga någon annanstans. Jag tog mig först till Lake Toba i en minibuss där jag började gå längs den väldiga kratersjöns västra kust. Dagen efter kom jag till en hamn där en båt tog mig över till Samosir som jag under en lång dag korsade till fots. Samosir är en ö i en sjö på en ö. Efter några dagar i Tuk-Tuk, alltså turistområdet på ön i sjön på ön så hade ett beslut vuxit fram. Det här med Sumatra var ingen bra idé. Skit också. Istället köpte jag en flygbiljett till Nepal.

Annapurna Circuit. Mytomspunnen och en kliché på en och samma gång. Sarkastiskt döpt till ’the Apple Pie trek’ av de erfarna. En nybörjarled, men ack så vacker och spektakulär! Att det var rätt val att byta Sumatra mot Nepal rådde det ingen tvekan om. En höjdpunkt var såklart den femte dagens utsikt över Annapurna. En annan var kvällen då jag stod på Swargadwari Bridge och såg hur molnen dansade runt bergstopparna med en makalös hastighet. Mitt tält väntade hundra meter därifrån. En tredje höjdpunkt var avstickaren till Annapurnas basläger då jag en kall morgon såg solen tända eld på bergsmassivet och lätt det brinna. En bit bort fanns ett minnesmonumet över Anatoli Boukreev. Han som överlevde Everest men kom till Annapurna och dog.

Tack för att ni läste!
———————-