Vägen lutade svagt nerför. Den var asfalterad och väldigt få bilar syntes till. Dessutom hade jag medvind. Det var en sådan där dag som händer en gång per resa, en sådan där dag då man till sist lär sig att flyga. Därför tog det instinktivt emot att bromsa in och stanna. Men jag kände att jag inte hade något val. Cykeln lämnade jag bakom mig när jag började gå söderut. Hade jag fortsatt i samma väderstreck hade jag kunnat vandra i dagar utan att se en enda människa. Fortsätt läsa →