Det var en gång i Namibia

“While the true course of the Niger was presumably known to locals, it was a mystery to the outside world until the late 18th century. Ancient Romans such as Pliny (N.H. 5.10) thought that the river near Timbuktu was part of the Nile River, a belief also held by Ibn Battuta, while early European explorers thought that it flowed west and joined the Senegal River.”

Idén kom som ett yrväder en afton i juni. Året var 2007. Platsen var en camping i Namibia. Bredvid mig satt Machete-Daniel, Sara, Herve och Sebastian och kanske några till. Vi drack vin ur ett tetrapak och pratade och skrattade. Alla hade vi rest landvägen genom Afrika, fyra av oss på cykel. Read the rest of this entry »

Det finns ett internetcafé i Faranah. Men detta är ändå inget vanligt blogginlägg. Det är egentligen bara några få korta tankar samt en spoiler.

När jag rullade ut mot förorten Kissy Town så var det med en smak av små röda bär. I 13 dagar hade jag i metaforernas värld legat på rygg i mitt hemliga ställe och ätit smultron från ett långt gult strå och slött blickat upp i en klarblå himmel. Jag har naturligtvis inte besökt alla Afrikas städer men om någon snällt frågar mig vilken  av kontinentens otaliga myllrande städer som ligger mitt i vanliga fall bush- och vildmarksälskande hjärta närmast  så kommer jag kupa handen runt ena mungipan och viska ”Freetown”. Winston Churchill kallade ju som bekant Uganda för Afrikas pärla – och det må så vara. Men det finns fler pärlor i Mama Africas tiara och Freetown hör absolut dit. Efter sammanlagt långt över ett års resande i Afrika måste jag erkänna att jag funnit en pärla till stad. Read the rest of this entry »

Read the rest of this entry »

När den portugisiske sjökaptenen Pedro da Sintra  år 1462 seglade söderut längs med Afrikas västra kust såg han plötsligt en bergskedja resa sig som en grön vägg ett stenkast innåt land. Kanske fick han endast några enstaka glimtar av bergen innan den täta dimman åter omslöt dem. Eller så smuttade han på en kopp te medan han studerade dem i godan ro genom en tubkikare. Det vet jag inget om, men däremot vet jag att han kom att kalla bergskedjan Serra Lyoa – Lejonbergen. Senare, på 1500-talet – döpte en engelsk sjöman om dem till Serraliona, vilket i sin tur ändrades till Sierra Leone.

Read the rest of this entry »

Sen sist:

Det tog oss (jag träffade Helen redan i Bissau – inte i Freetown som vi hade bestämt) två veckor att trampa sträckan ifrån Guinea-Bissaus huvudstad till Labé i grannlandet Guinea.
Det har varit två veckor av ganska hårt resande – ibland har jag tänkt att ”så här långt bort ifrån de vanliga resrutterna har jag aldrig varit” och något skämtsamt: ”vi måste vara de första turisterna här någonsin”.
Det har varit två veckor av extremt dåliga vägar. Det har varit två veckor av diverse traverser över floder och vattensamlingar. Vi har vadat över åar. Vi har burit cyklarna över dammar. Ibland har vi betalat någon lokal fiskare för en flodöverfärd i hans pirog. Andra floder passerade vi med motorbåt, handdriven pråm och ett par till och med på broar av sten respektive bambu.

Read the rest of this entry »

Efter sex dagar på Camping Sukuta i just Sukuta cyklade jag vidare söderut. Själv igen, Helen möter jag eventuellt upp senare – det är i alla fall planen. (But this is Africa…) Och på vägen till ”senare” (som i skrivande stund är Freetown i Sierra Leone) så ville vi helt enkelt se olika saker. Read the rest of this entry »

Jag har nu befunnit mig i Banjul eller i grannbyn Sukuta i Gambia i en vecka. En kort redogörelse över min cykeltur från St Louise:

Något ovanligt hände strax utanför St Louise – jag fick punktering. Den första på 1105 mil. Read the rest of this entry »

Mauretanien/Senegal

Förvånad slutsats om Nouadhibou: Mycket mer afrikanskt och betydligt mindre arabiskt än vad jag förväntat mig av denna stad mellan Sahara och Atlanten och samtidigt mindre strikt och mer livfullt än vad jag trott. Både skratt och skräp var enormt vanligt på gatorna och kvinnor spelade en mycket mer närvarande roll i vardagen än vad jag sett i de flesta muslimska länder. Staden i sig påminde till en del om befolkningsmässigt likvärdiga städer i norra Sudan.
Efter att ha tillbringat några nätter på auberge Sahara i Nouadhibou, staden som ligger på en halvö i Atlanten, tog jag mig ensam tillbaka till korsningen 4 mil norrut på ett lastbilsflak. Read the rest of this entry »

Västsahara

Om man travesterar Kolmogorovs lag för att passa långfärdscyklister så innebär detta att cyklar man tillräckligt länge kommer man förr eller senare att få medvind. Bara man har tillräckligt med tid. För mig tog det inte ens fyra år.
Jag och den engelska cyklisten Helen rullade ut ur Laayoune, denna ytterst märkliga ökenstad i ockuperade Västsahara, en torsdagsmorgon och insåg att det mest ofattbara, det oförklarliga, det obegripliga till slut verkligen hade inträffat och det inom en oändlig tidsrymd – den berömda apan på sin stol framför skrivmaskinen skulle knappt ens ha hunnit börja på Shakespeares texter: To be or not to be.
Vi hade nämligen medvind. Stark sådan. Read the rest of this entry »

Mitt återinträde i cykelvärlden efter 5 veckors frånvaro karaktäriserades av ovilja. Jag hade egentligen ingen energi att ge mig av mot och över Atlasbergen en tredje gång. Helst av allt ville jag ligga kvar på hotellet och sova.
Men tillslut gav jag upp drömmen om mer sömn och började trampa mot byn Asni 5 mil bort. Vägen var till en början tråkig: en svagt uppåtgående raksträcka med motvind och hård trafik genom diverse odlingar. Read the rest of this entry »