Klättring i Altun Shan (Kina)

Det forsta jag tankte pa var min viktnedgang. Antagligen hade jag tappat tio kilo. Eller kanske till och med tolv. Jag stirrade pa mitt ansikte i badrumsspegeln.  Vem var det egentligen som tittade tillbaka pa mig? Jag kande inte igen honom. Sonderbrand hy. Spruckna lappar. Stort smutsigt skagg pa insjunkna kinder.
Mina fotter varkte och saknade hud pa vissa stallen. Antagligen luktade jag illa ocksa – jag hade inte duschat pa 39 dygn.

Kanske borjade det hela med en knackning pa var hotelldorr. Jag gick fram och oppnade och en lang, mager vasterlanning med skagg och glasogon stod pa andra sidan.
-Du maste vara Rudolf, utbrast jag. Valkommen!
-Na, svarade mannen. Jag ar ocksa cyklist, men jag heter Kevin. Dock har jag ett meddelande fran Rudolf. Han vantar pa er langs med vagen, cirka 30 kilometer harifran. Han campar och vantar till 12:00 imorgon.

Vi bjod in irlandaren och de kommande timmarna drack vi kaffe, och som sa manga ganger forr, cyklister emellan, ubyttes traveller tales till muntra skratt.

Vi cyklade ut ur den lilla staden Huatugou och cyklade de ca 70 kilometrarna till gruvstaden Magnai Zhen – det var etremt jobbigt i motvinden. Det var over tre manader sen som jag satt pa en fullpackad cykel – det var mellan en skogsdunge utanfor Alingsas och metropolen Falkoping. Det var tider det…
Under tiden som asfalten rann forbi under oss likt seg sirap sa holl vi ogonen oppna efter teamets tredje medlem: Rudolf. Tyvarr hittade vi honom inte och kom aldrig att gora sa.

Vi bytte asfalt mot sandvag i Tuladalen med dess sandstormar, minitornados, hallucinatoriska avstand och starka sol. Snotackta berg slots sakta om oss men nere i dalen fortsatte motvinden att rora upp den bruna sanden i vara ansikten. Vatten tog vi fran sma floder eller backar som rann ner ifran bergen. Benen var fortsatt nyvakna, men starkare an dagen innan.

 Dag tre narmade vi oss en vit byggnad. De Uniformerades hemort. En checkpoint. En rod och vit bom lag nerfallt over den lilla sandvagen som en fysisk metafor av lagens starka arm.

Vi smog forsiktigt framat. Till och under bommen (eller armen). Hundar kom ut, tre stycken, skallandes. Vi vantade inte utan rorde oss stadigt framat, an mer forvande over varje sekund som de Uniformerade inne i byggnaden inte tog sina fyrfota vanners skall pa allvar.
Vi cyklade fortare och bygnaden blev allt mindre bakom oss. En lastbil dok istallet upp framfor oss. Vi ville inte riskera att chaufforen skulle tala om for de Uniformerade att han nyss sett vasterlanningar i omradet sa darfor gomde vi oss i en liten torr flodadra. Cykeln pa sidan i sanden, jag pa rygg och vi horde hur lastbilen akte forbi. Ett hinder avklarat. Manga manga aterstod…

Vi fortsatte. En halvtimme efter checkpointen kom vi fram till en storre flodadra som ocksa var uttorkad. Ett spontant radmote tog plats och ett beslut togs. Vi lamnade sandvagen och cyklade istallet rakt norrut i botten pa flodadran.  Det gick snabbare dar an pa den sandiga vagen. Efter atta kilometer stannade vi och tog nattvila. Pa morgonen  packade vi pa oss det nodvandiga vilket inkluderade varma klader, talt, isyxor och mat for en vecka. Framfor oss tornade stora snoberg upp sig och bakom dem sjalvaste Aleke – over 6000 meter hogt. Oklattrat. Ingen manniska har nagonsin befunnit sig dar uppe pa toppen. Extremt fascinerande.

Vi lamnade cyklarna bakom oss, platsen markerade pa vara GPS:er och borjade vandra. Vi tog oss fram pa branta jakstigar och kors och tvars over floder fulla med glaciarvatten  i en, tva, tre dagar innan vi slog provisoriskt baslager mellan en klippvagg och ett iskallt rinnande vatten. Lagret tog flera timmar att resa da vi byggde en mur av stenblock for att fa vindskydd. Vi var forsiktiga och rensade aven en klipphylla ovan oss pa smasten. Att mitt i natten fa en fallande sten pa sig ar mindre angenamt.
Nar bygget var klart gav vi oss ut pa en rekognosering -och acklimatiseringstur cirka 400 hojdmeter uppfor en brant sluttning med rullgrus.

IMG_3970_640x427
Var taltplats mellan dag 6 och 7.

Termometern sjonk till minus 11 den natten och pa morgonen fick vi ga ut pa den lilla floden och sla sonder isen med vara isyxor for att fa vatten till att laga frukost. Sen borjade vi ta oss upp via en smal ravin till en bred rygg som vi enkelt foljde i nagon timme. John hamnade snart langt fore mig, vi hade bestamt att vi skulle ga i var egen takt och jag anstrangde mig for att ga langsamt for att inte bli utbrand – jag hade ingen aning om hur min kropp skulle reagera pa denna hojd. Och halla samma takt som John verkade anda helt omojligt.

Snart borjade jag bli allt mer andfadd och trott. Magen fick en slang av daligt humor och jag skamtade med mig sjalv om att nastan varje skildring av en klattrares kamp mot berget innehaller en sekvens da hjalten i klattersagen skiter ned sig av utmattning… Ar det jag som ska ta den rollen nu? Jag flinade at mina vimsiga tankar och vande mig om for att se utsikten bakom mig och for att vila nagra sekunder. Floden syntes langt langt nere i dalen och vara talt var bara en gul och en gron prick. Magen tog snart ett steg tillbaka och jag slapp axla rollen.

IMG_3971_640x427
John ar en myra i bilden och pa vag uppfor ryggen..

IMG_3977_640x427
Pa vag uppfor ryggen…

En stund senare nadde jag toppen pa den rygg som jag kampat mot under tiden som ni kakade lunch hemma i Sverige – tidsskillnaden ignorerad. Utsikten enorm, hojden nastan 5400 meter over havet, Lars hanford.
John befann sig nu nere i dalen pa andra sidan ryggen, gaendes langs med en glaciar. Vi vinkade. Min gest var mest for att visa att allt var ok med mig. John gest betydde dock att han hade gatt fel och att jag inte skulle folja hans fotspar ned. Det forstod dock inte jag utan knatade ner langs den vag som jag tyckte sag enklast ut –  jag lekte alltsa Folja John (Doe). Vagen i sig ar inte mycket att beratta om – oandligt med rullgrus varvat med passager av decimeterdjup sno liggandes pa sluttningarna som for en ovan betraktare, som t ex jag, var helvetiskt branta. Ville man vila var det bara att gora samma rorelser som man gor nar man trampar vatten, man trampar alltsa grus, och vips sa har man en liten plattform av smasten att sta pa. Borjade det blasa sa var det bara att luta sig inat vaggen for att fa lite la.

Jag var trott nar jag kom ner till glaciaren dar jag tidigare sett John da han hade befunnit sig i den beromda myrans storlek. Omradet var fascinerande, absolut, men nagonstans borjade jag hoera de forsta varningsklockorna. Seriost: Jag ar ingen bergsklattrare, anda befann jag mig i bergsklattrarland. Nar jag vred at huvudet at hoger sa sag jag en 5400 meter hog grushog som jag just forcerat. Tittade jag at vanster sa sag jag en stor glaciar med tillhorande glaciarsprickor bara meter ifran mig. En sten lossnade fran isens grepp och foll ned i en av dem. Jag horde aldrig stenen landa.
Tittade jag rakt fram sa sar jag tva tillsynes lika hoga berg. Ett av dem var Aleke. Det andra hade sakert inget namn alls. Vilket som var vilket hade jag ingen aning om. Inte heller vilken vag som var bast att ga. Dessutom sag de svara ut – inga trekkingberg utan berg som skulle avkrava mig teknisk klattring och det utan rep.
Valet att vanda om kandes helt naturligt och efter jag tagit beslutet tankte jag inte mer pa det. Jag vandrade tillbaka samma vag och val uppe pa grushogsryggen vilade jag en lang stund och njot av bergsvyerna. Sen knallade jag sakta ner till baslagret och lagade en brakmiddag.

Lars – Bergen: 0-1.

Ett par timmar senare kommer John tillbaka efter en lyckad toppbestigning. Berget var nastan 6100 meter hogt och John var och ar den enda manniska som nagonsin statt pa dess topp! Grattis

IMG_3966_640x427
Daligt vader pa G… Och John sager farval till bergen for denna gang. Men vi skulle snart komma att traffa pa andra…

IMG_3988_640x427
Detta ar nog jag. Tillbaka vid cyklarna..

Vi tog oss tillbaka till vara cyklar pa 2 vackra trekkingdagar. Vi vilade nagra timmar innan vi vid 23:00 tiden borjade cykla. Vi var tvungen att i nattens morker ta oss forbi de Uniformerade. Och det var forst nu som resan kom att bli kravande. Uppvarmingen var klar. Nu vantade allvaret.

Beyond Forbidden Frontiers

John Doe har precis pumpat upp sitt bakdack da tva stora svarta faglar dyker upp pa den bla himlen. Han ler at uppenbarelsen och foljer dem roat med kisande ogon. Det ar korpar, berattar han utan att slappa dem med blicken ens en sekund. ”Pa Latin heter de Corvus Corax”.  Vi foljer dem tyst en lang stund innan vi greppar vara cyklar och fortsatter langs den uttorkade flodadra som en gang faktiskt varit en liten vag.

Jag ar pa gott humor och dagen och livet ar gott. Fast de 2-3 dagar som nu ligger bakom oss hade varit mycket handelserika och fysiskt arbetsamma. Det var pa nedvagen fran berget Aleke som vi kom fram till att det var bast att cykla nattetid eftersom vi ater var tvungna att narma oss checkpointen nere pa Tulavagen.
Planen var att sen lamna vagen bakom oss genom att svanga soderut langs en liten avtagsvag – dock visste vi inte exakt var avtagsvagen lag,  sa det var bara att folja Tulavagen tillbaka mot samma checkpoint som vi hade smitit forbi fem dagar tidigare. Forr eller senare skulle vi nagonstans pa var hogra sida traffa pa avtagsvagen.

IMG_3991_640x427
John gor sig reda for nattcykling. Tar bort clipsen for att inte fora ovasen…

Natten var sval, inte kall, men en bris kunde ibland rora upp nagra sandkorn som osannolikt ofta traffade oss, eller i alla fall mig, rakt i ansiktet.
Vi ledde vara cyklar langs vagen och ibland stannade vi och lyssnade ut i morkret.
Horde vi nagot? En bil pa avstand? Hur nara ar checkpointen? Var ar avtagsvagen? Har vi lyckats att missa den…?

Vi fortsatte trevande langs vagen – det kandes pa sandens konsistens att vi fortfarande var kvar pa den. Det var ingen risk att irra bort sig trots morkret. Nagra pannlampor vagade vi inte anvanda. Kanseln och horseln var vara viktigaste sinnen – inte synen.
Nagra minuter senare anade vi nagot vitt inpa oss. En byggnad.
Fan! Vi ar precis vid checkpointen!
Viskandes fragade vi varandra om vi sag nagra Uniformerade  i narheten. Vi vet inte, vi sag inga, inte annu. Sekunden efter: hundars skall sliter tystnaden itu och far morkret att andra karaktar. Pulsen rusade. Adrenalinpaslag. En liten kick i morkret.
Kommer de mot oss!? Ar de kopplade!? Hur manga ar de!?

Vi tog instinktivt upp stenar att forsvara oss med. Vi har bada gatt kamper mot galna hundar och vet att vi maste visa vem som bestammer. Sekunderna tickade ivag och vi vantade pa att de Uniformerade skulle komma ut med ficklampor och undersoka vad som pagick. Ytterligare sekunder gar.
Tick-tack, tick-tack…
Under kanonader av ekande skall backade vi, fortfarande med stenar i handerna. Hundarna tycktes inte komma narmare…
Ar de kopplade? Har vi verkligen sadan tur?
I samma veva upptackte vi den saknade avtagsvagen och vi tog vara cyklar och forsvann smygande ifran checkpointen. Skallen fran hundarna blev avlagsnare och avlagsnare och forsvann tillslut helt.

Vi trampade sakta mot bergen i sodra Tuladalen. Kilometer efter kilometer. Snart var vi sa pass langt bort fran checkpointen att vi vagade cykla med pannlamporna pa. Jag borjade bli rejalt trott, dagen hade varit lang. Jag faste min blick pa marken, mitt i den rytmiskt guppande ljuscirkeln fran pannlampan. Morkret utanfor cirkeln tillsammans med trottheten spelade mig spratt. Jag anade skyhoga lodratta vaggar vid mina sidor – vaggar till enorma svarta hus i svarta osynliga byar dar vi kom vilse i de labyrintliknande granderna. Mitt framhjul sladdade i den losa sanden och min halvt hypnotiserade blick slets loss fran tryggheten i ljuscirkeln framfor mig och for ett ogonblick hamnade jag i det svarta och var oformogen att hitta tillbaka till ljuset. Pannlampan hade hamnat snett och jag cyklade ratt fram i blindo.  Som i ett yrvaket tillstand hojde jag ena handen som skydd for de svarta vaggarna, fast jag egentligen visste att de inte fanns pa riktigt och att jag inte skulle att krascha in i dem. Anda anade jag dem hela tiden  – de svavade precis utanfor pannlampans rackvidd. Jag var trottare an jag varit pa mycket lange. Kanske pa flera ar. Dock var jag medveten om att utmattning och morker i kombination ibland kan spela en hallucinatoriska spratt. Ni som har erfarenhet av adventure races eller stenharda baskerprov vet sakert vad jag menar.
Klockan var 04:20 nar vi slog lager den natten. De uniformerade var flera mil bakom oss men vi vagade anda inte resa vara talt utan sov direkt pa marken.

IMG_3992_640x427
Var sovplats. Jag ligger i sovsacken langst bort. Vid horisonten ratt over den gula bagen skymtar en vit byggnad. Det ar checkpointen…

Det ar ljust igen och vi slapar vara cyklar uppfor en vaglos slant med stenar och torra laga buskar. Vattnet borjar ta slut sa vi vet att vi inte kan lagga av for dagen innan vi nar floden som vi vet slingrar sig bortom de forsta bergen i dalens sodra del. Vi nar ett kron i skumtimmen och neranfor en relativt fin vag som vi foljer mot floden som nu helt plotsligt narmar sig fort. Ibland kan en vag gora under med fardhastigheten.
Snart ser vi dock ett oanat hinder: Checkpoint 2. En stor vit byggnad med ett sju meter hogt vakttorn prydd med en liten kur pa toppen, ett perfekt tillhall for en Uniformerad med kikare. Likt vetskapen om att vi maste na floden vet vi att vi maste passera vakttornet osedda – annars kan denna del av resan mycket val ta slut har. Odestimmen ar kommen.
Vi narmar oss tornet sakta och soker av byggnaden i jakt pa filmkameror och sensorer som i varsta fall skulle kunna fa oss att helt plotsligt bada i skarpt dagsljus nar vi bokstavligen kommit ett steg for nara. Naturligtvis haller vi ocksa utkik efter manniskor – och hundar. Men checkpointen och tornet verkar vara ode. Hur som helst ser vi inget ljus i fonstren. Vi narmar oss bommen, annu en lagens arm, och tornet blir hogre och mer illavarslande for varje steg. Jag kommer pa mig sjalv att halla andan nar jag passerar under den rodvita bommen. En skylt med kinesiska tecken pryder den men jag har ingen aning om vad de betyder. Skylten har dock en teckning som jag mycket val forstar. Det ar en teckning av en uppsparrad hand, handflatan mot betraktaren.

Ett steg i taget och vi ar forbi bommen och har hamnat pa en mork bakgard. Men vart ar vagen? Vi hittar den inte! For varje sekund okar risken for upptackt och vi har lyckats komma vilse inne pa en bakgard! Vi soker i morkret och till slut ser John den lilla vagen, den vek av at 90 grader precis bakom byggnaden och vek sen ner i den breda och delvis torra flodadran – samma adra som vi kampat for att na for vattnets skull. Vi tog oss tillbaka mot byggnaden och passerade precis under vakttornet som sakta men sakert blev mindre och mindre i samma takt som vi narmade oss det an djupare morkret langst nere i flodadran. For varje steg sag vi mindre och mindre av tornet – men jag slappte det inte med blicken for en sekund. Ar du inte dar uppe i tornet, Sauron, ar du verkligen inte hemma? Ett, tva, tre och vi ar ater osynliga for det eventuellt onda ogat i det vita vakttornet vid floden i sodra Tuladalen.

Inga onda ogon i tornet – men val hogre upp langs floden. Lysande ogon i morkret. En bil? En herde med ficklampa? Vi stirrar pa det ett tag men kommer overens om att det inte narmar sig. Vad ljuset an ar sa star det still. Vi tar oss ned till vattnet och fyller pa. Vattnet ar kallt och innan mina flaskor ar fyllda har mina fingrar domnat bort av kold. Samtidigt spelar vara blickar ett spel med tre deltagare: vattnet, vakttornet och ljusen uppat floden.
Tillbaka vid vara cyklar, ett kort radslag – snart overens om att faran eventuellt ar over. Ljusen ar nog bara en herde, de bryr sig inte om oss.
Men vi ar fortfarande oerhort forsiktiga. Vi leder cyklarna sakta, sakta mot ljusen och stannar ofta och kisar mot dem och lyssnar. Ma det bara vara herdar! Vi fortsatter. Vi ar nastan dar nu, 20, max 30 meter ifran dem. Plotsligt ser vi ett stort terrangfordon och sekunden efter en manniska som kommer ut fran en liten byggnad. Det ser ut som om han ar pa vag att ga och lagga sig. Jag tycker mig ana en tandborste i hans ena hand. Pa overkroppen har mannen ett vitt linne. Pa underkroppen har han kamouflagebyxor. Mitt hjarta hoppar over ett slag. Det ar militarer. Det ar kinesiska militarer i morkret framfor oss. Vi har sett dem men de har annu inte sett oss. Min blick moter Johns som stirrar tillbaka mot mig och cirklar med ett uppatriktat pekfinger i luften. Vi maste vanda! NU! Jag nickar och lyfter runt cykeln och staller ner den tyst och forsiktigt och smyger tillbaka samma vag som vi kom.

200 meter bort har vi ett nytt radslag. Aker vi fast tar vara planer slut pa denna plats. Och checkpointen kan vi inte passera utan upptackt. Vi kan inte passera den… Men vi kan eventuellt komma runt den! Utan ljuskalla tar jag en stund senare ett blint steg ut i floden. Det kalla vattnet nar till knat. Jag tar ett steg ocksa med andra foten och lyfter sen ner cykeln och darmed ar bada mina tennisskor fyllda med iskallt vatten.Vi gar sakta och tyst. Ljudet av rorelser i vattnet far under inga omstandigheter na militarerna. Vattnet tar slut och jag tar sats for att fa styrka att lyfta upp min 70 kilo tunga cykel pa andra sidan. Till slut ar vi over floden. Nej, vanta! Det finns annu en flodarm, och annu en och en fjarde. Vi korsar ocksa dem sa tyst vi kan. Hela cykeln tycks vara tackt av lera – den gnisslar och for ovasen som i nattmorkret tycks ta onaturliga proportioner. John slapper pa sina bromsar for att oljudet fran gruset mellan belaggen och falgarna tycks klyva morkret som med kniv.
Vi kampar pa i gyttjan, i vattnet, i morkret och valjer fel vag. Jag backar undan och lutar cykeln mot en sandvall. John sitter fast. Ett trask, sager han. Ska denna natt aldrig ta slut, tanker jag. Cykeln har sjunkit ner till naven och for att fa loss den maste vi bada ta i rejalt. En bit bort lyser checkpointens lampor med starkt vitt ljus. Vad kommer handa om de upptacker oss?
Vi hittar en alternativ rutt forbi omradet med kvicksand och fortsatter. Vatten, iskallt vatten, gyttja, kompakt morker men anda stjarnklart. Kanske ar natten vacker.

En timmes gyttjigt slit senare nar vi fast mark och kan leda cyklarna pa normalt satt.
Fem meter hoga sandvaggar stanger dock inne oss i flodadran. Vattnet har forsvunnit och bottnen ar hard som cement. I dagsljus hade det gatt utmarkt att cykla. Vi vill inget hellre an att hitta en sovplats men sa lange flodvaggarna stanger in oss ar det uteslutet. Men till slut hittar vi en klyfta i sandvaggen som leder in till en naturlig kammare, helt dold fran alla hall – utom fran himlen.

John lagar mat medan jag trycker i mig nagra chokladbitar och breder ut liggunderlaget. Inget talt heller denna natt. En varm sovsack och nagra fa minusgrader ar en bagatell.

The Galapagos Syndrome

Solen steg allt hogra pa himlen och till sist nadde dess stralar mina ogon och drog mig varsamt ut ur det tysta morkret. Det forsta som for genom mitt huvud var att jag plotsligt hade blivit gammal. Det var svart att rora sig, varende muskel och varenda led hade uppenbarligen gjort sitt jobb under slagsmalet med leran da vi hade undvikit den kinesiska militaren genom att bokstavligen slapa vara cyklar i gyttjiga floden 6-7 timmar tidigare.

Det enda viktiga var dock att vi fortfarande hade var frihet. Jag vet cyklister som blivit deporterade fran landet nar de blivit arresterade under liknande omstandigheter. Det var inget jag var intresserad av.
Hur som helst bestamde vi oss for att stanna annu en natt i klyftan. Vi var slitna och hade redan varit ute i ca 10 dagar. Vi behovde vila – och annu viktigare: Var utrustning behovde omvardnad.

Pa kvallen hade jag dock ett mission i morkret:

 

Syfte: Hamta vatten
Malsattning: Komma tillbaka med 13 liter
Riskerna: Medelhoga

Det var jag som inte hade tankt riktigt klart kvallen innan nar vi fyllde pa vart vattenforrad i morkret mellan vakttornet och militarerna.  Jag hade helt enkelt tagit med for lite av den livsnodvandiga vatskan och darfor var det naturligt att det var jag som fick atervanda till fiendeland med den tomma vattensacken.
Utrustad med vattensacken, pannlampa, (att anvanda endast i nodfall – om jag skulle bli arresterad), GPS for att hitta tillbaka till basen (klyftan) samt varma klader gav jag mig ensam av nerfor floden. (Ha, tankte jag – ar jag turist eller S.A.S?). Nagra kilometer senare kom jag fram till vattnet. Min blick vilade standigt pa den svang i flodbadden en bit bort som jag visste doljde checkpointen. Det var tyst och stjarnklart. Vattnet var iskallt och fick mina fingrar att domna bort. Inga manniskor i narheten, allt lugnt. Nar sacken var full la jag den i ryggsacken och borjade ga tillbaka till klyftan. Ibland kollade jag med satelliterna i skyn hur langt det var kvar och vart jag befann mig.
Val tillbaka gick jag upp till John (som gomt sitt talt hogre upp i klyftan  ifall jag skulle ha kommit tillbaka med militarerna i slaptag for att hamta mina saker – det finns ingen anledning att bada ska bli tagna for att en av oss klantar sig) och sa att det hela hade gatt bra och att jag inte hade sett nagra manniskor.

Jag somnade snart, denna gang i taltet, och morgonen darpa vaknade jag av att en bil korde forbi nere i flodbadden. Bilar ar alltid illavarslande och medan jag lyssnade efter den hade John sprungit upp och forsiktigt tittat efter. Det hade varit en gammal gron pick-up.
Bilens plotsliga uppdykande fick oss att bli an mer forsiktiga i var framfart – istallet for att cykla i flodbadden beslot vi oss for att ta oss fram uppe i kullarna, i de omraden som annu inte blivit berg, i gamla jakspar.
Vi hann 20 meter innan bilen kom tillbaka. Den befann sig pa platan pa andra sidan floden, manga kilometer bort – men synen av den fick oss anda att ta oss tillbaka till klyftan dar vi nu hade tillbringat tva natter.
Vi vantar till den har kort forbi oss och forsvunnit – sen gor vi ett nytt forsok.

Jag forvinner snabbt i dagdrommar och forstar ingenting nar John plotsligt slanger sig platt pa marken. Det var forst efter jag gjort detsamma som jag forstod att bilen var tillbaka – for tredje gangen.
Jag ligger pa sidan och vilar huvudet pa en liten sten. Jag ser tydligt hur bilen kor ratt mot oss och haller andan nar den fortsatter forbi oss. Nagra sekunder senare vander den och tar pa nytt sikte mot oss. Och stannar. Vi ligger kvar och repeterar snabbt varat kommande forsvar. Vi har inget annat val an att spela ut det mest klassiska av alla kort: Den dumme turisten.
Plotsligt ger bilens signalhorn ifran sig ett langt isande skrik och for en sekund var jag tillbaka i Jemen i januari 2008. Da hade jag smitit in i ett forbjudet omrade och sen blivit hittad under en buske i oknen. En polisbil hade da kort nagra meter ifran mitt patetiska gomstalle och avfyrat samma isande skrik som nu skar genom mina oron.
Vi reste oss upp och gick de tunga stegen ner och fram till bilen som har en oidentifierbar logga pa dorren. -Ar det PSB (typ motsvarighet till svenska SAPO – de som har koll och makten over utlanningar i landet) fragar jag John, men han nekar.
Vi ar framme vid bilen och en ruta vevas ner. Tva man motte oss med sneda leenden. Var teater borjade: Titta John, en vag har nere i flodadran! -Ah, vi har cyklat uppe i bergen i onodan! Vi ar sa dumma, bara dumma turister!
Vi vander oss ater mot chaufforen och  utbrister: kan vi na Tula pa denna vag?, samtidigt som vi klar ut oss till naiva fragetecken.  Chaufforen ser konfundersam ut for ett ogonblick, men sen pekar han med tummen over vansteraxeln och bekraftar var fraga.
Plotsligt inser vi att det finns hopp. Kommer vi verkligen att komma undan?
Chaufforen avbryter vara rosamolnfunderingar genom att fraga var vart tillstand ar nagonstans. John sager utan att tveka att vi har det vi vara cyklar uppe i slanten. Vi blir beordrade att hamta det.  Vi tar ner all utrustning vilken tar sin tid. De bada i bilen sitter tyst kvar och iaktar vara rorelser.
Sen staller sig turen pa var sida, Mr Murphy och hans lagar tittade tydligen at ett annat hall – mannen fragar aldrig efter att fa se vara tillstand (vi har inga) utan vi ar fria att fortsatta. Vi kan knappt tro det!
Antagligen var mannen bara naturvardare i det naturreservat dar vi nu befann oss, och nojde sig med att vi inte var tjuvjagare med smak for chiruantiloper. Hade mannen varit PSP eller militarer hade var resa i Altun Shan tagit slut dar i flodadran.

(Kuriosa: Detta var andra gangen pa sju manader som jag blivit misstankt for att vara tjuvjagare. Forra gangen var i Guineas bush da jag och Helen paddlade Nigerfloden)

IMG_3995_640x427
Flodadran, nu med varken lera, hoga sandvaggar eller bilar. John spanar in daligt vader over Qimantagbergen…

Vi cyklade vidare under en stund innan vi lamnade den torra floden och sokte oss mot Quimantag-bergen och slog läger vid en liten bäck. Snart var jag i full gang med att koka ris och steka upp nagra bitar jak-kott tillsammans med vitlok, chilli och en handfull notter.

IMG_4002_640x427
Fest efter dagens strapatser…

Pa morgonen gomde vi vara cyklar och overgav dem till forman av ryggsack. Vi tog oss ca 7-8 kilometer upp i bergen och djurlivet var helt fantastiskt pa vagen – jag sag mer arter av daggdjur an vad jag gjorde under hela min senaste Afrikatur. Vi sag dussintals jakar, hjordar av kiang och gau, gnagare, faglar och om vi sag ratt, Marco Polo-far – vilket ar nagot av en sensation.
Men det var inte antalet arter som gjorde invandringen mot Quimantag oforglomlig, utan det var djurens beteenden. Det verkade som om de inte kunde bestamma sig om de skulle komma fram och halsa eller dra sig undan, fly eller fakta. Istallet gjorde de ingetdera utan stannade i narheten och studerade oss pa samma satt som vi studerade dem. Josses, tankte jag – det ar sa har det maste vara pa Galapagosoarna!

Pa kvallen slog vi lager pa ca 4700 meter over havet och dagen efter borjade vi klattra mot toppen. Forst tog vi oss langs med en flod som blev bredare och bredare for varje kilometer. Terrangen var kryddad av stenar fran tennisboll till husvagnsstorlek och ibland var det en smula krangligt att komma forbi dem. Sikten var knappt 100 meter – solen hade inte ork att branna bort morgondimman.

IMG_4017_320x480
Qimantagmassivet och en klattrare…

Efter nagon timme var det dags att ta pa sig stegjarn och en lang glaciarvandring tog sin borjan. Till slut kom vi upp pa en relativt bred rygg dar vi i omgangar fick klattra over sektioner av stora bruna stenblock som stack upp ur den annars snotackta ryggen.
Tillslut vann solen fighten mot dimman och nar jag precis hade tagit mig over annu ett stenparti fick jag mitt livs forsta skymt av Ayakekumu, en av varldens storsta saltsjoar nere i dalen pa andra sidan bergsryggen. Antagligen ar den en av varldens fargstarkaste ocksa och den harliga synen fick mig nastan att tjuta av hanforelse.

IMG_4005_640x427
Utsikten over Ayakekumu-sjon. Ja..  sjon ar alltsa den smala remsa av gronblatt i mitten av bilden. Jag har ingen zoom… :-) . Bilden goer saklart inte verkligheten rattvis.

Men nar molnen forsvunnit fick vi se mer an farggranna saltsjoar. Vi fick se huvudtoppen i Quimantagbergen – malet for dagen. Tyvarr insag vi relativt snabbt att vi inte skulle hinna na den under dagen – en djup dal skilde oss fran bergets topp. Vi bestamde oss istallet for att ta andratoppen – den 5551 hoga Quimantag 2. (Den har egentligen inget namn..). En stund senare stod vi pa toppen som de forsta manniskorna nagonsin. Fantastiskt. Dock tyckte jag utsikten over sjon var mer spannande an insikten om att jag just blivit tredje svensk genom tiderna att bestiga ett relativt hogt oklattrat berg. (Efter Janne Corax och Nadine Saulnier.)

IMG_4006_640x427
John letar efter den av molnen uppslukade huvudtoppen Qimantag…

IMG_4011_640x427
De sista stegen till toppen…

IMG_4014_640x427
Jag pa toppen pa Qimantag 2 – vi var högst troligen de första människorna någonsin där uppe! 5551 meter över havet.

Vara cyklar lag kvar pa den plats dar vi nagra dygn tidigare lamnat dem da vi fortfarande hade vara eskapader i Qimantagbergen framfor oss.
Platsen var vacker och vatten rann fortfarande i den lilla backen – vi kunde inte motsta att ta nattvila redan mitt pa ljusa eftermiddagen.

Nar vi hade cyklat nagon timme dagen efter passerade en pick-up oss. Forst trodde jag att det var parkvakten som angrat sig och nu skulle slanga ut oss, men bilen fortsatte forbi oss. Nar den passerade log och vinklade jag som jag alltid gor nar ett fordon passerar pa en udda plats. Men jag fick ingen respons. Istallet vande chaufforen och hans passagerare bort ansiktena fran oss. Det var ett udda beteende, tankte jag. John sa att det bara var ”cowboys” (forstod jag det ratt sa tacker uttrycket allt ifran uttrakade tonaringar till livsfarliga gangstrar) som pa ett eller annat satt soker lyckan har ute i vildmarken. Tydligen ar tjuvjagare och jadeletare de vanligaste kombinationerna – och med tanke pa att det ibland utdoms dodsstraff for tjuvjakt pa chiruantiloper sa forstod jag mycket val varfor chaufforen och hans polare inte stannade och presenterade sig.

Tjuvjagarna brukar sen ofta kranga ullen till indiska kopman som bearbetar den tillshatoosh som sen rika men efterblivna manniskor koper till sina mindre intelligenta fruar for att visa vilken hog status de anser sig besitta infor sina imbecilla artfrander. Finns det verkligen hopp for manniskan? Ibland tror jag inte det.

Vi cyklade uppfor ett litet pass – backen upp var sa icke-brant att det knappt marktes att det gick uppfor. Efterat kom vi ner till en enorm slatt som det tog flera dagar att cykla over. Vadret var ostabilt, eller lat oss kalla det spannande – vi visste aldrig vad som stod pa menyn. Hagel, aska, sandstormar, minitornados, t-shirtsvader kastades i ansiktet pa oss varje dag. Kokhet ena sekunden, hagel nasta. Pa ett satt helt fantastiskt, pa ett annat en smula tarande.

IMG_4024_640x427
Det borjar ga svagt uppfor och under nastan tre dagar skulle det ga endast uppfor. Toppen pa passet, Fujian Shankou var 5080 meter hogt och var mitt livs forsta femtusenmeterspass.

Slatten tog slut och det borjade ga uppfor. Pa natten sov vi bakom nagra stora grushogar som lag kvar som sorgliga monument over en plats som aldrig skulle fa status som en stabil och lonande gruva. Tydligen hade de inte hittat nagot under provtagningarna, vilket ju var bra eftersom vi fick en schysst campingplats. Vid midnatt vaknade jag, eller om jag annu inte somnat, av en lastbil som korde forbi. Den korde pa en extremt svar vag – med lysena avstangda. Vem kor pa en bergsvag mitt i natten utan lysen? Till vilken kategori horde dessa cowboys? Det var skont att inte fa veta – det ar inte alltid nagon straffskillnad mellan att tjuvjaga chirus och att avratta turister som kommit pa tjuvjagare som mitt i natten kor forbi en extremt avlagsen och nerlagd gruva med slackta lysen och med doda djur under en presenning pa flaket… Det var skont nar ljudet forsvann i fjarran.

Efter att ha dragit, knuffat och ibland cyklat uppfor i nastan tre dagar nadde vi toppen. Surly the Bike befann sig pa 5080 meter over det stora blå. Det var mitt livs forsta 5000 meters pass. Underbart! Dock onskade jag att passet hade varit vackrare an lerhelvetet Fujian Shankou. Lera. Lera. Lera. Och massor av gyttja. Och som sagt over 5000 meters hojd. Och enormt tunga cyklar. Det var en smula slitsamt.

IMG_4028_640x427
Toppen pa passet. Det vita runt min nasa ar inte kokain utan zinkpasta. Solen var stark.

Vi campade nagra kilometer vaster om passet och det var dagen efter som helvetet borjade i form av Lera. Lera. Lera. Och massor av gyttja. Och blotsno.
Att pa en hojd hogre an Mt Blanc slapa en drygt 70 kilo tung cykel i lera som gick halvvags till knana i timme efter timme var moraliskt fordarvande for den forlorade cyklisten.

IMG_4036_640x427
John kampar i leran pa andra sidan Fujian Shankou…

”John”, sa jag en morgon. ”Jag tror jag skiter i detta nu. Jag vill tillbaka till civilisationen. Att slapa min cykel i ett gyttjehav dag efter dag ger mig ingenting! Det finns sa mycket roligare cykling pa andra stallen! Fan!”
Och visst skulle jag ta mig tillbaka till civilisationen! Men det skulle ta ytterligare 18 dygn. Och det skulle vara 18 dygn av betydligt hardare strapatser an under de 20 dygn som vi dittills hade tillbringat i den kinesiska outbacken.

IMG_4029_640x427
Morgonen da jag gav upp…

Men leran tog slut, eller gjorde i alla fall uppehall sa att vi bara konfronterades med nagon bassang var femhundrade meter eller sa. Livet blev ater lattare att cykla.
Vi tog sikte pa en lag bergsrygg som vi foljde vasterut fram till dess att den tog slut nagonstans vid den turkosa Aqqikkol-sjon. Vid bergsryggens fot flot en liten rod flod som vi fick korsa ett dussintals ganger under dagen och borjan pa kvallen den 20:e dagen – jag gjorde senare mitt basta att ignorera den iskalla smartan i fotterna under de aterkommande rutinerna vid taltuppsattningen: Peggar ska slas ner, vatten ska fyllas pa, choklad fran vanstra bakvaskan hamtas, is fran ekrarna avlagsnas, lera fran de vaskor som ska med in i taltet tas bort, osv.

De senaste timmarna hade aven ett stort berg dykit upp pa var hogra sida. Dess namn var Fujian Feng. Ett oklattrat berg i var narhet! Det var annu en gang dags for att lata cykeln vila och dra pa vandrarkangorna. Men forst sov vi.
Pa morgonen gav vi oss ivag. Bakom oss lag Aqqikkolsjon stilla, bla och maktig. Vaster eller kanske sydvast om oss sag vi det maktiga Ulugh Muztagh -massivet och jag mindes vad jag tidigare last om berget: ”Ulugh Muztagh is an extremely remote mountain group on the Northern Tibet plateau…”

Tidigare hade John pekat ut platsen dar Ola Skinnarmo gav upp forsoket att komma fram till och klattra Konung Oscars Fjall/Kangzhagri. Olas budget pa ett mycket hogt sexsiffrigt belopp hjalpte honom inte den gangen. Framfor oss tornade Fujian Feng upp sig. Varat mal. Men mina tankar lag nog anda mest pa det valdiga Ulugh Muztagh och pa Johns ord: ”Farre an hundra vasterlanningar har vilat ogonen pa berget genom arhundradena, kanske t o m sa fa som nagra dussin”. Det kandes som jag befann mig i varldens centrum nar jag vandrade mot Fujian Feng den dar morgonen. Jag var tacksam och gjorde mitt basta for att insupa ogonblicken, minuterna, timmarna pa vagen till bergets fot for jag visste att detta var en av de stunder som jag aldrig kommer att glomma.

IMG_4055_640x427
John under inmarchen till Fujian Feng…

Inmarchen var latt. Ryggsacken kandes som luft. Jag undrade varfor jag var sa taggad? Berg ar underbart fina och i just berg, tillsammans med i djupa skogar och karga okenomraden (typ alla stallen utom strander alltsa), trivs jag som bast. Men jag har aldrig ens funderat pa en bergsklattrarkarriar – nar det galler de hoga bergen ar jag verkligen en utpraglad armchair-traveller. Visst tycker jag om att lasa och hoera anekdoter om de stora klattrarna, kanske pa samma satt som nagon som inte sjalv spelar fotboll tycker om att se Messi gora ett snyggt mal. Vem tycker inte om historien om den grona draken t ex? Det var i borjan pa 1980-talet nar en okand, nastan lonnfet polsk yngling gick forbi baslagret pa Makalu och namnde i forbifarten att han toppat berget. I stallet for gratulationer fick ynglingen hanskratt tillbaka. Ingen av stjarnklattrarna i baslagret hade klarat av att na toppen under det elandiga vadret som radde och att denna yngling skulle ha klarat av att toppa – dessutom solo – tyckte stjarnklattrarna var skrattretande och de avfardade det genast som logn. Den odmjuke ynglingen gav sig inte in i spelet utan namnde bara att han lamnat sin dotters grona plastdrake pa toppen som bevis och gick darifran. Stjarnklattrarna skakade kanske pa sina huvuden och atergick till sitt. Historien glomdes snabbt av – anda till aret efter da ett team fran Korea hittade en gron plastdrake pa toppen. Over en natt blev den tystlatne yngligen en legend. Hans namn var Jerzy Kukuczka och rankas idag av manga som historiens framste bergsklattrare genom tiderna. Stjarnklattrarna fick sa att saga ata upp sina hanskratt.

”För att ha råd att göra sina bestigningar smugglade Jerzy, tillsammans med sina klättringskollegor, ibland saker ut ur landet, bl.a. vodka. Det som får Jerzy att sticka ut från mängden, förutom alla hans bestigningar, är hans vilja och psyke. Hans klättringspartner Voytek Kurtyka har många gånger sagt att Jerzy aldrig visade något tecken på rädsla, även i de mest extrema situationer, och att han kunde uthärda mer smärta än någon annan människa. Jerzy blev den andra människan, efter Reinhold Messner, att bestiga alla 14 berg över 8000 meter. Men tillskillnad från Messner, som var tvungen att kämpa i 16 år för att bestiga bergen, gjorde Jerzy sina bestigningar på bara åtta år med en utrustning som få bergsbestigare skulle anse adekvat. Under sina fjorton bestigningar skapade Jerzy nio nya leder, han besteg ett berg solo, fyra i alpin stil och fyra under vintertid.
Jerzy reste för att bestiga K2 tillsammans med sin klättringspartner Piotrowski. Målet var att skapa en helt ny led på berget. Leden som de till slut skapade gick på sydsidan via ett extremt lavinfarligt och svårforcerat område, som dessutom var väldigt svårklättrat, där man kunde dö när som helst; vissa partier betecknas idag som ”suicidal”, bl.a. av Reinhold Messner. Tillsammans nådde de båda klättrarna toppen den 7 juli. Men på nedvägen föll Piotrowski till sin död vid ”the Abruzzi Spur”. Till dags datum har ännu ingen lyckats göra en repetition av den här leden.”

Wikipedia

Jag ar alltsa en Armchair-traveller nar det kommer till klattring. Absolut. Men har gar jag nu anda – inte mot ett 8000 meters berg men i alla fall mot ett nastan 6000 meter hogt, dessutom oklattrat, berg – som  inte ar tekniskt svart men som a andra sidan ligger extremt avlagset. Hur gick detta egentligen till?
Jo, sjalva klattringen gick till sa haer:

Efter sjalva inmarchen nadde vi den ranna, eller ravin, som vi tidigare hade insett var den basta vagen upp till den snoiga rygg som vi sen skulle folja hela vagen till toppen. Enkelt bade i teori och praktik – jag maste erkanna att det inte var sarskillt jobbigt heller. En vanlig dag med cykeln i dessa omraden ar  jobbigare an en bestigning upp till 5866 meter over havet (Johns GPS), vilket faktiskt forvanade mig en smula. Bestigningen gav mig sjalv distans till hur kravande det faktiskt ar att slapa en over 70 tung cykel genom gyttja pa en hojd som ibland overstiger over 5000 meter. Bestigningen var lekstuga i jamforelse – och en skont avbrott. Dock ska det sagas att efter nagra dagars klattring och vandring var det alltid skont att borja trampa igen.
Efter ravinen vandrade vi ratt igenom ett parti moln (eller dimma. Aterigen: Vad ar skillnaden? Likheten ar i alla fall att man inte ser ett dyft. Ja, forutom dimma/moln da, men det ar ju inte sa varst kul i langden, sa vi hoppades pa battre vader. Vilket vi fick! Mr Murphy maste ha varit pa lunchrast eller kanske pa en date, den turgubben.) och nar vi kom upp slangde vi i oss ett par navar torkad frukt och fortsatte istallet att folja ryggen. Den var snotackt men anda relativt lattforcerad. Jag har mycket svart att uppskatta hur lang tid det tog, men det ar val i alla fall inte sa varst intressant for er att veta.

IMG_4057_640x427
Fujian Feng…

IMG_4058_640x427
Pa vag upp mot toppen – stegjarn eller inte?

IMG_4062_640x427
John pa en glaciar…

IMG_4072_640x427
Utsiken fran toppen av Fujian Feng!

Nar det bara var ett hundratal meter kvar till toppen ursaktade sig John – som i vanliga fall ar mycket snabbare klattrare – och sa nagot som: ”Ohh, jag ska bara… fortsatt du!”. Och det gjorde jag. Anda upp.  Och darmed blev bondsonen Lasse fran Falkoping den forsta manniskan genom tiderna pa toppen pa 5866 meter hoga Fujian Feng. Grattis till mig.  Det var ett litet steg for mig men ett stort steg for manskligheten och allt det dar. Om vi nu ska skoja till det lite. Och ett stort tack till John som ju ”skulle bara” pa vagen upp och lat mig fa de allra forsta stegen pa toppen. Men a andra sida har han femtielva forstabestigningar redan – sa han kunde gott dela med sig lite.

IMG_4068_640x427

Den forlorade cyklisten – den forsta manniskan nagonsin pa toppen av Fujian Feng! ;-)

Toppen var inte sarskillt toppig utan ganska platt, men det kandes toppen att sta dar uppe i alla fall. Vi stannade nastan i en timme. Och eftersom Mr Murphy var pa date  sken till sist solen upp och brande ivag molnen. Utsikt nu fet. Lasse uppspelt. (Som Jens Lapidus skulle ha skrivit).
Till sist var vi tvungna att ga ner och samtidigt fick vi aven en stjarna i kanten for varan ”first descent” av Fujian Feng. Inte illa. Nervagen gick snabbare och val nere at jag ett extra gott mal mat (nudlar med tva pasar gronsaker istallet for en enda) och somnade ganska fort. Pa morgonen var vadret trist. Riktigt trist.

A Farewell to Roads

Forst var det tveksamt om vi skulle ge oss av. I sovsacken var det varmt, utanfor taltet kallt och fuktigt. Vore det november i Mellansverige sa skulle vaderleken kallats for ”ruggig”. Sno foll i omgangar fran den gra himlen och ord kastades mellan vara portabla hem: Ska vi ge oss av? Eller ska vi stanna en dag? Vi gav oss av.
Fujian Feng som vi dagen innan hade klattrat var borta. Kidnappad av dimma.

 

Vi borjade cykla. Genast korsade vi den flod som nagra dagar innan hade givit mig blota skor och var darav ocksa skyldig till att ha tvingat mig att bita ihop pa allvar for att inte grimasera av koldrelaterad smarta da jag satte upp mitt talt. Denna gang hade jag rejala kangor pa mig och vattnet hade ingen chans att kyla ner mig. Vi cyklade precis norr om den vackra, men for dagen ej lysande sjon och bitvis gick det bade svagt nerfor och vinden lag i ryggen. En kombination jag inte varit med om manga ganger. Jag tyckte det var ett ypperligt tillfalle att visa John att jag ocksa kunde lagga pa ett kol och cykla snabbt…

Men sag det som varar for evigt. Vi svangde norrut och nerfor blev uppfor, medvid blev sidvind. Dock klarnade vadret och vi fick snart vyer over vart nasta mal. Ett namnlost berg med okand hojd. Arbetsnamnet blev Ayalik East. Vi skulle forsoka na dess topp och sjalvklart mata hur hogt det var. Jag onskade starkt att det skulle vara over 6000 meter.

IMG_4076_640x427
Snofall under forsta halvan av dagen…

Vi narmade oss berget, vyerna forsvann i forman for askmoln. Vi cyklade snabbt for att hitta en lagerplats med la och dar inte blixtarna skulle kunna steka oss. Till sist lyckades vi.
Dagen efter var vadret fortsatt daligt, men vi trampade vidare langs den lilla vag vi foljt mot berget. Vi stannade och hade ett kort radslag angaende den kommande rutten. Da ser jag dem. -Manniskor, utbrister jag. Det tar nagra sekunder innan vi forstar vad vi ser. En gruva. Vagen vi foljt slutar vid en gruva med manniskor! Vi rullar snabbt ner vara cyklar i en torr flodadra och forsvinner.

IMG_4089_640x427
John pa vagen till gruvan. Ayalik East till vanster i bild..

IMG_4086_320x480
Samma vag – fast en aning narmare bergen..

IMG_4082_640x427
Ayalik East… Nagonstans inne i molnen.

Det skulle ta elva dygn innan vi sag manniskor igen. Nagon vag skulle vi inte se pa nastan lika lange. Dock sa skulle vi bli tvingade att forcera flera stycken snokladda, vaglosa bergspass pa over 5000 meters hojd innan vi skulle komma tillbaka till de omraden dar vi ater sag en och annan manniska och nagot som skulle kunna kallas for vagar i mardrommar. Men det ar en annan historia som jag kanske berattar om en annan gang… Eller i alla fall langre ner i texten.

Dagen da vi flydde fran gruvan och risken for att bli angiven blev kort. Vi slog lager vid Ayalik Easts fot, och i alla fall jag tillbringade kvallen med att ata och lasa. Dagen efter vaknade vi upp till en vit varld. Sno i massor.
Vi borjade vandra uppfor. Bakom oss lamnade vi decimeterdjupa fotspar i den nyfallna snon. Det var vackert och luften var frisk – men det snon tog ocksa energi ifran oss. Vi klattrade upp nagon eller nagra hundra hojdmeter for en kulle som visade sig vara fel vag. Ner igen och en timme var forlorad. Vi fortsatte upp – nu langs den korrekta vagen. Nagon enstaka gang stannade vi for torkad frukt och notter, men bara i nagra fa minuter – vi hade forlorat tid och vi visste inte om vi skulle hinna na toppen under dagen. Pa Mt Everest vander man senast klockan 14:00 oavsett om man natt toppen eller inte. Vid vilket klockslag vander man pa Ayalik East? Ingen har klattrat berget forut sa hur ska man veta?

IMG_4090_640x427
John pa vag upp…

IMG_4093_640x427
John pa vag upp…

Vi klattrade uppfor en brant sluttning med stora stenblock och med extremt djup sno. Pa vissa stallet gick den nastan till hoften pa mig. Lutningen pa slanten var sa brant att den var ett gransfall – hade den varit ytterst lite brantare hade jag vant. Vi hade inga rep, inga sakringar. Ett steg, sno till knat, ett steg till, sno till hoften. Jag siktade in mig pa de synliga stenarna – snon verkade mindre djup i deras omdelbara narhet. I de passager utan stenar – kanske fem meter breda – gallde det att vara ytterst forsiktigt. Lavinfaran var hogst narvarande. Nar jag sag slanten narifran tippade jag pa att det skulle ta oss tjugo minuter upp. Jag tror det tog ett par timmar. Jag tog lika mycket energi till min hjarna som till mina muskler- for att behalla koncentrationen. Vaggen var for brant. Borde jag vara har utan rep? Jag koncentrerade mig enbart pa mitt naromrade. Inget fanns utanfor min bubbla som max var fem meter i diameter. Behall koncentrationen och det gamla tricket att man inte ska titta ner – det fungerar. Titta uppat. Titta i din narhet. Koncentrera dig. Det ar det viktiga, inte musklerna. Hjarnan. Behall narvaron, hela tiden, varje sekund, forvinn inte! Narvaro!

IMG_4099_640x427
John tittar ner – medan jag kampar med sno till over knana eller nastan till midjan.. I verkligheten var det riktigt brant har – men det var svart att fanga det rattvist pa bild.

IMG_4102_320x480
John ett antal slitsamma timmar senare…

Vi var uppe pa ryggen. Trotta. Glada. Stressade. Klockan var 17:00. Vi fortsatte uppat. Fortsatt djup sno, men betydligt lattare. Vi kom upp till en topp, men inte den hogsta. Vi gick ner i en liten dal och strackan fram till nasta topp, huvudtoppen, visade tecken pa eventuella glaciarsprickor. En mardrom for alpinister. Vi turades om att leda. Forst en stav ner i snon. Hur kandes botten? Var den stabil? Sen ena foten, stampandes. Var botten fortfarande stabil? Sen hela kroppen och proceduren borjade om. Om och om igen. Meter for meter. Klockan gick. Det blev senare -och kallare. Jag fros inte langre om mina hander – det jag kande var smarta. Annu ett steg. Sen kroppen. Staven. Foten. Kroppen. Vi var over riskomradet. Vi gick uppfor. Ganska brant. Vi nadde toppen. Iskallt. Vinden ven. Det var overjordiskt vackert. Tyvarr inte 6000 meter hogt, men 5952 meter. Hogre an Kilimanjaro. Vi var de forsta dar uppe nagonsin. Ingen hade tidigare sett de vyer vi sag darifran. John euforisk, hela ansiktet sprudlade gladje. Kort togs, vi jublade.
-Jag gar ner nu, sa jag efter fem minuter. -Jag fryser kopiost om mina hander. -Du borde ocksa ga ner. Senare tackade han mig for att jag tog initiativet till att borja nermarchen. -Jag tyckte sa mycket om toppen att jag inte markte att jag holl pa att forfrysa mina fotter, berattade han senare. Det skulle ta flera dagar innan kanseln i dem aterkom helt.

IMG_4113_640x427
Toppen pa Ayalik East – 5952 meter over havet. (Oforsakrade, Osakrade, Olagligen: Vad sager svenska klatterforbundet? Vad sager forsakringsivrarna? Vad sager egentligen PSB?)

IMG_4120_640x427
Samma topp, varmare jacka. Kisar man kan man se vara fotspar i snon pa kullen till hoger i bild. Det var i svackan mellan den kullen och toppen som vi sag tecken pa eventuella glaciarsprickor…

IMG_4114_640x427
Visst ser det kallt ut? Det var det.

Vi gick ner via en annan rutt for att slippa den brutala slanten med den djupa snon och stenarna. Nar jag senare nadde taltet ragglade jag som en zombie. En mycket mycket lycklig zombie. 20 minuter efter min ankomst foll det skoningslosa morkret over bergen. Temperaturen stortdok. Jag var tacksam att vi hunnit tillbaka. Mina fotter kom att varka resten av tiden i vildmarken.

Mer sno foll under natten. Vara cyklar var begravda pa morgonen nar vi, ovanligt sent, tittade ut fran vara talt. Jag tankte tillbaka pa gardagen – hur hart det hade varit, hur vackert men anda kande jag mig matt pa berg. Det sista berget langs var planerade rutt -Ayalik, defenitivt over 6000 meter, men jag kande omgaende att jag inte skulle klattra det. Tre berg var nu klattrade for min del. Det rackte. Jag visste att vi hade mycket framfor oss – men en kansla hade borjat krypa pa mig. En mindre vanlig variant av muckarsjuka, kanske – men faktum var att vi nu skulle borja den langa resan tillbaka till civilisationen. Det ar markligt, hur fort tiden gar. Inga vagar fanns langs rutten – utan det var bokstavligen bara att slapa cyklarna over bergen och tillbaka till Tuladalen, samma dal vi lamnat nagra veckor tidigare – och en dal dar en riktig vag gick. En vag som sen skulle traffa pa asfaltsvagar som skulle leda till byar och stader dar det garanterat skulle finnas restauranger, hotell, restauranger och restauranger. Det fanns som sagt bara ett problem: Det fanns inga vagar till Tuladalen. Utan enbart hoga snokladda berg fanns emellan oss.

IMG_4128_640x427
Ayalik East BC – strumpor pa tork i morgonsolen.

Vi lamnade vart baslager vid lunchtid dag 27 och blev glatt overaskade att det gick att cykla pa den harda skaren. Vi kom framat snabbt och bakom oss lamnade vi varsitt spar i snon, likt en enorm svans som band fast baslagret vid Ayalik East och det kommande nattlagret mitt ute pa en vit slatt med utsikt over Kunlunbergen i soder. Och sjalvklart over Ulugh Muztagh. Vad ar det med det berget? Jag var allt for sliten for att ens tanka tanken pa att dra dit, men anda? Jag kunde knappt slita blicken ifran det!
Dagen efter, nummer 28 i ordningen, blev hardare. Snon uppforde sig annorlunda. Att cykla var bara att glomma. Jag trampande inte en meter under hela dagen. Istallet gick jag i en kraftsparande, framatlutande stallning och knuffade cykeln genom snon. Bakom mig lamnade jag annu ett svansspar. Ibland raknade jag till 100 steg och stannade och vilade. 100 steg igen. Vila. Det holl dock inte sa varst lange. Jag tvingades dra ner stegantalen till halften.

IMG_4132_320x480
Fot och hjulspar…

IMG_4136_640x427
Slapar man cykeln langs med floderna sa slipper man kullarna – men vagen blir langre. Det var en standig avvagning vilket som var smartast…

IMG_4129_640x427
Slatten neranfor Ayalikkedjan – vi tillbringade nastan tre hela dagar med att forcera den. Sa gott som hela tiden till fots, knuffandes eller dragandes pa vara hojar..

IMG_4143_640x427
Ute pa slatten, dag 28, – solen gjorde det hett, men ju fort den gick i moln sa dok temperaturen rejalt…

IMG_4139_640x427
John under slattpassagen…

IMG_4146_640x427
Samma vaglosa slatt…

IMG_4130_640x427
Och igen..

IMG_4155_640x427
Passet vi jagat i flera dagar finns till vanster om den stora bergstoppen i bildens mitt. Vi nadde kronet dagen efter denna bild..

Dag 29 nadde vi ett slags kron pa den slatt vi nu hade foljt i flera dagar. Forst en enorm flodadra, full med stenar som vi ibland mer eller mindre fick lyfta cyklarna over, sen ett omradet med tata mindre kullar. Vi var tvungna att lamna cyklarna bakom oss och ga och utforska rutten till fots. Jag tog mig upp pa en liten bergsknalle och forsokte memorera landskapet sa bra det gick. Men det gick inget bra. Jag tror nastan att jag hade glomt av vilket land jag befann mig i val nere igen. Konstigt det dar med minnet, man kan ha bra och daligt och inget alls.
Vi valde att fortsatta annu ett tag langs den lilla rodgyttjiga flod som vi gjort den senaste timmarna. Det var ett bra val. Nar vi ansag att det var dags slapade vi hojarna over de sma kullarna och sen kom vi ut i en storre flodadra som vi ett tag foljde uppat. Vi vek sen av och drog cyklarna kanske 100 meter over en extremt brant slant. 100 meter ar ingenting – men jag orkade anda inte ta mer an 10 steg och sen vilade jag i ca 20-30 andetag, tills jag fick kontroll pa dem. Sen ytterligare 10 steg. Jag tyckte mig ana att t o m John fick lida lite och det kandes bra, tyckte jag. Nar den branta slanten tog slut sa tog en mindre brant slant over. Har kunde korde jag 25-stegs varianten. Val uppe sa gick det ner kanske 100 hojdmeter och sen borjade det riktiga passpartiet som vi hade sett fran avstand i flera dagar. Vi kom upp till kronet dagen efter, sen formiddag. Jag hade kort 10-stegs tekniken pa vagen upp och var sliten och trott men tacksam nar jag nadde det 5070 meter hoga passet. Pa vissa stallen var snon 25 centimeter djup.

IMG_4158_640x427
Den enorma flodadran. John ar en myra nagonstans i bildens hoga halva..

IMG_4160_640x427
Nagonstans under korsningen av samma flodadra… Snon fungerar som cykelstall. Perfekt.

IMG_4157_640x427
Den lilla rodgyttjiga ”flod” som vi foljde i tag i brist pa alternativ…

IMG_4165_640x427
Uppe pa det 5070 meter hoga bergspasset. Flera dagar till narmsta hjulspar. Precis vid kronet hade vinden blast bort den mesta snon..

Till en borjan var nervagen lattforcerad. Att cykla gick saklart inte, men det gick lattare att rulla ner genom snon an att knuffa cykeln uppfor som jag hade gjort pa andra sida. Jag har for mig att det beror pa nagon sorts lag som man laste om i skolan. Men nu for tiden ar de enda lagar jag har koll pa skapade av en viss Mr Murphy, och sa var det ocksa det dar med minnet. Vi kom ner fran det omdelbara passet och lutningen blev mindre och mindre. Vi tog oss igenom en relativt trang passage – Icy gorge kom jag att kalla den i mina tankar – och nu var det inte latt langre, aven om vi fortfarande fick hjalp av den dar lagen fran fysiklektionerna i skolan. Det var barande, knuffande, lyftande – och hoer och hapna efter en stund kunde vi faktiskt sitta i sadeln och rulla nerfor! Fantastiskt!

IMG_4166_640x427
John i Icy Gorge…

IMG_4171_640x427
Lost Cyclist i Icy Gorge… (nastan bokstavligen)

Den 30:e dagen var fortfarande ung nar vi insag att vi narmade oss ett stalle dar vi intalade varandra att vi kunde lamna cyklarna for inmarchen till det sista berget – Ayalik. Vi paketarade om var utrustning, spande pa oss ryggsackarna och borjade vandringen. Jag hade ju bestamt att inte klattra Ayalik och nar jag sag berget insag jag att beslutet inte skulle andras. Berget paminde om K2. Ett K2 i miniatyr. Men naturligtvis ville jag inte stanna vid cyklarna – inmarchen kan vara kul! Det blir bara nagra fa kilometer! Och visst var det bara nagra fa kilometer – men de var harda och jobbiga. Upp och ner langs branta bergssidor med losa, vassa stenar som underlag – ett underlag som mer eller mindre torterade mina fotter som ju inte pa langa vagar hade aterhamtat sig ifran Ayalik East. Jag hade sett fram emot en skon eftermiddagspromenad, men fick nagot annat. Det var mycket nara att jag vande tillbaka till cyklarna, det kandes oerhort meningslost att slita sa har nar jag anda inte skulle klattra berget! Dock ar jag glad att jag inte vande – campingen pa kvallen var en av resans finaste med en enorm utsikt over Ayalik.

IMG_4173_640x427
John under inmarchen…

IMG_4175_640x427
Camping vid Ayaliks fot..

Dagen efter foljde jag med en bit – jag ville forsoka fota lite och att bara knata omkring i sin egen takt ar trevligt, utan den stenharda jakten pa toppen. Sa jag vandrade omkring i ett par timmar innan jag tog mig tillbaka till lagret dar jag inte kunde gora sa varst mycket annat an vila, lasa och ata.
John kom tillbaka nagon timme fore morkret. Han hade toppat! Grattis igen! Berget var relativt svart och utan tva tekniska isyxor hade man inget dar att gora, berattade han. Jag hade numera ingen isyxa alls – min enda hade glidit av packningen ett par dagar tidigare… Hur som helst hade det varit fantastiskt pa toppen och jag kontrade med att det inte hade varit sa dumt att vila, lasa och ata inne i taltet heller. Men visst kande jag en viss avundsjuka – men faktum ar att det kunde ha gatt riktigt riktigt illa for mig om jag gett berget ett seriost forsok. Jag gjorde helt ratt i att lata bli.

End Show

Borjan till sluten definierade sig sjalv genom att tva skaggiga skuggkaraktarer i Kinas absoluta vildmark tog sina cyklar och tvingade dem genom djup snö – ömsom over halvfrusna floder ömsom över isinkapslade stenblock.
Vilken ironi, tankte jag. Har har man bestiget tre berg, men halkar man och bryter benet gor man det garanterar har. Vi foljde botten pa en flod. Stora stenar overallt, halvt begravna i snon – varannat steg man tog halkade man till och kom man rejalt i obalans riskerade man att tappa taget om cykeln som da foll omkull.

 

Vadret var inte stabilt. Nar solen gick i moln var det riktigt kallt – nar den visade sig var det for varmt i T-shirt – fotterna malde dock av en isande kall smarta eftersom de hela tiden fick grava sig genom lagret av sno eller hamnade i U-lage i de otaliga floder vi var tvungna att korsa. Ofta forsokte jag visa kangorna barmartighet genom att lagga lite tid pa att hitta den basta passagen over vattnet eller i varsta fall slanga ut stenar i vattnet som jag sen kunde hoppa pa. Naturligtvis blev jag anda vat, fast i absolut inte i lika stor omfattning som jag hade blivit om jag bara hade knatat pa. Under de sista dagarna hade jag plastpasar mellan strumporna och kangorna – varje detalj som hjalpte livet att bli mer bekvamligt var valkommet.

IMG_4193_640x427
Vet inte hur manga ganger vi fick ta oss over denna flod. Men nar kortet togs hade vi tur och fann en smal passage som gjorde att vi slapp en flodkorning..

IMG_4188_640x427
Valkommen hem till mig!

IMG_4163_640x427
Smalter vatten till kvallens nudelsoppa… Mmmm…

I slutet av dag 33 hittade vi fossil. Av en vag. Det fanns en vagstump mitt ute i ingenstans. Snart sag vi aven tecken pa att nagon gravt. Fast jag lurade mig sjalv sa mycket jag kunde fick jag erkanna att det nog inte var spar fran den forlorade civilisation som jag alltid har viljat upptacka – de har sparen var nyare. Men hade vi egentligen sa mycket hjalp av dem? Na, men de fungerade som en moralbooster. Sparen forsvann, kom tillbaka hundra metar senare pa andra sidan floden och forsvann igen. Sa holl det pa. Dessutom var de sa pass tackt av sno att det var svart att se var den gick aven nar de rent teoretiskt var narvarande.

Den kvallen hogg det till i brostet pa mig. Vi var pa vag uppfor en extremt brant sluttning till vara tankta taltplats nar det plotslig hande. Det kandes som jag fatt hall, men pa fel plats i kroppen. En hosta hade forfoljt mig de senaste tva veckorna och jag antog att smartan var nagot som relaterade till det, samt till det faktum att vi ofta befann oss over 5000 meter, att det ibland blev minus 15 grader pa natterna i talten och att vi standigt befann oss under fysik press. Resten av tiden i vildmarken, och ett tag efter, kom ibland en latt smartsam och underlig molande kansla pa hoger sida pa brostkorgen nar det var extra jobbigt -och lika ofta letade jag efter symtom pa lungodem och lunghinneinflamation. Hur som helst fanns det inte mycket att gora dar ute i vildmarken. March or die, som Jean Danjou skulle ha sagt. Idag kanner jag mig bra igen – aven om jag laggt de ursprungliga Mongolietplanerna pa hyllan till forman for t ex Laos och Indonesien. Tva manader av iskalla fysiska umbaranden far racka for denna gang. Varmare fysiska umbaranden kommer dock att komma pa rullande band…

IMG_4178_640x427
Naturen var mycket vacker!

Dagen efter stod vi vid ett metaforiskt vagskal. Vi hade tva val. Vanster och uppfor annu ett 5000 meter hogt igensnoat bergspass eller hoger och darmed folja den allt starkare floden genom en smal gorge i nagra kilometer. Vagen till hoger var saklart mycket kortare. Skulle vi ta den och ha tur skulle vi fa ett helvete. Skulle vi ha otur skulle vi forst fa ett helvete och sen skulle det bli annu varre och till sist skulle vi fa vanda om. Att vi skulle fa vada med isvatten upp till brostet langa perioder medan vi bar utrustningen pa axlarna skulle med stor sannolikhet bli en realitet. Om vattnet blev for djupt eller om vi skulle komma till ett vattenfall skulle vi fa vanda om och da samtidigt ha forlorat dagar pa omvagen. Annu ett bergspass lockade dock inte mig sa jag stack ivag nerfor floden och rekade. Jag klattrade upp pa en bergsvagg och befann mig hogt ovan floden samtidigt som  jag da och da tittade nerfor stupet och det bruna forsande vattnet. Jag gillade inte det jag sag. Vi skulle sakert overleva den vagen, men inte mer an sa. Till sist gav aven jag min rost pa bergspasset, fast det tog emot.
Tanken pa att passet ocksa skulle var oframkomligt ignorerade jag – men trotta tankar om”Point of No Return” kom upp till ytan inne i min reptilhjarna. Enligt vara ryska kartor (snarare sovjetiska – de var fran 70-talet) sa fanns nasta tankbara utvag cirka 10 dagar bort. Jag tankte svarta tankar. Om vi inte kommer ut over detta pass sa laddar jag min ryggsack med campingutrustning och mat och gar ut, tvars over bergskedjan. Punkt slut. Cykeln skulle jag lamna bakom mig. Platsen skulle jag markera pa GPS:en och sen skulle jag med fyllda energidepaer komma tillbaka till sommaren och hamta upp den.

Men jag ska inte halla er pa strackbanken langre – vi kom ut. Men vi fick slass for det. Vi borjade slapa vara cyklar upp for passet. Till en borjan gick det bra men naturligtvis blev det jobbigare och jobbigare for varje timma. 25-stegsprincipen gallde forst, senare 10-stegsvarianten. Men mellan hostattackerna, brostsmartorna, pulserandet fran mina sargade fotter samt argumentationen med min speedade andhamtning njot jag. For tusan! Detta ar det jag sokt! Vilket javla aventyr!  Utsikten ar helt enorm och vi har bestiget berg som ingen tidigare klattrat och vi har varit med om sa manga minnesvarda saker – allt jag behover gora nu ar nu att ta mig over detta helvetespass !”
Med en del energi lyfte jag cykeln ratt upp for att forhindra plogbilseffekten och med tre delar tvingade jag den sen framat. 10 steg. Vanta till andhamtningen blivit normal. Sen lyft, framat, 10 steg, vila. Igen…igen…igen..

Kvallen den 34:e dagen campade vi mitt ute i snon nagra hundra meter fran passets topp. Tyvarr hittade jag ingen platt plats sa taltet lutade och dessutom rakade jag satta upp det pa nagra stenar. Det blev inte mycket somn den natten.
John krossade isen till en liten bäck med en isyxa och vi hade lyxen att fa rinnande vattet. Men det tog bara minuter innan vattnet i flaskorna borjade transformationen till is. Det var kallt -polarkallt. Men innan jag gick in i taltet tvingade jag mig att stanna ute och sla av isen som bildats runt ekrarna och bromsarna.

IMG_4201_640x427
Toppen pa passet. Strax over 5000 meter over havet vill jag minnas… Och troligen de forsta vasterlanningar nagonsin over det.

IMG_4203_640x427
Nerforsbacken pa andra sidan.  Bakom bottnens kroek spelade jag senare schack, inte mot Doden, men val med Moder Natur som motstandare.

Dag 35 kande jag mig stark – det var en bra dag, och jag kastade mig uppfor de sista metrarna till passets topp. Vi gillade det vi sag. Vi sag slutet pa vintern och anade den forsta vardagen nere i dalen. Vi fortsatte framat. Jag forst, John njot en langre stund av bergsvyerna fran passets topp.  I sparen av en familj jakar som passerat nagra timmar tidigare rullade jag nerfor i djup sno – nagon gang tappade jag balansen och ramlade ner pa kna, upp igen, smatt skrattandes for mig sjalv. Val nere for passets huvuddel vantade jag in John samtidigt som jag at ett armékex och lite torkad frukt.
Nar John var ifatt valde vi olika rutter – han over ett minipass, lagt men brant, jag valde en langre stracka runt samma bergsrygg som John skulle ta sig over. Min verklighet blev is. Tunn is over ljudet av vatten. Farligt, otackt – men efter nastan fem veckor i bergen kande jag pa mig att det skulle ga bra. Jag rullade ut cykeln pa isen som hade ett tunt lager sno pa sig, och hoppade sen fran flodkanten till den forsta stenen som bara var en svag svart nyans under det vita. Sen drog jag in cykeln efter mig likt den gamle Santiagos forsok med jattefisken -och nar den val var fangad tog jag ett nytt hopp till nasta svarta nyans som i en febrig variant av schack mellan manniska och natur. Under mig rann osynligt vatten med ett hotfullt gurglande late – bara det tunna vita fanns mellan oss. Ett snedsteg och schackmatt i form av ett ofrivilligt bad i en isvak i nordvastra Kinas outforskade odemark. Nasta drag och bakhjulet for ner genom isen och ekipeget blev snett liggande pa sidan, vilandes pa bakvaskorna. Jag raknade till tre och med en explosion lyfte jag upp cykeln och av bara farten fortsatte jag hoppa fran svart till svart och kom torrskodd till en samling stenblock dar jag vilade en stund. Isen var slut, men en boxningsmatch mot stora stenblock vantade –  ett par tander i det storsta drevets mun slogs sonder i matchen, men det kan man senare fixa med cyklarnas variant av ammoniak – en rundfil.

En stund senare hittade jag John knaprandes pa frukt nerat floden. Han halvlag pa en ruta gront gras. Gras! Nu ar varen har! Vagen, eller sparet, som hade kommit och gatt i nagra dagar holl en riktigt bra standard i kanske 30 meter – vilket kandes bra. (ingen ironi, 30 meter kandes som en lang stracka i dessa forhallanden). En stund senare slog vi lager pa annu en grasflack och vi la ut all var utrustning i solen for att torka. Vi kunde sitta utanfor taltet och ata – vad hander!!? Vi njot av solen och jag tyckte det var underbart att se vanligt gront gras.

IMG_4208_640x427
Underbar campingplats! …och med plastpasar pa mina sargade fotter. Allt for att halla sig torr…

Dag 36 fortsatte vi langs den steniga flodbadden. Vadret var mycket bra och snon forsvann i raketfart for varje meter vi sjonk i hojd. Vi kom ut till en storre dal dar vi kunde leda cyklarna uppe i slanten snarare an nere i floden och snart kunde vi periodvis sitta i sadeln och trampa. Snon fanns nu bara i vissa fickor och pa alla norrsidor saklart. De grona grasomradena hade stora hal efter olika sorters gnagare och hela tiden sag vi dessa sma djur och hur de kilade fram och tillbaka och tog skydd i sina halor och darefter foljde oss misstanktsamt med blicken. I luften flog stora rovfaglar och senare skulle vi aven fa se vilda(?) baktriska kameler.

IMG_4212_640x427
John drar cykeln over ett av de sista partierna sno.

Vi fortsatte over nagra extremt annorlunda kullar, dar vagfossilen nu var en riktig vag och gick precis pa toppen pa kullarna. Upp och ner och vi lekte med kamerorna, och det kandes helt underbart att vara nere fran bergen. John var inte lika saker pa att allt bara var positivt – han havdade att han fatt en slang av L.A.D.S (Low Altitude Depression Syndrome) men verkade vara pa bra humor i all fall.

IMG_4214_640x427
Jag pa vag tillbaka till Tuladalen!

IMG_4216_640x427
John pa vag over ett litet bergspass… Pa andra sidan sag vi en herde pa avstand. Den forsta manniskan pa 11 dygn om jag minns ratt.

IMG_4220_640x427
Toppen pa det sista, mycket enkla, bergspasset. Vagen i mitten pa bilden kallade vi for ”Kinesiska muren”.

IMG_4229_640x427
Nastan nere! Vagen var bra, men jag hade inga bromsar sa jag kunde inte utnyttja den...

IMG_4234_640x427
John goes off road..

IMG_4239_640x427
Extremt rolig cykling mellan de vintriga bergen och sommaren nere i dalen…

Dag 37 nadde vi sjalva Tuladalen och dag 38 var vi tillbaka i civilisationen. Vi borjade trampa mot oasstaden Qiemo nere i Taklamakanoknen, men da fick vi nya problem. Vi sag ett stort vitt vakttorn och vara tankar gick osokt till ett annat vitt vakttornet – det vi smitit forbi den dar natten nastan en manad tidigare.
Den har gangen bestamde vi oss for att cykla ratt fram. Vi hade ju foljt Tulavagen hela tiden…? Vi har val inget att dolja…? (Fast jag hade anda gomt mina ”riktiga” minneskort langt ner i bag med krossade nudlar).

For att gora en lang historia kort: Vi blev arresterade. Efter ett kort forhor blev vi deporterade ut ur omradet av en parkvakt och efter en fem timmar lang transport i en parkvaktsbil blev vi placerade pa ett hotell i Qiemo. Parkvakten tog rummet bredvid och vara cyklar var inlasta over natten. Vi fick reda pa att vi skulle fa boter pa motsvarande 16000 kronor per skalle. Vi forhandlade, bad om ursakt och fick ner boterna till motsvarande 1500 kronor var. Fair enough. (Dagen efter betalade vi dem pa en bank som parkvakten tog med oss till – och vi fick kvitto.)

Vi gick upp till hotellrummet i Qiemo. Vi tittade oss runt. Tva sangar. En teve. Ett badrum med toalett och handfat. Saker vi inte sett eller ens reflekterat over pa langt over en manad. Jag studerade mitt ansikte i spegeln ovan handfatet. Det forsta jag tankte pa var min viktnedgang. Antagligen hade jag tappat tio kilo. Eller kanske till och med tolv. Jag stirrade pa mitt ansikte.  Vem var det egentligen som tittade tillbaka pa mig? Jag kande inte igen honom. Sonderbrand hy. Spruckna lappar. Stort smutsigt skagg pa insjunkna kinder.
Mina fotter varkte och saknade hud pa vissa stallen. Antagligen luktade jag illa ocksa – jag hade inte duschat pa 39 dygn. Jag var tillbaka i civilisationen efter den hardaste tiden i mitt liv.

IMG_4249_640x427
Tillbaka i civilisationen! 39 dagar utan dusch och drygt 10 kilo lattare. Tyvarr ocksa 1500 kr fattigare vilket var ungefar sa mycket pengar jag hade pa mig. Festen jag hade planerat att ha nar jag kom tillbaka till civilisationen uteblev. Men jag unnade mig lite kaffe, choklad, chips, lask och ett par korvar – det sista antagligen for att min kropp skrek efter protein.

En kvall under den sista veckan i vildmarken hade jag ropat over till John som lag och laste i stt talt: ”Jag at precis upp den nast sista chokladkakan!”. Till svar fick jag ett ointresserat grymtande.

Sven Hedin, en av de hardaste och mest taliga aventyrare som nagonsin funnits, tvingades dricka ratt kamelblod for att overleva i detta (stor)omrade.

Den nast sista chokladkakan. Ratt kamelblod. Den nast sista chokladkakan. Ratt kamelblod. Den nast sista chokladkakan…

Na, trots att jag i sarklass har gjort det mest aventyrliga i mitt liv sa ar jag fortfarande en gammal backpacker som en gang borjade cykla. Skillnaden mellan våra och de gamla aventyrarnas (de som inte finns langre – Wilfred Thesiger anses ju vara den siste av de stora) strapatser ar naturligtvis milsvida. Men det kanns som en stor stor ara att i alla fall ha fatt en liten liten glimt in i deras forsvunna varld- en varld som varken Du eller Jag nagonsin kan betrada. For det kravs namligen en tidsmaskin.

Men trots det får Sven Hedins ord aven vara mina nu nar denna skildring från Altun Shan har kommit till sitt slut:

”Listen… do you really think I am so mad as to go back to the wastes in the north, where I already lost half of my caravan? Wherever we may go, I shall never go there!”

Det var allt från denna tur. Jag hoppas att du tyckte om skildringen! Du är välkommen att skriva en kommentar i min gästbok eller donera en måltid eller en natt på budgethotell. För varje krona jag får in – desto mer kan jag resa och i förlängningen skriva nya artiklar! Tryck gärna på knappen och läs mer! Tack!

Donate

/Lars