Cordon del Plata – Argentina 2013

Brittish Airways flight AA6267 mot London lämnade Landvetter sent på kvällen. Nyårsnatten tillbringades i ensamhet på Heathrow. Plan nummer två tog mig över Atlanten. Jag fördrev tiden med ett par filmer. Batman och en dokumentär om George Mallory. Fyra timmar tillbringade jag hos ”Homeland Security” i Miami. –Hur kan du resa så mycket och varför så ofta i Mellanöstern? Tydligen blev de till sist övertygade av mina svar. Sista planet tog mig till till Santiago de Chile. Precis utanför terminalen hoppade jag på en blå stadsbuss. En stund senare hade jag hittat en annan buss som skulle ta mig över Anderna och vidare till Mendoza i Argentina.

Jag tog in på det klassiska Hostal Independencia – genom tiderna tillhåll för ett oändligt antal äventyrscyklister, backpackers och andinister. Jag mötte upp Dennis Svärd. Jag gick till en stormarknad och köpte 25 paket nudlar, havregryn, choklad och kaffe. Jag blev chockad av vädret. Det var mycket varmt. Dagen efter åkte jag upp till bergen i en minibuss tillsammans med Dennis och Annelie Wester. Vi blev avsläppta på cirka 2900 meters höjd vid Vallecitos skidstation. Vi blickade upp i dalgången och såg snöklädda berg. Och enorma fåglar. Kanske kondorer, eller om ni föredrara en mer ödesmättat symbolik, jättelika gamar. Sanningen är inte alltid lätt att tyda.

Vi vandrade uppåt. En stund senare nådde vi ett grönt ängslikt område där mulor betade mellan små bäckar, en splittrad flod som rann ner från de höga snöklädda bergen i väster. Annelie valde att campa tidigt, närmare skidstationen. Hennes taktik var glasklar. Jag och Dennis satte upp våra tält på ängen, en bit högre upp i dalen, vid en av flodens rinnande armar.

CSC_0418
Camp Las Vegas…

DSC_0414
Lasse Åberg på campingsemester? 🙂

DSC_0149
Dennis lagar kvällsmat.

NMS_0130
Nudelpåsen…

NMS_0303
Cordon del Plata…

Platsen var Cordon del Plata, en bikedja till Anderna. Framför oss tornade Vallecitos upp sig som en enorm vit vägg. Bakom oss sykymtade de avlägsna lågländerna i sydost som på nattetid sken upp av ljusen från små samhällen, byar och enstaka ensamma hus. Vid våra sidor tornade berg som Franke, Stepanek och San Bernardo upp sig.

Dagen efter vandrade vi vidare till Piedra Grande – läger två på cirka 3567 meter över havet. Lägret bestod av ett antal markerade tältplatser inuti halvmeterhöga ringar av stenar som gav gott skydd mot de ursinniga vindar som ibland plågar området. Mellan de olika tältplatserna fanns små och stora stenblock som för en vecka eller tusen år sedan rullat nerifrån de branta bergssidorna i söder, från Franke med hennes enormt långa rygg och eventuellt från Lomas Amarillas, de gula kullarna. I norr stöp dalen brant ner i en flodbädd där vi och alla andra hämtade vatten till matlagning och dryck. När vi vaknade morgonen efter var vädret inte det bästa. Moln och dimma drog in och beslöjade hela området och tillsist tillintetgjorde de vår tänkta toppförsök av Stepanek. Istället fortsatte vi mot baslägret Campo Salto. Vädret var uselt och under den sista timmen vandrade vi i stort sett i blindo, utan att se vart vi var på väg. Dock följde vi en väl markerad stig, men den slukades av dimman ett tjugotal meter framför oss. Det började hagla, och iskornen la sig snabbt till rätta i veck på ryggsäcken och på våra kläder, och började snabbt smällta. Den sista biten upp till Campo Salto var rejält brant och vi började båda bli ganska trötta.

Baslägret Campo Salto ligger på cirka 4282 meters höjd och har en helt annorlunda inramning än de camps på lägre höjd. Kallare, kargare, klippor och snö istället för grus och gräs. På morgonen var den lilla floden som rinner vid baslägrets västra ände i stort sett frusen. Utsikten är enorm på klara dagar, men sikten kan även vara närapå noll då området är känt för sina väderomslag och dimma och moln hör definitivt vardagen till.

CSC_0497
Campo Salto..

DSC_0233
Matlagning i Campo Salto…

DSC_0240
Ännu en vy över Campo Salto…

Vi slog upp våra tält och sov snart djupt. Efter en grötfrukost gav vi oss iväg mot det sista lägret längs rutten – Camp Hoyada på cirka 4658 meters höjd. Vädret var strålande och denna resan hittills bästa vyer var ett faktum. Vallecitos östvägg var mer imponerande än någonsin och för den tekniske klippklättraren med smak för äventyr så måste den vara rent magnetisk. Vissa partier var bruna av småsten, andra var en aning mer röda och bestod av rent berg. En enorm glaciär, på sina håll full av sprickor, dominerade en stor del av väggen. Vart jag vilade mina ögon under fikapauserna var givet. Det var mycket vackert.

När vi anlände till Camp Hoyada var jag trött. Det var mycket varmt när solen stod som högst och innan jag slog upp tältet så lade jag mig på marken för att vila en stund. Jag lyckades till och med somna. När jag vaknade till satte jag upp tältet och resten av dagen låg jag med benen ute och överkroppen inne och halvsov. Huvudvärk hade dykt upp och detta var de första symptomen på höjdsjuka. Huvudvärken var inte illa – men den fanns där och fick inte ignoreras. Särskillt inte då jag har en bakgrund som visar att jag kan vara känslig mot hög höjd, eller snarare att jag måste stiga långsamt under klättringar. I Bolivia 2007 var jag helt knockad på 5200 meters höjd på Huayna Potosi utanför La Paz – men den gången var det i kombination med vanlig feber, så det var kanske inte så konstigt ändå. I Kina 2010 hade jag huvudvärk runt 4400 m, men den försvann efter en natts vila och kom inte tillbaka, inte ens när jag befann mig på strax under 6000 meter.

DSC_0246
Dennis på vägen till Camp Hoyada…

Dagen efter var det egentligen meningen att vi skulle klättra den högsta toppen i området – Cerro Plata på 5930 meter, men istället gjorde vi en lägre topp i acclimatiseringssyfte: Lomas Amarillas.

DSC_0272
Vy någonstans i området…

Vi började gå mot den enorma sadeln som leder upp till både Cerro Plata och Vallecitos topp, men väl uppe gick vi åt motsat håll. Den exakta rutten visste vi inte men ansåg att det skulle lösa sig på vägen. Och det gjorde det. Även om det blev betydligt jobbigare än vi trott. Den egentliga rutten gick direkt från Camp Hoyada, men vi hade alltså gjort en omväg via Vallecitos sadel. När vi hade insett vårat misstag tvingades vi travestera över långa passager av mjukt grus i branta sluttningar, vilket var mycket jobbigt. När vi befann oss över våra tält fortsatte forceringen – nu i mer givande lodrätt riktning istället för det betydligt mer frustrerande vågrätta klättrandet. Efteråt kallade vi skämtsamt den krävande omvägen för ”the Swedish route” – då man brukar uppkalla nya rutter efter klättrarens hemland. De olika ”polska rutterna” på Aconcagua är ett passande exempel.

DSC_0285
Dennis i slutminuten av ”The Swedish Route”… Är nu ovan våra tält (som ni ser på bilden) efter en lång och krävande omväg.

Väl uppe på bergsryggen var jag extremt trött, som vanligt hade jag inte skött träningen på hemmaplan. Mösseberg i all ära, men… Dock fick synen av ryggpartiet mig att piggna till. Det kan helt enkelt ha varit någon form av överlevnadsstrategi, kanske utsöndrades adrenalin som fick mig komma upp till ytan, fight och flight. Kanske var det bara miljöomytet som fick mig att kvickna till. Scramblingen hade övergått till något annat. Under några ställen på vägen till toppen konfronterades vi med semiteknisk klippklättring och på något enstaka ställe fick jag leta reda på drygt centimeterbreda sprickor i klippan där jag kunde få in mina fingertoppar för att på så sätt kunna hålla balansen och fixera överkroppen tätt mot bergsväggen. För fötterna fanns det en hylla att stå på, kanske ett par decimeter bred. Det handlade bara om ett eller två steg, men var ändå både fantastiskt och nervöst. Ett par meter nedanför mig fanns en röd, starkt lutande klippa som brant kanade utför i kanske fyra meter och sen fanns ingenting på gud vet hur lång tid.

Toppen var liten och vi tog det försiktigt och nästan kröp fram till det lilla kors som någon burit upp för att visa Lomas Amarillos allra högsta punkt. Vi tog några bilder och Dennis GPS visade att höjden var 5140 meter över havet. Vi stannade en stund och sen tog vi oss tillbaka ner, betydligt snabbare än vad klättringen upp tagit.

DSC_0300
Jag tror jag tog detta kortet från toppen, men är inte helt säker…

Väl nere kollapsade jag i mitt tält, fysiskt trött och med huvudvärk. Jag bestämde mig att jag skulle gå ner dagen efter om värken inte gick över. Vilket den inte gjorde. Så istället för att följa med Dennis mot Cerro Platas topp gick jag ner till Piedra Grande med lärdomen om att måste skynda långsamt i framtiden. Nyckeln till acclimatisering är långsam stigning. Det var något som Annelie Wester verkligen har förstått. Jag träffade henne i hennes personliga lilla tältläger mellan Campo Salto och Piedra Grande och stannade och pratade en stund. Annelie har snabbt blivit något av en profil i äventyrssverige med teveframträden och pris som ”årets äventyrare”. Själv har jag främst kommit i kontakt med henne genom hennes artiklar på utsidan.se, men önskar henne verkligen lycka till till allt hon tar sig an i framtiden.

DSC_0324
Annelie Wester utanför sitt tält…

Det mest komiska under dagen måste dock ha inträffat en timme innan jag såg Annelies orangea tält i stigkanten. Strax efter Campo Salto så blev stigen smal, med en brant sluttning vid sidan. Jag såg att en person var på väg mot mig så jag stannade tjugo meter bort för att låta den ensamme klättraren passera. Men han stannade och verkade titta på mig. En sekund senare utbrast han: Lars! Jag tittade överaskat upp och såg att den ensamme klättraren var Tim Bogdanov. Förra gången jag såg honom satt vi hemma hos en gemensam vän i Borås och drack öl. Jag visste ju att han befann sig någonstans i bergen mellan Santiago och Mendoza, men ändå blev jag otroligt överaskad av att träffa på honom där på stigen. Vi snackade en stund, innan vi fortsatte åt varsitt håll. Han hade en topp att nå och jag hade ett läger att slappa i.

Jag vilade, läste en bok och lyssnade på musik under en eftermiddag och en förmiddag innan Dennis kom tillbaka efter ett lyckat toppförsök. Energin hade inte tagit slut för han ville omedelbart klättra Adolfo Calle. Min huvudvärk var spårlöst borta och vi gav oss av tidig eftermiddag. Vi korsade floden där vi hämtade vatten och började gå uppför en brant sluttning. Ibland var gruset så mjukt att man bokstavligen fick ta två eller tre steg där det under normala fall hade räckt med ett enda. Jag lade mycket tyngd på mina vandringstavar för att underlätta för mina allt tröttare ben.

Efter en stund kom vi upp till en bred dal. Till höger låg Stepanek och till vänster Adolfo Calle. Vi tog vänster. Efter ytterligare en stunds scrambling kom vi till en sorts topppyramid av solid klippa och bara en halv minut senare hade vi klättrat upp och befann oss på den cirka 4242 meter höga toppen. Moln drog in och bilderna blev inte det bästa, men visst, det var ändå underbart att stå där.

DSC_0334
Den sista biten upp på Adolfo Calle…

DSC_0352
Toppen!

DSC_0359
Adolfo Calle från campen…

Vi kom tillbaka mellan klockan sju och åtta på kvällen – fler länder än Sverige har långa ljusa sommarkvällar. En stund efter det att vi kommit tillbaka till Piedra Grande kom Tim tillbaka från toppen av Cerro Plata. Han var en aning trött men verkade vara i mycket bra form. De senaste veckorna hade han även bestigit två berg i Chile och nu var den stora planen att fortsätta mot Aconcagua -det högsta berget på västra halvklotet. Undertecknad hade faktiskt halvt som halvt lovat att följa med och klättra. Men jag känner mig allt för väl och vet att min form första månaden på varje ny resa inte är som den ska… Jag drog mig ur med motivationen att jag inte vill betala för ett berg jag är ganska säker på att inte klara av för tillfället. Men vänta bara – ge mig några månader i cykelsadeln. Men då, å andra sidan, är jag för länge sedan borta från området. Vi ignorerade det tilltagande regnet och stod länge och pratade utanför mitt gröna tält. Dennis njöt av att Tim burit med sig både kex och majonäs upp till lägret. Dessutom hade han tagit med sig en flaska Fernet – den alkoholhaltiga kryddstarka argentinska nationaldrycken. Majonäs och fernet. Bra kille den där Tim. Dagen därpå fortsatte ungefär likadant. Kaffe och mer kaffe och långa samtal som berörde det mesta från cykling i Etiopien till statyer i Turkmenistan. Men denna gång var det utanför Tims tält. Dessutom provade vi att bouldra på det största stenblocket som även utgör campingens centrum. Det var något som jag gärna skulle syssla med under mer seriösa former under mina vistelser hemma i Sverige.

DSC_0361
Tim

DSC_0369
Trekkare på väg ner till skidstationen..

Planen var att jag och Dennis skulle vidare till en annan dal och klättra ett par toppar. Dalen, trodde vi, låg i anslutning till Vallecitos skidstation så vi vandrade ner alla tre. Tim skulle ju vidare till Mendoza och senare Aconcagua. Vi passade på att dricka ett par öl och beställa pizza i skidstationens resturang (äventyrare, yeah!) innan vi tog farväl av Tim. Sen upptäckte vi att vi inte alls behövt gå ner till skidstationen – vi skulle ha stannat i Camp Las Vegas. Å andra sidan var pizzan värt de extra kilometrarna (äventyrare, yeah!). Vi fick helt enkelt vandra tillbaka samma väg.

Vi var ovanligt snabba med morgonbestyren och kom iväg mot San Bernardo redan vid 09:00 dagen efter. De första timmarna påminde mycket om klättringen av Adolfo Calle. Först över en liten rygg och sen ner och korsa floden, som här hade en stålblå färg jag nog aldrig sett förut. Efter floden började den vanliga scramblingen upp i det mjuka gruset. Ibland tog man ett steg och utlöste ett mindre stenfall med småstenar som kunde rulla tiotals meter nerför slänten. Vid vissa tillfällen fick vi hålla större avstånd och turas om att vandra uppåt – för att inte riskera att den första personen skulle orsaka stenfall som personen bakom kunde bli skadad av.

DSC_0448
På väg mot San Bernardo…

Vi kom upp på en rygg och fortsatte vandringen. Nu var det mer stenblock än småstenar som vi fick klätta över. Stigar gick kors och tvärs över berget och det var lite knepigt att veta vilken man skulle följa. Till sist insåg vi att det var bättre att strunta i stigarna och istället klättra rakt mot toppen. Dessvärre insåg vi snart att det var en falsk topp vi hade siktat in oss på. Den riktiga fanns en bit bort, till en början skymd av den falska toppen. Vi fortsatte och nådde snart topppyramiden och efter någon minuts lätt klippklättring stod vi toppen! Vi njöt och skrattade, men under tiden drog moln in och förstörde vyerna och när jag tog tag i GPS fick jag en stöt från den. Hela atmosfären började förändras och den kändes elektrisk. Vi insåg att det var bäst att börja nervandringen innan vädret blev dåligt på allvar. Vi hann inte många meter innan dimman eller molnen la sig som ett lapptäcke över oss. Plötsligt var sikten inte mer än tio meter. Stenarna vid våra fötter hade våta fläckar av stora tunga regndroppar. Regnet övergick snabbt till hagel och snart var vecken på våra ryggsäckar och kläder vita av halvsmälta iskulor. De första knallarna ekade mellan bergen och snart klövs himlen av blixtar. Vi försökte ta oss ner så snabbt som möjligt, men gick fel. Vi hamnade djupt nere i en ravin, som till sist ändrade skepnad till ett stup. Vi klättrade försiktigt fram till kanten och insåg att vi troligen skulle kunna ta oss ner, men samtidigt förstod vi att vi befann oss för långt västerut på berget och att vi nog gjorde bäst i att klättra upp ur ravinen och ta en mer sydlig rutt ner. Under tiden hade åskovädret blivit än värre och vi tyckte det var en bra idé att vänta med att klättra upp för att hitta den rätta vägen ner så istället tryckte vi oss mot bergsväggen och försökte undvika haglet och eventuella blixtar så mycket som möjligt. Vi stod där en stund. Plötsligt kom en knytnässtor sten farande nerför slänten och landade någon meter bort. Kunde de djävulskt höga åskknallarna få stenar att skaka loss från berget? Vi tryckte oss än hårdare mot väggen och hoppades att inte fler stenar skulle falla över oss.

Till sist försvann dimman och vi kunde lättare lokalisera oss. Vi klättrade upp ur ravinen som de sista metrarna bara var någon meter bred och lutade nästan lodrätt. En decimeterbred fåra av regnvatten klöv den mitt itu och spred en känsla av att vi klättrade uppför ett litet vattenfall.

Vädret klarnade upp allt mer och snart såg vi korset på San Bernardo – vi hade verkligen inte lyckats ta oss långt! Men nu när sikten blev bättre var vi mycket snabbare. Enstaka blixtar klöv fortfarande himlen, men det värsta var helt klart bakom oss. Resten av nervandringen gick snabbt och smärtfri.

Dagen efter bestämde jag mig för att lifta tillbaka till Mendoza. Dennis som bara är i Argentina under några veckor ville bränna allt krut på bergen och stannade kvar ett par dagar till. Jag fick lift från skidstationen i Vallecitos med några tältgrannar från Las Vegas-campen. De var en härlig trio bestående av två brasillianare och en norska som numera bodde i Brasilien. Alla tre var hängivna klippklättrare, kanske lite för hängivna eftersom de helt sonika beslöt sig att stanna och klättra ett par höga röda klippväggar på stranden till Rio Mendoza. Det var kokhett och jag hade bara mina stora bergskängor på mig och ville in till stan så snabbt som möjligt. Jag löste det genom att börja vandra in mot staden och sätta tummen i vädret varje gång ett fordon passerade.

DSC_0500Klippklättrare…

DSC_0508
Klippklättrare tittar tillbaka mot Cordon del Plata…

Det tog ovanligt lång tid innan jag fick lift, kanske hade jag gått i en timme längs vägen. Jag blev glad när en kontorsnisse från Mendoza stannade och gav mig lift. Han hade varit och paddlat med sina arbetskamrater och var livrädd eftersom klockan var fyra och han hade lovat sin fru att vara hemma klockan ett. Vi körde genom oändliga landskap av vinrankor innan han släppte av mig vid en busshållplats i södra Mendozas utkanter. Han sa att han gärna kört in mig till de centrala delarna – men hans fru var nog så hemkt arg. Istället hoppade jag på en lokalbuss och försökte förstå hur man bar sig åt för att betala och undrade hur mycket det kostade. Till sist kom en liten grabb i nedre tonåren fram och betalade åt mig genom att trycka ett plastkort mot en av maskinerna. En vitt papper printades snabbt ut och han gav den till mig innan jag ens hann tacka. En halvtimme senare steg jag av bussen i närheten av Plaza Independencia. Jag var tillbaka i Mendoza och tyckte det var hög tid att damma av min cykel.

Kommentarer är kul! Och som ni vet går det mycket bra att skänka droppar av lyx genom microsponsring:

Donate

Hörs snart!

/Lars