Africa Reloaded

För inte så länge sen så vaknade jag i mitt tält nära Kaspiska havets västra strand och kände både vemod och något som kanske var hemlängtan. Jag hade cyklat nonstop i nästan ett och ett halvt år. Jag hade trampat tvärs genom Afrika. Bitvis genom Sydamerika. Jag hade blivit stenad i Etiopien och praktiskt taget krockat med en giraff i Zimbabwe. Jag hade cyklat förbi solbadande kajmaner i Paraguay och blivit arresterad i Jemen samt avslutat det hela med att cykla genom södra Kaukasus i 25 minusgrader. Jag var mätt på vägdamm och kände att det var dags att vara hemma i Sverige ett tag. Jag packade ihop tältet för sista gången och tog mig in till Azerbajdzjans huvudstad Baku och flög hem.

Jag slog mig ner i en småstad strax norr om Stockholm och fick ett nytt jobb där chefen skickade mig till skolbänken över vintern för att jag skulle få den rätta behörigheten. När kursen var slut så gick jag in till honom och berättade att jag skulle sluta. – Jag ska ut och cykla, berättade jag. Chefen skakade på huvudet och suckade djupt. Först hade jag tänkt cykla från Mexiko till Alaska. Men det var vid närmare eftertanke för lätt. Jag önskade större utmaningar. Då kom jag på idén att cykla den mytomspunna ”Road of Bones” i Sibirien. Men efter en tids planering övergav jag idén på grund av rysk byråkrati i kvadrat. Nästa idé var att cykla runt Himalaya. Då fick jag ett mail av Janne Corax.

Tibet är mer stängt för cyklister än på många år. Till 99 % omöjligt. Mobila checkpoints och mer krut i de gamla vanliga fasta. Soldater med hundar och stora strålkastare på strategiska ställen som broar och serpentinvägar. Dryga böter, deportering och eventuell cykelkonfiskering om man skulle åka fast under ett försök att smita in”.

Nästa plan var att cykla ifrån Kaspiska havet till Stilla havet via Centralasien. Två dagar innan avfärd hade ännu inte mitt pass med tillhörande iranskt visum dykt upp som lovat. Så tack vare denna osannolika uppvisning i inkompetens av iranska ambassaden på Lidingö ändrades mina planer en sista gång. Jag cyklar ner till Västafrika, tänkte jag uppgivet. Kanske är det dags att se Timbuktu?

Namnet hade lockat mig i många år. Denna en gång förbjudna stad, belägen djupt inne i Saharas öken och som än idag är synonymt med äventyr, strapatser och faror. Det var alltså Timbuktu jag hade i siktet den dag i april då jag lämnade Riga i Lettland bakom mig. Det skulle ta mig nästan ett helt år innan jag till sist rullade in i den mytomspunna sandstaden. Då var jag märkt av vägen, sönderbränd av solen och tio kilo lättare.

A Road to Heaven

Forst tankte jag krypa ihop i ett horn och fa nagra timmars somn, men nar jag val hade satt ihop cykeln sa var jag sa rastlos sa att jag stack ivag i mot stadens centrum. Dock sa angrade jag mig nar jag insag att jag skulle fa borja leta boende nar klockan narmade sig midnatt, sa istallet stannade jag vid en statoilmack och kopte lite mat och letade sen reda pa en skogsdunge ungefar halvvags mellan flygplatsen och Rigas centrum dar jag slog upp taltet for natten.

Jag stannade i Riga i ytterligare tva natter och hann under tiden bade bli hanford och sedermera ocksa uttrakad av staden. Pa formiddagen den 13 april sa borjade jag darfor att cykla osterut langs med Daugavafloden. Himlen var klarbla och det var varmt och skont. Dock sa hann jag inte mer an 4 mil innan jag fick punktering. Under min forra tur sa hade jag cyklat mellan tyska Kiel och Nildalen i Egypten innan jag fick den forsta… Men nar jag plockat av dacket sa insag jag att jag glomt att satta pa falgband och att detta var orsaken till punkteringen. Jag bytte slang och cyklade en mil till innan jag slog upp taltet och satte sen pa temporara falgband gjorda av silvertejp.

lars-002
Avfärd från Riga i april 2009!

Efter den sista roriga veckan da jag bytte slutmal ifran Beijing till Accra, sa har kanslan over att jag valde ratt vaxt sig allt starkare for varje dag. Jag vill till Centralasien – absolut, men jag ar inte beredd att odsla tid pa rysk byrakrati just nu. Kanslan av att jag valde ratt vaxte sig sen annu starkare nar jag kollade mina mail pa ett socialkontor i byn Pandelys och sag att jag fatt mail ifran Alessio. Vi cyklade genom Sudan tillsammans vintern 2006 – 2007, men vi har inte haft nagon kontakt det senaste aret. Men sa bara dagar efter det att jag bestamt mig for att atervanda till Afrika sa mailar han och fragar om jag har nagon koll pa olika rutter mellan Dar es Salaam och Maputo. Vilket jag tyvarr inte har. Han berattade vidare att han har tillbringat den sista tiden i Libyen och studerat gnagare – som den zoolog han ar. Jag satt pa socialkontoret och skrattade for mig sjalv. Alessio och hans gnagare. Det var det enda han pratade om i Sudan. Ville jag att han skulle vara tyst ett tag sa berattade jag for honom att jag anvander ketchup pa pastan hemma i Sverige – och detta fick honom att bli tyst och tjurig for ett tag, som den italienska matfanatiker han ocksa var, och jag fick tillfalligt vila oronen fran otaliga latinska gnagarnamn.

Den natten da jag campade i en skog cirka 6 mil norr om Vilnius sa horde jag knakande steg utanfor taltet. De lat ganska hogt sa jag funderade pa om nagra av traktens barn kanske hade upptackt mitt talt och nu smog pa mig. Jag gick ut och gick en runda i skogen i skenet av pannlampan och horde snart knakandet ca 10 meter framfor mig. Jag gick dit, men sag inget och ljudet tystnade snabbt nar jag narmade mig. Jag slackte lampan och stod still i nagra minuter men det forblev tyst, sa jag gick tillbaka till taltet. Efter en stund sa borjar knakandet igen och aterigen sa tog jag lampan och gick ut. Efter att ha gatt en langre runda och letat sa stod jag vid oppningen av en stor hala som gick djupt ner i marken bredvid en rotvalta. Ett gravlingsgryt. Jag gick tillbaka och krop ner i sovsacken och snart horde jag de knakande stegen igen – men nu lag jag kvar och njot over att ha naturen sa nara.

lars-005
Frid…

Strax soder om Vilnius: En motorcykel narmar sig. En av BMW:s storre offroad modeller. Expeditionsutrustad. Det tog mig inte ens en sekund att se att personen var pa vag hem ifran en mycket lang resa. Han lattade pa gasen. Jag slutade trampa.Vi vinkade. For en sekund: nagon form av samhorighet. Han vet. Jag vet. Han: Pa vag hem till ett forsok att leva ett ”normalt” liv. Jag: Pa vag bort – dar endast fantasin begransar regin. Dar hela varlden ligger oppen. Dar jag kan ta jobb pa en fransk vingard eller dar jag kan paddla nerfor Kongofloden i en urgropt tradstam. Men tillsvidare sa nojer jag mig dock med att cykla vidare soderut…

Efter att ha cyklat genom Dzukija nationalpark sa kom jag tillslut till den stora lilla byn Grutas. Under Sovjets storhetstid sa fanns det cirka 2 miljoner statyer av Stalin och Lenin i landet. Vad hande med dem efter det enorma rikets fall? Tja, nagra av dem finns iaf i Grutas. Jag betalade intrade till parken och borjade ga runt i omradet. Skulle jag bli tvingad att beskriva parken med ett enda ord sa skulle jag valja: surrealistisk: Marx och Kapsukas star har granne med granar och Lenin och Stalins anletsdrag ar huggna i sten. En bit bort: tivoliattraktioner i gralla farger for barn med sockervadd i ansiktet inramade av brun rostig taggtrad och slitna grona vakttorn vars spruckna hogtalare spyr ut rysk militarmusik som lagger sig som ett lock over den redan kokande kitteln, och darborta: En gigantisk men tam kamel som halsar genom att trycka sin enorma mule mot de nervost skrattande besokarnas ansikten, och vander jag pa huvudet sa moter min blick en zebras, och bortanfor statyerna av de doda fortryckarna, och bortanfor tivolit och kamelen och zebran, sa star godstaget som transporterade 360000 litauer till evigt straffarbete i Jakutskregionen i Sibirien. Surrealistiskt – indeed.

Nagra av statyerna i parken ar skapade av Konstantinas Bogdanas ifran Vilnius. Efter Sovjetunionens fall, da han, gissar jag, fick en aning mer frislappta tyglar att skapa vad han egentligen ville, sa skulpturerade han en staty av Frank Zappa i brons som idag finns i centrala Vilnius. Fran Stalin i sten till Zappa i brons. Vilket makalost karriarsteg!

Efter Grutas sa borjade jag trampa mot Polen. Dagen efter sa kom jag dit efter att ha cyklat pa skogsvagar av grus som ibland inte var mycket storre an stigar. Jag kom till en glanta med ett litet monument som berattade att jag nu lamnade Litauen bakom mig och att Polen bredde ut sig framfor mig. Det ar sa har det ska se ut. Oppna granser. Sa har borde, och kommer, hoppas jag, hela varlden att se ut sa smaningom. Sa som den en gang ocksa gjorde.

Efter ett tag sa insag jag att jag var vilse. Nar jag kom till en liten men asfalterad vag sa forsokte jag darfor att stoppa en vit bil som narmade sig, for att fraga efter vagen. Jag antar att personen bakom ratten i alla fall levde, men han stannade inte och han gav inte ens min undrande blick ett bemotande. Jag borjade smaskratta. Varlden har sa manga ansikten. Hade jag vinkat ner en bil i t ex Mellanostern sa hade foljade kunnat utspela sig: 1) Bilen hade stannat. 2) Personen hade inte kunnat svara pa min fraga, men trots detta sa hade han sagt att det ar for langt for att cykla, men att jag kan fa lift av honom. (Trots att han inte vet vart jag ska…) 3) Han hade skakat pa huvudet, smackat med tungan och sett bekymrad ut nar jag svarar att jag hellre cyklar. 4) Han ger mig sin lunch alternativt en pase frukt och kor sen ivag med en rivstart och ar samtidigt nara att krocka med en tutande lastbil.

Men nu ar jag i det sa manga ganger skitnodiga Europa. Istallet sa provar jag en val beprovad metod: Jag cyklar sa att jag har motvind. Det brukar innebara att man ar pa ratt vag… och efter nagra kilometer sa kommer jag till en by dar jag inser att jag inte langre ar vilse.

Nagra dagar senare sa kom jag till staden Bialystok dar jag stannade en natt pa hotell och duschade veckans dusch och drack veckans ol pa en uteservering pa stadens torg.

Senare: Jag ligger inne i taltet med en karta uppslagen och planerade de kommande dagarnas rutt nar mitt pekfinger med ett ryck plotsligt stannar vid ett ortsnamn: Sobibor. Tva dagar senare sa var jag dar.

Sobibor var en avlivningscentral i samma helvetiska stuk som Treblinka och Auschwitz, belaget i det avlagsa horn dar Polen, Vitryssland och Ukraina mots. Jag stannade ett par timmar i omradet och gick bland annat den 100 meter langa ”Road to Heaven” – strackan mellan camp 2 och camp 3 – gaskammaren. Mellan maj 1942 och oktober 1943 sa vandrade 250 000 manniskor samma vag. Ingen av dem atervande. Nar jag vandrade strackan i april 2009 sa var gangen kantat av granar och minnesstenar. 1943 sa var den kantad av brun taggtrad.

 00008_0
Gammal avlivningscentral… R.I.P

Den 14:e oktober 1943 sa lyckades tva fangar – Leon Feldhender och Alexander ”Sasha” Pechersky tillsammans doda 11 SS-officerare och tack vare den heroiska insatsen sa lyckades mer an 300 fangar att fly fran Sobibor. Langt senare, 1978, sa arresterades kommendanten for lagret, Gustaf Wagner, i Brasilien och identifierades av den fore detta fangen och rymlingen Stanislaw Szmajzner med orden: ”Hallo Gust!”

Nagra timmar efter det omskakande besoket pa Sobibor sa tog jag mig ner till floden Bug dar jag hade tankt att campa. Pa andra sidan den 20 meter breda floden sa lag Ukraina och jag funderade pa om jag skulle simma over – bara som en kul grej. Jag rorde mig langs med floden for att hitta den perfekta taltplatsen nar jag hor hur en MC narmar sig. Jag staller mig bakom en gran och viskar ”fuck” for mig sjalv nar jag ser att ar tva kamoflagekladda granspoliser. Jag kande mig nastan lika patetisk som jag maste ha sett ut nar de hittade mig bakom granen och jag hoppar fram med ett oskyldigt leende och sager: Do you speak english? Efter en kvart, nar de skrivit upp allt viktigt ifran mitt pass och pratat fram och tillbaka med en kollega i deras variant av en RAKEL-radio sa sa de at mig att fortsatta till en narliggande by dar det skulle finnas ett hotell. Jag cyklade dit men sag inget hotell, sa jag fortsatte en mil till och slog upp taltet i en skogsdunge istallet.

Raknar man bort aret da jag var hemma i Sverige och slosade bort livet, sa var detta tredje gangen pa kort tid da poliser eller miltarer blivit inblandade i mitt campande. Forst i Jemen dar militaren hittade mig under en buske i oknen och bokstavligen eskorterade mig in pa ett hotellrum, samt den gangen polisen kom pa morgonen i Georgien och sa att jag inte fick vandra i bergen ”eftersom Tjetjenien ligger dar”. Polisen i Georgien var bast – de kom ju inte forran pa morgonen…

Dagen efter att polisen kom och sa hej sa cyklade jag over gransen till Ukraina och plojde asfalt hela dagen forutom under 15 kilometer da jag istallet plojde sand. Pa kvallen sa hittade jag en fin skog att sova i cirka 6 mil norr om L’viv.

lars-007
Ukraina!

Efter att ha stannat i L’viv i tre dagar och tre natter sa fortsatte jag min cykeltur till Ghana. Jag markte att det var aningen mer svarcyklat har i Ukraina an i de lander som jag passerat tidigare under resan pa grund av en relativt hog niva av franvarande vagskyltar. De fa som fanns var samtidigt skrivna pa det kyrilliska alfabetet… Jag loste det dock smidigt genom att stanna och radfraga invanarna i de sma byar som jag passerade under min nagot zickzackmonstriga vag soderut. Jag passerade den nagot storre staden Ivano-Frankivsk och efter just den staden sa borjade allt langre backar dyka upp och snart skymtade aven enstaka vitkladda berg i horisonten – Karpaterna. Vagen gick oftast langs med olika floder i grona dalgangar, och bara nagon enstaka gang sa fick jag trampa over regelratta bergspass.

lars-006_0
Karpaterna…

Val over gransen till Rumanien sa stannade jag i den gamla smugglarstaden Sighetu Marmatiei. Ett par dagar senare sa kom Devrim till samma hostel. Jag och Dev hade lart kanna varandra i Peru ett par ar tidigare da vi pa grund av ren och skar snalhet vandrade tre mil langs ett jarnvagsspar istallet for att kopa biljetter. Val i Sighet sa kopte Dev en begagnad cykel for cirka 200 kronor och spande fast sin ryggsack pa pakethallaren, och tillsammans borjade vi sen cykla mot bergen i sydost.

Nagra dagar senare: Vi hade slagit upp vara talt vid vagkanten bakom nagra val tackande buskar och jag lag pa rygg inne i taltet med handerna knappta bakom huvudet och lyssnade pa ”Livstid” av Dean Koontz pa min iPod. Precis nar berattarrosten presenterade bokens tredje del med orden ”valkommen till varlden Annie Tock” sa horde jag hur ett gevar avfyrades nagon kilometer nerfor vagen. Strax efter sa korde en bil forbi pa andra sidan buskaget. Nagra minuter senare hor jag hur annu ett skott avfyras, denna gang uppifran backkronet. ”Fan, vad de jagar” tankte jag. Nagra minuter av tystnad gick och jag atergick till de galna clownerna i berattelsen i min iPod. Men nagra minuter senare sa hor jag hur bilen ar pa vag tillbaka mot oss och naturligtvis sa stannar den precis bakom buskarna, bara cirka 10 meter ifran oss. Jag trycker aterigen pa paus. Jag hor hur bilens dorrar oppnas och skrattande roster strommar mot mig, och sen: En jattes piska klyver luften ovanfor taltet och orsakar en small som for en kort stund far mig att levitera inne i taltet. Pa ren svenska: Jag hoppade hogt nar skottet avfyrades. Ekot av knallen rullade runt i dalarna i en evighet. Jassa, ar det sa har det kanns att bli beskjuten, tankte jag nu. Jag fortfarande inte vad som egentligen hände den kvallen. Bilen akte minuten efter ivag och vi horde den inte igen. Jag sa till Dev att det antagligen bara var ”drunk teenagers with a gun”. Utan att tanka pa att den kombinationen hor till den mest explosiva i varlden…

lars-010_0Transsylvanien…

Jag och Dev rullade vidare langs daliga men vackra grusvagar. Karpaternas hoga, vilda toppar blev till Transsylvaniens mjukare gröna kullar. Vi cyklade genom stader som Targu Lupus, Gherla och Targu Mures innan vi nadde fram till Sigishoara – staden dar Vlad Tepes en gang fotts (snubben som genom diverse vasterlandska forfattare och regissorer blandats ihop med traktens manghundraariga legender om vampyrer och darigenom forvandlats till Dracula himself. Och nej, Bram Stoker satte inte ens en fot i Rumanien).

lars-001_1
Dev!

Devs visum skulle ga ut nagra dagar senare, sa hon satte sig pa taget hem till Istanbul. Hennes cykel byttes ut mot ett par overnattningar pa ett hostel for mig. Hostelet sokte nagon som ville jobba nagra timmar varje natt och erbjod mig logi & frukost for detta. Jag tackade ja. Sen angrade jag mig och tackade nej. Jag ville upp i bergen med cykeln istallet…

The Gates of Iron

Nar jag ensam lamnade Sighisoara bakom mig sa tog jag sikte pa Sibiu. Nagra timmar senare, nar jag tagit mig till stadens utkanter, sa ser jag hur Lockie Prouse star i vagkanten med sin cykel och vinkar at mig. Ja, det ar klart – da visste jag ju inte att Lockie var Lockie, det fick jag reda pa minuten senare nar vi stod i vagkanten och utbytte information med varandra. Lockie, som var ifran Perth i Australien, hade cyklat en hel del. Bland annat i Vastafrika… Kort sammanfattning av vad han sa: ”Westafrica is harder then the east, and not as beautiful. My favoritecountries was Namibia, Cameroon and Morrocco, but Guinea was a nightmare – the millitary hold a fucking gun to my head…”
Lockie ar i detta nu pa vag till Sverige och Norge pa sin cykel. Sa ser ni en ganska lang australiensare i 35-ars aldern med dreads cyklandes i Sverige – snalla bjud in honom pa ett mal mat eller for en overnattning och halsa ifran mig!

En stund senare sa cyklade vi vidare mot nya upplevelser som nagongang i framtiden kommer att utgora en liten del av berattelsen om vara respektive liv. For min del handlade min omedelbara framtid om att ta mig in till stadens centrum. Sibiu visade sig vara en otrolig vacker stad. Pa kvallen gick jag langa promenader eller satt pa en parkbank och spanade ut over ett av de storsta torg  som jag sett. Dagen efter blev den hardaste dagen i sadeln pa europeisk mark nagonsin. Detta pa grund av att vissa omstandigheter och nycker helt slumpvis sammanfoll med varandra. Kanske hade ocksa Mr Murphy ett finger med i spelet. Mr Murphy – herren som fatt en egen lag uppkallad efter sig. Ibland tycker jag mig se honom. Ofta nar jag ar sa utmattad att jag inte kan tanka riktigt klart. Under dessa tillfallen har jag anat honom sittandes i vagkanten med ryggen mot en tradstamm. Jag kan aldrig riktigt se hur han ar kladd – forutom att han alltid har en lila plommonstopp pa sig. Och att han alltid skrattar. Trots detta tycker jag om fanskapet. Nagon sorts hat-karlek, kanske. Jaja, vilka var nu dessa sammfallande faktorer som gjorde dagen jobbig? 1) Passet, som inte fanns pa min karta, var ca 1800 meter hogt. Kanske det hogsta jag cyklat i Europa. 2) Vagen var absolut den samsta jag sett i Europa 3) Det regnade katter och hundar, bildligt sett, i en sadan mangd sa att det kandes som om jag ledde cykeln uppfor ett vertikalt vattenfall med ett och annat overhang. 4) Jag hade ingen mat eftersom jag litat pa mannen som sa att det fanns en affar i byn XXX. 5) Jag visste aldrig egentligen vart jag var. Nar vagen delade sig sa chansade jag vilken vag jag skulle ta. Ibland kom jag fram till att jag valt fel och fick bara cykeln tillbaka, nerfor vattenfallet.

romania-002
Spännande vägar…

Trots detta sa var mitt humor, nastan hela tiden, pa topp. Det enda som var lite jobbigt pa riktigt var att jag borjade bli hungrig. Hade jag haft mat sa hade jag lagt cykeln pa bergshyllan betydligt tidigare den dagen, det enda som fick mig att fortsatta var tanken pa mat. Det och kanske att komma nedanfor snogransen sa att det inte skulle bli sa kallt under natten. Dock sa visste jag ju inte heller om jag var pa ratt vag – kompassen lod inte alltid min vilja. Och egentligen var inte heller maten nagon stort problem – langs ner i en av mina cykelvaskor sa lag lite gamla havregryn, kanske lagom for en handfull till kvallsmat och en halvfull handfull till frukost. Havregryn ar varldens basta reservmat. Fullproppade med energi och extremt mattande. Som fotografen Martin Adler uttryckte sin vordnad infor grynen: ”Havregryn ar grymt. Jag brukar kopa pa mig 5 kilo infor mina expeditioner, det racker i tva veckor”. Men havregryn eller inte – Martin blev skjuten till dods i Somalia for nagra ar sen. Mycket sorgligt. Mina reservgryn ville jag inte heller ata forran det skulle vara omojligt att fortsatta dagens cykling, pga nattmorker. Vatten var dock inget problem, det fanns overallt, inkluderat i mina skor. Jag kom fram till byn klockan 20:30 och kopte pa mig halva affaren innan jag cyklade nagra hundra meter och somnade under en gran (i mitt talt).

Jag sov i nastan 12 timmar. Nar jag vaknade rullade jag ner till byn och drack kaffe och kom inte darifran forran klockan var narmare 13:00. Da var det dags for nasta pass – men nu pa en riktig vag. Jag hade bara cyklat nagra fa kilometer nar en mc kor forbi och minuten senare sa stannar den vid min sida. Foraren, som ser ut som den klassiska bilden av en hardrockare (fast utan pudelfrisyren), presenterar sig som Mihai. Det visar sig att Mihai, som bor i byn Petrila men som jobbar i Bukarest, ska kora sin motorcykel till Mongoliet nagra manader senare (samtalet fortsatte har med att vi satte oss pa var sin sten i diket och fordomde och hanade centralasiatisk byrakrati i flera minuter). Efter ett tag sa bjuder Mihai in mig till hans farbrors hus i hans hemby. Farbrodern drev nagon sorts fritidsgard for att halla barnen borta ifran gatan – och det skulle finnas ett tillhorande gasthus dar jag kunde fa stanna ett par natter om jag ville. Jag tackade ja till inbjudan och sa att jag nog skulle vara dar klockan 18:00. Mihail ritade en karta sa att jag skulle hitta fram till huset och han gav mig namnet Mr. Barbu. Vi sa hejda och jag onskade honom lycka till pa hans resa till Mongoliet. Sen fortsatte jag att cykla uppat. Och uppat. Och uppat. Nar det borjade aska sa hann jag precis ta skydd under taket till nagon sorts bergsturismuteplats.

Efter en halvtimme sa ropade nagon ifran en narliggande stuga att jag skulle komma dit istallet. Stugan bestod av ett enda rum med fem sangar – antagligen nagon sorts skogshuggarstuga. Killen som hade ropat at mig fragade om jag ville ha en ol. Jag tackade nej och hoppades istallet pa foljdfragan: Vill du ha kaffe da? Mannen forblev tyst och satte istallet pa teven och borjade zappa. Han stannade nar ett naturprogram dok upp i rutan. Ifran Afrika. En flock lejon slet itu en buffel. Sa passande! Dit ska jag, tankte jag filosoferande.

Efter nagon timme sa slutar det regna och jag fortsatte uppfor. Och en stund senare fortsatte jag aven nerat. Och sen upp igen. Jag hade insett att jag inte skulle na fram till Mihails farbror under dagen sa jag campade strax under det andra bergspasset istallet. Den sista timmen sa hade en ensam hund foljt efter mig pa cirka fem meters avstand, men efter toppen pa passet sa sag jag inte till honom mer. Inte forran jag oppnade taltdorren dagen efter. Da lag kraken dar och skakade av kold. Han gav inte ett ljud ifran sig och han ville varken ha choklad eller brodbitar. Jag fick intrycket att han var sjuk.

lars2-002
Ännu ett bergspass. Mycket björn och varg här.

Dagen efter sa cyklade jag nerfor en mycket vacker vag kantad av vattenfall och kom snart till byn Petrila dar jag letade mig fram till Mihails farbror. -Jag vantade dig igar, sa han med ett brett leende. Jag slangde in mina saker i ett gastrum och satte mig sen till bords dar ett glas rumansk konjak dok upp framfor mig. Jag svepte direkt halva glaset. Inte for att det var gott, utan for att bli av med det sa snabbt som mojligt. Nu nar bara halva glaset var fyllt sa hallde varden upp glaset till bredden med hemgjord sirap. Valdigt nyttigt, sa Mr Barbu. Valdigt gott, ljog jag tillbaka. Maten var dock underbart god och vinet som serverades till var ljusar godare an konjak och sirap. Efter maten sa gick vi till skolans rektor som ville traffa mig. Jag var halvt berusad. Vi satt en stund och pratade med rektorn inne pa hennes rum och hon sa att hon aldrig provat att cykla i hela sitt liv, men att hon alskade sin bil. Jag la samtidigt marke till att hon var valdigt fet. Jag anade ett sammanband. Sen visade jag pa kartan hur jag skulle cykla de foljande dagarna – en mycket liten bergsvag pa vag ner till Donau. ”Det ar omojligt att cykla den vagen” berattade rektorn. ”Bara stora lastbilar kan ta sig fram dar” berattade hon vidare. Men omojligt ar ett relativt ord. Hade t ex Aron Ralston – mannen som skar av sin egen arm med en slo fickkniv for att komma loss ifran ett nedfallet klippblock- sagt att det skulle vara omojligt, sa antar jag att jag hade lyssnat. Men nar nagon som sager sig aldrig ens provat att cykla sager samma sak, sa lysnar jag inte lika mycket…

Morgonen darpa sa serverades det snaps tillsammans med frukosten – inte samma konjak som dagen innan, utan nagot som med lite vilja nastan skulle kunna kallas for drickbart. Fast det ar kanske bast att saga att det ar min personliga uppfattning. Jag dricker nastan allt.
Jag cyklade ut ur Petrila och la diverse smastader bakom mig pa vagen mot det sista passet i Karpaterna for denna gang. Vagen var bred, fin och tycktes ha blivit asfalterad i forra veckan. I byn Campu Lui Neag (som var mer Basecamp an by) sa stannade jag for kaffe och fick hjalp med vagbeskrivningen av tva lokala formagor. Efter tva koppar kaffe for mig och ett glas sprit och nagon ol var for mina nya vanner sa hade de forstatt att jag forstatt att jag skulle cykla rakt fram och uppat for att komma over bergspasset. Den ena av dem hade till och med sprungit hem och hamtat en karta for att jag 
verkligen skulle forsta att jag skulle cykla rakt fram.

lars2-001
Vänner!

Jag fortsatte att trampa och tre mil efter kaffepausen sa tar asfalten abrupt slut och en skogsstig tar vid. Jag foljer stigen till fots och efter en timme sa nar jag passets hogsta punkt – det sista i Karpaterna.

I mina tankar sa hyllar jag Rumanien och dess folk. Sa gastfria, sa vanliga, sa kopiost besatta av alkohol. Landet i sig hade denna gang nastan chockerat mig med sin natur. Platsen jag befann mig pa tillhor en av fem sa kallade PAN-parker i Europa (en annan av de fem ar Fulufjallet i Sverige). Naturen som jag fardats igenom den sista veckan har nastan fatt mig att vilja dopa om mig till Lasse Supertramp och ta mitt pick och pack och flytta ut till en koja i den underbara bergaskogen. Dock sa skulle jag undvika att bosatta mig i overgivna bussar…
5 ar tidigare sa hade jag cyklat igenom ett Rumanien som da hade visat sig ifran sin regnigaste sida. De har veckorna har istallet kanske varit de allra basta nagonsin pa resande fot i Europa. Jag hade fatt min Revanch!

img_0867
Karpaterna…

Jag vaknar upp ur mina dagdrommar och gor mig beredd att cykla vidare. Da ser jag dem. Tva hundar. Tva bestar. Bara nagra hundskutt bort. De rusar malmedvetet emot mig, alldeles for snabbt. De ar framme nu och en av dem tar ett sprang mot mig…

Hundarna rusade emot mig och en av dem tog ett sprang som om han siktade pa min strupe, men tassarna landade pa mina lar och djuret tittade in i mina ogon med en blick som sa ”snalla, klia mig pa magen”. Jag kliade dem ett tag innan jag blev ointressant och de fortsatte med sitt nagot malliga jobb som forsta respektive andra farflocksovervakare.

Men min dag i sadeln var langt ifran over. Jag beraknade att jag skulle ha tre till timmar av dagsljus och jag borjade undra om jag skulle hinna ta mig anda till Cerna – bergssjon som kittlat min fantasi anda sen jag upptackte den pa min smutsiga karta. Jag borjade trampa. All mat hos Mr Barbu och den underskona naturen hade fatt mina ben att forvandlas till en motor. Jag tyckes inte kunna bli trott under dagen. Jag var pa toppenhumor och nar jag sag hur ett falt vilda rabarber bredde ut sig sa tvarnitade jag och tog tag i en planta och drog. Sen stirrade jag pa rotterna under en sekund och forstod ingenting. Sen kom jag pa att jag forvaxlat rabarber med morotter. Morotter och rabarber. Rabarber och morotter. Svart det dar… Nagon ny overlevnadsexpert a la Bear Grylls blir jag nog i alla fall aldrig. Jag rodnade och slangde plantan i diket och cyklade fort darifran och hoppades att ingen hade sett mig…

lars2-006
Cerna…

Ett tag senare sa blir jag besviken. Sen cyklar jag en bit till och ser att Cerna verkligen ar sa stor som jag trott – den forsta anblicken hade helt enkelt lurat mig. Jag fortsatte att trampa soderut langs sjons vastra strand, hogt uppe pa en bergskant dar bokskogen ofta gjorde det omojligt att fa annat an en och annan glimpt av den grona sjon. Men nar jag slog lager den kvallen sa gjorde jag det pa en udde som gjorde sa att jag hade sjon at tre hall och at den fjarde sa hade jag snokladda bergstoppar. Jag hade svart att tro att jag var kvari Rumanien. Panoramat hade gissningsvis kommit battre overens med mitt snedvridna sinne om jag hade befunnit mig i Himalaya eller i Kaukasus.

lars2-004
Cernasjön…

img_0865
Rumänien – åk dit!

 Jag sov bra, men vaknade for tidigt eftersom Hacke Hackspatt bestamt sig for att bygga nytt i tradet bredvid. Men som tur var tystnade den nagot hysteriska pippin efter ett tag och jag somnade om. I en kvart. Da hade fageln uppenbarligen redan bestamt sig for att bygga ut. Jag gav upp och skakade somnen ur kroppen och cyklade strax efter vidare langs med stranden. Efter ett tag sa tyckte jag att sjon var for stor. Hade jag missat avtagsvagen och holl nu pa att cykla ett helt varv runt sjon? Jag stannade och lokaliserade solen och kom fram till att jag fortfarande holl en sydlig kurs och bara nagra minuter senare sa kom jag fram till den lilla vag som en stund senare blev en liten asfaltsvag och som annu sen stund senare blev en stor afaltsvag, och det var denna vag som jag sen skulle folja hela vagen till Europas avlopp a.k.a floden Donau. Pa kvallen sa taltade jag vid flodens strand tillsammans med plastflaskor, platburkar och antagligen en och annan muterad varelse ifran Donaus djup (a.k.a Europas avlopp).
lars2-007
Europas avlopp- Donau

Dagen efter sa cyklade jag fram till den ocharmiga gransovergangen till Serbien. Hela omradet tillhor nationalparken Portile de Fier (Jarnporten) – ett omrade som jag ar saker pa har fina omraden. Dock sa ligger parkens huvuddel vasterut ifran gransovergangen – jag var dock tvungen att ta mig osterut, till staden Kladovo, for att dar hitta en karta over det nya landet. Jag hittade snart en gratiskarta som bensinbolaget OMV delar ut som reklam – kanske inte den basta av kartor, men den fick duga! Jag slog mer ner med en kopp svart kaffe och borjade planera rutten genom Serbien.

De forsta dagarna i landet handlade mest om att ta sig fram via sma vagar som gick upp och ner for tradbevuxna kullar varvat med odlingslandskap och sma valmaende och trevliga byar som var helt perfekta for kaffepausar. Pa kvallarna var det latt att hitta bra och undanskymda taltplatser.

Langre soderut sa forandrades landet. Det blev fattigare, slitnare och vagarna blev samre. Aven vadret forandrades till det samre. En morgon vaknade jag och stack ut huvudet ur taltet, som jag stallt upp mellan den nya och gamla vagen precis utanfor staden Nis, och sag tunga svarta regnmoln. Jag skyndade mig att packa ihop och trampade sen snabbt in till staden dar jag tog skydd for regnet pa en restaurang. De foljande dagarna foljde ett liknande monster. Snabb cykling ifran by till by under regnuppehallen och darimellan kaffe pa nagon krog. Det fungerade utmarkt. Ofta var jag helt torr nar allt annat var blott. Fast, naturligtvis, inte alltid. Sista natten i Serbien sa var jag dyngsur och svart av gyttja nar jag satte upp taltet i en kohage 8 kilometer norr om gransen till Kosovo. Jag var och ar inte helt saker pa hur det ser ut i Kosovo idag och eftersom jag var sa nara den minst sagt omdiskuterade gransen sa var jag forsiktig. Varje gang jag horde hur en bil narmade sig sa holl jag for ljuset ifran min pannlampa med handen for att det skulle vara svarare att upptacka mig. Platsen jag sov pa var i o f inte optimal, men jag ville heller inte slapa in cykeln i nagon otrampad skog dar det skulle kunna finnas kvarglomda minor.

lars2-011
Kosovo. Ser ni att min vattenflaska håller på att ramla ur?

Gransen i sig bestod av en serbisk checkpoint dar militaren inte ville ge mig nagon stampel eftersom jag, enligt dem, inte ska lamna landet. De var en aning tystlatna och buttra. 5o meter darifran blev jag istallet mottagen som en kandis. De skrattade, var nyfikna och fragade mycket om min resa. Deras respektive beteende ar ju naturligtvis inte svar att forsta. Serbien har forlorat nagot, Kosovo vunnit nagot. Humoret pa granspoliserna var darefter. Och antagligen: efter att i aratal endast sett tjansteman ifran diverse internationella organisationer, sa valkomnar de sakert en och annan turist med oppna armar.

Regnet fortsatte pa vagen genom Kosovo. Det var ganska hard trafik. Nagonstans mellan gransen och Pristina sa sag jag hur tre unga soldater med ljust har och lika ljusa ogon stod i diket bredvid en gron jeep som hade texten ”KFOR” skrivet i vitt pa dorrarna. Jag sokte ogonkontakt med dem for att ta reda pa om det var nagot pa gang, men de ignorerade mig och stoppade istallet bilen bakom for nagon sorts kontroll. Jag cyklade forbi kyrkagardar med svajande albanska flaggor och jag sag den forsta moskén under denna resa. Men inte den sista.

img_1053
En Moské

Över Adriatiska Havet

Efter att ha tillbringat 6 dagar i Pristina sa begav jag mig en torsdagsmorgon ut i stadens relativa kaos med hopp om att finna en vag at sydvast. Jag stannade och fragade okanda gatuflanorer efter vagen till Prizren och fick oftare svar pa engelska an vad jag fatt tidigare under resan. Pa en bensinstation i stadens utkanter sa pratade jag med arbetare i gul overall vars engelska praglades av en extrem, men inte tillgjord, londondialekt. Vi pratade om kriget, varldsekonomin och annat innan han fyllde pa min bransleflaska med blyfri bensin och jag cyklade vidare genom landet som han sa sig alska over allt annat.

Nar det pyramidliknande sockertopsberget som jag hade sett anda sen Pristinas utkanter vaxt till sig och forst lurat mig med en illusion om att jag befann mig i narheten av dess fot, men sen tyst forklarat for mig att jag istallet snart var framme i Prizren sa horde jag hur en helikopter narmade sig. Bredvid mig fanns en KFOR-bas och innan den imponerande maskinen landade innanfor basens taggtrad sa passerade den mitt huvud med bara nagra meter. Jag tittade pa marken framfor mig och sag skuggan av rotatorbladen samtidigt som det karaktariska ljudet hackade upp min verklighet i sma sma fragment som var och en spred en surrealistisk kansla om att jag befann mig i en krigsfilm fran 1970-talet. Overste Kurtz, ar du dar? Vart gommer du dig?

Efter Prizren forandrades vagen. Trafiken forsvann. Naturen oppnade sig. Det blev gronare, tystare, renare och mycket trevligare. Jag kom till en sjo som jag foljde ett tag och precis innan gransen till Albanien sa stannade jag till vid ett litet tivoli med en eller ett par attraktioner. Barnen skrattade och tjot som alltid. Jag cyklade over gransen, vaxlade lite pengar med en kexforsaljare och bad en tjansteman att fylla pa mina vattenflaskor, vilket han faktiskt gjorde. Jag cyklade nagra kilometer och gick sen ytterligare nagra innan jag slog nattlager bredvid tva av kamrat Enver Hoxas beromda och hatade men mycket fascinerande cementbunkrar. I mina ogon ar Albanien Europas outsider nummer 1: styrt med jarnhand i 40 ar av namnda man och en gang nara allierad med Josef Stalins Sovjet och Mao Tse-tungs Kina, men som i dag ar mest kant for att ha Europas samsta vagar samt just de 10 000-tals bunkrar som landets inkompetenta ledning skapade under flera decennier av gammal hederlig paranoia.

img_1000
Det gula tältet är mitt – bunkrarna är Enver Hoxas…

Tidigare, i Pristina, hade jag, som jag gor ibland, skickat ut en fraga i cyberrymden: vilken vag ska jag ta? Via Albanien eller via Montenegro? Jag fick inte mycket till motiv, forutom att bada vagarna var “breathtaking”. Jag valde tillslut Albanien. Nar jag besokte bade landerna under en resa 2006 sa blev Montenegro min klara favorit. Darfor valde jag att atervanda till Albanien. Det ar en mer delikat fragestallning och intressantare ur en ren psykologisk vinkel. Varfor hade jag inte fallit for Albanien? Jag hoppades att fa svaret pa den fraga under mitt andra besok i landet.

img_1025
Balkan!

Under forsta heldagen i Albanien sa tog jag mig fram till staden Kukes som faktiskt ar den enda staden i varlden som blivit nominerad till Alfred Nobel’s pris i fred. Jag stannade sa lange sa att jag kunde dricka mig otorstig och ata mig matt med hjalp av en burk coca-cola och en sandwish, och sen borjade jag farden mot Shkoder ca 20 mil vasterut, och faktiskt: vagen var verkligen “breathtaking, och det pa mer an ett satt. Den var mycket jobbig och mycket mycket vacker och… ja, faktiskt sa paminde den lite om “Dodens vag” utanfor La Paz i Bolivia.

img_1023
Kosovo-Albania Road…

I Shkoder cyklade jag omkring pa staden gator allt for lange i jakten pa det hotel som jag bott pa under 2006 ars resa. Nar jag inte hittade det sa gick jag igenom Albaniens karta i huvudet och kom fram till den nagot retliga slutsatsen om att jag inte hade varit i staden forut. Jag hade under nastan en timme letat efter ett hotel som fanns i staden Durres flera mil soderut. Och jag som alltid trott att jag varit i Shkoder men inte i Durres…

img_1046
Tivoli i Durres (eller kanske Shkoder)

Dagen efter sa cyklade jag over till Montenegro, och blev overfortjust nar jag sag en hel flock skoldpaddor i ett litet vattendrag, och tog mig till staden Bar dar jag insag att jag fortfarande far allergi av narheten till strander och strandliv. Detta bizzara omrade mellan asfalten och vattnet som tycks dra till sig en viss sorts individer som verkar tavla i att forsoka se sa avslappnade och ointresserad ut som mojligt. Fast det enda de egentligen lyckas med ar att se ut som manskliga valrosskolonier. Inramningen pa de har kolonierna ger mig ocksa milda fysiska och psykiska besvar: malplacerade uteserveringar i bambuplagiat vars personal har paklistrade leenden som kan skramma barn, dar kunderna sitter med bar overkropp med bilringarna hangande over en midjevaska fran 80-talet. Dartill: oandliga rader av wannabe-hippa affarersom forsoker salja Quicksilverklader med hjalp av den inte sa stralande ideen att spela Prodigys “Firestarter” om och om igen. Snalla, ta mig harifran!

lars-002_1
En liten sködpadda!

Och det var precis vad den gamla Stena Line farjan faktiskt gjorde 6 timmar senare. Pa 10 timmar tog den flytande farkosten mig ifran Bar till italienska Bari pa andra sedan Adriatiska havet. Jag har inte mycket att saga om resan over forutom att jag ar glad att jag inte langre “reser med ryggsack”. Jag skulle aldrig palla de har langresorna med “public transport”. De ar for jobbiga. Backpackers ar verkligen ett hardat slakte. Seriost.

Min forsta dag i Italien praglades av en svar svart och bottenlos angest. Jag cyklade i nastan tva hela dagar utan att komma utanfor stadsomradet. Allt jag sag var illaluktande och osympatiska motorfordon samt valrosskolonier. De pafoljande dagarna blev battre. Jag lamnade kusten i panik och cyklade vasterut langs sporren i Italiens stovel mot landets centrala delar och nar jag pa smavagar kom fram och korsade Parco nazionale d’ Abruzzo sa var jag mig sjalv igen, och det tack vare ett par rejala bergspass i ett allt mer avtrafikerat omrade. Jag fick antligen tillfalle att se tillbaka pa och reflektera over min forsta tid i landet, detta hade jag ju inte kunnat gora i realtid eftersom jag var for upptagen med att overleva den fasansfulla trafiken. Jag tankte pa manniskorna som jag mott och det faktum att de upptratt en aning mer “neutralt” mot mig an vad jag ar van vid fran tidigare resor i andra lander. Ibland var det skont, men ibland supertrist. Utan undantag sa har jag dock mott mycket vaenliga manniskor nar det har varit jag som tagit kontakten som t ex vid fragor om hur jag ska cykla. En kvinna gav mig en pase korsbar i en affar, i en annan affar slapade agaren med mig till en kaffebar dar vi drack var sin espresso. Nar jag cyklade in i staden Foggias centrala delar sa stannade jag vid ett gang herrar och fragde efter vad-det-nu-var. Han som efter en stunds tvekan tog till orda gjorde det med en mjuk fransk variant av det italienska spraket som gjorde att jag drog slutsatsen om att de tre herrarna hade sina rotter i de f.d franska kolonierna i sodra delen av Vastafrika. Om jag far dra en hel kontinents befolkning over samma kant sa har jag aldrig traffat sa glada manniskor som i Afrika. Kontinenten ar inte krig, svalt och dod utan snarare sang, dans och liv – men i den har mannens ogon sa sag jag inget skratt utan sorg samt den sortens smarta som fods ur forlust, och jag tyckte mig kunna ana att den har trion hade forlorat drommen om sin egen framtid nar insikten om att deras forvantningar om ett liv pa andra sedan havet inte bara varit naiva utan aven en utopi och ett luftslott. Vad drommer man om nar ens livsdrom forst gatt i uppfyllelse men sen visat sig vara falsk? Vagar man ens dromma igen?

Sorry, I don’t know” sa mannen nu pa engelska med en sorgsen men intensiv blick som berattade att han hade analyserat mig pa samma satt som jag hade gjort med honom under den sekund som forflutit. Jag tyckte mig se en smula av forundran samt en spillra av gladje att i hans ogon for att jag hade stannat och fragat just Dem om vagen till-vad det-nu-hade-varit.

lars-007_0
En nationalpark!

Jag tycker saledes om Italien, men an sa lange har det inte varit nagot toppenland for cykling. Det oforberedda tycks inte handa i Italien, tiden gar sin gang utan nagra verkliga toppar eller dalar. Verligheten har manga ganger tappat sina riktiga och ursprungliga proportioner. Minsta lilla vag paminner om en motorvag och en by ar inte langre en by utan en mellanstor stad med storstadsfantasier. Detta ar eventuellt ord som jag far angra eftersom jag gillar landet mer och mer for varje dag som gar.

lars-010_1
Svårt att hitta bra gratiscampingar i Italien. Denna letade jag efter i två timmar.

Efter att ha tillbringat en harlig halvvecka hos Alessio, Kristina och Albertina The Chicken (som var snall och la agg till frukost varje dag) och en dag inne i Rom, sa gav jag mig ivag norrut mot Toscana. Toscana var fint, trevligt och lite smamysigt, men jag forstod aldrig riktigt hypen kring omradet. Naturen paminde till en del om den jag sag i vastra Ukraina. Byarna daremot -jattefina, jattegamla och jattejobbiga att cykla upp till eftersom de alltid ligger pa toppen pa en kulle. Toscana i tre ord: vackert, trakigt, overklass.

lars-004_2
Vänner!

lars-002_2
Phanteon, Rome.

Via det lutande tornet i Pisa, obehagliga tunnlar och trafik fran helvetet sa kom jag till och stannade pa en camping i en by i Ligurien. Jag fick bo for 5 E/ natt istallet for 13 E/natt om jag namnde campingens namn – Pian di Picche – pa min blogg. Samtigt steg min totala boendekostnad for tre veckor i Italien ifran 6 E till 16 E, vilket dock fortfarande betyder att den enskilda sak som jag lagt mest pengar pa under veckorna i Italien ar lakrits. Jag undrar om det gor mig unik. Under vilodagen pa camping lag jag mest utanfor taltet och kakade, precis, lakrits.

lars-007_1
Jag stannade till en en by för en kopp kaffe och upptäckte att stället vimlade av turister. Varför förstod jag aldrig, men byborna nämnde pizza hela tiden…

Pa vag uppfor det lite drygt 1900 meter hoga passet mellan Italien och Frankrike sa hade jag en av de dar sallsynta dagarna da man orkar hur mycket som helst, men innan det borde ha blivit jobbigt sa blev jag dock inregnad pa en lekplats for barn. Eller jag vet egentligen inte om lekplatsen var till for barn, det var bara ett antagande, men jag hittade i alla fall ett tak som holl mig torr. Jag stod och vantade pa att det skulle sluta regna och tillslut sa satte jag mig ner istallet. Och jag stallde mig upp igen. Jag vantade. Jag borstade tanderna. Jag satte mig ner igen och la marke till en lyktstolpe i gammal engelsk modell och kom att tanka pa C.S Lewis. Eller kanske inte pa honom personligen utan pa hans historier som jag hade tyckt mycket om for sisadar 25 ar sen. Regnet tunnade snart ut och slutade tillslut helt. Jag satt kvar nagra minuter till och cyklade sen vidare uppat. Jag tog rygg pa nagra racercyklister som var ute pa en traningsrunda och klarade av att ligga 100 meter bakom dem under den sista timmen upp till toppen, nagot som sakert retade dem en hel del. Jag stannade ett slag pa toppen innan jag rullade ner till Frankrike. Racercyklisterna tog en bil ner och gjorde tummen upp nar de passerde mig.

lars-006_2
På väg genom vassen till ett nattläger vid en flod..

Den andra dagen i Frankrike sa stannade jag till vid en fors som rann ner ifran bergen och tvattade klader och badade. Forsen var omgiven av hoga kala bergsvaggar som skulle ha gjort Dan Osman tarogd av gladje om han fortfarande fanns bland oss, och sma fiskar roade sig med att nafsa loss hudrester ifran min kropp. Det var en bra dag.
Jag holl tempo furioso genom ett vackert, vaenligt och ospannade Frankrike. Att resa handlar for mig mycket om att spegla sig i landet dar du ar och sen ta sig en rejal funderare pa vad det ar du egentligen ser nar du blickar in i spegeln. Ofta, har jag markt, blir det larorikare och roligare att stirra in i  spegeln om man befinner sig i ett land som inte ar relativ kopia av Sverige. Darav ar val inte vasteuropa det ultimata resmalet for mig.

Hettan var i sin livs form under min vecka i trikolorens skugga. Byarna lag tatt och under de varmaste dagarna sa doppade jag ibland handlederna i de fontaner som sa ofta pryder franska smabyars centrum – for att svalka mitt kokande blodomlopp. Byns gammelgubbar, standigt parkerade pa en parkbank, fnittrade at mig som om de vore 70 ar yngre skolflickor. ”Bonjour” sa jag till dem och fnittrade lite jag med och da brast de ut i skratt som om de vore druckna och ododliga 17-ariga allvetare. Jag skrattade aldrig med dem utan holl mig pa konstant fnitterniva eftersom jag inte tyckte det hela var roligt nog for att motivera ett skratt. Nar de har sakerna var avklarade sa cyklade jag till nasta by och allt borjade om.

Den sista kvallen i Frankrike sa passerade jag genom en by dar en skylt forhaxade mig. Den hade texten ”pizza” och jag stannade. Medan jag vantade pa att underverket skulle bli fardigbakad sa borjade det regna igen. Snart stod jag under ett tak med den varma och mycket valdoftande pizzan i ett stadigt grepp och funderade pa vad jag skulle gora. Varm pizza och blota klader eller torra klader men kall pizza – det var den stora fragan. Jag valde att stanna kvar under taket, och snart sa slutade det att regna och jag stack ivag. Efter nagon minut sa borjade det igen, sa nar jag krop in i taltet som jag satt upp pa ett garde i byns utkanter, sa var jag genomvat. Och pizzan? Ja, den var kall… 2 flugor fick in en gemensam small pa mig, kanske man skulle kunna saga. Och apropa flugor: Nar jag svalt pizzan i nagra vargflocksliknande attacker sa lag jag pa rygg och konstaterade att flugorna pa utsidan av taltduken vill in och de rackare som smitit in i varmen ville ut igen. Graset ar tydligen gronare aven genom facettogonen pa en fluga. Jag var matt och somnade fort den kvallen.

Jag cyklade ut ur Frankrike och in i bergariket Andorra i en nastan onaturlig tjock dimma. Vid gransen sa kopte jag pa mig lite mat och fortsatte sen en stund till uppat, mot toppen pa passet. Nar jag tillslut satte upp taltet sa var jag fortfarande frasch i benen och kunde ha fortsatt anda upp – och ner – men jag ville inte missa passet och utsikten om det skulle vara molnfritt dagen efter. Natten blev dock nastan helt utan somn. En flock hastar med klockor runt halsen betade natten igenom strax utanfor mitt talt. Vid midnatt nar jag oppnade taltet for att borsta tanderna sa los min pannlampa upp ett vitt hasthuvud 5 meter ivag. Djurets ogon los och konturen av blasen gnistrade i skenet ifran lampan varje gang jag korde ut huvudet ur taltet for att spotta. Hasten rorde sig inte en milimeter utan stod blickstilla med sina lysande ogon och gnistrande blas i det tata pyreneéska midnattsmorkret. Det sag oerhort maktigt ut. Och en lika maktig syn vantade mig morgonen darpa:

lars-019

lars-017
Dimma i Andorra

Jag cyklade upp till toppen och konstaterade att passet var 2408 meter hogt – det hogsta som jag cyklat i Europa. Jag rullade nerat och nadde huvudstaden i samma stund som regnet kom. Efter att ha suttit inregnad pa ett bibliotek respektive ett fik i ett antal timmar sa fortsatte jag trampa mot Spanien.

lars-022
Andorra la Vella…

Cyklingen i Spanien har varit roligare an cyklingen i Italien och Frankrike. Vagarna har varit fattigare pa bilister och jag har fatt ta del av riktig landsbygd for forsta gangen sen Albanien. Det har dock varit backigt – nagot som inte ar en hojdare. Missforsta mig ratt – jag gillar berg men ogillar kullar. Jag gillar bergspass men ogillar uppforsbackar. Jag gillar bergens aggressivitet men ogillar kullarnas lamhet.  Bergen ger mig nagot, kullarna tar nagot. Det gick hela tiden uppfor eller nerfor, ett mellanting fanns inte. Kullarna jag cyklade over var som gula och uttorkade jattevagor pa ett harmlost varldshav. Ibland passerade jag odlingar av solrosor, ibland enorma falt av vinrankor. Sma skogspartier dok ibland upp ifran intet och gav mig ett hem for natten.

lars-004_3
På väg ner till sovplatsen..

lars-006_3
Härlig kvällsmat vid en vacker sjö..

I staden El Escorial som ligger cirka 50 kilometer vaster om Madrid stannade jag nagra dagar hos en kompis, Leopoldo, som jag hade lärt kanna i Namibia och Sydafrika. Han korde Mc genom Vastafrika 2006-2007.

Jag stannade hos Leo och hans flickvän Gabriella i en vecka. Det var dagar till bredden fyllda av oldrickande, gatuspatserande och Afrikasnack. Jag hade lart kanna Leo i Namibia 2007 dar han hade bott och jobbat som guide, samtidigt sa hade han i sin tur lart kanna den engelske bushpiloten, drogliberalen och cagefightingfanatikern Jamie, och slumpen hade, otroligt nog, ordnat det sa att aven Jamie var i Madrid under dessa dagar, sa ett par kvallar var vi tre i varat Afrikaprat. Jag tog farval av mina vanner pa en onsdagsmorgon och efter att ha cyklat forbi El Escorials gamla kungaborg sa borjade det ga uppfor. Passet var inte sa varst spannande, och inte heller sa hogt, men pa hall sa sag jag Madrids skyskrapskvartett.

Jag cyklade ut ur Castilla – La Mancha och in i det torra Extremadura. Kuperat. olivodlingar. Hettan kollossal. Vagen slingrade sig over Toledobergen som sa har langt vasterut tagit skepnaden av brunbranda kullar. Jag passerade småsjöar dar stora vita faglar simmade omkring och vantade pa napp.

lars-001_4

lars-002_3
Två campingplatser i Spanien…

Jag cyklade ut ur Extremadura och in i Andalucien. Mina inre bilder av omradet ar till en viss del fargat av Coelhos bocker samt av ett Kalle Anka aventyr som jag konstigt nog kommer ihag. (Fast dar hette det nog Ankalucien…) Men det som mest forvanat mig ar staderna. Andaluciens vita stader. Arkitektoniskt paminner de till en viss del om staderna pa de grekiska oarna – fast utan deras mjuka former och bla detaljer. Mitt i dessa vita massor skjuter det ibland upp otypliga bruna konstruktioner – borgar fran tiden da Andalucien var arabiskt.

lars-004_4

lars-007_3
En av andalusiens vita städer…

En kvall taltade jag precis soder om floden som markerade slutet pa byn Posadas. Jag var trott och eventuellt en smula tjurig over att alla affarer var stangda, dessa forhatliga sondagar. Jag orkade inte leta reda pa stjarnrankad campingplats utan tog forsta basta sandplatt till min och den rakade ligga under under bron som gar over Guadalquivir som sen fortsatter sin rinnande vag genom Cordoba. Jag hade floden vid fotterna, vaggarna var falt av doda solrosor, bropelaren var min huvudkudde och jag hade bron som filt nagra meter over mig. Jag lag och lyssnade pa byns ljud och roster medan morkret kom och sovde mig och pa morgonen sa vaknade jag av att en bil kom till platsen. Med grus i ogonen stapplade jag ut ur taltet och sa godmorgon till mannen i bilen. Jag kunde inte avgora om han var arg eller bara forvanad, och ska jag vara arlig sa brydde jag mig inte om vilket – klckan var ju bara 07:00. Jag rabblade upp nagra spanska ord: Nombre Lars. Bicicleta Suecia – Africa. Supermercado cerrado. Sevilla. Pardon. Detta tyckte mannen tydligen var kul eftersom han kvavde ett skratt. Han korde ivag och jag krop tillbaka in i taltet och vilade en stund och funderade over varfor jag valt att klamma in ”Sevilla” bland de andra orden. Eller varfor jag hade sagt att stormarknaderna ar stangda? Vad har det med saken att gora? Vad hade ni tankt om ni hittade en sovande spanjor under en bro over Klaralven som mummlade om stangda stormarknader? Fan. Jag ska alltid gora bort mig.

Det har overlag varit ganska svart att fa tag pa bra taltplatser. Antingen ar det olivodlingar for hela lönen eller sa ar det hoga stangsel med skyltar som skriker att omradet minsann ar privado. Fyra, fem ganger sa har jag dock hittat superbt boende i tunnlar under vagen som jag cyklat pa for stunden. Jag laste en gang att Heinz Stucke (varldens mest kande langfardscyklist) en gang slatt upp taltet pa en liknande plats i Egypten. Han hade letat efter en taltplats i flera timmmar nar han antligen hittade en av dessa tunnlar och stannade. Jag tyckte det luktade lite konstigt, sa han. Pa morgonen sa sag han att han slagit upp taltet en meter ifran ett lik. Mindre trevligt. Nagra manskliga lik har jag som tur ar inte traffat pa – men daremot sa svammar sodra Spanien over av roadkill. Hundar, katter, kaniner, faglar, ormar, ravar – alla har de gjort misstaget att komma for nara en manniska…

Det var inte bara doda djur som kantade min vag soderut. Enorma falt av solrosor som dukat under for den gula doden i skyn och antagit samma svarbeskrivna farg som guld kantade min vag under den sista veckan i Europa. Vid sidan om de stora falten sa levde fortfarande nagra fa exemplar och de utmanade fortfarande solen, men deras bortgangna systrar och broder hade vant sitt blomansikte bort fran densamma. Vred de bort sina kronor i en sista forsvarsmekanism eller andrade de sin hallning i dodsogonblicket? Det var fascinerande att se. Jag funderade pa om de bad om nad innan de dog eller om de gick vidare utan ett enda beklagande ord.

lars-006_4
De dog utan att beklaga sig..

Ibland anar jag att jag saknar ett kodord. Ett litet litet, men ack sa viktigt ord som loser den tillfragade gatuflanoren ifran den urgamla vagvisarplikten. Minns ni de gamla Bamsefilmerna? I sa fall kanske ni kommer ihag hur Bamse, Skalman och den dar lille neurotiska kaninen rorde sig i dem? Hur tecknaren ritet en enda rorelse som sen upprepades i oandlighet i den fardiga filmen? Exakt sa ser Svenne Spanjor ut nar jag fragar efter vagen. Han pekar och forklarar. Jag svarar ”si” eller ”entiende” eller ”gracias” eller nagot annat av samma verbala kaliber, men det far bara objektet att elda upp sig och sa forklarar han samma sak igen med exakt samma ord och rorelser. Jag svarar ”si, si” eller ”mucho gracias” och borjar slicka mig nervost om lapparna eftersom jag vet vad som ar pa gang.  Och visst. Han borjar forklara vagen igen. Och igen. Och igen. Jag star kvar och funderar pa hur jag egentligen ska undkomma spektaklet. Ibland cyklar jag helt sonika ivag, men ofta foljer han eller hon efter mig och fortsatter att forklara vagen. Sa… finns det nagot ord som det ar meningen att jag ska saga for att losa dem ifran vagvisarplikten? Eller tycker de bara att det ar det roligaste som finns – att visa vagen? Jag vet faktiskt inte. Kul ar det hur som helst.

lars-008_3
En småby..

Hetta. Det ar varmt i Andalucien i slutet pa juli. Jag cyklar sakta fram och tittar ner pa mina hander. De glanser av en oljig blandning av svett, salt och solskyddsfaktor 20. Ibland rakar jag vila fingertopparna mot metallen i bromshandtagen, men jag drar snabbt tillbaka dem for att inte branna mig. Min slitna t-shirt skaver. Lager pa lager av saltkristaller har gjort den oformlig och vass. Vagen jag rullar fram pa dallrar av varme och forvrider omgivningen pa samma satt som nar man tittar ner pa sina egna fotter under ett kvallsdopp i en skogsjo. Solens stralar tranger igenom mina skyddande glasogon och gor mina ogon omma och jag blinkar hart nagra ganger, som en nyvaken katt, for att ge ogonen en sekund av svalt morker. Jag stannar och dricker. Under nagra sekunder sa vilar jag huvudet, som den senaste tiden har varit invirat i en palestinasjal, mot styret. Det enda jag hor ar min egen andhamtning och syrsornas eviga skrattande. Jag dricker lite till och cyklar sen vidare. En kilometer till. En mil till. En dag till. Andalucien i slutet av juli ar varmt. Mycket varmt. Men lider jag? Fan heller. Skulle jag lida,  sa skulle jag fa uppleva helvetet nar europas asfaltsvagar nu tar slut och de augustiheta pisterna i Saharaoknens utkanter tar vid. Na, jag lider inte. Verkligen inte. Jag skrattar och kanner mig oövervinnlig. Jag ar tillbaka i Afrika. Spelet kan borja.

lars-002_4
En andalusisk sjö..

Terra Africanus

Tanger ar död! Leve Tanger!

Stadens abstrakta och onda tvillingsyster ar sen lange dod och ingen later val egentligen tararna rinna over svunnen dekadens, men myterna lever i allra hogsta grad kvar. Guidebockerna skriker ut att det var minsan har som ”Burrough skrev The Naked lunch” och att ”detta var Bowles favorithak”, och att ”har bodde Ginsberg och Kerouac”. Staden reste sig dock sa smaningom ur den koloniala askan och idag finns bara ekot och myterna kvar av av beatgenerationens Tanger. Tanger ar 2009 ar nagot helt annat. Men vad? Staden omgardas bland annat av tillsynes outplanliga rykten om att ha varldens tuffaste turistfangare. Nu, nar baten narmar sig hamnen – sa antar jag att de vantar pa mig dar havet slutar och den spruckna cementen borjar. Vad mera?
Staden var, och ar fortfarande, en transitzon for manskliga drommar. Europeiska overlanders med sikte pa aventyr tar ofta sina forsta stapplande steg pa den afrikanska kontinenten just i Tangers hamn, och paradoxalt nog sa ar staden ocksa den sista utposten for manga afrikaner som korsat sandhavet i soder med forhoppningen om att kunna ta sig over sundet till ett rikare liv i Europa. En del lyckas. De flesta gor det inte.

I Tanger sa hittade jag ett billigt hotellrum nara hamnen. Turistfangarna levde inte upp till sin myt, och jag maste erkanna att jag blev en smula besviken. Jag blaskade av mig i den kalla duschen i korridoren och gick till ett cafe och fick in en kanna te med grona mintablad flytande pa den ljusbruna ytan. Utsokt. Jag varvade ner och gick igenom de senaste veckorna i mina tankar:

Efter ett par dagar i staden cyklade jag iväg österut längs med kusten och nådde en tid senare Tetouan. Där försökte jag desperat hitta ett hotell -men misslyckades. (Ok, jag är inte helt säker på att jag var i Tetouan -min karta var inte så värst detaljerad och jag hade en dålig dag då jag var extra förvirrad). Eftersom jag inte hittade ett hotell cyklade jag vidare och campade sen i en familjs trädgård. På morgonen vaknade jag av ett ynkligt jämrande. När jag tittade ut såg jag hur en av familjens busiga hundvalpar hade fastnat med huvudet i en liten kartong och sprang omkring i blindo. Efter att jag hjälpt den loss, åt jag en snabb frukost och cyklade iväg.

I Chefchaouen stannade jag några dagar och njöt av den vackra staden. Dock hade jag problem med ett par hotellägare och det dröjde ett tag innan jag hittade någon som jag tyckte förtjänade mina pengar. Ett skräckexempel var en ung man som som ville ha dubbelt pris för ett rum. Då jag påpekade att jag kan läsa arabiska siffror och därför ser vad rummet egentligen kostar, då det stod skrivet på en tavla på väggen bakom honom, – svarade han mig med orden: “Fuck you, then! I don´t want you here! Just fuck off”. Han behövde inte be mig två gånger.

lars-004_5
Jag kalasar på ett honungsmelon i Chefchaouen…

lars-003_5
Vackra Chefchaouen- den blå staden

lars 009
Jobbiga barn som stal min ena vattenflaska i en gerillaattack.

lars 004
En by någonstans i Atlasbergen…

Jag besökte uråldriga städer som till exempel Meknés -en stad som jag besökt redan år 2000. Jag kände inte igen mig. De höga bergen kom närmre och det var efter Azrou som Marocko blev spännande på allvar. Jag svängde av huvudvägen och tog mig över det väldiga Tizi n Tirherhouzine på 2700 meter över havet. Det var resans högsta bergspass. I ungefär samma veva passerade jag byn Imilchil som är känd för att ha en giftasmarknad där herdar kommer ner fran bergen och väljer fru. Eller om det är byns kvinnor som väljer de nerkommande herdarna. Nu for tiden ar det hela dock mest ett turistjippo. Genom ett platålandskap tog jag mig sedan vidare till Tades Gorge och sen var det två ganska enformiga dagar av asfalt till de fantasieggande sanddynerna vid erg Chebbi.

lars 002
Azrou by night

lars 011
Tizi n Tirherhouzine cirka 2700 meter över havet. Högsta höjden jag nådde under resan.

lars 019
Off road till Erg Chebbi

lars 014
Dades Gorge

lars 013
Kvällsmat…

lars 025
Kvällsmat…

lars 024
Erg Chebbi…

lars 021
Erg Chebbi…

Nar jag krop ur taltet for tandborstning en sen kvall sa sag jag en rorelse i ogonvran. Nagot forsvann ner i en hala i marken. Jag borstade klart tanderna och satte mig pa kna, enbart iford kalsonger, och slog lost med en pinne framfor halan. Skorpionen kom snart ut med svansen i vadret. Det var en underbar kansla att ha kameralinsen 10 centimter ifran ett djur som eventuellt kan doda mig. Man kan gora en uppskattning over hur giftig en skorpion ar genom att titta pa den relativa storleken som djuret har mellan sina ”klor” samt ”svansen”. Denna art ar darfor, ganska sakert, rejalt giftig. Tjock svans och sma gripklor = antagligen valdigt giftig. Liten svans men stora klor = mindre giftig. Men om det ar sa i 100 procent av fallen vagar jag inte svara pa.

lars 027
Skorpion

Jag lämnade snart sanden bakom mig och började åter trampa mot Atlasbergen. Det högsta passet var Tizi n Tichka – ett av Afrikas mest berömda bergspass. Sen rullade jag vidare ner till Marakesh där jag stannade av och till i flera veckor. Jag vet inte hur många varv jag gick runt stadens legendariska torg Jemaa el Fnaa och skådade dess uråldriga spektaklet med akrobater, ormtjusare, historieberättare och allt det andra.

lars 006
Vägen ner från Tizi n Tichka

lars 004
Vandring efter dagens cykling…

lars 001
Tizi n Tichka

lars 001
Jema el Fnaa

Jag hann även med att bestiga norra Afrikas högsta berg under denna tid. Klättringen upp till Jebel Toubkal var rolig -men det var samtidigt inte det allra vackraste hörn av Atlasbergen som jag sett, men ändå mycket vackert. Med tanke på konkurrensen i Marocko så måste ju en sevärdhet vara extraordinär för att kunna slåss i toppen. Jag klättrade tillsammans med en svensk kvinna, Maggan, som bodde på samma hotell som jag i Marakesh. Jag var även tvungen att åka hem till Sverige under denna tid och lämnade därför Afrika för två veckor. Väl tillbaka i Marakesh var det hög tid att damma av cykeln och börja cykla över Saharaöknen.

IMG_0694
På väg upp till ”sadeln”…

IMG_0680 (1)
Den sista biten. Ser ni de andra klättrarna?

IMG_0684
Toppen!

toubkal
På toppen av Jebel Toubkal 4167 meter över havet

Saharaöknen

Mitt återinträde i cykelvärlden efter 5 veckors frånvaro karaktäriserades av ovilja. Jag hade egentligen ingen energi att ge mig av mot och över Atlasbergen en tredje gång. Helst av allt ville jag ligga kvar på hotellet och sova. Men tillslut gav jag upp drömmen om mer sömn och började trampa mot byn Asni 5 mil bort. Vägen var till en början tråkig: en svagt uppåtgående raksträcka med motvind och hård trafik genom diverse odlingar.

Jag stannade vid ett tillfälle och köpte en coca-cola av en ung kvinna genom ett gallerförsett fönster i en lerbyggnad i utkanten på en lite by. (Coca-cola? sa hon frågandes och såg ut som om jag var den första någonsin som beställde denna mörka vätska). Drycken försvann under några minuter då jag satt på en sten nedanför det gallerförsedda fönstret. Det var antagligen samma sten som miniorerna står på för att nå upp för att köpa sitt lördagsgodis. Eller kanske snarare torsdagsgodis med tanke på att fredagen är vilodagen för muslimer.
En gammal man kom plötsligt ut ifrån en olivodling med en åsna. Han var klädd i grårutig shalwar kameez och en halmhatt. Skepparkrans. Han sjöng när han korsade vägen. När han fick syn på mig så nickade han och sänkte ljudnivån på sin sång. Jag vet inte varför med det berörde mig en smula.

Senare stannade jag igen för mat. När jag frågade efter salt till min omelett så fick jag ett tomt glas. När jag återigen frågade efter salt så kom hon tillbaka med samma glas fast med vatten i. Vid tredje försöket fick jag en ketchupflaska.
Det är ju ketchup, sa jag.
Nä, svarade nu en man och la till ordet ”salt”.
Jaja, tänkte jag – de har väl återvunnit ketchupflaskan och har den numera som saltkar.
När jag vände den upp och ner ovanför min omelett så droppade det ner en klump röd sörja. Det var verkligen inte salt. Jag påpekade att det var ketchup och inte salt i ketchupflaskan varav en tredje person ur personalstyrkan genast kom ut med ett saltkar.
Innan han gick in rättade han till parasollet som stod bredvid mitt bord. En stund senare ramlade det ner i mitt huvud.

Efter en natt i Asni fortsatte jag upp bredvid en bred grön flod som till slut tog slut i ett gyttjigt brunt mönster. Två grabbar följde efter mig. En på cykel, en på ben. Jag pekade på löparen och frågade skämtsamt ”Hicham el Guerrouj?” varav de började skratta och upprepa nationalidolens namn gång på gång och gjorde tummen upp.
Vägen började bli allt mer kuperad och plötsligt såg jag inte de tråkiga slätterna i norr. Allt jag såg var berg i olika storlekar och färger. Bruna, röda och gröna av buskar och småträd.

Cirka 2 mil från toppen av Tizi-n-Test så började jag titta efter ett bra ställa att slå upp tältet på så jag frågade en herre om jag kunde få lov att campa mellan raderna i en planterad talldunge. Först berättade han förtroligt att det var farligt och när jag frågade varför det skulle vara farligt så höll han upp två fingrar som en segergest fast med handryggen upp mot himlen och sen böjde han fingrarna vid andra leden och vickade på fingertopparna samtidigt som han sa ”insects, insects”. När jag förklarade att jag inte var rädd för insekter och att jag hade ett tält så sa han att det var okej om jag stannade över natt i den lilla dungen.

Jag sov gott i slänten med de planterade tallarna och på morgonen tog jag mig upp till en restaurang där jag åt omelett. Sen började jag cykla upp och sedermera också över Testpasset – många turistbilar passerade och vinkade åt mig. En fransman stannade och erbjöd vatten. Jag svarade att jag hade tillräckligt.
Väl uppe blev jag besviken – inget monument och ingen vidare utsikt. Men snart insåg jag att jag inte hade varit på toppen på bergspasset eftersom jag passerade ett monument några kilometer senare som visade att jag tydligen nu var på toppen av Tizi-n-Test. Slutsats: Jag cyklade först upp. Sen ner en bit. Och sen upp en liten bit. Jag kunde alltså stå på toppen av det berömda bergspasset och titta uppåt mot vägen jag kommit ifrån. Det var första gången jag cyklat neråt till ett bergspass.

lars 009
Tizi n Test

lars 011
Tizi n Test

Vacker väg ner var det dock – fast jag tycker nog Tichkapasset var snäppet vackrare då det låg i ett mer öde område. När passet var uppcyklat så kände jag en tomhet. Det var ju passet jag enbart hade haft i tankarna sen jag lämnade Marrakesh – vad skulle jag se fram emot nu? Ja, just det. Sahara.

Jag cyklade genom den trista Soussdalen så snabbt jag kunde. Vilket dock inte var så snabbt eftersom mina ben inte var sig själva efter det långa uppehållet. Guideböckerna skriver att Soussdalen är bördig vilket låter fint. Men när man har tillbringat en tid på vägarna runt om i världen så vet man att ordet ”bördig” är lika med oändliga monotona odlingar, hård trafik och för mycket mänsklig närvaro, i alla fall för min smak – som dessutom bär med sig oljud och skräp som t ex de tusentals svarta påsar som vinden hamrat fast i de bruna taggbuskar som hela tiden kantade vägen. Nä, bördiga områden ska man akta sig för.

På min färd genom Soussdalen hade jag High Atlas på min högra sida och på min vänstra Anti Atlas. Både kedjorna såg jag dock endast konturerna på eftersom diset la sig som ett filter mellan dem och mig.
Jag stannade till i Taurdant, en stad i västra delen av dalen, och åt en pizza som lunch. En katt tiggde och jag gav den lite smält ost som den glatt smaskade i sig. En stund senare började katten hosta och spydde tillslut upp en knallgull sörja med en boll med svarta prickar på i mitten. På ett absurt sätt såg det ut som ett stekt ägg med massor av peppar på gulan. Jag åt inte upp den sista biten av pizzan. Inte efter att katten hade gjort sitt.

södra Marocko 010

Jag lämnade till slut Soussdalen bakom mig och svängde vänster på den väg som kommer att ta mig hela vägen till St Louis i Senegal cirka 2400 kilometer söderut och kom till den charmiga staden Tiznit som ligger omringad av en stor och säkert väldigt gammal mur.
Efter att ha cyklat omkring i stadens gränder i jakt på ett hotell och under tiden gjort mitt bästa för att undvika att krocka med mopeder, åsnor och diverse rullande grönsaksstånd så cyklade jag istället på en västerländsk cyklist:
Helen Lloyd.
Vi pratade naturligtvis en stund och det visade sig att hon också var på väg söderut. Hon skulle dock precis lämna Tiznit för ett kustbesök men vi bestämde att vi skulle mötas upp i byn Guelmim två dagar senare.

På morgonen två dagar senare vaknade jag i tältet och cyklade efter lite brödintag de 2 milen in till Guelmim. Jag höll ögonen öppna efter Helen men först såg jag istället en inbjudande stormarknad där jag köpte lite baslivsmedel för ökencykling som t ex tonfisk i olja, pulvermjölk och choklad. När jag betalat kom en herre på moped och berättade att ”min vän” satt och väntade på mig vid ett café i närheten. Jag cyklade efter den mopedburna herren fram till caféet där Helen satt tillsammans med några av mopedherrens vänner. Jag slog mig ner för en kaffe tillsammans med dem och snart började den ene av mopedherrens vänner prata om hur viktigt det är med cigaretter i Sahara.
”Ni måste ha dem – polisen vid kontrollerna kommer att bli griniga på er om ni inte kan bjuda på cigaretter!”, berättade han.
”Och fiskargubbarna på stränderna”, fortsatte han.
”Har ni inga cigaretter så kan ni inte byta till er fisk och vad ska ni då äta?”

Jag berättade att jag nog faktiskt inte ville köpa några cigaretter eftersom jag inte röker och mat kan jag ju köpa i byarna precis som vanligt, påpekade jag och skrattade en smula åt hans resonemang.
”Åh – ni röker inte? Det är bra! Det är bra för hälsan att inte röka”, fortsatte mopedherrens kompis.
”Precis”, svarade jag. ”Jag kan ju bjuda poliserna på morötter och frukt istället”
”No no, monsieur – gör inte det! Då låser de in er! Bjud inte poliserna på morötter! De vill ha cigaretter! Ni måste ha cigaretter – och jag kan skaffa dem till er! De finns billiga på svarta marknaden här i Guelmim – jag åker och ordnar saken åt er”

Mannen försvann på hans väns moped innan jag han protestera men några minuter senare kommer han tillbaka och såg bedrövad ut, både för att han hade missat chansen att tjäna en hacka och för att vi skulle få klara oss utan cigaretter i Saharaöknen.

”Jag var på svarta marknaden”, berättade han. ”Men cigaretterna var slut!”
Han såg verkligen helt knäckt ut.

Jag och Helen cyklade sen ut ur Guelmim och la ca 7 mil bakom oss innan det blev mörkt och vi slog upp våra tält och vi blev lika förvånade båda två när vi insåg att vi hade exakt likadana.
Vi sov några timmar och fortsatte tidigt dagen efter de dryga sex milen till Tan Tan.

Ett par mil innan staden blev vi stannade av några poliser som frågade allt mellan himmel och helvete och skrev upp samtlig information. Inkluderat vilka cyklar vi hade. Jag fick därmed tala om för polisen att jag hade en Surly Long Haul Trucker och Helen fick berätta att hon minsann hade en Thorn Raven. Poliserna var dock oerhört vänliga och de bad nästan om ursäkt för att de gjorde sitt jobb. De krävde heller inga cigaretter och jag tror nästan jag till och med hade vågat bjuda dem på äpplen om jag hade haft några.
Det här med polis och militärkontroller kommer att stå på menyn ofta under ett tag framöver. Vi var nu på väg mot gränsen till det av Marocko ockuperade Västsahara, och tydligt är det fortfarande lite känsligt att som västerlänning resa genom området. Polisario – rebellerna eller snarare Västsaharas frihetskämpar har väl för tillfället lagt ner vapnen och området är numera lugnt. Och ingen verkar såklart bry sig om Västsaharas människor – inte FN och inte USA. Inte ens den svenska fjortisvänstern verkar bry sig – men de väntar väl med sina demonstrationer och klagorop tills de får höra att en palestinier stukat foten. Ja, som alla vet så är det tyvärr skillnad på människa och människa. Till och med inom fjortisvänstern…
Tan Tan var för övrigt startpunkten för den ”Gröna marchen” då Marockos armé gick in i Västsahara år 1975.

I Tan-Tan stannade vi länge nog för att svälja en kvarts kyckling med pommes och en coca-cola eller två var. I hård motvind fortsatte vi ytterligare 2-3 mil till el Oatea, eller Tan Tan plage, där vi stannade kvällen och natten. På väg till hotellet efter att ha ätit kvällsmat så stannade en polisbil och ut hoppade två poliser. I handen hade den ena av dem en datorutskrift med två namn och de undrade om det var vi som var ”Lars & Helen”. Storebror ser dig. Alltid. Sen undrade de vart vi skulle någonstans dagen efter och de nöjde sig faktiskt med svaret att vi skulle cykla ca 9 – 10 mil och sen campa någonstans.

södra Marocko 019

Dagen efter var en snabb men också mycket vacker cykling precis vid havet. Ofta var det 20-30 meter ifrån vägen till ett djupt brant stup ner till havet. Vägen påminde en hel del om Great Ocean Road i Australien men mycket vildare, avlägsnare. Och skräpigare.

Återigen fick vi stanna vid en poliskontroll där de ville ha reda på vilka märken det var på våra cyklar. Vi passerade tre floder där vi först fick cykla ner för en brant backe till vattenflödet och sen upp för en lika brant backe där en oändlig vy av sand mötte oss.
Vi kom till den lilla byn Sidi Akhfennir där vi åt grillad fisk medan solen gick ner och gjorde gatan där vi satt kolsvart förutom de svaga gula ljusen från de olika bodarna vars utbud bestod av allt mellan plåthinkar och upphängda, rödvita och slaktade getter. Efter maten cyklade vi några hundra meter innan vi svängde av vägen mot vänster så att vi fick det rungande Atlanten i ryggen och det nattsvarta Sahara i ansiktet och vi slog upp våra tält mellan några grästuvor samtidigt som vi såg hur kunder kom och gick på den lilla bensinstationen som låg i byns ytterkant. Vi såg dem men de såg inte oss.
Natthimlen var full av stjärnor och över alla andra ljud hördes stora mullrande vågor som slog in mot klipporna gång på gång på gång.

södra Marocko 026
Kusten

södra Marocko 017
Helen tar ett foto på en kamelskylt…

Dagarna efter gick återigen i öknens tecken. Ofta stannade vi och tittade ner ifrån stupet och ut över havet, eller så stannade vi och fick sand i skorna under en bestigning av en sanddyn. Ibland fick vi cykla runt kameler som tagit vägen i besiktning. Någon gång kom vi till en liten by, som inte fanns med på våra kartor, och det gjorde oss alltid lika glada eftersom det betydde kaffe eller Coca-cola. Vi passerade över den ej längre existerande gränsen till Väst Sahara. Den sista biten innan Laayoune värkte benen och jag räknade ner kilometrarna till staden med hjälp av de svarta siffrorna på stenarna som pryder vägens vänstra sida varje kilometer. I morse var siffran ”87”. Men för några timmar sen passerade jag siffran ”1”. Någon sten med siffran ”0” såg jag aldrig på vägen till hotellet i stadens centrum.

IMG_3719
Kusten igen…

IMG_3724

Om man travesterar Kolmogorovs lag för att passa långfärdscyklister så innebär detta att cyklar man tillräckligt länge kommer man förr eller senare att få medvind. Bara man har tillräckligt med tid. För mig tog det inte ens fyra år. Jag och Helen rullade ut ur Laayoune, denna ytterst märkliga ökenstad i ockuperade Västsahara, en torsdagsmorgon och insåg att det mest ofattbara, det oförklarliga, det obegripliga till slut verkligen hade inträffat och det inom en oändlig tidsrymd – den berömda apan på sin stol framför skrivmaskinen skulle knappt ens ha hunnit börja på Shakespeares texter: To be or not to be. Vi hade nämligen medvind. Stark sådan

Dock var det nära att vi inte kunde utnyttja vinden eftersom vi höll på att bli arresterade. Ordet som gav oss frihet från arresteringshotet var ”vacker”. Poliserna mjuknade direkt, detta räddar oss, tänkte jag när jag såg hur de blåklädda männens axlar sjönk en aning samtidigt som de log äkta leenden. Vi hade fotat vajande flaggor. Enorma och röda flaggor framför en djupblå himmel. Uppriktigt vackert – vi varken ljög eller överdrev när vi sa det förlösande ordet. Polisen kom snabbt mot oss: bestämda, allvarsamma och de kontrollerade våra pass med bistra miner och frågade vad vi gjorde där med kameror. Bakom flaggorna fanns en statlig byggnad, berättade de – vilken var förbjuden att fotografera. Vi förklarade att vi inte fotade byggnaden utan bara de enormt vackra flaggorna framför byggnaden och efter en stund släppte de oss. Vi cyklade vidare med vinden i ryggen.

IMG_2252
Flaggorna som nästan fick oss arresterade….
IMG_2262
Nya vänner…
IMG_2271
Västsahara…

Under kommande veckan rullade vi igenom Västsahara. På en eftermiddag, fem hela dagar och en skvätt på morgonen den sjunde dagen tog vi oss lite över 90 mil. Den längsta dagen blev hela 18 mil vilket antagligen är den längsta etapp som jag cyklat sen jag korsade Australiens väldiga outback en kopiöst het sommar 2005.

Vi stannade till i fiskarbyn el Marsa där vi åt ett enormt fat av friterad fisk med peppar och slängde våra rester på golvet som uppenbarligen, till alla katters glädje, var sed på restaurangen. Fisken var okej, men smakade lika billigt som måltiden var och den röda pepparn fick min mun att brinna.

IMG_2271
Västsahara…
IMG_2290
Helen på väg till nattens campingplats…

Under den långa veckan genom icke-landet Västsahara passerade vi döda städer. Inte döda som i övergivna eller förfallna, utan döda som i aldrig levt eller som i aborterade. Nybyggda samhällen stack upp ur den blekna öknen som bisarra monument över den marockanska statens misslyckade försök att befolka Västsahara genom erbjudanden om skattelättnader och andra förmåner, men som uppenbarligen inte varit tillräckligt attraktiva och som där av gjort städerna döda ens innan de fick chansen att leva. Livet är orättvist fast döden än mer.
Vi stannade ofta och vandrade runt i dessa döda städer och förundrades, skakade på våra huvuden och fotade. Vi kände på ytterdörrarna och en del var öppna. Det luktade fortfarande svagt av målarfärg men golvet täcktes av sand som blåst in genom sprickor och trasiga fönster. Jag lämnade mina fotavtryck i ett kök och i ett vardagsrum. Surrealistiskt.

IMG_2312
En stad som aldrig levde…
IMG_2317
Ett hus som aldrig levde…

Dagarna gick snabbt. Tiden skenade och vi la nästan 3 mil bakom oss varje timme. Vardagen bestod av sand som ofta var utblandad med urgamla krossade snäckskal och som därför gav öknen en blek och ganska tråkig färg. Vid kräftans vändkrets stannade vi och fotade och försökte förstå vart vi befann oss och jag tänkte mig hela vägen runt jorden längs den osynliga linjen. Från Sahara till Sahara. Jag försökte komma ihåg andra gånger jag korsat samma vändkrets, men kunde inte minnas några skyltar eller tillfällen även fast jag vet att jag passerat linjen.

IMG_4040<
Kräftans vändkrets…

IMG_2337
Sahara by night…
IMG_3974
No… This way!!

Skyltar dök ibland upp med varningar om minor – vilket var en extra spännande krydda i campinglivet. Vi stannade och fotade dessa också – som i ett barnsligt eller misslyckat försök att få bekräftelse över hur långt bort ifrån de vanligaste rutterna vi befann oss. Västsahara må iof inte vara det vanligaste resmålet – men särskilt långt bortifrån turiststråken var vi ändå inte. Overlanders i bilar, campervans, på motorcyklar eller till och med i ombyggda lastbilar passerade oss så gott som dagligen. Nästan alla var ifrån Frankrike eller Spanien. En del var ifrån Italien och någon enstaka från Storbritannien eller Polen. Några svenska bilar såg jag aldrig vilket fick mig att undra var alla landsmän höll hus. Sen kom jag på det. De bygger ju sandslott i vattenbrynet på någon Koh.

IMG_2326
Danger mines…

Till slut nådde vi korsningen till Dakhla -Västsaharas näst största stad och en av de få längs vägen som inte blivit aborterad. Vi ignorerade den dock – den låg fyra mil enkel omväg bort. Istället åt vi varsin omelett på bensinstationen vid korsningen och tittade slött på en bil med Slash röda siluett på motorhuven och på framdörrarna. Slash – eventuellt populär i Västsahara, men det fanns i alla fall en person som var ännu mer populär bland den enkla fiskarbefolkningen i tältbyarna som oregelbundet prydde vägen. Ibland, eller till och med ofta, blev reaktionen tandlösa leenden när jag berättade för de rynkiga gamla männen att jag var ifrån Sverige och i kör utbrast de ”Zlatan, Zlatan”. Rosengårdsgrabben har verkligen blivit känd.
Vi närmade oss gränsen till Mauretanien. Jag ville göra gott intryck och tog av mig de vedervärdiga bruna kortbyxorna som jag för tillfället cyklat i och tog istället på mig de grå långbyxor som jag en gång köpt i Peru för motsvarande 30 kronor. De var en studie i mode och finsmak i jämförelse. Det kan ha varit mina fina byxor, eller så var det Helens kvinnliga charm som gjorde det, men hur som helst fick vi mat i form av frukt och kex av de marockanska gränsvakterna. Vi åt upp frukten medan vakterna tittade slött i våra pass och jag undrade vart jag skulle göra av skalen. Jag stoppade dem i fickan eftersom jag tyckte det vore dumt att slänga dem vid vakternas fötter.

Vi rullade vidare till nästa del i gränsövergången – till killarna med stämplarna. I kön fick jag en släng av paranoia och öppnade kexpaketet för att kontrollera att vakterna inte planterat hasch i dem – jag har hört många historier om Marocko och planterad hasch – även om de flesta utspelades ”förr” och säkert inte ens är sanna. Fast gränsövergångar har en förmåga hos mig att väcka den paranoia som sover. Så jag öppnade kexpaketet och hittade bruna paket av… just kex. Förlåt att jag inte litade på er, kära gränsvakter!
Sen var det min tur att räcka över mina handlingar till mannen bakom luckan. Jag tog fram passet som låg i min högra benficka och gav det till mannen framför mig. När han fått det i sina händer såg både jag och mannen att passet var fullt av blöta klementinskal. Jag flinade lite, det var allt jag kunde göra, men mannen med stämpeln flinade mycket, väldigt mycket, fast räckte som tur var ändå över passet med en stämpel i några minuter senare.
Vi följde en dålig grusväg genom ingenmanslandet under några kilometer. Mina väskor skramlade och förde oväsen och ett par gånger fick jag stanna och rätta till dem eftersom de ibland hoppade ur sina fästen och höll på att ramla av. Fattiga tältbyar och otaliga bil och bussvrak drog våra blickar till sig. Och våra cyklar och vår närvaro drog i sin tur till sig blickar ifrån invånarna i tältbyarna. Människor i smutsiga och trasiga kläder log och vinkade när vi cyklade förbi.
På den mauretanska sidan välkomnades vi av gröna flaggor och grönklädda vakter som vänligt men bestämt talade om att jag inte fick fota dem framför den nedfällda bom med texten ”Mauritanie” som de vaktade med automatvapen och eventuellt sina liv.
Istället blev vi hänvisade till en byggnad där en polis tog våra uppgifter och skrev in dem i ett datorregister med långfingervalsen. Lägg märke till att han inte använde pekfingervalsen som t ex jag gör i skrivande stund – utan långfingervalsen. När han var klar med dansen frågade han mig varför jag hade ”tagit med henne” och pekade på Helen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara så jag sa helt sant att jag träffat på henne i Marocko.

Nästa steg i övergången var återigen hos män med stämplar – och det tog någon timme, solen gick ner under tiden, innan vi fått dem i passet. Helen hade fel visum, eller det var snarare utgånget, men hon löste det med hjälp av bön och ledsna ögon, eller kanske med kvinnlig charm. Mannen med stämpeln sa något som kan översättas till ”okej, okej, för denna gång då – du är ju faktiskt på en cykel”.
Vi trampade sen iväg och vinkade hejdå till några overlanders som väntade på sina stämplar och campade några kilometer därifrån. Vi slog upp våra tält på hård sand eller sten och där vi såg spår efter bilar eller kameler för att vara på den minsäkra sidan. Morgonen därpå cyklade vi fram till Nouadhibou och ett helt nytt land.

Förvånad slutsats om Nouadhibou: Mycket mer afrikanskt och betydligt mindre arabiskt än vad jag förväntat mig av denna stad mellan Sahara och Atlanten och samtidigt mindre strikt och mer livfullt än vad jag trott. Både skratt och skräp var enormt vanligt på gatorna och kvinnor spelade en mycket mer närvarande roll i vardagen än vad jag sett i de flesta muslimska länder. Staden i sig påminde till en del om befolkningsmässigt likvärdiga städer i norra Sudan.
Efter att ha tillbringat några nätter på auberge Sahara i Nouadhibou, staden som ligger på en halvö i Atlanten, tog jag mig ensam tillbaka till korsningen fyra mil norrut på ett lastbilsflak.

Ensam eftersom Helen tog tåget, enligt uppgift världens längsta, till staden Choum för att sen cykla runt i Adrarregionen, och på ett lastbilsflak eftersom jag redan hade cyklat sträckan åt motsatt håll några dagar tidigare. Och jag hade verkligen ingen lust att göra det en gång till i brutal motvind.
Men när lastbilschauffören släppte av mig vid huvudvägen som går mellan Västsahara och vidare mot huvudstaden Nouakshott så började jag cykla igen. Motvinden hade förvandlats till sidvind i samma stund som vägen svängde 90 grader och försvann ut i öknen i östlig riktning.
Det var en ganska trist dag och varje gång jag hade chansen, vilket iof inte var ofta, stannade jag för en coca-cola. Det var en aning svårmotiverat att börja trampa igen när drycken var slut men något val hade jag inte.
På kvällen slog jag upp tältet bakom en grushög och gjorde upp en eld i blåsten. Styrkan i vinden var så hård att eldens lågor pressades platt mot marken och några sekunder efter att jag fyllt på ett kokkärl med pastavatten låg det redan ett lager sand på bottnen. I ett vredesutbrott slungade jag i väg kastrullen med sandvattnet och den i öknen alltid dyrbara vätskan rann ut tio meter iväg. Efter att jag hämtat kastrullen åt jag några brödbitar inne i tältet och käkade kakor till efterrätt samtidigt som jag försökte läsa, men vinden skapade ljud som av jetmotorer och tältduken dansade efter dess pipa och gjorde det svårt att koncentrera sig. Jag läste samma mening om och om igen tills jag somnade trots ljuden av flygplanet utanför tältet.

Jag fortsatte cykla genom det bleka Sahara som i detta hörn verkade bestå av mer snäckskal än sand. Semi-nomadiska byar låg betydligt tätare än vad de gjort längre norrut så när vattenflaskorna behövde fyllas på stannade jag till och bad någon invånare, oftast kvinnor eftersom männen antagligen var ute med getterna, om hjälp. De tog mina flaskor och fyllde dem ifrån de enorma svarta eller vita säckar som låg i varje bys centrala delar som strandade valar och som rymde tusentals liter vatten.
Ibland blev jag även inbjuden på te och det var oftast välkommet, dels för teet i sig men dels för att jag visste att jag skulle få en lång rondpaus i matchen mot vinden. Ty en tepaus i Mauretanien tar alltid en timme eller mer. Gasolköket ska tändas, tevattnet kokas upp, den bruna vätskan ska hävas ifrån glas till glas och sen tillbaka till tekannan för att sen åter hällas upp i ett av de shotsliknande glasen för provsmakning. Nä, det duger inte, tänker min värd och häller i ytterligare en nypa strösocker tillsammans med en halvnypa te. Ny hävning mellan glasen, 5-6-7 gånger – sen tillbaka till kannan och ny provsmakning och nu duger det ta mig fan och det första glaset ställs framför mig på ett litet porslinsfat redo att drickas. Sen börjar proceduren om igen. Gasolköket tänds, den första hävningen börjar, eventuellt för att få sockret att blandas ordentligt med vattnet och teet men också för att få drycken att svalna. Ny provsmakning, och kanske duger det, och den andra serveringen kan påbörjas. Sen väntar en tredje omgång. Det är alltid tre omgångar, aldrig fler – aldrig färre. Jag har hört att om en tuareg serverar dig fyra glas te så innebär det att han kommer att råna eller döda dig när glaset är urdrucket, men jag vet inte om det är sant eller bara en myt… Fast skulle jag se att en fjärde omgång te höll på att beredas vid en tuaregbjudning skulle jag kanske fly för att vara på den säkra sida. Här, under en tebjudning hos bidangrenen av morfolket, tror jag bestämt att mitt liv inte skulle vara i fara även om ett fjärde glas skulle serveras. Men att däremot avvika innan det tredje glaset serverats uppfattas dock som ytterst oartigt och har ni inte tid med tre glas så ska ni tacka nej redan från början.  

På kvällen den andra dagen efter att jag lämnat Nouadhibou så blev Sahara vackrare. Det bleka blev färgstarkt. Några sanddyner dök upp på min vänstra sida och jag bestämde mig för att stanna över natt. När jag skulle svänga av mot dem såg jag att jag inte var långt ifrån en by så jag cyklade dit och en kvinna gav mig lov att campa vid dynerna under natten. Innan solen blev som rödast och slutligen försvann i horisonten klättrade jag omkring i sandhavets vågor och fick dess torra vatten i skorna som jag sen tömde utanför tältet i två små pyramidliknande högar. Tidigt på morgonen vaknade jag till, kanske hade jag hört något – jag tittade ut ur tältet eftersom yttertältet blåst upp och bildat en decimeter bred tittglugg och såg hur en blåklädd man gick förbi 20 meter iväg och betraktade tältet. Men han varken stannade eller såg mig.

Dagen efter matchades jag återigen mot vinden och mitt mål för dagen var enkelt: cykla 10 mil så snabbt jag kan och sen lägga mig sen i skuggan och äta kex och läsa en bok. Jag fullföljde planen. När det började mörkna gjorde jag ett nytt försök med pastavatten och denna gång fick jag ingen sand i maten då vinden mojnat. För första gången någonsin gjorde jag upp två lägereldar med några timmars mellanrum för en dubbel middag. Man blir lätt hungrig i cykelsadeln. För att få bränsle till andra omgången gick jag i lyset från min pannlampa och letade efter torra och döda buskar. Jag vandrade på måfå och ibland hittade jag några kvistar när det cirkelrunda skenet ifrån min pannlampa av en slump träffade potentiellt lägereldsbränsle. Det var stjärnklart, men ändå så gott som kolsvart. Ingen måne syntes till och jag gick ensam i bar överkropp i mauretanska Sahara och letade efter pinnar och kvistar till en lägereld för att kunna få varm mat. Känslan var fantastisk.

Mauretanien 003
Mauretanien…
Mauretanien 007
Camping…. Betydligt bättre än vilken hästsäng som helst…
Mauretanien 009
Kvällspromenad…
Mauretanien 011
Strax innan jag började laga det första av mina två middagar…

På morgonen intalade jag mig själv om att ”ikväll ska jag äta kinamat i Nouakshott”. Så blev det inte. Jag hade motvind. Istället sov jag bakom några buskar 25 kilometer norr om Saharas största stad när kvällen övergick till natt. Buskar? Ja, det är sant – på bara en eller två dagar hade det gyllenbruna sandhavet förvandlats till ett grönt hav. Så långt ögat såg höjde sig buskar i olika storlekar, ifrån någon decimeter till en dryg meter, och i fjärran det blå hav som ibland skymtade långt bort på min högra sida när jag satt i sadeln med ansiktet vänt åt söder. Saharaöknen höll på att övergå till Sahelbältet.

I Nouakshott tog jag in på underbara auberge Menata där det vandrade omkring 3 sköldpaddor, var av den största var enorm, och tiggde melonskal från oss söndercharmade turister. De fick äta sig mätta varje kväll. Till skillnad från många av stadens människor.
Jag träffade Barry – en skotte som bott flera år i öknen och kanske på grund av det samt på enorma mängder av den sortens gräs som en del tycker om att röka blivit, på ren svenska – galen. Jag och Helen hade träffat på honom i Niaoudhibou (enligt henne berodde Barrys eventuella galenhet inte enbart på åratal i öknen och hölass med dundergräs, utan också på att han helt enkelt var skotte – och till råga på allt från Glasgow) och nu var han alltså i Nouakshott. Han berättade, vilket nog faktiskt var helt sant, att han höll på med en BBC-dokumentär om Mauretaniens nomader, samtidigt som vi försökte få i oss den sämsta måltid jag någonsin ätit på en Kinesrestaurang.

Mauretanien 014
Auberge Menata

När jag befunnit mig i huvudstaden under ett par dagar och hunnit med att ta beslutet om att jag skulle gå till polisen och förlänga mitt visum -och faktiskt också gjort just det – såg jag en cykel på campingen. Helen var tillbaka. Hennes plan om att cykla till Chinguetti hade gått om intet på grund av bortspolade vägar (och nu pratar vi om Sahara…). Så efter ytterligare en handfull dagar i staden fortsatte jag söderut – återigen med Helen i släptåg. Eller om det var hon som släpade på mig, vi är inte riktigt överens om den saken.

Första kvällen efter Nouakshott upptäckte vi sanddyner som bildats som öar i havet av buskar. Trots av merparten av Sahara låg bakom oss fanns det fortfarande gott om sand i det torra Sahelbältet som vi nu cyklade igenom. Vi tyckte båda två att det var en lämplig och intressant lägerplats, men strax efter att Helen klättrat upp för en av dynerna så var vi omringade av barn. Först på avstånd där de nyfiket betraktade oss, sen närmre då de började önska oss ”bonjour” och slutligen helt inpå oss, skrikande ”cadeau”. Vi gav oss av därifrån och slog upp våra tält i en torr flodådra några kilometer söderut.

Mauretanien 020
Kocken på en enkel restaurang sa att vi skulle ta med våra cyklar in i restaurangen ”på grund av barnen”. Lägg märke till geten som kommer ut ifrån köket. Lägg inte märke till mina skor…

Efter några timmars trampande dagen därpå stannade vi till vid en enkel bod för att köpa på oss lite varor som kex och mjölk. Mannen i affären undrade om vi var på väg till gränsövergången i Rosso, men vi förklarade att vi skulle ta oss till Diamabron istället – den mindre av de två stora gränsövergångarna mellan Mauretanien och Senegal och den med absolut bäst rykte. Rosso däremot är en av kontinentens mest ökända gränsövergångar tack vare de superkorrumperade vakterna och jag mindes dessutom orden ifrån den australiensiska cyklisten som jag mötte i Rumänien för ett halvår sen: ”Vad du än gör – undvik Rosso”. När bodinnehavaren hörde att vi var på väg till Diama så pekade han på en avtagsväg endast 50 meter bort och sa att det var en genväg till övergången. Vägen fanns inte med på våra kartor, men vi hade räknat ut att en sådan väg borde finnas med tanke på hur huvudvägen till Rosso svängde av österut medan Diamabron låg åt sydväst. Vi var tacksamma att vi verkligen hade hittat vägen vilket förkortade vårt trampande med mer än en halv dag och vi tackade bodinnehavaren för tipset.

Vi slog nattläger en bit efter korsningen och dagen därpå följde vi en kuperad sandväg vilket gjorde mig överlycklig – äntligen, tänkte jag. Äntligen tillbaka i det riktiga Afrika – iväg från asfaltsvägar med tung trafik. Vi stannade till i en by och fyllde på vatten och frågade om det fanns något att äta – men det fanns det inte. Eller jo, det är klart att det fanns, men ingen restaurang. Dock tyckte jag det var konstigt att ingen helt enkelt sa: ”Kolla här, jag steker upp några ägg till er” och därigenom tjäna lite pengar. Men Afrika är Afrika och här kan allt hända – eller så händer absolut ingenting.

Vi fortsatte och en stund senare kom vi till byn Keur Massene där vi tänkte köpa på oss dagens kexranson. Dock kom barnen. De skrek efter choklad. De slet i vår packning (och kom på så sätt över påsen med våra sopor från campingplatsen…). Och de fick oss att ge oss av. Ibland är det mindre påfrestande att gå utan mat än att utsättas för barnmobben. Vi gav oss som sagt av och några barn var nära att slita omkull Helen när de sträckte sig efter nämnda sopåse. Men vi rullade snabbt ifrån de flesta av dem och när bara en handfull av de äldsta barnen hängde med i vårt tempo så stannade Helen plötsligt. Hennes första punktering var ett faktum. Jag själv hade givetvis valt att inte få en punktering just på denna plats, men Helen hade uppenbarligen en annan åsikt och det enda vi kunde göra var att skratta. Dock gick det snabbt att byta slangen trots att det var en aning påfrestande att göra det i centrum av en barnaskara med fingrar som lite för ofta sträckte sig mot våra cykelväskor. Vi cyklade vidare och strax kom vi till denna resans kanske mest intressant område – vi följde Senegalfloden under resten av dagen.

Mauretanien 029
Helens punktering…

På vår vänstra sida rann floden, dock effektivt kamouflerad av flera meter hög vass, men på vår högra sida förvandlades marken till träsk och slutligen till ett sjölandskap där otaliga fåglar festade på fisk och kräldjur. Albatrosser – kanske fågelrikets coolaste – imponerade på oss med deras enorma storlek, rosa flamingos strövade omkring i vattenbrynet på sina tunna ben. Vid tre – fyra tillfällen sprang vårtsvin i panik iväg från oss och några gånger lufsade meterstora varaner över den smala grusvägen och vidare in i grönskan med ett krasande läte av vass som bröts av deras framfart och som hängde kvar i luften i flera sekunder efter att de försvunnit ur sikte.

Mauretanien 045
Sprickor i gyttjan i träsken runt Senegalfloden…
Mauretanien 038
En cykeltur i södra Mauretanien…
Mauretanien 053
Mystiska fotspår…

Vi rullade genom Diawling natinalpark och betalade skatt till en parkvakt vid en nedfälld bom och 11 kilometer senare nådde vi gränsen till Senegal en kvart innan de stängde för dagen. Polisen på den mauretanska sidan var vänliga men formella och på andra sidan Diamabron var deras senegalesiska kollega ännu vänligare och dessutom mindre formell då han bjöd in oss i hans tjänsterum och tillika bostad med en teve och en säng med myggnät. Hans hund avgudade oss och ville hela tiden leka och när mannen stämplat våra pass följde han med ut på stentrappan och skrattade åt sin hund och sa att den ”just love white people”.

Vi tog våra första tramp i Senegal och samtidigt som solen gick ner slog vi upp våra tält under ett par acaciaträd och tidigt på morgonen därpå fortsatte vi in till Saint Louise – staden och ön som var den första fransmännen ockuperade, förlåt – koloniserade i Afrika när de kom hit år 1658.

Mauretanien 056
Senegal!!!

Ett annat Afrika

Något ovanligt hände strax utanför St Louise – jag fick punktering. Strax efter hände något ännu mer ovanligt – jag fick punktering igen. Den första berodde på en spik och den andra på en tagg från ett acaciaträd, eller kanske från någon lika taggig kusin till det. Välkommen till Sahel – det taggigaste området i världen.

Efter våra lagningar (jo, Helen fick punktering hon med) slog vi läger efter bara 3 mil. Dagen efter cyklade vi fram till Touba – Senegals näst största stad och tillika det heliga sätet för den islamiska grenen muridism. Vi stannade lagom länge för att ta några bilder på den berömda moskén – en av de största på kontinenten.

1645F94D

Vi fortsatte vårat trampande över den senegalesiska savannen och varje dag såg vi massor av savannens djur. Framför allt getter. Men även kor och hönor var vanliga. Träden var intressantare – särskillt baobab trädet som är en av Afrikas verkliga symboler. Den berömda polska korren Ryszard Kapuscinski skrev en gång: ”Like elephants among other animals, so are baobabs among trees: they have no equals”. Trädet får mig att bli glad och det är svårt att cykla förbi ett av dem utan att stanna ett slag. De utstrålar samma beslutsamhet som mycket gamla ekar kan göra hemma i Sverige. Samtidigt har trädet fått mig att inse att jag verkligen måste vandra (eller cykla) Avenue of the Baobabs på Madagascar någon gång i framtiden. (Googla för bilder!)

83BDDE88

1A2A2DD6

Vi valde att lämna asfalten för ett par dagar och sökte oss till de minsta vägarna på vår kartor. De som visas som – – – – – – – istället för feta röda eller gula sträck. Jag visste vad som väntade, men för Helen var det första gången på sandiga afrikanska pister. Sanden besegrade oss naturligtvis så vi fick ofta leda våra cyklar över vissa partier. Ibland var det lättare att cykla bredvid vägen och då plöjde vi genom knähöga hav av brungröna växter. En gång hamnade vi av misstag till och med i ett majsfält där de glesa och torra växterna gick över huvudet på oss. Vi kom en aning vilse i bushen och fick stanna i en by och fråga efter riktning. Efter vägen gick det ju inte att fråga, eftersom vi inte cyklade på någon som kan kallas väg.

bushcamp

Barnen älskar oss. Eller också älskar de bara att ropa toubab efter oss. (vit person, typ). Ibland ekar hela byar av ”toubab, toubab”. I Senegal och Gambia är det alltså toubab som gäller. I Sudan ropar barnen Khawaja, i Etiopien Faranji i och i swahiliområdena är det naturligtvis ”mzungu” som ekar i dalarna när man rullar förbi. Jag har aldrig förstått denna besatthet av hudfärg som man ofta upplever i Afrika. Men jag brukar ropa tillbaka ”black boy” eller ”black girl” vilket får barnen att rynka på sina ögonbryn men får deras föräldrar att gapskratta – om de förstår min engelska. Cirkusen kan vara rolig men är ibland påfrestande. När saker upprepar sig tusentals gånger blir det snart just påfrestande. Men som tur är så lämnar jag snart toubabområdet och kommer in i ett annat språkområde vilket innebär att jag kommer att få höra ett helt nytt ord varje gång en icke-stum människa under 15 år för syn på mig. Jag underar vad det kommer att bli i Guinea-Bissau?

I Gambia blev vi rymlingar. Ni måste ha visum, sa vakten.Nej det måste vi inte alls, sa vi. Vi behöver bara en stämpel.Nej, sa vakten. Ni måste ha visum. Men eftersom det är Tabiski så är visumkontoret stängt. Men om ni ger mig pengarna så…. , fortsatte vakten.

Jag log. Särskilt inombords. Han hade ju redan stämplat våra pass och givit dem till oss. Nu satt han bara och väntade på mutan.
Okej, sa jag. Du ska få dina pengar. Vi har dem i våra cykelväskor. Vänta en minut.
Vakten nickade glatt. Kanske tänkte han på ölen som han skulle köpa för våra pengar efter jobbet.
Jag drog med Helen ut till våra cyklar och sa till henne att nu cyklar vi fort som fan iväg.
Men den röda sandvägen hindrade oss och vi fnittrade så mycket åt vår rymning, så det gick nog inte så fort. Jag vände ofta på huvudet för att se om vakten kom efter oss. Men det gjorde han inte.

Gambia welcomes me with rubbish

I Gambia cyklade vi genom våtmarker där vi stannade och beundrade fåglar. Vi såg krabbor, decimeterstora varelser som går på snedd. De försvann snabbt ner i sina fuktiga hålar när de upptäckte min kameralins. Ifrån Barra tog vi en färja över Gambiafloden till Banjul.

Gambia blev inget favoritland för mig – kanske är det bättre längre inåt land – men här längs kusten så handlade allt, precis allt, i mitt möte med lokalbefolkningen om min hudfärg och min plånbok. Inte en enda gång började någon prata med mig utan att vilja ha pengar i slutänden. Komiskt och tragiskt, samt följden av felriktad välgörenhet där västvärlden indirekt men gång på gång hamrar in i afrikas befolkning att hela kontinenten bör omyndigförklaras omgående. Jag undrar verkligen om det är gratisarbetande 19-åringar utan specialkunskaper eller livserfarenhet samt Agneta Sjödin som Afrika behöver för att ta sig ur fattigdomen?

Jag närmade mig gränsen till Senegal och skojade och skämtade med vakterna – det bästa sättet att smidigt passera en gränskontroll i Afrika är att få de uniformerade kvinnorna och männen att skratta – tro mig på den punkten, blivande Afrikaresenärer!
Väl över så campade jag på en klipphylla och lagade mat över öppen eld. Pasta med morötter, lök, chilli och tomatpuré. Jag har inte blivit vegetarian på äldre dar, men tonfisken håller ingen bra kvalité här – och faktumet är ett lök är billigare än tonfisk i olja.

Jag passerade kilometerbreda träskmarker där den grå gyttjan slogs om utrymmet med knallgröna buskar med stora släta blad. Vita och svarta fåglar med långa ben vadade i vattenbrynet i de dammar eller småsjöar som ibland dök upp som en skiljedomare mellan det grå och det knallgröna. Krabbor gick återigen på snedd och försvann ner i sina hålor lika snabbt som i Gambia. Vägen kantades ofta av vaktande stridsvagnar och patrullerande soldater med skyddsväst och hjälmar prydda med tyg av kamouflage. Ignorerade jag soldaterna så ignorerade de mig. Vinkade jag så vinkade de tillbaka. Gjorde jag honnör så fick jag samma gest tillbaka följt av skratt. Det vilande inbördeskrigen i Casamanceregionen kan tydligen när som helst bryta ut – men regeringen i Dakar verkar uppenbarligen vara beredd!

Guinea Bissau 003

I Ziguinchor tänkte jag ta in på hotell. Jag cyklade omkring på måfå men hittade inga som såg billiga ut, så jag tog fram min Roughguide för att se vad den skulle säga om saken. Mina ögon fastnade på de tre billigaste – det första skulle kosta ca 200 kronor – vilket var för dyrt, det andra var stängt och det tredje fullt. Något annat i boken var inte realistiskt. Samtidigt ville folk ha min uppmärksamhet: ”Where are you from?”
”Sweden”
”Sweden? … Jag ka-n pra-ta li-te sven-ska”
”Jaha, roligt för dig – och nu kommer du gå bredvid mig ett tag för att sen kräva mig på pengar för den guidade turen, eller?
Cynismen växte i samma takt som hotellbyggena längs med havet eller ölnotan under en varm sommardag på Smögen. Jag har aldrig gillat superexploaterade områden – så heller inte Gambias kust. Utan att ha sett hela Västafrika så tvekar jag inte att säga att denna del av Gambia är i särklass den minst spännande.
Istället för en hotellnatt i staden cyklade jag fram till gränsen till Guinea-Bissau och kom på några minuter igenom. Några skyltar som varnade för minor fick mig att avstå från min plan att tälta omedelbart efter gränsen. Jag cyklade cirka 12 kilometer och slog sen nattläger i, tro det eller ej, en skog.

Guinea Bissau 005

På morgonen cyklade jag fram till en namnlös by och åt en sandwich och drack ett ölglas med kaffe. På ett kylskåp inne i restaurangen stod en svartvit teve i storlek 9”. En liten tös på 3-4 år kom och skakade hand med mig och sprang sen förtjust tillbaka till sin pappa. (vid två andra tillfällen här i Guinea-Bissau har småbarn börjat gråta när de fått syn på mig. Blekansikten tycks inte vara en vanlig syn ute i bushen.)
Känslan som dök upp när jag bytte ut Senegal till förmån för Guinea-Bissau var frid. Inga samlades runt mig. Barnen skrek sig inte hesa genom krevader av ”toubab” – ett och annat ”branco” är vad jag får höra.

G-B är ett av de mest tillbakalutande länder i Afrika som jag över huvud taget besökt. Huvudstaden är också charmig på sitt sätt med portugisisk, och därigenom karibisk, arkitektur  – och jag tycker mig också kunna ana en touch, inbillad eller inte, av postsovjetisk  atmosfär á la Georgien eller Azerbaijian med stadens breda och relativt folktomma avenyer och det stora rosa och kollapsade presidentpalatset uppe på kullen. Men om det faktiskt existerar en sådan atmosfär eller om det bara är mitt undermedvetna som skapat den – vet jag inte. Jag erkänner att jag inte har så bra koll på Guinea-Bissaus politiska historia. Men en sak vet jag – landet blev bombat med napalm under frihetskriget mot Portugal. Detta skedde samtidigt som Vietnamkriget rasade. Ni vet vilka demonstrationer som det sistnämnda kriget drog världen över. Men var det någon som demonstrerade mot Portugals napalmbombande? Nä. Som jag har skrivit förut här på bloggen – det är skillnad på människa och människa.

Guinea Bissau 009

Guinea Bissau 013

En natt slog jag ner mina tältpålar under ett träd med en stor men låg grön krona som gav skugga ifrån den nedåtgående solen. Väster om mig låg asfaltsvägen som jag följt under dagen och ibland hörde jag hur någon bil körde förbi, men oftast kom ljudet ifrån vandrare som skrattade  och skämtade med varandra samtidigt som de slet ut sulan på sina röda eller blåa flipflop-sandaler. På min östra sida låg ett fält där olika grödor  en gång vuxit. Det såg dock ut som att det skulle dröja länge tills nästa skörd, så jag trodde att jag skulle få sova ostört – utan att bli väkt av en morgonpigg bondmora på väg till arbetet med hackan på ryggen.

Men jag hade fel. Jag fick inte sova ostört.
Sömnen hade kommit till mig, eller i alla fall dragit ner mig till gränslandet, då en bil stannade ute på vägen. Jag  vaknade till eftersom fordonet lös upp mitt tält med ett starkt ljusblått sken.
Men vänta nu, tänkte jag. Det finns ingen chans att billysen skulle tränga igenom den kompakta vägg av elefantgräs som jag släpat cykeln igenom på väg till campingplatsen!
Ögonblicket efter förstod jag. Det fanns ingen bil. Utan det stod någon utanför mitt tält. Det stod någon utanför mitt tält och lös på mig med ficklampa.
Samtidigt som insikten sjönk in i mig som en ispigg i ett isblock, hörde jag en röst som sa något som jag inte kan återge. Där och då förstod jag inte vad personen sa och idag kommer jag inte ens i håg hur det lät. Jag kommer inte ihåg om rösten lät arg, förvånad eller likgiltlig.
Jag svarade personens ord med ”turista” och i mitt inre reste jag en vit flagga. Det var inte så att jag var rädd, det hade jag blivit om jag hade varit ovan vid liknande upplevelser, men jag var  verkligen inte sugen på att få en utskällning och sen bli tvingad att ta ner tältet och cykla någon annanstans.
Jag kröp ur tältet och tittade över det gula nylontaket och blev bländad. Personen riktade ficklampan rakt i ansiktet på mig, vilket fick mig att anta att det måste vara en militär eller en polis. När jag la handen som skydd över ögonen förstod personen att jag blev bländad och han riktade istället lampan åt sidan.
Nu kunde jag se och det första jag såg var att personen var mycket lång, klädd i slitna bruna kläder och att han hade ett gammalt gevär över sin högra axel. Han kom runt till min sida och jag räckte omedelbart fram handen till hälsning och förklarade så gott jag kunde på engelska, franska och spanska som substitut för portugisiska att jag var turist och på väg till huvudstaden Bissau men att jag helt enkelt blivit trött och slagit upp tältet för att sova. Mannen log och skrattade om vartannat och när mina förklarande charader var färdiga frågade han med liknande charader om jag hade någon mat. Som sagt var jag inte rädd och efter vårt inledande samtal var jag inte längre heller nervös. Men jag tyckte det var dumt att utmana ödet genom att säga till den långe mannen med geväret som dykt upp efter midnatt i den svarta skogsdungen i norra Guinea-Bissau att jag minsann hade mat – men den skulle jag ha till frukost!
Nä, istället kröp jag snabbt in i tältet och letade fram en halv burk majonäs och en brödbit. Jägaren blev glad och vi tog i hand och skrattade lite till och sen försvann han ut i mörkret.
Efter en stund slumrade jag till. Men vid 00:30 vaknade jag igen – av att någon lös med en ficklampa utanför tältet. Har inte det här redan hänt? tänkte jag.
Återigen kröp jag ut och hälsade på jägaren som nu hade satt sig på huk och brutit isär brödet och höll som bäst på att breda ut majonäs i det.
Jag funderade ett ögonblick vad jag skulle göra. Titta på när han åt? Försöka prata? Sitta tyst? Lägga mig och sova? Gå med honom och jaga? Men jag hann inte längre i mina funderingar innan mannen började prata. Naturligtvis förstod jag inte allt vad hann menade, men ett ord förstod jag. Eller jag tror att jag förstod (ordet kan ju såklart ha olika betydelse i olika språk): Gazell, sa han och pekade i en cirkel runt tältplatsen. Gazell? svarade jag och pekade ner i marken mellan oss. Mannen nickade och log.
Tidigare under kvällen hade jag hört hur kvistar brutits några meter ifrån tältet. Jag hade legat på rygg och lyssnat och kommit fram till att det var ett ganska stort djur, men ingen människa. Och nu säger jägaren att det hade varit en gazell runt mitt tält. Hade jägaren alltså spårat en gazell och följt ett flera timmar gammalt spår fram till min tältplats? Jag fick omedelbart stor respekt för jägaren och samtidigt kände jag mig mycket liten och okunnig. Jag kände mig som den naiva turist jag var.
Återigen så vi hejdå och mannen gick därifrån med vapnet på ryggen. (Om gazellen mötte sin skapare senare under natten förtäljer inte historien).

Guinea Bissau 007

På morgonen cyklade jag de fem milen in till huvudstaden och campade på verandan till Pension Creola. Kvällen tillbringade jag med långa och försiktiga promenader i staden – försiktiga på grund av avsaknaden av lyse samt otaliga djupa hål i trottoarerna – ingen bra kombination. På vägen in till staden såg jag resans första apflock. Avståndet var dock för långt så jag vet inte vilken art det var – och flocken försvann snabbt när en vit bil närmade sig från andra hållet.

Vägen till Sierra Leone

Det tog oss (jag träffade Helen redan i Bissau) två veckor att trampa sträckan ifrån Guinea-Bissaus huvudstad till Labé i grannlandet Guinea.  Det har varit två veckor av ganska hårt resande – ibland har jag tänkt att ”så här långt bort ifrån de vanliga resrutterna har jag aldrig varit” och något skämtsamt: ”vi måste vara de första turisterna här någonsin”.

Det har varit två veckor av extremt dåliga vägar. Det har varit två veckor av diverse traverser över floder och vattensamlingar. Vi har vadat över åar. Vi har burit cyklarna över dammar. Ibland har vi betalat någon lokal fiskare för en flodöverfärd i hans pirog. Andra floder passerade vi med motorbåt, handdriven pråm och ett par till och med på flytande bambybroar.

Vid ett tillfälle kraschade jag rejält, första gången sen den gången i indiska Himalya 2004 – men klarade mig med ett sår på ena knäet.
Insekter har plågat oss svårt – myggor, myror, flugor och annat. En termit gnagde sig, säkert av misstag, in flera milimeter i Helens ena ben och bloden rann som i Peter Jacksons tidiga filmer.

Vi har sett apor och färggranna fåglar och en natt vaknade vi av ett morrande djur utanför tältet – ett stort djur. Ett stort djur som inte var tamt, det hördes. Vi vaknade båda två av lätet – och Helen ropade högt ”What the hell was that?” -dels för att skrämma bort djuret och dels för att göra mig uppmärksam inne i mitt tält. Hon fick dock aldrig något svar eftersom jag redan hade somnat om…

Vi kom vilse. Det var i det avlägsna området söder om Rio Corubal – jag insåg att vi hade solen i ansiktet fast vi skulle ha den i ryggen. ”Vi får se upp så vi inte kommer in i Guinea” sa jag till Helen som hade uppmärksammat samma sak så hon plockade fram sin GPS. När hon läste av displayen började hon skratta. Det visade sig att vi redan hade passerat gränsen. Av misstag och olagligt. Vi befann oss i fel land. Under detta missöde hade vi inte följt vägar på flera dagar utan cyklat på skogsstigar. Den stig som vi skulle följa norrut var lätt att missa men vi hittade den till slut genom den gamla metoden ”trail and error” – och det var skönt att komma tillbaka till Guinea-Bissau utan att ha träffat på några militärer eller poliser…

Ja, det har varit två veckor av hårt resande. Sannerligen. Men vi tar det från början:

Jag hade tagit en promenad genom Bissau tillsammans med den superbereste schweiziske ägaren till pensionatet där jag bodde, och han visade mig bland annat platsen där jag kunde ta en pirog över Gebakanalen till byn Enxude. Kvällen innan avfärd träffade jag som sagt på Helen igen – hon kom tillbaka med båten från Bijagosöarna och var sugen på samma rutt i sydvästra delen av landet. Färden över Gebakanalen tog någon timme och samtliga passagerare i träbåten satt tätt intill varandra med oranga flytvästar. Väl i land började vi cykla mot staden Buba som vi nådda dagen efter. Vägarna var sandiga, när de inte var översvämmade eller gick genom åar vill säga. När ett fordon passerade så yrde dammet och täckte oss med ett tunt sandlager i samma röda färg som i sinnesbilden av australiens inre. En ambulans satt fast i en gyttjegrav längs vägen och vi hoppades att den inte var på väg till någon i nöd.

rezised photos 004
Fotbad…

I Buba köpte vi var sin äggsandwich och rullade ner för en backe och åt måltiden nere i den gamla hamnen, sittandes på den sönderrostade bryggan och tittade på när ett gäng ungdomar lekte i vattnet runt ett par piroger. Vattnet var grönt och vi såg fiskar genom hålen i bryggan. Himlen var klarblå och en lokalbo talade om att man ibland kan se chimpanser på andra sidan Bubafloden när de om morgonarna kommer ner för att dricka.

 

Vi följde en grusväg mot byn Catio i sydväst men svängde österut strax innan. Vägen blev mindre och mindre så vi förstod ingenting när den helt plötsligt bestod av asfalt. En stund senare cyklade vi på ännu en asfaltsremsa – bred som en motorväg. Vi förstod ännu mindre. Vi frågade två kvinnor efter vägen till Jemberem – och passade på att fråga varför det fanns en gammal och sliten, men ändå bred motorväg ute i bushen i det här hörnet av landet. De skrattade och sa att det inte alls var en väg – det visade sig att vi precis cyklat över det lokala flygfältet. Motorvägen var ingen motorväg utan en landningsbana. Vi drog slutsatsen att flygfältet och faktumet att den lilla vägen vi cyklade på var asfalterad hade något att göra med Portugals mångåriga närvaro i landet.

Vi fortsatte cykla och kom snart fram till Rio Cumbija – en relativt bred flod utan bro. Vi såg hur en pirog närmade sig med några passagerare och när de var i land frågade vi den gamle fiskaren om han kunde hjälpa oss över. Efter att vi berättat att vi var på väg till byn Jemberem så sa han att vi var tvungna att ta oss en bit neråt floden – hade han tagit oss rätt över som vi hade begärt så hade vi hamnat i en återvändsgränd någonstans i djungeln. Vi lastade på våran packning i pirogen – en väska i taget och sen våra cyklar.

rezised photos 002
Flodkorsning i sydvästra Guinea-Bissau. Fiskaren tog oss 1,5 timmar nedströms… (förlåt för att min arm tar upp halva bilden)

En och en halv timme senare och ett par kilometer nerför floden så släppte fiskaren av oss på en gammal plattform av cement där vi såg hur en halvmeterbred stig försvann in i den täta vegetationen. Vi packade våra cyklar och begav oss iväg. Både jag och Helen rev oss blodiga på armarna längs den smala stigen där buskar trängdes på båda sidor. Vid ett tillfälle gick vi av och ledde cyklarna över ett par trädstammar som fungerade som en bro över ett litet vattendrag. Landets otroligt vänliga människor log och vinkade när vi cyklade förbi. Andra bara tittade stumt på oss med öppen mun i en studie av förvåning. En hel värld ifrån Gambias kust.
rezised photos 006
Bambubro strax under vattenytan…

Vi kom till slut till Jemberem där vi tog oss till högkvarter till nationalparken ”Matas de Cantanhez” där vi beställde ris och kyckling. -Det tar 20 minuter, sa mannen som tog emot vår beställning. Drygt två timmar senare fick vi in ris och fisk…
Ovanför högkvaret hoppade det omkring apor i träden. Förutom de vanliga makakerna så fanns det några colubusapor med sina svarta ansikten inramade av vit päls och med en lång vit svans där bak. Efter maten började det skymma så vi tog oss ut i regnskogen och slog upp tälten vid sidan om vägen. Skyhöga träd med lianer gjorde det omöjligt att se himlen. På morgonen när vi släpade våra cyklar tillbaka till vägen, eller stigen, så skrek Helen plötsligt till i panik: 
”There is an insect in my leg!” En termit hade sina enorma käkar och halva sitt huvud inne i hennes ben. Insektens ben sprattlade av iver eller förvåning. Kanske tyckte den att blod var roligare än trä och sprattlade av glädje, eller så höll den på att drunkna och sprattlade av panik. Vi kommer tyvärr aldrig att få veta vilket. Jag drog i alla fall ut den med en pincett och antagligen hade jag en grimas i ansiktet under tiden – främst för att jag då ännu inte insett att det bara var en termit. Jag trodde det var en något mer exotisk insekt..

Under dagen kämpade vi emot dåliga vägar och vi fick några gånger vada över floder, eller kanske bara åar – jag har aldrig riktigt förstått var gränsen mellan dessa rinnande vatten går. Ibland rullade vi cyklarna genom vattnet, ibland bar vi dem.

rezised photos 007
Ännu en vattensamling, denna inte så djup – jag kunde leda cykeln…

Vi tältade i ett grustag precis utanför Quebo där vi på morgonen köpte på oss mat för ett par dagar. Sen fortsatte vi norrut innan vi svängde av på en mycket liten väg som snart försvann till förmån för en mängd ringlande stigar. För att kontrollera att vi höll oss på rätt spår så tittade vi på trädtopparna. För länge sen hade någon uppenbarligen huggit ner samtliga träd i en 30 meter bred remsa som gick som en aveny genom skogen. Sen dess har naturligtvis nya träd börjat växa, men höll vi oss bara till remsan med de lägre träden var vi på rätt väg. På både sidor såg vi hur de ursprungliga och betydligt högre träden formade skogsavenyns sidor och gjorde det ganska lätt att navigera.

Dagen blev lång och hård, men det var mycket rolig cykling. Skogsavenyn tog slut och ibland valde vi helt enkelt riktning enbart efter kompassen. Vi cyklade uppför en brant sluttning och kom till en dal på andra sidan vars botten var full av meterhöga stenstoder som såg ut som svampar. De påminde om de stenformationer som man kan se i Kappadokien i Turkiet och antagligen har de uppstått på liknande sätt.
Vi uppmärksammade att vi hade fått solen i ansiktet den sista halvtimmen och eftersom vi visste att området mellan Corubalfloden och gränsen till Guinea inte var så värst bred så tog Helen fram sin GPS och vi insåg att vi redan befann oss i fel land. Antagligen gick gränsen på toppen av kullen som vi en stund tidigare hade passerat. Det var bara att försöka ta sig tillbaka till Guinea-Bissau igen.
Vi provade några stigar som gick åt rätt riktning – åt nordöst, men vi hamnade hela tiden i återvändsgränder, så vi fick till slut cykla tillbaka samma väg. Väl tillbaka på andra sidan kullen upptäckte vi en stig som vi tidigare missat. Och det visade sig vara den rätta.
Vi cyklade en stund till och slog sen upp tälten på ett fält av svarta stenar där gulbruna buskar stack upp här och var. Senare på kvällen tog Helen fram GPS:en igen och vi insåg att vi återigen befann oss i fel land. Vi var i Guinea – inte i Guinea-Bissau. Det var dock sent och vi var för trötta för att flytta tälten.

På natten kom ett stort djur till tältplatsen. Jag minns att dess morrande läte trängde igenom den vägg av dvalaliknande sömn som jag befann mig i efter dagens hårda cykling – och jag undrade sömndrucket vad det var för ett djur som fanns på andra sidan tältduken. Det lät stort och det var defenitivt ingen hund eller annat tamdjur. Mer än så hann jag inte tänka eftersom jag somnade om och dagen efter mindes jag inte händelsen förrän Helen tog upp det under morgonkaffet. Jag önskar att jag kunde säga att det var ett av de få stora kattdjur som fortfarande vandrar i denna del av kontinenten som besökte oss – men naturligtvis kan jag inte göra det. Men något liknande djurläte har jag aldrig hört under mina hundratals tältnätter i Afrika.

Vi kom till en by där en ensam färggrann flagga vajade i vinden. Uppenbarligen fungerade byn som en gränspostering. Dessvärre visste varken jag eller Helen om det var Guinea-Bissaus eller Guineas flagga som toppade flaggstången. En yngling som satt på en bänk en bit i från flaggan fick fram ordet ”control” några gånger – men eftersom vi inte visste vilket land vi befann i oss ville vi inte ta fram några pass… Yngligen verkade vara snäll och mycket blyg, så det hade säkert inte varit några problem om vi hade frågat honom vart vi var – men istället sa jag att jag inte förstod vad han menade och sen cyklade vi helt enkelt därifrån. Ingen hindrade oss. Längre in i byn frågade vi några invånare om vi var i Boé och så var fallet. Eftersom Boé ligger i Guinea-Bissau så slappnade vi av en smula och letade oss fram till byns brunn där vi fyllde på våra flaskor innan vi fortsatte vår färd i sydöstra delen av landet.

rezised photos 009
Stigen som vi följde i flera dagar – och som av misstag ledde in oss i fel land…

Vi lämnade tillslut stigen när vi träffade på en väg. Vi följde vägen norrut och kom till en checkpoint i byn Che Che där vi fick förklara att vi kom ifrån Quebo och att vi inte kom ifrån södra grannlandet Guinea. Efter några om och men där en av soldaterna försökte poängtera att han ville ha te, alltså tepengar av oss – men enbart fått axelryckningar och medhåll om att te faktiskt skulle smaka bra – så sänkte en av soldaterna till slut snöret med de blå tygbitarna på och lät oss passera. Floden som ligger precis norr om Che Che tog vi oss över i en eka med motor efter en stunds debatterande över priset.

Vi kom till byn Gabu där vi tog in på hotell en natt – främst för att dona lite med vår utrustning och tvätta kläder. Jag sov dock inget vidare eftersom hotellet också var en nattklubb och musik spelades halva natten. Det var komiskt att den enda natten jag sov inomhus under de här veckorna var den då jag fick sämst sömn. Efter Gabu cyklade vi tre mil på en asfaltsväg med enorma hål som tvingade oss att cykla i ett zickzack-mönster. Efter de tre milen så kom vi till en checkpoint i byn Pitche där vi också kunde stämpla ut oss ur landet. Sen följde vi en tungforcerad sandväg i 15 kilometer tills vi åter såg Rio Corubal, fast nu hade den bytt namn till Rio  Koliba. Vi korsade floden i en liten pirog som kändes mycket ostadig – vi var övertygade att om vi rörde på oss skulle vi kapsejsa. På andra sidan välkomnades vi till Guinea av en nyvaken militär som sa åt oss att stämpla in oss i Foula Mori några mil i väg. På kvällen efter den första lagliga dagen i Guinea hittade vi ingen bra plats att tälta på på, vi var allt för närma traktens bönders fält. När vi lagade mat så kom det en gammal man till våran tältplats. Han var kort och senig och klädd i vida kläder som i vissa länder heter shalwar kameez och på huvudet hade han en vit fez. Vi förklarade så gott vi kunde att vi var cyklande turister och han bara nickade och hela hans rynkiga ansikte spelade av skratt – jag skämdes en smula av att vi tältat på hans ägor utan lov och fick därför för mig att jag skulle skrapa ihop en gåva till honom – en burk tonfisk, lite kaffe, godis och kanske ett paket kex. Men mannen försvann innan jag hann göra slag i saken, och han kom inte tillbaka.

rezised photos 005

Vi fortsatte på den röda grusvägen och passerade ibland någon liten by där vi kunde få tag i enkla matvaror som bananer, apelsiner, ris, lök och chilli. Vid ett tillfälle frågade jag om det fanns någonstans där jag kunde köpa en burk coca-cola och en man tog med oss till en kvinna som satt och sålde några enkla grödor i vägkanten en bit bort. Han tog upp några runda bollar av något slag och utbrast ”cola” med ett leende som väntade på bekräftning. Det var kolanötter han hade i sin hand. Någon Coca-cola fanns inte i byn.
Senare den dagen höll jag på att köra över en gulsvart orm som låg i diket. Jag lyfte av en reflex upp fötterna i höjd med styret för att inte riskera att bli biten. När jag bromsade en bit bort skyndade jag mig tillbaka till platsen där ormen legat med förhoppningen av att få ännu en glimt av det vackra djuret, men ormen var försvunnen. Naturligtvis. Människor (men inte jag) är väldigt väldigt farliga för ormar.
Vi kom till ännu en flod och denna gång färdades vi över på en rostig liten pråm som drevs av två män med en jättelik vev som fick ett kugghjul att snurra och som i sin tur sakta åt upp vajern som var spänd över floden – och som därigenom gjorde att vi meter för meter närmade oss flodens södra strand.

rezised photos sierra leone 013

I byn Koumbia blev vi uppguidade av en herre i en svart fotbollströja med namnet Drogba på – jag erkänner gärna att jag blev en aning förvånad när mannen som tillbringat en halvtimme med att visa oss en bra restaurang (där vi åt ris och kött i jordnötssås – delikat), några affärer, byns vattenpump och rätt riktning – sen cyklade därifrån utan att vilja ha betalt. Oftast brukar jag som sagt bara tycka det är jobbigt med dessa guider, men denna gång hade vi stor nytta av honom och vi skulle naturligtvis ha gett honom en slant för besväret – men helt plötsligt tog han sin cykel och cyklade tillbaka till byn efter att han hade visat oss rätt väg mot Labé. Något liknande i ren och skär vänlighet har jag så gott som bara tidigare sett i Mellanöstern, Rumänien och i f.d Sovjetunionen. Guinea, och även Guinea-Bissau, har varit ett vänligt och fridfullt himmelrike för en turist i motsats till Gambia och Senegal som var mycket kantigare. Jag ber härmed mannen i Drogba t-shirten om ursäkt för att jag misstrodde hans avsikter.

Vi närmade oss Guineas bergstrakter, Fouta Djalon – som tillsammans Airbergen i Niger och höjderna mellan Nigeria och Kamerun är Västafrikas högst belägna område. Vi cyklade uppför det högsta bergspasset sen Tizi-n-Test i Marocko – fast denna gång hade jag inte asfalt under hjulen. Den vanliga röda sanden stod på menyn. Det kändes mycket bra att vara tillbaka i bergstrakter, även om utsikten inte riktigt har varit vad jag hoppats på – den legendariska ökenvinden Harmattan blåser ner ifrån Sahara och bär med sig sand som ofta grumlar utsikten i från bergspassen.

Sierra Leone

När den portugisiske sjökaptenen Pedro da Sintra  år 1462 seglade söderut längs med Afrikas västra kust såg han plötsligt en bergskedja resa sig som en grön vägg ett stenkast innåt land. Kanske fick han endast några enstaka glimtar av bergen innan den täta dimman åter omslöt dem. Eller så smuttade han på en kopp te medan han studerade dem i godan ro genom en tubkikare. Det vet jag inget om, men däremot vet jag att han kom att kalla bergskedjan Serra Lyoa – Lejonbergen. Senare, på 1500-talet – döpte en engelsk sjöman om dem till Serraliona, vilket i sin tur ändrades till Sierra Leone.

Idag är Sierra Leone mer än en bergskedja – det är landet som innehar världens mest poetiska namn – ett namn som iof mest förknippas med inbördeskrig och enorma diamantfyndigheter. Det var i nordöstra delen av landet, omkring staden Kono – som världens största diamant (Star of Sierra Leone) en gång hittades. Landets diamanter och den något smutsiga handel som omringar dem har för övrigt fått både al-Qaida och Hollywood att intressera sig av landet och dess diamanthandel. Och många är de historier om skruppelfria äventyrare som köper upp oslipade stenar för att sen smuggla dem till Indien – där enligt ryktet världens skickligaste (och säkert billigaste) diamantslipare håller till. Den sista anhalten blir kanske en handlare i Antwerpen – innan diamanten i fråga hamnar på en tant med lila hår och en vit dvärgpudel i koppel.

Men turism då? Kommer det turister till Sierra Leone. Ja, sakta men säkert. Tro mig – om några år kommer du kanske att åka hit istället för till Gambia på den så efterlängtade semestern. Stränderna ska visst vara bland de bästa i världen – fast det ska jag dock undvika att personligen ta reda på. (Det enda som är tråkigare än stränder är Bröderna Spärre fiskefabrik i Ålesund där jag jobbade ett tag för herrans massa år sen)
Men turism ja – jo, det finns en enorm potential. Vad sägs om namn som Freetown, Tiwai Island, Tingi Hills, Gola Forest, Moa River, Loma Mountains och Outamba-Kilimi National Park? Är ni en aning mer äventyrliga lagda än Koh Tao  så reser sig säkert era armhår i reslusta när jag nämner dessa namn. Är ni ännu inte övertygade så gå och hämta lite rödvin och en kartbok och studera sen bergsvägarna i norr eller regnskogen på gränsen till Liberia.

Labé. Fouta Djalon. Jag minns att jag läste och hörde talas om namnen hösten 2005 då jag började planera en cykeltur ifrån Tyskland till Kapstaden. Den gången valde till slut bort Västafrika mot Östafrika med anledning att jag ville få in Mellanöstern i rutten. Men dessa Västafrikanska namn har legat och gnagt i mig sen dess. De har skavt och irriterat och fått mig att dagdrömma – på samma sätt som t ex Pamir Highway, Road of Bones, Kongofloden, Route du Hoggar, Ruta 40, Dalton Highway, Chang Tang, Rub al Khali och Darien Gap skaver och irriterar och får mig att dagdrömma idag.
Labé var ingen vacker stad. Inte på samma sätt som Sibiu eller Krakow är vackert. Men staden hade sin charm. Hade Västafrika varit Indien så hade Labé varit en systerstad till Manali eller Mc Leod Ganj. Men nu är inte Labé eller Västafrika Indien och det syntes bland annat genom total avsaknad av andra turister. Guinea står dock på kanten till inbördeskrig – vi hörde rykten om att rebeller från krigen i Sierra Leone och Liberia väntar utmed landets gränser på gnistan som kommer sätta landet i brand. Andra berättelser som nådde oss berättade att ett hotell utanför Conakry till bredden är fyllt av sydafrikanska legosoldater som hungrigt väntade på samma krig. Jag tippar tyvärr på att Guinea kommer att brinna år 2010. Men jag hoppas vid Gud att jag har fel.

Guinea var, trots alla jobbiga checkpoints, ett mycket vackert, trevligt och sevärt land. Vi möttes av leenden och det var inga bekymmer med att få hjälp när vi hade cyklat fel – som den gången då vi cyklat på fel väg i en halv dag och hamnat i Toumbi Medina. Vi hade cyklat de dryga tre milen från Labé till Pita där vi svängde västerut vid ett virrvarr av småvägar och stigar. Vi hade hört att det skulle vara en aning knepigt att hitta rätt väg just här och de ord som jag muntert ropade till Helen som cyklade några meter framför mig fick jag snart äta upp: ”Det är ju inga konstigheter med navigationen här!”. Sen cyklade vi som sagt fel under flera timmar…

rezised photos sierra leone 002
Vid våran campingplats på vägen mellan Labé och Pita…

rezised photos sierra leone 003
Vid våran campingplats på vägen mellan Labé och Pita…

rezised photos sierra leone 005Vid våran campingplats på vägen mellan Labé och Pita…

Till slut kom vi i alla fall tillbaka på rätt spår och vägen gick över brunbrända kullar som inte alls var så vackra som jag hoppats på. De lokala fulabönderna (inte fula bönder, utan fulafolket) bränner gräs under december månad vilket gör att sikten oftast är skymd – och harmattan drar ju också sitt strå till stacken.
Det roliga började halvvägs på den berömda Telimelivägen. I byn Dongol Touma skulle vi dock fylla på vatten i byns brunn. En lokal kvinna fick syn på oss och sprang genast iväg och gömde sig bakom en blåmålad veranda en bit bort. Några andra bybort skrattade hjärtligt när de såg henne och jag såg hur hon skämdes över sin impulsiva flykt från de vita människorna, men tillbaka till brunnen vågade hon sig inte.
Efter byn förändrades naturen som genom ett trollslag – borta var de brunbräna kullarna och istället färdades vi ner genom en grön dalgång. Kilometer efter kilometer av ”Lost World” med klippformationer, vattenfall, bilvrak, skyhöga stup, grottor och vandrande människor som balanserar berg av varor på huvudet på ett sätt som skulle göra en cirkusartist grön av avund.
Vi kom ner till botten och korsade en flod där Helen helt plötsligt blev upprörd över priset på biljetterna till den lilla pråm som skulle ta oss över. Hon prutade och talade om för alla hur mycket det egentligen skulle kosta och tillslut fick hon ner priset till hälften, men hon var fortfarande inte nöjd. Sen påminde jag henne att vi numera handlar med Guinea-franc och inte med CFA som i t ex Guina-Bissau. Det hade hon glömt bort och när hon insåg att hon hade prutat ner ett extremt lågt pris till mer eller mindre ingenting så kunde hon knappt se besättningen i ögonen. Jag tyckte det hela var hysteriskt roligt.

rezised photos sierra leone 006
En bit av Telimelivägen…

rezised photos sierra leone 010
Vi kom till en cirkelrund skogsdunge mitt ute på ett fält och i dungens mitt fanns en ljusgrön damm. Jag använder nästan aldrig ordet ”magiskt” när jag beskriver natur. Men detta ställe var magiskt. Och antagligen heligt…

Wildlife in the Fouta Djalon
Det fanns också gott om apor i träden…

rezised photos sierra leone 012
Och i gräset framför träden låg det en cykel…

rezised photos sierra leone 008
Längs Telimelivägen, som ska vara en av Västafrikas ”great roadtrips” fanns det grottor att leka i..

Natten innan vi nådde Kindia slog vi som vanligt läger en bit ifrån vägen. Precis när middagen var klar såg vi röda eldflammor nå de lägre trädens toppar och det karaktäriska smattrande ljudet av eld som äter gräs kom allt närmre. Det var första gången jag fick fly en campingplats på grund av en förvildad gräsbrand som vuxit i storlek och allt mer började uppföra sig som en skogsbrand. Vi ledde ut våra cyklar på vägen och gick runt havet av eld och på toppen av en kulle så passerade vi en by där ljudet av människor nådde oss. De satt runt lägereldar och skrattade och pratade om dagen som varit medan vi passerade i beckmörkret några meter bort. En bit ner på andra sidan kullen hittade vi i våra ficklampors sken en stig som tog oss vidare genom ett område där elden redan härjat – och vi slog upptälten vid foten av ett enormt träd och på ett underlag av svartvit aska.

I Kindia var både jag och Helen slitna och på gränsen till sjuka. Hotellets toalett gav mig trauman för livet varje gång jag tvingades dit. Jag ville bort från stadens oväsen och lukter och kurera mig i bushen. Helen ville stanna längre på hotellet för att kurera sig på sitt sätt – återigen gick vi skilda vägar. (Vi träffades en halvvecka senare i Sierra Leone.) Således köpte jag på mig det viktigaste: Pasta, lite godis och toalettpapper och cyklade ut ur staden. Omedelbart efter Kindia så rullade jag nerför en otroligt vacker och relativt trafiktom asfaltsväg som kantades av höga bokliknande träd som bildade ett luftigt och ljusgrönt skogsparti. Jag var tacksam för varje meter jag fick gratis i nerförsbacken eftersom varje meter jag fick betala i svett fick min begynnande feber att närma sig kokpunkten.
Efter 26 kilometer svängde jag höger på den grusväg som skulle ta mig till gränsen. I korsningen köpte jag på mig några apelsiner och fyllde på mina vattenflaskor. Efteråt cyklade jag 10 kilometer till och slog sen nattläger strax efter 14:00. Jag låg resten av dagen på min filt och kämpade med att bli frisk och på natten gjorde jag samma sak inne i tältet och på morgonen kände jag mig mycket bättre.

rezised photos sierra leone 014En av Fouta Djalons otaliga floder… Helen är en myra i bilden då hon fyller på vårat vattenförråd…

Gränsövergången blev en historia värd att minnas. Kanske kommer jag om 50 år fråga mina grannar på ålderdomshemmet om jag någonsin berättat om den gången då jag blev arresterad för olaga vapeninnehav i Sierra Leone? –Ja, massor av gånger, kommer säkert mina kära grannar att svara.
När jag närmade mig Guineas gräns så kom det en civilklädd herre fram till mig och brättade att han var byns Big Boss och frågade var mina papper fanns. Jag berättade att jag har mitt visum i passet, varpå han förklarade att jag måste ha ett specialtillstånd för att resa på ”hans marker”. Jag babblade på om lite om varje och skrattade för att få tiden att gå samt för att inte ge Bossen en syl i vädret– jag såg att jag närmade mig byggnaden där jag förhoppningsvis skulle bli utstämplad. Bredvid hängde ett ensamt rep över vägen för att hindra obehöriga att smita igenom. Jag tog byns Big Boss i handen, vände snabbt ryggen till honom och klev in och hälsade på militärerna där inne. Jag kände på mig att det skulle bli lite halvkrångligt att ta mig igenom det byråkratiska låtsasmaskineriet så jag tog alla jag såg i hand och log så brett jag kunde för att förhoppningsvis lösa upp en knut eller två.
Det buttra stenansiktet till militär som tog hand om mitt ärende blev dock inte imponerad – en stelare människa har jag aldrig träffat. Efter ett förhör om vem jag var fick jag plocka ur alla mina prylar ur cykelväskorna och säga vad jag använde dem till. När de hittade mitt andra pass började jag tro att de trodde att de hittat min svaga punkt – punkten som skulle innebära pengar för dem. Men som tur var verkade de inte bry sig om det. Jag sa helt enkelt att det var mitt gamla och att jag inte använder det längre.
När de gått igenom all min utrustning sa Stenansiktet ett kort 
”now you pay us 5000 franc”.
-No
, svarade jag och stirrade tillbaka på de 4 soldaterna i rummet.
You have to pay 5000 franc”, fortsätte Ansiktet.
Next time, svarade jag. ”I have just enough money for food.”
Jag bestämde mig där och då för att ge det 24 timmar. Hade de inte släppt igenom mig när de timmarna var till ända skulle de få sina 8 kronor. Innan dess skulle de få ta dem med våld. Mitt beslut hade såklart inget med pengarnas värde att göra – jag hade bara inte lust att ge bort något till samma militära myndighet som några månader tidigare oprovocerat hade öppnat eld och dödat över 100 demonstrerande människor i huvudstaden Conakry och som ständigt bryter mot internationella lagar. Inte heller ville jag starta en trend som skulle ge andra turister samma eller större bekymmer när det är deras tur att stå öga mot öga med Ansiktet och dennes kumpaner. Efter min vägran blev det en tryckande tystnad inne på kontoret men snart fick jag tillstånd att ge mig av. De vinkade inte farväl.

Efter en ganska lång cykling genom ett kuperat ingenmansland kom jag till ett nytt rep som var spänt över vägen. Jag blev glad när jag såg mannen som uppenbarligen skulle stämpla in mig – och mitt sinne för att läsa av människor fungerade även denna gång. Mannen som haltade sakta över grusgången mot mig hade en sliten keps snett över huvudet var i 55-års åldern och utstrålade någon sorts buddistisk harmoni som tycktes göra klart för alla och envar att han var tillfreds med sin knapriga tillvaro. Kanske hade han och hans familj gått oskadda genom inbördeskriget och han hade ett jobb i ett land med skyhög arbetslöshet. Han stämplade in mig efter någon minut och sen satt vi och pratade under en stund. Slutligen hjälpte han mig att växla mina sista 3000 guinea-franc till 2000 leones.

Hans kollega som satt i hyddan vid repets högra ände var av en helt annan sort. Efter handskakningen sa han till mig att Afrika var svårt att leva i och antydde att jag skulle ordna så att allt blev bra. Annars ville han inte ha mig i sitt land. Ge mig pengar, sa han. Nej, svarade jag. Och så höll det på ett tag. Till slut började jag bli sur på honom och sa att han borde lära sig skillnaden mellan hjälporganisationer och enskilda turister och att jag hjälper landet betydligt mer om jag spenderar mina pengar på den lokala marknaden än om jag ger bort mutor till polisen och därigenom stödjer den korrumption som indirekt orsakar de flesta problem på kontinenten. Detta fick honom att ryta åt mig att tömma mina väskor, vilket jag gjorde utan ett ord -fast jag blev allt mer svart inombords för varje sekund. Han fortsätte att beordra mig att ge honom pengar. Jag vägrade. Han hittade några böcker och sa att jag skulle ge bort till honom eftersom jag ändå hade flera. Du kan inte läsa dem, sa jag – vilket fick honom att brösta upp sig och säga att han minsann kunde läsa engelska.  –De är på svenska, påpekade jag och han släppte dem utan några kommentarer.
Sen hittade han min machete som mest samlar damm i min ryggsäck. (Och som jag inte har öppnat lika många kokosnötter med som det var tänkt.)
-Detta är är ett vapen, skrek han och svingade det påstådda vapnet i cirkelrörelser framför sitt ansikte.
-Nej, det är ett verktyg, rättade jag honom.
-Detta är ett vapen i Sierra Leone, sa han – du har begått ett mycket grovt brott mot landets lagar och jag kommer att ta med dig till polisstationen!
Hade det varit Ansiktet på andra sidan gränsen som hade sagt detta så hade jag blivit en aning nervös – men konstapeln som nu hade min machete i sina händer och sa att jag skulle följa med till polisstationen hade inte någon form av pondus och jag funderade helt allvarligt om jag bara skulle cykla därifrån. Men jag valde, förnuftigt nog, att följa med honom till den lokala polisstationen.

Väl där sa han till mig att jag nu var arresterad och att han skulle låsa in mig tills hans överordnande kom till platsen. Min första tanke var att jag hoppades att jag skulle få ta med mig cykeln in i cellen. Den andra var att det var hög tid att ta ett steg tillbaka och försöka undvika att bli inlåst. Först sa jag att han skulle göra det han var tvungen till – och var det att låsa in mig så skulle han naturligtvis göra det. Sen berättade jag att nu förstått att jag gjort fel och att jag skämdes över detta. Kanske skulle konstapeln kunna behålla min machete och så glömmer vi hela historien? Konstapeln såg glad ut. Inte för mitt erbjudande i första hand, utanför att jag för första gången indirekt erkände att det var han som bestämde. Maktens berusning. Han sa att han inte ville ha min machete och tystnade sen. Jag sa till honom att jag inte hade några Leones eftersom det inte finns någon bank i närheten och mina sista Guinea-franc hade jag ju såklart handlat upp innan jag passerade gränsen till Sierra Leone. Detta förstod konstapel. Mina ynka 2000 leones som jag växlat till mig av hans kollega hade han inte hittat när han tidigare gått igenom min utrustning. Inte heller de tusentals kronor i Euro, Dollar och CFA som jag gömt undan i min utrustning. Till slut gav han tillbaka min machete och sa att jag kunde cykla vidare. Så efter att ha suttit arresterad på polisstationen i byn Sainya i norra Sierra Leone under hela 10 minuter var jag åter en fri man. Men efter att ha varit inspärrad under så lång tid tog det ett tag innan jag vande mig vid livet på fri fot och det var svårt att ha så mycket liv och rörelse omkring mig. Men det var i alla fall skönt att lämna militär och polis bakom mig och ett par timmar senare så slog jag läger bakom några träd ett tiotal meter ifrån vägen.

rezised photos sierra leone 007
Ex-con…?

Morgonen dagen efter mitt besök på polisstationen nådde jag avtagsspåret till Outamba-Kilimi nationalpark – en park som jag länge hade bokat in på ”måste-listan”. Men i Kindia hade jag fått ett kommentar på mitt facebookstatus av en annan Afrikacyklist: ”Tyvärr, de sista elefanterna i O-K nationalpark blev skjutna av tjuvskyttar i september 2009”. De hade blivit skjutna och sen slaktade på ett mycket brutalt sätt. Flocken var den sista i landet och idag vandrar det alltså inte längre några elefanter i Sierra Leone. Det hela gjorde mig mycket sorgsen och jag hade inte längre lust att besöka parken – det är alltid tråkigt att läsa om människans besatthet av att utrota djur. Antagligen kommer den svenska vargen förr eller senare gå i samma bloddränkta spår som Sierra Leones elefanter vilket är lika sorligt det.
rezised photos sierra leone 017
Avtagsvägen mot nationalparken som jag ignorerade…

När jag senare den dagen nådde Little Scarcies River så hade jag bara mina 2000 leones. (2,40kr). Första budet från den unge skepparen i pirogen var 10000 för mig och min cykel. Det var väl kanske en aning dyrt, allt är ju som bekant relativt, men eftersom jag inte ville börja pruta och göra mig ovän med skepparen så sa jag hade jag inte hade mer än 2000 leones, men att jag hade en femdollar-sedel. Godtog han denna som betalning och kunde jag få tillbaka växeln i leones? Den unge skepparen funderade ett tag och under tiden kom en äldre man klädd i traditionella arabiska kläder ner till oss vid vattnet och han tog genast min sedel och gav mig 10000 leones tillbaka i växel och sa åt mig att kliva i pirogen. Saken var löst.

rezised photos sierra leone 016
Vägen i Sierra Leone..

Jag fortsatte fram till den lilla staden Kamakwie där jag frågade mig fram till en affär som kunde växla in en lite större summa pengar – men tyvärr gav de mig en så dålig valutakurs att jag valde att cykla vidare med mina 12000 leones (20 kr). Jag hade ett halvt kilo pasta i väskorna som skulle räcka ett tag och en sandwish med kaffe brukar bara kosta 2000 och en apelsin 100 leones (alltså 120 apelsiner för 20 kr…) så jag chansade på att jag skulle få en bättre kurs någon annanstans än i Kamakwie. Men jag kostade på mig en halvliter av den lokala äppelcidern och en påse efterlängtad salt.
När jag en stund senare kom till grannbyn Kamalu så började samma cirkus om – jag frågade folk på de sandiga gatorna om det fanns någonstans där jag kunde växla pengar. Och svaret jag fick var att jag skulle höra med byns präst – Father Joe. Jag cyklade upp på en kulle där en stor blåvit kyrka med ett tillhörande missionshus tornade upp sig över byn. En barnaskara visade glatt vägen och sprang bredvid mig med varsin hand vilande på mina bakre cykelväskor. 
”Father Joe, Father Joe” ropade de mellan sina gälla skratt när vi var framme vid kyrkan och snart tittade en förvånandsvärt ung präst ut genom stenporten. När han fick syn på mig ryggade han för ett ögonblick tillbaka – det syntes att han blev förvånad av att se en viting i denna avlägsna del av landet. Sen sprack han upp  i ett brett leende och vi skakade hand. Efter jag förklarat mitt pengaproblem för honom frågade han vart jag skulle tillbringa följande natt. När jag berättat att jag hade tänkt campa utanför byn blev jag inbjuden att stanna i ett av missionshusets gästrum. Rummet hade ingen säng, men det gjorde ju inget eftersom jag inte har någon säng i mitt tält heller – men däremot hade rummet el och ett rent badrum. Det var  mycket lätt att tacka ja till erbjudandet.
Father Joseph var från Nigeria men hade bott i London i många år där han arbetat som präst och det visade sig att han hade en engelsk familj från sin förra församling på besök. Den engelska familjen berättade för mig att de hade ordnat ett försenat julfirande för sin uppenbarligen mycket omtyckta före detta präst och därför tagit med sig traditionell engelsk pudding med sig som present.
Naturligtvis blev jag inbjuden att delta i julfirandet och jag måste erkänna att det kändes en aning surrealistiskt att ena minuten befinna sig Sierra Leones bush och den andra minuten äta engelsk pudding med vaniljsås tillsammans med en familj där föräldrarna drog upprepade internskämt om den säregna scouse-dialekten i Liverpool för en karismatisk präst från Nigeria som skrattade tills han grät åt de nämnda skämten. Det var mycket kul – även om jag drog mig tilbaka ganska tidigt.
En annan liten kul anekdot var att jag hittade en extremt liten skorpion i badrummet på morgonen. Det var första gången jag har sett dessa djur utanför ökenstater och jag blev mycket glad och la mig på knä inne i badrummet för att kunna studera det närmare.
Sen sa jag adjö till prästen och växlade en summa pengar med honom innan jag rullade nerför backen och köpte en sandwish med en kopp kaffe och såg hur Helen plötsligt kom rullande genom byn på sin cykel.

Helen hade cyklat hårt och kommit i fatt mig och detta trots att hon gjort en omväg till nationalparken. På skylten vid avtagsvägen hade jag satt upp en lapp med hennes namn på – och av detta hade hon  dragit slutsatsen att jag befann mig i parken så hon svängde av och cyklade sen 6 kilometer enkel tur bara för att upptäcka att jag inte alls var i där. Samtidigt kom hon på att hon borde ha kollat på baksidan av lappen som jag tejpat upp på skylten. Ja, det borde hon ha gjort – eftersom jag där skrivit att jag inte var i parken… Samtidigt kunde jag inte låta bli att tala om att jag hade sovit inomhus och duschat samt ätit pudding med vaniljsås som efterrätt till middagen som missionären och den engelska familjen bjudit mig på. Jag tror faktiskt att jag till och med nämnde det mer än en gång…
Resan fortsatte. Vi cyklade ganska hårt under dagen och på kvällen slog vi läger på några kala klippor som låg inramade av gult meterhögt gräs ovan den röda grusvägen. En bit bort låg en avlång byggnad som vi visste var den japanfinansierade skolan utanför byn Kalangba och bortanför den låg de vackra Kataba Hills. På morgonen var kullarnas fot täckta av dimma som bäddade in växtriket i bomull. Himlen var blå och orange. Hade jag inte varit så morgontrött hade jag säkert insett att det var väldigt vackert.

rezised photos sierra leone 018
Utsikten. Det var finare på morgonen…

I byn Panlap cyklade vi på både en bred asfaltsväg och en checkpoint. När jag stod och småpratade med mina poliser och Helen med sina så kom det fram en kvinna och nöp mig hårt i armen. Det sved till lite men jag fick aldrig riktigt klart för mig exakt vad som hände eftersom jag samtidigt blev förhörd av polisen och det tog all min koncentration att svara på deras frågor: ”What`s your mission?”, ”Are you cycling to Freetown on this bicycle?” (Detta är roligt – i många länder i Afrika lägger de i detta fall tyngden på ordet ”this”. Vi i Europa skulle lägga tyngden på ”Freetown” eller kanske på ”bicycle”. Detta får resultatet att jag får för mig att de tycker min cykel ser dålig ut. Eller så är det helt enkelt så att de faktiskt tycker det…)
Efteråt berättade Helen att kvinnan hade nypt henne också – men vi visste inte varför. Kanske ville hon bara kontrollera att vi inte drömde.

Vi cyklade fram till asfaltsvägen och åt frukost sittandes på en vinglig träbänk samtidigt som vi slött tittade på kvinnorna bredvid oss som skalade apelsiner som de sen staplade i stora pyramidliknande högar och som de sen sålde i vägkanten. Under tiden såg jag att ett par av mina sedlar var borta men jag la ingen vikt vid det eftersom jag trodde att jag bara lagt dem någon annanstans än i styrväskans ytterfack där jag alltid har mina växelpengar. Men när jag på kvällen letade efter dem hittade jag dem inte. Det var ingen katastrof, det handlade om motsvarande 30 kronor eller så. Men jag funderade på vart de tog vägen. Jag kan helt enkelt ha handlat upp dem och glömt av det. Jag kan ha tappat dem. Polisen eller kvinnan med nyporna vid checkpointen kunde ha tagit dem. Jag kommer aldrig att få veta.

Asfalten kom inte en dag för tidigt. Vi var både slitna och en aning trötta på cyklingen och det mesta handlade om att komma till Freetown så snabbt som möjligt. Nu när vi cyklade på asfalt tycktes vi flyga fram. I staden Makeni några kilometer bort (där RUF-rebellerna hade sitt högkvarter under kriget) stannade vi lagom länge för att köpa varsin coca-cola samt ris och bönor som vi tog med oss för att äta ett par timmar senare. I utkanten hittade vi också en stormarknad av ett slag vi inte sett sen Spanien – vi blev nästan chockade av utbudet och av priserna blev vi absolut chockade. Libanesen som ägde affären hälsade oss glatt välkommen men jag anade dollartecken i hans ögon. Jag hade ännu inte insett att jag tappat (eller vad det nu var) mina pengar så jag la en stor summa på en svensktillverkad dubbeldaim – utsökt och värd pengarna. Helen hade också haft det svårt att få tag pengar så de sista två dagarna innan vi anlände till Freetown hade vi motsvarande 8:50 kronor att leva på. De gick åt till äppelcider och lök eftersom vi hade pasta, lite bröd och några apelsiner i våra väskor. Men jag tycker nog daimen fortfarande var värd sitt pris…

Strax utanför Makeni såg vi något mycket tragiskt. Asfalten gjorde inte bara att vi flög fram, även bilarna flög fram och i diket såg vi plötsligt ett av dess offer. En död man. Först trodde jag att mannen låg och sov i diket, men det var innan jag såg i vilken onaturlig ställning han låg i och innan jag såg färgen på hans hud. Trafiken hade tagit ännu ett offer.
Nästan samtidigt fick jag höra talas om att en cyklande kollega, Mia Pusch, blivit påkörd av en lastbil på Nya Zeeland och omkommit.
I augusti 2008 bestämde sig några ungdomar i Grekland att tävla med sina bilar längs vägen mellan Aten och Salonika. De visste då inte att en av äventyrscyklingens största legender närmade sig på sin cykel från andra hållet – den 74-årige Ian Hibell som korsade Darien Gap redan på 1970-talet.

Taget från timesonline.co.uk:

A cyclist who pedalled the world for more than 40 years, braving raging rivers, a lion and the hospitality of an Eskimo princess, has been killed by a hit-and-run driver in Greece.

Ian Hibell, 74, was a well-known figure in the world of long-distance cycle touring, setting several records and pedalling the equivalent of ten times around the Equator.

Mr Hibell, from Brixham in Devon, set out on his travels in 1963 after asking his employer for a two-year sabbatical. He returned ten years later (murmuring apologies), having become the first cyclist to ride from Cape Horn to Alaska, among other journeys (…)

Mr Hibell rarely kept to the beaten track, managing to cross mangrove swamps, mountain ranges and even the Sahara desert on two wheels. He was shot at by bandits, had his tent eaten by tropical ants, was sniffed by a lion and chased by elephants.

He was also welcomed by a Dayak headman in Borneo and African chiefs in the days before every jungle trail had been trodden by backpackers and gap-year students.“

Dessa vidriga motorfordon. (Men kommer man smygandes till jobbet efter att ha varit borta i tio år när man bara hade två års tjäntledighet förtjänar man en statsbegravning. Hur kan man vara så cool? Stod hans chef på trappan och pekade på klockan och sa något i stil med ”hörredu – du är sen! Du skulle ha varit tillbaka för 8 år sen.”)

Den första natten längs asfaltsvägen campade vi i ett grustag. Det var det bästa stället vi hittade. På morgonen hade vi upp till 10 personer runt våra tält som tyckte det var mycket kul att stirra på oss. Jag tittade ut och sa ”Godmorgon, vi är turister”. De skrattade och tyckte antagligen situationen var ytterst märklig och det tog ett tag innan de slet sina blickar ifrån oss och försvann. Efter en kort stund kom de dock tillbaka och denna gången men en bister man i släptåg. Han kunde ingen engelska men vi blev informerade om att det var den närliggande byns chef. Det syntes att han var en aning besviken på oss för att vi inte kommit till byn och stannat över natt i hans beskydd. Säkert går det rykten även i denna del av världen och kanske var han orolig att grannbyarna skulle börja prata om hur han låter sina gäster sova i ett grustag. Jag brukar dock inte vilja sova i byarna eftersom det skulle sluta med att jag blev omringad av dussintals barn som skulle skrika ”vit man” åt mig tills de somnade av utmattning. Hur som helst gav vi via byns yngre invånare chefen en ärlig ursäkt och snart försvann från platsen och vi började packa ihop utrustningen.

Sista heldagen i sadeln handlade om att ta sig så nära Freetown som möjligt, fast inte så nära att det blev omöjligt att hitta campingplats. Vi misslyckades. 4 mil utanför var det så gott som omöjligt att hitta undanskymda platser. Till slut stannade vi utanför en skola där ett par äldre män satt på en bänk. Jag gick fram och presenterade mig och frågade om någon av dem var lärare på skolan och en kort herre i blå skjorta sa att han var det. I Zambia hade jag några år tidigare sovit över regelbundet på skolor i tätbebyggda områden och jag var nyfiken på om det skulle fungera i Sierra Leone också.
Det gjorde det. Läraren bjöd in oss över natt och det syntes tydligt att han tyckte det hela var roligt. Vi satte upp våra tält i en stor öppen cirkelrund byggnad med plåttak och lärarens fru och dotter kom med vatten att dricka och tvätta av oss i. På kvällen kom det en rad andra lärare som ville hälsa på oss – en del verkade ha svårt att förstå att vi var turister. De kunde fråga vilken NGO vi arbetade för och när vi svarade att vi bara var turister frågade de igen en aningen fundersamma 
”Men… vart jobbar ni? I Freetown?”. Att resa i ett land där gemene man knappt förstår begreppet ”turism” kan vara mycket roligt och givande.

Och så kom då dagen då vi nådde Freetown. Vi cyklade rätt fram mot samma fantasieggande berg som sjökaptenen Pedro da Sintra en gång för så länge länge sen hade sett ifrån andra hållet – på den avlägsna tid då äventyrare var äventyrare och man skrev ner sina upplevelser i en bok och inte i en patetisk blogg.  Idag, om man får tro folks profiler på diverse ressajter, så är man en äventyrare om man köper en flygbiljett till Nya Zeeland på nätet och väl där hoppar bungy jump två gånger. Tiderna förändras, men bergen i Sierra Leone består.

När jag rullade ut mot förorten Kissy Town så var det med en smak av små röda bär. I 13 dagar hade jag i metaforernas värld legat på rygg i mitt hemliga ställe och ätit smultron från ett långt gult strå och slött blickat upp i en klarblå himmel. Jag har naturligtvis inte besökt alla Afrikas städer men om någon snällt frågar mig vilken av kontinentens otaliga myllrande städer som ligger mitt i vanliga fall bush- och vildmarksälskande hjärta närmast så kommer jag kupa handen runt ena mungipan och viska ”Freetown”. Winston Churchill kallade ju som bekant Uganda för Afrikas pärla – och det må så vara. Men det finns fler pärlor i Mama Africas tiara och Freetown hör absolut dit. Efter sammanlagt långt över ett års resande i Afrika måste jag erkänna att jag funnit en pärla till stad.

För att göra en lång historia kort så blev jag och Helen bjudna på födelsedagskalas hemma hos två engelsmän där en relativt stor del av Freetowns expats befann sig. Det var chips, öl och sanslös utsikt över vattnet i Aberdeen Creek som skiftade i färg ju längre solen sjönk i väst. I början av firandet var färgen kylig som Atlanten men några timmar senare var färgen densamma som hos en solmogen pärsika på en strand i Karibien. På andra sidan sundet väntade den varma sanden längs Lumley Beach och strax bakom oss drog en av stadens pulsådror fram över ett par gröna kullar innan stadslandskapet öppnade upp sig och gav en hänförande utsikt över de rostbruna plåttaken i stadsdelen Congotown. Överallt fanns små kvartersbarer där kvällens fotbollsmatcher i Africa Cup tillkännagavs på en svart griffeltavla och där stadens mest seriösa drinkare redan börjat festen. Kvinnor klädda i osannolika färger sålde bröd, kryddor, lök och rostade bananskivor på de trasiga trottoarerna. Barn klädda i blå och bruna uniformer tycktes finnas överallt – utom möjligt just i skolan. Hade jag fått chansen, tänkte jag där jag satt i skinnsoffan bredvid värden Emily och tysken Angus, så hade jag kunnat bo i staden i ett år eller två. Freetown är, tillsammans med med Kapstaden, den enda stad på kontinenten som jag ärligt har kunnat säga så om. Då handlar det dock om hur staden ser ut och upplevs av mig – har man överhuvudtaget den osannolika möjligheten att resa från Utopia till Freetown upplever man kanske bara en kulissvariant medan man enbart kan ana den stad som hotfullt tornar upp sig någonstans bortanför smultronstället likt den ignorerande onda tvillingen. För naturligtvis är inte Freetown en fest för alla.

Men hur ser då framtidens Freetown ut? En destination som om 15 år kommer vara hipp på Västafrikas ännu ofödda variant av the Hippie Trail, Gringo Trail, Banana Pancake Trail? Kommer Wilkinson Road vara motsvarigheten till Khao san Road? Kommer man att sitta i skuggan av stadens strålande varumärke ”the Cotton Tree” – trädet som är äldre än staden själv och under vars grenar en gång slavar köptes och såldes och berätta anekdoter om sina vagabondbedrifter så som en gång de batikklädda på mytomspunna Pudding Shop i Istanbul? Eller kommer staden bestå som en väl bevarad hemlighet bland oss invigda á la Tyler Durdens fightclub: ”Regel 1 i Africa Trail: Man pratar inte om Freetown. Regel 2 i Africa Trail: Kom ihåg regel 1”? Men Freetown är som sagt inte en fest för alla. Jag ställer mig själv frågan om stadens tvångsamputerade krigsoffer fortfarande kommer att tigga pengar till mat på de gator som leder ut ifrån ett av de värsta mörkren människan skådat sen Sobibor och Treblinka?

Eftersom Freetown ligger så som den gör och varken jag eller Helen hade lust att backtracka 160 kilometer till Makeni (Vi hade alltså cyklat den vägen på väg till Freetown) så lastade vi in våra cyklar i en minibuss strax bortanför den kaotiska stationen i Kissy Town och några timmar senare befann vi oss i just Makeni. Efter en flaska coca-cola samt jolof rice respektive chicken&chips så började vi cykla norrut. Efter att ha fyllt på vattenflaskorna i en okänd by och en stund tittat på några apor i ett träd hittade vi ett par nakna svarta klippor omringat av gult gräs där vi slog upp våra tält för natten. Dagen efter fortsatte vi norrut.

Ingen av oss verkade ta in särskillt mycket av landskapet utan vi hade mest våra blickar nedborrade i asfalten. Vi cyklade långa perioder med påslagen iPod. Vi ignorerade mjölksyran medan vi klättrade allt högre upp i bergen mellan Sierra Leone och Guinea. Det finns dock en anledning till denna något respektlösa framfart. Vi ville till Faranah i Guinea så snabbt som möjligt. Det var dags att sätta en plan i verket – en plan som jag har haft ända sen jag lämnade Sverige. I byn Kabala tog asfalten slut vilket betyder jobbigare men mindre enformig cykling. Strax efter passerade vi Sinkuniya – byn som år 2001 hamnade i centrum av landets verbala skvallerpress när ett lejon som hade över hundra boskap på sitt samvete slutligen dödades av en lokal jägare. Lejonet var det första som synts till i Sierra Leone på över 50 år och jägaren blev hedrad genom att få skaka hand med den dåvarande presidenten Kabbah – och passade då på att erkänna att han minsann hade använt övernaturliga superkrafter för att kunna fälla djuret. Skulle inte anekdoten innehålla så pass mycket blod så skulle jag kalla den gullig.
Vi stannade i byn lagom länge för en kopp kaffe. (Utan tillhörande majonässandwish. Ni som rest i Guinea vet hur svårt det är att få kaffemannen/kvinnan att verkligen förstå att man i n t e vill ha en majonässandwish till kaffet. Att sätta sig och dricka en kopp kaffe utan majonässandwish verkar vara lika skumt i Guinea som att beställa en varmkorv utan bröd i en korvkiosk i Sverige. Det hela möts med höjda ögonbryn. Fast jag måste kanske också erkänna att jag oftast vill ha en majonässandwish till kaffet – men inte denna gång).

När vi närmade oss gränsen funderade jag på om det skulle gå åt lika mycket mental energi som åt motsatt håll vid övergången 200 kilometer västerut. Det gjorde det inte. Gränsvakterna stämplade ut oss med en okaraktäristisk effektivetet under en avslappnad session småprat – en av dem berättade att han hade sett västerländska cyklister förut. ”There was another tourist on a bicycle here. A dutchmen. Last year”. Vi ledde våra cyklar genom gränsbyn som mest var en enda stor marknad. Färgerna här var… obeskrivbara. Ljuden… skratten… de förvånade blickarna. Vi måste ha sett ut som utomjordingar för de yngre. Väl uppe på kullen bakom marknaden kom en gammal polis gående mot oss samtidigt som han pratade ivrigt på ett språk som jag inte ens kan namnge. Han pekade snett ut från vägen, rätt ut i Guineas bush. Vad är det han vill, frågade vi varandra. Till slut tog den gamle mannen några stora kliv ut i det torra gula gräset och pekade på en liten sten på marken. Det var monumentet som visade vart gränsen mellan staterna gick. Den lilla stenen var utan tvekan det minsta monument i sitt slag som jag någonsin sett. 10 kilometer längre fram kom vi till en annan by – där de som hälsade på oss gjorde det med ”Bonjour, ça va?”. Det var skönt att vara tillbaka i Guinea och välkomnas av det lugn som präglar landet och även Guinea-Bissau. Det är ett lugn som jag högt värdesätter men som man inte fick mycket av i t ex Gambia och Senegal.  I Guinea får man mest eftertänksamma nickningar och varma leenden som hälsning medan man i vissa andra länder i området tyvärr ofta får tjut, gap och skrik angående hudfärg.

Det var inte bara lugnet som gjorde att vi tyckte det var skönt att komma tillbaka till Guinea. Klimatet var mycket torrare. Byarna var färre – vilket gör att det är lättare att hitta schyssta campingställen när mörkret kommer. Sista natten campade vi bakom en kulle som några veckor tidigare brunnit – vilket gjorde så att insektsnivån höll sig på en minimal nivå. Natten innan hade myror ätit upp 30% av 2 kvadratdecimeter tältbotten.

Väl i Faranah började vi fråga hotellpersonal och affärsinnehavare om de visste någon som kunde hjälpa oss. Tillslut, genom en kedja av okända men hjälpsamma personer, kom vi i kontakt med en herre vid namn Daman Camara. Vi satte oss vid ett bord och diskuterade genom en tolk eftersom han inte kunde franska och absolut ingen engelska. Herr Camara bor i en by strax utanför Faranah och försörjer sig främst som fiskare på den närliggande floden. Det rinnande vattnet är 20 meter brett och dess källa finns enbart 10 mil bort. Vattnet är svagt grönfärgat och förhäxar mig varje gång jag vilar ögonen på det. Kanske blev den skottske äventyraren Mungo Park den där gången förhäxad på samma sätt när han 25 år gammal blev den förste västerlänning att blicka ut över floden som fram till dess mest varit en myt. Längre norrut och senare österut blir floden större och mäktigare och till sist har den förvandlats till Afrikas tredje största. Floden heter Niger. Det är alltså på den floden Herr Camara fångar sin fisk. Men Daman Camara har en bisyssla vid sidan om fisket. Och det var denna kunskap vi var ute efter. Herr Camara är nämligen Faranahs bästa båtbyggare.

15 dagar längs Nigerfloden

Idén kom som ett yrväder en afton i juni. Året var 2007. Platsen var en camping i Namibia. Bredvid mig satt Machete-Daniel, Sara, Herve och Sebastian och kanske några till. Vi drack vin ur ett tetrapak och pratade och skrattade. Alla hade vi rest landvägen genom Afrika, fyra av oss på cykel.

Kanske blev vi en smula berusade där vi satt runt lägerelden. Vi talade ivrigt om framtiden. Om vart vi ville resa, om platser vi ville se, om berg vi ville bestiga. Ingen av oss, samtliga runt 30 år gamla och med otaliga resor i bagaget, hade planer på att sluta med luffandet. Och än så länge har vi hållit våra ord. I skrivande stund så befinner sig Herve någonstans i Brasilien, Machete-Daniel i Ecuador, Sebastian bor i Kairo och Sara kom för ett tag sen hem ifrån Japan. Själv sitter jag och skriver just dessa rader på ett hotellrum i västafrikanska Guinea. Fast nu när du läser dem så är jag inte längre där.

Ressnacket fortsatte och vi kom in på hur det skulle vara att paddla en längre sträcka. Vinet talade i oss så naturligtvis var det vatten som Amazonfloden och självaste Kongo som lockade mest.
Tanken slog verkligen rot i mig på allvar under den kvällen i Namibia och sen dess har den legat och gnagt inom mig likt en sten i Dr Livingstones afrikakängor.

När jag cyklade ut ur Riga i april 2009 så var den starkaste kandidaten för projektet Sassandrafloden som rinner ner genom västra Elfenbenskusten. Jag vet dock inte mer om den floden än vad du gör – utan jag valde den helt enkelt för dess vackra namns skull. Sassandra. Några månader senare var det istället Moafloden i Sierra Leone som lockade mest. Då främst för att försöka få en glimt av ett av världens mest sällsynta djur: dvärgflodhästen. Det skulle vara jag och kameran, floden och en urgröpt trädstam under 7-10 dagar. Samtidigt som jag cyklade genom ett Europa som höll på att lämna våren bakom sig så dagdrömde jag om hur det skulle vara att sakta glida fram på en tropisk flod långt bort ifrån byar och människor och med ett ofattbart rikt djurliv omkring mig. Ibland kunde jag se mig själv sitta vakt vid vattenbrynet i timmar varje natt för att få se djuret. Dessutom ville jag slå BBC på fingrarna  – de har haft ett team i området med syfte att filma just dvärgflodhästar. Det var dock inget de lyckades med. De fick faktiskt inte en endaste skymt av dem. Därför skulle det ha varit fasans kul om j a g kunde få syn på dem och till och med lyckas få en av dem på bild.

Men efter att ha cyklat ner till Sierra Leone och lagt 13500 kilometer bakom mig så hade beslutet om att byta ut Moa mot Niger ändå vuxit fram. Planen var att paddla mellan Faranah och Kouroussa genom nationalparken Haut Niger – en sträcka på cirka 350 kilometer vildmark i centrala Guinea. Helen hade själv funderat på något liknande och vibestämde att köra tillsammans. Dock så erkänner jag att det är nog jag som tjänar mest på det samarbetet – Helen har paddlat en hel del hemma i England. Jag själv tror inte jag har paddlat en meter sen den där skolutflykten till Stråken i sjätte klass.

Vi hade utforskat varenda skrymsle och vrå av den lilla staden Faranah i försöken att få tag i de varor som vi antog oss vara i behov av under de 350 kilometrarna till Kouroussa – och därigenom lärt känna en ganska mysig liten stad, som på kvällarna levde upp med diverse läckerheter på de små gatuserveringarna som kantade centralgatan. Dessutom hade vi fått tag i allt utom toalettpapper. ”Det kan ni köpa i Conakry”, sa en butiksherre glatt. (Huvudstaden Conakry ligger dryga 400 kilometer bort…) Så förutom toalettpapper och kanske den ständigt saknade kvalitativa chokladen hade vi dagen innan avfärd lyckats inhandla det vi ville ha. Det inkluderade:

30 portioner CareVita (typ frukostflingor…)
3 burkar majonäs (ca 2,4 kilo… Majo går att använda till allt.)
30 Jolly Jus (pulver juice)
6 flaskor äppelcider
2 kilo nötter
2 burkar pulvermjölk
1 burk mjölk- och socker blandning (till kaffe etc)
1 burk kaffe
40 lökar (går att äta till allt precis som majo)
10 tomater
6 limefrukter
2 burkar chokladdryck
1,5 liter vin (jag råkade smutta lite på flaskan på bilden, så det blev att köpa en till..)
2 burkar kyckling
2 burkar biff
6 burkar tomatpuré
4 burkar sardiner
2 kilo potatis
1 kilo morötter
2 förpackning mjukost
Drygt 4 kilo pasta
1 kilo ris
35 paket kex
1 påse socker
1 kokosnöt
15 apelsiner
1 kilo chokladkräm
2 påsar godisklubbor
8 bröd (inte med på bilden)
Ett par bitar jordnötssmör
Diverse kryddor och salt

(Dessutom kom Helen på att hon ville ha några öl, detta minuten innan avfärd när jag hade ena foten i kanoten och halva byn väntade på vår avfärd. Hon frågade en kille på hotellet där vi hade bott om han kunde springa och hämta de ölen som fanns i hotellrestaurangens kyl. Det gjorde han, vilket var bra. Men tyvärr fanns det bara tre öl kvar – vilket inte var bra.)

Copy (3) of IMG_3013
Matsäcken…

Tiden gick fort i staden. Varje dag gjorde vi ett besök hemma hos herr Camara, båtbyggaren, för att se hur arbetet fortskred. En dag tog han fram två stolar och bad oss sätta oss ner vid den halvfärdiga båten. En kille med en kamera kom och förevigade ögonblicket. Kanske en lokalreporter om det finns sådana i delstaten Haute Guinée. För varje bild han tog så avfyrade kameran en blixt som fick varje liten pojke och flicka att skratta och tjuta som om det var fyrverkerier och godis som de såg strömma ut ifrån kameran. Vi själva var snabba och räckte över våra kameror till fotografen, för att föreviga ögonblicket för våran räkning också, men våra digitala kameror avfyrade varken fyrverkerier eller godis till alla närvarande barns stora förtret. Ny teknik är inte alltid bättre. Fråga barnen i Faranah eller Theodor Kaczynski t ex.

Copy of IMG_6579
Båten..

Copy of IMG_6585
Båten är klar! Byggaren Daman Camara i grå t-shirt.

IMG_3004
Byns linslusar. Lägg märke till volvon i bakgrunden…

Båten blev klar före utsatt tid och vi provpaddlade. ”Du kan ju inte paddla!”, skrek Helen när jag satt på kaptensätet längst bak på den sex meter långa farkosten. ”Nä, inte för fem öre. Har jag inte berättat det?” svarade jag samtidigt som träkanoten levde ett eget liv i zick-zack och jag kanske började bli en aning röd i ansiktet. Helen blev för en gångs skull knäpptyst. Helen har som sagt paddlat lite hemma i England – så hon tog genast över kaptensätet och behöll det sen resan igenom.

Copy of IMG_6607
Provpaddlingen…

Avfärden

Allt var klart. Surrat och paketerat. Våra cyklar ovanpå varandra i kanotens mittparti, lemlästade och övergivna. Till och med de tre efterlängtade ölen var i hamn. Hotellarbetaren Boh – mannen som först satte oss i kontakt med båtbyggaren Daman Camara följde med oss första biten på den långa färden – det var ett svårt parti, sa han. Dessutom hade han sett mig styra båten dagen innan…

Några hundra meter senare hade vi som när krockat med en klippa som stack upp ur det virvlande vita vattnet som en gigantisk svart tand. Vi satt inte längre i båten – i alla fall inte jag och Boh. Helen kommer jag inte ihåg vart hon var, kanske gick hon i vattnet och ledde båten som oss andra eller så styrde hon så gott det gick. Vattnet blev starkare, det var i brösthöjd, jag hade svårt att hålla tag. För att kommunicera med varandra var vi tvungna att skrika. Forsen var en jetmotor. Men vi kom framåt. Plötsligt slet vattnet loss min ena sandal, som tur var fick jag tag i den några meter längre fram i det virvlande vattnet. Strax efter var jag för någon sekund under ytan, med min sandal i ett fast grepp. När jag kom upp igen såg jag kvinnor stå på stranden iförda saronger i starka färger. Antagligen diskade de. De tittade storögt på oss. Men var var kanoten? Mina ögon hittade den och mina ben började springa på de vassa stenarna på botten medan min överkropp simmade. Till slut kramade mina händer runt relingen igen och jag tog i allt jag kunde för att hjälpa Helen och Boh att styra undan ytterligare klippor. Snart lugnade vattnet ner sig – bara sekunder efter det vaknat till liv. Forsen var varken svår eller lång – men den var den första och tog i alla fall mig med överraskning. Efteråt kände jag en dov bultande smärta från ena foten. När jag lyfte upp den ur vattnet såg jag hur stortånageln hade vikit sig i 90 grader. Tå nummer två i raden var i ungefär samma skick. Senare den dagen hade jag även lyckats få ett skärsår av närkontakt med vass vass. Skador första dagen: två tappade tånaglar och ett skärsår. Bra Lars!

När det snabba, högljudda vita vattnet hade bytt skepnad till ett sansat brunt hoppade Boh av båten och sa hej då. Vi var ensamma. Det skulle dröja cirka två veckor tills vi såg andra människor än enstaka sällsynta fiskare och några volontärer som arbetade med att få tillbaka chimpanser ut i vildmarken. Ett undantag var dock en vitryss, en ukrainare samt en australiensare som stod vid stranden och fiskade på förmiddagen den andra dagen. Niger bjöd verkligen på stora överraskningar.

Copy (2) of IMG_6622
Avfärd

Smärtan i ryggen var värre än den ifrån den sargade foten. Det var dock en bra smärta, inget hade gått sönder. Det var bara träningsvärk efter att i timmar använt muskler jag uppenbarligen inte använder när jag cyklar. Den vetskapen hjälpte mig i och för sig inte när jag på morgonen den andra dagen upptäckte att jag inte kunde stå upprätt. Jag kände mig som puckelryggen i Notre Dame. Fast smärta är som alla vet  temporärt – en stund senare, efter ett par koppar kaffe, kunde jag ignorera den och stå upprätt. Fast då var det ju såklart dags för den andra dagen i kanoten.

Vi hade paddlat i ett par timmar längs ett sansat brunt vatten inramade av  gröna hängande träd när vi hörde skratt på avstånd. När vi kom närmare blev vi förvånade över att de glada ljuden kom från vitingar. Samtidigt fick den bleka trion på stranden syn på oss och tycktes bli lika förvånade som vi.
Vi tog oss i land och hälsade på varandra och det visade sig att de alla bodde i landet och jobbade med att lokalisera framtida gruvor. (Det finns säkert ett ord för arbetet i fråga men tyvärr kommer jag inte ihåg det). Hur som helst var det söndag så därför var trion lediga och hade gett sig ut på en fisketur i Guineas bush tillsammans med en låda öl.
De tyckte uppenbarligen vi var en smula vrickade – dessutom var vi de första turister som de hade sett i området under de 1-2 åren som de bott i landet och de tyckte särskillt att det var kul att vi kom paddlande med två nedmonterade cyklar fastsurrade i kanoten. De var också överförtjusta över att få prata engelska igen. Ja, särskillt australiensaren då – ukrainaren kunde inte ett ord. Istället fick vitryssen tolka.
Vi stod där i vattenbrynet och drack öl och pratade om Guinea under en halvtimma. Vitryssen berättade för mig att de hade följt ett spår av en babian ner till floden. Där slutade det plötsligt och inga fotspår gick därifrån. Samtidigt förklarade han hur många krokodilspår det fanns på samma ställe. Fanns det ett samband? Sen varnade de oss för malaria och sa att de hoppades verkligen att vi åt profylax – de hade samtliga haft sjukdomen under sin tid i landet – och de fasthöll att malaria var helvetet. Innan vi tog farväl bytte vi mailadresser – de ville veta hur det hela gick.

IMG_6675
Vitryssen, ukrainaren, svensken, engelskan och guinianen. Australiensaren är bakom kameran. (vid lådan med öl..)

Det var inte bara öl och fiskehistorier den andra dagen. Vi tog oss också an ytterligare ett par forsar. Dock så var det svåra denna gång inte klippor i vattnet – även om det fanns gott om dem– utan det faktum att den enda led som var djup nog att paddla i gick väldigt nära och under trädgrenar som hängde ut över floden som i sinnebilden av mangroveträsk. Först var det Helen som fick sig ett dopp. Jag antar att jag inte paddlat tillräckligt hårt eftersom den bakre halvan av kanoten gled in under träden och Helen i sista sekund frivilligt hoppade i vattnet innan de överarmstjocka trädgrenarna skulle ha gjort jobbet åt henne. Jag såg inte vad som pågick bakom mig utan hörde en panisk röst som skrek ”Lars, hoppa ur”. Slö som jag är hoppade jag inte ur utan vände på huvudet för att se vad som utspelade sig bakom mig, vilket fick Helen att upprepa sin uppmaning med än högre röst. Samtidigt såg jag vad som var på väg att hända. Trädgrenarna hotade att välta båten och vatten hade börjat att forsa in över sidorna. Jag förstod plötsligt allvaret och gjorde en reflexmässig bakåtkullerbytta ner i vattnet. Vadandes med vatten upp till bröstet lyckades vi sen för hand dra bort båten från träden och vidare ut till den lugnare högra halvan av den 4-5 meter breda flodrännan. När vi åter satt i kanoten märkte vi att vi saknade en paddel. Vi hade dubbla uppsättningar men att tappa en redan den andra dagen var ju såklart inte så värst bra. Men vi hade tur. Någon minut senare såg vi den flytandes i vattnet. Det blev ett kärt återseende.

IMG_3023
Grunt vatten…

Det där med att befinna sig i vattnet lika mycket som sittandes i kanoten var en detalj som jag inte hade förutspått. Eventuellt var vi för sent ute – det var länge sen regnsäsongen slutade och Nigers vattenbestånd tycktes försvinna i samma takt som i ett badkar när proppen är urdragen. De första tre dagarna höll vi statistik över hur många gånger vi fick ta oss ur farkosten och redan då hade vi varit i vattnet för att dra, knuffa, leda, svära och lyfta båten mer än 40 gånger. /Efter de tre första dagarna gick energin åt till annat än meningslös statistik. Vi orkade helt enkelt inte hålla räkningen).
Under ett av de här tillfällena när vi slet som djur för att ta oss vidare när kanoten gått på grund i en relativt liten fors – vattnet gick mig till knäna eller till midjan på sina ställen – blev jag så häpen när båten äntligen lossnade så att jag tappade balansen och satte mig på mitt vita arsle på flodbottnen. Där fick forsens styrka tag i mig och gjorde så att jag slog ytterligare en bakåtkullerbytta som efter en spark i bröstet. Sekunden senare kom jag upp, enligt Helen med ett stort skratt i ansiktet. En halvsekund stod jag och svajade som ett träd i vinden innan jag återigen gav upp för vattnets brutala styrka  och snurrade ytterligare ett varv. Denna gång kom jag visst upp med en studie av förvåning målad i mitt ansikte. Jag befann mig plötsligt tre meter ifrån kanoten…

IMG_3034
Floden. Kanoten.

Naturen var väldigt vacker – om än ännu inte så värst spännande. De första dagarna dominerades djurlivet av insekter, vackra fåglar och som sagt dessa satans insekter. Sandflugorna var värst. Man märker aldrig bettet. Först när man ser att man blöder ymnigt från ett litet sår på benet eller armen vet man att man blivit biten. Sen börjar det klia – till det grad som jag aldrig tidigare upplevt. Dessa bett blev snart till små sår som i sin tur blev infekterade av det ständiga vadandet i floden samt det nattliga och i sömnen kliandet. Detta var, för mig, det jobbigaste på hela resan. Förutom sandflugorna surrade det en och annan tsetsefluga runt oss. Jag tror i alla fall att det var vad det var – fast de var ändå inte i samma kaliber som de jag råkade utför i Tanzania, som en del av er trogna följare kanske minns.
Otaliga röda dagsländor, som ju hör till de snälla insekterna, surrade ständigt runt båten. De kom och flög bredvid oss för några sekunder, som ju måste vara en lång tid för en dagslända, innan de gav sig iväg på egna äventyr. Andra snälla insekter var fjärilar som ibland slog sig ner i båten och tittade på oss – en del hade färger som jag aldrig förut hade sett inom djurvärlden.
Fågellivet var fantastiskt. De vita vadarfåglarna dominerade tillsammans med en vacker svartvit flygare som hade ett svart halsband runt snövita bröstets överkant. En annan komisk art var de fåglar med lysande gula ben och bruna fjädrar som ibland vandrade omkring på de små gräsprydda klippor som låg utspritt längs med floden. Stora örnar och andra rovfåglar flög ovan oss och vid ett tillfälle fick vi se hur en av dem dök ner i vattnet under en jakt – en misslyckad sådan vad vi kunde se. De vackraste fåglarna var dock de som var klädda i en dräkt av en oerhört stark kombination av kolsvart och knallrött. De var otroliga.

 Natten efter den tredje dagen campade vi på några klippor som stack ut i floden ifrån västra banken som små karga halvöar. Precis som tidigare linkade jag omkring som en puckelrygg innan jag vaknat till på riktigt samt kanske fått ett par tre koppar kaffe i magen. Denna morgon var dock smärtan inte lika elak – ett tecken på att jag började vänja mig vid min nya verklighet som vilsen och förlorad paddlare.
Dagen då katastrofen som så när kom till oss som ett oväder på hösten började stillsamt. Floden var tam, den uppförde sig väl, den var enkel att ha och göra med. Men den lurade oss.

IMG_6728
Matlagning…

Vi hörde ljudet först. Jetmotorer i en avlägsen sväng i floden som vi ännu inte kunde se. Åskmuller.  ”White Water”, sa jag till Helen. ”Ljudet påminner mig om Victoriafallen”. Naturligtvis var det inget vattenfall som låg framför oss – men ljudet var oerhört respektingivande men samtidigt lockande. Hade jag haft erfarenhet ifrån forsränning och haft en mer lämpad farkost än en lokalt byggd träkanot, så hade forstraversen kanske inte varit värd att skriva om. Men jag har tyvärr inte erfarenhet  och träkanoten kändes som om den skulle kunna förvandlas till brasved om vi manövrerade fel.
Vi stannade en bit ifrån forsen och vadade genom grunt men strömt vatten fram till några klippor där vi stod ett tag och studerade dess struktur och dividerade om vi skulle försöka paddla eller leda ner den med repen som vi hade fäst i kanotens båda ändar och om vilken väg som då skulle vara bäst. Vi gick runt vattnet så gott det gick och försökte se vart det fanns svarta stenar dolda under det vita, skummande vattnet och vart det fanns passager som var breda nog för oss.
Vi valde att försöka paddla ner. Och det lyckades förvånandsvärt bra. Vi och utrustningen var fortfarande hela. Men forsen vare inte slut där. Vi hade bara kommit in i stormens öga – nu omringade av forsar både bakom oss och framför oss.

Inför forsens andra del beslöt vi att försöka leda kanoten ner med de två repen. Helen höll i ett grovt orange rep och jag i ett tunnare blått. Vi valde att närma oss forsen gåendes på västra sidan medan vi höll repen i ett fast grepp och var noga med att ha kanoten så nära oss som floden tillät. Det var bara några meter mellan oss, men ändå var det svårt att höra vad vi sa till varandra. Dånet från det vilda vattnet överröstade oss. Vi kämpade så gott det gick med repen spända till max, men vattnet var för starkt och snart kraschade vi rätt in i en sten med grönröd mossa på övre halvan och blev fast mitt i forsen utan att komma varken framåt eller bakåt. Vi trevade så försiktigt vi kunde ut i vattnet för att försöka få loss den, men det var hopplöst. Det fanns dock fördelar med att sitta fast som i ett skruvstäd. Vi hade något att hålla i när vi hade beslutat att ta loss den värdefulla packningen som kameror,  pass och pengar etc – och försiktigt försiktigt gå i land med dem genom att använda relingen som ledstång.

 När den viktigaste delen av packningen var i land försökte vi få loss kanoten med mer hårdhänta metoder. Vi stod där, mitt ute i forsen en lång stund, vrålandes förslag till varandra om hur vi skulle få loss den. Solen var orange som den alltid blir sent på eftermiddagen, den började till och med att bli röd.”Vi m å s t e få loss den innan mörkret kommer”, sa eller vrålade vi till varandra. Kanske var det denna gång som jag satte mig med ryggen mot ett stenblock och pressade med benen mot kanoten för att få fören i rätt riktning samtidigt som vattnet forsade över mig– kanske var det en annan gång. Jag har lite svårt att minnas vilka detaljer som utspelade sig i vilken fors. Men hur som helst lossnade båten till slut. Den rörde på sig, fören gled åt höger, båten lutade åt samma håll – men för mycket. Vatten forsade plötsligt in och fick fören att bli så tung att den sjönk ner under vattenytan medan aktern oblygt visade upp sig för hela Afrika likt ett fasligt monumet över ett grandiost misslyckande. Jag kände begynnande sorg. Ett tag trodde jag att vår länge efterlängtade paddlingstur utmed Nigerflodens jungfrudel skulle ta slut där. Efter fyra dagar. Under en lång sekund trodde jag kanoten skulle gå av på mitten under vattnets tyngd likt Titanic 98 år tidigare.

IMG_6766
Fjärde Dagens fors…

Samtidigt som vattnet strömmade in beslöt vi snabbt att rädda så mycket det gick av packningen. Nästan i panik slet vi upp knoparna som höll fast vår mat, vår campingutrustning och våra cyklar. Och nu, med all våra saker på torra land var kanoten mycket lättare och som genom ett trollslag fick vi loss den och plötsligt rörde den sig framåt med en accelererande hastighet och samtidigt vred den upp sig och gjorde sig av med mycket av vattnet på samma gång. Plötsligt var kanoten inte fast i forsen utan den var herrelös och på väg nerför floden ensam och tapper.
Vi vadade genom vattnet och upp på land där vi nyss hade dumpat packningen och sprang över en sandbank och hoppade ner i floden på andra sidan. Efter ett par simtag var vi framme och vår kanot var ej längre herrelös och ännu bättre – den var så gott som oskadd. Den katastrofala Fjärde Dagen slutade med en stor lägereld, pasta och camping ovanpå, exakt ovanpå, krokodilspår.

IMG_3042
Campingen på Krokodilön…

Krokodilön

Jag ska härmed svara på en fråga som ni alla har. Hur är det egentligen med krokodiler i Nigerfloden? Hur vågar vi vada genom vattendrag? Är det inte otäckt att för hand leda kanoten genom en meterbred passage mellan träd och täta snår med vatten upp till bröstet? Hur vågar vi gå ner till vattnet i mörkret för att diska?

Jo, det finns krokodiler i Nigerfloden. Vid denna årstid och så långt uppströms där denna 350 kilometer långa trip utspelar sig är de flesta små. Några få exemplar ska tydligt vara upp till fyra meter långa, men de allra flesta är mycket mindre – en amatör som jag tippar på en meter eller så. En meterlång krokodil anfaller inte människor. (Det gör knappt fyra meter långa krokodiler heller för den delen – det är inte Australiens saltvattenskrokodiler vi pratar om här). Men naturligtvis kan även en liten krokodil ta ett bett av en människa i försvar eller av misstag. Och ett sånt bett räcker såklart för att förblöda. Vissa dagar, särskillt under senare delen av den första veckan, såg vi krokodilspår överallt. Då fick jag uppleva den något surrealistiska känslan av att vandra omkring ute i vildmarken med vatten till höften och med en machete i handen utan att känna mig löjlig. Utan att känna mig löjlig – fundera på det! Men sen tänkte jag till och kom på att risken nog var större att jag skulle halka på en sten och spetsa mig själv på verktyget än att jag skulle ha användning för det om en krokodil av misstag tog ett bett av mig eller Helen. Ändå kändes det tryggare att ha den med mig – dock så tvingade jag mig själv att vara rationell och lämnade den senare i kanoten. Men i och för sig lättillgänglig…
Och jag måste tyvärr erkänna att vi inte såg en enda krokodil under våra dryga två veckor längs floden. Men de fanns där. Spåren efter dem tycktes lysa i sanden och var omöjliga att ignorera.

Copy of IMG_3410
Typiskt dagsverke…

Efter att Fjärde Dagens fors var besegrad och pastan svald så föll jag i en dvalaliknande sömn. Tälten hade vi satt upp på den intilliggande sandbankens högsta punkt – vars platta topp korsades av spår efter ett djur med lång svans. Vi campade på krokodilernas ö.

Sömnen var oftast hård under turen – en undermedveten reaktion på dagarnas fysiska umbäranden. De första kvällarna innan den kom till mig där inne i tältet var jag svagt landsjuk. Jag blev vaggad till sömn av rytmerna av Nigerfloden vare sig jag ville eller inte. Jag låg på rygg på min marockanska matta (ni vet väl vad Wilfred Thesiger – den siste store äventyraren ansåg om människor som använder liggunderlag?) och gungade fram och tillbaka i precis samma takt som vi färdades i på dagen. Det var inte långt ifrån att jag blev en smula illamående.
Det tog bara ett par dagar innan floden hade blivit vår enda verklighet. Det fanns endast tre färger runt oss. Blå som i himmel, grön som i grönska och brun som i sand. Och därimellan, alltid given i centrum – flöt floden fram. Den var alltid närvarande – landet vi fysiskt befann oss i var det däremot aldrig. Vi kunde ha befunnit oss var som helst – det enda som tycktes existera var floden. Floden var vår väg. Under dygnets alla timmar hörde vi dess ljud. Vi tvättade oss i floden. Vi drack och lagade vår mat i dess vatten. Den var alltid närvarande. En del kvällar uppenbarade den sig till och med inne i mina öron med ett irriterade kluckande läte. Särskillt de dagar då jag ramlat av kanoten…

IMG_3088
Det var detta jag såg när jag tittade framåt…

IMG_3102
…och detta när jag tittade bakåt.

Robinsonliv

Under en paus den femte dagen såg vi som vanligt småfiskar i vattnet. De var svarta och gula och var intressanta att titta på och man blev lätt hypnotiserad av att följa deras kvicka rörelser under vattenytan. Ofta slängde vi till dem några smulor från kex eller kakor och de kastade sig över resterna så att vattenytan krusade sig.
Ibland kom det några störra fiskar för att se vad deras småsyskon höll på med och en dag väcktes våra tankar på att försöka fånga en. Vi gjorde inga superseriösa försök – men vi hade köpt krokar och lina på marknaden i Faranah och vi hade ännu inte använt dem. Vi klättrade ut på några stora runda stenbumlingar och jag kastade i krokarna och höll i dem under en stund. Fiskarna var spårlöst borta. Vi hade ingen fiskelycka alls. Vi tröttnade snart. Det gjorde dock inget, som alla vet är det inte fångsten som är viktig under en fisketur, och senare fick vi ändå en riktigt stor fisk på ett helt annat sätt. Vid några tillfällen de här veckorna så passerade vi en del fiskare. När jag tog fram en sedel på 5000 franc så blev en av dem mer än  hjälpsam – han tvekade inte på att ge oss en del av morgonens fångst. Vi fick en baddare på ca 35-40 centimeter som vi på kvällen grillade över en lägereld vid sidan av floden. Vi hade haft tur och hittat ett gammalt stålnät (från en gammal säng eller fåtölj) som floden någon gång hade dragit med sig. Det fungerade perfekt som grill.

IMG_3067
Matlagning…

En annan dag, jag tror det var den sjätte, byggde vi ett segel. Eller snarare – vi försökte. Vi hade ett par 100 liters säckar över – någon gång hade de säkert innehållit ris eller grödor. De var vita och likadana kan man se på marknader, lastbilsflak och i magasin över hela kontinenten, ofta fyllda till bredden av okänt innehåll. Vi trädde på dem på två grenar som vi hade huggit till, en längst upp och en längst ner, och som mast hade vi i ett stort grovt vassrör som hade följt med på köpet av båten och som ursprungligen var till för att använda vid de tillfällen då paddlar inte är det optimala. Seglet skulle kanske ha fungerat om vi gav det några minuter till – men vi började ana att vi stannat lite för länge på den halvö vi befann oss på och vi sa till varandra att vi kan ”göra klart det i kväll”. Det var iof något vi inte gjorde och det eftersom vi slutligen hade insett att man alltid har motvind när man paddlar, precis som när man cyklar. Det halvfärdiga seglet blev liggande i kanoten under resten av resan.

Två gånger var vi tvungna att laga båten efter kollissioner med klippor under traverser av Vitt Vatten. Första gången satt vi i kanoten och försökte återta herreväldet efter en resa genom en fors som gav mig samma adrenalinpåslag som jag hade haft som barn då jag åkte med de där fasansfulla låtsastimmerstockarna på Liseberg. När huvuddelen av forsen var bakom oss pustade vi ut och glömde att se efter vad som låg framför oss – strömmen förde oss rakt in i en klippa som var täckt av grönt frodigt gräs. Fronten på kanoten sprack och en alldeles för stor träbit blev liggande i vattnet som ett flöte till ett gigantiskt fiskespö. En flera kvadratdecimeter stor glipa i fronten på båten var nu ett faktum – det skulle inte betyda ett dyft för oss så länge floden höll sig stilla, men vid nästa fors så skulle det där hålet betyda undergång. Vi var tvungna att laga det.
Helen gick och tittade hur resten av den närliggande floden såg ut – forsen låg bakom oss, men vi var fortfarande instängda i en myriad av labyrinter bestånde av stenar, klippor, halvöar och öar. Det tog oss långa stunder varje dag att hitta rätt väg och ofta hittade vi inte den förän vi hade provat olika felaktiga rutter och passager flera gånger om. Så medan Helen gick och planlade vår framtida paddelrutt försökte jag få träbiten på plats. Jag gjorde mitt bästa genom att hamra fast den med macheteskaftet som hammare.

Den andra gången vi lagade båten hade vi firat ner den för en kort men oerhört kraftfull fors. Eller egentligen var det kanske ingen fors utan en enda passage mellan två klippblock och med en halvmeters fall. Passagen var bara ett par meter bred och vi ansåg att det var bäst att leda ner kanoten. Skulle vi krocka med en av passagens väggar under ett paddelförsök skulle det kunna vara förödande för vårat fysiska status och vår kära båt, Joliba II, skulle antagligen möta sin skapare.
För att göra en lång historia kort så var vattnet starkare än oss. Vi hade kraft att hålla i mot strömmen under några få sekunder men sen slets repen ut ur våra brinnande händer och båten var åter herrelös. Fören klarade sig bra men mitt i den lilla forsen började kanoten vrida sig åt vänster för att slutligen slå i aktern i den högra klippväggen med all kraft.  Hade inte vattnet överröstat allt annat så hade smällen säkert varit diger – men nu hördes ingenting av den. Och vi kunde bara stå och titta på med händerna på huvudet i posen som alla vet betyder ”Herre jävlar – hur ska detta gå?”.
När vi sen åter var herrar över kanoten såg vi att en meterlång spricka på akterns undersida hade uppstått vid kollissionen – något som till och med en öken & bergsnörd som jag kunde inse inte var det bästa som kunde hända en på vatten flytande farkost. Några hundra meter senare, i en lagun och i ett landskap som  var oerhört vackert och fridfullt med sandbankar, stora träd, ljusgrönt vatten och nämnda fors, lagade vi båten med de spik vi köpt i Faranah. Vi hade varit för snåla eller orkeslösa för att köpa en hammare så vi slog i tre stycken projektiler med hjälp av en stor sten. Samtidigt som vi slog in dem i det våta träet  så hörde vi flera plask från de närliggande stränderna. Det var ljud som i alla fall hade en snabbhamrande inverkan på mig, då jag såg krokodiler i mitt trötta huvud och därför ville upp på land eller tillbaka i kanoten så snabbt det gick.

IMG_3118
Forsen där aktern sprack…

IMG_3127
…och bukten där vi lagade den med sten och hammare, närmare bestämt vid bortre sandbanken uppe i högre hörnet.

Den Dimhöljda Flodens Chimpanser

Det verkar som en del kvinnor dras till apor. Det finns ju otaliga exempel på det. Kolla in Jane Goddall – denna kvinna på över 70 år och som än i dag har mer karisma än Hollywoods samtliga  skådespelerskor tillsammans och som gjort så oändligt mycket för chimpanserna i Tanzania och i nationalparken Gombe stream. Kolla in tyskan Birute Galdikas och hennes outtröttliga arbete med de sista vilda orangutangerna i Indonesien. Och vem kan skriva om detta ämne utan att nämna den kändaste av dem alla – Diane Fossey och hennes älskade gorillor i de dimhöljda bergen som hon till slut kom att offra sitt eget liv för?
En annan kvinna som bör räknas in i detta högst beundrandsvärda sällskap är Estelle som vi hade äran att få träffa och guidas runt av under ett par timmar under resans tionde dag.
Helen hade som vanligt pikat mig för att jag låg och sov och därför missade det fantasieggande dimhöljet som varje gryning tydligen bäddade in floden i bomull a ´la Niger. Det är säkert i och för sig väldigt vackert, men saken är den att varje kväll när vi lagade mat så brukade röken från vår eld lägga sig som en slingrande matta över floden – och jag är säker på att det ser ungefär likadant ut. Därför finns det ingen anledning att plåga sig upp ur tältet före klockan 08:30. Det var detta jag försökte förklara för den hysteriskt morgonpigga engelskan då hon plötsligt utbrast: Titta! Hus!

Det var de första hus vi hade sett på tio dagar och känslan av att se civilisation kändes en smula underlig. Vi stannade och klättrade över några stenblock och vandrade upp till husen där plötsligt en man klädd i soldaters vanliga machokläder samt någon billig variant av automatgevär stoppade oss med ett barskt ”Bonjour”. Mannen förstod ganska snabbt att vi var turister så han gick före oss och visade oss en större byggnad: 50 % hus och 50% hydda. Han ropade något och en vit kvinna i 40 årsåldern kom ut och hälsade. Vi frågade vart vi har hamnat någonstans – är vi i nationalparkens högkvarter? Så var inte fallet – men vi var i en camp som rehabiliterade chimpanser som har haft för mycket kontakt med människor. (Namnet på stället är Somoria). De tar hand om chimpanserna och sköter om dem för att sen, om allt går som det ska, släppa ut dem för ett fritt liv i nationalparken.
Franska Estelle började jobba här 1997 och tog över ansvaret 1999. Alltså hade hon bott i denna avkrok av Guinea i 13 år för att jobba med chimpanser. Vi frågade om vi fick följa med på ett rundtur, men först verkade hon vara lite skeptisk till förslaget eftersom hon sa att de i vanliga fall aldrig hade några turister på besök –och att de inte vände sig till turism. Detta bekräftades senare då jag frågade om hon ville ha fler turister till centrat och hennes svar blev:”Nej”. Okej, sa jag – då nämner jag inget om er på min blogg? Efter ett par sekunders tystnad så sa hon att ”jo – det kan du faktiskt göra – ingen åker till Guinea i alla fall”.

Hur som helst blev vi snart medbjudna för att se på när chimpanserna fick sin lunch klockan 12:00. Jag kommer inte ihåg när jag såg min förra chimpans, men det måste ha varit långt innan jag blev resnörd. De var nämligen mycket större än vad jag kom ihåg – och de var oerhört respektingivande. Samtidigt blev de blev oroliga när vi var där (enligt Estelle) så de hoppade omkring i sina stora burar där utfodringen skedde och apade sig. Jag trodde nästan att de skulle slita sönder burarna – deras styrka tycktes vara obegränsad.
Förutom Estelle så jobbade det ett antal volontärer på centrat. Bland annat ett franskt par som cyklat ner till Guinea – det finns verkligen folk till allt idag! Samt en kvinna från Franska Guyana – vilket är värt att nämnas eftersom hon är den första människa därifrån som jag någonsin träffat.

IMG_3085
Estelle till höger, volontär till vänster, apor i mitten…

Efter rundturen blev vi bjudna på lunch och vi lämnade en liten donation som tack för rundturen och sen var det bara att sätta sig i kanoten igen. Samtidigt ringde Estelles slutliga ord i våra öron:
”Håll er i mitten på floden. På så sätt kan de inte hoppa upp i kanoten. Jag har blivit attackerad två gånger – och det är inget man glömmer!”.

Ännu hade vi inte sett några av de djur som hon varnade oss för – men det skulle komma. Och det ingav ett vitt spektrum av känslor hos mig – ifrån förväntan till ren och skär skräck. Vi skulle paddla förbi grupper av Afrikas farligaste djur. En ostoppbar aggressiv best som antas vara det djur som dödar flest människor på kontinenten varje år.

IMG_3108
Kvällen nalkas på Nigerfloden…

Den elfte dagen på floden passerade vi hjärtat av Haut Niger Nationalpark. Det märktes på ett snabbt stigande antal wildlife spottings. Fast visst hade vi även haft en hel del kontakter med djur under de första tio dagarna. Ett par dagar tidigare hade Helen fyllt år och vi passade då på att avnjuta varsin öl som vi hade köpt i sista sekund innan avfärden ifrån Faranah. Flaskorna hade vi lagt på avkylning i en balja med-inte-så-kallt-flodvatten och när jag skulle hämta ölen för slutgiltlig förtäring skrämde jag livet ur en orm som hade lagt sig i skuggan av baljan för att vila. Den blev rädd och slingrade sig i panik mot mig under en bråkdel av en sekund – jag var dock inte kvar på marken utan befann mig för tillfället någonstans uppe i luften eftersom ormen hade fått mig att levitera under den bråkdelen den kom emot mig.  ”En orm” skrek jag för full hals någonstans ovanifrån och samtidigt bytte den riktning och flydde med enorm hastighet mot Helens öppna tält. På någon sekund hann Helen uppfatta vad jag skrek – få syn på ormen som slingrade sig mot hennes tältöppning – komma på att hon borde stänga tältabsiden – försöka men misslyckas med att stänga den eftersom dragkedjan hackat upp sig – göra ett nytt försök och slutligen lyckas med att dra upp dragkedjan och detta centimetrar från den gula lilla ormens nos. Den försvann istället under tältet och försvann. ”Stå still” vrålade jag och det gjorde Helen. Hon stod som förstenad inne i sitt tält i samma pose som en surfare har ögonblicket innan hon ska försöka rida ut århundradets våg. Jag såg ormens rörelser under tältduken ifrån där jag stod och hur det ljusröda golvet tycktes leva. Sen hörde vi prasslet av orm under torra löv ifrån andra sidan tältet och förstod att den var borta. Vi var tysta för en sekund. Sen: Hysteriskt skratt. Jag tycker om ormar men föredrar att jag ser dem först.

IMG_3055

Nigerfloden…

De första apor som vi såg längs med floden var av en oidentifierad art som sprang över några bruna klippor vid vattenkanten. Vi paddlade in och passade på att ta en andra frukost bestående av torra kex importerade ifrån Indien och hoppades under tiden att de skulle var nyfikna på oss och komma tillbaka. Men det gjorde de inte.
Senare såg vi en större apa, antagligen en babian, sitta uppe i en trädkrona, ensam och majestätisk. Silhuetten av den långa svansen hängde slappt ner ifrån trädgrenarna och ansiktets profil liknade en stor hunds. Han vred sitt huvud åt vårat håll, åt ett annat håll och åt oss igen. Det var som om han satt där uppe och tittade ner på sina ägor och tyst skrattade åt sina undersåtar. Vi tittade på honom under en lång stund men sen blev vi distraherade av något, antagligen gick vi på grund. När vi sen tittade tillbaka hade kungen abdikerat och lämnat sin tron åt ödet.

Ett djur som jag frågade Estelle (kvinnan från chimpanscentrat) om var lejon – finns det några i parken? ”Ja”, sa hon – det finns några få. ”Vi försökte räkna dem för några år sen, men misslyckades. Men ett par parkvakter hörde ett bara för några dagar sen”
Några lejon kunde vi ju naturligtvis inte ens hoppas på att få se – men hur kul vore det inte att få se en individ komma ner till floden för att dricka?

IMG_6817

Jag och kanoten och Nigerfloden. Men fråga mig inte vad jag sysslar med…

Men sen den elfte dagen så tycktes allt hända samtidigt. Det var på eftermiddagen och vi satt och paddlade i tystnad – båda försjunkna i tankar. Helen vaknade till först: ”Är det där flodhästar?”
”Japp,detärdet,viharflodhästarframförossdetärflodhästarvadgörvinu
!” babblade vi i munnen på varandra som för att verkligen förstå och ta in att vi nu närmade oss Afrikas farligaste djur i en ostabil träkanot.
Otaliga gånger under resan hade vi intalat oss att det var just flodhästar som stack upp ur vattnet som explosiva minor av kött och blod – men det hade alltid visar sig vara stenar. Nu när vi såg djuret för första gången var det så självklart att det var just flodhästar vi såg. Det enorma och kantiga huvudet går knappt att ta fel på. Vi stirrade på djuret som bara syntes en aning över vattnet men som, skenet bedrar, väger flera ton. Sen försvann huvudet och vi stirrade häpna på ringarna på vattnet som skvallrade om platsen för skådespelet vi nyss bevittnat. Vart tog den vägen? Vi paddlade sakta åt klockan 02:00 samtidigt som vi spanade oroligt åt klockan 11:00 där ringarna nu hade försvunnit spårlöst. Efter en minut eller så stack djuret åter upp sitt huvud för att se var vi var men försvann lika snabbt. Vi paddlade på allt snabbare – respekten för flodhästar är och bör och måste alltid vara starkare än mjölksyran i armarna på en kanotist på en afrikansk flod.

Vi började andas ut när vi hörde en brak ifrån trädgrenarna som hängde ut ovan vattnet på vår högra sida. Ännu en flodhäst? Nä, braket kom högre upp ifrån – flodhästar kan knappast klättra. Sen såg vi vad det var. Jag blev för chockad för att börja gråta av hänförelse. Uppe i trädet satt en enorm chimpans och tittade på oss mellan två trädgrenar som han dragit isär och på så sätt skapat en glugg, ett fönster, ett maskhål ifrån hans värld till vår. Knäpptyst satt han där och tittade på oss med sin sorgsna bruna ögon och jag anade en sån vass inteligens i dem att jag för ett ögonblick började må illa – hur kan vi människor som när ha utrotat detta magnifika djur? Vi slutade paddla och glömde för ett ögonblick bort flodhästen och bara gled med strömmen och stirrade med öppna munnar mot varelsen som tycktes studera oss på samma sätt. Samtidigt drev vi längre och längre nerströms och representanten för världens näst smartaste art blev mindre och mindre och till slut slets vi ur upplevelsens och det ofattbaras bubbla eftersom en enorm flock fåglar hade knackat sönder den ack så ömtåliga ytan genom att inte uppförde sig som fåglar utan som något helt annat. Som fladdermöss. Mitt på eftermiddagen. I tusentals. I tusentals.

Vi stirrade på kaoset i luften framför oss. Ett moln av fladdermöss framför och ovan våra huvuden. De förde oväsen och flög så nära oss att vi kunde känna lukten av dem – som om det svarta fladdermusmolnet var en enda jättelik stinkande och snattrande varelse. Vi paddlade sakta. Ett paddeltag här ett där – stirrande på världens enda flygande däggdjur därimellan. Längre bort steg en rökpelare upp ifrån skogen norr om floden – det området har inte fullt status som nationalpark utan är endast semiskyddat. Antagligen hade skogs eller gräsbranden väckt djuren några timmar tidigare än deras biologiska klocka skulle ha gjort – samtidigt höll deras hemträd uppenbarligen på att brinna ner och vem skulle inte bli kinkig av att vakna mitt i natten eftersom någon har tänt på hela förbannade kvarteret? Föreställningen var ändå magnetisk – dock så tyckte jag synd om djuren, men de var som sagt intressanta att se. Samtidigt som vi lämnade flygmössen bakom oss såg vi två flodhästar framför oss. ”Jag orkar inte mer”, nästan kved jag för mig själv. ”Det är som att paddla genom genom ett fucking zoo”, sa jag sen till Helen. ”Ja”, höll hon med. ”Fast i ett zoo där det är djuren som skriver reglerna”.
Så rätt.

Vi paddlade runt platserna där de vattenälskade bestarna gjort entré och sorti med bara sekunders mellanrum – men ändå haft pondus och mage nog att få två blekvita paddlare att svettas under deras tid i den sena eftermiddagens stjärnglans. De gav oss båda två en adrenalinkick. As simple as that.

IMG_3053

Campingen längs floden var ofta spektakulär. Detta var natten på binens ö – en anekdot som jag dock inte skrivit något om…

IMG_3049

Färgerna! Ser ni färgerna som omringade oss!

IMG_3048

Ännu en campingplats…

IMG_3047

Det gäller att vara prydlig när man bushcampar… (eller kanske rockcampar)

Nigerflodens Kungar

Strax efter mötte vi de djur som helt klart har gett mig allra mest bekymmer under mina resor. Människor. Och inte vilka människor som helst. Utan människor klädda i gröna soldatklänningar. Alla militärer i Guinea lider av komplex som gör att de måste stå, prata och vara på ett speciellt sätt, som de antagligen tror hör till om man har på sig soldatklänningen som består av olika sorters grön färg och som de tycks tro påvisar att de minsann tillhör eliten av eliten och därtill är jättebra på att slåss.
Säkra källor berättar att i Guinea blir man militär endast om man är för korkad för att vara getherde och den militära utbildningen består av tre valfria Hong-kong filmer med en ung Jet Li på och sen är det fritt fram att trakassera alla människor som kommer i ens väg – med en basker och solglasögon med spegelglas som motsvarighet till Bonds mytomspunna licens.
Som tur var var det militära mobboffret inte ensam – en civil man som log mycket och verkade helt reko var med honom i den röda gummibåt som de kommit i. Han vinkade plötsligt in i skogen och samtidigt som hårdingen röt åt mig och Helen att ta fram våra pass så kom det en annan kanot innefrån de täta träden med klippön som vi stod på som mål. Två passagerare. En av dem var vit och barfota. Vitingen var en volontär från Frankrike och jobbade vid chimpanscentrat som vi hade passerat dagen innan. Han pratade lite engelska och han bad så mycket om ursäkt för militärens sätt mot oss. Jag tror till och med att han sa till militären att sluta vara så förbannat otrevlig, vilket fick mobboffret att se butter ut och kontra med frågan: ”Är de amerikaner?”. Till saken hör att han hade i ett par minuter studerat våra pass – och ändå frågade han om vi var amerikaner. ”Nej”, sa fransmannen och berättade det som Rambo inte klarat av att förstå på egen hand, trots tillgång till våra pass i X antal minuter i skuggan. ”De är ifrån Sverige och England och är turister – titta på dem och på deras packning – ser de ut som de tjuvskyttar som du får betalt för att bekämpa? Va? Va?”

Ja, ska jag vara ärlig så sa kanske inte fransmannen det där sista – det var nog jag som fantiserade scenariot. Men hur som helst sa vi snart adjö till fransmannen och den civile mannen – mannen i grönt ignorerade vi. När vi var tillbaka i kanoten, och efter att ha stoppat undan våra pass som militären beordrat fram från det mest svåråtkomliga hörnet av packningen, paddlade vi runt den stora klippa som vi hade stått på och samtidigt hördes det karaktäriska lätet av en chimpansgrupp som närmade sig. Det var som om ljudet till en gammal Tarzanfilm plötsligt spelades upp från enorma och dolda högtalare. Lätet av uppspelta chimpanser går inte att ta miste på. Verkligen inte. (Hur låter en apa? Ja, precis! Exakt så lät dem). Vi slutade för några sekunder att paddla – men fransmannen ropade åt oss att skynda oss bort från platsen. Antagligen för att djuren ska ha så lite kontakt med människor som möjligt, samt för vår egen säkerhet, antar jag. Platsen vi befann oss på var just det ställe där chimpanscentrat släpper ut färdigrehabiliterade individer på prov – och naturligtvis vill  de inte ha bleka turister i området. Vi paddlade fort vidare och människoapornas hackande läte blev allt dovare för att till sist helt försvinna bakom oss.

Copy of IMG_3143 

Helen är i farten…

Den tolfte dagen var tyvärr inte lika rik på vilda djur. Istället var den full av alldeles för lite vatten i floden. Långa sträckor fick vi hoppa av och leda kanoten rätt – vi fick blicka ner i vattnet och försöka se var vattnet var tillräckligt djupt för att kunna börja paddla igen i första hand och fortsätta leda i andra. Ofta kunde vi dock inte ens leda den utan ibland var vi tvungna att ta i för kung och fosterland (Helen tog i för drottning och fosterland) för att få båten framåt. Jag tog tag bakom den planka som fungerade som säte och sen brukade vi räkna:”Ett, två tre!” och så tog vi i samtidigt. Hade vi tur orkade vi en meter eller så innan båten blev för tung och vi var tvungna att vila en stund. Sen började det om, ett-två-tre – och båten kom trettio centimeter närmare slutmålet. Ofta fick vi loss båten på några få omgångar, men ibland fick vi dra båten i över en halvtimma för att komma ut i ett paddelbart djup. Under tiden som vi kämpade med båten och våra händer förföll allt mer så bet sandflugorna och de enstaka tse-tse flugorna oss sönder och samman. Ja, det gjorde de ju när vi paddlade också, såklart – men då var det lättare att försvara sig.

Men det var aldrig tråkigt. Jobbigt, absolut – men inte tråkigt. Det hände alltid något. Vi kunde se en orm slingra sig genom vattnet ett par meter ifrån oss, vi såg fiskar som flydde i racerfart glidande ovan vattenytan och vi kunde förskräckas av spåren vi såg efter flodhästar på de sandbankar där vi gick iland för att äta eller se efter vilken rutt genom nästa labyrintartade miniskärgård vi skulle försöka oss på. En gång satte jag min fot bredvid ett flodhästspår. Avtrycket efter den förlorade cyklisten blev ett par milimeter. Flodhästen hade dock sjunkit ner fem centimeter. ”Kan inte vara helt kul att få en sån fot i magen när man ligger och sover”, tänkte jag slött för mig själv och flinade lite. Alla har ju hört historier om flodhästhjordar på land som i panik flyr tillbaka till vattnet efter att ha varit uppe och betat på natten. Att tälta mellan flodhästar och vatten är bland det sämsta tilltag man kan göra i Afrika. Jag lovar.

Den trettonde dagen kom flodhästarna tillbaka. Det var först inget märkvärdigt, vi såg ett par individer i vattnet framför oss, ett strategiskt ställe där floden för ett ögonblick växte till en liten bukt, och vi kom fram till att det var bäst att gira åt vänster för att på så sätt ta oss förbi dem med största möjliga marginal. Då körde vi på ett par undervattensklippor och fastnade. Med skyhög puls hoppade vi ner i vattnet och slet med att få bort båten från klipporna och efter ett par sekunder i vattnet sa Helen stressat att hon såg en av dem igen – närmare oss. Jag vände på huvudet och spanade ut mot vattnet men flodhästen var redan under ytan igen. Vi drog och slet i båten och tillslut fick vi loss den och började paddla igen – nu mot höger, längs med buktens bortre sida för att på så sätt undvika stället där vi senast hade sett djuret. Vi paddlade, vi paddlade riktigt fort, längs med en fem meter brant sluttning med glesa träd vars grenar på undre halvan var döda men ändå tycktes sträcka sig efter oss.
Efter någon eller ett par minuter lämnade vi högersidan och paddlade rätt över den lilla bukten medan våra blickar svepte fram och tillbaka över vattenytan. Till slut kom djuret upp igen. Vi höll andan. Avståndet var långt men vi tyckte det såg ut som om den nu befanns sig där vi en kort stund tidigare hade gått på grund. Förföljde den oss?

Hundar skäller. Katter fräser. Ormar väser. Vad flodhästens läte heter vet jag inte – men det fick mitt blod att frysa till is. Jag har nog aldrig känt mig så liten. Det kändes helt enkelt som jag hade tagit mig in på fel spelplan. Jag har ingen aning om besten över huvud taget var uppretad – men en sak är säker: Ljudet som kom ifrån den lät väldigt väldigt respektingivande. Den frustade, kanske snöt han sig på flodhästars vis – och det så att det ekade i hela bukten. Vi kom fram till att det lät som en blandning mellan en hästs gnäggande och det vattniga ljud som en stor val ger ifrån sig när han kommer upp till ytan och avfyrar sin enorma vattenstråle. Och därtill med ett pistolskotts ljudvolym. Vi paddlande än fortare.

Den natten slog vi läger mitt i floden. Tälten satte vi upp på var sitt stenblock som var så små att det knappt gick att stå utanför det utan att trilla ner i vattnet. Stenblocken var ca 1,5 meter höga och på den minsta stenen, som var belägen mitt i mellan våra tältstenar, gjorde vi upp elden som vi sen lagade vår mat över. Röken från elden spred sig likt en orm över floden och tycktes hänga kvar i en evighet. De få molnstrimmorna som fanns på den persikofärgade himlen speglade sig i vattnet och gav illusioner om att vatten och himmel var ett enda. Det var en mycket vacker och speciell sovplats. Vi hade första parkett för nattens konsert som skulle ha flodhästen som huvudnummer.

Att sova en natt i ett tält på ett minimalt stenblock en dryg meter ovan Nigerfloden och dessutom inne i en nationalpark var fantastiskt – tro mig på den punkten. Men det gäller att ha lite is i magen. Och du måste förstå vem det är som bestämmer och erkänna att det inte är Du som har makten – utan att det är djuren som har den. Du är här eftersom De tillåter det. Kungen av Nigerfloden är flodhästen. Erkänner du inte det för dig själv så ska du inte befinna dig på liknande platser.

IMG_3138

Tältplatsen under flodhästens natt… Rökslingorna är från lägerelden på stenblocket bredvid.

Copy of IMG_3146

Helen äter kvällsmat…

Olika ljud fick mig att vakna med ett ryck och sätta mig raklång upp den natten. Ibland tittade jag ut för att försöka se vad som åstadkommit de plötsliga plasken som tycktes splittra natten på samma sätt som vattenytan. Enorma fiskar? Någon gammal krokodil? Alla vet ju att ljud i natten oftast växer på ett abnormt sätt – ett ljud, vilket ljud som helst, låter annorlunda än vad samma ljud  skulle göra under dagtid. Knakanden i gamla hus, vinden i träden en regnig höstdag, grannes skällande hund – ljud låter olika på natten. Så också ljud från nattens Niger. När en flodhäst kommer upp ur vattnet några meter från tältet och avfyrar sitt skräckinjagande rytande läte så slits sömnen bort likt strupen på en get under storhelgen Id al-Kabir. Man blir alltså klarvaken. Man sätter sig upp. Man håller andan. I mitt fall följdes också ljudet av ett helt annat. Innefrån Helens tält kom det ett litet darrande ”Fucking hell” och på denna högst nyanserade kommentar svarade jag ett medhållande ”jaa” på låg hes svenska med en aningen torr mun. Men det var ett fantastiskt ögonblick. Ögonblick som innehåller en viss del rädsla brukar just bli fantastiska på ett eller annat sätt. Och jag kommer aldrig glömma det – natten då jag hade en frustande flodhäst utanför tältet. Vi eller i alla fall jag – hörde ljudet av flodhäst flera gånger under den natten, men det verkade som om den eller de drog sig allt längre bort.

För all del var inte detta första gången jag med ett ryck slitits från nattsömnen. Någon vecka tidigare hade jag vaknat av att jag hörde något springa i floden. (ja, på en del ställen var det så grunt). Dock kunde jag inte komma på vad det var  – det lät tungt, men flodhästar kan inte springa så snabbt eller så lätt. Ett par dagar senare så vi dock en liten flock antiloper. De var stora och gulröda och även också skygga, eftersom de sprang sin väg i panik när de kände våran lukt. Och när de satte av i galopp, eller vad det nu är som antiloper gör när de springar för livet, så löstes mysteriet med vad det var jag hade hört under natten. När de galopperade iväg var det med exakt samma ljud.

Fjortonde Dagens Tre Forsar och Slutet På Paddlingen

Ibland ska man vara tyst. Som till exempel den gången man paddlar genom Guinea och råkar klämma ur sig att det flyter på bra och att paddlingen just nu är enkel. För enligt andra stycket i Murphys Lag förvandlas då det enkla och blir till jävlighet precis som guld kan bli till sand.
Den första forsen tog vi oss i genom som raftingproffs, utan en skråma på kanoten eller på oss själva. Väl igenom, efter ett par sekunders adrenalinfylld paddling i Vitt Vatten var vi  nere i en mellanbassäng – en fors bakom oss men en framför oss. Denna fors var ett litet minatyrvattenfall med en sänkning på cirka en halvmeter. Passagen vi var tvungna att ta oss igenom var en och en halv meter bred.
Vi tog det säkra före det osäkra och lastade ur den mer värdefulla delen av packningen innan vi sen klättrandes på de kala klipporna firade ner kanoten genom fallet.
Den fastnade. Vatten började forsa in över den högra kanten och vi började lasta ur återstoden av packningen. När kanoten  var urpackad började vi ösa ur vattnet med en gammal plastbägare som vi hade haft liggandes i båten och efter en stund så var vattnet tillbaka i floden. Kanoten hade även blivit en hel del lättare utan vår packning, så med gemensamma krafter fick vi äntligen loss den från de stenar där den hade blivit fastkilad. Sen var det bara att lasta på packningen igen – och sen fortsatte vi paddlingen. Vi navigerade oss genom en mikrovärld av öar där vi ofta fick ställa oss upp för att få nys om hur vi skulle paddla.

IMG_7185

Jag öser…

Dagens tredje fors ställde till de största bekymren. Återigen packade vi ur den värdefulla packningen och gav oss gående med båten i koppel. När vi var mitt ute i forsen var det som att hålla ett par lekfulla och bångstyriga st Bernardshundar i koppel. Det var så gott som omöjligt. Vi kom några meter innan kanoten åter fastnade – denna gång på allvar. Det var nära att tankar som ”vi kommer inte att få loss den” började bildas någonstans innanför pannbenet. Men efter en halvtimme av konstant lyftande, lirkande och bändande började båten röra på sig och vi insåg att vi äntligen skulle komma loss – och precis i detta ögonblick, när vi insåg att båten var så gott som fri, hoppade mannen som hela tiden hade tittat på oss ifrån sin plats i skuggan av ett träd ner i vattnet och började dra i båten. ”Nu var det alltså dags att hjälpa till”, tänkte jag trött. Mannen hoppade ner i vattnet och la sina händer på båten samtidigt som den gled loss från klipporna – och det verkade som om mannen tyckte att det var han som hade dragit loss den själv. Men naturligtvis ska han ändå ha tack – han blötte ner sig för vår skull och sen hjälpte han till att leda kanoten genom ett par buskar under vars bladförsedda grenar den så kallade floden flöt fram. Synd bara, tänkte vi, att han inte kom när vi hade det jobbigt. Fast han kom och hjälpte oss och gick utan att ens vilja ha ett tack, så vem kan klaga? Ja, jag gör det inte – även om det kanske låter så.

Resten av dagen, vilken det iof inte återstod mycket, blev lugn. Vi campade på land i en inte så väldigt charmig hörn av södra banken. Stora halvdöda träd, vissna löv, sandflugor, torkade och gamla flodhästspår samt brunt gyttjigt vatten var det som vi fick ha som inramning till den sista kvällen och natten på Nigerfloden. Fast solnedgången var värd att minnas.

Copy of IMG_3158

Sista nattens solnedgång...

När vi lämnade Faranah drygt två veckor tidigare visste vi egentligen inte var vårat slutmål var. Vi lekte med tanken på att fortsätta ända till Bamako i Mali. Det skulle då bli en tripp på 750 kilometer – vi övergav dock detta på grund av flera orsaker: Det gick oerhört långsamt trots mäktiga ansträngningar varje dag. Skulle vi fortsätta så skulle vår visumtid gå ut. Skulle det ha varit viktigt för oss att nå Bamako skulle vi naturligtvis strunta i detta – men eftersom vi var ganska slitna och det intressanta vildmarksområdet nu var över och byttes ut till trist odlad mark med många byar så skulle det hela ej längre vara så värst givande. Det kändes därför högst naturligt att sluta paddla när vi kom till färjeläget någon mil väster om den lilla staden Kouroussa. Och det var just det vi gjorde dagen efter när vi tidigt på eftermiddagen såg människor, bilar och motorcyklar på båda sidor om floden. Det var svårt att förstå att paddelturen som jag funderat på i flera år nu var slut. Det hela var hårdare än vad jag trott – fast mest på grund av insekter och lågt vatten snarare än trippen i sig. Att vara ute i vildmarken under en relativt lång period var absolut inget jag hade problem med. Det var intressant och jag ser det istället som en lektion till de vildare, svårare resor som komma skall – med eller utan cykel. Det bor en nyfiken upptäckare i oss alla – han måste bara vakna. Hos en del tycks han förbli vilande livet ut men hos andra vaknar han upp och talar om vad du ska göra med ditt korta liv här på jorden.

Det var ett vemodigt slut. Det gick kanske för snabbt. Ena sekunden paddlade vi sakta nerför Niger och i nästa hade vi sålt våra kära kanot, Joliba II, för ett skämtpris, till en lokal fiskare. I strandkanten packade vi ur kanoten för allra sista gången. En pojke paddlade sen över kanoten till sin nya ägare som väntade på andra sidan floden. Det var sista gången vi såg vår kanot. Vi lastade på våra väskor på våra återuppväckta cyklar och ledde upp dem för en brant sluttning med röd jord och började trampa åt nordöst.

Tillbaka i öknen

Efter att vi hade sett vår kanot för sista gången ledde vi upp cyklarna  för en brant sluttning där våra fötter gång på gång tappade fästet i den röda sanden. Cyklarna tycktes vara så mycket tyngre än i vanliga fall. Otympliga. Nyvakna. Ovilliga.

Några barn följde vårt kämpande, tysta men med stora ögon. Det kändes först ovant att trampa istället för att paddla – men snart insåg vi hur mycket enklare det var att åter sitta i cykelsadeln.
Efter 10 kilometer nådde vi Kouroussas utkanter och häpnade över allt som pågick – gasande mopeder, åsnor framför enorma kärror, kor som vandrade över gatorna på ett självmedvetet sätt som man kan tro bara existerar i Indien, spontana fotbollsmatcher i gatuhörnen och barn som lekte i det utspillda vattnet vid pumparna i väntan på att deras mödrar ska fylla på de gula plastdunkarna. Det kändes att vi verkligen var tillbaka i civilisationen.
Vi letade efter ett hotell och besökte ett antal innan vi hittade ett tillräckligt bra men ändå billigt. Vi stannade där i två dagar och under vilodagen donade vi med vår utrustning som hade tagit en del skada i vattnet. Bland annat så slängde jag vattenskadad pappersmassa som en gång varit en bok. Lagningslapparna till tältet och en karta över Sierra Leone gick samma väg. Vi åt naturligtvis mat som vi inte kunnat få på länge: Sallad med potatis och ägg, ris i jordnötssås och en och annan lågkvalitativ sockerbomb.
När vi lämnade staden bakom oss tog vi sikte på Bamako 300 kilometer bort.

Efter tre mil på en bred och fridfull asfaltsväg stannade vi vid en korsning och åt ris och fisk. Sen tog vi den norra avfartsvägen och efterrätten bestod av röd vägdamm som vi tvångsmatades med varje gång vi öppnade munnen. Vi cyklade ganska hårt den dagen och lyckades nästan lägga 75 kilometer bakom oss trots att vi lämnade Kouroussa sent på dagen samt att vägen var ganska dålig. Vi var båda trötta och slitna, men medan jag såg fram emot kvällsmat och att få ligga ner med en bok samtidigt som den värsta värmen skulle försvinna i förmån mot nattens mörker så vacklade Helen mer eller minde in i sitt tält och somnade av utmattning. När jag samlat ihop ett knippe tort gult gräs samt pinnar i varierande storlekar tände jag eld på brasan med en tändsticka och började laga mat – den vanliga pastan. Helen vaknade till och åt ett par skedar – mer fick hon inte i sig.
De följande dagarna blev hårda för henne – vi misstänkte allt från malaria till vattenförgiftning och således började hon rena allt vatten som vi dagligen fyllde på i byarnas brunnar. Det blev eventuellt en smula bättre. Dessutom valde vi att stanna en natt på ett hotell i byn Siguiri för att ge henne en chans att kurera sig på ett mer civiliserat sätt än i ett tält uppslaget på bränd betesmark i det kokheta Sahel med hundratals flugor ständigt snurrande runt huvudet. Jag klagande inte – hotellet var billigt, rent och det fanns rinnande vatten och ofta ström. Under denna halvlediga dag satt jag ofta och smuttade på en kall öl samtidigt som jag skrev mycket på de tre blogginläggen om vår flodtur.

Vi kämpade vidare – sakta men säkert. Ibland bara fem kilometer i taget innan vi stannade för vila under ett av de få träden. Under vissa partier kunde vi se Nigerfloden som här var en helt annan flod än den vi hade paddlat. Den var bred och lat. Den var en ung katt – inte en svart panter. Vi var båda överens om att vi absolut hade gjort rätt i att lägga ner paddlingen efter nationalparken i Kouroussa.
Till sist kom vi till byn Kourémalé där vi stämplade ut hos en munter gammal man till militär – antagligen hade han uppnått den aktningsvärda men okända åldern då militärer tycks inse att det faktiskt inte är lag på att trakassera resenärer. Den gamle mannen skrattade för sig själv när han stämplade ut oss och skakade på huvudet över vårat sätt att resa på. Det var ännu ett vemodigt farväl. Guinea hade blivit en självklar favorit under denna resa –  tacka naturen, Nigerfloden samt de lågmälda och supervänliga människorna för det.

Vägen från gränsen till Malis huvstad Bamako var mycket vacker. Enorma klippformationer reste sig ur den brunröda jorden som naturens egna skyskrapor och området påminde på sätt och vis om de jag sett i Namibia – och det är ett väldigt högt betyg. Vi cyklade längs med oändliga rader av stora träd med enormt täta och gröna kronor där stora frukter tyngde ner grenarna. Det tog ett tag innan vi insåg att trädens frukter var mango. Men vi stannade aldrig för att ta för oss – inte ens av de mogna frukter som fallit till marken. Någon måtta på snålheten får det vara…  Särskillt med tanke på att befolkningen i området har mangoförsäljning som enda inkomst under denna årstid. Hade vi cyklat i Europa hade jag inte visat samma hänsyn.
Istället köpte vi frukter av en kvinna på väg in till bymarknaden med ett stort fat frukt på huvudet. Vi gav henne motsvarande 7 kronor för att se hur mycket vi fick för denna summa. När hon hade hivat i cirka 8-10 frukter i min ena framväska sa vi att det räckte. Vi skulle aldrig kunna äta upp dem innan de skulle ruttna i värmen inne i väskan i alla fall. Istället fick vi några mynt tillbaka i växel. Slutsats: Mango är billigt i Mali. Efter en stund av kalas i skuggan av ett träd i vägkanten fortsatte vi genom de energigivande omgivningarna samtidigt som jag försökte bli kvitt mangofibrerna som fastnat mellan tänderna med hjälpa av tungan.

Helen kunde dock inte ta åt sig eller njuta av landskapet då hon cyklade med ett stenansikte vars ögon aldrig höjde sig över framhjulet på grund av sina svåra magsmärtor. Hon hade det jobbigt – fast hon vägrade att lifta in till Bamako.
Vi kom till byn Siby och förvånades över att vara tillbaka på the Overland Track – turister överallt. Det hela var på något sätt välkomnande – turistspåret må ha sina avigsidor men naturligtvis finns det fördelar också. Vi räknade bakåt och kom fram till att vi inte hade sett en enda vit turist sen södra Senegal flera månader tidigare  – bortsett några stycken vid gränsen till Mali. Under flera månader hade de få vita människor som vi sett varit volontärer för olika NGO:s eller expats. Det var ett kärt återseende när vi åter började se bortkomna människor släpande på den ständiga plastflaskan med mineralvatten i ett fast grepp. (Jo, jag är också bortkommen –  ständigt – men jag har aldrig förstått varför man måste bära runt på en otymplig plastflaska ju fort man lämnat hemlandet bakom sig).
Vi stannade i flera timmar på en av den lilla stadens restauranger – ett mysigt tillhåll avsett just för turister och ekonomiskt mer lyckligt lottade lokalbor. Väggarna bestod av torkat gräs och bara några få delar hade tak. Det var en verklig oas i byns hektiska centrum.
Helen kunde inte äta på grund av sina magsmärtor men jag beställde in en coca-cola och två pannkakor. Och en stund senare en öl. Och ännu en. Sen en tredje. Efter det beställde jag lunch. När Helen såg min mat kom hon på att hon borde försöka äta så hon beställde också en dagens lunch. Dock kunde hon inte äta upp hela utan jag fick hjälpa till med den saken.
Efter fyra timmar på restaurangen började vi åter cykla – efter tre öl i värmen så gick det dock till en början lite vingligt. Vi tog oss några få mil innan vi slog läger vid foten av några klippor. Innan mörkret föll den kvällen klättrade jag upp till toppen och kunde se Bamakos utkanter i fjärran.

När jag på medeltiden tog mig runt med lokaltransport som bussar och tåg på mina resor var jag duktig på att gå omkring och titta på så kallade sevärdheter. Sånt har blivit allt mindre intressant med åren och som så många gånger förr ignorerade jag det mesta som finns av Bamakos klassiska turistmål. Om det nu finns sådana. Istället tillbringade jag min tid på caféer, både vanliga och sådana med fler datorer än kaffekoppar – samt på kines och thairestauranger. Därimellan gick en stor del åt till att försöka sova i värmen samt korta promenader till den lokala kvartersbutiken för inhandlande av kall Coca-cola. Efter fyra dygn lämnade vi huvudstaden och började trampa mot Segoú. Jag saknade inte Bamako.

Vägen på andra sidan huvustaden visade sig vara mycket tristare än den mellan Guinea och Bamako. Borta var de vackra klipporna och mangoträden. Ökenvinden harmattan örfilade oss. Vägen var smal och ganska vältrafikerad. Alltså har jag varit med om intressantare sträckor – men även de här bitarna hör till och ibland måste man ta sig an dem också. Vi cyklade långa perioder med musik i öronen och stannade ofta för läskedryck i byarna vi passerade. Dagen efter att vi lämnat Bamako la vi nästan 120 kilometer bakom oss, trots motvind – vilket i särklass var den längsta dagen sen Mauretanien. Den sista milen cyklade jag dessutom med bara en trampa. Gängorna i min högertrampa hade blivit totalt utslitna – antagligen för att jag satt tillbaka den snett efter kanotturen. Trampan ramlade helt sonika av och gick inte att skruva tillbaka. Vi provade att kila fast den med träbitar vilket fungerade i flera hundra meter om vi hade turen med oss. Efter att vi hade tagit oss fram någon mil på ett haltande sätt slog vi läger samtidigt som mörkret föll. Medan Helen gjorde upp elden och började laga middag så satt jag på marken och tittade på min handikappade cykel i skenet från elden. Stjärnorna dök upp en efter en på himlen. Vinden hade mojnat. Insekterna hade inte hittat oss. Det var fridfullt. Till sist kom jag på att en reservbit till tältpinnarna antagligen skulle passa. Det gjorde det. Jag hamrade dit det ihåliga aluminiumröret med en sten och tryckte sen in en pinne i det för att göra nödlösningen starkare. Tältpinnen visade sig hålla cirka 45 kilometer dagen efter och gick således inte av förrän fem kilometer utanför staden Segóu.

Det var skönt att ha nå staden utan att lifta. Fast dagarna då jag absolut ville cykla varje meter är nog numera ett avslutat kapitel i mitt trampande. Som den gången i Namibia då bakfälgen gick av och jag liftade in till Windhoek för att laga hjulet för att sen lifta tillbaka till exakt samma punkt och väl där börja cykla de fyra milen tillbaka in till staden. Naturligtvis vill jag undvika att lifta om det går – men hade jag inte lyckats hitta en nödlösning med trampan så hade jag just liftat in till Segoú – men denna gång hade jag inte liftat tillbaka för att sen vända om och åter ta sikte på staden – ifrån cykelsadeln.
Det är roligare att cykla hela sträckan – men det är ändå inte aspekten ”cykla varje meter” som är viktigast. Det hela skulle bara balansera på kanten till löjlighet. Det skulle vara för mycket sporttänkande. För mycket havregryn och blåbärssoppa.  Dock så kan man ju naturligtvis inte lifta varje gång det tar emot att cykla. Och det gör det absolut ibland. Liftar man en gång så kan man lika gärna lifta en gång till och sen en tredje gång – till slut backpackar man runt i landet med en cykel som bagage varje gång benen värker. Det bästa är kanske att bestämma sig i förväg: ”Jag tillåter mig själv att lifta endast om cykeln går sönder eller då jag är svårt sjuk samt om polisen inte tillåter mig”. Fast det håller egentligen inte heller…

Vi tog in på ett hotell i Segoú där vi stannade i fyra dagar. Det fanns wifi. Det fanns kalla öl. Och dessutom landets godaste mat. Det var därför svårt att slita sig från den tyskägda oasen för att leta reda på någon som kunde laga min cykel.

Men jag trodde ändå att det skulle var hur lätt som helst – det måste ju bara vara att svetsa dit trampan, tänkte jag. Men tydligen var det inte riktigt så enkelt eftersom det var två olika material i trampan respektive vevarmen. Eller så skulle det gå utmärkt men verkstadskillen ville tjäna några kronor extra. Jag vet inte riktigt vilket och jag kan ingenting om att laga saker. (Att göra sönder saker är som bekant mycket enklare och även betydligt roligare.). Hur som helst så berättade han att trampan inte skulle kunna lagas genom svetsning så jag bad honom med teckenspråk att han skulle fixa det på något sätt – exakt hur spelade ingen roll. Under tiden tog jag en promenad.

När jag kom tillbaka stod mannen och hamrade för att få av mitt vevparti från Shimanos XT-serie med en mindre slägga. Det gjorde lika ont i mig som om han hade hamrat på mina knäskålar. Pulsen skenade och jag började må illa och insåg att min cykeltur eventuellt var över för denna gång. Två av de tre dreven var helt av. Endast det största var oskadat. Bredvid låg ett nytt lokaltillverkat vevparti som han senare ville ha hela 45 kronor för – och jag visste att det aldrig skulle passa. Jag hade enbart mig själv att skylla – då jag förklarat för honom att han skulle fixa det med vilka medel som helst. Fast jag hade ju trott i min naivitet att han skulle hitta någon lösning med några mjuka metalldelar som kilar i kombination med superlim eller dylikt – att han skulle slå sönder hela mitt vevparti hade jag inte räknat med. Till slut hade han fått av vevpartiet och upptäckt att det lokala inte passade. Då tog han fram släggan igen och började slå. Jag led. Till slut satt vevpartiet där – fast det som sagt egentligen inte passar. Våld löser uppenbarligen vissa problem. Efter ännu lite mer av just den varan så fungerade till och med mina växlar – dock så måste jag idag stanna och lyfta kedjan för hand om jag vill byta framdrev. De bakre fungerar utmärkt. Detta är dock inget jag bekymrar mig över – eftersom jag är glad att jag över huvud taget kan fortsätta cykla. Efteråt rullade jag tillbaka till hotellet och stirrade ner i en ölflaska för att lugna mina nerver.

Vägen mot den världsarvslistade staden Djenné bjöd inte på några stora överaskningar. Halvtaskig asfalt som oförtjänt ägdes av de värsta bilförarare jag mött utanför Mellanöstern, Iran och Pakistan. Vi fick fly ner i diket titt som tätt eftersom bilförarna inte hört talas om något som heter broms.
Vi passerade slitna småbyar där människorna ropade ”toubabo” i kör. Det betyder vit man. Det är konstigt – när vi reste i mycket avlägsna delar av Guinea så brydde sig inte barnen om oss fast de säkert ytterst sällen ser vitingar. Men på Malis turistspår där barnen ser vita personer varje dag blir de uppspelta och skriker ”vit man” om och om igen. De tiggde inte av oss – vilket man kanske kan tro och naturligtvis förstå. Men borde ändå inte nyhetens behag någon gång gå över? ”Vit man, vit man, vit man, vit man” – varje gång de ser en vit människa. Dag efter dag. År ut och år in.

IMG_3204

Banifloden – vi var tvungna att ta oss över i en pirog för att komma till Djenné…

Till sist kom vi fram till den ö i Banifloden där den urgamla byn Djenné ligger. Går man över en liten bro och följer en sandig gata under någon kilometer kommer man till ett torg som varje måndag förvandlas till en enorm marknad. På torgets västra ände tornar ett av det svarta Afrikas mest berömda byggnadsverk upp sig – stadens stora moské. Världens största lerbyggnad.
Vi gick varv efter varv runt moskén och i gränderna och betalade vi ett tillfälle en gammal herre några franc för att gå upp på ett hustak för att få bättre vy.

IMG_3206

Den världsarslistade moskén i Djenné… Till slut fick jag se den. 

Vi (nu hade även Helens kompis Catherine anlänt) bodde för övrigt på ett svensktägt hotell: Djennè Djenno – där ägarinnan Sophie skämde bort oss med ett mycket bra pris, en hög svenska böcker och ett paket knäckebröd. Utan att vara partisk så är Djenné Djenno stället att bo på i staden.

Efter tre dagar så var det dags att fortsätta trampa norrut – det kändes en smula ovanligt att cykla ensam igen – men det är så det är. Vägen blev vackrare igen. Mina ben var dynamit och jag tycktes flyga fram – inte ens harmattan själv kunde hindra mig i min framfart. Efter några timmar blev jag passerad av en minibuss och ur stack bleka händer som ivrigt vinkade åt mig. Helen och Catherine. Jag tyckte synd om dem. Sitta och trängas så där. När skymningen kom ledde jag av cykeln från vägen och slog upp mitt portabla palats vid foten av några klippor. Jag funderade på att klättra upp till toppen för att se solnedgången i Nigerfloden som enligt min karta skulle ligga på andra sidan – men jag insåg att jag inte skulle nå toppen innan mörkret föll. Istället la jag mig på rygg och käkade salta jordnötter som Catherine haft med sig från england och började lyssna på en bok av Peter Robinson på min iPod. På morgonen cyklade jag de tre milen till Severé, staden som ligger vid korsningen mellan Mopti och Dogonfolkets land.

Timbuktu

Det var vid tiden för korstågen som namnet först började viskas runt om i Europa. Det var då legenderna om den förbjudna staden föddes och som sen spreds vidare genom århundraden till den då kända världens alla hörn. År 1336 reste Mansa Musa – kungen av Maliriket – till Mecca och under sitt stopp i Kairo sålde härskaren så mycket guld att priset sjönk i en generation och ryktena om den ofattbara rikedomen i den avlägsna ökenstaden tog fart på allvar. Namnet blev än mer laddat när den otroligt bereste moren Leo Africanus från Granada besökte staden år 1494 och vittnade om lärda män, präster och enorm rikedom i sin bok ”History and Description of Africa”.

Till sist var det naturligtvis dags för européerna att själva ta sig till Staden av Sand. Men det var lättare sagt än gjort. Och just det faktum, mer än något annat, har gjort så att legenderna om staden fortfarande lever. Författaren själv var till exempel bara ett barn när han för första gången hörde dess rytmiska och fantasieggande namn som än idag symboliserar Vägens Slut. Fast naturligtvis visste han inte då var staden låg – eller om den ens fanns i verkligheten. Kanske var den bara en myt i stil med Atlantis eller Shangri-La. Enligt vaga uppgifter gjordes det första försöket att nå stadens murar år 1588. Det misslyckades. Under de följande 300 åren försökte minst 43 orädda upptäcktsresande och diverse äventyrare att nå staden. Fyra stycken lyckades. Endast tre kom hem igen. Vilket alltså betyder en person per sekel.

År 1824 tog försöken fart på allvar när det geografiska sällskapet i Paris lockade med en summa på 10 000 franc till den som först nådde staden och lyckades komma hem med detaljerade beskrivningar. Dock så tror vissa att en västerländsk icke-muslim redan 13 år tidigare hade befunnit sig inom stadsgränsen. År 1811 hade ett skepp gått under utanför Mauretaniens kust och en analfabetisk amerikansk sjöman vid namn Robert Adams hade oturen att bli tillfångatagen och sedermera såld som slav. Fast man vet inte helt säkert om det verkligen var den förbjudna staden som Adams kom att tillbringa flera månaders fångenskap i. Anledningen till det är att hans berättelse inte passade ihop med legenderna om stadens rikedom. I stället räknas skotten Gordon Laing som den förste europé att nå stadsmurarna. Dessvärre mördades han och de flesta i hans sällskap på vägen hem – endast fem mil utanför staden. Hans brev nådde Europa två år senare.

Den förste europé som alldeles säkert fick se staden och också kom levande därifrån var René Caillié. Fransmannen är i författarens ögon sinnebilden av en äkta äventyrare. Helt osponsrad och utan back-up från någon europeisk regering eller sällskap lämnade han en dag Rio Nunez i nuvarande Guinea och satte av åt nordöst utklädd till arab. Efter diverse omvägar nådde han staden den 20 april år 1828. Två veckor senare tillslöt han sig till en kamelkaravan och korsade Saharaöknen och kom slutligen till hamnstaden Tanger. Under 18 månader hade han korsat 4500 kilometer okänd vildmark. Ensam.
De två andra av de fyra som lyckades nå staden var tysken Heinrich Barth som tillbringade sex år i norra och västra Afrika. Också han var tidvis utklädd till arab. Han vandrade in i staden år 1853. Den siste var tysken Oscar Lenz som kom dit år 1880. En tid efter det kom fransmännen till kontinenten med vapen och tankar om kolonisation. Och sen blev Afrika aldrig sig likt igen.

Det var svårt att lämna Mac´s Refuge. Det lilla budgethotellet var en oas i det karga Sahel – med bufféfrukost och punktlig middag klockan 19:00 varje kväll. Mac själv var en amerikan som bott nästan hela sitt liv i Västafrika. Född i Mopti av missionerande föräldrar men uppväxt vid Fouta Djalons sluttningar i Guinea där han som barn enligt egen utsago mest ägnade sig åt att spåra chimpanser efter skolan istället för att läsa läxor. Mali är mitt hem, sa han en kväll när jag frågade honom om saken. ”Jag har bott många år i Kalifornien, men det är Mali som är mitt hem”. Han log en aning sorgset och berättade att frun hade valt att stanna i Amerika när han återvände till sitt barndoms Afrika. Mac var också ett uppslagsverk när det kom till alternativa rutter i omgivningarna – bland annat sa han att en ny väg hade byggts mellan Bandiagara och Douentza som bitvis följde Dogonplatåns västra sluttningar. För tillfället hade jag inga planer på att besöka de berömda byarna som ligger inbakade på den östra sluttningen av platån – de byar som gjort Pays Dogon (Dogonlandet) känt långt utanför Malis gränser. Men jag ville upp på platån – så jag tackade Mac för tipset och gav mig av.

Det första biten var tråkig och det enda jag kunde tänka på var de bakverk som jag köpt i Savaré. De låg inplastade i min ena framväska och väntade på att bli uppätna som efterrätt när mörkret kommit och tältet uppsatt och pastan kokad. Dessutom hade jag hård motvind och sanden blåste in i mina ögon. Jag närmade mig platån och efter att ha forcerat en 15 kilometer lång uppförsbacke stannade jag till ett slag på toppen och tittade på några vackra klippor. En man hade legat i skuggan tillsammans med några vänner och kom fram och sa ”Hej, hur står det till, ge mig vatten”. Man kan ju tro att rollerna borde vara ombytta: att personen som nyss cyklat 15 kilometer uppför i 30 graders värme frågar personerna i skuggan om de har något vatten över. Men jag är i Afrika och mycket är annorlunda här. Jag la också märke till att mannen inte frågade de två-tre cyklister som cyklat före mig upp för backen. Kanske väntade de på att en toubabturist skulle komma med vatten åt dem?

Tältet slog jag en stund senare upp vid foten av några kala klippor och på morgonen cyklade jag in till Bandiagara där jag åt en brunch och fyllde upp med sex liter vatten. Till nästa by var det 42 kilometer och vägen dit varierade från tråkig till rolig och vidare till knappt synbar på grund av allt sand som harmattan rörde upp ifrån den torra brunröda åkermarken. När jag efter tre timmar rullade genom ett landskap av låga men vassa klippor såg jag hur ett par byggnader blev flera och till slut stod jag i den lilla byns centrum. Jag letade mig fram till brunnen och ett par barn hjälpte mig förtjust att fylla på mina flaskor. Efter ett kort besök i den lilla butiken cyklade jag vidare. Efter sammanlagt åtta mil släpade jag in cykeln bland några taggiga buskar och tog nattvila.

Dagen efter fortsatte jag till byn Borko. På vägen dit fick jag en smärre glädjechock som jag alltid får när landskapet oväntat förändras till det intressantare. Vägen började gå skarpt nerför och plötsligt cyklade jag på kanten till en dramatisk klyfta – flera hundra meter djup. På flera ställen lämnade jag cykeln bakom mig och gick små promenader i omgivningen. Vid ett tillfälle stod jag precis vid kanten till klyftan och skulle ta ett par bilder men när jag vred på polfiltret för att få maximal effekt ramlade det av och rullade ner i en spricka i klippan som jag stod på och försvann. Det var inte mycket annat att göra än att börja klättra ner för klippväggen för att leta efter det. Två meter nedanför sköt en vertikal klippa ut som en trampolin ovan avgrunden och jag lyckades ta mig ner dit. Klippan var två meter lång och en meter bred så det fanns gott om plats att lägga sig på mage för att försöka nå polfiltret som jag upptäckt i ett hål en bit nedanför klipptrampolinen. Tyvärr kunde jag inte nå den – mina fingertoppar var någon enstaka decimeter ifrån den lilla prylen. Jag klättrade upp igen och letade reda på en pinne. Väl nere på trampolinen igen lade jag mig försiktigt på mage samtidigt som jag ignorerade bråddjupet bredvid mig och lyckades få upp polfiltret som verkade vara så gott som helt oskadat. En liten anekdot till denna historia är att jag natten innan hade drömt om fallande klippblock – och detta kom jag på när jag hade polfiltret i min hand och skulle klättra upp till säker mark igen. Jag tittade mig omkring och såg klippblock överallt. Och nedanför mig fanns endast avgrunden. Jag flinade naturligtvis bara åt alltihop – men tror faktiskt ändå att jag tog det än mer försiktigt sista gången jag klättrade upp till kanten…

IMG_3230

Trampolinen syns bakom mannen i blått…

IMG_3227
Klyftan. Man ser några vita vägstolpar i övre vänstra delen av bilden…

Byn Borko låg fint – vid flera små vattendrag och floder vid foten av ett berg. Jag tog mig över små stenbroar för att komma till byns centrum. Ibland fick jag leda cykeln genom sanddrivor och det tycktes som hela byn följde mina göromål. Jag fyllde på vattenflaskorna på någons bakgård eftersom jag inte hittade en pump eller brunn och sen köpte jag några paket kex i en affär som sålde cigaretter, tvål och och just kex. Efteråt fick jag veta att vattnet i byns omgivningar vimlar av krokodiler. Tydligen händer det att turister kommer och köper ett par kilo getkött för att mata krokodilerna. Hade jag haft en aning om detta så hade jag naturligtvis försökt se något djur – men jag cyklade bara in och ut ur byn utan att ge den så mycket uppmärksammhet som den uppenbarligen förtjänade.

Efter Borko hade jag två mil fram till asfaltsvägen som går mellan Gao och Bamako. De var lättcyklade men väl framme vid huvudvägen svängde jag höger och körde huvudet rakt i en vägg av vind. De sista fyra milen var hårda och när jag väl kommit in i Douentza tog jag in på camping. Egentligen var min plan att bara handla mat för att sen cykla ut ur byn och slå upp tältet – men jag var helt enkelt för trött. Dagen efter natten i Douentza lämnade jag åter asfaltsvägen och började cykla norrut längs en väg som till en början var helt okej – men som senare förvandlades till top-5 av de värsta vägar jag cyklat på. Det var inte sandigt. Det var inte svårnavigerat. Men det var ett tvättbräde. Att inte min cykel har skakat sönder är verkligen ett under! Särskillt med tanke på att jag ibland hade över 9 liter vatten på cykeln. Jag satt i stort sett i sadeln ifrån klockan 09:00 till 18:00 under två dagar. Ungefär vart femte kilometer stannade jag för att dricka och ett par gånger stannade jag även för att sätta tillbaka väskorna som skakat av. Varje dag stannade jag även en halvtimme för lunch – annars var det non-stop cykling som gällde. Som tur var kände jag mig otroligt stark och tycktes orka hur mycket som helst. Efter 2 dagar och tre timmar den tredje dagen hade jag lagt de 195 kilometrarna halvöken bakom mig och kommit fram till Nigerfloden. Det var naturligtvis ett kärt återseende – men nu ska vi inte gå händelserna i förväg.

Vägen var till en början mycket vacker. På min högra sida stack Gandamiamassivet upp ur den karga marken som två enorma och osymmetriska huggtänder. Jag njöt av utsikten så länge den varade och stannade några gånger för att ta bilder. Resten av vägen var väl inte helt ointressant – men höjdpunkten var dessa två huggtänder. Trafiken var verkligen inte tung – max en handfull bilar passerade mig varje dag. Nästan ingen vinkade, ingen stannade för att höra om jag ville ha lift eller behövde vatten – och det var något nytt. På de liknande vägar som jag cyklat på i t ex Sudan och Kenya så stannade nästan alla fordon som passerade mig för att se efter så att allt var okej med mig. Men denna tradition tycks inte ha nått Mali. Vid ett tillfälle passerade en fyrhjulsdriven jeep utan att stanna till eller ens vinka. Några kilometer senare såg jag hur samma bil stod i diket efter att ha släppt av en passagerare som hade börjat gå söderut längs vägen med sina saker. Vi mötte varandra och mannen hälsade och frågade hur det står till och frågade sen efter vatten. Jag exploderade inombords men lyckades hålla inne med utbrottet. Istället höll jag fram en tom plastflaska och sa ”Vatten? Ja, tack – jag är hemskt törstig”. Mannen stirrade framför sig och förstod ingenting. ”Va? Ska JAG ge DIG vatten? Men det är ju inte så det fungerar” tycktes han tänka. ”Ja, tack” sa jag igen och skakade den tomma vattenflaskan framför honom. ”Men jag har nästan inget kvar”sa han och skakade på sina två femlitersbehållare i getskinn. Jag kokade. Mannen hade alltså lämnat Douentza – endast en till två timmars bilfärd bort utan att fylla på sina behållare i bypumpen som jag hade gjort. Istället hoppar han ur bilen och tigger vatten av en cyklande turist mitt ute på en sandig ökenväg halvvägs till fucking Timbuktu. Jag cyklade därifrån, jag var trött och törstig eftersom nio liter inte räcker hur långt som helst – och jag var just då mycket less på Afrika. Hur svårt kan det vara, tänkte jag när jag cyklade iväg från mannen. Några enkla regler: 1) Fyll på vattenflaskorna när du kan. Vid en pump i Douentza t ex. 2) Ska du tigga vatten – gör det ifrån andra bilförare. Inte ifrån cyklister. 3) Måste du tigga vatten av cyklister så tigg av lokalbor eftersom de antagligen vet vattenkällor längs med vägen som turister inte känner till. That´s it. Hur enkelt som helst – men inte för mannen som missade alla tre.

IMG_3242

Gandamiamassivet…

På kvällen slog jag läger i en liten dalgång mellan två gula kullar. På marken låg det som vanligt högar av diverse taggiga frökapslar och växtdelar. När jag var framme vid tältplatsen fick jag dra ett tjugotal av av dessa ur däcket – ingen av dem hade trängt igenom till innerslangen dock. Efter att ha vandrat omkring i omgivningen och samlat brasved gjorde jag upp en eld och lagade kvällsmat. Dagen efter fortsatte på samma skakiga sätt – vinden blåste från rätt håll, det fanns inga backar att tala om och jag cyklade på en relativt ny väg. Ändå kunde jag knappt trampa i 10 kilometer i timmen eftersom de byggt vägen på fel sätt. Ingen använde den nya vägen – alla höll sig på de äldre alternativa sandvägar som gick i slingriga mönster på båda sidor på huvudvägen. De var rädda att skaka sönder om de tog sig upp på det nybyggda tvättbrädet. Men det var också en aning sorgligt att se hur landet använt en del av sin mycket lilla skattkista helt i onödan. De har valt att bygga en ny väg genom öknen – men de har inte lagt så mycket pengar på den att de kan asfaltara den – istället har de bara lagt ut ett halvmeter gruslager över sanden, vilket ju fungerar utmärkt – i flera månader. Så nu går det en ny väg till Timbuktu som ingen använder lika med pengarna i sjön.

IMG_3236

Gandamiamassivet från en annan vinkel… Vägen är fortfarande mycket bra.

Det fanns en by (förutom något enstaka touregläger) på de nästan 200 kilometrarna av tvättbräde. Där stannade jag och åt ris med sås och drack någon kall cola eller två. När jag började fråga runt om vart jag kunde fylla på mina vattenflaskor tog en mopedburen herre mig under sina vingar och guidade mig flera kilometer genom byns slingriga gränder. Vi passerade otaliga lerbyggnader, en damm där kvinnorna diskade och ett USA-byggt sjukhus inriktade till handikappade barn. Strax efter stannade mopedmannen framför en skola byggd av pengar från EU och sa att vattenpumpen fanns på andra sidan. Jag rullade över skolgården och såg snart folksamlingen som omringat den EU-sponsrade vattenpumpen. Folk skrattade som vanligt och tyckte min hudfärg var värd att nämnas högt upprepade gånger. Några barn hjälpte glatt till att fylla på mina vattenflaskor och försvann bakom den cirkelrunda cementväggen som döljde pumpen. Men några sekunder senare kommer de tillbaka med tomma flaskor och säger att de vill ha presenter i utbyte mot vattnet. Det syntes tydligt att det inte var barnen som kommit på den idén (fast nästa gång en toubab kommer till byn så vet de nu vad de ska kräva…) då en bastant äldre kvinna tagit pumpen till sin och skrattar och säger ”toubab – ge mig en present” om vartannat. Hon var verkligen osympatisk så jag sa bara blankt nej och talade om att jag skulle fylla på mina vattenflaskor vad hon än säger. ”Toubab – cadeau, toubab – cadeau” upprepade hon som i ett mantra. Ni kanske har svårt för att förstå mina känslor och mina handlingar – men innan ni dömer mig vill jag att ni själva cyklar den rutten som jag har gjort och själva möter verkligheten utanför datorskärmen under ett år. Ni kommer att se på saken på ett helt annat sätt – kanske ur ett mer verklighetsförankrat sätt, skulle jag vilja påstå. Jag blev helt enkelt arg på henne och slog min knutna hand på pumpen och talade om att detta var min cadeau (offantligt löjligt – jag vet). Sen pekade jag på skolan och på sjukhuset och sa att det också var gåvor – ”Ge mig lite jävla brunnsvatten nu! Vad fan är det med dig?”. På många års resande så har jag blivit ombedd att betala för att ta vatten ur en bybrunn bara en handfull gånger och det har haft med enstaka individer att göra – det finns inte en enda kultur i hela världen där det hör till att betala för brunnsvatten. De allra allra flesta skulle bli oerhört förnärmade om jag försökte betala för det. Samtliga gånger detta har hänt har även pumparna varit byggda av pengar från USA eller Europa och varit i områden i Afrika där välgörenhetsorganisationer från väst varit mångtaliga.

När mina flaskor var fyllda och tanten fortfarande hånskrattade åt mig, nämnde min hudfärg och krävde att jag skulle ge henne saker så fick jag till slut nog och lydde. Jag öppnade min styrväska som jag höll i och gav henne en godisklubba – enbart för att visa henne det förakt jag kände för henne. Men det var ett misstag – tanten skrattade, för första gången med något som skulle kunna kallas med glimten i ögat, det ska erkännas – men det var ett misstag att göra det framför godissugna barn. De anföll mig – på ett ögonblick hade jag händer överallt på mig, de drog i mina kläder och i alla fall två stycken händer hade hunnit att slinka ner i styrväskan där jag inte bara hade en handfull godisklubbor utan också pass, pengar, kamera med mera. Jag fick nästan panik för jag trodde att de skulle stjäla allt jag hade så jag jag sprang rätt igenom människomuren som bestod av upp till 15 individer som en rygbyspelare. De skrek och skrattade åt mig – de två unga pojkar (kanske 13 år gamla…) som hade händerna i min styrväska råkade jag putta omkull under min framfart så att de ramlade baklänges och blev liggande på rygg – men de studsade skrattandes upp igen och deras händer var återigen ute efter min styrväska. Jag kokade och önskade att det var vuxna som hade attackerat mig – för då hade jag vevat med knytnävarna åt alla håll – men hur ska man försvara sig mot snorungar som anfaller en? Jag halvsprang tillbaka till cykeln med styrväskan tryckt mot bröstet och på något sätt lyckades jag få med mig mina vattenflaskor under tiden. Nu kom det en äldre herre halvspringande fram till oss och vevade med en käpp mot barnen så att de höll sig på avstånd – det syntes tydligt att han bad om ursäkt, den gamla mannen hade till och med tårar i ögonen när han med gester bad mig om ursäkt för vad som hände i hans by. Barnen började allt mer ignorera den gamla mannen och gjorde små retsamma attacker mot mig samtidigt som de tjöt, skrattade och sa toubab. Det var kaos. Ljudnivån nästan öronbedövande. Det var anarki i en by där det var barnen som tagit över. De vuxna tycktes helt enkelt vara för få för att kontrollera dem.

Jag cyklade iväg, smått chockad, mot huvudvägen och när jag kom dit svängde jag höger tillbaka mot restaurangen där jag en stund tidigare hade ätit. Jag var i behov av vila och en ny coca-cola. På vägen dit, ca 100 meter från restaurangen fanns det en annan, helt fungerande, vattenpump – med enbart tre kvinnor som log glatt och vinkade åt mig – med precis den atmosfär som i 99% av gångerna återfinns vid de mänskliga vattenhålen. Men varför min mopedburna guide inte hade visat denna pump förtäljer inte historien. Jag återtog fighten mot tvättbrädan och under resten av dagen fick jag mer stryk än vad jag gav – hur som helst lyckades jag ta mig åtta mil innan jag slog upp tältet. Morgonen därpå gick jag upp tidigt och fortsatte fram till floden 35 kilometer norrut. Väl där betalade jag en yngling för att han skulle ta mig över i hans pirog och det gjorde han. På vägen över, som gick en del i sidled uppför floden, märkte jag att medpassagerarna tittade på en båt som låg och flöt mitt i floden. De gjorde mig uppmärksam på den och jag nickade och tittade lite extra – men jag tyckte inte att en båt som slitit sig var så värst intressant. Fram till dess att båten för ett ögonblick sjönk ner under ytan och sen kom upp igen en bit bort vill säga. Båten var nämligen ingen båt utan en flodhäst.
Väl över floden började en asfaltsväg som tog mig de sista 20 kilometrarna fram till Timbuktu. Det var en mycket härlig känsla att äntligen nå fram till den legendomspunna staden – det kändes nästan en smula surrealistiskt att vandra omkring i de sandiga gränderna. Många säger att det inte är värt besväret att ta sig dit – men det håller jag inte med om. Staden var rätt häftig – dock så blev jag snabbt uttråkad och stannade bara två nätter.

IMG_3255

…eller Timbuktu som vi stavar det.

Jag beslöt mig att ta en buss tillbaka samma väg – men de visade sig att gå vid 04:00 på morgonen… Istället beslöt jag mig för att försöka lifta, men eftersom jag då skulle bli tvungen att cykla på samma tvättbräde till väg om ingen tog upp mig så var det alternativet inte heller bra. Jag tittade på kartan och såg att det gick ännu en väg tillbaka till den asfalterade huvudvägen – via småbyarna i Nigerdeltat. Jag beslöt mig att försöka lifta den vägen tillbaka. Det gick bra till en början. Först fick jag lift till Goundam 90 kilometer västerut – sen fick jag dock cykla i två dagar eftersom inte en enda bil närmade sig bakifrån under dessa dagar… Det kan iof ha att göra med att jag vissa sträckor inte cyklade på någon väg – inte ens på ett spår vissa sträckor. Under kilometerlånga sträckor släpade jag cykeln genom orörd sand enbart med kompassriktningen söderut. Det var helvetiskt jobbigt. Fast jag kunde inte låta bli att dra på smilbanden åt ironin i det hela: först skulle jag inte cykla alls utan bara ta mig tillbaka till punkt A med buss. Sen skulle jag lifta eftersom busstidtabellen inte passade mina sovvanor. Och när jag sen var beredd på att stoppa första bästa fordon som närmade sig efter Goundam så tog det över två dygn innan jag ens såg en bil – samtidigt cyklade jag på denna resans värsta vägar. Torkad sjöbotten när det var som bäst och ren sand utan några som helst spår när det var som sämst.

Jag svängde av den större grusvägen vid Niafounké – Ali Farka Touré uppväxtstad – han ägde tydligen det hotell jag såg i byns centrala delar. (Han är tydligen en av världens mest talangfulla musiker – även om jag inte vet ett dyft om honom) Efter en stunds vila betalade jag en piroginnehavare 500 CFA för att ta mig över Issa Bir –floden. På andra sidan fanns en fin väg, 30 kilometer lång och som abrupt slutade i en liten by med ett namn som jag inte längre minns. Där började den hårda biten. Jag frågade invånarna efter byn Sarafere och efter att ha cyklat på några kilometer på sandiga getstigar kom jag till ytterligare en flod. Den korsades på samma sätt. Pirogmannen pekade ut riktningen åt mig: ”Sara Fere – däråt” och pekade slött med hela armen ut i ingenstans. Väl i Sara Fere så såg jag hur en lastbil höll på att lastas så jag frågade om de skulle till Korienze och om jag kunde få lift. Det visade sig att de skulle till byn och jag var mycket välkommen ombord. ”Vi åker på tisdag” sa chauffören. (Det var söndag). Jag valde att fortsätta cykla. Det var nu som jag fick leda cykeln över sandgravar flera kilometer breda och helt utan spår. Antagligen passerar det bara något enstaka fordon i veckan här – och de spåren suddas snart ut av den ständiga blåsten. Jag kunde leda cykeln 100 meter innan jag var tvungen att vila med huvudet på styret under någon minut. Sen 100 meter till. Och vila igen. Någon gång lämnade jag cykeln bakom mig och vandrade omkring i området för att försöka hitta ett spår. Ingenting. Jag fortsatte – vända om var inget alternativ. Skulle jag vara tvungen att göra det så skulle jag lämna cykeln och gå för att hämta mer vatten – det var släpandet på cykel som gjorde det hela till en riktig slitsam upplevelse. Men till sist såg jag en by på avstånd där jag fyllde upp vatten. Byn låg på toppen av en sanddyna med blekgröna grästuvor här och var. Färgen på byns lerbyggnader var bara marginalt mörkare än sandhavet som jag släpade cykeln igenom. Efter byn var det dags för nästa sandparti innan ännu en by dök upp i fjärran. Väl där var jag så trött att jag betalade ett par pojkar 100 franc för att springa och hämta vatten åt mig. Själv låg jag i skuggan av ett enormt träd. En man förklarade under tiden att sanden nu var slut och han pekade ut över ett stort område torkad flodbädd som var så jämn att det till och med skulle gå att cykla på den. Jag jublade!

Efter att jag hade fått mitt vatten cyklade jag vidare. Klockan var mellan 15 och 16:00. Snart cyklade jag rätt på ett stort rinnande vatten som jag trodde var floden Koli Koli. Det visade sig var rätt antagande – och då var det bara kilometer fram till byn Korienze. Jag var överlycklig. Ännu gladare var jag när det var marknad i byn och att försäljarna höll på att packa ihop och åka hem. Jag lyckades på lift de sista 120 kilometerna till Sevaré med en minibuss eller vad det nu egentligen var. 23 personer inne i den. Sex getter på taket. En enorm ”mama” som gapade och skrattade åt allt – hon skällde till och med ut de äldre försynta turbanförsedda männen vid min sida utan att skämmas det minsta. Männen satt knäpptysta. Sen plockade hon ut sitt ena femkilo-bröst och började mata sin baby en halvmeter från mitt ansikte samtidigt som hon fortsatte att skälla på allt och alla – antagligen för att hon var sist in och fick sämst plats på golvet. Det var faktiskt en ganska kul resa – har sällan sett en sådan blandning av folk och folkslag som här i Mali – och resan från Korienze tillbaka till Mac´s Refuge är en av de mest minnesvärda och färggrannaste jag någonsin gjort med motorfordon. Jag stannade hos Mac i ett par dagar innan jag började cykla mot Burkina Faso.


Min ungefärliga rutt till Timbuktu och tillbaka…

Den stora rondellen i stadens mitt låg med maliska mått öde – så jag tog den åt fel håll för att på så sätt spara in några sekunder av viktig tid. Hungern i min mage gnagde och jag ville nå en viss restaurang som jag hade besökt ett par veckor tidigare. En polis i blå uniform visslade i sin pipa och visade sitt missnöje och ljudet som jag dock valde att inte höra fick mina ben att trampa än snabbare. En gång några år tidigare hade en ensam elefanthanne längs en väg i Botswana fått mina ben att reagera på ett liknande sätt – fast den gången gick min puls i max av ren ock skär överlevnadsinstinkt. En polis i Mali hade inte riktigt samma inverkan.

Efter att ha avnjutit en tonfisksandwish och en Coca-cola cyklade jag, dumt nog, tillbaka genom samma rondell och blev naturligtvis stoppad av polismannen samt hans överordnande vars skinn och ögon vittnade om att hans förfäder en gång vandrat ner i från Atlasbergen och istället slagit sig till ro i Saharaöknen på nomaders fria vis.
Det enda jag kunde göra för att polisen skulle låta mig gå utan att betala de 25000 CFA som de ville ge mig i böter – var att få dem att skratta. Och på något sätt lyckades jag. När jag sen lyckades förklara att jag cyklat genom XXX och XXX ända till XXX utan att få några problem ”men nu, här i Mali, får jag stora problem” och så vidare – så verkade polisen vilja bevisa att folket i Mali är minst lika vänligt som de i XXX  och i XXX och vägrade helt plötsligt att ta emot några pengar från mig. (Jag hade pratat bort frågan om de 25000 CFA men hade erbjudit mig att bjuda konstaplarna på varsin öl i värmen – jag hade ju faktiskt ändå gjort fel och tyckte det var rätt kul att tjafsa med dem). Men de sa åt mig på ett barskt sätt, men med glimten i ögat, att jag skulle cykla därifrån – de började nog bli trötta på mitt tjat. Så jag tog dem på orden och cyklade därifrån.

En liten grusväg fylld av sandgravar och små och stora samt ännu större stenar tog vid och ofta cyklade jag längs vägen tillsammans med någon försäljare på väg hem ifrån Bandiagara som var nyfiken på vem jag var och vart jag var på väg någonstans. Tyvärr kom vi inte så mycket längre i våra samtal än till att jag var ifrån Sverige samt att min cyklande vän då låtsades att han visste vad Sverige var för något genom att lyfta en aning på huvudet och utbrista ett eftertänksamt ”Ahh” – men ofta avslöjade deras tomma ögon dem.
Lika ofta passade jag också på att fråga om jag var på rätt väg – den till Doura. Byn i sig skulle jag inte till men den låg som riktmärke mellan Bandiagara och klippväggen där de flesta Dogonbyar finns och där det skulle finnas en vacker väg ner till den ytterst sandiga Gondo-Seno slätten som jag skulle få korsa innan jag kunde ta mig in i Burkina Faso.
På kvällen en dryg halvtimme innan mörkret föll kom jag till ett område med klippor och jag anade att jag var framme vid kanten. Efter att ha parkerat cykeln mot en stenbumling så gick jag omkring ett slag i området. En stor tandliknande klippa döljde sikten österut där jag anade att en enorm utsikt över slätten skulle finnas. Jag tog mig därför en bit bort från klippan och fick se en uthuggen trappa i en spricka nedanför mig och röster från en grupp kvinnor strömmade upp mot mig och samtidigt såg jag hur slätten bredde ut sig framför mig i gyllenbrun oändlighet.
Jag satte mig på en sten vid stupet och såg hur kvinnorna som nu kommit upp för trappan blev en aning förbryllade när de såg min cykel och när de ögonblicket efter även såg mig så log och vinkade jag som hälsning men de vände istället upp händerna och visade tomma handflator utan att återgälda mitt leende.

IMG_3262
Klippan…

Det hade varit kul att utforskat området ett tag till – men eftersom mörkret närmade sig med stormsteg så ville jag hitta en plats att sova på. Området var så fint så att jag önskade att jag kommit dit tidigare. Jag rullade ner för vägen som omvartannat bestod av stora stenblock och ren sand. Ingen av variationerna var lätt att cykla på. Väl nere på slätten tältade jag bakom några buskar med den höga lodrätta klippväggen precis vid sidan om mig. Ibland hörde jag ekon från röster från närliggande byar och när de studsade mellan grottorna, stenväggarna och topparna i vackra klipplandskapet gav det illusioner om att jag befann mig närmare byarna än vad jag egentligen gjorde.
Antagligen såg sena flanörer min lägereld den kvällen och kanske antog de att jag var en försäljare som sålt varor på Bandiagaras gator under dagen och inte hunnit hem innan mörkret föll. Kanske trodde de att jag var en jägare som förberedde mig för nattens jakt eller så sa någon att elden antagligen tillhörde en cyklande turist från Sverige och då kanske hans vänner nickade eftertänksamt och utbrast ett ”Ahh” med tomma ögon. Vem vet.

IMG_3271
Kvällen vid klippan. Ibland hörde jag ekon i natten…

Jag vaknade ganska tidigt och gav mig av över slätten. Under 75% av tiden gick jag bredvid och gjorde allt för att få med mig cykeln. Vissa partier var av bättre sand och då gick det att cykla. Bakom mig blev klippväggen sakta men säkert mindre.
Vattnet började ta slut och när jag började bli rejält törstig satte jag mig i skuggan av ett taggigt, förtorkat träd och åt tre mangofrukter och var noga med att inte spilla något av saften. Det sista lilla vattnet i mina flaskor ville jag spara så länge det gick. Jag var dock inte orolig – det kunde bli en smula jobbigt, men jag såg tecken i naturen (åsneavföring) som fick mig att ana att det skulle finnas mänskliga bosättningar i närheten.
Och efter en stund kom jag mycket riktigt till en by där en man snabbt sa åt en pojke att fylla på mina flaskor i brunnen. Under tiden stod jag och mannen och kallpratade. Resten av byn tittade artigt på. När mina flaskor åter var i mina händer tog jag cykeln, sa tack och adjö och fortsatte att knuffa cykeln genom sanden bort från byn. Tystnaden från byns människor och deras i ryggen brännande blickar talade för sig självt under följande minut. (Vita människor är galna och för ett ögonblick höll jag med. Det jag just då höll på med kändes ofattbart meningslöst.)
När jag vände mig om efter en stund så stod fortfarande hela byn kvar och tittade på mig. Jag log inombords men skämdes av någon anledning på samma gång. Jag vinkade slött och efter en trevande försiktighet höjdes ett halvdussin armar som svar. En stund senare, då jag kommit upp på toppen av en liten kulle, vände jag åter på huvudet och blickade ner på byn. Nu stod bara tre personer kvar. Samtliga klädda i trasor som de flesta andra i samhället. (De fattigaste människorna i Afrika har inte råd att köpa de kläder som länderna i väst skänker i en bländande naivitet där de på fullaste allvar tror att kläderna delas ut gratis till behövande. Naturligtvis skänks inget iväg. Det säljs relativt billigt. Men tyvärr har inte de fattigaste människorna råd att ens köpa de billigaste av kläder. Men det har däremot de som är lite rikare – och de sparar pengar genom att köpa dem. Slutsatsen blir således att de rika blir ännu lite rikare och de fattiga går omkring i sina vanliga trasor samtidigt som en framtida lokal klädindustri skjuts i sank före sin egen födelse).

Det var en aning svårt att veta exakt vart jag höll hus. Det fanns mycket sand. Spår efter hjul som man skulle kunna anta vara från bilar men som i själva verket kom ifrån ett ekipage drivet av en mager häst eller en lika mager åsna. Byarna låg ganska tätt och det gick knappt längre tid än en timme utan det att jag såg en by, antingen bakom mig eller framför mig. När jag väl fått syn på en by så gick det för all del ytterligare en timme innan jag hade hunnit leda cykeln dit.
I ett par byar kunde jag köpa en ljummen lokalvariant av coca-cola men oftast fyllde jag bara på mina vattenflaskor i en brunn. Jag hade namnet på en by: Koporokendie-Pa (ett tips för framtida resenärer på denna rutt är att den klassiska Michelin 741 – kartan visar en annan by med ett snartlikt namn: Koporokendie-Na. Denna by ligger dock söder om den rutt ni vill följa till huvudvägen).
Så när jag fyllt på mina flaskor i byarna så frågade jag tre-fyra stycken individer efter just Koporokendi-Pa och följde deras pekande pekfingrar ut  i sanden med först blicken och sen med cykeln. Faktiskt pekade alla alltid åt samma håll. Det är inte alltid det händer. Särskillt inte i Indien – men det är en helt annan historia…

När jag någon gång på eftermiddagen kom fram till byn så var det bara att börja om med samma strategi – nu frågade jag dock efter staden Koro. Och efter någon enstaka timme i sanden kom jag fram till en riktig grusväg som skulle vara en katastrof på de flesta andra håll i världen, men just här var den guld värd, eftersom den faktiskt gick att cykla på. Det var ytterligare 11 kilometer fram till Koro – som var en stor by eller nästan en liten stad.
Efter att ha svept en coca-cola, köpt på mig nötter, mango och chokladkex så drack jag ytterligare en coca-cola. Sen cyklade jag till byns ytterkanter – kanske 500 meter och köpte en halvliter äppelcider och drack även den i några få klunkar. Ibland gjorde jag försök att räkna ut hur många liter jag drack på en dag fast jag tappade alltid räkningen när det kom i tvåsiffriga tal. Mattematik har aldrig varit min starka sida.

Jag fortsatte i tre mil längs vägen som nu var bra på riktigt. Den var bred, platt och omgivingarna var trevliga. Efter att ha kommit fram till gränsen stämplade jag ut mig och fylllde på mina vattenflaskor ur en gul dunk som en gång haft matolja i sig och som en militär hade trollat fram ur en garderob. Någon brunn fanns inte vid gränsen. Med fyllda flaskor tog jag mig  fem kilometer in i ingenmansland och gjorde upp en lägereld och slog upp mitt hem. (Som nu mest består av silvertejp. Sen har dragkedjan gått sönder och det elastiska snöret inne i tältpinnarna har gått av på två ställen. Sen har flera tältpinnar spruckit i ändarna – slutsats: MSR Hubba Hubba pallar inte en cykeltur genom Västafrika.) På förmiddagen dagen därpå rullade jag in i det land som en gång hette Övre volta.

IMG_3274
30 kilometer kvar till gränsen till Burkina Faso…

En del personer tycker man uppvisar en slags märkvärdig sida om man reser till ovanligare länder. Ibland får jag för mig att de har fått för sig att jag gör det för att höja mitt anseende bland andra långtidsturister. Att det på något sätt skulle ge mig mer status bland mina gelikar att resa till Sierra Leone istället för till Laos. Men saken är den (även om jag reser betydligt mer för naturupplevelser än för möten med min egen djurart) att ju mindre turister en viss människa i ett visst land träffat – desto nyfiknare är han eller hon på dig och desto mer kommer du att få ut av mötet. Det håller inte riktigt att säga att man reser för att ”hänga med locals” och sen umgås med 1) andra turister 2) bosatta individer men som på något sätt jobbar inom turistindustrin och som oftast kommer att uppvisa en trevlig men proffesionell sida mot dig. Det är helt enkelt hans eller hennes jobb att vara trevlig mot dig.
Och sen kommer backpackern hem till Sverige, oftast från Thailand, och berättar hur trevliga thailändarna är  – utan att ha träffat en enda person som inte jobbar inom turistindustrin. I vissa fall har till och med backpackern betalat pengar för att vistas i ”ett hem” under en kväll för att få en inblick i ”vardagslivet i bergsbyarna” vilket då alltid innebär att familjen i huset har på sig folkdräkt och dansar. Detta är väl dock inga frågor man brukar reflektera över på semestern – vilket jag också förstår.

Vad jag vill säga med detta är att jag inte tyckte om Mali så värst mycket. Och det var på grund av att jag i stort sett följde turistspåret genom landet. Ingen var intresserad av mig – de var intresserade av mina pengar. (vilket såklart är helt naturligt! ) I 95% av fallen i Mali då någon började prata med mig ville han eller hon ha pengar av mig i slutänden. Reser man till mer ovanliga länder/områden så händer detta fenomen knappt alls. Och just det gick det att ta på när jag lämnade Mali bakom mig och kom in i Burkina Faso – landet där en del säger att det inte finns något att se. Kanske just därför finns det knappt några turister alls i landet – de få som tar sig dit brukar dock ranka landet som ett av de trevligaste de upplevt. Jag med på sätt och vis. Burkina Faso hade allt det som Mali saknade i genuin nyfikenhet på den där cyklande vita skäggiga turisten. Jag önskar nu efteråt – att jag hade mer tid för att upptäcka Burkina Faso och att jag spenderat mindre tid i Gambia, Senegal och Mali. Slutsats: Res till mer ”ovanligare” länder. Ju färre turister desto vänligare befolkning. Kanske är undantaget etiopiens landsbygd..

Vinden hade inga planer på att ge mig en lätt slutspurt. Jag var på väg söderut och vinden norrut, men jag led inte så värst mycket. Efter ett år i sadeln var mina ben vana vid hårda dagsverken och vägen bestod nu av asfalt. (När gruset för sista gången denna resa försvann till förmån för just asfalt så knöt jag handen och såg ut som om jag gjort mål i en viktig fotbollsmatch. En yngling i skoluniform som stod i vägkanten och väntade på lift tittade förbryllat på).

Där asfalten började låg en stad med namnet Ouahigouya – och jag tyckte så mycket om den avslappnade atmosfären (och de överfulla stormarknaderna) att jag stannade två nätter på ett hotell. Det var knappt ens att stadens barn brydde sig om mig – något enstaka gammalt ”toubab” fick jag höra och några fler ”le blanc” – vilket var upplyftande för det har jag aldrig hört förut.

Efter två långa dagar längs med asfaltsvägen rullade jag in i huvudstaden vars namn är det roligaste huvudstadsnamnet i världen: Ouagadougou. Där klippte jag mig, åt god mat och flög efter några dagar till Paris, till Paris, till Paris…

Epilog

Att på några timmar förflytta sig ifrån Afrikas bush till centrala Paris kändes surrealistiskt men ändå helt rätt. Jag anser mig själv vara en vildmarksnörd. Trots det föll jag pladask för Paris – precis som så många andra före mig. Och med eifeltorn, triumfbågar och Mona Lisor vart man än vände blicken så var det svårt att slita sig ifrån staden – men till slut lyckades jag. Men innan jag gjorde det hann jag träffa en gammal kompis, Lina, som jag lärde känna i Sydafrika 2007.

Hon bodde i en lägenhet på 44:e våningen i en skyskrapa och där fick jag sen bo under mina dagar i staden. Det hade både fördelar och nackdelar. Fördelen var att jag fick bo gratis och att det var trevligt att träffa Lina igen och så var det naturligtvis den helt otroliga utsikten. Nackdelen då? Ja…utsikten. Jag satt där alldeles för många timmar varje dag när jag istället kunde ha spatserat på Paris gator. Men jag kunde inte hjälpa det.

IMG_3297
Ja.. behöver jag skriva vad det föreställer?

IMG_3313
Paris väldigt kända torn…

IMG_3328
Utsikten från Linas lägenhet… Paris by Night.

Efter fyra dagar gav jag mig till sist av och efter att ha spenderat några timmar med att försöka hitta ut ur jättestaden med blicken och styret mot nordväst så satte jag efter sju mil upp tältet i ”Foret de Coye” och den första dagen på resans epilog – hemresan – var därmed slut.

Det kändes bra att vara tillbaka i Europa och cyklingen var så mycket enklare och präglades av en sorts skön tråkighet. Cyklingen genom Europa kom att vara just så. Det var inte spännande. Det var inte jobbigt. Det var absolut inget äventyr. Snarare var det en skön cykelsemester där jag i lugn och ro kunde sammanfatta resan genom Västafrika i mina tankar och i smyg börja planera nästa  – en vintertur genom de avlägsna och vindpinande bergstrakterna i de centrala delarna av Asien.
Dock var det svårare att hitta rätt väg i Europa än i Afrika där det finns så få vägar. I Frankrike cyklade jag knappt längre än en kilometer innan jag fick ta upp kartan och studera den samtidigt som jag frågade mig själv hur det kan finns så många vägar och korsningar och rondeller och tunnlar och broar och framför allt bilar.

Färden gick i lätt motvind men under blå himmel via småstäder som Ermenonville, Betz och la Ferte-Milon, tempot var lojt och jag tog mig fram cirka sex mil varje dag. Ibland satte jag mig på någon uteservering i en för mig okänd by och tog en kall öl och tittade på folk som passerade utan att ens lägga märke till mig, förutom att det ibland hände att någon stannade till och tittade på min slitna fullpackade cykel. Anonymiteten kanske var den största skillnaden jämfört med min verklighet i Afrika där man alltid är i allas centrum. Afrika är både kul och oerhört påfrestande.

IMG_3335
Paddeln som Daman Camara i Guinea byggde påminde mig om att paddlingen längs med Nigerfloden verkligen har hänt… Paddeln är en av de få souvenirer som jag någonsin tagit med hem. Jag har haft den fastspänd på hojen i flera hundra mil. Kanske hamnar den på en vägg i framtiden. Just nu står den dock mot en väg i ett garage.

Färden fortsatte genom den större staden Reims där jag stannade under några timmar. Vid ett tillfälle med en öl och vid något annat på en vilandes på en av de många parkbänkarna på stortorget njutandes av min sista tid ”on the road” för denna gång genom att bara vara, lyssna och ta in tillvaron.
Strax norrut låg den vackra småstaden Rethel som jag tråkigt nog nådde med bara en timmes dagsljus kvar – skymningen vara nära. Jag var mycket hungrig så jag höll ögonen öppna efter en kebaberia, men alla var stängda. Som så mycket annat i Frankrike. Försöka få hjälp med att köpa en ny cykeldator halv fem på eftermiddagen på en tisdag? Glöm det! Ägaren vill ju såklart gå hem! Hitta en öppen snabbmatrestaurang klockan 18.30 på en torsdag i en mindre stad? Glöm det med! Hitta en påse pasta och en chokladbit i en by med bara åtta barer, bara tre hotell och bara fem restauranger? Det kan du absolut glömma! Åtta barer men inte en enda vanlig affär… Suck.

Det var den stora nackdelen med Frankrike. Allting är alltid stängt. När arbetar egentligen fransmän? Insikten sjönk in att Sverige har några av de bästa öppetiderna i hela Europa – något som jag inte tidigare reflekterat alls över. Så istället för kebab blev det Mac Donalds. Det var det enda som var öppet. När jag ställde mig med cykeln i filen för drive-in kunder så skrattade den unga damen i luckan åt mig och jag log eller kanske skrattade när jag beställde dåligt käk för en dagsbudget. Personerna i bilen bakom mig gjorde det samma och plötsligt kom gamla minnesbilder över mig – tio år tidigare hade jag berusad köat till fots i drive-in kön till en outlet i Los Angeles. Mitt i natten och på väg hem från en nattklubb. Jag mindes att latinamerikanerna i bilen bakom inte var lika roade. Inte alls. De stirrade på mig med döda ögon.
När jag fått mina burgare cyklade jag fyra kilometer och satte upp tältet i en skogsdunge som jag sett på kartan och som jag därför visste skulle komma. Jag satte upp tältet och åt min snabbmat tillsammans med en halvflaska fruktigt chilenskt rödvin och somnade sen gott.

IMG_3333
Vinet på bilden är inte vinet i texten. Men ibland måste man falla handlöst för klichéerna… 🙂 Kvällens förrätt. Eller möjligtvis efterrätt. Kommer inte ihåg vilket. Mattan köpte jag i Marocko och den har fungerat som ett utmärkt liggunderlag. Så länge som det inte regnar…

Efter att ha rullat genom Charleville-Mezieres, där jag fann ett museum tillägnat äventyrspoeten Arthur Rimbaud men tyvärr också insett att jag  inte kunde besöka inrättningen eftersom jag inte vågade lämna cykeln utanför, kom jag till ett område som jag verkligen sett fram emot: Ardennerna. Det är inga berg, man kan inte få allt – men det är i alla fall kullar, skogsklädda kullar med floder, raviner och vacker utsikt varvat med en extremt blodig historia som ni alla såklart minns från skolan. Under tidsperioden 16 December 1944 – 25 January 1945 drabbade 830 000 allierade soldater samman med en halv miljon fanatiska nazisoldater i ett av krigets största slag – Ardenneroffensiven.
Slagets förödelser såg jag dock bara spår av i ett par minnesmärken. Jag såg desto mer av hästar. Ardennerhästar. Jag kunde inte låta bli att stanna varje gång jag såg de magnifika och en aning komiska djuren som ser ut som en korsning mellan en ponny och en ovanligt kraftfull kodiakbjörn.

Jag följde floden Meuse som korsar Ardennerna på sin ringliga väg mot Nordsjön. Ibland såg jag kanotister och jag tänkte tillbaka på paddelturen längs med Nigerfloden. Paddlingen, flodhästarna och lägereldarna kändes nu så avlägsna att jag tvivlade på om det verkligen hade hänt? Det är så jag gör. Folk säger alltid att jag måste ha många minnen efter mina resor. Och det har jag. Jag har minnen men jag plockar sällan fram dem. Minnen är inte värda så mycket som man kan tro. Erfarenheten är det, men inte minnet i sig. Jag har inget behov av att sitta i en fåtölj här hemma och tänka tillbaka – jag vill vara mitt uppe i det.  Därute.
Samtidigt stortrivdes jag i sadeln under min väg genom Ardennerna även om jag ogillade att området var så litet. För mig skulle Ardennerna gärna ha fått breda ut sig hela vägen hem till Sverige. Dock så går det ju naturligtvis bra att cykla omvägar. Och det var precis det som jag gjorde.

Kvällen var på ingående och jag hade letat efter en tältplats en stund – men med en flod på min högra sida och stora hus med grönskade trädgårdar på min vänstra var det lättare sagt än gjort.

När husen för ett ögonblick gjorde uppehåll i förmån för en järnvägsbro så upptäckte jag en stig som ringlade uppför den trädbeströdda slänten. Där skulle det kanske finnas plats för mig och mitt tält? Efter att ha lett cykeln ett tiotal meter la jag den vid ett par buskar och lossade och tog med styrväskan som jag alltid gör när jag gör små sidoattacker ut i omgivningarna. Efter en stunds inspekterande insåg jag tyvärr att området inte var optimalt för nattvila. Ett par vitmålade stenhus med utslagna fönster och graffitimålade vägar och tre dussin tomma ölflaskor vittnar sällan om femstjärniga tältplatser utan snarare om en nattlig samlingsplats för traktens yngel. Jag gick ner till cykeln och rullade vidare norrut.

Jag nådde Monthermé men svängde av österut vid den lilla stadens södra utkanter. En bro tog mig över Meusefloden och Semoyfloden tog istället över som min ständiga följeslagare. Det gick uppför och jag önskade att jag var omringad av vitklädda berg istället för husprydda kullar. Dock kom jag strax in i ett område med doftande granskog där det var lätt att hitta nattens hem. Tältet satte jag upp under tjocka grenar för att dölja mitt det för blickar samt för att få skydd för ett eventuellt nattligt regn.
Dagen efter fortsatte jag längs med floden och snart cyklde jag över gränsen till till Belgien – vilket betydde mindr.. nä, färre hus och och ett kalhygge på min vänstra sida. Precis vid gränsen fanns ett gammalt hus ifrån tiden då det fanns gränsvakter. Det var gammal och mossigt och folktomt.

IMG_3339
Hej Belgien! Mitt 70:e land i cykelsadeln…

Jag rullade in i byn Vresse där jag satte mig på en uteservering och drack en öl för att fira att jag kommit in i ett nytt land och för att studera kartan eftersom jag inte visste vart jag skulle ta vägen när glaset väl var tomt. Ölet som jag slumpmässigt hade valt ut hos den skäggige barvakten var ljust och serverades i ett traditionellt ölglas. Alla de andra gästerna drack mörkt Affligemöl i en sorts glas som mer påminde om låga kantiga vinglas än ölglas. Detta fick mig att undra om belgarna dricker olika sorters öl beroende på vad klockan är – precis som en italienare aldrig dricker en cappuccino efter ett visst klockslag. Jag satt och filosoferade över detta en stund medan solen värmde och strålade och fick mig att fälla ner solglasögonen. Eller så fällde jag ner dem för att kunna fortsätta att tjuvkika på de andra gästerna. Jag har inte kommit fram till vilket än – men jag arbetar på det.

IMG_3349
Jag testar det lokala kulturlivet…

När ölen var uppdrucken hade jag bestämt mig för att cykla österut mot staden Neufchateau och vidare, sakta men säkert, mot Storhertigdömet Luxemburg. Halvvägs dit hittade jag en cykelaffär i staden Bertrix där jag stannade till och köpte en ny cykeldator eftersom den gamla hade gått sönder redan i Guina-Bissau. Många kanske anser att det är en onödig pryl – men jag erkänner att jag får ut mycket nöje ur den lilla saken. Och så finns det ju en vanlig klocka på den… Sen jag och Helen gick skilda vägar i Djenné i Mali hade jag rest helt utan klocka. Det är iof inga problem – det är ju inte svårare än att slå läger när solen närmar sig horisonten och vaknar gör man ju när man vaknar, så vad är egentligen problemet? Jo. Problemet är öppettiderna. Ibland måste man proviantera och det gäller att man är i närheten av en affär när dess sju minuter långa öppettid närmar sig. Annars får man vara utan lunch eller middag. Ibland får jag höra okunniga kommentarer som ”Men är det inte svårt att få tag i mat när du cyklar i Afrika så där?” Svaret på den frågan är att det är svårare att få tag i mat i västra Europa.

Luxemburg var trevligt och fint och absolut värd ett par dagar av den förlorade cyklistens spännande liv. Gränsen korsades vid byn Martelange och jag fortsätte sen cykelturen på slingriga vägar längs floden Sure och passerade småbyar och stora rika bondgårdar innan jag nådde den lilla staden Wiltz där jag stannade till för en kopp kaffe eller till och med två. Jag hann också med att sitta på trappan till stadens enorma kyrka (jag är faktiskt bara 90% säker på att det var just i denna lilla stad detta hände…) och helt plötsligt se två cyklister med stora fullpackade väskor fastspända på cyklarna komma förbi. Jag log och vinkade slött varav kvinnan en aning förbryllat vinkade tillbaka. Ögonblicket efter såg paret min cykel och kopplade varför jag hade vinkat – kanske hade hon först missuppfattat min gest. Det visade sig att de skulle cykla från Schweiz till Nordkap och sen ner genom Finland och vidare till Moskva där de skulle ta tåget till Beijing och sen fortsätta trampa ner till Sydostasien. I skrivande stund bör de befinna sig någonstans i norra Sverige. Bjud in dem på käk om ni ser dem!

IMG_3351
Kanske byn där jag träffade cyklisterna…

Luxemburg är litet och fast att jag gick in för att cykla långsamt var jag bara där i ett par nätter. Den belgiska gränsen närmade sig. Igen. Jag kom snart fram och korsade den och helt snart var jag i staden St Vith som ligger på relativt hög höjd och som därför kom att fungera som ett icke-planerat basläger för en attack mot en slumpmässigt utvald pub där jag kom att stanna tills skymningen föll. Då kom jag på att jag var tvungen att hitta en öppen mataffär – men det var såklart omöjligt. Dock hittade jag en sandwish-bar där jag beställde en baguette med currykyckling. Den förtärdes sen ocivilicerat snabbt under fyra granars grenar i en slänt uppför ett litet minatyrbergspass på vägen mot byn Malmedy – som ju mest är känd för den så kallade Malmedymassakern under det senaste av de två stora krigen.

Resan gick vidare över ett vackert högt beläget träsklandskap vid namn Hautes Fagnes (franska) Hoge venen (holländska) och som är hemplatsen för Signal de Botrange som är den högsta toppe i Belgien på hela 694 meter över havet.
Jag trampade på lite snabbare och någon dag senare rullade jag fram till ett hus i staden Zonhoven där brevlådan bar namnet ”H******”. Jag hade sen en tid tillbaka haft en stående inbjudan att  stanna hos den cykel -och restokiga familjen och nu var det dags att se om de menade allvar. (De hade tidigare bjudit in den danske världscyklisten Nicolai Bangsgaard men han var dock där i februari medan jag kom på besök i trevligare maj – vilket vi kom fram till betyder att svenskar är smartare än danskar) Hur som helst kom jag att stanna i fem dagar och det var mycket roligt och intressant. Bland annat hann vi med en dagstur till huvudstaden och på kvällarna drog fadern ofta anekdoter från sin tid som sjöman och han berättade att han under 60-talet hade rest uppför självaste Kongofloden fem gånger. När det var dags att ge sig av följde dottern i familjen – Sofie – mig de 50 kilometrarna fram till holländska gränsen.

IMG_3355
Mina värdar från Zonhoven: Tim och Sofie.

Från Paris till Zonhoven hade jag cyklat sakta och kors och tvärs – men nu kändes det som det var dags att lägga lite mer mark under hjulen och dra sig hemåt. Jag brydde mig inte om att fundera på vilka vägar som skulle vara intressantast – jag tog den enklaste eller kortaste. Den sista tiden på resan regnade det varje dag och detta var det enda som hejdade min framfart. En gång blev jag inregnad under taket till en stormarknad, en annan gång i ett café – vilket var trevligare.  Holland byttes snabbt ut mot Tyskland vilket var bättre eftersom det senare landet inte var lika trångbott.
Till sist kom jag fram till floden Elbe som jag i augusti 2006 korsade på väg mot Kapstaden. Nu korsade jag samma flod på väg hem. I Bremen var jag blöt och kall och pungade upp med alldeles för många euro för en sängplats i en sovsal i ett vandrarhem i hostelling international kedjan – som alltid utmärker sig som aptrista. Det var i och för sig oviktigt eftersom jag fick chansen att tvätta och bli torr.

IMG_3369
Skugga…

Några dagar senare nådde jag Kiel där jag köpte färjebiljetter till Göteborg. Jag blev tilldelad en hytt som jag fick dela med en vänlig boråsare i Ozzy Osbourne t-shirt.
Jag stannade lagom länge i Göteborg för att ta ett  kort…

IMG_3377
Göteborg…

…och dricka kaffe och sen började jag cykla mot Alingsås. Hela vägen fram till staden fick jag upprepade gånger stanna för att fråga folk efter vägen -cyklister verkar inte direkt vara omtyckta av svenska myndigheter. När jag såg en skylt med texten ”Göteborg 30” så hade jag redan cyklat 67 kilometer och det berodde på att de enda vägar som tycktes finnas, eller iaf var skyltade, var motorvägar som jag inte fick cykla på. Upprepade gånger stannade jag folk och frågade hur jag skulle cykla för att ta mig till Alingsås på ett lagligt sätt – dock var det få som kunde ge mig råd. De visste helt enkelt inte. Men ändå! Jösses! Högsta betyg till folket! Vid ett tillfälle gjorde jag tecken till en bilist i en röd saab att jag ville ställe en fråga men han åkte bara i väg, medan jag grymtade för mig själv.  Ett par minuter senare kom han dock tillbaka och ursäktade sig och sa att han inte sett mig – men hans sexåriga dotter i framsätet hade tydligen sett mig och talat om det för sin farsgubbe – som hade vänt om. Han talade dock om att det var omöjligt, eller mycket svårt, att cykla de sista 11 kilometrarna utan att använda den stora vägen. Dock talade han om att det inte alls var olagligt att cykla där – som jag hade trott. Så det var inte mycket annat än rulla upp på den breda, fula asfaltvägen.

IMG_3378
Inte en tråkig asfaltsväg utan en trevlig liten grusväg mellan Alingsås och Vårgårda…

Till slut kom jag fram där jag åt en pizza på restaurangen vid tågstationen och sen besökte jag en matvarubutik, som var öppen, och slog ett par timmar senare upp tältet i en vacker, djup svensk granskog mellan Alingsås och Vårgårda och jag önskde att jag hade tid och pengar för att cykla mitt eget land – och det kommer jag förr eller senare göra. Men inte denna gång. Bara ett par timmar senare var jag hemma igen.

Det var allt från denna tur. Jag hoppas att du tyckte om skildringen! Du är välkommen att skriva en kommentar i min gästbok eller donera en måltid eller en natt på budgethotell. För varje krona jag får in – desto mer kan jag resa och i förlängningen skriva nya artiklar! Tryck gärna på knappen och läs mer! Tack!

Donate

/Lars