The Road to Xanadu

Ibland berättar jag om mina planer alldeles för långt i förväg. Folk frågar och jag talar om vad som är på gång. Inget fel med det såklart, men mina planer har en förmåga att skifta i samma takt som årstiderna. Sommarens planer har ofta hunnit skifta när hösten kommer och är helt utbytta när den första snön faller. För inte så länge sen handlade det om Kanada. Jag skulle köpa en kanot och paddla ut i vildmarken. Men resan växte såsom resor alltid gör. Till sist hade den växt ur sin egen ram och fick inte längre plats. Paddlingen skulle ha skett i fönstret mellan sista dagen på jobbet och fram till isens ankomst i arktiska Kanada. Resplanen fick således inte riktigt plats. Den blev krossad – men dog inte. Mina idéer har visat sig vara överlevare. De kan gå i dvala för att plötsligt vakna till liv. Ibland efter många år.

Julen 2002 befann jag mig i en liten oas i västra Egypten. Jag hade under en tid rest runt i landet med buss och på pickupflak. I Farafra träffade jag en annan utlänning. En israel som kallade sig Moses och som hade rest i över hundra länder. Vi befann oss på baksidan av ett billigt hotell där personalen lagt ut mattor direkt på sanden. Vi satt där och pratade. Några arabiska vänner till israelen hade gjort oss sällskap. Vi satt runt en stor eld som höll oss varma under en annars iskall kväll. Det var stjärnklart. Vi pratade om våra resor och någon gång under kvällen berättade jag att jag ville resa till Kirgizistan, och kanske skulle jag göra det redan året därpå. Jag minns att Moses endast nickade lojt som svar. Kanske funderade han över vad jag sa. Kanske brydde han sig inte. Kanske var det bara haschruset som höll honom tyst. Nu är det många år sen vi satt där runt eldens sken och mycket har hänt sen dess. På den tiden kunde Kirgizistan lika gärna ha hetat Långtbortistan. Jag tog mig aldrig dit resan därpå. Den ökända centralasiatiska byråkratin gjorde att jag valde rutten via Iran och Pakistan istället. Drömmen om Kirgizistan blev krossad – men dog inte. Den föll i dvala.

När jag insåg att årstiderna inte riktigt stämde överens med Kanadaplanen var jag tvungen att ta en funderare. Ganska snart klickade det ordentligt. Jag skulle återigen ta mig landvägen till Asien. Det är en sak varje resenär måste göra minst en gång i livet. Det är en verklig klassiker i subkulturen. Det är en mycket speciell känsla att lämna allt här hemma och under månader ta sig allt längre österut. Nu för tiden kan vem som helst göra det, men under hundratals år var det få förunnat. Redan på 860-talet hade vikingahövdingen Rurik och hans följe trängt långt in i nuvarande Ryssland. Längs Volgafloden uppkom med tiden handelsvägar och vikingar nådde till och med Bagdad. Några hundra år senare reste Marco Polo österut och kom att nå den mytomspunna staden Xanadu och Kublai Khans hov. Sidenvägen mellan Kina och Medelhavet var redan vid den här tiden över tusen år gammal. Via några viktorianska äventyrare och en och annan hippie så är vi nu inne i cyklisternas era. Nu är det vi som kämpar oss österut, ett tramptag i taget. Mycket har onekligen hänt sen den där dagen då Rurik fick för sig att dra österut. Men det är fortfarande oerhört spännande att släppa taget om allt här hemma och istället ägna sig åt att jaga soluppgången. Tro mig, jag har redan gjort det en gång.

xanadu
De största äventyrarna någonsin reste också österut – den här gången under uppsikt av Don Rosa.

Exakt hur min rutt kommer att bli återstår att se. Men jag ska se Kirgizistan. Jag ska se Volgaregionen. För åtta år sen sniffade jag lite på Kaukasus. Sen dess har Krestovypasset öppnats viket kräver ett returbesök av mig. Det är dags att se stäppen i Kazakstan och bergen i Pamirerna. En skvätt Sibirien. Mongoliets gräshav. Får jag visum till Kina så hoppas jag att kunna rulla fram ända till Xanadu – idag bara anonyma ruiner på en slätt utanför Chifeng i Kina.

Ett slutmål lika bra som något annat. Det är ändå resan som är målet, ni vet.

Jag har slopat prenumerationssystemet. Kanske fixar jag ett nytt, jag vet inte. Vill ni vara säkra på att inte missa någon uppdatering så är ni välkomna att lägga till mig på Facebook. Jag skriver nästan ändå bara om mina resor. Privata Facebook. Du kan även gilla min Lostcyclist-sida. Och min Instagram.

Donera pengar till öl, mat och enstaka hotellnätter går som vanligt utmärkt att göra. Via Paypal eller swisha på 0722 966 454. Tack på förhand!

Jag vill även passa på att skicka ett stort tack till följande företag:

outdoorexperten_logo
Minns ni att jag nämnde att jag ville ha ett nytt tält? Outdoorexperten tog mig på orden och ordnande fram ett efterlängtat MSR Hubba Hubba HP till mig. Ett grönt! Exakt ett sådant som jag ville ha! Tusen tack till Outdoorexperten! Och ni kan hjälpa mig att tacka dem genom att kika in på deras hemsida eller gilla deras Facebook!

handheld-logo
Handheld is a Swedish manufacturer of rugged computers for tough environments.
Handheld sponsrade mig med en Algiz XRW -och denna enhet kommer jag ständigt använda under mina framtida äventyr och expeditioner.


Header3
Vilket casinoval gör du? Kan casino vara något för dig?


Gamla stans Cykel gav mig en ny fin Brookssadeln. Kolla gärna in på deras sida eller besök den mysiga affären i Stockholm.

Vi hörs snart!

 

posted: The Road to Xanadu 2016

Comments are closed.