The Lost Cyclist: Rafting down the Rio Bocay

Det började med en flod i Elfenbenskusten. Sassandra. Det var där jag hade tänkt att paddla, innan Moafloden i Sierra Leone kom in i bilden och tog dess plats på önskelistan. Sen föreslog Helen jungfrudelen av mäktiga Niger. Och så blev det. Tredje floden gillt. En fiskare vid namn Daman Camara i Byn Faranah i Guinea byggde under en vecka den sex meter långa Joliba 2, ett namn som bara de mest inbitna äventyrshistorikerna förstår sig på. Den ursprungliga Joliba tillhörde den unge skotske äventyraren Mungo Park, som blev den första europé att blicka ut över Nigerfloden. Men snart flöt även Joliba 2 nerför samma flod, med mat för 15 dagar och två lemlästade cyklar fastspända ombord.

Att vi skulle göra något liknande under vår tid i Amerika var en självklarhet. Denna gång byggde vi dock ingen båt, utan planen var att använda så kallade ”packrafts” – en liten, ultralätt personlig gummibåt. Området var varken Elfenbenskusten, Sierra Leone eller Guinea. I stället var målet ett av dessa halvt magiska namn, som så många hört talas om, men som få kan peka ut på en karta. Första gången jag hörde talas om området var det ifrån titeln på en film, som i sin tur byggde på en roman av Paul Theroux. Moskitkusten. På baksidan av den svenska bokupplagan från 1984 kan man läsa:

”Moskitkusten är en gudsförgäten trakt i utkanten av Honduras regnskogar där bara insekter och havssköldpaddor frodas. ”

Det är naturligtvis inte helt sant. Även om vi skulle komma att se både sköldpaddor och insekter finns det mycket mer än så. Och de som tror att ”Moskitkusten” i detta fall har något att göra med myggor, tror fel. Namnet syftar på moskit/miskitfolket som bor på båda sidor längs Rio Coco, floden som skiljer Honduras och Nicaragua åt. Och själva Moskitkusten är mer rätt en remsa land vid kusten i Nicaragua. I Honduras heter motsvarigheten La Mosquitia och breder ut sig över ett mycket större område. I folkmun kallas numera hela östra halvan av både Honduras och Nicaragua för La Mosquitia, med Rio Coco i ett geografiskt centrum.

Vi hade tagit oss till vägens slut. Bokstavligen talat. Ända till byn Ayapal som ligger ungefär halvvägs mellan Rio Bocays källa och dess utflöde i Rio Coco. Planen var enkel. Paddla nerför Rio Bocay och sedan längs med Rio Coco, till och förbi området med forsar.

Det området är en skiljevägg. Byarna uppströms har knappt inte någon kontakt med byarna nedströms. Hamnar ni i en nödsituation och tvingas hyra en av de få motorbåtar som rör sig i området kommer det kosta er mycket! Det blir betydligt billigare när ni väl passerat forsarna.

Ungefär så lät andemeningen i ett mail vi fått från en amerikansk forskare som vi tagit kontakt med. Forskaren var en av mycket få personer som rest utmed Rio Coco och som vi lyckats spåra. Och den enda, om jag minns rätt, som hade rest längs med Rio Bocay. Och han gjorde det under jobb. Vi var endast aningslösa turister, med målet att ta oss förbi nämnda forsar. Paddlandes eller vandrades, det spelade ingen roll. Men väl på andra sidan skulle vi kunna köpa en plats på den lilla motorbåt som ibland går till områdets huvudstad, Waspam. Waspam betydde alltså ett återinträde till civilisationen. Att paddla hela vägen till Waspam var inte aktuellt, eftersom området efter forsarna inte verkade vara lika intressant, med en allt större flod och än fler byar och mindre atmosfär av extrem avlägsenhet. Vi planerade att det skulle ta oss cirka tio dagar att nå forsarna – och ta oss förbi dem.


Visa Rio Bocay/Rio Coco på en större karta
Vår rutt. Den första delen är Rio Bocay. Den andra delen, Rio Coco, börjar där Honduras och Nicaragua möts. Jag ritade rutten mycket slarvigt, men ni förstår i alla fall var i Centralamerika turen utspelade sig. Vi paddlade den blå linjen. Waspam ligger ytterligare ett snäpp närmare Atlanten, där vägen på kartan går.

DSCF9342
Det obligatoriska kortet på maten. Chokladen har inte tillkommit än…

Citat från vår mailkonversion med forskaren fyllde oss med både hopp och tvivel, men framförallt med smaken av äventyr:

”The principle concern will be security. (…) once you are in the river, you essentially leave the relative safety of governed areas of Nicaragua. This can be a particular concern as you head down the Rio Coco. You will pass through multiple Miskitu and Mayangna indigenous territories, some of which do not trust or welcome outsiders (others are perfectly welcoming and incredibly generous).”

”In my opinion, it is safer to camp in villages when possible. Not to be overly alarming, but there have been issues with river pirates from time to time, typically based in one country and launching raids into the other.”

”(…) these are Crocodylus acutus, and typically very shy, you will see them along the river but attacks on people are almost unheard of. I did not see any big crocs on the Bocay, but a few over 3 m along more remote parts of the Coco. I would be much more concerned about the large bipedal primates, they are the most dangerous creatures around!”

Det var dags för avfärd. I Afrika var vi under motsvarande ögonblick omringade av dussintals människor. Denna gång bara av två pojkar som var nyfikna nog att komma fram. Resten av byn tittade på i smyg, hundra meter bort. När våra båtar var uppblåsta surrade vi fast våra ryggsäckar ovan dem och hoppade ombord. Vattnet var grunt, och extremt klart med små krusningar på ytan sprunget ur dess eviga kamp att nå Atlanten. På stenar ovan ytan växte rosa blommor och ett par dagsländor flög runt oss. Vi började paddla och relativt snabbt försvann Ayapal bakom oss. Ett par cowboys från byn red nyfiket utmed vår högra sida under några minuter, till sist tröttnade de, eller om stigen blev oframkomlig, och till sist var vi ensamma på floden.

IMG_0906
Avfärd!

Vi konfronterades med våra första forsar redan efter ett par timmar. De var små och lättforcerade, men gav ändå ett milt adrenalinrus. Att effektivt styra runt olika hinder som klippor och träd som fallit ner i vattnet, blev enklare för varje timme. Varje fors lärde oss något nytt och att läsa av vattnets rörelser gick snart per automatik.

På kvällen stannade vi till vid ett litet hus och vi fick snart lov att campa på motsatta sida om floden. Det går bra, sa en äldre man på spanska. -Under trädet där, så att jag ser er från mitt hus. Samtidigt som Helen tog sig tillbaka så började regnet falla. Det var den sortens varma regn som man endast upplever i tropikerna. Vattnet såg ut att koka när vi paddlade över floden, men bara några minuter senare hade det slutat att regna och himlen klarnade snabbt upp.

Senare, när mörkret fallit, sa Helen att jag måste komma ut ur tältet för att se en sak. Familjen Lampyridae. Dussintals. Hundratals. Som svävande diamanter. Flodens kluckande ljud i nattmörkret. En bris fick trädens löv att prassla. Eldflugornas bakkroppar tändes och släcktes med ett gulgrönt sken. Det var en sprakande show och vi tittade en lång stund.

DSCF9360
Jag står på platsen som blev vår första övernattningsställe. Huset jag berättade om ovan är precis utanför bilden… Lägg märke till regnbågen.

DSCF9395
Helen har upptäckt något intressant…

Dagarna flöt samman. Den första dagen kunde jag hålla reda på. Antagligen dag två också. Sen flöt det ihop till en enda massa av vatten, forsar, klippor, stekande sol, byar, majsfält, fickor av regnskog. Jag är lite osäker på vilken dag det var när vi såg krokodilen ligga och sola sig på en gyttjig strandbank. Bilden i mitt inre är knivskarp, den blir ofta det när man sitter i en liten gummiflotte och ser en krokodil en bit bort. Bilden är fortfarande knivskarp. Men vilken dag det var kan jag inte längre minnas.

DSCF9386
Steve Irvin skulle ha tyckt om den…  

Den andra natten blev jobbig, men intressant. Vi campade i en by. På stranden nedanför en brant slänt där frodigt grönt gräs växte. Kortklippt av betande nötkreatur. Vi frågade om vi kunde campa där. De svarade ja. Hade vi vetat att vi skulle bli omringade av byns alla invånare hade vi nog fortsatt paddla. Efter en lång dag är jag ofta trött och vill ha lugn och ro. Det fick vi inte denna gång. När vi gått in i våra tält gick en del av byns invånare hem, men något dussin stannade kvar. Några av dem satt tysta en meter bort när vi lagade mat. De studerade oss när vi åt den. De gav varandra korthuggna kommentarer på mayangna om saker vi gjorde, och ibland blev resultatet att de sprack ut i skratt. Jag kände mig en aning otrevlig när jag drog ner tältabsiden. Men jag tycker det är svårt att bli studerad när jag äter. Maten växer i munnen och jag förlorar aptiten. De skulle ha gjort likadant om rollerna var ombytta. Och jag skulle också ha gjort likadan om nämnda roller verkligen var ombytta. Då skulle jag ha stirrat på nykomlingarna som paddlar med båtar av luft. Min nyfikenhet är min största drivkraft och bakomliggande faktor till mitt resande. Min nyfikenhet är nyckeln till varför jag lever på det sätt jag gör. Det och min lathet. Vem orkar jobba elva månader om året liksom.

Vi lade oss för att sova och kanske trodde vi att vi skulle bli lämnade ensamma. Men det tyckte inte byns invånare. De placerade ut två män utanför våra tält som vaktade oss hela natten. I en gest av antingen välvilja eller paranoia. Dessvärre pratade de högt och skrattade, vilket resulterade i mindre god nattsömn. Någon gång väckte de oss för att ställa någon fråga. Till exempel huruvida vi var trötta. Till sist slutade våra övervakare att vaka och somnade. Deras snarkningar ekade genom natten. Dagen efter skojade jag och sa att jag hellre rånas av flodpirater, än att campa i en by igen. Sen blev jag tyst, för i tanken hade jag återigen börjat reflektera över varför jag egentligen inte kunde se skillnaden mellan eventuell välvilja och givmildhet med paranoia eller mild xenofobi. -Herre gud, tänkte jag. Har inte mina resor lärt mig något? Men jag hade tyvärr även under resten av tiden fortsatt svårt att läsa av människorna som levde längs den magnifika floden.

IMG_1242
Troligen fikapaus…

DSCF9371
En bergsrygg… En med Centralamerikanska mått extremt avlägsen.

Bocayfloden ligger i utkanten av det berömda Bosawasreservatet som enligt källor är det största regnskogsområdet på västra halvklotet efter Amazonas. Namnet Bosawas kommer förövrigt från BOcayfloden, SAslayberget och WASpukfloden. Men tyvärr måste jag erkänna att jag blev en aning besviken på området. Antagligen för att det inte finns vägar i området. Och eftersom det inte finns vägar sker all transport på floderna- och det är längs floderna människorna bor och det är där deras boskap betar. Längre in i området finns den vildmark jag trott att jag skulle få uppleva. Men där jag hade föreställt mig att få se tät skog som hängde ner över floden fick jag påfallande ofta istället beundra ett dussin kor som betade på ett ängsliknande landskap. Men tro inte att jag inte tyckte om det ändå! Det var mycket intressant och mycket vackert. Och faktiskt ett mycket mer svårtillgängligt område än turen på Nigerfloden. Nigerfloden var dock mer strapatsrikt, äventyrligare och mycket mer ansträngande. Men om något skulle ha gått snett på Nigerfloden kanske det skulle ha handlat om en lång dagsvandring för att komma till civilisationen. Nedre Bocayfloden var betydligt mer avlägset. Känslan av att vi var djupare inne i något som jag inte riktigt kan sätta ord på, var mycket starkare på Bocay än på Nigerfloden. Kanske var vi åter på väg mot mörkrets hjärta.

DSCF9389
Blivande äventyrare på Bocayfloden. Vem vet – en dag kanske de reser runt i Sverige och passar på att paddla Klarälven under ett par vackra höstdagar. Chansen är nog inte så stor, men den finns!

Djurlivet bestod mest av fåglar. Inte de mest storslagna arorna utan en aning mer anonyma varianter. Ofta slutade vi paddla när någon mer imponerande art närmade sig för att i stället följa den med blicken tills den var försvunnen. En händelse jag minns väl var när en enorm brun rovfågel flög förbi precis ovan oss med en stor grön ödla i näbben. En annan kul grej var de två ljusbruna sköldpaddor som vi såg sittandes på en klippa i vattnet. Tyvärr var de lättskrämda och försvann snabbt ner under ytan när vi kom närmre. Annars var det mest insekter det handlade om. Vid frukosten en dag satt ett dussintal bönsyrsor på en trädgren. De var mycket små, bara någon centimeter långa. Enligt wikipedia kan Bosawasområdet härbärga så många 200 000 olika insektsarter, så det finns en hel del att upptäcka för er som brinner för dessa små krabater.

DSCF9393
En liten bönsyrsa… Inte varje insekt som fått en speciell stil inom den kinesiska kampkonsten uppkallad efter sig. Ser ni hur den myser av stolthet?

Vi fortsatte nedför Bocayfloden i våra båtar. Tack vare strömmen flöt vi snabbare än vad vi hade räknat med. Våra rutiner angående mat och dryck skilde sig inte så värst mycket från våra rutiner i Guinea. Vi vaknade, packade ihop och paddlade en bit innan vi stannade och drack kaffe. Efter ytterligare en stunds paddling åt vi frukost vilket bestod av havregryn utblandat med flodvatten, pulvermjölk och chokladpulver. Som snack åt vi mest kex och russin och på kvällarna ris och tonfisk. I Guinea hade vi inget kök med oss utan tvingades samla brasved inför varje måltid – här hade vi med oss gaskök, vilket gjorde livet än lättare. Nästan oförskämt lätt.

Vi hade gjort upp en plan angående natthärbärge. Helst ville vi campa för oss själva, bortom synhåll från allt och alla. Skulle det visa sig omöjligt, så var det näst bästa alternativet att fråga om lov vid ett ensamt hus. Det sista och minst tilldragande alternativet var att fråga i en by. Natt nummer tre valde vi alternativ nummer två. Ett ensamt hus dök upp på den västra flodbanken i skymningen. Helen, stack upp och frågade. Det var alltid hennes jobb. Jag är övertygad om att människor världen över har svårare att säga nej till en kvinna som ber om hjälp, än till en skäggig snubbe som mig. Det svider lite, men så är det. Mitt jobb var att vakta båtarna under tiden. Det krävdes föga intellektuell färdighet för den saken. Efter en stund ser jag hur Helen tittade ner på mig och gör tummen upp. Bra. Sovplats fixad. De två barnen i huset hjälper till att bära upp våra saker.

DSCF9411
Familjen som vi  campade hos.

Fortsättningen kommer senare. Vill du inte missa den kan du prenumerera HÄR och varför inte ge mig en kommentar! Helens blogg kan du läsa HÄR.

Denna resa går tillsammans med The Best of Sweden och våra eminenta flytande farkoster kommer från Avanza Kayak.
bestofsweden-loggo

Vi hörs!

Lars

posted: The American Way | tagged: , , , , , , , , , , , , , , , ,
  • Henrik

    Sista bilden på familjen ni campade hos ser måttligt roade att vara med på fottot :)

  • Daniel Darpe

    ”Vattnet var grunt, och extremt klart med små krusningar på ytan sprunget ur dess eviga kamp att nå Atlanten.”

  • http://www.theescape.se/ Erik

    Spännande läsning. Härligt Lars!

  • Ulrik

    Härlig läsning! När ska i paddla kongofloden?

  • Stefan

    Spännande och inspirerande. Ser fram mot att läsa fortsättningen….

  • Tim

    This looks absolutely amazing. I wish you were writing in English but pictures are still cool
    Cheers

  • Pingback: Crocodiles and Ray Mears | Helen's Take On...

  • Lars

    Jag har alltid mycket svårt att fråga människor om att få fota dem.Men Helen frågade – och de verkade tycka det var jättekul.Barnen skrek av skratt när de såg sig själva. Men de skrattar inte på fotot. Eventuellt kan det ha med hur vi, dagens västerlänningar, anser hur man ska posera på ett foto. Kolla gamla bilder på när din farfar eller mormor var ung (eller ännu en generation tillbaka). De är nästan garanterat gravallvarliga. Det samma kan gälla andra folk. De är neutrala eller allvarliga för att de inte har en aning om att vi, moderna västerlänningar, anser att man ska le närman blir fotograferad. Känns faktiskt ärligare att vara neutral – än att fejka ett leende.  :-)

  • Lars

    Thanks Tim! My english is crap… Try google translation! better than nothing. Cheers!

  • Antee

    En Alpacka på Kaitumälven´s källflöden i Lappland tillsammans med flugspöet under en veckas tid hade ju vart något…

  • Kjell Bergkvist

    Hej Lars,kul att läsa om något som är annorlunda och som vanligt välskrivet. Här i gamla svedala är våren på väg även om den tvekar. Jag tror ni har varmare. Ser fram mot nästa inlägg.

  • Perra

    hur är egentligen tillgången på internet när ni är ute i de fria? har ni med egen dator?  Verkar som att du relativt snabbt kan svara på kommentarer osv.

    har inget bra svar på varför jag vill veta men kom bara o tänka på det :) 

    En annan sak.. hur finansierar du resan nu för tiden? har du t.ex. börjat köra me Heinz Stucke stuket så att du aldrig behöver åka hem o jobba? vem orkar jobba fyra månader om året liksom? 

  • Lars

    Jag har med en laptop denna resa. Samt så har det inte blivit så mycket camping de senaste veckorna, typ tre ggr. Bor mest på backpacker-hostels. Och där finns det alltid wifi. Så ja, jag tillbringar mycket tid på nätet just nu. Har t o m börjat googla runt för info om min nästa tur..

    Jag jobbar och sparar allt. Köper inga prylar. Övertid om det finns. Spons på campingprylar och en del ekonomiskt bidrag, samt några donationer via denna sida. Göra som Heinz Stucke skulle jag aldrig orka göra heller, det är FÖR mycket. Sen gillar jag att komma hem ibland och se Sverige och träffa polare. Jobbet är egentligen rätt bra det med (Jag gillar att retas i bloggen ibland bara) och jag vill ha den sidan av livet också. Jobbar man inte så vet man inte hur bra man har det när man reser. Det är en sorts motvikt att komma hem och knega ibland.

  • David

    Jag är nybliven läsare och har precis plöjt igenom alla dina reseskildringar. I höst ger jag mig av på min egen resa, kraftigt inspirerad av din blogg. Sluta aldrig skriva!

  • Perra

    Visa ord angående jobbandet.. Tror nog att jag skulle känna samma om jag hade din livsstil. 

    vart går nästa tur då om man får fråga de? :)

  • Antee

    John Doe avslöjade sig 24:40 in i klippet:

    http://www.youtube.com/watch?v=5zCZe-A_sho

  • Ylin

     jag hoppas på en ö-cykelresa…en massa coola småöar runt o på nya zeeland, fiji, osv…och en nedpackningsbar segelbåt som enda farkost mellan öarna…den du, lars :)

  • Torkel Gille

    Hej.
    Min fundering är:
    –  Var är cyklarna ?
    Syns inte på bilderna av flottarna.
    Torkel

  • Lars

     hej Torkel!

    Vi lämnade dem hos vänner i Tegucigalpa i Honduras! Efter flodturen hämtade vi dem och fortsatte cykla!