Mitt förhållande till havet är tudelat. Det är värd all respekt på grund av dess enorma storlek och ibland bistra humör. Men ibland inbillar jag mig havet som melankoliskt. Sorgset. Och att det dessutom smittar av sig. Därför har aldrig havet och kusten blivit någon favorit hos mig. Generellt tycker jag berg och öknar är betydligt vackrare och mer greppbart. Jag vet inte varför jag känner så. Men en italiensk polare som jag cyklade genom Sudan tillsammans med sa att man alltid är mest förankrad i det område där man en gång gjort sin första stora resa. För mig var det Marockos berg. För Alessio var det norra Kenya. Långt bort från havet.

År 2002 – flera år efter min upptäckt att havet utstrålar melankoli – bordade jag en segelbåt i Smögens hamn med karibiska St Lucia som mål. Efter att båten flera gånger gått sönder och jag drabbats av Sjösjuka Severé insåg vi att vi inte skulle hinna över Atlanten under året. (På grund av att båten gick sönder – inte min sjösjuka). Därmed en nödvändig övervintring på grisfesternas Gran Canaria. Jag tackade för mig och hoppade av redan på öarna utanför Hollands kust och fortsatte sedan en oplanerad schizofreniliknande soloresa genom tre kontinenter. Med denna strapatsfyllda resa i något som när färsk minne var det med tveksamhet jag en dag sa till Helen: Ska vi försöka segla över Cortezhavet? Exakt när tanken kom till mig kommer jag inte ihåg. Kanske var det under en av de gånger en kaktustagg penetrerat mitt däck och jag antagligen muttrat att ett miljöombyte definitivt vore på sin plats – melankoliskt hav eller inte. Ni vet hur Bajahalvön ser ut. Man måste ta sig över havet om man inte vill åka tillbaka samma väg. I vår värld fanns det bara två sätt: Färja eller segelbåt.

Vi anlände till La Paz en tidig morgon och det första vi gjorde vara att cykla ner till segelbåtshamnen. På en anslagstavla satte vi fast en handskriven papperslapp som ungefär löd: ”Två jorden runt-cyklister med minimala kunskaper om segling önskar lift över till fastlandet -i utbyte hjälper vi gärna till med de dagliga sysslorna ombord!”. Dessutom talade Helen in ett meddelande på hamnens VHF-radio. Dagen efter cyklade vi ner till hamnen och gjorde om proceduren. Ännu inget napp. Men på kvällen den den andra dagen fick vi ett e-mail ifrån Kevan från Nya Zeeland: Vi var välkomna ombord på den 42 fot långa Alex 2. Och det var snabba tag. Klockan 09:00 dagen efter bar det nämligen av ifrån La Paz hamn.

Jag inspekterar båten nere i hamnen i La Paz…

Vårat hem för en vecka!

Minnen från 2002 års segeltur flimrade de första timmarna förbi. Babord och styrbord, fendrar och knopar, segel och mast. Vädret var dock betydligt bättre denna gång. Liksom min sjösjuka. Att Alex 2 dessutom hade en autopilot gjorde det hela än lättare. Till en början styrde vi norrut – ut ur La Pazbukten och sedermera genom ett relativt trångt sund där det under ett par timmar blev en aning vingligt. Vi turades om att styra under de få gånger då inte autopiloten var påkopplad samt då en mindre justering av kursen krävdes. Ibland kopplades dock autopiloten av utan egentlig anledning och då skulle vi snabbt styra tillbaka båten till en förutbestämd grad med hjälp av den manuella kompassen -och sen åter koppla på autopiloten. Andra saker vi skulle hålla reda på var vinden: skulle den ändra riktning eller öka alltför mycket så skulle vi hämta Kevan för att hissa eller reva något av seglen. Vi skulle även hålla koll på att två mätare som visade oljetrycket i motorn inte sjönk eller ökade för mycket. Men vår viktigaste uppgift var att upptäcka skepp som närmade sig. Detta gjorde vi främst genom att ständigt rikta en viss uppmärksamhet mot horisontens alla väderstreck, samt regelbundet kolla radarn. En annan uppgift var att svara i radion om någon anropade oss de gånger Kevan inte kunde svara i egen person. De som oftast anropade oss var en annan båt vid namn El Tiberón som vi seglade tillsammans med.

Rep, båt, bensindunkar, cyklar och Cortezhavet…

Nattskiftena var kanske det bästa på den veckan vi tillbringade på Alex 2. Det var framförallt på grund av dem som Kevan ville ha oss ombord. Han skulle få i alla fall några timmars sömn på så sätt. Vi arbetade i tvåtimmarsskift. Helen i två timmar, jag i två och sen Kevan i två. Och så rullade det på i ungefär tolv timmar. På dagen delade vi upp oss lite mer på måfå. Nattskiftena var fantastiska. Mörkt vatten åt alla håll. El Tiberón var den enda ljuspunkten under himlen. Oljetrycket bra, inget okänt objekt på radarn och vinden kom fortfarande från rätt håll och kamrat autopilot styrde. Jag kunde slappna av. Med händerna kupade runt en kopp kaffe lutade jag huvudet bakåt och tittade upp mot masten. Fregattfåglar försökte landa på toppen men lyckades inte. Vinden hördes i seglen. Det var stjärnklart och Jupiter lös ovanligt starkt. Radion knastrade plötsligt till och orden”El Tiberón… El Tiberón… Alex two?” strömmade ut i nattmörkret. Jag svarade genom att trycka in knappen på sidan av mikrofonen som hängde i en krok på radion: ”Alex two… uh… Lars speaking?” Jag släppte knappen och väntade på svar. ”Hi, Lars” hördes en knastrig kvinnoröst från El Tiberón. Jag tror vinden vänder… Har du Kevan där? Keven skulle precis gå på sitt pass och tittade yrvaket upp på mig nerifrån båtens inre och tog över radion. Jag blev en aning lättad. Att prata engelska sjötermer över en knastrig komradio mitt i natten är inte riktigt min grej. Minuterna efter sa Kevan att jag skulle dra i ett rep medan han släppte efter i ett annat. Exakt hur vi justerade seglen vet jag tyvärr inte. Men antagligen var orsaken till justeringen att vinden hade vänt. Det var i alla fall vad den knastrande kvinnorösten i mörkret påstått.

Den inte så gamle och havet. En ”dorado” var på kroken denna gång, men fisken slet sig strax innan vi kunde dra in den. En annan gång hade Kevin en marlin på kroken – men den slet av linan…

Dagarna var heller inte fy skam. Cortezhavet tycktes vimla av liv. Enorma havssköldpaddor flöt förbi i otroliga positioner, halva kroppen över ytan och halva under, med sköldpaddsarmarna åt alla håll. Den första som flöt förbi trodde jag var en död säl. Bara en sådan sak. När jag förstod att det var en jättelik sköldpadda som lekte för sig själv i vattnet insåg jag att de där djuren har humor. Ingen varelse utan humor kan roa sig så kungligt.
Delfiner simmade upprepade gånger vid vår sida och en gång såg jag ryggfenan av en stor haj. Men det allra roligaste var när El Tiberón anropade oss och sa att valar närmade sig. De kom inte jättenära – men på grund av deras storlek såg vi dem ganska väl i alla fall. Och vi hörde och såg hur deras stjärtfenor klöv vattenytan gång på gång. Det var oerhört mäktigt.
Att Kevan var en utmärkt kock och tyckte man skulle kalasa på mat mest hela tiden ute på sjön var en annan minnesvärd detalj. Pastarätter, kakor, juice, smörgåsar, varmkorv och annat kom ofta upp nere ifrån kabyssen där kaptenen huserade. Samtidigt höll jag och Helen utkik efter andra båtar och sjunkande oljetryck. Vi var alla tre uppenbarligen nöjda med upplägget. Jag och Helen för att vi skötte om en segelbåt i action – och Kevan för att han för en gångs skulle kunde slappna av en aning och dona med andra saker under en stund.

En kort videosekvens från båten…

Vi nådde till sist Mazatlán och fastlandet – men beslöt oss för att följa med ännu ett par dagar söderut, närmare bestämt till Puerto Vallarta. Men först stannade vi ombord på Alex 2 ett par nätter i Mazatláns hamn. Eller snarare en natt – den andra tillbringade vi vid en liten klippig ö i närheten, som helt enkelt bar namnet ”Rock Island”. Efter ännu en natt till havs nådde vi vår slutstation i hamnen i La Cruz, en liten förort till Puerta Vallarta, och stannade vår sista natt ombord. På kvällen gick vi ut med Kevan och några av hans gamla seglarvänner och åt utmärkta tacos och drack ett par öl. Kevan berättade gamla historier om hans seglatser över de sju haven och särskilt delarna om hans ensamsegling genom Berings sund (som skiljer Ryssland och Alaska åt) och vidare till Dutch Harbour fastnade hos mig.

Mazatlán på avstånd…

Alex 2 på Cortezhavet…

Han berättade även om bra platser, och smärre knep om hur vi skulle gå till väga, om vi någon gång ville sätta ut på den långa färden över Stilla Havet ombord på en segelbåt. -Västerut, från Panama, runt mars, april, maj månad är det lätt att få jobb på en båt – speciellt om man redan har en tur i bagaget. Som ni ju nu har, berättade han. Visst började det gro planer i min hjärna där och då. Tänk att cykla ner till Panama och sen segla över Stilla Havet, kanske till Nya Zeeland och vem vet vad som skulle hända där? Kanske skulle jag kunna jobba ett tag och sen ta mig till Indien och tillbringa en sommar i Himalaya för att slutligen cykla hem. Segla över Stilla Havet. Kevans ord ekade i mitt huvud. Segla över Stilla Havet. Jag har för mig att Kevan sa att det vanliga är att en sådan korsning tar åtta månader, inkluderat otaliga stopp på öar och atoller längs med vägen. Jag är dock inte säker att åtta månader ombord på ett segelfartyg skulle passa mig – jag tror till och med att jag skulle tacka nej till ett sådant erbjudande om jag fick det just idag. Men det är ändå kul att leka med tanken och att bolla idéer och möjligheter fram och tillbaka. Men jag erkänner ändå att bergen och öknen och de djupa skogarna ropar till mig med en högre, mer oemotståndlig stämma än vad havet någonsin gjort. Och havet utstrålar ju dessutom melankoli. Mitt förhållande till havet är som sagt tudelat.

Natten kommer…

Dagen efter tog vi farväl av Kapten Kevan och började cykla söderut. Det första som hände var att vi slogs av insikten att vi nått ett tropiskt klimat. Det andra var att vi insåg att kusten var topografiskt hänsynslös. Det tredje var att vi träffade en av världens mest kända äventyrare på ett café i Melaque: Karl Bushby. Under två kvällar satt vi och drack öl och pratade om livet.

Men detta berättar jag om nästa gång. Fram till dess kan ni läsa Helens blogg.

Kommentarer är kul – skriv gärna. Och ett stort TACK till er som skänkt mig en slant till mat, öl eller hotellrum via min donationssida. Det är svårt att tacka i text – men jag lovar: Jag är tacksam.

Glöm  inte gilla Lost Cyclist på Facebook!

Tyvärr blir det ingen haiku heller denna gång.

Lars

Denna resa går i samarbete med The Best of Sweden