Altun Shan 5: A Farewell to Roads

Forst var det tveksamt om vi skulle ge oss av. I sovsacken var det varmt, utanfor taltet kallt och fuktigt. Vore det november i Mellansverige sa skulle vaderleken kallats for ”ruggig”. Sno foll i omgangar fran den gra himlen och ord kastades mellan vara portabla hem: Ska vi ge oss av? Eller ska vi stanna en dag? Vi gav oss av.
Fujian Feng som vi dagen innan hade klattrat var borta. Kidnappad av dimma.

Vi borjade cykla. Genast korsade vi den flod som nagra dagar innan hade givit mig blota skor och var darav ocksa skyldig till att ha tvingat mig att bita ihop pa allvar for att inte grimasera av koldrelaterad smarta da jag satte upp mitt talt. Denna gang hade jag rejala kangor pa mig och vattnet hade ingen chans att kyla ner mig. Vi cyklade precis norr om den vackra, men for dagen ej lysande sjon och bitvis gick det bade svagt nerfor och vinden lag i ryggen. En kombination jag inte varit med om manga ganger. Jag tyckte det var ett ypperligt tillfalle att visa John att jag ocksa kunde lagga pa ett kol och cykla snabbt…

Men sag det som varar for evigt. Vi svangde norrut och nerfor blev uppfor, medvid blev sidvind. Dock klarnade vadret och vi fick snart vyer over vart nasta mal. Ett namnlost berg med okand hojd. Arbetsnamnet blev Ayalik East. Vi skulle forsoka na dess topp och sjalvklart mata hur hogt det var. Jag onskade starkt att det skulle vara over 6000 meter.

IMG_4076_640x427
Snofall under forsta halvan av dagen…

Vi narmade oss berget, vyerna forsvann i forman for askmoln. Vi cyklade snabbt for att hitta en lagerplats med la och dar inte blixtarna skulle kunna steka oss. Till sist lyckades vi.
Dagen efter var vadret fortsatt daligt, men vi trampade vidare langs den lilla vag vi foljt mot berget. Vi stannade och hade ett kort radslag angaende den kommande rutten. Da ser jag dem. -Manniskor, utbrister jag. Det tar nagra sekunder innan vi forstar vad vi ser. En gruva. Vagen vi foljt slutar vid en gruva med manniskor! Vi rullar snabbt ner vara cyklar i en torr flodadra och forsvinner.

IMG_4089_640x427
John pa vagen till gruvan. Ayalik East till vanster i bild..

IMG_4086_320x480
Samma vag – fast en aning narmare bergen..

IMG_4082_640x427
Ayalik East… Nagonstans inne i molnen.

Det skulle ta elva dygn innan vi sag manniskor igen. Nagon vag skulle vi inte se pa nastan lika lange. Dock sa skulle vi bli tvingade att forcera flera stycken snokladda, vaglosa bergspass pa over 5000 meters hojd innan vi skulle komma tillbaka till de omraden dar vi ater sag en och annan manniska och nagot som skulle kunna kallas for vagar i mardrommar. Men det ar en annan historia som jag kanske berattar om en annan gang… Eller i alla fall langre ner i texten.

Dagen da vi flydde fran gruvan och risken for att bli angiven blev kort. Vi slog lager vid Ayalik Easts fot, och i alla fall jag tillbringade kvallen med att ata och lasa. Dagen efter vaknade vi upp till en vit varld. Sno i massor.
Vi borjade vandra uppfor. Bakom oss lamnade vi decimeterdjupa fotspar i den nyfallna snon. Det var vackert och luften var frisk – men det snon tog ocksa energi ifran oss. Vi klattrade upp nagon eller nagra hundra hojdmeter for en kulle som visade sig vara fel vag. Ner igen och en timme var forlorad. Vi fortsatte upp – nu langs den korrekta vagen. Nagon enstaka gang stannade vi for torkad frukt och notter, men bara i nagra fa minuter – vi hade forlorat tid och vi visste inte om vi skulle hinna na toppen under dagen. Pa Mt Everest vander man senast klockan 14:00 oavsett om man natt toppen eller inte. Vid vilket klockslag vander man pa Ayalik East? Ingen har klattrat berget forut sa hur ska man veta?

IMG_4090_640x427
John pa vag upp…

IMG_4093_640x427
John pa vag upp…

Vi klattrade uppfor en brant sluttning med stora stenblock och med extremt djup sno. Pa vissa stallet gick den nastan till hoften pa mig. Lutningen pa slanten var sa brant att den var ett gransfall – hade den varit ytterst lite brantare hade jag vant. Vi hade inga rep, inga sakringar. Ett steg, sno till knat, ett steg till, sno till hoften. Jag siktade in mig pa de synliga stenarna – snon verkade mindre djup i deras omdelbara narhet. I de passager utan stenar – kanske fem meter breda – gallde det att vara ytterst forsiktigt. Lavinfaran var hogst narvarande. Nar jag sag slanten narifran tippade jag pa att det skulle ta oss tjugo minuter upp. Jag tror det tog ett par timmar. Jag tog lika mycket energi till min hjarna som till mina muskler- for att behalla koncentrationen. Vaggen var for brant. Borde jag vara har utan rep? Jag koncentrerade mig enbart pa mitt naromrade. Inget fanns utanfor min bubbla som max var fem meter i diameter. Behall koncentrationen och det gamla tricket att man inte ska titta ner – det fungerar. Titta uppat. Titta i din narhet. Koncentrera dig. Det ar det viktiga, inte musklerna. Hjarnan. Behall narvaron, hela tiden, varje sekund, forvinn inte! Narvaro!

IMG_4099_640x427
John tittar ner – medan jag kampar med sno till over knana eller nastan till midjan.. I verkligheten var det riktigt brant har – men det var svart att fanga det rattvist pa bild.

IMG_4102_320x480
John ett antal slitsamma timmar senare…

Vi var uppe pa ryggen. Trotta. Glada. Stressade. Klockan var 17:00. Vi fortsatte uppat. Fortsatt djup sno, men betydligt lattare. Vi kom upp till en topp, men inte den hogsta. Vi gick ner i en liten dal och strackan fram till nasta topp, huvudtoppen, visade tecken pa eventuella glaciarsprickor. En mardrom for alpinister. Vi turades om att leda. Forst en stav ner i snon. Hur kandes botten? Var den stabil? Sen ena foten, stampandes. Var botten fortfarande stabil? Sen hela kroppen och proceduren borjade om. Om och om igen. Meter for meter. Klockan gick. Det blev senare -och kallare. Jag fros inte langre om mina hander – det jag kande var smarta. Annu ett steg. Sen kroppen. Staven. Foten. Kroppen. Vi var over riskomradet. Vi gick uppfor. Ganska brant. Vi nadde toppen. Iskallt. Vinden ven. Det var overjordiskt vackert. Tyvarr inte 6000 meter hogt, men 5952 meter. Hogre an Kilimanjaro. Vi var de forsta dar uppe nagonsin. Ingen hade tidigare sett de vyer vi sag darifran. John euforisk, hela ansiktet sprudlade gladje. Kort togs, vi jublade.
-Jag gar ner nu, sa jag efter fem minuter. -Jag fryser kopiost om mina hander. -Du borde ocksa ga ner. Senare tackade han mig for att jag tog initiativet till att borja nermarchen. -Jag tyckte sa mycket om toppen att jag inte markte att jag holl pa att forfrysa mina fotter, berattade han senare. Det skulle ta flera dagar innan kanseln i dem aterkom helt.

IMG_4113_640x427
Toppen pa Ayalik East – 5952 meter over havet. (Oforsakrade, Osakrade, Olagligen: Vad sager svenska klatterforbundet? Vad sager forsakringsivrarna? Vad sager egentligen PSB?)

IMG_4120_640x427
Samma topp, varmare jacka. Kisar man kan man se vara fotspar i snon pa kullen till hoger i bild. Det var i svackan mellan den kullen och toppen som vi sag tecken pa eventuella glaciarsprickor…

IMG_4114_640x427
Visst ser det kallt ut? Det var det.

Vi gick ner via en annan rutt for att slippa den brutala slanten med den djupa snon och stenarna. Nar jag senare nadde taltet ragglade jag som en zombie. En mycket mycket lycklig zombie. 20 minuter efter min ankomst foll det skoningslosa morkret over bergen. Temperaturen stortdok. Jag var tacksam att vi hunnit tillbaka. Mina fotter kom att varka resten av tiden i vildmarken.

Mer sno foll under natten. Vara cyklar var begravda pa morgonen nar vi, ovanligt sent, tittade ut fran vara talt. Jag tankte tillbaka pa gardagen – hur hart det hade varit, hur vackert men anda kande jag mig matt pa berg. Det sista berget langs var planerade rutt -Ayalik, defenitivt over 6000 meter, men jag kande omgaende att jag inte skulle klattra det. Tre berg var nu klattrade for min del. Det rackte. Jag visste att vi hade mycket framfor oss – men en kansla hade borjat krypa pa mig. En mindre vanlig variant av muckarsjuka, kanske – men faktum var att vi nu skulle borja den langa resan tillbaka till civilisationen. Det ar markligt, hur fort tiden gar. Inga vagar fanns langs rutten – utan det var bokstavligen bara att slapa cyklarna over bergen och tillbaka till Tuladalen, samma dal vi lamnat nagra veckor tidigare – och en dal dar en riktig vag gick. En vag som sen skulle traffa pa asfaltsvagar som skulle leda till byar och stader dar det garanterat skulle finnas restauranger, hotell, restauranger och restauranger. Det fanns som sagt bara ett problem: Det fanns inga vagar till Tuladalen. Utan enbart hoga snokladda berg fanns emellan oss.

IMG_4128_640x427
Ayalik East BC – strumpor pa tork i morgonsolen.

Vi lamnade vart baslager vid lunchtid dag 27 och blev glatt overaskade att det gick att cykla pa den harda skaren. Vi kom framat snabbt och bakom oss lamnade vi varsitt spar i snon, likt en enorm svans som band fast baslagret vid Ayalik East och det kommande nattlagret mitt ute pa en vit slatt med utsikt over Kunlunbergen i soder. Och sjalvklart over Ulugh Muztagh. Vad ar det med det berget? Jag var allt for sliten for att ens tanka tanken pa att dra dit, men anda? Jag kunde knappt slita blicken ifran det!
Dagen efter, nummer 28 i ordningen, blev hardare. Snon uppforde sig annorlunda. Att cykla var bara att glomma. Jag trampande inte en meter under hela dagen. Istallet gick jag i en kraftsparande, framatlutande stallning och knuffade cykeln genom snon. Bakom mig lamnade jag annu ett svansspar. Ibland raknade jag till 100 steg och stannade och vilade. 100 steg igen. Vila. Det holl dock inte sa varst lange. Jag tvingades dra ner stegantalen till halften.

IMG_4132_320x480
Fot och hjulspar…

IMG_4136_640x427
Slapar man cykeln langs med floderna sa slipper man kullarna – men vagen blir langre. Det var en standig avvagning vilket som var smartast…

IMG_4129_640x427
Slatten neranfor Ayalikkedjan – vi tillbringade nastan tre hela dagar med att forcera den. Sa gott som hela tiden till fots, knuffandes eller dragandes pa vara hojar..

IMG_4143_640x427
Ute pa slatten, dag 28, – solen gjorde det hett, men ju fort den gick i moln sa dok temperaturen rejalt…

IMG_4139_640x427
John under slattpassagen…

IMG_4146_640x427
Samma vaglosa slatt…

IMG_4130_640x427
Och igen..

IMG_4155_640x427
Passet vi jagat i flera dagar finns till vanster om den stora bergstoppen i bildens mitt. Vi nadde kronet dagen efter denna bild..

Dag 29 nadde vi ett slags kron pa den slatt vi nu hade foljt i flera dagar. Forst en enorm flodadra, full med stenar som vi ibland mer eller mindre fick lyfta cyklarna over, sen ett omradet med tata mindre kullar. Vi var tvungna att lamna cyklarna bakom oss och ga och utforska rutten till fots. Jag tog mig upp pa en liten bergsknalle och forsokte memorera landskapet sa bra det gick. Men det gick inget bra. Jag tror nastan att jag hade glomt av vilket land jag befann mig i val nere igen. Konstigt det dar med minnet, man kan ha bra och daligt och inget alls.
Vi valde att fortsatta annu ett tag langs den lilla rodgyttjiga flod som vi gjort den senaste timmarna. Det var ett bra val. Nar vi ansag att det var dags slapade vi hojarna over de sma kullarna och sen kom vi ut i en storre flodadra som vi ett tag foljde uppat. Vi vek sen av och drog cyklarna kanske 100 meter over en extremt brant slant. 100 meter ar ingenting – men jag orkade anda inte ta mer an 10 steg och sen vilade jag i ca 20-30 andetag, tills jag fick kontroll pa dem. Sen ytterligare 10 steg. Jag tyckte mig ana att t o m John fick lida lite och det kandes bra, tyckte jag. Nar den branta slanten tog slut sa tog en mindre brant slant over. Har kunde korde jag 25-stegs varianten. Val uppe sa gick det ner kanske 100 hojdmeter och sen borjade det riktiga passpartiet som vi hade sett fran avstand i flera dagar. Vi kom upp till kronet dagen efter, sen formiddag. Jag hade kort 10-stegs tekniken pa vagen upp och var sliten och trott men tacksam nar jag nadde det 5070 meter hoga passet. Pa vissa stallen var snon 25 centimeter djup.

IMG_4158_640x427
Den enorma flodadran. John ar en myra nagonstans i bildens hoga halva..

IMG_4160_640x427
Nagonstans under korsningen av samma flodadra… Snon fungerar som cykelstall. Perfekt.

IMG_4157_640x427
Den lilla rodgyttjiga ”flod” som vi foljde i tag i brist pa alternativ…

IMG_4165_640x427
Uppe pa det 5070 meter hoga bergspasset. Flera dagar till narmsta hjulspar. Precis vid kronet hade vinden blast bort den mesta snon..

Till en borjan var nervagen lattforcerad. Att cykla gick saklart inte, men det gick lattare att rulla ner genom snon an att knuffa cykeln uppfor som jag hade gjort pa andra sida. Jag har for mig att det beror pa nagon sorts lag som man laste om i skolan. Men nu for tiden ar de enda lagar jag har koll pa skapade av en viss Mr Murphy, och sa var det ocksa det dar med minnet. Vi kom ner fran det omdelbara passet och lutningen blev mindre och mindre. Vi tog oss igenom en relativt trang passage – Icy gorge kom jag att kalla den i mina tankar – och nu var det inte latt langre, aven om vi fortfarande fick hjalp av den dar lagen fran fysiklektionerna i skolan. Det var barande, knuffande, lyftande – och hoer och hapna efter en stund kunde vi faktiskt sitta i sadeln och rulla nerfor! Fantastiskt!

IMG_4166_640x427
John i Icy Gorge…

IMG_4171_640x427
Lost Cyclist i Icy Gorge… (nastan bokstavligen)

Den 30:e dagen var fortfarande ung nar vi insag att vi narmade oss ett stalle dar vi intalade varandra att vi kunde lamna cyklarna for inmarchen till det sista berget – Ayalik. Vi paketarade om var utrustning, spande pa oss ryggsackarna och borjade vandringen. Jag hade ju bestamt att inte klattra Ayalik och nar jag sag berget insag jag att beslutet inte skulle andras. Berget paminde om K2. Ett K2 i miniatyr. Men naturligtvis ville jag inte stanna vid cyklarna – inmarchen kan vara kul! Det blir bara nagra fa kilometer! Och visst var det bara nagra fa kilometer – men de var harda och jobbiga. Upp och ner langs branta bergssidor med losa, vassa stenar som underlag – ett underlag som mer eller mindre torterade mina fotter som ju inte pa langa vagar hade aterhamtat sig ifran Ayalik East. Jag hade sett fram emot en skon eftermiddagspromenad, men fick nagot annat. Det var mycket nara att jag vande tillbaka till cyklarna, det kandes oerhort meningslost att slita sa har nar jag anda inte skulle klattra berget! Dock ar jag glad att jag inte vande – campingen pa kvallen var en av resans finaste med en enorm utsikt over Ayalik.

IMG_4173_640x427
John under inmarchen…

IMG_4175_640x427
Camping vid Ayaliks fot..

Dagen efter foljde jag med en bit – jag ville forsoka fota lite och att bara knata omkring i sin egen takt ar trevligt, utan den stenharda jakten pa toppen. Sa jag vandrade omkring i ett par timmar innan jag tog mig tillbaka till lagret dar jag inte kunde gora sa varst mycket annat an vila, lasa och ata.
John kom tillbaka nagon timme fore morkret. Han hade toppat! Grattis igen! Berget var relativt svart och utan tva tekniska isyxor hade man inget dar att gora, berattade han. Jag hade numera ingen isyxa alls – min enda hade glidit av packningen ett par dagar tidigare… Hur som helst hade det varit fantastiskt pa toppen och jag kontrade med att det inte hade varit sa dumt att vila, lasa och ata inne i taltet heller. Men visst kande jag en viss avundsjuka – men faktum ar att det kunde ha gatt riktigt riktigt illa for mig om jag gett berget ett seriost forsok. Jag gjorde helt ratt i att lata bli.

Dagen efter, dag 32, fortsatte vi slapa vara cyklar genom den vitkladda vildmarken. Hur ska det ga? Kommer vi att hitta en fungerande vag ut? Kommer vi att overleva eller ar vi kvar dar ute an i dag? Ni far veta det om nagra dagar i Altun Shan 6 – End show.

Men bara om ni prenumererar och kommenterar!

/Lars

Denna resa gar i samarbete med:

The Best of Sweden

posted: A Winter in Asia
  • Monika Lm

    Sitter inne i stugvärmen o njuter av din berättelse.
    Monika Lind

  • Kjell Bergkvist

    skicka nästa berättelse nu då… skämt åsido så är det lika fängslande som tidigare, hoppas ni har det bra, god jul på er kan vi skåla i julglögg!

  • Ulrik

    Underbar berättalse att smälta julmaten till!
    Ressugen ligger på maxnivå nu, snart spontanköper jjag en flygbiljett och lastar cykeln i en låda!
    Simma lugnt!

  • lena

    Grattis att ni lyckades nå toppen på ayalik east! Jätte bra att inte överdriva klättringen utan vila ochså, det måste ha varit jätte kämpigt och va bra att ni är välbehållna.
    Det är jätte kul att läsa om er och se bilderna från dessa platser,helt fantastiska äventyr
    som inte många skulle klara. Hoppas att ni har det bra och inte fryser för mycket!

  • Andreas Johansson

    Ja jävlar, vad mycket du har utsatt dig för inom loppet av en dryg månad. Ser med spänning fram emot nästa del. Mvh Andreas Johansson

  • Kankfelt

    Vilken resa !!!!!!!!! Har du tankt att ge ut en bok om dina resor? Jag njuter av dina berattelser och ar sjuk av avund…………

  • KatarinaArt

    Vilket otroligt landskap, och vilka klättringar! Fantastiskt att få läsa om dina eskapader, kan man bli mer äventyrare än ni två?
    Mycket njutbar läsning, och underbara bilder. Vilken tur att du till slut hittat fram till Internet ;-)

  • Sara

    Puh, ibland känns det skönt att vara hemma och äta julmat och inte vara på väg över snöiga berg. Nästa stund så känner jag mig lite uttråkad… Härligt att du klarat dig med både hälsan och Pompe II i behåll. KRAM!

  • Pingback: Eisenhower's | farewell | address | Papers | Nuclear War in 2011()

  • Johan Lithén

    Bra jobbat Larsa!! Keep it up

  • http://travelaroundtheworld.se/ Daniel Peterson

    Som vanligt svävar man snabbt in i en dröm där man själv befinner sig på de ställen du beskriver så väl med din text och bilder.

    Kör hårt mannen!

    Danne

  • http://www.kreditkortjamforelse.se/kreditkort-student/ Jan G.

    Literally ‘cool’ adventure…And I’m amazed to see that your bike is in pretty
    shape. Cheers to your bike! It makes this trip possible and memorable.

  • Magnus

    Jag slår vad om att ett par trickskidor att spänna på hjulen där hade minskat slitet :)

  • Dan

    Gratulerar till Ayalik East! Det lät som ni fick kämpa väl för toppen och då smakar oftast framgången desto bättre. Ditt kalla huvud vad gällde Ayalik imponerar. Ska spara mig lite innan jag läser ”End show”.