Förra berättelsen slutade längs den slingrande Meusefloden vid byn Monthermé och precis där fortsätter vi. Eller snarare: några kilometer söderut.
Kvällen var på ingående och jag hade letat efter en tältplats en stund – men med en flod på min högra sida och stora hus med grönskade trädgårdar på min vänstra var det lättare sagt än gjort.
När husen för ett ögonblick gjorde uppehåll i förmån för en järnvägsbro så upptäckte jag en stig som ringlade uppför den trädbeströdda slänten. Där skulle det kanske finnas plats för mig och mitt tält? Efter att ha lett cykeln ett tiotal meter la jag den vid ett par buskar och lossade och tog med styrväskan som jag alltid gör när jag gör små sidoattacker ut i omgivningarna. Efter en stunds inspekterande insåg jag tyvärr att området inte var optimalt för nattvila. Ett par vitmålade stenhus med utslagna fönster och graffitimålade vägar och tre dussin tomma ölflaskor vittnar sällan om femstjärniga tältplatser utan snarare om en nattlig samlingsplats för traktens yngel. Jag gick ner till cykeln och rullade vidare norrut.

Jag nådde Monthermé men svängde av österut vid den lilla stadens södra utkanter. En bro tog mig över Meusefloden och Semoyfloden tog istället över som min ständiga följeslagare. Det gick uppför och jag önskade att jag var omringad av vitklädda berg istället för husprydda kullar. Dock kom jag strax in i ett område med doftande granskog där det var lätt att hitta nattens hem. Tältet satte jag upp under tjocka grenar för att dölja mitt det för blickar samt för att få skydd för ett eventuellt nattligt regn.
Dagen efter fortsatte jag längs med floden och snart cyklde jag över gränsen till till Belgien – vilket betydde mindr.. nä, färre hus och och ett kalhygge på min vänstra sida. Precis vid gränsen fanns ett gammalt hus ifrån tiden då det fanns gränsvakter. Det var gammal och mossigt och folktomt.

Hej Belgien! Mitt 70:e land i cykelsadeln…

Jag rullade in i byn Vresse där jag satte mig på en uteservering och drack en öl för att fira att jag kommit in i ett nytt land och för att studera kartan eftersom jag inte visste vart jag skulle ta vägen när glaset väl var tomt. Ölet som jag slumpmässigt hade valt ut hos den skäggige barvakten var ljust och serverades i ett traditionellt ölglas. Alla de andra gästerna drack mörkt Affligemöl i en sorts glas som mer påminde om låga kantiga vinglas än ölglas. Detta fick mig att undra om belgarna dricker olika sorters öl beroende på vad klockan är – precis som en italienare aldrig dricker en cappuccino efter ett visst klockslag. Jag satt och filosoferade över detta en stund medan solen värmde och strålade och fick mig att fälla ner solglasögonen. Eller så fällde jag ner dem för att kunna fortsätta att tjuvkika på de andra gästerna. Jag har inte kommit fram till vilket än – men jag arbetar på det.

Jag testar det lokala kulturlivet…

När ölen var uppdrucken hade jag bestämt mig för att cykla österut mot staden Neufchateau och vidare, sakta men säkert, mot Storhertigdömet Luxemburg. Halvvägs dit hittade jag en cykelaffär i staden Bertrix där jag stannade till och köpte en ny cykeldator eftersom den gamla hade gått sönder redan i Guina-Bissau. Många kanske anser att det är en onödig pryl – men jag erkänner att jag får ut mycket nöje ur den lilla saken. Och så finns det ju en vanlig klocka på den… Sen jag och Helen gick skilda vägar i Djenné i Mali hade jag rest helt utan klocka. Det är iof inga problem – det är ju inte svårare än att slå läger när solen närmar sig horisonten och vaknar gör man ju när man vaknar, så vad är egentligen problemet? Jo. Problemet är öppettiderna. Ibland måste man proviantera och det gäller att man är i närheten av en affär när dess sju minuter långa öppettid närmar sig. Annars får man vara utan lunch eller middag. Ibland får jag höra okunniga kommentarer som ”Men är det inte svårt att få tag i mat när du cyklar i Afrika så där?” Svaret på den frågan är att det är svårare att få tag i mat i västra Europa.

Luxemburg var trevligt och fint och absolut värd ett par dagar av den förlorade cyklistens spännande liv. Gränsen korsades vid byn Martelange och jag fortsätte sen cykelturen på slingriga vägar längs floden Sure och passerade småbyar och stora rika bondgårdar innan jag nådde den lilla staden Wiltz där jag stannade till för en kopp kaffe eller till och med två. Jag hann också med att sitta på trappan till stadens enorma kyrka (jag är faktiskt bara 90% säker på att det var just i denna lilla stad detta hände…) och helt plötsligt se två cyklister med stora fullpackade väskor fastspända på cyklarna komma förbi. Jag log och vinkade slött varav kvinnan en aning förbryllat vinkade tillbaka. Ögonblicket efter såg paret min cykel och kopplade varför jag hade vinkat – kanske hade hon först missuppfattat min gest. Det visade sig att de skulle cykla från Schweiz till Nordkap och sen ner genom Finland och vidare till Moskva där de skulle ta tåget till Beijing och sen fortsätta trampa ner till Sydostasien. I skrivande stund bör de befinna sig någonstans i norra Sverige. Bjud in dem på käk om ni ser dem!

Kanske byn där jag träffade cyklisterna…

Luxemburg är litet och fast att jag gick in för att cykla långsamt var jag bara där i ett par nätter. Den belgiska gränsen närmade sig. Igen. Jag kom snart fram och korsade den och helt snart var jag i staden St Vith som ligger på relativt hög höjd och som därför kom att fungera som ett icke-planerat basläger för en attack mot en slumpmässigt utvald pub där jag kom att stanna tills skymningen föll. Då kom jag på att jag var tvungen att hitta en öppen mataffär – men det var såklart omöjligt. Dock hittade jag en sandwish-bar där jag beställde en baguette med currykyckling. Den förtärdes sen ocivilicerat snabbt under fyra granars grenar i en slänt uppför ett litet minatyrbergspass på vägen mot byn Malmedy – som ju mest är känd för den så kallade Malmedymassakern under det senaste av de två stora krigen.

Resan gick vidare över ett vackert högt beläget träsklandskap vid namn Hautes Fagnes (franska) Hoge venen (holländska) och som är hemplatsen för Signal de Botrange som är den högsta toppe i Belgien på hela 694 meter över havet.
Jag trampade på lite snabbare och någon dag senare rullade jag fram till ett hus i staden Zonhoven där brevlådan bar namnet ”H******”. Jag hade sen en tid tillbaka haft en stående inbjudan att  stanna hos den cykel -och restokiga familjen och nu var det dags att se om de menade allvar. (De hade tidigare bjudit in den danske världscyklisten Nicolai Bangsgaard men han var dock där i februari medan jag kom på besök i trevligare maj – vilket vi kom fram till betyder att svenskar är smartare än danskar) Hur som helst kom jag att stanna i fem dagar och det var mycket roligt och intressant. Bland annat hann vi med en dagstur till huvudstaden och på kvällarna drog fadern ofta anekdoter från sin tid som sjöman och han berättade att han under 60-talet hade rest uppför självaste Kongofloden fem gånger. När det var dags att ge sig av följde dottern i familjen – Sofie – mig de 50 kilometrarna fram till holländska gränsen.

Mina värdar från Zonhoven: Tim och Sofie.

Från Paris till Zonhoven hade jag cyklat sakta och kors och tvärs – men nu kändes det som det var dags att lägga lite mer mark under hjulen och dra sig hemåt. Jag brydde mig inte om att fundera på vilka vägar som skulle vara intressantast – jag tog den enklaste eller kortaste. Den sista tiden på resan regnade det varje dag och detta var det enda som hejdade min framfart. En gång blev jag inregnad under taket till en stormarknad, en annan gång i ett café – vilket var trevligare.  Holland byttes snabbt ut mot Tyskland vilket var bättre eftersom det senare landet inte var lika trångbott.
Till sist kom jag fram till floden Elbe som jag i augusti 2006 korsade på väg mot Kapstaden. Nu korsade jag samma flod på väg hem. I Bremen var jag blöt och kall och pungade upp med alldeles för många euro för en sängplats i en sovsal i ett vandrarhem i hostelling international kedjan – som alltid utmärker sig som aptrista. Det var i och för sig oviktigt eftersom jag fick chansen att tvätta och bli torr.

Skugga…

Några dagar senare nådde jag Kiel där jag köpte färjebiljetter till Göteborg. Jag blev tilldelad en hytt som jag fick dela med en vänlig boråsare i Ozzy Osbourne t-shirt.
Jag stannade lagom länge i Göteborg för att ta ett  kort…

Göteborg…

…och dricka kaffe och sen började jag cykla mot Alingsås. Hela vägen fram till staden fick jag upprepade gånger stanna för att fråga folk efter vägen -cyklister verkar inte direkt vara omtyckta av svenska myndigheter. När jag såg en skylt med texten ”Göteborg 30” så hade jag redan cyklat 67 kilometer och det berodde på att de enda vägar som tycktes finnas, eller iaf var skyltade, var motorvägar som jag inte fick cykla på. Upprepade gånger stannade jag folk och frågade hur jag skulle cykla för att ta mig till Alingsås på ett lagligt sätt – dock var det få som kunde ge mig råd. De visste helt enkelt inte. Men ändå! Jösses! Högsta betyg till folket! Vid ett tillfälle gjorde jag tecken till en bilist i en röd saab att jag ville ställe en fråga men han åkte bara i väg, medan jag grymtade för mig själv.  Ett par minuter senare kom han dock tillbaka och ursäktade sig och sa att han inte sett mig – men hans sexåriga dotter i framsätet hade tydligen sett mig och talat om det för sin farsgubbe – som hade vänt om. Han talade dock om att det var omöjligt, eller mycket svårt, att cykla de sista 11 kilometrarna utan att använda den stora vägen. Dock talade han om att det inte alls var olagligt att cykla där – som jag hade trott. Så det var inte mycket annat än rulla upp på den breda, fula asfaltvägen.

Inte en tråkig asfaltsväg utan en trevlig liten grusväg mellan Alingsås och Vårgårda…

Till slut kom jag fram där jag åt en pizza på restaurangen vid tågstationen och sen besökte jag en matvarubutik, som var öppen, och slog ett par timmar senare upp tältet i en vacker, djup svensk granskog mellan Alingsås och Vårgårda och jag önskde att jag hade tid och pengar för att cykla mitt eget land – och det kommer jag förr eller senare göra. Men inte denna gång.

Dagen efter cyklade jag de 64 kilometrarna till Falköping och tog sikte mot ett vitt hus på Mössbergs slänt. I höjd med Floby började regnet forsa och vinden gav mig hårt motstånd. När jag kom hem var jag blöt, trött men mycket glad och jag såg att jag cyklat 17425 kilometer sen jag lämnat Riga över ett år tidigare.

Surley the Bike ställde jag in i garaget och den får stå där till september…

Nedan följer som vanligt vid avslutad resa lite statistik och anekdoter. Jag säger dock tack och adjö redan här. Vill ni följa mig på vinterns hyss så kan ni prenumerera HÄR och jag tackar på förhand för eventuella kommentarer. Jag avslutar med att tacka mina sponsorer:

# Outnet.se för kläder och utrustning!
# Cykelnetto och Racerdepån och Skeppshult för cykelprylar!
# Daniel Peterson för hjälp med hemsidan under resans gång!
# Go Nature för de gav mig ett bra bris på ett tält!
# Julian Kommunikation och Mindius för hjälp och uppbyggnad av hemsidan innan avfärd.

Tack! Ni är guld allihopa!

/Lars

Statistik och anekdoter:

Antal kilometer: Ca 57465
Antal länder: 71
Tid i sadeln: Cirka 4 år
Antal kontinenter: 5
Längsta dag i distans: 255 km. South Australias outback.
Kortaste dag i distans: 15 km. Livingstone, Zambia-Victoria falls, Zimbabwe
Längsta dag i sadeln: 10.5h. Ankara-Kirsehir, Turkiet.
Högsta höjd: ca 4000 m.ö.h, Bolivia
Lägsta nivå: ca 400 m.u.h, Jordanien
Värsta vindar: Durmitor NP, Montenegro
Varmast: Ca 50 grader, Iran-Pakistanska gränsen
Kallast: Ca -25, Nordöstra Turkiet/Georgien
Vackraste väg: Karakoram Highway, Pakistan
Sämsta väg: Wadi Halfa-Dongola, Saharaöknen, Sudan
Obehagligaste väg: Mostar-Sarajevo, Bosnien (Alla kolsvarta tunnlar)
Antal gånger som jag korsat ekvatorn: 2. Uganda och Equador.
Störst vattenmängd på cykeln: 14.5 liter. Khomas Highland, Namibia.
Mest vilse: Guinea-Bissau. Jag hamnade av misstag i grannlandet Guinea
Flest punkteringar på en dag: 5. Gran Chaco, Paraguay.
Längsta sträcka med bara en trampa: 60 kilometer. Mali.
Längsta stäcka utan punktering: 11050 kilometer. Lettland-Senegal
Längsta tid utan att sova inomhus: Drygt 2 månader. Zambia-Sydafrika
Längsta sträcka jag paddlat med cykeln som bagage: 350 kilometer/15 dagar. Guinea.
Billigaste sängplats: ca 5 kr. Hunzadalen, Pakistan.
Billigaste singelrum: ca 6.40 kr. Addis Zemen, Etiopien
Billigaste måltid: Ca 80 öre. Potatissallad, Terairegionen, Nepal
Bäst käk: Turkiet och Thailand.
Sämst käk: Polen.
Favorit käk: Tibetanska momos inhandlade i Mc Leod ganj, Indien
Värsta bakfyllan: Krakow, polen och Jinja, Uganda (usch..)
Häftigaste stad: Lahore
Mest hundattacker: Rumänien
Mest roadkill: Rumänien och Tasmanien.
Mest hjälpsamma människor: Iran och Syrien.
Minst hjälpsamma människor: Personalen på den Indiska ambassaden i Islamabad

Förutom en lång rad tältnätter i bushen (sammanlagt cirka 2 år) så har jag bl a övernattat i köket hemma hos en familj i Albanien, i en moské i Iran, i en skola i Tanzania, i ett uthus i Bosnien, i en trappuppgång i Förenade Arab Emiraten, i ett Sikhtempel i Indien, i en kyrka i Sierra Leone, på ett bygge i Spanien, på ett mission i Kenya, på en militärförläggning i Jemen, på en fritidsgård i Rumänien, på en brandstation i Libanon, på en polisstation i Etiopien, i ett klassrum i Zambia, under en rulltrappa på en flygplats i Singapore och på taket till en kiosk i turkiska kurdistan.