Att på några timmar förflytta sig ifrån Afrikas bush till centrala Paris kändes surrealistiskt men ändå helt rätt. Jag anser mig själv vara en vildmarksnörd. Trots det föll jag pladask för Paris – precis som så många andra före mig. Och med eifeltorn, triumfbågar och Mona Lisor vart man än vände blicken så var det svårt att slita sig ifrån staden – men till slut lyckades jag. Men innan jag gjorde det hann jag träffa en gammal kompis, Lina, som jag lärde känna i Sydafrika 2007. Hon bodde i en lägenhet på 44:e våningen i en skyskrapa och där fick jag sen bo under mina dagar i staden. Det hade både fördelar och nackdelar. Fördelen var att jag fick bo gratis och att det var trevligt att träffa Lina igen och så var det naturligtvis den helt otroliga utsikten. Nackdelen då? Ja…utsikten. Jag satt där alldeles för många timmar varje dag när jag istället kunde ha spatserat på Paris gator. Men jag kunde inte hjälpa det.

Ja.. behöver jag skriva vad det föreställer?

Paris väldigt kända torn…

Utsikten från Linas lägenhet… Paris by Night.

Efter fyra dagar gav jag mig till sist av och efter att ha spenderat några timmar med att försöka hitta ut ur jättestaden med blicken och styret mot nordväst så satte jag efter sju mil upp tältet i ”Foret de Coye” och den första dagen på resans epilog – hemresan – var därmed slut.

Det kändes bra att vara tillbaka i Europa och cyklingen var så mycket enklare och präglades av en sorts skön tråkighet. Cyklingen genom Europa kom att vara just så. Det var inte spännande. Det var inte jobbigt. Det var absolut inget äventyr. Snarare var det en skön cykelsemester där jag i lugn och ro kunde sammanfatta resan genom Västafrika i mina tankar och i smyg börja planera nästa  – en vintertur genom de avlägsna och vindpinande bergstrakterna i de centrala delarna av Asien.
Dock var det svårare att hitta rätt väg i Europa än i Afrika där det finns så få vägar. I Frankrike cyklade jag knappt längre än en kilometer innan jag fick ta upp kartan och studera den samtidigt som jag frågade mig själv hur det kan finns så många vägar och korsningar och rondeller och tunnlar och broar och framför allt bilar.

Färden gick i lätt motvind men under blå himmel via småstäder som Ermenonville, Betz och la Ferte-Milon, tempot var lojt och jag tog mig fram cirka sex mil varje dag. Ibland satte jag mig på någon uteservering i en för mig okänd by och tog en kall öl och tittade på folk som passerade utan att ens lägga märke till mig, förutom att det ibland hände att någon stannade till och tittade på min slitna fullpackade cykel. Anonymiteten kanske var den största skillnaden jämfört med min verklighet i Afrika där man alltid är i allas centrum. Afrika är både kul och oerhört påfrestande.

Paddeln som Daman Camara i Guinea byggde påminde mig om att paddlingen längs med Nigerfloden verkligen har hänt… Paddeln är en av de få souvenirer som jag någonsin tagit med hem. Jag har haft den fastspänd på hojen i flera hundra mil. Kanske hamnar den på en vägg i framtiden. Just nu står den dock mot en väg i ett garage.

Färden fortsatte genom den större staden Reims där jag stannade under några timmar. Vid ett tillfälle med en öl och vid något annat på en vilandes på en av de många parkbänkarna på stortorget njutandes av min sista tid ”on the road” för denna gång genom att bara vara, lyssna och ta in tillvaron.
Strax norrut låg den vackra småstaden Rethel som jag tråkigt nog nådde med bara en timmes dagsljus kvar – skymningen vara nära. Jag var mycket hungrig så jag höll ögonen öppna efter en kebaberia, men alla var stängda. Som så mycket annat i Frankrike. Försöka få hjälp med att köpa en ny cykeldator halv fem på eftermiddagen på en tisdag? Glöm det! Ägaren vill ju såklart gå hem! Hitta en öppen snabbmatrestaurang klockan 18.30 på en torsdag i en mindre stad? Glöm det med! Hitta en påse pasta och en chokladbit i en by med bara åtta barer, bara tre hotell och bara fem restauranger? Det kan du absolut glömma! Åtta barer men inte en enda vanlig affär… Suck.

Det var den stora nackdelen med Frankrike. Allting är alltid stängt. När arbetar egentligen fransmän? Insikten sjönk in att Sverige har några av de bästa öppetiderna i hela Europa – något som jag inte tidigare reflekterat alls över. Så istället för kebab blev det Mac Donalds. Det var det enda som var öppet. När jag ställde mig med cykeln i filen för drive-in kunder så skrattade den unga damen i luckan åt mig och jag log eller kanske skrattade när jag beställde dåligt käk för en dagsbudget. Personerna i bilen bakom mig gjorde det samma och plötsligt kom gamla minnesbilder över mig – tio år tidigare hade jag berusad köat till fots i drive-in kön till en outlet i Los Angeles. Mitt i natten och på väg hem från en nattklubb. Jag mindes att latinamerikanerna i bilen bakom inte var lika roade. Inte alls. De stirrade på mig med döda ögon.
När jag fått mina burgare cyklade jag fyra kilometer och satte upp tältet i en skogsdunge som jag sett på kartan och som jag därför visste skulle komma. Jag satte upp tältet och åt min snabbmat tillsammans med en halvflaska fruktigt chilenskt rödvin och somnade sen gott.

Vinet på bilden är inte vinet i texten. Men ibland måste man falla handlöst för klichéerna… Kvällens förrätt. Eller möjligtvis efterrätt. Kommer inte ihåg vilket. Mattan köpte jag i Marocko och den har fungerat som ett utmärkt liggunderlag. Så länge som det inte regnar…

Efter att ha rullat genom Charleville-Mezieres, där jag fann ett museum tillägnat äventyrspoeten Arthur Rimbaud men tyvärr också insett att jag  inte kunde besöka inrättningen eftersom jag inte vågade lämna cykeln utanför, kom jag till ett område som jag verkligen sett fram emot: Ardennerna. Det är inga berg, man kan inte få allt – men det är i alla fall kullar, skogsklädda kullar med floder, raviner och vacker utsikt varvat med en extremt blodig historia som ni alla såklart minns från skolan. Under tidsperioden 16 December 1944 – 25 January 1945 drabbade 830 000 allierade soldater samman med en halv miljon fanatiska nazisoldater i ett av krigets största slag – Ardenneroffensiven.
Slagets förödelser såg jag dock bara spår av i ett par minnesmärken. Jag såg desto mer av hästar. Ardennerhästar. Jag kunde inte låta bli att stanna varje gång jag såg de magnifika och en aning komiska djuren som ser ut som en korsning mellan en ponny och en ovanligt kraftfull kodiakbjörn.

Jag följde floden Meuse som korsar Ardennerna på sin ringliga väg mot Nordsjön. Ibland såg jag kanotister och jag tänkte tillbaka på paddelturen längs med Nigerfloden. Paddlingen, flodhästarna och lägereldarna kändes nu så avlägsna att jag tvivlade på om det verkligen hade hänt? Det är så jag gör. Folk säger alltid att jag måste ha många minnen efter mina resor. Och det har jag. Jag har minnen men jag plockar sällan fram dem. Minnen är inte värda så mycket som man kan tro. Erfarenheten är det, men inte minnet i sig. Jag har inget behov av att sitta i en fåtölj här hemma och tänka tillbaka – jag vill vara mitt uppe i det.  Därute.
Samtidigt stortrivdes jag i sadeln under min väg genom Ardennerna även om jag ogillade att området var så litet. För mig skulle Ardennerna gärna ha fått breda ut sig hela vägen hem till Sverige. Dock så går det ju naturligtvis bra att cykla omvägar. Och det var precis det som jag gjorde. Men det berättar jag om i nästa och det sista blogginlägget för denna gång. Håll utkik om några dagar!

Lars

Ps: I höst blir det hårt. Det blir kallt. Det blir helt fantastiskt. Följ mig genom att prenumerera HÄR och skriv gärna en kommentar!