Början till slutet för min tid i Afrika kom i samma stund som jag lämnade den lilla staden Bandiagara sex mil öster om Mac´s Refuge där jag hade stannat tre nätter efter mitt återinträde till civilisationen efter min tur och retur resa till Timbuktu.
Den stora rondellen i stadens mitt låg med maliska mått öde – så jag tog den åt fel håll för att på så sätt spara in några sekunder av viktig tid. Hungern i min mage gnagde och jag ville nå en viss restaurang som jag hade besökt ett par veckor tidigare. En polis i blå uniform visslade i sin pipa och visade sitt missnöje och ljudet som jag dock valde att inte höra fick mina ben att trampa än snabbare. En gång några år tidigare hade en ensam elefanthanne längs en väg i Botswana fått mina ben att reagera på ett liknande sätt – fast den gången gick min puls i max av ren ock skär överlevnadsinstinkt. En polis i Mali hade inte riktigt samma inverkan.

Efter att ha avnjutit en tonfisksandwish och en Coca-cola cyklade jag, dumt nog, tillbaka genom samma rondell och blev naturligtvis stoppad av polismannen samt hans överordnande vars skinn och ögon vittnade om att hans förfäder en gång vandrat ner i från Atlasbergen och istället slagit sig till ro i Saharaöknen på nomaders fria vis.
Det enda jag kunde göra för att polisen skulle låta mig gå utan att betala de 25000 CFA som de ville ge mig i böter – var att få dem att skratta. Och på något sätt lyckades jag. När jag sen lyckades förklara att jag cyklat genom XXX och XXX ända till XXX utan att få några problem ”men nu, här i Mali, får jag stora problem” och så vidare – så verkade polisen vilja bevisa att folket i Mali är minst lika vänligt som de i XXX  och i XXX och vägrade helt plötsligt att ta emot några pengar från mig. (Jag hade pratat bort frågan om de 25000 CFA men hade erbjudit mig att bjuda konstaplarna på varsin öl i värmen – jag hade ju faktiskt ändå gjort fel och tyckte det var rätt kul att tjafsa med dem). Men de sa åt mig på ett barskt sätt, men med glimten i ögat, att jag skulle cykla därifrån – de började nog bli trötta på mitt tjat. Så jag tog dem på orden och cyklade därifrån.

En liten grusväg fylld av sandgravar och små och stora samt ännu större stenar tog vid och ofta cyklade jag längs vägen tillsammans med någon försäljare på väg hem ifrån Bandiagara som var nyfiken på vem jag var och vart jag var på väg någonstans. Tyvärr kom vi inte så mycket längre i våra samtal än till att jag var ifrån Sverige samt att min cyklande vän då låtsades att han visste vad Sverige var för något genom att lyfta en aning på huvudet och utbrista ett eftertänksamt ”Ahh” – men ofta avslöjade deras tomma ögon dem.
Lika ofta passade jag också på att fråga om jag var på rätt väg – den till Doura. Byn i sig skulle jag inte till men den låg som riktmärke mellan Bandiagara och klippväggen där de flesta Dogonbyar finns och där det skulle finnas en vacker väg ner till den ytterst sandiga Gondo-Seno slätten som jag skulle få korsa innan jag kunde ta mig in i Burkina Faso.
På kvällen en dryg halvtimme innan mörkret föll kom jag till ett område med klippor och jag anade att jag var framme vid kanten. Efter att ha parkerat cykeln mot en stenbumling så gick jag omkring ett slag i området. En stor tandliknande klippa döljde sikten österut där jag anade att en enorm utsikt över slätten skulle finnas. Jag tog mig därför en bit bort från klippan och fick se en uthuggen trappa i en spricka nedanför mig och röster från en grupp kvinnor strömmade upp mot mig och samtidigt såg jag hur slätten bredde ut sig framför mig i gyllenbrun oändlighet.
Jag satte mig på en sten vid stupet och såg hur kvinnorna som nu kommit upp för trappan blev en aning förbryllade när de såg min cykel och när de ögonblicket efter även såg mig så log och vinkade jag som hälsning men de vände istället upp händerna och visade tomma handflator utan att återgälda mitt leende.

Klippan…

Det hade varit kul att utforskat området ett tag till – men eftersom mörkret närmade sig med stormsteg så ville jag hitta en plats att sova på. Området var så fint så att jag önskade att jag kommit dit tidigare. Jag rullade ner för vägen som omvartannat bestod av stora stenblock och ren sand. Ingen av variationerna var lätt att cykla på. Väl nere på slätten tältade jag bakom några buskar med den höga lodrätta klippväggen precis vid sidan om mig. Ibland hörde jag ekon från röster från närliggande byar och när de studsade mellan grottorna, stenväggarna och topparna i vackra klipplandskapet gav det illusioner om att jag befann mig närmare byarna än vad jag egentligen gjorde.
Antagligen såg sena flanörer min lägereld den kvällen och kanske antog de att jag var en försäljare som sålt varor på Bandiagaras gator under dagen och inte hunnit hem innan mörkret föll. Kanske trodde de att jag var en jägare som förberedde mig för nattens jakt eller så sa någon att elden antagligen tillhörde en cyklande turist från Sverige och då kanske hans vänner nickade eftertänksamt och utbrast ett ”Ahh” med tomma ögon. Vem vet.

Kvällen vid klippan. Ibland hörde jag ekon i natten…

Jag vaknade ganska tidigt och gav mig av över slätten. Under 75% av tiden gick jag bredvid och gjorde allt för att få med mig cykeln. Vissa partier var av bättre sand och då gick det att cykla. Bakom mig blev klippväggen sakta men säkert mindre.
Vattnet började ta slut och när jag började bli rejält törstig satte jag mig i skuggan av ett taggigt, förtorkat träd och åt tre mangofrukter och var noga med att inte spilla något av saften. Det sista lilla vattnet i mina flaskor ville jag spara så länge det gick. Jag var dock inte orolig – det kunde bli en smula jobbigt, men jag såg tecken i naturen (åsneavföring) som fick mig att ana att det skulle finnas mänskliga bosättningar i närheten.
Och efter en stund kom jag mycket riktigt till en by där en man snabbt sa åt en pojke att fylla på mina flaskor i brunnen. Under tiden stod jag och mannen och kallpratade. Resten av byn tittade artigt på. När mina flaskor åter var i mina händer tog jag cykeln, sa tack och adjö och fortsatte att knuffa cykeln genom sanden bort från byn. Tystnaden från byns människor och deras i ryggen brännande blickar talade för sig självt under följande minut. (Vita människor är galna och för ett ögonblick höll jag med. Det jag just då höll på med kändes ofattbart meningslöst.)
När jag vände mig om efter en stund så stod fortfarande hela byn kvar och tittade på mig. Jag log inombords men skämdes av någon anledning på samma gång. Jag vinkade slött och efter en trevande försiktighet höjdes ett halvdussin armar som svar. En stund senare, då jag kommit upp på toppen av en liten kulle, vände jag åter på huvudet och blickade ner på byn. Nu stod bara tre personer kvar. Samtliga klädda i trasor som de flesta andra i samhället. (De fattigaste människorna i Afrika har inte råd att köpa de kläder som länderna i väst skänker i en bländande naivitet där de på fullaste allvar tror att kläderna delas ut gratis till behövande. Naturligtvis skänks inget iväg. Det säljs relativt billigt. Men tyvärr har inte de fattigaste människorna råd att ens köpa de billigaste av kläder. Men det har däremot de som är lite rikare – och de sparar pengar genom att köpa dem. Slutsatsen blir således att de rika blir ännu lite rikare och de fattiga går omkring i sina vanliga trasor samtidigt som en framtida lokal klädindustri skjuts i sank före sin egen födelse).

Det var en aning svårt att veta exakt vart jag höll hus. Det fanns mycket sand. Spår efter hjul som man skulle kunna anta vara från bilar men som i själva verket kom ifrån ett ekipage drivet av en mager häst eller en lika mager åsna. Byarna låg ganska tätt och det gick knappt längre tid än en timme utan det att jag såg en by, antingen bakom mig eller framför mig. När jag väl fått syn på en by så gick det för all del ytterligare en timme innan jag hade hunnit leda cykeln dit.
I ett par byar kunde jag köpa en ljummen lokalvariant av coca-cola men oftast fyllde jag bara på mina vattenflaskor i en brunn. Jag hade namnet på en by: Koporokendie-Pa (ett tips för framtida resenärer på denna rutt är att den klassiska Michelin 741 – kartan visar en annan by med ett snartlikt namn: Koporokendie-Na. Denna by ligger dock söder om den rutt ni vill följa till huvudvägen).
Så när jag fyllt på mina flaskor i byarna så frågade jag tre-fyra stycken individer efter just Koporokendi-Pa och följde deras pekande pekfingrar ut  i sanden med först blicken och sen med cykeln. Faktiskt pekade alla alltid åt samma håll. Det är inte alltid det händer. Särskillt inte i Indien – men det är en helt annan historia…

När jag någon gång på eftermiddagen kom fram till byn så var det bara att börja om med samma strategi – nu frågade jag dock efter staden Koro. Och efter någon enstaka timme i sanden kom jag fram till en riktig grusväg som skulle vara en katastrof på de flesta andra håll i världen, men just här var den guld värd, eftersom den faktiskt gick att cykla på. Det var ytterligare 11 kilometer fram till Koro – som var en stor by eller nästan en liten stad.
Efter att ha svept en coca-cola, köpt på mig nötter, mango och chokladkex så drack jag ytterligare en coca-cola. Sen cyklade jag till byns ytterkanter – kanske 500 meter och köpte en halvliter äppelcider och drack även den i några få klunkar. Ibland gjorde jag försök att räkna ut hur många liter jag drack på en dag fast jag tappade alltid räkningen när det kom i tvåsiffriga tal. Mattematik har aldrig varit min starka sida.

Jag fortsatte i tre mil längs vägen som nu var bra på riktigt. Den var bred, platt och omgivingarna var trevliga. Efter att ha kommit fram till gränsen stämplade jag ut mig och fylllde på mina vattenflaskor ur en gul dunk som en gång haft matolja i sig och som en militär hade trollat fram ur en garderob. Någon brunn fanns inte vid gränsen. Med fyllda flaskor tog jag mig  fem kilometer in i ingenmansland och gjorde upp en lägereld och slog upp mitt hem. (Som nu mest består av silvertejp. Sen har dragkedjan gått sönder och det elastiska snöret inne i tältpinnarna har gått av på två ställen. Sen har flera tältpinnar spruckit i ändarna – slutsats: MSR Hubba Hubba pallar inte en cykeltur genom Västafrika.) På förmiddagen dagen därpå rullade jag in i det land som en gång hette Övre volta.

 
30 kilometer kvar till gränsen till Burkina Faso…

En del personer tycker man uppvisar en slags märkvärdig sida om man reser till ovanligare länder. Ibland får jag för mig att de har fått för sig att jag gör det för att höja mitt anseende bland andra långtidsturister. Att det på något sätt skulle ge mig mer status bland mina gelikar att resa till Sierra Leone istället för till Laos. Men saken är den (även om jag reser betydligt mer för naturupplevelser än för möten med min egen djurart) att ju mindre turister en viss människa i ett visst land träffat – desto nyfiknare är han eller hon på dig och desto mer kommer du att få ut av mötet. Det håller inte riktigt att säga att man reser för att ”hänga med locals” och sen umgås med 1) andra turister 2) bosatta individer men som på något sätt jobbar inom turistindustrin och som oftast kommer att uppvisa en trevlig men proffesionell sida mot dig. Det är helt enkelt hans eller hennes jobb att vara trevlig mot dig.
Och sen kommer backpackern hem till Sverige, oftast från Thailand, och berättar hur trevliga thailändarna är  – utan att ha träffat en enda person som inte jobbar inom turistindustrin. I vissa fall har till och med backpackern betalat pengar för att vistas i ”ett hem” under en kväll för att få en inblick i ”vardagslivet i bergsbyarna” vilket då alltid innebär att familjen i huset har på sig folkdräkt och dansar. Detta är väl dock inga frågor man brukar reflektera över på semestern – vilket jag också förstår.

Vad jag vill säga med detta är att jag inte tyckte om Mali så värst mycket. Och det var på grund av att jag i stort sett följde turistspåret genom landet. Ingen var intresserad av mig – de var intresserade av mina pengar. (vilket såklart är helt naturligt! ) I 95% av fallen i Mali då någon började prata med mig ville han eller hon ha pengar av mig i slutänden. Reser man till mer ovanliga länder/områden så händer detta fenomen knappt alls. Och just det gick det att ta på när jag lämnade Mali bakom mig och kom in i Burkina Faso – landet där en del säger att det inte finns något att se. Kanske just därför finns det knappt några turister alls i landet – de få som tar sig dit brukar dock ranka landet som ett av de trevligaste de upplevt. Jag med på sätt och vis. Burkina Faso hade allt det som Mali saknade i genuin nyfikenhet på den där cyklande vita skäggiga turisten. Jag önskar nu efteråt – att jag hade mer tid för att upptäcka Burkina Faso och att jag spenderat mindre tid i Gambia, Senegal och Mali. Slutsats: Res till mer ”ovanligare” länder. Ju färre turister desto vänligare befolkning. Kanske är undantaget etiopiens landsbygd..

Vinden hade inga planer på att ge mig en lätt slutspurt. Jag var på väg söderut och vinden norrut, men jag led inte så värst mycket. Efter ett år i sadeln var mina ben vana vid hårda dagsverken och vägen bestod nu av asfalt. (När gruset för sista gången denna resa försvann till förmån för just asfalt så knöt jag handen och såg ut som om jag gjort mål i en viktig fotbollsmatch. En yngling i skoluniform som stod i vägkanten och väntade på lift tittade förbryllat på).

Där asfalten började låg en stad med namnet Ouahigouya – och jag tyckte så mycket om den avslappnade atmosfären (och de överfulla stormarknaderna) att jag stannade två nätter på ett hotell. Det var knappt ens att stadens barn brydde sig om mig – något enstaka gammalt ”toubab” fick jag höra och några fler ”le blanc” – vilket var upplyftande för det har jag aldrig hört förut.

Efter två långa dagar längs med asfaltsvägen rullade jag in i huvudstaden vars namn är det roligaste huvudstadsnamnet i världen: Ouagadougou. Där klippte jag mig, åt god mat och flög efter några dagar till Paris, till Paris, till Paris…

Afrikadelen på Africa Reloaded är slut. Men långt där borta, flera år bort, siktar jag något ännu grumligt.
Efter Östafrika. Efter Västafrika. Så kommer Centralafrika. Efter Africa Reloaded. Så kommer Africa Revolution. Men Revolutionen för vänta. För först planerar jag nämligen att frysa. Vad jag kommer att genomföra till hösten kan ni få reda på genom att prenumerera HÄR

Detta var allt för denna gång. Hur det gick genom hemresan genom Europa berättar jag om nästa gång. Men innan jag avslutar detta brev så måste jag be om hjälp.  Nästa resa kommer, om en del faktorer sammanstrålar på rätt sätt, bli hård. Jag behöver seriös utrustning. Mycket har outnet.se  lovat att hjälpa tilll med – men jag behöver följande prylar:

# Bakväskor till cykeln. De måste passa på Surlys Nice Racks. Och vara av bra kvalité. Typ Vaude eller Ortlieb.
# Jag behöver ett nytt tält som inte blåser sönder under en vinterstorm på hög höjd. Vet du inte om ditt tält lämpar sig eller inte – så gör det nog inte det…
# Jag behöver så gott som allt nytt på cykeln. (allt utom ram, styre, sadel, racks och bromsar) Jag är ute efter Shimano LX-XT komponenter.
# Ett MSR XKG-kök
# Har ni kvalitativa vinterkläder – så skicka mig en lista. Eventuellt behöver jag det också.
# Jag kommer att jobba i Stockholmstrakten över sommaren men vill ha ett extrajobb. Maila mig om ni vet något! (Jag är inte lat när jag jobbar, bara när jag cyklar…:-))

Allt är såklart välkommet på sponsorbasis – men har ni något av följande utrustning till försäljning så kontakta mig på lars@lostcyclist.com

Mvh Lars