Idag är det den 17 mars 2010. Den 17 mars 2004 cyklade jag ut ur Falköping med Nepal som mål. Sen dess har jag cyklat nästan 5500 mil genom 67 länder.

I kväll dricker jag en öl för att fira min sexårsdag. Skål!

—–

Efter att vi hade sett vår kanot för sista gången ledde vi upp cyklarna  för en brant sluttning där våra fötter gång på gång tappade fästet i den röda sanden. Cyklarna tycktes vara så mycket tyngre än i vanliga fall. Otympliga. Nyvakna. Ovilliga.
Några barn följde vårt kämpande, tysta men med stora ögon. Det kändes först ovant att trampa istället för att paddla – men snart insåg vi hur mycket enklare det var att åter sitta i cykelsadeln.
Efter 10 kilometer nådde vi Kouroussas utkanter och häpnade över allt som pågick – gasande mopeder, åsnor framför enorma kärror, kor som vandrade över gatorna på ett självmedvetet sätt som man kan tro bara existerar i Indien, spontana fotbollsmatcher i gatuhörnen och barn som lekte i det utspillda vattnet vid pumparna i väntan på att deras mödrar ska fylla på de gula plastdunkarna. Det kändes att vi verkligen var tillbaka i civilisationen.
Vi letade efter ett hotell och besökte ett antal innan vi hittade ett tillräckligt bra men ändå billigt. Vi stannade där i två dagar och under vilodagen donade vi med vår utrustning som hade tagit en del skada i vattnet. Bland annat så slängde jag vattenskadad pappersmassa som en gång varit en bok. Lagningslapparna till tältet och en karta över Sierra Leone gick samma väg. Vi åt naturligtvis mat som vi inte kunnat få på länge: Sallad med potatis och ägg, ris i jordnötssås och en och annan lågkvalitativ sockerbomb.
När vi lämnade staden bakom oss tog vi sikte på Bamako 300 kilometer bort.

Efter tre mil på en bred och fridfull asfaltsväg stannade vi vid en korsning och åt ris och fisk. Sen tog vi den norra avfartsvägen och efterrätten bestod av röd vägdamm som vi tvångsmatades med varje gång vi öppnade munnen. Vi cyklade ganska hårt den dagen och lyckades nästan lägga 75 kilometer bakom oss trots att vi lämnade Kouroussa sent på dagen samt att vägen var ganska dålig. Vi var båda trötta och slitna, men medan jag såg fram emot kvällsmat och att få ligga ner med en bok samtidigt som den värsta värmen skulle försvinna i förmån mot nattens mörker så vacklade Helen mer eller minde in i sitt tält och somnade av utmattning. När jag samlat ihop ett knippe tort gult gräs samt pinnar i varierande storlekar tände jag eld på brasan med en tändsticka och började laga mat – den vanliga pastan. Helen vaknade till och åt ett par skedar – mer fick hon inte i sig.
De följande dagarna blev hårda för henne – vi misstänkte allt från malaria till vattenförgiftning och således började hon rena allt vatten som vi dagligen fyllde på i byarnas brunnar. Det blev eventuellt en smula bättre. Dessutom valde vi att stanna en natt på ett hotell i byn Siguiri för att ge henne en chans att kurera sig på ett mer civiliserat sätt än i ett tält uppslaget på bränd betesmark i det kokheta Sahel med hundratals flugor ständigt snurrande runt huvudet. Jag klagande inte – hotellet var billigt, rent och det fanns rinnande vatten och ofta ström. Under denna halvlediga dag satt jag ofta och smuttade på en kall öl samtidigt som jag skrev mycket på de tre blogginläggen om vår flodtur.

Vi kämpade vidare – sakta men säkert. Ibland bara fem kilometer i taget innan vi stannade för vila under ett av de få träden. Under vissa partier kunde vi se Nigerfloden som här var en helt annan flod än den vi hade paddlat. Den var bred och lat. Den var en ung katt – inte en svart panter. Vi var båda överens om att vi absolut hade gjort rätt i att lägga ner paddlingen efter nationalparken i Kouroussa.
Till sist kom vi till byn Kourémalé där vi stämplade ut hos en munter gammal man till militär – antagligen hade han uppnått den aktningsvärda men okända åldern då militärer tycks inse att det faktiskt inte är lag på att trakassera resenärer. Den gamle mannen skrattade för sig själv när han stämplade ut oss och skakade på huvudet över vårat sätt att resa på. Det var ännu ett vemodigt farväl. Guinea hade blivit en självklar favorit under denna resa -  tacka naturen, Nigerfloden samt de lågmälda och supervänliga människorna för det.

Vägen från gränsen till Malis huvstad Bamako var mycket vacker. Enorma klippformationer reste sig ur den brunröda jorden som naturens egna skyskrapor och området påminde på sätt och vis om de jag sett i Namibia – och det är ett väldigt högt betyg. Vi cyklade längs med oändliga rader av stora träd med enormt täta och gröna kronor där stora frukter tyngde ner grenarna. Det tog ett tag innan vi insåg att trädens frukter var mango. Men vi stannade aldrig för att ta för oss – inte ens av de mogna frukter som fallit till marken. Någon måtta på snålheten får det vara…  Särskillt med tanke på att befolkningen i området har mangoförsäljning som enda inkomst under denna årstid. Hade vi cyklat i Europa hade jag inte visat samma hänsyn.
Istället köpte vi frukter av en kvinna på väg in till bymarknaden med ett stort fat frukt på huvudet. Vi gav henne motsvarande 7 kronor för att se hur mycket vi fick för denna summa. När hon hade hivat i cirka 8-10 frukter i min ena framväska sa vi att det räckte. Vi skulle aldrig kunna äta upp dem innan de skulle ruttna i värmen inne i väskan i alla fall. Istället fick vi några mynt tillbaka i växel. Slutsats: Mango är billigt i Mali. Efter en stund av kalas i skuggan av ett träd i vägkanten fortsatte vi genom de energigivande omgivningarna samtidigt som jag försökte bli kvitt mangofibrerna som fastnat mellan tänderna med hjälpa av tungan.

Helen kunde dock inte ta åt sig eller njuta av landskapet då hon cyklade med ett stenansikte vars ögon aldrig höjde sig över framhjulet på grund av sina svåra magsmärtor. Hon hade det jobbigt – fast hon vägrade att lifta in till Bamako.
Vi kom till byn Siby och förvånades över att vara tillbaka på the Overland Track – turister överallt. Det hela var på något sätt välkomnande – turistspåret må ha sina avigsidor men naturligtvis finns det fördelar också. Vi räknade bakåt och kom fram till att vi inte hade sett en enda vit turist sen södra Senegal flera månader tidigare  – bortsett några stycken vid gränsen till Mali. Under flera månader hade de få vita människor som vi sett varit volontärer för olika NGO:s eller expats. Det var ett kärt återseende när vi åter började se bortkomna människor släpande på den ständiga plastflaskan med mineralvatten i ett fast grepp. (Jo, jag är också bortkommen -  ständigt – men jag har aldrig förstått varför man måste bära runt på en otymplig plastflaska ju fort man lämnat hemlandet bakom sig).
Vi stannade i flera timmar på en av den lilla stadens restauranger – ett mysigt tillhåll avsett just för turister och ekonomiskt mer lyckligt lottade lokalbor. Väggarna bestod av torkat gräs och bara några få delar hade tak. Det var en verklig oas i byns hektiska centrum.
Helen kunde inte äta på grund av sina magsmärtor men jag beställde in en coca-cola och två pannkakor. Och en stund senare en öl. Och ännu en. Sen en tredje. Efter det beställde jag lunch. När Helen såg min mat kom hon på att hon borde försöka äta så hon beställde också en dagens lunch. Dock kunde hon inte äta upp hela utan jag fick hjälpa till med den saken.
Efter fyra timmar på restaurangen började vi åter cykla – efter tre öl i värmen så gick det dock till en början lite vingligt. Vi tog oss några få mil innan vi slog läger vid foten av några klippor. Innan mörkret föll den kvällen klättrade jag upp till toppen och kunde se Bamakos utkanter i fjärran.

När jag på medeltiden tog mig runt med lokaltransport som bussar och tåg på mina resor var jag duktig på att gå omkring och titta på så kallade sevärdheter. Sånt har blivit allt mindre intressant med åren och som så många gånger förr ignorerade jag det mesta som finns av Bamakos klassiska turistmål. Om det nu finns sådana. Istället tillbringade jag min tid på caféer, både vanliga och sådana med fler datorer än kaffekoppar – samt på kines och thairestauranger. Därimellan gick en stor del åt till att försöka sova i värmen samt korta promenader till den lokala kvartersbutiken för inhandlande av kall Coca-cola. Efter fyra dygn lämnade vi huvudstaden och började trampa mot Segoú. Jag saknade inte Bamako.

Vägen på andra sidan huvustaden visade sig vara mycket tristare än den mellan Guinea och Bamako. Borta var de vackra klipporna och mangoträden. Ökenvinden harmattan örfilade oss. Vägen var smal och ganska vältrafikerad. Alltså har jag varit med om intressantare sträckor – men även de här bitarna hör till och ibland måste man ta sig an dem också. Vi cyklade långa perioder med musik i öronen och stannade ofta för läskedryck i byarna vi passerade. Dagen efter att vi lämnat Bamako la vi nästan 120 kilometer bakom oss, trots motvind – vilket i särklass var den längsta dagen sen Mauretanien. Den sista milen cyklade jag dessutom med bara en trampa. Gängorna i min högertrampa hade blivit totalt utslitna – antagligen för att jag satt tillbaka den snett efter kanotturen. Trampan ramlade helt sonika av och gick inte att skruva tillbaka. Vi provade att kila fast den med träbitar vilket fungerade i flera hundra meter om vi hade turen med oss. Efter att vi hade tagit oss fram någon mil på ett haltande sätt slog vi läger samtidigt som mörkret föll. Medan Helen gjorde upp elden och började laga middag så satt jag på marken och tittade på min handikappade cykel i skenet från elden. Stjärnorna dök upp en efter en på himlen. Vinden hade mojnat. Insekterna hade inte hittat oss. Det var fridfullt. Till sist kom jag på att en reservbit till tältpinnarna antagligen skulle passa. Det gjorde det. Jag hamrade dit det ihåliga aluminiumröret med en sten och tryckte sen in en pinne i det för att göra nödlösningen starkare. Tältpinnen visade sig hålla cirka 45 kilometer dagen efter och gick således inte av förrän fem kilometer utanför staden Segóu.

Det var skönt att ha nå staden utan att lifta. Fast dagarna då jag absolut ville cykla varje meter är nog numera ett avslutat kapitel i mitt trampande. Som den gången i Namibia då bakfälgen gick av och jag liftade in till Windhoek för att laga hjulet för att sen lifta tillbaka till exakt samma punkt och väl där börja cykla de fyra milen tillbaka in till staden. Naturligtvis vill jag undvika att lifta om det går – men hade jag inte lyckats hitta en nödlösning med trampan så hade jag just liftat in till Segoú – men denna gång hade jag inte liftat tillbaka för att sen vända om och åter ta sikte på staden – ifrån cykelsadeln.
Det är roligare att cykla hela sträckan – men det är ändå inte aspekten ”cykla varje meter” som är viktigast. Det hela skulle bara balansera på kanten till löjlighet. Det skulle vara för mycket sporttänkande. För mycket havregryn och blåbärssoppa. För mycket Göran Kropp a´la 1996.

Dock så kan man ju naturligtvis inte lifta varje gång det tar emot att cykla. Och det gör det absolut ibland. Liftar man en gång så kan man lika gärna lifta en gång till och sen en tredje gång – till slut backpackar man runt i landet med en cykel som bagage varje gång benen värker. Det bästa är kanske att bestämma sig i förväg: ”Jag tillåter mig själv att lifta endast om cykeln går sönder eller då jag är svårt sjuk samt om polisen inte tillåter mig”. Fast det håller egentligen inte heller…
Tibet är ett av mina absoluta drömresemål – jag var till och med på väg dit med cykel redan år 2002 efter att ha tagit del av Janne Corax legendariska turer i området. Det blev dock aldrig av eftersom jag hoppade på en segelbåt istället. Men poängen är att man kanske inte alltid ska lyssna på vad polisen säger. (Jag anser mig inte ha någon som helst moralisk skyldighet att lyda myndigheter som i sin tur inte beaktar mänskliga rättigheter). Och att cykla andra rutter än den så kallade Friendship Highway mellan Lhasa och Kathmandu kräver ju att man verkligen ignorerar polisens regler angående var västerlänningar i Tibet får vistas och inte vistas. Så nej – lyssna på polisens paranoia ska man inte alltid göra.
Så okej: lifta endast om cykeln har gått sönder eller om du behöver ett sjukhus. (Fast jag liftade som bekant en hel del under min Sydamerika-trip på grund av fysisk och mental klenhet och indirekt är det säkert just därför som jag rankar den resan som den minst intressanta av de jag gjort – något som naturligtvis inte alls hänger ihop med det jag precis skrivit. Jag är medveten om mitt hyckleri).

Vi tog in på ett hotell i Segoú där vi stannade i fyra dagar. Det fanns wifi. Det fanns kalla öl. Och dessutom landets godaste mat. Det var därför svårt att slita sig från den tyskägda oasen för att leta reda på någon som kunde laga min cykel.
Men jag trodde ändå att det skulle var hur lätt som helst – det måste ju bara vara att svetsa dit trampan, tänkte jag. Men tydligen var det inte riktigt så enkelt eftersom det var två olika material i trampan respektive vevarmen. Eller så skulle det gå utmärkt men verkstadskillen ville tjäna några kronor extra. Jag vet inte riktigt vilket och jag kan ingenting om att laga saker. (Att göra sönder saker är som bekant mycket enklare och även betydligt roligare.). Hur som helst så berättade han att trampan inte skulle kunna lagas genom svetsning så jag bad honom med teckenspråk att han skulle fixa det på något sätt – exakt hur spelade ingen roll. Under tiden tog jag en promenad.
När jag kom tillbaka stod mannen och hamrade för att få av mitt vevparti från Shimanos XT-serie med en mindre slägga. Det gjorde lika ont i mig som om han hade hamrat på mina knäskålar. Pulsen skenade och jag började må illa och insåg att min cykeltur eventuellt var över för denna gång. Två av de tre dreven var helt av. Endast det största var oskadat. Bredvid låg ett nytt lokaltillverkat vevparti som han senare ville ha hela 45 kronor för – och jag visste att det aldrig skulle passa. Jag hade enbart mig själv att skylla – då jag förklarat för honom att han skulle fixa det med vilka medel som helst. Fast jag hade ju trott i min naivitet att han skulle hitta någon lösning med några mjuka metalldelar som kilar i kombination med superlim eller dylikt – att han skulle slå sönder hela mitt vevparti hade jag inte räknat med.
Till slut hade han fått av vevpartiet och upptäckt att det lokala inte passade. Då tog han fram släggan igen och började slå. Jag led. Till slut satt vevpartiet där – fast det som sagt egentligen inte passar. Våld löser uppenbarligen vissa problem. Efter ännu lite mer av just den varan så fungerade till och med mina växlar – dock så måste jag idag stanna och lyfta kedjan för hand om jag vill byta framdrev. De bakre fungerar utmärkt. Detta är dock inget jag bekymrar mig över – eftersom jag är glad att jag över huvud taget kan fortsätta cykla. (Sponsor för ett nytt vevparti inför nästa resa sökes!!!! – Helt seriöst! Kontakta mig!) Efteråt rullade jag tillbaka till hotellet och stirrade ner i en ölflaska för att lugna mina nerver.

Vägen mot den världsarvslistade staden Djenné bjöd inte på några stora överaskningar. Halvtaskig asfalt som oförtjänt ägdes av de värsta bilförarare jag mött utanför Mellanöstern, Iran och Pakistan. Vi fick fly ner i diket titt som tätt eftersom bilförarna inte hört talas om något som heter broms.
Vi passerade slitna småbyar där människorna ropade ”toubabo” i kör. Det betyder vit man. Det är konstigt – när vi reste i mycket avlägsna delar av Guinea så brydde sig inte barnen om oss fast de säkert ytterst sällen ser vitingar. Men på Malis turistspår där barnen ser vita personer varje dag blir de uppspelta och skriker ”vit man” om och om igen. De tiggde inte av oss – vilket man kanske kan tro och naturligtvis förstå. Men borde ändå inte nyhetens behag någon gång gå över? ”Vit man, vit man, vit man, vit man” – varje gång de ser en vit människa. Dag efter dag. År ut och år in.

Banifloden – vi var tvungna att ta oss över i en pirog för att komma till Djenné…

Till sist kom vi fram till den ö i Banifloden där den urgamla byn Djenné ligger. Går man över en liten bro och följer en sandig gata under någon kilometer kommer man till ett torg som varje måndag förvandlas till en enorm marknad. På torgets västra ände tornar ett av det svarta Afrikas mest berömda byggnadsverk upp sig – stadens stora moské. Världens största lerbyggnad.
Vi gick varv efter varv runt moskén och i gränderna och betalade vi ett tillfälle en gammal herre några franc för att gå upp på ett hustak för att få bättre vy.

Den världsarslistade moskén i Djenné… Till slut fick jag se den. (Ni kommer väl ihåg att jag nämnde den i inlägget jag skrev i Pristina i Kosovo?

Vi (nu hade även Helens kompis Catherine anlänt) bodde för övrigt på ett svensktägt hotell: Djennè Djenno – där ägarinnan Sophie skämde bort oss (mig) med ett mycket bra pris, en hög svenska böcker och ett paket knäckebröd. Utan att vara partisk så är Djenné Djenno stället att bo på i staden.
Efter tre dagar så var det dags att fortsätta trampa norrut – det kändes en smula ovanligt att cykla ensam igen – men det är så det är.
Vägen blev vackrare igen. Mina ben var dynamit och jag tycktes flyga fram – inte ens harmattan själv kunde hindra mig i min framfart. Efter några timmar blev jag passerad av en minibuss och ur stack bleka händer som ivrigt vinkade åt mig. Helen och Catherine. Jag tyckte synd om dem. Sitta och trängas så där.
När skymningen kom ledde jag av cykeln från vägen och slog upp mitt portabla palats vid foten av några klippor. Jag funderade på att klättra upp till toppen för att se solnedgången i Nigerfloden som enligt min karta skulle ligga på andra sidan – men jag insåg att jag inte skulle nå toppen innan mörkret föll. Istället la jag mig på rygg och käkade salta jordnötter som Catherine haft med sig från england och började lyssna på en bok av Peter Robinson på min iPod.
På morgonen cyklade jag de tre milen till Severé, staden som ligger vid korsningen mellan Mopti och Dogonfolkets land.

Jag stannar nog ett par dagar här – vem kan motstå maten på Mac´s Refugee?

Kommentera och prenumerera gärna!

/Lars