Det finns ett internetcafé i Faranah. Men detta är ändå inget vanligt blogginlägg. Det är egentligen bara några få korta tankar samt en spoiler.

När jag rullade ut mot förorten Kissy Town så var det med en smak av små röda bär. I 13 dagar hade jag i metaforernas värld legat på rygg i mitt hemliga ställe och ätit smultron från ett långt gult strå och slött blickat upp i en klarblå himmel. Jag har naturligtvis inte besökt alla Afrikas städer men om någon snällt frågar mig vilken  av kontinentens otaliga myllrande städer som ligger mitt i vanliga fall bush- och vildmarksälskande hjärta närmast  så kommer jag kupa handen runt ena mungipan och viska ”Freetown”. Winston Churchill kallade ju som bekant Uganda för Afrikas pärla – och det må så vara. Men det finns fler pärlor i Mama Africas tiara och Freetown hör absolut dit. Efter sammanlagt långt över ett års resande i Afrika måste jag erkänna att jag funnit en pärla till stad. För att göra en lång historia kort så blev jag och Helen bjudna på födelsedagskalas hemma hos två engelsmän där en relativt stor del av Freetowns expats befann sig. Det var chips, öl och sanslös utsikt över vattnet i Aberdeen Creek som skiftade i färg ju längre solen sjönk i väst. I början av firandet var färgen kylig som Atlanten men några timmar senare var färgen densamma som hos en solmogen pärsika på en strand i Karibien. På andra sidan sundet väntade den varma sanden längs Lumley Beach och strax bakom oss drog en av stadens pulsådror fram över ett par gröna kullar innan stadslandskapet öppnade upp sig och gav en hänförande utsikt över de rostbruna plåttaken i stadsdelen Congotown. Överallt fanns små kvartersbarer där kvällens fotbollsmatcher i Africa Cup tillkännagavs på en svart griffeltavla och där stadens mest seriösa drinkare redan börjat festen. Kvinnor klädda i osannolika färger sålde bröd, kryddor, lök och rostade bananskivor på de trasiga trottoarerna. Barn klädda i blå och bruna uniformer tycktes finnas överallt – utom möjligt just i skolan. Hade jag fått chansen, tänkte jag där jag satt i skinnsoffan bredvid värden Emily och tysken Angus, så hade jag kunnat bo i staden i ett år eller två. Freetown är, tillsammans med med Kapstaden, den enda stad på kontinenten som jag ärligt har kunnat säga så om. Då handlar det dock om hur staden ser ut och upplevs av mig – har man överhuvudtaget den osannolika möjligheten att resa från Utopia till Freetown upplever man kanske bara en kulissvariant medan man enbart kan ana den stad som hotfullt tornar upp sig någonstans bortanför smultronstället likt den ignorerande onda tvillingen. För naturligtvis är inte Freetown en fest för alla.

Men hur ser då framtidens Freetown ut? En destination som om 15 år kommer vara hipp på Västafrikas ännu ofödda variant av the Hippie Trail, Gringo Trail, Banana Pancake Trail? Kommer Wilkinson Road vara motsvarigheten till Khao san Road? Kommer man att sitta i skuggan av stadens strålande varumärke ”the Cotton Tree” – trädet som är äldre än staden själv och under vars grenar en gång slavar köptes och såldes och berätta anekdoter om sina vagabondbedrifter så som en gång de batikklädda på mytomspunna Pudding Shop i Istanbul? Eller kommer staden bestå som en väl bevarad hemlighet bland oss invigda á la Tyler Durdens fightclub: ”Regel 1 i Africa Trail: Man pratar inte om Freetown. Regel 2 i Africa Trail: Kom ihåg regel 1”? Men Freetown är som sagt inte en fest för alla. Jag ställer mig själv frågan om stadens tvångsamputerade krigsoffer fortfarande kommer att tigga pengar till mat på de gator som leder ut ifrån ett av de värsta mörkren människan skådat sen Sobibor och Treblinka?

Eftersom Freetown ligger så som den gör och varken jag eller Helen hade lust att backtracka 160 kilometer till Makeni (Vi hade alltså cyklat den vägen på väg till Freetown) så lastade vi in våra cyklar i en minibuss strax bortanför den kaotiska stationen i Kissy Town och några timmar senare befann vi oss i just Makeni. Efter en flaska coca-cola samt jolof rice respektive chicken&chips så började vi cykla norrut. Efter att ha fyllt på vattenflaskorna i en okänd by och en stund tittat på några apor i ett träd hittade vi ett par nakna svarta klippor omringat av gult gräs där vi slog upp våra tält för natten. Dagen efter fortsatte vi norrut.

Ingen av oss verkade ta in särskillt mycket av landskapet utan vi hade mest våra blickar nedborrade i asfalten. Vi cyklade långa perioder med påslagen iPod. Vi ignorerade mjölksyran medan vi klättrade allt högre upp i bergen mellan Sierra Leone och Guinea. Det finns dock en anledning till denna något respektlösa framfart. Vi ville till Faranah i Guinea så snabbt som möjligt. Det var dags att sätta en plan i verket – en plan som jag har haft ända sen jag lämnade Sverige. I byn Kabala tog asfalten slut vilket betyder jobbigare men mindre enformig cykling. Strax efter passerade vi Sinkuniya – byn som år 2001 hamnade i centrum av landets verbala skvallerpress när ett lejon som hade över hundra boskap på sitt samvete slutligen dödades av en lokal jägare. Lejonet var det första som synts till i Sierra Leone på över 50 år och jägaren blev hedrad genom att få skaka hand med den dåvarande presidenten Kabbah – och passade då på att erkänna att han minsann hade använt övernaturliga superkrafter för att kunna fälla djuret. Skulle inte anekdoten innehålla så pass mycket blod så skulle jag kalla den gullig.
Vi stannade i byn lagom länge för en kopp kaffe. (Utan tillhörande majonässandwish. Ni som rest i Guinea vet hur svårt det är att få kaffemannen/kvinnan att verkligen förstå att man i n t e vill ha en majonässandwish till kaffet. Att sätta sig och dricka en kopp kaffe utan majonässandwish verkar vara lika skumt i Guinea som att beställa en varmkorv utan bröd i en korvkiosk i Sverige. Det hela möts med höjda ögonbryn. Fast jag måste kanske också erkänna att jag oftast vill ha en majonässandwish till kaffet – men inte denna gång).

När vi närmade oss gränsen funderade jag på om det skulle gå åt lika mycket mental energi som åt motsatt håll vid övergången 200 kilometer västerut. Det gjorde det inte. Gränsvakterna stämplade ut oss med en okaraktäristisk effektivetet under en avslappnad session småprat – en av dem berättade att han hade sett västerländska cyklister förut. ”There was another tourist on a bicycle here. A dutchmen. Last year”. Vi ledde våra cyklar genom gränsbyn som mest var en enda stor marknad. Färgerna här var… obeskrivbara. Ljuden… skratten… de förvånade blickarna. Vi måste ha sett ut som utomjordingar för de yngre. Väl uppe på kullen bakom marknaden kom en gammal polis gående mot oss samtidigt som han pratade ivrigt på ett språk som jag inte ens kan namnge. Han pekade snett ut från vägen, rätt ut i Guineas bush. Vad är det han vill, frågade vi varandra. Till slut tog den gamle mannen några stora kliv ut i det torra gula gräset och pekade på en liten sten på marken. Det var monumentet som visade vart gränsen mellan staterna gick. Den lilla stenen var utan tvekan det minsta monument i sitt slag som jag någonsin sett. 10 kilometer längre fram kom vi till en annan by – där de som hälsade på oss gjorde det med ”Bonjour, ça va?”. Det var skönt att vara tillbaka i Guinea och välkomnas av det lugn som präglar landet och även Guinea-Bissau. Det är ett lugn som jag högt värdesätter men som man inte fick mycket av i t ex Gambia och Senegal.  I Guinea får man mest eftertänksamma nickningar och varma leenden som hälsning medan man i vissa andra länder i området tyvärr ofta får tjut, gap och skrik angående hudfärg.

Det var inte bara lugnet som gjorde att vi tyckte det var skönt att komma tillbaka till Guinea. Klimatet var mycket torrare. Byarna var färre – vilket gör att det är lättare att hitta schyssta campingställen när mörkret kommer. Sista natten campade vi bakom en kulle som några veckor tidigare brunnit – vilket gjorde så att insektsnivån höll sig på en minimal nivå. (Natten innan hade myror ätit upp 30% av 2 kvadratdecimeter tältbotten – tack Ganesha & Co för silvertejp!)

Väl i Faranah började vi fråga hotellpersonal och affärsinnehavare om de visste någon som kunde hjälpa oss. Tillslut, genom en kedja av okända men hjälpsamma personer, kom vi i kontakt med en herre vid namn Daman Camara. Vi satte oss vid ett bord och diskuterade genom en tolk eftersom han inte kunde franska och absolut ingen engelska. Herr Camara bor i en by strax utanför Faranah och försörjer sig främst som fiskare på den närliggande floden. Det rinnande vattnet är 20 meter brett och dess källa finns enbart 10 mil bort. Vattnet är svagt grönfärgat och förhäxar mig varje gång jag vilar ögonen på det. Kanske blev den skottske äventyraren Mungo Park den där gången förhäxad på samma sätt när han 25 år gammal blev den förste västerlänning att blicka ut över floden som fram till dess mest varit en myt. Längre norrut och senare österut blir floden större och mäktigare och till sist har den förvandlats till Afrikas tredje största. Floden heter Niger. Det är alltså på den floden Herr Camara fångar sin fisk. Men Daman Camara har en bisyssla vid sidan om fisket. Och det var denna kunskap vi var ute efter. Herr Camara är nämligen Faranahs bästa båtbyggare.

Byn där Herr Camara (inte med på bilden) just nu bygger en båt…

Fortsättning följer förhoppningsvis. Men inte på ett tag. Vi ska djupt in i vildmarken. Vill ni veta hur det går – så är det bara att prenumerera HÄR. Och en kommentar vore som vanligt kul.

Lars