Den efterlängtade fortsättningen (sorry för lite bilder – det verkar vara ngt fel på dem jag ville ha med egentligen):

Morgonen dagen efter mitt besök på polisstationen nådde jag avtagsspåret till Outamba-Kilimi nationalpark – en park som jag länge hade bokat in på ”måste-listan”. Men i Kindia hade jag fått ett kommentar på mitt facebookstatus av en annan Afrikacyklist: ”Tyvärr, de sista elefanterna i O-K nationalpark blev skjutna av tjuvskyttar i september 2009”. De hade blivit skjutna och sen slaktade på ett mycket brutalt sätt. Flocken var den sista i landet och idag vandrar det alltså inte längre några elefanter i Sierra Leone. Det hela gjorde mig mycket sorgsen och jag hade inte längre lust att besöka parken – det är alltid tråkigt att läsa om människans besatthet av att utrota djur. Antagligen kommer den svenska vargen förr eller senare gå i samma bloddränkta spår som Sierra Leones elefanter vilket är lika sorligt det.

Avtagsvägen mot nationalparken som jag ignorerade…

När jag senare den dagen nådde Little Scarcies River så hade jag bara mina 2000 leones. (2,40kr). Första budet från den unge skepparen i pirogen var 10000 för mig och min cykel. Det var väl kanske en aning dyrt, allt är ju som bekant relativt, men eftersom jag inte ville börja pruta och göra mig ovän med skepparen så sa jag hade jag inte hade mer än 2000 leones, men att jag hade en femdollar-sedel. Godtog han denna som betalning och kunde jag få tillbaka växeln i leones? Den unge skepparen funderade ett tag och under tiden kom en äldre man klädd i traditionella arabiska kläder ner till oss vid vattnet och han tog genast min sedel och gav mig 10000 leones tillbaka i växel och sa åt mig att kliva i pirogen. Saken var löst.

Jag fortsatte fram till den lilla staden Kamakwie där jag frågade mig fram till en affär som kunde växla in en lite större summa pengar – men tyvärr gav de mig en så dålig valutakurs att jag valde att cykla vidare med mina 12000 leones (20 kr). Jag hade ett halvt kilo pasta i väskorna som skulle räcka ett tag och en sandwish med kaffe brukar bara kosta 2000 och en apelsin 100 leones (alltså 120 apelsiner för 20 kr…) så jag chansade på att jag skulle få en bättre kurs någon annanstans än i Kamakwie. Men jag kostade på mig en halvliter av den lokala äppelcidern och en påse efterlängtad salt.
När jag en stund senare kom till grannbyn Kamalu så började samma cirkus om – jag frågade folk på de sandiga gatorna om det fanns någonstans där jag kunde växla pengar. Och svaret jag fick var att jag skulle höra med byns präst – Father Joe. Jag cyklade upp på en kulle där en stor blåvit kyrka med ett tillhörande missionshus tornade upp sig över byn. En barnaskara visade glatt vägen och sprang bredvid mig med varsin hand vilande på mina bakre cykelväskor. ”Father Joe, Father Joe” ropade de mellan sina gälla skratt när vi var framme vid kyrkan och snart tittade en förvånandsvärt ung präst ut genom stenporten. När han fick syn på mig ryggade han för ett ögonblick tillbaka – det syntes att han blev förvånad av att se en viting i denna avlägsna del av landet. Sen sprack han upp  i ett brett leende och vi skakade hand. Efter jag förklarat mitt pengaproblem för honom frågade han vart jag skulle tillbringa följande natt. När jag berättat att jag hade tänkt campa utanför byn blev jag inbjuden att stanna i ett av missionshusets gästrum. Rummet hade ingen säng, men det gjorde ju inget eftersom jag inte har någon säng i mitt tält heller – men däremot hade rummet el och ett rent badrum. Det var  mycket lätt att tacka ja till erbjudandet.
Father Joseph var från Nigeria men hade bott i London i många år där han arbetat som präst och det visade sig att han hade en engelsk familj från sin förra församling på besök. Den engelska familjen berättade för mig att de hade ordnat ett försenat julfirande för sin uppenbarligen mycket omtyckta före detta präst och därför tagit med sig traditionell engelsk pudding med sig som present.
Naturligtvis blev jag inbjuden att delta i julfirandet och jag måste erkänna att det kändes en aning surrealistiskt att ena minuten befinna sig Sierra Leones bush och den andra minuten äta engelsk pudding med vaniljsås tillsammans med en familj där föräldrarna drog upprepade internskämt om den säregna scouse-dialekten i Liverpool för en karismatisk präst från Nigeria som skrattade tills han grät åt de nämnda skämten. Det var mycket kul – även om jag drog mig tilbaka ganska tidigt.
En annan liten kul anekdot var att jag hittade en extremt liten skorpion i badrummet på morgonen. Det var första gången jag har sett dessa djur utanför ökenstater och jag blev mycket glad och la mig på knä inne i badrummet för att kunna studera det närmare.
Sen sa jag adjö till prästen och växlade en summa pengar med honom innan jag rullade nerför backen och köpte en sandwish med en kopp kaffe och såg hur Helen plötsligt kom rullande genom byn på sin cykel.

Helen hade cyklat hårt och kommit i fatt mig och detta trots att hon gjort en omväg till nationalparken. På skylten vid avtagsvägen hade jag satt upp en lapp med hennes namn på – och av detta hade hon  dragit slutsatsen att jag befann mig i parken så hon svängde av och cyklade sen 6 kilometer enkel tur bara för att upptäcka att jag inte alls var i där. Samtidigt kom hon på att hon borde ha kollat på baksidan av lappen som jag tejpat upp på skylten. Ja, det borde hon ha gjort – eftersom jag där skrivit att jag inte var i parken… Samtidigt kunde jag inte låta bli att tala om att jag hade sovit inomhus och duschat samt ätit pudding med vaniljsås som efterrätt till middagen som missionären och den engelska familjen bjudit mig på. Jag tror faktiskt att jag till och med nämnde det mer än en gång…
Resan fortsatte. Vi cyklade ganska hårt under dagen och på kvällen slog vi läger på några kala klippor som låg inramade av gult meterhögt gräs ovan den röda grusvägen. En bit bort låg en avlång byggnad som vi visste var den japanfinansierade skolan utanför byn Kalangba och bortanför den låg de vackra Kataba Hills. På morgonen var kullarnas fot täckta av dimma som bäddade in växtriket i bomull. Himlen var blå och orange. Hade jag inte varit så morgontrött hade jag säkert insett att det var väldigt vackert.

Utsikten. Det var finare på morgonen…

I byn Panlap cyklade vi på både en bred asfaltsväg och en checkpoint. När jag stod och småpratade med mina poliser och Helen med sina så kom det fram en kvinna och nöp mig hårt i armen. Det sved till lite men jag fick aldrig riktigt klart för mig exakt vad som hände eftersom jag samtidigt blev förhörd av polisen och det tog all min koncentration att svara på deras frågor: ”What`s your mission?”, ”Are you cycling to Freetown on this bicycle?” (Detta är roligt – i många länder i Afrika lägger de i detta fall tyngden på ordet ”this”. Vi i Europa skulle lägga tyngden på ”Freetown” eller kanske på ”bicycle”. Detta får resultatet att jag får för mig att de tycker min cykel ser dålig ut. Eller så är det helt enkelt så att de faktiskt tycker det…)
Efteråt berättade Helen att kvinnan hade nypt henne också – men vi visste inte varför. Kanske ville hon bara kontrollera att vi inte drömde.

Vi cyklade fram till asfaltsvägen och åt frukost sittandes på en vinglig träbänk samtidigt som vi slött tittade på kvinnorna bredvid oss som skalade apelsiner som de sen staplade i stora pyramidliknande högar och som de sen sålde i vägkanten. Under tiden såg jag att ett par av mina sedlar var borta men jag la ingen vikt vid det eftersom jag trodde att jag bara lagt dem någon annanstans än i styrväskans ytterfack där jag alltid har mina växelpengar. Men när jag på kvällen letade efter dem hittade jag dem inte. Det var ingen katastrof, det handlade om motsvarande 30 kronor eller så. Men jag funderade på vart de tog vägen. Jag kan helt enkelt ha handlat upp dem och glömt av det. Jag kan ha tappat dem. Polisen eller kvinnan med nyporna vid checkpointen kunde ha tagit dem. Jag kommer aldrig att få veta.

Asfalten kom inte en dag för tidigt. Vi var både slitna och en aning trötta på cyklingen och det mesta handlade om att komma till Freetown så snabbt som möjligt. Nu när vi cyklade på asfalt tycktes vi flyga fram. I staden Makeni några kilometer bort (där RUF-rebellerna hade sitt högkvarter under kriget) stannade vi lagom länge för att köpa varsin coca-cola samt ris och bönor som vi tog med oss för att äta ett par timmar senare. I utkanten hittade vi också en stormarknad av ett slag vi inte sett sen Spanien – vi blev nästan chockade av utbudet och av priserna blev vi absolut chockade. Libanesen som ägde affären hälsade oss glatt välkommen men jag anade dollartecken i hans ögon. Jag hade ännu inte insett att jag tappat (eller vad det nu var) mina pengar så jag la en stor summa på en svensktillverkad dubbeldaim – utsökt och värd pengarna. Helen hade också haft det svårt att få tag pengar så de sista två dagarna innan vi anlände till Freetown hade vi motsvarande 8:50 kronor att leva på. De gick åt till äppelcider och lök eftersom vi hade pasta, lite bröd och några apelsiner i våra väskor. Men jag tycker nog daimen fortfarande var värd sitt pris…

Strax utanför Makeni såg vi något mycket tragiskt. Asfalten gjorde inte bara att vi flög fram, även bilarna flög fram och i diket såg vi plötsligt ett av dess offer. En död man. Först trodde jag att mannen låg och sov i diket, men det var innan jag såg i vilken onaturlig ställning han låg i och innan jag såg färgen på hans hud. Trafiken hade tagit ännu ett offer.
Nästan samtidigt fick jag höra talas om att en cyklande kollega, Mia Pusch, blivit påkörd av en lastbil på Nya Zeeland och omkommit.
I augusti 2008 bestämde sig några ungdomar i Grekland att tävla med sina bilar längs vägen mellan Aten och Salonika. De visste då inte att en av äventyrscyklingens största legender närmade sig på sin cykel från andra hållet – den 74-årige Ian Hibell som korsade Darien Gap redan på 1970-talet.

Taget från timesonline.co.uk:

”A cyclist who pedalled the world for more than 40 years, braving raging rivers, a lion and the hospitality of an Eskimo princess, has been killed by a hit-and-run driver in Greece.

Ian Hibell, 74, was a well-known figure in the world of long-distance cycle touring, setting several records and pedalling the equivalent of ten times around the Equator.

Mr Hibell, from Brixham in Devon, set out on his travels in 1963 after asking his employer for a two-year sabbatical. He returned ten years later (murmuring apologies), having become the first cyclist to ride from Cape Horn to Alaska, among other journeys (…)

Mr Hibell rarely kept to the beaten track, managing to cross mangrove swamps, mountain ranges and even the Sahara desert on two wheels. He was shot at by bandits, had his tent eaten by tropical ants, was sniffed by a lion and chased by elephants.

He was also welcomed by a Dayak headman in Borneo and African chiefs in the days before every jungle trail had been trodden by backpackers and gap-year students.“

Dessa vidriga motorfordon. (Men kommer man smygandes till jobbet efter att ha varit borta i tio år när man bara hade två års tjäntledighet förtjänar man en statsbegravning. Hur kan man vara så cool? Stod hans chef på trappan och pekade på klockan och sa något i stil med ”hörredu – du är sen! Du skulle ha varit tillbaka för 8 år sen.”)

Den första natten längs asfaltsvägen campade vi i ett grustag. Det var det bästa stället vi hittade. På morgonen hade vi upp till 10 personer runt våra tält som tyckte det var mycket kul att stirra på oss. Jag tittade ut och sa ”Godmorgon, vi är turister”. De skrattade och tyckte antagligen situationen var ytterst märklig och det tog ett tag innan de slet sina blickar ifrån oss och försvann. Efter en kort stund kom de dock tillbaka och denna gången men en bister man i släptåg. Han kunde ingen engelska men vi blev informerade om att det var den närliggande byns chef. Det syntes att han var en aning besviken på oss för att vi inte kommit till byn och stannat över natt i hans beskydd. Säkert går det rykten även i denna del av världen och kanske var han orolig att grannbyarna skulle börja prata om hur han låter sina gäster sova i ett grustag. Jag brukar dock inte vilja sova i byarna eftersom det skulle sluta med att jag blev omringad av dussintals barn som skulle skrika ”vit man” åt mig tills de somnade av utmattning. Hur som helst gav vi via byns yngre invånare chefen en ärlig ursäkt och snart försvann från platsen och vi började packa ihop utrustningen.

Sista heldagen i sadeln handlade om att ta sig så nära Freetown som möjligt, fast inte så nära att det blev omöjligt att hitta campingplats. Vi misslyckades. 4 mil utanför var det så gott som omöjligt att hitta undanskymda platser. Till slut stannade vi utanför en skola där ett par äldre män satt på en bänk. Jag gick fram och presenterade mig och frågade om någon av dem var lärare på skolan och en kort herre i blå skjorta sa att han var det. I Zambia hade jag några år tidigare sovit över regelbundet på skolor i tätbebyggda områden och jag var nyfiken på om det skulle fungera i Sierra Leone också.
Det gjorde det. Läraren bjöd in oss över natt och det syntes tydligt att han tyckte det hela var roligt. Vi satte upp våra tält i en stor öppen cirkelrund byggnad med plåttak och lärarens fru och dotter kom med vatten att dricka och tvätta av oss i. På kvällen kom det en rad andra lärare som ville hälsa på oss – en del verkade ha svårt att förstå att vi var turister. De kunde fråga vilken NGO vi arbetade för och när vi svarade att vi bara var turister frågade de igen en aningen fundersamma ”Men… vart jobbar ni? I Freetown?”. Att resa i ett land där gemene man knappt förstår begreppet ”turism” kan vara mycket roligt och givande.

Och så kom då dagen då vi nådde Freetown. Vi cyklade rätt fram mot samma fantasieggande berg som sjökaptenen Pedro da Sintra en gång för så länge länge sen hade sett ifrån andra hållet – på den avlägsna tid då äventyrare var äventyrare och man skrev ner sina upplevelser i en bok och inte i en patetisk blogg.  Idag, om man får tro folks profiler på diverse ressajter, så är man en äventyrare om man köper en flygbiljett till Nya Zeeland på nätet och väl där hoppar bungy jump två gånger. Tiderna förändras, men bergen i Sierra Leone består.

Nu är vi alltså i vackra Freetown. Vi stannar här ett tag då den sista månaden varit ganska krävande.
Jag har skrivit en del om mat och vad vi äter under våra cykeldagar här på bloggen och för ett tag sen fick jag som bekant ett matbidrag från tre vänliga själar, Ronny, Matilda och Peter. (Tack igen!) En del av dessa pengar köpte jag en underbar curry för på den legendariska restaurangen Paddy´s. Paddy´s är Freetowns motsvarighet till puben Heart of Darkness i Phnom Penh (en pub som jag har druckit öl på någon gång på medeltiden) och dessutom ska det föreställa att det är just på Paddys som di Caprios och Connellys karaktärer möts i filmen ”Blood Diamond”. Så nu vet ni det. Dessutom var curryn utsökt. Ölen också.

Kommentera gärna!

Lars