När den portugisiske sjökaptenen Pedro da Sintra  år 1462 seglade söderut längs med Afrikas västra kust såg han plötsligt en bergskedja resa sig som en grön vägg ett stenkast innåt land. Kanske fick han endast några enstaka glimtar av bergen innan den täta dimman åter omslöt dem. Eller så smuttade han på en kopp te medan han studerade dem i godan ro genom en tubkikare. Det vet jag inget om, men däremot vet jag att han kom att kalla bergskedjan Serra Lyoa – Lejonbergen. Senare, på 1500-talet – döpte en engelsk sjöman om dem till Serraliona, vilket i sin tur ändrades till Sierra Leone.

Idag är Sierra Leone mer än en bergskedja – det är landet som innehar världens mest poetiska namn – ett namn som iof mest förknippas med inbördeskrig och enorma diamantfyndigheter. Det var i nordöstra delen av landet, omkring staden Kono – som världens största diamant (Star of Sierra Leone) en gång hittades. Landets diamanter och den något smutsiga handel som omringar dem har för övrigt fått både al-Qaida och Hollywood att intressera sig av landet och dess diamanthandel. Och många är de historier om skruppelfria äventyrare som köper upp oslipade stenar för att sen smuggla dem till Indien – där enligt ryktet världens skickligaste (och säkert billigaste) diamantslipare håller till. Den sista anhalten blir kanske en handlare i Antwerpen – innan diamanten i fråga hamnar på en tant med lila hår och en vit dvärgpudel i koppel.

Men turism då? Kommer det turister till Sierra Leone. Ja, sakta men säkert. Tro mig – om några år kommer du kanske att åka hit istället för till Gambia på den så efterlängtade semestern. Stränderna ska visst vara bland de bästa i världen – fast det ska jag dock undvika att personligen ta reda på. (Det enda som är tråkigare än stränder är Gyllensvaans möbler i Kättilstorp där jag jobbade ett tag under 1990-talet)
Men turism ja – jo, det finns en enorm potential. Vad sägs om namn som Freetown, Tiwai Island, Tingi Hills, Gola Forest, Moa River, Loma Mountains och Outamba-Kilimi National Park? Är ni en aning mer äventyrliga lagda än Koh Tao  så reser sig säkert era armhår i reslusta när jag nämner dessa namn. Är ni ännu inte övertygade så gå och hämta lite rödvin och en kartbok och studera sen bergsvägarna i norr eller regnskogen på gränsen till Liberia.

Eller så fortsätter ni helt enkelt att läsa min resdagbok. Men var beredda på att det kommer ta ett tag. Jag har skrivit mycket… kanske för mycket. Hm… borde jag dela upp kapitlet i två delar? Ja, det gör jag. Här är första delen från cykelturen från Labé till Freetown:

Labé. Fouta Djalon. Jag minns att jag läste och hörde talas om namnen hösten 2005 då jag började planera en cykeltur ifrån Tyskland till Kapstaden. Den gången valde till slut bort Västafrika mot Östafrika med anledning att jag ville få in Mellanöstern i rutten. Men dessa Västafrikanska namn har legat och gnagt i mig sen dess. De har skavt och irriterat och fått mig att dagdrömma – på samma sätt som t ex Pamir Highway, Road of Bones, Kongofloden, Route du Hoggar, Ruta 40, Dalton Highway, Chang Tang, Rub al Khali och Darien Gap skaver och irriterar och får mig att dagdrömma idag.
Labé var ingen vacker stad. Inte på samma sätt som Sibiu eller Krakow är vackert. Men staden hade sin charm. Hade Västafrika varit Indien så hade Labé varit en systerstad till Manali eller Mc Leod Ganj. Men nu är inte Labé eller Västafrika Indien och det syntes bland annat genom total avsaknad av andra turister. Guinea står dock på kanten till inbördeskrig – vi hörde rykten om att rebeller från krigen i Sierra Leone och Liberia väntar utmed landets gränser på gnistan som kommer sätta landet i brand. Andra berättelser som nådde oss berättade att ett hotell utanför Conakry till bredden är fyllt av sydafrikanska legosoldater som hungrigt väntade på samma krig. Jag tippar tyvärr på att Guinea kommer att brinna år 2010. Men jag hoppas vid Gud att jag har fel.

Guinea var, trots alla jobbiga checkpoints, ett mycket vackert, trevligt och sevärt land. Vi möttes av leenden och det var inga bekymmer med att få hjälp när vi hade cyklat fel – som den gången då vi cyklat på fel väg i en halv dag och hamnat i Toumbi Medina. Vi hade cyklat de dryga tre milen från Labé till Pita där vi svängde västerut vid ett virrvarr av småvägar och stigar. Vi hade hört att det skulle vara en aning knepigt att hitta rätt väg just här och de ord som jag muntert ropade till Helen som cyklade några meter framför mig fick jag snart äta upp: ”Det är ju inga konstigheter med navigationen här!”. Sen cyklade vi som sagt fel under flera timmar…

Vid våran campingplats på vägen mellan Labé och Pita…

Vid våran campingplats på vägen mellan Labé och Pita…

Vid våran campingplats på vägen mellan Labé och Pita…

Till slut kom vi i alla fall tillbaka på rätt spår och vägen gick över brunbrända kullar som inte alls var så vackra som jag hoppats på. De lokala fulabönderna (inte fula bönder, utan fulafolket) bränner gräs under december månad vilket gör att sikten oftast är skymd – och harmattan drar ju också sitt strå till stacken.
Det roliga började halvvägs på den berömda Telimelivägen. I byn Dongol Touma skulle vi dock fylla på vatten i byns brunn. En lokal kvinna fick syn på oss och sprang genast iväg och gömde sig bakom en blåmålad veranda en bit bort. Några andra bybort skrattade hjärtligt när de såg henne och jag såg hur hon skämdes över sin impulsiva flykt från de vita människorna, men tillbaka till brunnen vågade hon sig inte.
Efter byn förändrades naturen som genom ett trollslag – borta var de brunbräna kullarna och istället färdades vi ner genom en grön dalgång. Kilometer efter kilometer av ”Lost World” med klippformationer, vattenfall, bilvrak, skyhöga stup, grottor och vandrande människor som balanserar berg av varor på huvudet på ett sätt som skulle göra en cirkusartist grön av avund.
Vi kom ner till botten och korsade en flod där Helen helt plötsligt blev upprörd över priset på biljetterna till den lilla pråm som skulle ta oss över. Hon prutade och talade om för alla hur mycket det egentligen skulle kosta och tillslut fick hon ner priset till hälften, men hon var fortfarande inte nöjd. Sen påminde jag henne att vi numera handlar med Guinea-franc och inte med CFA som i t ex Guina-Bissau. Det hade hon glömt bort och när hon insåg att hon hade prutat ner ett extremt lågt pris till mer eller mindre ingenting så kunde hon knappt se besättningen i ögonen. Jag tyckte det hela var hysteriskt roligt.

En bit av Telimelivägen…

Vi kom till en cirkelrund skogsdunge mitt ute på ett fält och i dungens mitt fanns en ljusgrön damm. Jag använder nästan aldrig ordet ”magiskt” när jag beskriver natur. Men detta ställe var magiskt. Och antagligen heligt…

Det fanns också gott om apor i träden…

Och i gräset framför träden låg det en cykel…

Längs Telimelivägen, som ska vara en av Västafrikas ”great roadtrips” fanns det grottor att leka i..

Natten innan vi nådde Kindia slog vi som vanligt läger en bit ifrån vägen. Precis när middagen var klar såg vi röda eldflammor nå de lägre trädens toppar och det karaktäriska smattrande ljudet av eld som äter gräs kom allt närmre. Det var första gången jag fick fly en campingplats på grund av en förvildad gräsbrand som vuxit i storlek och allt mer började uppföra sig som en skogsbrand. Vi ledde ut våra cyklar på vägen och gick runt havet av eld och på toppen av en kulle så passerade vi en by där ljudet av människor nådde oss. De satt runt lägereldar och skrattade och pratade om dagen som varit medan vi passerade i beckmörkret några meter bort. En bit ner på andra sidan kullen hittade vi i våra ficklampors sken en stig som tog oss vidare genom ett område där elden redan härjat – och vi slog upptälten vid foten av ett enormt träd och på ett underlag av svartvit aska.

I Kindia var både jag och Helen slitna och på gränsen till sjuka. Hotellets toalett gav mig trauman för livet varje gång jag tvingades dit. Jag ville bort från stadens oväsen och lukter och kurera mig i bushen. Helen ville stanna längre på hotellet för att kurera sig på sitt sätt – återigen gick vi skilda vägar. (Vi träffades en halvvecka senare i Sierra Leone.) Således köpte jag på mig det viktigaste: Pasta, lite godis och toalettpapper och cyklade ut ur staden. Omedelbart efter Kindia så rullade jag nerför en otroligt vacker och relativt trafiktom asfaltsväg som kantades av höga bokliknande träd som bildade ett luftigt och ljusgrönt skogsparti. Jag var tacksam för varje meter jag fick gratis i nerförsbacken eftersom varje meter jag fick betala i svett fick min begynnande feber att närma sig kokpunkten.
Efter 26 kilometer svängde jag höger på den grusväg som skulle ta mig till gränsen. I korsningen köpte jag på mig några apelsiner och fyllde på mina vattenflaskor. Efteråt cyklade jag 10 kilometer till och slog sen nattläger strax efter 14:00. Jag låg resten av dagen på min filt och kämpade med att bli frisk och på natten gjorde jag samma sak inne i tältet och på morgonen kände jag mig mycket bättre.

En av Fouta Djalons otaliga floder… Helen är en myra i bilden då hon fyller på vårat vattenförråd…

Gränsövergången blev en historia värd att minnas. Kanske kommer jag om 50 år fråga mina grannar på ålderdomshemmet om jag någonsin berättat om den gången då jag blev arresterad för olaga vapeninnehav i Sierra Leone? –Ja, massor av gånger, kommer säkert mina kära grannar att svara.
När jag närmade mig Guineas gräns så kom det en civilklädd herre fram till mig och brättade att han var byns Big Boss och frågade var mina papper fanns. Jag berättade att jag har mitt visum i passet, varpå han förklarade att jag måste ha ett specialtillstånd för att resa på ”hans marker”. Jag babblade på om lite om varje och skrattade för att få tiden att gå samt för att inte ge Bossen en syl i vädret– jag såg att jag närmade mig byggnaden där jag förhoppningsvis skulle bli utstämplad. Bredvid hängde ett ensamt rep över vägen för att hindra obehöriga att smita igenom. Jag tog byns Big Boss i handen, vände snabbt ryggen till honom och klev in och hälsade på militärerna där inne. Jag kände på mig att det skulle bli lite halvkrångligt att ta mig igenom det byråkratiska låtsasmaskineriet så jag tog alla jag såg i hand och log så brett jag kunde för att förhoppningsvis lösa upp en knut eller två.
Det buttra stenansiktet till militär som tog hand om mitt ärende blev dock inte imponerad – en stelare människa har jag aldrig träffat. Efter ett förhör om vem jag var fick jag plocka ur alla mina prylar ur cykelväskorna och säga vad jag använde dem till. När de hittade mitt andra pass började jag tro att de trodde att de hittat min svaga punkt – punkten som skulle innebära pengar för dem. Men som tur var verkade de inte bry sig om det. Jag sa helt enkelt att det var mitt gamla och att jag inte använder det längre.
När de gått igenom all min utrustning sa Stenansiktet ett kort ”now you pay us 5000 franc”.
-No, svarade jag och stirrade tillbaka på de 4 soldaterna i rummet.
”You have to pay 5000 franc”, fortsätte Ansiktet.
Next time, svarade jag. ”I have just enough money for food.”
Jag bestämde mig där och då för att ge det 24 timmar. Hade de inte släppt igenom mig när de timmarna var till ända skulle de få sina 8 kronor. Innan dess skulle de få ta dem med våld. Mitt beslut hade såklart inget med pengarnas värde att göra – jag hade bara inte lust att ge bort något till samma militära myndighet som några månader tidigare oprovocerat hade öppnat eld och dödat över 100 demonstrerande människor i huvudstaden Conakry och som ständigt bryter mot internationella lagar. Inte heller ville jag starta en trend som skulle ge andra turister samma eller större bekymmer när det är deras tur att stå öga mot öga med Ansiktet och dennes kumpaner. Efter min vägran blev det en tryckande tystnad inne på kontoret men snart fick jag tillstånd att ge mig av. De vinkade inte farväl.

Efter en ganska lång cykling genom ett kuperat ingenmansland kom jag till ett nytt rep som var spänt över vägen. Jag blev glad när jag såg mannen som uppenbarligen skulle stämpla in mig – och mitt sinne för att läsa av människor fungerade även denna gång. Mannen som haltade sakta över grusgången mot mig hade en sliten keps snett över huvudet var i 55-års åldern och utstrålade någon sorts buddistisk harmoni som tycktes göra klart för alla och envar att han var tillfreds med sin knapriga tillvaro. Kanske hade han och hans familj gått oskadda genom inbördeskriget och han hade ett jobb i ett land med skyhög arbetslöshet. Han stämplade in mig efter någon minut och sen satt vi och pratade under en stund. Slutligen hjälpte han mig att växla mina sista 3000 guinea-franc till 2000 leones.

Hans kollega som satt i hyddan vid repets högra ände var av en helt annan sort. Efter handskakningen sa han till mig att Afrika var svårt att leva i och antydde att jag skulle ordna så att allt blev bra. Annars ville han inte ha mig i sitt land. Ge mig pengar, sa han. Nej, svarade jag. Och så höll det på ett tag. Till slut började jag bli sur på honom och sa att han borde lära sig skillnaden mellan hjälporganisationer och enskilda turister och att jag hjälper landet betydligt mer om jag spenderar mina pengar på den lokala marknaden än om jag ger bort mutor till polisen och därigenom stödjer den korrumption som indirekt orsakar de flesta problem på kontinenten. Detta fick honom att ryta åt mig att tömma mina väskor, vilket jag gjorde utan ett ord -fast jag blev allt mer svart inombords för varje sekund. Han fortsätte att beordra mig att ge honom pengar. Jag vägrade. Han hittade några böcker och sa att jag skulle ge bort till honom eftersom jag ändå hade flera. Du kan inte läsa dem, sa jag – vilket fick honom att brösta upp sig och säga att han minsann kunde läsa engelska.  –De är på svenska, påpekade jag och han släppte dem utan några kommentarer.
Sen hittade han min machete som mest samlar damm i min ryggsäck. (Och som jag inte har öppnat lika många kokosnötter med som det var tänkt.)
-Detta är är ett vapen, skrek han och svingade det påstådda vapnet i cirkelrörelser framför sitt ansikte.
-Nej, det är ett verktyg, rättade jag honom.
-Detta är ett vapen i Sierra Leone, sa han – du har begått ett mycket grovt brott mot landets lagar och jag kommer att ta med dig till polisstationen!
Hade det varit Ansiktet på andra sidan gränsen som hade sagt detta så hade jag blivit en aning nervös – men konstapeln som nu hade min machete i sina händer och sa att jag skulle följa med till polisstationen hade inte någon form av pondus och jag funderade helt allvarligt om jag bara skulle cykla därifrån. Men jag valde, förnuftigt nog, att följa med honom till den lokala polisstationen.
Väl där sa han till mig att jag nu var arresterad och att han skulle låsa in mig tills hans överordnande kom till platsen. Min första tanke var att jag hoppades att jag skulle få ta med mig cykeln in i cellen. Den andra var att det var hög tid att ta ett steg tillbaka och försöka undvika att bli inlåst. Först sa jag att han skulle göra det han var tvungen till – och var det att låsa in mig så skulle han naturligtvis göra det. Sen berättade jag att nu förstått att jag gjort fel och att jag skämdes över detta. Kanske skulle konstapeln kunna behålla min machete och så glömmer vi hela historien? Konstapeln såg glad ut. Inte för mitt erbjudande i första hand, utanför att jag för första gången indirekt erkände att det var han som bestämde. Maktens berusning. Han sa att han inte ville ha min machete och tystnade sen. Jag sa till honom att jag inte hade några Leones eftersom det inte finns någon bank i närheten och mina sista Guinea-franc hade jag ju såklart handlat upp innan jag passerade gränsen till Sierra Leone. Detta förstod konstapel. Mina ynka 2000 leones som jag växlat till mig av hans kollega hade han inte hittat när han tidigare gått igenom min utrustning. Inte heller de tusentals kronor i Euro, Dollar och CFA som jag gömt undan i min utrustning. Till slut gav han tillbaka min machete och sa att jag kunde cykla vidare. Så efter att ha suttit arresterad på polisstationen i byn Sainya i norra Sierra Leone under hela 10 minuter var jag åter en fri man. Men efter att ha varit inspärrad under så lång tid tog det ett tag innan jag vande mig vid livet på fri fot och det var svårt att ha så mycket liv och rörelse omkring mig. Men det var i alla fall skönt att lämna militär och polis bakom mig och ett par timmar senare så slog jag läger bakom några träd ett tiotal meter ifrån vägen.

Forts. följer inom kort. (Men bara om ni kommenterar och börjar prenumerera!)

/Lars

Ex-con