Sen sist:

Det tog oss (jag träffade Helen redan i Bissau – inte i Freetown som vi hade bestämt) två veckor att trampa sträckan ifrån Guinea-Bissaus huvudstad till Labé i grannlandet Guinea.
Det har varit två veckor av ganska hårt resande – ibland har jag tänkt att ”så här långt bort ifrån de vanliga resrutterna har jag aldrig varit” och något skämtsamt: ”vi måste vara de första turisterna här någonsin”.
Det har varit två veckor av extremt dåliga vägar. Det har varit två veckor av diverse traverser över floder och vattensamlingar. Vi har vadat över åar. Vi har burit cyklarna över dammar. Ibland har vi betalat någon lokal fiskare för en flodöverfärd i hans pirog. Andra floder passerade vi med motorbåt, handdriven pråm och ett par till och med på broar av sten respektive bambu.

Vid ett tillfälle kraschade jag rejält, första gången sen den gången i indiska Himalya 2004 – men klarade mig med ett sår på ena knäet.
Insekter har plågat oss svårt – myggor, myror, flugor och annat. En termit gnagde sig, säkert av misstag, in flera milimeter i Helens ena ben och bloden rann som i Peter Jacksons tidiga filmer.
Vi har sett apor och färggranna fåglar och en natt vaknade vi av ett morrande djur utanför tältet – ett stort djur. Ett stort djur som inte var tamt, det hördes.  Vi vaknade båda två av lätet – och Helen ropade högt ”What the hell was that?” – dels för att skrämma bort djuret och dels för att göra mig uppmärksam inne i mitt tält. Hon fick dock aldrig något svar eftersom jag redan hade somnat om…

Vi kom vilse. Det var i det avlägsna området söder om Rio Corubal – jag insåg att vi hade solen i ansiktet fast vi skulle ha den i ryggen. ”Vi får se upp så vi inte kommer in i Guinea”  sa jag till Helen som hade uppmärksammat samma sak så hon plockade fram sin GPS.  När hon läste av displayen började hon skratta. Det visade sig att vi redan hade passerat gränsen. Av misstag och olagligt. Vi befann oss i fel land. Under detta missöde hade vi inte följt vägar på flera dagar utan cyklat på skogsstigar. Den stig som vi skulle följa norrut var lätt att missa men vi hittade den till slut genom den gamla metoden ”trail and error”  - och det var skönt att komma tillbaka till Guinea-Bissau utan att ha träffat på några militärer eller poliser…

Ja, det har varit två veckor av hårt resande. Sannerligen. Men vi tar det från början, denna gång har jag dock inga som helst möjligheter att berätta alla detaljer:

Jag hade tagit en promenad genom Bissau tillsammans med den superbereste schweiziske ägaren till pensionatet där jag bodde, och han visade mig bland annat platsen där jag kunde ta en pirog över Gebakanalen till byn Enxude. Kvällen innan avfärd träffade jag som sagt på Helen igen – hon kom tillbaka med båten från Bijagosöarna och var sugen på samma rutt i sydvästra delen av landet.
Färden över Gebakanalen tog någon timme och samtliga passagerare i träbåten satt tätt intill varandra med oranga flytvästar.  
Väl i land började vi cykla mot staden Buba som vi nådda dagen efter. Vägarna var sandiga, när de inte var översvämmade eller gick genom åar vill säga. När ett fordon passerade så yrde dammet och täckte oss med ett tunt sandlager i samma röda färg som i sinnesbilden av australiens inre. En ambulans satt fast i en gyttjegrav längs vägen och vi hoppades att den inte var på väg till någon i nöd.
I Buba köpte vi var sin äggsandwich och rullade ner för en backe och åt måltiden nere i den gamla hamnen, sittandes på den sönderrostade bryggan och tittade på när ett gäng ungdomar lekte i vattnet runt ett par piroger. Vattnet var grönt och vi såg fiskar genom hålen i bryggan. Himlen var klarblå och en lokalbo talade om att man ibland kan se chimpanser på andra sidan Bubafloden när de om morgonarna kommer ner för att dricka.

Vi följde en grusväg mot byn Catio i sydväst men svängde österut strax innan. Vägen blev mindre och mindre så vi förstod ingenting när den helt plötsligt bestod av asfalt. En stund senare cyklade vi på ännu en asfaltsremsa – bred som en motorväg. Vi förstod ännu mindre. Vi frågade två kvinnor efter vägen till Jemberem – och passade på att fråga varför det fanns en gammal och sliten, men ändå bred motorväg ute i bushen i det här hörnet av landet. De skrattade och sa att det inte alls var en väg – det visade sig att vi precis cyklat över det lokala flygfältet. Motorvägen var ingen motorväg utan en landningsbana. Vi drog slutsatsen att flygfältet och faktumet att den lilla vägen vi cyklade på var asfalterad hade något att göra med Portugals mångåriga närvaro i landet.

Vi fortsatte cykla och kom snart fram till Rio Cumbija – en relativt bred flod utan bro. Vi såg hur en pirog närmade sig med några passagerare och när de var i land frågade vi den gamle fiskaren om han kunde hjälpa oss över. Efter att vi berättat att vi var på väg till byn Jemberem så sa han att vi var tvungna att ta oss en bit neråt floden – hade han tagit oss rätt över som vi hade begärt så hade vi hamnat i en återvändsgränd någonstans i djungeln.
Vi lastade på våran packning i pirogen – en väska i taget och sen våra cyklar.

Flodkorsning i sydvästra Guinea-Bissau. Fiskaren tog oss 1,5 timmar nedströms… (förlåt för att min arm tar upp halva bilden)

En och en halv timme senare och ett par kilometer nerför floden så släppte fiskaren av oss på en gammal plattform av cement där vi såg hur en halvmeterbred stig försvann in i den täta vegetationen. Vi packade våra cyklar och begav oss iväg. Både jag och Helen rev oss blodiga på armarna längs den smala stigen där buskar trängdes på båda sidor. Vid ett tillfälle gick vi av och ledde cyklarna över ett par trädstammar som fungerade som en bro över ett litet vattendrag. Landets otroligt vänliga människor log och vinkade när vi cyklade förbi. Andra bara tittade stumt på oss med öppen mun i en studie av förvåning. En hel värld ifrån Gambias kust.

Vi kom till slut till Jemberem där vi tog oss till högkvarter till nationalparken ”Matas de Cantanhez” där vi beställde ris och kyckling. -Det tar 20 minuter, sa mannen som tog emot vår beställning. Drygt två timmar senare fick vi in ris och fisk…
Ovanför högkvaret hoppade det omkring apor i träden. Förutom de vanliga makakerna så fanns det några colubusapor med sina svarta ansikten inramade av vit päls och med en lång vit svans där bak.
Efter maten började det skymma så vi tog oss ut i regnskogen och slog upp tälten vid sidan om vägen. Skyhöga träd med lianer gjorde det omöjligt att se himlen. På morgonen när vi släpade våra cyklar tillbaka till vägen, eller stigen, så skrek Helen plötsligt till i panik: ”There is an insect in my leg!” En termit hade sina enorma käkar och halva sitt huvud inne i hennes ben. Insektens ben sprattlade av iver eller förvåning. Kanske tyckte den att blod var roligare än trä och sprattlade av glädje, eller så höll den på att drunkna och sprattlade av panik. Vi kommer tyvärr aldrig att få veta vilket. Jag drog i alla fall ut den med en pincett och antagligen hade jag en grimas i ansiktet under tiden – främst för att jag då ännu inte insett att det bara var en termit. Jag trodde det var en något mer exotisk insekt..

Under dagen kämpade vi emot dåliga vägar och vi fick några gånger vada över floder, eller kanske bara åar – jag har aldrig riktigt förstått var gränsen mellan dessa rinnande vatten går. Ibland rullade vi cyklarna genom vattnet, ibland bar vi dem.

Ännu en vattensamling, denna inte så djup – jag kunde leda cykeln…

Vi tältade i ett grustag precis utanför Quebo där vi på morgonen köpte på oss mat för ett par dagar. Sen fortsatte vi norrut innan vi svängde av på en mycket liten väg som snart försvann till förmån för en mängd ringlande stigar. För att kontrollera att vi höll oss på rätt spår så tittade vi på trädtopparna. För länge sen hade någon uppenbarligen huggit ner samtliga träd i en 30 meter bred remsa som gick som en aveny genom skogen. Sen dess har naturligtvis nya träd börjat växa, men höll vi oss bara till remsan med de lägre träden var vi på rätt väg. På både sidor såg vi hur de ursprungliga och betydligt högre träden formade skogsavenyns sidor och gjorde det ganska lätt att navigera.

Fotbad…

Bambubro strax under vattenytan… (fråga mig inte varför jag laddat upp så många bilder på mig+cykeln+vatten..)

Dagen blev lång och hård, men det var mycket rolig cykling. Skogsavenyn tog slut och ibland valde vi helt enkelt riktning enbart efter kompassen. Vi cyklade uppför en brant sluttning och kom till en dal på andra sidan vars botten var full av meterhöga stenstoder som såg ut som svampar. De påminde om de stenformationer som man kan se i Kappadokien i Turkiet och antagligen har de uppstått på liknande sätt.
Vi uppmärksammade att vi hade fått solen i ansiktet den sista halvtimmen och eftersom vi visste att området mellan Corubalfloden och gränsen till Guinea inte var så värst bred så tog Helen fram sin GPS och vi insåg att vi redan befann oss i fel land. Antagligen gick gränsen på toppen av kullen som vi en stund tidigare hade passerat. Det var bara att försöka ta sig tillbaka till Guinea-Bissau igen.
Vi provade några stigar som gick åt rätt riktning – åt nordöst, men vi hamnade hela tiden i återvändsgränder, så vi fick till slut cykla tillbaka samma väg. Väl tillbaka på andra sidan kullen upptäckte vi en stig som vi tidigare missat. Och det visade sig vara den rätta.
Vi cyklade en stund till och slog sen upp tälten på ett fält av svarta stenar där gulbruna buskar stack upp här och var. Senare på kvällen tog Helen fram GPS:en igen och vi insåg att vi återigen befann oss i fel land. Vi var i Guinea – inte i Guinea-Bissau. Det var dock sent och vi var för trötta för att flytta tälten.
På natten kom ett stort djur till tältplatsen. Jag minns att dess morrande läte trängde igenom den vägg av dvalaliknande sömn som jag befann mig i efter dagens hårda cykling – och jag undrade sömndrucket vad det var för ett djur som fanns på andra sidan tältduken. Det lät stort och det var defenitivt ingen hund eller annat tamdjur. Mer än så hann jag inte tänka eftersom jag somnade om och dagen efter mindes jag inte händelsen förrän Helen tog upp det under morgonkaffet. Jag önskar att jag kunde säga att det var ett av de få stora kattdjur som fortfarande vandrar i denna del av kontinenten som besökte oss – men naturligtvis kan jag inte göra det. Men något liknande djurläte har jag aldrig hört under mina hundratals tältnätter i Afrika.

Vi kom till en by där en ensam färggrann flagga vajade i vinden. Uppenbarligen fungerade byn som en gränspostering. Dessvärre visste varken jag eller Helen om det var Guinea-Bissaus eller Guineas flagga som toppade flaggstången. En yngling som satt på en bänk en bit i från flaggan fick fram ordet ”control” några gånger – men eftersom vi inte visste vilket land vi befann i oss ville vi inte ta fram några pass… Yngligen verkade vara snäll och mycket blyg, så det hade säkert inte varit några problem om vi hade frågat honom vart vi var – men istället sa jag att jag inte förstod vad han menade och sen cyklade vi helt enkelt därifrån. Ingen hindrade oss. Längre in i byn frågade vi några invånare om vi var i Boé och så var fallet. Eftersom Boé ligger i Guinea-Bissau så slappnade vi av en smula och letade oss fram till byns brunn där vi fyllde på våra flaskor innan vi fortsatte vår färd i sydöstra delen av landet.

Stigen som vi följde i flera dagar – och som av misstag ledde in oss i fel land…

Vi lämnade tillslut stigen när vi träffade på en väg. Vi följde vägen norrut och kom till en checkpoint i byn Che Che där vi fick förklara att vi kom ifrån Quebo och att vi inte kom ifrån södra grannlandet Guinea. Efter några om och men där en av soldaterna försökte poängtera att han ville ha te, alltså tepengar av oss – men enbart fått axelryckningar och medhåll om att te faktiskt skulle smaka bra – så sänkte en av soldaterna till slut snöret med de blå tygbitarna på och lät oss passera. Floden som ligger precis norr om Che Che tog vi oss över i en eka med motor efter en stunds debatterande över priset.

Vi kom till byn Gabu där vi tog in på hotell en natt – främst för att dona lite med vår utrustning och tvätta kläder. Jag sov dock inget vidare eftersom hotellet också var en nattklubb och musik spelades halva natten. Det var komiskt att den enda natten jag sov inomhus under de här veckorna var den då jag fick sämst sömn.
Efter Gabu cyklade vi tre mil på en asfaltsväg med enorma hål som tvingade oss att cykla i ett zickzack-mönster. Efter de tre milen så kom vi till en checkpoint i byn Pitche där vi också kunde stämpla ut oss ur landet. Sen följde vi en tungforcerad sandväg i 15 kilometer tills vi åter såg Rio Corubal, fast nu hade den bytt namn till Rio  Koliba. Vi korsade floden i en liten pirog som kändes mycket ostadig – vi var övertygade att om vi rörde på oss skulle vi kapsejsa. Så vi rörde inte på oss…
På andra sidan välkomnades vi till Guinea av en nyvaken militär som sa åt oss att stämpla in oss i Foula Mori några mil i väg.
På kvällen efter den första lagliga dagen i Guinea hittade vi ingen bra plats att tälta på på, vi var allt för närma traktens bönders fält. När vi lagade mat så kom det en gammal man till våran tältplats. Han var kort och senig och klädd i vida kläder som i vissa länder heter shalwar kameez och på huvudet hade han en vit fez. Vi förklarade så gott vi kunde att vi var cyklande turister och han bara nickade och hela hans rynkiga ansikte spelade av skratt – jag skämdes en smula av att vi tältat på hans ägor utan lov och fick därför för mig att jag skulle skrapa ihop en gåva till honom – en burk tonfisk, lite kaffe, godis och kanske ett paket kex. Men mannen försvann innan jag hann göra slag i saken, och han kom inte tillbaka.

Vi fortsatte på den röda grusvägen och passerade ibland någon liten by där vi kunde få tag i enkla matvaror som bananer, apelsiner, ris, lök och chilli. Vid ett tillfälle frågade jag om det fanns någonstans där jag kunde köpa en burk coca-cola och en man tog med oss till en kvinna som satt och sålde några enkla grödor i vägkanten en bit bort. Han tog upp några runda bollar av något slag och utbrast ”cola” med ett leende som väntade på bekräftning. Det var kolanötter han hade i sin hand. Någon Coca-cola fanns inte i byn.
Senare den dagen höll jag på att köra över en gulsvart orm som låg i diket. Jag lyfte av en reflex upp fötterna i höjd med styret för att inte riskera att bli biten. När jag bromsade en bit bort skyndade jag mig tillbaka till platsen där ormen legat med förhoppningen av att få ännu en glimt av det vackra djuret, men ormen var försvunnen. Naturligtvis. Människor (men inte jag) är väldigt väldigt farliga för ormar.
Vi kom till ännu en flod och denna gång färdades vi över på en rostig liten pråm som drevs av två män med en jättelik vev som fick ett kugghjul att snurra och som i sin tur sakta åt upp vajern som var spänd över floden – och som därigenom gjorde att vi meter för meter närmade oss flodens södra strand.
I byn Koumbia blev vi uppguidade av en herre i en svart fotbollströja med namnet Drogba på – jag erkänner gärna att jag blev en aning förvånad när mannen som tillbringat en halvtimme med att visa oss en bra restaurang (där vi åt ris och kött i jordnötssås – delikat), några affärer, byns vattenpump och rätt riktning – sen cyklade därifrån utan att vilja ha betalt. Oftast brukar jag som sagt bara tycka det är jobbigt med dessa guider, men denna gång hade vi stor nytta av honom och vi skulle naturligtvis ha gett honom en slant för besväret – men helt plötsligt tog han sin cykel och cyklade tillbaka till byn efter att han hade visat oss rätt väg mot Labé. Något liknande i ren och skär vänlighet har jag så gott som bara tidigare sett i Mellanöstern, Rumänien och i f.d Sovjetunionen. Guinea, och även Guinea-Bissau, har varit ett vänligt och fridfullt himmelrike för en turist i motsats till Gambia och Senegal som var mycket kantigare. Jag ber härmed mannen i Drogba t-shirten om ursäkt för att jag misstrodde hans avsikter.

Helen visar några pojkar foton… (Guinea)

Vi närmade oss Guineas bergstrakter, Fouta Djalon – som tillsammans Airbergen i Niger och höjderna mellan Nigeria och Kamerun är Västafrikas högst belägna område. Vi cyklade uppför det högsta bergspasset sen Tizi-n-Test i Marocko – fast denna gång hade jag inte asfalt under hjulen. Den vanliga röda sanden stod på menyn. Det kändes mycket bra att vara tillbaka i bergstrakter, även om utsikten inte riktigt har varit vad jag hoppats på – den legendariska ökenvinden Harmattan blåser ner ifrån Sahara och bär med sig sand som ofta grumlar utsikten i från bergspassen.
Men så en morgon insåg vi att vi endast befann oss 12 kilometer ifrån staden Labé där vi är nu, och där vi stannar ett par dagar till.

PS På julaftonskväll åt vi en festmåltid bestående av ris, lök och chilli. Det var allt vi fick tag i. Till det drack vi lokalt brunnsvatten och till efterrätt en apelsin. Men apropå mat: Min skämtsamma önskan om sponsring till mat och dryck från förra inlägget bar mot förmodan frukt. Det hela var ett skämt, men det finns ett par personer som inte bryr sig om det faktumet. Jag tackar och bugar ödmjukt över sponsorpengarna jag fått ifrån:

# Ronny Jansson i Norrtälje
# Matilda yvede i Stockholm
# Peter Johansson i Herrljunga

TUSEN TACK! – era pengar är öronmärkta för ett par rejäla skrovmål i Freetown och i Bamako!

Som vanligt så får ni inte glömma att prenumerera och kommentera!

Lars