Efter sex dagar på Camping Sukuta i just Sukuta cyklade jag vidare söderut. Själv igen, Helen möter jag eventuellt upp senare – det är i alla fall planen. (But this is Africa…) Och på vägen till ”senare” (som i skrivande stund är Freetown i Sierra Leone) så ville vi helt enkelt se olika saker.

Gambia blev inget favoritland för mig – kanske är det bättre längre inåt land – men här längs kusten så handlade allt, precis allt, i mitt möte med lokalbefolkningen om min hudfärg och min plånbok. Inte en enda gång började någon prata med mig utan att vilja ha pengar i slutänden. Komiskt och tragiskt, samt följden av felriktad välgörenhet där västvärlden indirekt men gång på gång hamrar in i afrikas befolkning att hela kontinenten bör omyndigförklaras omgående. Jag undrar verkligen om det är gratisarbetande 19-åringar utan specialkunskaper eller livserfarenhet samt Agneta Sjödin som Afrika behöver för att ta sig ur fattigdomen?

Jag närmade mig gränsen till Senegal och skojade och skämtade med vakterna – det bästa sättet att smidigt passera en gränskontroll i Afrika är att få de uniformerade kvinnorna och männen att skratta – tro mig på den punkten, blivande Afrikaresenärer!
Väl över så campade jag på en klipphylla och lagade mat över öppen eld. Pasta med morötter, lök, chilli och tomatpuré. Jag har inte blivit vegetarian på äldre dar, men tonfisken håller ingen bra kvalité här – och faktumet är ett lök är billigare än tonfisk i olja. Mina pengar  försvinner oroväckande snabbt…(vill någon bjuda mig på middag: 100 kr eller en öl: 50 kr (eller valfritt belopp) så är det bara att kontakta mig: lars@lostcyclist.com för kontaktuppgifter. (skämt åsido – men vill någon, mot förmodan, göra det så är jag beredd att omgående ändra status ifrån skämt till fullaste allvar, hahaha)

Jag passerade kilometerbreda träskmarker där den grå gyttjan slogs om utrymmet med knallgröna buskar med stora släta blad. Vita och svarta fåglar med långa ben vadade i vattenbrynet i de dammar eller småsjöar som ibland dök upp som en skiljedomare mellan det grå och det knallgröna. Krabbor gick återigen på snedd och försvann ner i sina hålor lika snabbt som i Gambia.
Vägen kantades ofta av vaktande stridsvagnar och patrullerande soldater med skyddsväst och hjälmar prydda med tyg av kamouflage. Ignorerade jag soldaterna så ignorerade de mig. Vinkade jag så vinkade de tillbaka. Gjorde jag honnör så fick jag samma gest tillbaka följt av skratt. Det vilande inbördeskrigen i Casamanceregionen kan tydligen när som helst bryta ut – men regeringen i Dakar verkar uppenbarligen vara beredd!

I Ziguinchor tänkte jag ta in på hotell. Jag cyklade omkring på måfå men hittade inga som såg billiga ut, så jag tog fram min Roughguide för att se vad den skulle säga om saken. Mina ögon fastnade på de tre billigaste – det första skulle kosta ca 200 kronor – vilket var för dyrt, det andra var stängt och det tredje fullt. Något annat i boken var inte realistiskt. Samtidigt ville folk ha min uppmärksamhet: ”Where are you from?”
”Sweden”
”Sweden? … Jag ka-n pra-ta li-te sven-ska”
”Jaha, roligt för dig – och nu kommer du gå bredvid mig ett tag för att sen kräva mig på pengar för den guidade turen, eller?
Cynismen växte i samma takt som hotellbyggena längs med havet eller ölnotan under en varm sommardag på Smögen. Jag har aldrig gillat superexploaterade områden – så heller inte Gambias kust. Utan att ha sett hela Västafrika så tvekar jag inte att säga att denna del av Gambia är i särklass den minst spännande.
Istället för en hotellnatt i staden cyklade jag fram till gränsen till Guinea-Bissau och kom på några minuter igenom. Några skyltar som varnade för minor fick mig att avstå från min plan att tälta omedelbart efter gränsen. Jag cyklade cirka 12 kilometer och slog sen nattläger i, tro det eller ej, en skog.

På morgonen cyklade jag fram till en namnlös by och åt en sandwich och drack ett ölglas med kaffe. På ett kylskåp inne i restaurangen stod en svartvit teve i storlek 9”. En liten tös på 3-4 år kom och skakade hand med mig och sprang sen förtjust tillbaka till sin pappa. (vid två andra tillfällen här i Guinea-Bissau har småbarn börjat gråta när de fått syn på mig. Blekansikten tycks inte vara en vanlig syn ute i bushen.)
Känslan som dök upp när jag bytte ut Senegal till förmån för Guinea-Bissau var frid. Inga samlades runt mig. Barnen skrek sig inte hesa genom krevader av ”toubab” – ett och annat ”branco” är vad jag får höra.
G-B är ett av de mest tillbakalutande länder i Afrika som jag över huvud taget besökt.
Huvudstaden är också charmig på sitt sätt med portugisisk, och därigenom karibisk, arkitektur  – och jag tycker mig också kunna ana en touch, inbillad eller inte, av postsovjetisk  atmosfär á la Georgien eller Azerbaijian med stadens breda och relativt folktomma avenyer och det stora rosa och kollapsade presidentpalatset uppe på kullen. Men om det faktiskt existerar en sådan atmosfär eller om det bara är mitt undermedvetna som skapat den – vet jag inte. Jag erkänner att jag inte har så bra koll på Guinea-Bissaus politiska historia. Men en sak vet jag – landet blev bombat med napalm under frihetskriget mot Portugal. Detta skedde samtidigt som Vietnamkriget rasade. Ni vet vilka demonstrationer som det sistnämnda kriget drog världen över. Men var det någon som demonstrerade mot Portugals napalmbombande? Nä. Som jag har skrivit förut här på bloggen – det är skillnad på människa och människa.

En natt slog jag ner mina tältpålar under ett träd med en stor men låg grön krona som gav skugga ifrån den nedåtgående solen. Väster om mig låg asfaltsvägen som jag följt under dagen och ibland hörde jag hur någon bil körde förbi, men oftast kom ljudet ifrån vandrare som skrattade  och skämtade med varandra samtidigt som de slet ut sulan på sina röda eller blåa flipflop-sandaler. På min östra sida låg ett fält där olika grödor  en gång vuxit. Det såg dock ut som att det skulle dröja länge tills nästa skörd, så jag trodde att jag skulle få sova ostört – utan att bli väkt av en morgonpigg bondmora på väg till arbetet med hackan på ryggen.

Men jag hade fel. Jag fick inte sova ostört. 
Sömnen hade kommit till mig, eller i alla fall dragit ner mig till gränslandet, då en bil stannade ute på vägen. Jag  vaknade till eftersom fordonet lös upp mitt tält med ett starkt ljusblått sken.
Men vänta nu, tänkte jag. Det finns ingen chans att billysen skulle tränga igenom den kompakta vägg av elefantgräs som jag släpat cykeln igenom på väg till campingplatsen!
Ögonblicket efter förstod jag. Det fanns ingen bil. Utan det stod någon utanför mitt tält. Det stod någon utanför mitt tält och lös på mig med ficklampa.
Samtidigt som insikten sjönk in i mig som en ispigg i ett isblock, hörde jag en röst som sa något som jag inte kan återge. Där och då förstod jag inte vad personen sa och idag kommer jag inte ens i håg hur det lät. Jag kommer inte ihåg om rösten lät arg, förvånad eller likgiltlig.
Jag svarade personens ord med ”turista” och i mitt inre reste jag en vit flagga. Det var inte så att jag var rädd, det hade jag blivit om jag hade varit ovan vid liknande upplevelser, men jag var  verkligen inte sugen på att få en utskällning och sen bli tvingad att ta ner tältet och cykla någon annanstans.
Jag kröp ur tältet och tittade över det gula nylontaket och blev bländad. Personen riktade ficklampan rakt i ansiktet på mig, vilket fick mig att anta att det måste vara en militär eller en polis. När jag la handen som skydd över ögonen förstod personen att jag blev bländad och han riktade istället lampan åt sidan.
Nu kunde jag se och det första jag såg var att personen var mycket lång, klädd i slitna bruna kläder och att han hade ett gammalt gevär över sin högra axel. Han kom runt till min sida och jag räckte omedelbart fram handen till hälsning och förklarade så gott jag kunde på engelska, franska och spanska som substitit för portugisiska att jag var turist och på väg till huvudstaden Bissau men att jag helt enkelt blivit trött och slagit upp tältet för att sova. Mannen log och skrattade om vartannat och när mina förklarande charader var färdiga frågade han med liknande charader om jag hade någon mat. Som sagt var jag inte rädd och efter vårt inledande samtal var jag inte längre heller nervös. Men jag tyckte det var dumt att utmana ödet genom att säga till den långe mannen med geväret som dykt upp efter midnatt i den svarta skogsdungen i norra Guinea-Bissau att jag minsann hade mat – men den skulle jag ha till frukost!
Nä, istället kröp jag snabbt in i tältet och letade fram en halv burk majonäs och en brödbit. Jägaren blev glad och vi tog i hand och skrattade lite till och sen försvann han ut i mörkret.
Efter en stund slumrade jag till. Men vid 00:30 vaknade jag igen – av att någon lös med en ficklampa utanför tältet. Har inte det här redan hänt? tänkte jag.
Återigen kröp jag ut och hälsade på jägaren som nu hade satt sig på huk och brutit isär brödet och höll som bäst på att breda ut majonäs i det.
Jag funderade ett ögonblick vad jag skulle göra. Titta på när han åt? Försöka prata? Sitta tyst? Lägga mig och sova? Gå med honom och jaga? Men jag hann inte längre i mina funderingar innan mannen började prata. Naturligtvis förstod jag inte allt vad hann menade, men ett ord förstod jag. Eller jag tror att jag förstod (ordet kan ju såklart ha olika betydelse i olika språk): Gazell, sa han och pekade i en cirkel runt tältplatsen. Gazell? svarade jag och pekade ner i marken mellan oss. Mannen nickade och log.
Tidigare under kvällen hade jag hört hur kvistar brutits några meter ifrån tältet. Jag hade legat på rygg och lyssnat och kommit fram till att det var ett ganska stort djur, men ingen människa. Och nu säger jägaren att det hade varit en gazell runt mitt tält. Hade jägaren alltså spårat en gazell och följt ett flera timmar gammalt spår fram till min tältplats? Jag fick omedelbart stor respekt för jägaren och samtidigt kände jag mig mycket liten och okunnig. Jag kände mig som den naiva turist jag var.
Återigen så vi hejdå och mannen gick därifrån med vapnet på ryggen. (Om gazellen mötte sin skapare senare under natten förtäljer inte historien).

På morgonen cyklade jag de fem milen in till huvudstaden och campade på verandan till Pension Creola. Kvällen tillbringade jag med långa och försiktiga promenader i staden – försiktiga på grund av avsaknaden av lyse samt otaliga djupa hål i trottoarerna – ingen bra kombination.
På vägen in till staden såg jag resans första apflock. Avståndet var dock för långt så jag vet inte vilken art det var – och flocken försvann snabbt när en vit bil närmade sig från andra hållet.

Om jag kan slita mig från restaurang o´Porto här i staden, med billiga öl och gratis wifi, så fortsätter jag resan i morgon. Under en promenad nere i hamnen fick jag information om att en pirog avgår över Cebafloden med byn Enxude som mål. Den ska jag med.

Glöm inte att prenumerera och kommentera!

Lars