Mauretanien/Senegal

Förvånad slutsats om Nouadhibou: Mycket mer afrikanskt och betydligt mindre arabiskt än vad jag förväntat mig av denna stad mellan Sahara och Atlanten och samtidigt mindre strikt och mer livfullt än vad jag trott. Både skratt och skräp var enormt vanligt på gatorna och kvinnor spelade en mycket mer närvarande roll i vardagen än vad jag sett i de flesta muslimska länder. Staden i sig påminde till en del om befolkningsmässigt likvärdiga städer i norra Sudan.
Efter att ha tillbringat några nätter på auberge Sahara i Nouadhibou, staden som ligger på en halvö i Atlanten, tog jag mig ensam tillbaka till korsningen 4 mil norrut på ett lastbilsflak. Ensam eftersom Helen tog tåget, enligt uppgift världens längsta, till staden Choum för att sen cykla runt i Adrarregionen, och på ett lastbilsflak eftersom jag redan hade cyklat sträckan åt motsatt håll några dagar tidigare. Och jag hade verkligen ingen lust att göra det en gång till i brutal motvind.   
Men när lastbilschauffören släppte av mig vid huvudvägen som går mellan Västsahara och vidare mot huvudstaden Nouakshott så började jag cykla igen. Motvinden hade förvandlats till sidvind i samma stund som vägen svängde 90 grader och försvann ut i öknen i östlig riktning.
Det var en ganska trist dag och varje gång jag hade chansen, vilket iof inte var ofta, stannade jag för en coca-cola. Det var en aning svårmotiverat att börja trampa igen när drycken var slut men något val hade jag inte.
På kvällen slog jag upp tältet bakom en grushög och gjorde upp en eld i blåsten. Styrkan i vinden var så hård att eldens lågor pressades platt mot marken och några sekunder efter att jag fyllt på ett kokkärl med pastavatten låg det redan ett lager sand på bottnen. I ett vredesutbrott slungade jag i väg kastrullen med sandvattnet och den i öknen alltid dyrbara vätskan rann ut tio meter iväg.
Efter att jag hämtat kastrullen åt jag några brödbitar inne i tältet och käkade kakor till efterrätt samtidigt som jag försökte läsa, men vinden skapade ljud som av jetmotorer och tältduken dansade efter dess pipa och gjorde det svårt att koncentrera sig. Jag läste samma mening om och om igen tills jag somnade trots ljuden av flygplanet utanför tältet.

Jag fortsatte cykla genom det bleka Sahara som i detta hörn verkade bestå av mer snäckskal än sand. Semi-nomadiska byar låg betydligt tätare än vad de gjort längre norrut så när vattenflaskorna behövde fyllas på stannade jag till och bad någon invånare, oftast kvinnor eftersom männen antagligen var ute med getterna, om hjälp. De tog mina flaskor och fyllde dem ifrån de enorma svarta eller vita säckar som låg i varje bys centrala delar som strandade valar och som rymde tusentals liter vatten.
Ibland blev jag även inbjuden på te och det var oftast välkommet, dels för teet i sig men dels för att jag visste att jag skulle få en lång rondpaus i matchen mot vinden. Ty en tepaus i Mauretanien tar alltid en timme eller mer. Gasolköket ska tändas, tevattnet kokas upp, den bruna vätskan ska hävas ifrån glas till glas och sen tillbaka till tekannan för att sen åter hällas upp i ett av de shotsliknande glasen för provsmakning. Nä, det duger inte, tänker min värd och häller i ytterligare en nypa strösocker tillsammans med en halvnypa te. Ny hävning mellan glasen, 5-6-7 gånger – sen tillbaka till kannan och ny provsmakning och nu duger det ta mig fan och det första glaset ställs framför mig på ett litet porslinsfat redo att drickas. Sen börjar proceduren om igen. Gasolköket tänds, den första hävningen börjar, eventuellt för att få sockret att blandas ordentligt med vattnet och teet men också för att få drycken att svalna. Ny provsmakning, och kanske duger det, och den andra serveringen kan påbörjas. Sen väntar en tredje omgång. Det är alltid tre omgångar, aldrig fler – aldrig färre. Jag har hört att om en tuareg serverar dig fyra glas te så innebär det att han kommer att råna eller döda dig när glaset är urdrucket, men jag vet inte om det är sant eller bara en myt… Fast skulle jag se att en fjärde omgång te höll på att beredas vid en tuaregbjudning skulle jag kanske fly för att vara på den säkra sida. Här, under en tebjudning hos bidangrenen av morfolket, tror jag bestämt att mitt liv inte skulle vara i fara även om ett fjärde glas skulle serveras. Men att däremot avvika innan det tredje glaset serverats uppfattas dock som ytterst oartigt och har ni inte tid med tre glas så ska ni tacka nej redan från början.  

På kvällen den andra dagen efter att jag lämnat Nouadhibou så blev Sahara vackrare. Det bleka blev färgstarkt. Några sanddyner dök upp på min vänstra sida och jag bestämde mig för att stanna över natt. När jag skulle svänga av mot dem såg jag att jag inte var långt ifrån en by så jag cyklade dit och en kvinna gav mig lov att campa vid dynerna under natten. Innan solen blev som rödast och slutligen försvann i horisonten klättrade jag omkring i sandhavets vågor och fick dess torra vatten i skorna som jag sen tömde utanför tältet i två små pyramidliknande högar. Tidigt på morgonen vaknade jag till, kanske hade jag hört något – jag tittade ut ur tältet eftersom yttertältet blåst upp och bildat en decimeter bred tittglugg och såg hur en blåklädd man gick förbi 20 meter iväg och betraktade tältet. Men han varken stannade eller såg mig.

Dagen efter matchades jag återigen mot vinden och mitt mål för dagen var enkelt: cykla 10 mil så snabbt jag kan och sen lägga mig sen i skuggan och äta kex och läsa en bok. Jag fullföljde planen. När det började mörkna gjorde jag ett nytt försök med pastavatten och denna gång fick jag ingen sand i maten då vinden mojnat. För första gången någonsin gjorde jag upp två lägereldar med några timmars mellanrum för en dubbel middag. Man blir lätt hungrig i cykelsadeln. För att få bränsle till andra omgången gick jag i lyset från min pannlampa och letade efter torra och döda buskar. Jag vandrade på måfå och ibland hittade jag några kvistar när det cirkelrunda skenet ifrån min pannlampa av en slump träffade potentiellt lägereldsbränsle. Det var stjärnklart, men ändå så gott som kolsvart. Ingen måne syntes till och jag gick ensam i bar överkropp i mauretanska Sahara och letade efter pinnar och kvistar till en lägereld för att kunna få varm mat. Känslan var fantastisk.

På morgonen intalade jag mig själv om att ”ikväll ska jag äta kinamat i Nouakshott”. Så blev det inte. Jag hade motvind. Istället sov jag bakom några buskar 25 kilometer norr om Saharas största stad när kvällen övergick till natt. Buskar? Ja, det är sant – på bara en eller två dagar hade det gyllenbruna sandhavet förvandlats till ett grönt hav. Så långt ögat såg höjde sig buskar i olika storlekar, ifrån någon decimeter till en dryg meter, och i fjärran det blå hav som ibland skymtade långt bort på min högra sida när jag satt i sadeln med ansiktet vänt åt söder. Saharaöknen höll på att övergå till Sahelbältet.

I Nouakshott tog jag in på underbara auberge Menata där det vandrade omkring 3 sköldpaddor, var av den största var enorm, och tiggde melonskal från oss söndercharmade turister. De fick äta sig mätta varje kväll. Till skillnad från många av stadens människor.
Jag träffade Barry – en skotte som bott flera år i öknen och kanske på grund av det samt på enorma mängder av den sortens gräs som en del tycker om att röka blivit, på ren svenska – galen. Jag och Helen hade träffat på honom i Niaoudhibou (enligt henne berodde Barrys eventuella galenhet inte enbart på åratal i öknen och hölass med dundergräs, utan också på att han helt enkelt var skotte – och dessutom från Glasgow) och nu var han alltså i Nouakshott. Han berättade, vilket nog faktiskt var helt sant, att han höll på med en BBC-dokumentär om Mauretaniens nomader, samtidigt som vi försökte få i oss den sämsta måltid jag någonsin ätit på en Kinesrestaurang.

När jag befunnit mig i huvudstaden under ett par dagar och hunnit med att ta beslutet om att jag skulle gå till polisen och förlänga mitt visum – och faktiskt också gjort just det – såg jag en cykel på campingen – Helen var tillbaka. Hennes plan om att cykla till Chinguetti hade gått om intet på grund av bortspolade vägar (och nu pratar vi om Sahara…). Så efter ytterligare en handfull dagar i staden fortsatte jag söderut – återigen med Helen i släptåg. Eller om det var hon som släpade på mig, vi är inte riktigt överens om den saken.
Första kvällen efter Nouakshott upptäckte vi sanddyner som bildats som öar i havet av buskar. Trots av merparten av Sahara låg bakom oss fanns det fortfarande gott om sand i det torra Sahelbältet som vi nu cyklade igenom. Vi tyckte båda två att det var en lämplig och intressant lägerplats, men strax efter att Helen klättrat upp för en av dynerna så var vi omringade av barn. Först på avstånd där de nyfiket betraktade oss, sen närmre då de började önska oss ”bonjour” och slutligen helt inpå oss, skrikande ”cadeau”. Vi gav oss av därifrån och slog upp våra tält i en torr flodådra några kilometer söderut.

Efter några timmars trampande dagen därpå stannade vi till vid en enkel bod för att köpa på oss lite varor som kex och mjölk. Mannen i affären undrade om vi var på väg till gränsövergången i Rosso, men vi förklarade att vi skulle ta oss till Diamabron istället – den mindre av de två stora gränsövergångarna mellan Mauretanien och Senegal och den med absolut bäst rykte. Rosso däremot är en av kontinentens mest ökända gränsövergångar tack vare de superkorrumperade vakterna och jag mindes dessutom orden ifrån den australiensiska cyklisten som jag mötte i Rumänien för ett halvår sen: ”Vad du än gör – undvik Rosso”.
När bodinnehavaren hörde att vi var på väg till Diama så pekade han på en avtagsväg endast 50 meter bort och sa att det var en genväg till övergången. Vägen fanns inte med på våra kartor, men vi hade räknat ut att en sådan väg borde finnas med tanke på hur huvudvägen till Rosso svängde av österut medan Diamabron låg åt sydväst. Vi var tacksamma att vi verkligen hade hittat vägen vilket förkortade vårt trampande med mer än en halv dag och vi tackade bodinnehavaren för tipset.

Vi slog nattläger en bit efter korsningen och dagen därpå följde vi en kuperad sandväg vilket gjorde mig överlycklig – äntligen, tänkte jag. Äntligen tillbaka i det riktiga Afrika – iväg från asfaltsvägar med tung trafik. Vi stannade till i en by och fyllde på vatten och frågade om det fanns något att äta – men det fanns det inte. Eller jo, det är klart att det fanns, men ingen restaurang. Dock tyckte jag det var konstigt att ingen helt enkelt sa: ”Kolla här, jag steker upp några ägg till er” och därigenom tjäna lite pengar. Men Afrika är Afrika och här kan allt hända – eller så händer absolut ingenting.
Vi fortsatte och en stund senare kom vi till byn Keur Massene där vi tänkte köpa på oss dagens kexranson.
Dock kom barnen. De skrek efter choklad. De slet i vår packning (och kom på så sätt över påsen med våra sopor från campingplatsen…). Och de fick oss att ge oss av. Ibland är det mindre påfrestande att gå utan mat än att utsättas för barnmobben. Vi gav oss som sagt av och några barn var nära att slita omkull Helen när de sträckte sig efter nämnda sopåse. Men vi rullade snabbt ifrån de flesta av dem och när bara en handfull av de äldsta barnen hängde med i vårt tempo så stannade Helen plötsligt. Hennes första punktering var ett faktum. Jag själv hade givetvis valt att inte få en punktering just på denna plats, men Helen hade uppenbarligen en annan åsikt och det enda vi kunde göra var att skratta. Dock gick det snabbt att byta slangen trots att det var en aning påfrestande att göra det i centrum av en barnaskara med fingrar som lite för ofta sträckte sig mot våra cykelväskor. Vi cyklade vidare och strax kom vi till denna resans kanske mest intressant område – vi följde Senegalfloden under resten av dagen.
På vår vänstra sida rann floden, dock effektivt kamouflerad av flera meter hög vass, men på vår högra sida förvandlades marken till träsk och slutligen till ett sjölandskap där otaliga fåglar festade på fisk och kräldjur. Albatrosser – kanske fågelrikets coolaste – imponerade på oss med deras enorma storlek, rosa flamingos strövade omkring i vattenbrynet på sina tunna ben. Vid tre – fyra tillfällen sprang vårtsvin i panik iväg från oss och några gånger lufsade meterstora varaner över den smala grusvägen och vidare in i grönskan med ett krasande läte av vass som bröts av deras framfart och som hängde kvar i luften i flera sekunder efter att de försvunnit ur sikte.
Vi rullade genom Diawling natinalpark och betalade skatt till en parkvakt vid en nedfälld bom och 11 kilometer senare nådde vi gränsen till Senegal en kvart innan de stängde för dagen. Polisen på den mauretanska sidan var vänliga men formella och på andra sidan Diamabron var deras senegalesiska kollega ännu vänligare och dessutom mindre formell då han bjöd in oss i hans tjänsterum och tillika bostad med en teve och en säng med myggnät. Hans hund avgudade oss och ville hela tiden leka och när mannen stämplat våra pass följde han med ut på stentrappan och skrattade åt sin hund och sa att den ”just love white people”.

Vi tog våra första tramp i Senegal och samtidigt som solen gick ner slog vi upp våra tält under ett par acaciaträd och tidigt på morgonen därpå fortsatte vi in till Saint Louise – staden och ön som var den första fransmännen ockuperade, förlåt – koloniserade i Afrika när de kom hit år 1658.

Jag stannar här ett tag till innan jag eller vi fortsätter söderut. Glöm gärna inte att prenumerera och kommentera!

Eder,

Lars, Saint Louise – november, nådens år 2009.

Mauretanien…

Camping…. Betydligt bättre än vilken hästsäng som helst…

Kvällspromenad…

Strax innan jag började laga det första av mina två middagar…

Auberge Menata – Barry skymtar i blått…

Kocken sa att vi skulle ta med våra cyklar in i restaurangen ”på grund av barnen”. Lägg märke till geten som kommer ut ifrån köket. Lägg inte märke till mina skor…

Helens punktering…

Sprickor i gyttjan i träsken runt Senegalfloden…

En cykeltur i södra Mauretanien…

Mystiska fotspår…

Senegal!!!

//Lars