Västsahara

Om man travesterar Kolmogorovs lag för att passa långfärdscyklister så innebär detta att cyklar man tillräckligt länge kommer man förr eller senare att få medvind. Bara man har tillräckligt med tid. För mig tog det inte ens fyra år.
Jag och den engelska cyklisten Helen rullade ut ur Laayoune, denna ytterst märkliga ökenstad i ockuperade Västsahara, en torsdagsmorgon och insåg att det mest ofattbara, det oförklarliga, det obegripliga till slut verkligen hade inträffat och det inom en oändlig tidsrymd – den berömda apan på sin stol framför skrivmaskinen skulle knappt ens ha hunnit börja på Shakespeares texter: To be or not to be.
Vi hade nämligen medvind. Stark sådan.
Dock var det nära att vi inte kunde utnyttja vinden eftersom vi höll på att bli arresterade. Ordet som gav oss frihet från arresteringshotet var ”vacker”. Poliserna mjuknade direkt, detta räddar oss, tänkte jag när jag såg hur de blåklädda männens axlar sjönk en aning samtidigt som de log äkta leenden.
Vi hade fotat vajande flaggor. Enorma och röda flaggor framför en djupblå himmel. Uppriktigt vackert – vi varken ljög eller överdrev när vi sa det förlösande ordet. Polisen kom snabbt mot oss: bestämda, allvarsamma och de kontrollerade våra pass med bistra miner och frågade vad vi gjorde där med kameror.
Bakom flaggorna fanns en statlig byggnad, berättade de – vilken var förbjuden att fotografera. Vi förklarade att vi inte fotade byggnaden utan bara de enormt vackra flaggorna framför byggnaden och efter en stund släppte de oss. Vi cyklade vidare med vinden i ryggen.
Under kommande veckan rullade vi igenom Västsahara. På en eftermiddag, fem hela dagar och en skvätt på morgonen den sjunde dagen tog vi oss lite över 90 mil. Den längsta dagen blev hela 18 mil vilket antagligen är den längsta etapp som jag cyklat sen jag korsade Australiens väldiga outback en kopiöst het sommar 2005.
Vi stannade till i fiskarbyn el Marsa där vi åt ett enormt fat av friterad fisk med peppar och slängde våra rester på golvet som uppenbarligen, till alla katters glädje, var sed på restaurangen. Fisken var okej, men smakade lika billigt som måltiden var och den röda pepparn fick min mun att brinna.

Under den långa veckan genom icke-landet Västsahara passerade vi döda städer. Inte döda som i övergivna eller förfallna, utan döda som i aldrig levt eller som i aborterade. Nybyggda samhällen stack upp ur den blekna öknen som bisarra monument över den marockanska statens misslyckade försök att befolka Västsahara genom erbjudanden om skattelättnader och andra förmåner, men som uppenbarligen inte varit tillräckligt attraktiva och som där av gjort städerna döda ens innan de fick chansen att leva. Livet är orättvist fast döden än mer.
Vi stannade ofta och vandrade runt i dessa döda städer och förundrades, skakade på våra huvuden och fotade. Vi kände på ytterdörrarna och en del var öppna. Det luktade fortfarande svagt av målarfärg men golvet täcktes av sand som blåst in genom sprickor och trasiga fönster. Jag lämnade mina fotavtryck i ett kök och i ett vardagsrum. Surrealistiskt.

Dagarna gick snabbt. Tiden skenade och vi la nästan 3 mil bakom oss varje timme. Vardagen bestod av sand som ofta var utblandad med urgamla krossade snäckskal och som därför gav öknen en blek och ganska tråkig färg. Vid kräftans vändkrets stannade vi och fotade och försökte förstå vart vi befann oss och jag tänkte mig hela vägen runt jorden längs den osynliga linjen. Från Sahara till Sahara. Jag försökte komma ihåg andra gånger jag korsat samma vändkrets, men kunde inte minnas några skyltar eller tillfällen även fast jag vet att jag passerat linjen.

Skyltar dök ibland upp med varningar om minor – vilket var en extra spännande krydda i campinglivet. Vi stannade och fotade dessa också – som i ett barnsligt eller misslyckat försök att få bekräftelse över hur långt bort ifrån de vanligaste rutterna vi befann oss. Västsahara må iof inte vara det vanligaste resmålet – men särskilt långt bortifrån turiststråken var vi ändå inte. Overlanders i bilar, campervans, på motorcyklar eller till och med i ombyggda lastbilar passerade oss så gott som dagligen. Nästan alla var ifrån Frankrike eller Spanien. En del var ifrån Italien och någon enstaka från Storbritannien eller Polen. Några svenska bilar såg jag aldrig vilket fick mig att undra var alla landsmän höll hus. Sen kom jag på det. De bygger ju sandslott i vattenbrynet på någon Koh och dansar i månskenet tillsammans med alla andra vuxna hink och spade – fetischister.

Till slut nådde vi korsningen till Dakhla – Västsaharas näst största stad och en av de få längs vägen som inte blivit aborterad. Vi ignorerade den dock – den låg fyra mil enkel omväg bort. Istället
åt vi varsin omelett på bensinstationen vid korsningen och tittade slött på en bil med Slash röda siluett på motorhuven och på framdörrarna. Slash – eventuellt populär i Västsahara, men det fanns i alla fall en person som var ännu mer populär bland den enkla fiskarbefolkningen i tältbyarna som oregelbundet prydde vägen. Ibland, eller till och med ofta, blev reaktionen tandlösa leenden när jag berättade för de rynkiga gamla männen att jag var ifrån Sverige och i kör utbrast de ”Zlatan, Zlatan”. Rosengårdsgrabben har verkligen blivit känd.
Vi närmade oss gränsen till Mauretanien. Jag ville göra gott intryck och tog av mig de vedervärdiga bruna kortbyxorna som jag för tillfället cyklat i och tog istället på mig de grå långbyxor som jag en gång köpt i Peru för motsvarande 30 kronor. De var en studie i mode och finsmak i jämförelse.
Det kan ha varit mina fina byxor, eller så var det Helens kvinnliga charm som gjorde det, men hur som helst fick vi mat i form av frukt och kex av de marockanska gränsvakterna. Vi åt upp frukten medan vakterna tittade slött i våra pass och jag undrade vart jag skulle göra av skalen. Jag stoppade dem i fickan eftersom jag tyckte det vore dumt att slänga dem vid vakternas fötter.

Vi rullade vidare till nästa del i gränsövergången – till killarna med stämplarna. I kön fick jag en släng av paranoia och öppnade kexpaketet för att kontrollera att vakterna inte planterat hasch i dem – jag har hört många historier om Marocko och planterad hasch – även om de flesta utspelades ”förr” och säkert inte ens är sanna. Fast gränsövergångar har en förmåga hos mig att väcka den paranoia som sover. Så jag öppnade kexpaketet och hittade bruna paket av… just kex. Förlåt att jag inte litade på er, kära gränsvakter!
Sen var det min tur att räcka över mina handlingar till mannen bakom luckan. Jag tog fram passet som låg i min högra benficka och gav det till mannen framför mig. När han fått det i sina händer såg både jag och mannen att passet var fullt av blöta klementinskal. Jag flinade lite, det var allt jag kunde göra, men mannen med stämpeln flinade mycket, väldigt mycket, fast räckte som tur var ändå över passet med en stämpel i några minuter senare.
Vi följde en dålig grusväg genom ingenmanslandet under några kilometer. Mina väskor skramlade och förde oväsen och ett par gånger fick jag stanna och rätta till dem eftersom de ibland hoppade ur sina fästen och höll på att ramla av. Fattiga tältbyar och otaliga bil och bussvrak drog våra blickar till sig. Och våra cyklar och vår närvaro drog i sin tur till sig blickar ifrån invånarna i tältbyarna. Människor i smutsiga och trasiga kläder log och vinkade när vi cyklade förbi.
På den mauretanska sidan välkomnades vi av gröna flaggor och grönklädda vakter som vänligt men bestämt talade om att jag inte fick fota dem framför den nedfällda bom med texten ”Mauritanie” som de vaktade med automatvapen och eventuellt sina liv.
Istället blev vi hänvisade till en byggnad där en polis tog våra uppgifter och skrev in dem i ett datorregister med långfingervalsen. Lägg märke till att han inte använde pekfingervalsen som t ex jag gör i skrivande stund – utan långfingervalsen. När han var klar med dansen frågade han mig varför jag hade ”tagit med henne” och pekade på Helen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara så jag sa helt sant att jag träffat på henne i Marocko.

Nästa steg i övergången var återigen hos män med stämplar – och det tog någon timme, solen gick ner under tiden, innan vi fått dem i passet. Helen hade fel visum, eller det var snarare utgånget, men hon löste det med hjälp av bön och ledsna ögon, eller kanske med kvinnlig charm. Mannen med stämpeln sa något som kan översättas till ”okej, okej, för denna gång då – du är ju faktiskt på en cykel”.
Vi trampade sen iväg och vinkade hejdå till några overlanders som väntade på sina stämplar och campade några kilometer därifrån. Vi slog upp våra tält på hård sand eller sten och där vi såg spår efter bilar eller kameler för att vara på den minsäkra sidan.
Morgonen därpå cyklade vi fram till Nouadhibou och ett helt nytt land. Det skriver jag om i morgon eller i övermorgon.

Flaggorna som nästan fick oss arresterade….

Nya vänner…

Västsahara…

Helen på väg till nattens campingplats…

En stad som aldrig levde…

Ett hus som aldrig levde…
<
Kräftans vändkrets…

Danger mines…

Sahara by night…

No… This way!!

Vänner: Det var allt för denna gång, nästa del redan i morgon eller dagen där på. Glöm inte att prenumerera (och kommentera)! Det kommer att bli spännande framöver…

/Lars