Mitt återinträde i cykelvärlden efter 5 veckors frånvaro karaktäriserades av ovilja. Jag hade egentligen ingen energi att ge mig av mot och över Atlasbergen en tredje gång. Helst av allt ville jag ligga kvar på hotellet och sova.
Men tillslut gav jag upp drömmen om mer sömn och började trampa mot byn Asni 5 mil bort. Vägen var till en början tråkig: en svagt uppåtgående raksträcka med motvind och hård trafik genom diverse odlingar.

Djema el Fnaa, Marrekesh

Jag stannade vid ett tillfälle och köpte en coca-cola av en ung kvinna genom ett gallerförsett fönster i en lerbyggnad i utkanten på en lite by. (Coca-cola? sa hon frågandes och såg ut som om jag var den första någonsin som beställde denna mörka vätska). Drycken försvann under några minuter då jag satt på en sten nedanför det gallerförsedda fönstret. Det var antagligen samma sten som miniorerna står på för att nå upp för att köpa sitt lördagsgodis. Eller kanske snarare torsdagsgodis med tanke på att fredagen är vilodagen för muslimer.
En gammal man kom plötsligt ut ifrån en olivodling med en åsna. Han var klädd i grårutig shalwar kameez och en halmhatt. Skepparkrans. Han sjöng när han korsade vägen. När han fick syn på mig så nickade han och sänkte ljudnivån på sin sång. Jag vet inte varför med det berörde mig en smula.

Senare stannade jag igen för mat. När jag frågade efter salt till min omelett så fick jag ett tomt glas. När jag återigen frågade efter salt så kom hon tillbaka med samma glas fast med vatten i. Vid tredje försöket fick jag en ketchupflaska.
Det är ju ketchup, sa jag.
Nä, svarade nu en man och la till ordet ”salt”.
Jaja, tänkte jag – de har väl återvunnit ketchupflaskan och har den numera som saltkar.
När jag vände den upp och ner ovanför min omelett så droppade det ner en klump röd sörja. Det var verkligen inte salt. Jag påpekade att det var ketchup och inte salt i ketchupflaskan varav en tredje person ur personalstyrkan genast kom ut med ett saltkar.
Innan han gick in rättade han till parasollet som stod bredvid mitt bord. En stund senare ramlade det ner i mitt huvud.

Personalen fick ingen dricks.

Efter en natt i Asni fortsatte jag upp bredvid en bred grön flod som till slut tog slut i ett gyttjigt brunt mönster. Två grabbar följde efter mig. En på cykel, en på ben. Jag pekade på han som sprang och frågade skämtsamt ”Hicham el Guerrouj?” varav de började skratta och upprepa nationalidolens namn gång på gång och gjorde tummen upp efter varje gång.  
Vägen började bli allt mer kuperad och plötsligt såg jag inte de tråkiga slätterna i norr. Allt jag såg var berg i olika storlekar och färger. Bruna, röda och gröna av buskar och småträd.

Mitt vandrarhemsrum i Asni.

Cirka 2 mil från toppen av Tizi-n-Test så började jag titta efter ett bra ställa att slå upp tältet på så jag frågade en herre om jag kunde få lov att campa mellan raderna i en planterad talldunge. Först berättade han förtroligt att det var farligt och när jag frågade varför det skulle vara farligt så höll han upp två fingrar som en segergest fast med handryggen upp mot himlen och sen böjde han fingrarna vid andra leden och vickade på fingertopparna samtidigt som han sa ”insects, insects”. När jag förklarade att jag inte var rädd för insekter och att jag hade ett tält så sa han att det var okej om jag stannade över natt i den lilla dungen.

Jag sov gott i slänten med de planterade tallarna och på morgonen tog jag mig upp till en restaurang där jag åt omelett. Sen började jag cykla upp och sedermera också över Testpasset – många turistbilar passerade och vinkade åt mig. En fransman stannade och erbjöd vatten. Jag svarade att jag hade tillräckligt.
Väl uppe blev jag besviken – inget monument och ingen vidare utsikt. Men snart insåg jag att jag inte hade varit på toppen på bergspasset eftersom jag passerade ett monument några kilometer senare som visade att jag tydligen nu var på toppen av Tizi-n-Test. Slutsats: Jag cyklade först upp. Sen ner en bit. Och sen upp en liten bit. Jag kunde alltså stå på toppen av det berömda bergspasset och titta uppåt mot vägen jag kommit ifrån. Det var första gången jag cyklat neråt till ett bergspass.
Vacker väg ner var det dock – fast jag tycker nog Tichkapasset var snäppet vackrare då det låg i ett mer öde område.
När passet var uppcyklat så kände jag en tomhet. Det var ju passet jag enbart hade haft i tankarna sen jag lämnade Marrakesh – vad skulle jag se fram emot nu? Ja, just det. Sahara.

Tizi n Test

Jag cyklade genom den trista Soussdalen så snabbt jag kunde. Vilket dock inte var så snabbt eftersom mina ben inte var sig själva efter det långa uppehållet. Guideböckerna skriver att Soussdalen är bördig vilket låter fint. Men när man har tillbringat en tid på vägarna runt om i världen så vet man att ordet ”bördig” är lika med oändliga monotona odlingar, hård trafik och för mycket mänsklig närvaro, i alla fall för min smak – som dessutom bär med sig oljud och skräp som t ex de tusentals svarta påsar som vinden hamrat fast i de bruna taggbuskar som hela tiden kantade vägen. Nä, bördiga områden ska man akta sig för.

På min färd genom Soussdalen hade jag High Atlas på min högra sida och på min vänstra Anti Atlas. Både kedjorna såg jag dock endast konturerna på eftersom diset la sig som ett filter mellan dem och mig.
Jag stannade till i Taurdant, en stad i västra delen av dalen, och åt en pizza som lunch. En katt tiggde och jag gav den lite smält ost som den glatt smaskade i sig. En stund senare började katten hosta och spydde tillslut upp en knallgull sörja med en boll med svarta prickar på i mitten. På ett absurt sätt såg det ut som ett stekt ägg med massor av peppar på gulan. Jag åt inte upp den sista biten av pizzan. Inte efter att katten hade gjort sitt.

Jag lämnade till slut Soussdalen bakom mig och svängde vänster på den väg som kommer att ta mig hela vägen till St Louis i Senegal cirka 2400 kilometer söderut och kom till den charmiga staden Tiznit som ligger omringad av en stor och säkert väldigt gammal mur.
Efter att ha cyklat omkring i stadens gränder i jakt på ett hotell och under tiden gjort mitt bästa för att undvika att krocka med mopeder, åsnor och diverse rullande grönsaksstånd så cyklade jag istället på en västerländsk cyklist. Helen Lloyd. Ifrån England.
Vi pratade naturligtvis en stund och det visade sig att hon också var på väg söderut. Hon skulle dock precis lämna Tiznit för ett kustbesök men vi bestämde att vi skulle mötas upp i byn Guelmim två dagar senare.

På morgonen två dagar senare vaknade jag i tältet och cyklade efter lite brödintag de 2 milen in till Guelmim. Jag höll ögonen öppna efter Helen men först såg jag istället en inbjudande stormarknad där jag köpte lite baslivsmedel för ökencykling som t ex tonfisk i olja, pulvermjölk och choklad. När jag betalat kom en herre på moped och berättade att ”min vän” satt och väntade på mig vid ett café i närheten. Jag cyklade efter den mopedburna herren fram till caféet där Helen satt tillsammans med några av mopedherrens vänner. Jag slog mig ner för en kaffe tillsammans med dem och snart började den ene av mopedherrens vänner prata om hur viktigt det är med cigaretter i Sahara.
”Ni måste ha dem – polisen vid kontrollerna kommer att bli griniga på er om ni inte kan bjuda på cigaretter!”, berättade han.
”Och fiskargubbarna på stränderna”, fortsatte han.
”Har ni inga cigaretter så kan ni inte byta till er fisk och vad ska ni då äta?”
Jag berättade att jag nog faktiskt inte ville köpa några cigaretter eftersom jag inte röker och mat kan jag ju köpa i byarna precis som vanligt, påpekade jag och skrattade en smula åt hans resonemang.
”Åh – ni röker inte? Det är bra! Det är bra för hälsan att inte röka”, fortsatte mopedherrens kompis.
”Precis”, svarade jag. ”Jag kan ju bjuda poliserna på morötter och frukt istället”
”No no, monsieur – gör inte det! ”Då låser de in er! Bjud inte poliserna på morötter! De vill ha cigaretter! Ni måste ha cigaretter – och jag kan skaffa dem till er! De finns billiga på svarta marknaden här i Guelmim – jag åker och ordnar saken åt er”
Mannen försvann på hans väns moped innan jag han protestera men några minuter senare kommer han tillbaka och såg bedrövad ut, både för att han hade missat chansen att tjäna en hacka och för att vi skulle få klara oss utan cigaretter i Saharaöknen.
”Jag var på svarta marknaden”, berättade han. ”Men cigaretterna var slut!”
Han såg verkligen helt knäckt ut.

Jag och Helen cyklade sen ut ur Guelmim och la ca 7 mil bakom oss innan det blev mörkt och vi slog upp våra tält och vi blev lika förvånade båda två när vi insåg att vi hade exakt likadana.
Vi sov några timmar och fortsatte tidigt dagen efter de dryga sex milen till Tan Tan.

Tan Tan plage

Ett par mil innan staden blev vi stannade av några poliser som frågade allt mellan himmel och helvete och skrev upp samtlig information. Inkluderat vilka cyklar vi hade. Jag fick därmed tala om för polisen att jag hade en Surly Long Haul Trucker och Helen fick berätta att hon minsann hade en Thorn Raven. Poliserna var dock oerhört vänliga och de bad nästan om ursäkt för att de gjorde sitt jobb. De krävde heller inga cigaretter och jag tror nästan jag till och med hade vågat bjuda dem på äpplen om jag hade haft några.
Det här med polis och militärkontroller kommer att stå på menyn ofta under ett tag framöver. Vi var nu på väg mot gränsen till det av Marocko ockuperade Västsahara, och tydligt är det fortfarande lite känsligt att som västerlänning resa genom området. Polisario – rebellerna eller snarare Västsaharas frihetskämpar har väl för tillfället lagt ner vapnen och området är numera lugnt. Och ingen verkar såklart bry sig om Västsaharas människor – inte FN och inte USA. Inte ens den svenska fjortisvänstern verkar bry sig – men de väntar väl med sina demonstrationer och klagorop tills de får höra att en palestinier stukat foten. Ja, som alla vet så är det tyvärr skillnad på människa och människa. Till och med inom fjortisvänstern…
Tan Tan var för övrigt startpunkten för den ”Gröna marchen” då Marockos armé gick in i Västsahara år 1975.

I Tan-Tan stannade vi länge nog för att svälja en kvarts kyckling med pommes och en coca-cola eller två var. I hård motvind fortsatte vi ytterligare 2-3 mil till el Oatea, eller Tan Tan plage, där vi stannade kvällen och natten. På väg till hotellet efter att ha ätit kvällsmat så stannade en polisbil och ut hoppade två poliser. I handen hade den ena av dem en datorutskrift med två namn och de undrade om det var vi som var ”Lars & Helen”. Storebror ser dig. Alltid. Sen undrade de vart vi skulle någonstans dagen efter och de nöjde sig faktiskt med svaret att vi skulle cykla ca 9 – 10 mil och sen campa någonstans.

Dagen efter var en snabb men också mycket vacker cykling precis vid havet. Ofta var det 20-30 meter ifrån vägen till ett djupt brant stup ner till havet. Vägen påminde en hel del om Great ocean road i Australien men mycket vildare, avlägsnare. Och skräpigare.

Kusten

 
Helen tar ett foto på en kamelskylt…

Återigen fick vi stanna vid en poliskontroll där de ville ha reda på vilka märken det var på våra cyklar. Vi passerade tre floder där vi först fick cykla ner för en brant backe till vattenflödet och sen upp för en lika brant backe där en oändlig vy av sand mötte oss.
Vi kom till den lilla byn Sidi Akhfennir där vi åt grillad fisk medan solen gick ner och gjorde gatan där vi satt kolsvart förutom de svaga gula ljusen från de olika bodarna vars utbud bestod av allt mellan plåthinkar och upphängda, rödvita och slaktade getter. Efter maten cyklade vi några hundra meter innan vi svängde av vägen mot vänster så att vi fick det rungande Atlanten i ryggen och det nattsvarta Sahara i ansiktet och vi slog upp våra tält mellan några grästuvor samtidigt som vi såg hur kunder kom och gick på den lilla bensinstationen som låg i byns ytterkant. Vi såg dem men de såg inte oss.
Natthimlen var full av stjärnor och över alla andra ljud hördes stora mullrande vågor som slog in mot klipporna gång på gång på gång.

Klättring…

Kusten igen…

Dagarna efter gick återigen i öknens tecken. Ofta stannade vi och tittade ner ifrån stupet och ut över havet, eller så stannade vi och fick sand i skorna under en bestigning av en sanddyn. Ibland fick vi cykla runt kameler som tagit vägen i besiktning. Någon gång kom vi till en liten by, som inte fanns med på våra kartor, och det gjorde oss alltid lika glada eftersom det betydde kaffe eller Coca-cola. Vi passerade över den ej längre existerande gränsen till Väst Sahara. Den sista biten innan Laayoune värkte benen och jag räknade ner kilometrarna till staden med hjälp av de svarta siffrorna på stenarna som pryder vägens vänstra sida varje kilometer. I morse var siffran ”87”. Men för några timmar sen passerade jag siffran ”1”. Någon sten med siffran ”0” såg jag aldrig på vägen till hotellet i stadens centrum.

Saharakorsningen fortsätter om några dagar. Prenumerera HÄR.

Må väl.

Lars