Berattaren sitter pa baten over sundet och tar for denna gang avsked av Europa och meddelar samtidigt att han avsager sig allt ansvar for eventuella fel i inlagget och skyller dessa pa George W Bush.

Tanger ar dod! Leve Tanger!

Precis. Stadens abstrakta och onda tvillingsyster ar sen lange dod, och ingen later val egentligen tararna rinna over svunnen dekadens, men myterna lever i allra hogsta grad kvar. Guidebockerna skriker ut att det var minsan har som “Burrough skrev The Naked lunch” och att “detta var Bowles favorithak”, och att “har bodde Ginsberg och Kerouac”. Staden reste sig dock sa smaningom ur den koloniala askan och idag finns bara ekot och myterna kvar av av beatgenerationens Tanger. Tanger ar 2009 ar nagot helt annat. Men vad? Staden omgardas bland annat av tillsynes outplanliga rykten om att ha varldens tuffaste turistfangare. Nu, nar baten narmar sig hamnen – sa antar jag att de vantar pa mig dar havet slutar och den spruckna cementen borjar. Vad mera? Staden var, och ar fortfarande, en transitzon for manskliga drommar. Europeiska overlanders med sikte pa aventyr tar ofta sina forsta stapplande steg pa den afrikanska kontinenten just i Tangers hamn, och paradoxalt nog sa ar staden ocksa den sista utposten for manga afrikaner som korsat sandhavet i soder med forhoppningen om att kunna ta sig over sundet till ett rikare liv i Europa. En del lyckas. De flesta gor det inte.

I Tanger sa hittade jag ett billigt hotellrum nara hamnen. Turistfangarna levde inte upp till sin myt, och jag maste erkanna att jag blev en smula besviken. Jag blaskade av mig i den kalla duschen i korridoren och gick till ett cafe och fick in en kanna te med grona mintablad flytande pa den ljusbruna ytan. Utsokt. Jag varvade ner och gick igenom de senaste veckorna i mina tankar:

Jag stannade hos Leo och Gabriella i en vecka. Det var dagar till bredden fyllda av oldrickande, gatuspatserande och Afrikasnack. Jag hade lart kanna Leo i Namibia 2007 dar han hade bott och jobbat som guide, samtidigt sa hade han i sin tur lart kanna den engelske bushpiloten, drogliberalen och cagefightingfanatikern Jamie, och slumpen hade, otroligt nog, ordnat det sa att aven Jamie var i Madrid under dessa dagar, sa ett par kvallar var vi tre i varat Afrikaprat. Jag tog farval av mina vanner pa en onsdagsmorgon och efter att ha cyklat forbi El Escorials gamla kungaborg sa borjade det ga uppfor. Passet var inte sa varst spannande, och inte heller sa hogt, men pa hall sa sag jag Madrids skyskrapskvartett.

Jag cyklade ut ur Castilla – La Mancha och in i det torra Extremadura. Kuperat. olivodlingar. Hettan kollossal. Vagen slingrade sig over Toledobergen som sa har langt vasterut tagit skepnaden av brunbranda kullar. Jag passerade smasjoar dar stora vita faglar simmade omkring och vantade pa napp.

Vattendrag…

Annu ett snapp soderut…

Jag cyklade ut ur Extremadura och in i Andalucien. Mina inre bilder av omradet ar till en viss del fargat av Coelhos bocker samt av ett Kalle Anka aventyr som jag konstigt nog kommer ihag. (Fast dar hette det nog Ankalucien…) Men det som mest forvanat mig ar staderna. Andaluciens vita stader. Arkitektoniskt paminner de till en viss del om staderna pa de grekiska oarna – fast utan deras mjuka former och bla detaljer. Mitt i dessa vita massor skjuter det ibland upp otypliga bruna konstruktioner - borgar fran tiden da Andalucien var arabiskt.

En av Andaluciens vita stader…

En kvall taltade jag precis soder om floden som markerade slutet pa byn Posadas. Jag var trott och eventuellt en smula tjurig over att alla affarer var stangda, dessa forhatliga sondagar. Jag orkade inte leta reda pa stjarnrankad campingplats utan tog forsta basta sandplatt till min och den rakade ligga under under bron som gar over Guadalquivir som sen fortsatter sin rinnande vag genom Cordoba. Jag hade floden vid fotterna, vaggarna var falt av doda solrosor, bropelaren var min huvudkudde och jag hade bron som filt nagra meter over mig. Jag lag och lyssnade pa byns ljud och roster medan morkret kom och sovde mig och pa morgonen sa vaknade jag av att en bil kom till platsen. Med grus i ogonen stapplade jag ut ur taltet och sa godmorgon till mannen i bilen. Jag kunde inte avgora om han var arg eller bara forvanad, och ska jag vara arlig sa brydde jag mig inte om vilket – klckan var ju bara 07:00. Jag rabblade upp nagra spanska ord: Nombre Lars. Bicicleta Suecia – Africa. Supermercado cerrado. Sevilla. Pardon. Detta tyckte mannen tydligen var kul eftersom han kvavde ett skratt. Han korde ivag och jag krop tillbaka in i taltet och vilade en stund och funderade over varfor jag valt att klamma in “Sevilla” bland de andra orden. Eller varfor jag hade sagt att stormarknaderna ar stangda? Vad har det med saken att gora? Vad hade ni tankt om ni hittade en sovande spanjor under en bro over Klaralven som mummlade om stangda stormarknader? Fan. Jag ska alltid gora bort mig.

Det har overlag varit ganska svart att fa tag pa bra taltplatser. Antingen ar det olivodlingar for hela lonen eller sa ar det hoga stangsel med skyltar som skriker att omradet minsann ar privado. Fyra, fem ganger sa har jag dock hittat superbt boende i tunnlar under vagen som jag cyklat pa for stunden. Jag laste en gang att Heinz Stucke (varldens mest kande langfardscyklist http://heinzstucke.com/) en gang slatt upp taltet pa en liknande plats i Egypten. Han hade letat efter en taltplats i flera timmmar nar han antligen hittade en av dessa tunnlar och stannade. Jag tyckte det luktade lite konstigt, sa han. Pa morgonen sa sag han att han slagit upp taltet en meter ifran ett lik. Mindre trevligt. Nagra manskliga lik har jag som tur ar inte traffat pa – men daremot sa svammar sodra Spanien over av roadkill. Hundar, katter, kaniner, faglar, ormar, ravar – alla har de gjort misstaget att komma for nara en manniska…

Ar det detta som ar ett tunneltalt?

Jag ser er, men ni ser inte mig…

Jag fick lov att stanna pa ett bygge under en natt…

Det var inte bara doda djur som kantade min vag soderut. Enorma falt av  solrosor som dukat under for den gula doden i skyn och antagit samma svarbeskrivna farg som guld kantade min vag under den sista veckan i Europa. Vid sidan om de stora falten sa levde fortfarande nagra fa exemplar och de utmanade fortfarande solen, men deras bortgangna systrar och broder hade vant sitt blomansikte bort fran densamma. Vred de bort sina kronor i en sista forsvarsmekanism eller andrade de sin hallning i dodsogonblicket? Det var fascinerande att se. Jag funderade pa om de bad om nad innan de dog eller om de gick vidare utan ett enda beklagande ord.

Solrosor…

Ibland anar jag att jag saknar ett kodord. Ett litet litet, men ack sa viktigt ord som loser den tillfragade gatuflanoren ifran den urgamla vagvisarplikten. Minns ni de gamla Bamsefilmerna? I sa fall kanske ni kommer ihag hur Bamse, Skalman och den dar lille neurotiska kaninen rorde sig i dem? Hur tecknaren ritet en enda rorelse som sen upprepades i oandlighet i den fardiga filmen? Exakt sa ser Svenne Spanjor ut nar jag fragar efter vagen. Han pekar och forklarar. Jag svarar “si” eller “entiende” eller “gracias” eller nagot annat av samma verbala kaliber, men det far bara objektet att elda upp sig och sa forklarar han samma sak igen med exakt samma ord och rorelser. Jag svarar “si, si” eller “mucho gracias” och borjar slicka mig nervost om lapparna eftersom jag vet vad som ar pa gang.  Och visst. Han borjar forklara vagen igen. Och igen. Och igen. Jag star kvar och funderar pa hur jag egentligen ska undkomma spektaklet. Ibland cyklar jag helt sonika ivag, men ofta foljer han eller hon efter mig och fortsatter att forklara vagen. Sa… finns det nagot ord som det ar meningen att jag ska saga for att losa dem ifran vagvisarplikten? Eller tycker de bara att det ar det roligaste som finns – att visa vagen? Jag vet faktiskt inte. Kul ar det hur som helst.

Hetta. Det ar varmt i Andalucien i slutet pa juli. Jag cyklar sakta fram och tittar ner pa mina hander. De glanser av en oljig blandning av svett, salt och solskyddsfaktor 20. Ibland rakar jag vila fingertopparna mot metallen i bromshandtagen, men jag drar snabbt tillbaka dem for att inte branna mig. Min slitna t-shirt skaver. Lager pa lager av saltkristaller har gjort den oformlig och vass. Vagen jag rullar fram pa dallrar av varme och forvrider omgivningen pa samma satt som nar man tittar ner pa sina egna fotter under ett kvallsdopp i en skogsjo. Solens stralar tranger igenom mina skyddande glasogon och gor mina ogon omma och jag blinkar hart nagra ganger, som en nyvaken katt, for att ge ogonen en sekund av svalt morker. Jag stannar och dricker. Under nagra sekunder sa vilar jag huvudet, som den senaste tiden har varit invirat i en palestinasjal, mot styret. Det enda jag hor ar min egen andhamtning och syrsornas eviga skrattande. Jag dricker lite till och cyklar sen vidare. En kilometer till. En mil till. En dag till. Andalucien i slutet av juli ar varmt. Mycket varmt. Men lider jag? Fan heller. Skulle jag lida,  sa skulle jag fa uppleva helvetet nar europas asfaltsvagar nu tar slut och de augustiheta pisterna i Saharaoknens utkanter tar vid. Na, jag lider inte. Verkligen inte. Jag skrattar och kanner mig oovervinnlig. Jag ar tillbaka i Afrika. Spelet kan borja.

Prenumerera?

Berattaren pa baten over sundet…

/Lars