Efter det senaste inlagget sa har jag cyklat genom Toscana och Ligurien, over Alperna och Pyreneérna och via Andorra, Cataluna och Aragon till Madrid. Ifran Alessios hus till Leopoldos hus. Ca 250 mil pa 29 dagar (Den exakta rutten finns här):

Efter att ha tillbringat en harlig halvvecka hos Alessio, Kristina och Albertina The Chicken (som var snall och la agg till frukost varje dag) och en dag inne i Rom, sa gav jag mig ivag norrut mot Toscana. Toscana var fint, trevligt och lite smamysigt, men jag forstod aldrig riktigt hypen kring omradet. Naturen paminde till en del om den jag sag i vastra Ukraina. Byarna daremot -jattefina, jattegamla och jattejobbiga att cykla upp till eftersom de alltid ligger pa toppen pa en kulle. Toscana i tre ord: vackert, trakigt, overklass.

Albertina, Alessio, Kristina

Vatikanstaten…

Pantheon…

Via det lutande tornet i Pisa, obehagliga tunnlar och trafik fran helvetet sa kom jag till och stannade pa en camping i en by i Ligurien. Jag fick bo for 5 E/ natt istallet for 13 E/natt om jag namnde campingens namn – Pian di Picche – pa min blogg. Samtigt steg min totala boendekostnad for tre veckor i Italien ifran 6 E till 16 E, vilket dock fortfarande betyder att den enskilda sak som jag lagt mest pengar pa under veckorna i Italien ar lakrits. Jag undrar om det gor mig unik. Under vilodagen pa camping lag jag mest utanfor taltet och kakade, precis, lakrits.

Ett torn i Pisa som jag trodde skulle ramla, eftersom det lutar…

Tunneln strax norr om Pisa…

Pa vag uppfor det lite drygt 1900 meter hoga passet mellan Italien och Frankrike sa hade jag en av de dar sallsynta dagarna da man orkar hur mycket som helst, men innan det borde ha blivit jobbigt sa blev jag dock inregnad pa en lekplats for barn. Eller jag vet egentligen inte om lekplatsen var till for barn, det var bara ett antagande, men jag hittade i alla fall ett tak som holl mig torr. Jag stod och vantade pa att det skulle sluta regna och tillslut sa satte jag mig ner istallet. Och jag stallde mig upp igen. Jag vantade. Jag borstade tanderna. Jag satte mig ner igen och la marke till en lyktstolpe i gammal engelsk modell och kom att tanka pa C.S Lewis. Eller kanske inte pa honom personligen utan pa hans historier som jag hade tyckt mycket om for sisadar 25 ar sen. Regnet tunnade snart ut och slutade tillslut helt. Jag satt kvar nagra minuter till och cyklade sen vidare uppat. Jag tog rygg pa nagra racercyklister som var ute pa en traningsrunda och klarade av att ligga 100 meter bakom dem under den sista timmen upp till toppen, nagot som sakert retade dem en hel del. Jag stannade ett slag pa toppen innan jag rullade ner till Frankrike. Racercyklisterna tog en bil ner och gjorde tummen upp nar de passerde mig.

Passet till Frankrike…

Den andra dagen i Frankrike sa stannade jag till vid en fors som rann ner ifran bergen och tvattade klader och badade. Forsen var omgiven av hoga kala bergsvaggar som skulle ha gjort Dan Osman tarogd av gladje om han fortfarande fanns bland oss, och sma fiskar roade sig med att nafsa loss hudrester ifran min kropp. Det var en bra dag.
Jag holl tempo furioso genom ett vackert, vaenligt och ospannade Frankrike. Att resa handlar for mig mycket om att spegla sig i landet dar du ar och sen ta sig en rejal funderare pa vad det ar du egentligen ser nar du blickar in i spegeln. Ofta, har jag markt, blir det larorikare och roligare att stirra in i  spegeln om man befinner sig i ett land som inte ar relativ kopia av Sverige. Darav ar val inte vasteuropa det ultimata resmalet for mig.

Hettan var i sin livs form under min vecka i trikolorens skugga. Byarna lag tatt och under de varmaste dagarna sa doppade jag ibland handlederna i de fontaner som sa ofta pryder franska smabyars centrum – for att svalka mitt kokande blodomlopp. Byns gammelgubbar, standigt parkerade pa en parkbank, fnittrade at mig som om de vore 70 ar yngre skolflickor. ”Bonjour” sa jag till dem och fnittrade lite jag med och da brast de ut i skratt som om de vore druckna och ododliga 17-ariga allvetare. Jag skrattade aldrig med dem utan holl mig pa konstant fnitterniva eftersom jag inte tyckte det hela var roligt nog for att motivera ett skratt. Nar de har sakerna var avklarade sa cyklade jag till nasta by och allt borjade om.

Den sista kvallen i Frankrike sa passerade jag genom en by dar en skylt forhaxade mig. Den hade texten ”pizza” och jag stannade. Medan jag vantade pa att underverket skulle bli fardigbakad sa borjade det regna igen. Snart stod jag under ett tak med den varma och mycket valdoftande pizzan i ett stadigt grepp och funderade pa vad jag skulle gora. Varm pizza och blota klader eller torra klader men kall pizza – det var den stora fragan. Jag valde att stanna kvar under taket, och snart sa slutade det att regna och jag stack ivag. Efter nagon minut sa borjade det igen, sa nar jag krop in i taltet som jag satt upp pa ett garde i byns utkanter, sa var jag genomvat. Och pizzan? Ja, den var kall… 2 flugor fick in en gemensam small pa mig, kanske man skulle kunna saga. Och apropa flugor: Nar jag svalt pizzan i nagra vargflocksliknande attacker sa lag jag pa rygg och konstaterade att flugorna pa utsidan av taltduken vill in och de rackare som smitit in i varmen ville ut igen. Graset ar tydligen gronare aven genom facettogonen pa en fluga. Jag var matt och somnade fort den kvallen.

Jag cyklade ut ur Frankrike och in i bergariket Andorra i en nastan onaturlig tjock dimma. Vid gransen sa kopte jag pa mig lite mat och fortsatte sen en stund till uppat, mot toppen pa passet. Nar jag tillslut satte upp taltet sa var jag fortfarande frasch i benen och kunde ha fortsatt anda upp – och ner – men jag ville inte missa passet och utsikten om det skulle vara molnfritt dagen efter. Natten blev dock nastan helt utan somn. En flock hastar med klockor runt halsen betade natten igenom strax utanfor mitt talt. Vid midnatt nar jag oppnade taltet for att borsta tanderna sa los min pannlampa upp ett vitt hasthuvud 5 meter ivag. Djurets ogon los och konturen av blasen gnistrade i skenet ifran lampan varje gang jag korde ut huvudet ur taltet for att spotta. Hasten rorde sig inte en milimeter utan stod blickstilla med sina lysande ogon och gnistrande blas i det tata pyreneéska midnattsmorkret. Det sag oerhort maktigt ut. Och en lika maktig syn vantade mig morgonen darpa:

Andorra…

Vagen upp…

Taltplatsen under ”Hastarnas natt”…

Jag cyklade upp till toppen och konstaterade att passet var 2408 meter hogt – det hogsta som jag cyklat i Europa. Jag rullade nerat och nadde huvudstaden i samma stund som regnet kom. Efter att ha suttit inregnad pa ett bibliotek respektive ett fik i ett antal timmar sa fortsatte jag trampa mot Spanien.

Cyklingen i Spanien har varit roligare an cyklingen i Italien och Frankrike. Vagarna har varit fattigare pa bilister och jag har fatt ta del av riktig landsbygd for forsta gangen sen Albanien. Det har dock varit backigt – nagot som inte ar en hojdare. Missforsta mig ratt – jag gillar berg men ogillar kullar. Jag gillar bergspass men ogillar uppforsbackar. Jag gillar bergens aggressivitet men ogillar kullarnas lamhet.  Bergen ger mig nagot, kullarna tar nagot. Det gick hela tiden uppfor eller nerfor, ett mellanting fanns inte. Kullarna jag cyklade over var som gula och uttorkade jattevagor pa ett harmlost varldshav. Ibland passerade jag odlingar av solrosor, ibland enorma falt av vinrankor. Sma skogspartier dok ibland upp ifran intet och gav mig ett hem for natten.

Camping…

Camping…

En fontan i en liten by strax norr om Madrid…

Jag kom tillslut fram till Mar de Castilla och simmade en kvallstur efter att jag atit kvallsmat:

Pa vag mot kvallsmat, en simtur och en mycket fin taltplats…

Mar de Castilla – en av Spaniens storsta sjoar…

Jag ar nu i staden El Escorial som ligger cirka 50 kilometer vaster om Madrid. Jag stannar nagra dagar hos en kompis – Leopoldo – som jag larde kanna i Namibia och Sydafrika. Han korde Mc genom Vastafrika 2006-2007, sa vi har en del att tala om…

Det finns fler bilder i fotoalbumet och en kommentar eller tva vore kul. Och nu narmar jag mig Afrika pa allvar, sa vill ni prenumerera sa kan ni anmala er HAR.

//Lars