Efter att ha tillbringat 6 dagar i Pristina sa begav jag mig en torsdagsmorgon ut i stadens relativa kaos med hopp om att finna en vag at sydvast. Jag stannade och fragade okanda gatuflanorer efter vagen till Prizren och fick oftare svar pa engelska an vad jag fatt tidigare under resan. Pa en bensinstation i stadens utkanter sa pratade jag med arbetare i gul overall vars engelska praglades av en extrem, men inte tillgjord, londondialekt. Vi pratade om kriget, varldsekonomin och annat innan han fyllde pa min bransleflaska med blyfri bensin och jag cyklade vidare genom landet som han sa sig alska over allt annat.

Nar det pyramidliknande sockertopsberget som jag hade sett anda sen Pristinas utkanter vaxt till sig och forst lurat mig med en illusion om att jag befann mig i narheten av dess fot, men sen tyst forklarat for mig att jag istallet snart var framme i Prizren sa horde jag hur en helikopter narmade sig. Bredvid mig fanns en KFOR-bas och innan den imponerande maskinen landade innanfor basens taggtrad sa passerade den mitt huvud med bara nagra meter. Jag tittade pa marken framfor mig och sag skuggan av rotatorbladen samtidigt som det karaktariska ljudet hackade upp min verklighet i sma sma fragment som var och en spred en surrealistisk kansla om att jag befann mig i en krigsfilm fran 1970-talet. Overste Kurtz, ar du dar? Vart gommer du dig?

Efter Prizren forandrades vagen. Trafiken forsvann. Naturen oppnade sig. Det blev gronare, tystare, renare och mycket trevligare. Jag kom till en sjo som jag foljde ett tag och precis innan gransen till Albanien sa stannade jag till vid ett litet tivoli med en eller ett par attraktioner. Barnen skrattade och tjot som alltid. Jag cyklade over gransen, vaxlade lite pengar med en kexforsaljare och bad en tjansteman att fylla pa mina vattenflaskor, vilket han faktiskt gjorde. Jag cyklade nagra kilometer och gick sen ytterligare nagra innan jag slog nattlager bredvid tva av kamrat Enver Hoxas beromda och hatade men mycket fascinerande cementbunkrar. I mina ogon ar Albanien Europas outsider nummer 1: styrt med jarnhand i 40 ar av namnda man och en gang nara allierad med Josef Stalins Sovjet och Mao Tse-tungs Kina, men som i dag ar mest kant for att ha Europas samsta vagar samt just de 10 000-tals bunkrar som landets inkompetenta ledning skapade under flera decennier av gammal hederlig paranoia.

Nattlager…

Tidigare, i Pristina, hade jag, som jag gor ibland, skickat ut en fraga i cyberrymden: vilken vag ska jag ta? Via Albanien eller via Montenegro? Jag fick inte mycket till motiv, forutom att bada vagarna var “breathtaking”. Jag valde tillslut Albanien. Nar jag besokte bade landerna under en resa 2006 sa blev Montenegro min klara favorit. Darfor valde jag att atervanda till Albanien. Det ar en mer delikat fragestallning och intressantare ur en ren psykologisk vinkel. Varfor hade jag inte fallit for Albanien? Jag hoppades att fa svaret pa den fraga under mitt andra besok i landet.

Under forsta heldagen i Albanien sa tog jag mig fram till staden Kukes som faktiskt ar den enda staden i varlden som blivit nominerad till Alfred Nobel’s pris i fred. Jag stannade sa lange sa att jag kunde dricka mig otorstig och ata mig matt med hjalp av en burk coca-cola och en sandwish, och sen borjade jag farden mot Shkoder ca 20 mil vasterut, och faktiskt: vagen var verkligen “breathtaking, och det pa mer an ett satt. Den var mycket jobbig och mycket mycket vacker och… ja, faktiskt sa paminde den lite om “Dodens vag” utanfor La Paz i Bolivia.

Kukes-Shkoder road…

I Shkoder cyklade jag omkring pa staden gator allt for lange i jakten pa det hotel som jag bott pa under 2006 ars resa. Nar jag inte hittade det sa gick jag igenom Albaniens karta i huvudet och kom fram till den nagot retliga slutsatsen om att jag inte hade varit i staden forut. Jag hade under nastan en timme letat efter ett hotel som fanns i staden Durres flera mil soderut. Och jag som alltid trott att jag varit i Shkoder men inte i Durres…

Dagen efter sa cyklade jag over till Montenegro, och blev overfortjust nar jag sag en hel flock skoldpaddor i ett litet vattendrag, och tog mig till staden Bar dar jag insag att jag fortfarande far allergi av narheten till strander och strandliv. Detta bizzara omrade mellan asfalten och vattnet som tycks dra till sig en viss sorts individer som verkar tavla i den nagot tveksamma grenen: “forsok se sa avslappnad och ointresserad ut som mojligt”, fast det enda de egentligen lyckas med ar att se ut som manskliga valrosskolonier, och inramningen pa de har kolonierna ger mig ocksa milda fysiska och psykiska besvar: malplacerade uteserveringar i bambuplagiat vars personal har paklistrade leenden som kan skramma barn, och dar kunderna sitter med bar overkropp med bilringarna hangande over en midjevaska fran 80-talet, dartill: oandliga rader av wannabe-hippa affarer som forsoker salja Quicksilverklader med hjalp av den inte sa stralande ideen att spela Prodigys “Firestarter” om och om igen. Snalla, ta mig harifran!

Montusnegrus skalmanus minor. Oerhort sallsynt.

Skalbagge…

Och det var precis vad den gamla Stena Line farjan faktiskt gjorde 6 timmar senare. Pa 10 timmar tog den flytande farkosten mig ifran Bar till italienska Bari pa andra sedan Adriatiska havet. Jag har inte mycket att saga om resan over forutom att jag ar glad att jag inte langre “reser med ryggsack”. Jag skulle aldrig palla de har langresorna med “public transport”. De ar for jobbiga. Backpackers ar verkligen ett hardat slakte. Seriost.

Kvallsmat…

Min forsta dag i Italien praglades av en svar svart och bottenlos angest. (Snalla, ge mig tillbaka ostra Europa eller Balkan!!) Jag cyklade i nastan tva hela dagar utan att komma utanfor stadsomradet. Allt jag sag var illaluktande och osympatiska motorfordon samt valrosskolonier. De pafoljande dagarna blev battre. Jag lamnade kusten i panik och cyklade vasterut langs sporren i Italiens stovel mot landets centrala delar och nar jag pa smavagar kom fram och korsade Parco nazionale d’ Abruzzo sa var jag mig sjalv igen, och det tack vare ett par rejala bergspass i ett allt mer avtrafikerat omrade. Jag fick antligen tillfalle att se tillbaka pa och reflektera over min forsta tid i landet, detta hade jag ju inte kunnat gora i realtid eftersom jag var for upptagen med att overleva den fasansfulla trafiken. Jag tankte pa manniskorna som jag mott och det faktum att de upptratt en aning mer “neutralt” mot mig an vad jag ar van vid fran tidigare resor i andra lander. Ibland var det skont, men ibland supertrist. Utan undantag sa har jag dock mott mycket vaenliga manniskor nar det har varit jag som tagit kontakten som t ex vid fragor om hur jag ska cykla. En kvinna gav mig en pase korsbar i en affar, i en annan affar slapade agaren med mig till en kaffebar dar vi drack var sin espresso. Nar jag cyklade in i staden Foggias centrala delar sa stannade jag vid ett gang herrar och fragde efter vad-det-nu-var. Han som efter en stunds tvekan tog till orda gjorde det med en mjuk fransk variant av det italienska spraket som gjorde att jag drog slutsatsen om att de tre herrarna hade sina rotter i de f.d franska kolonierna i sodra delen av Vastafrika. Om jag far dra en hel kontinents befolkning over samma kant sa har jag aldrig traffat sa glada manniskor som i Afrika. Kontinenten ar inte krig, svalt och dod utan snarare sang, dans och liv – men i den har mannens ogon sa sag jag inget skratt utan sorg samt den sortens smarta som fods ur forlust, och jag tyckte mig kunna ana att den har trion hade forlorat drommen om sin egen framtid nar insikten om att deras forvantningar om ett liv pa andra sedan havet inte bara varit naiva utan aven en utopi och ett luftslott. Vad drommer man om nar ens livsdrom forst gatt i uppfyllelse men sen visat sig vara falsk? Vagar man ens dromma igen?

“Sorry, I don’t know” sa mannen nu pa engelska med en sorgsen men intensiv blick som berattade att han hade analyserat mig pa samma satt som jag hade gjort med honom under den sekund som forflutit. Jag tyckte mig se en smula av forundran samt en spillra av gladje att i hans ogon for att jag hade stannat och fragat just Dem om vagen till-vad det-nu-hade-varit.

Jag tycker saledes om Italien, men an sa lange har det inte varit nagot toppenland for cykling. Det oforberedda tycks inte handa i Italien, tiden gar sin gang utan nagra verkliga toppar eller dalar. Verligheten har manga ganger tappat sina riktiga och ursprungliga proportioner. Minsta lilla vag paminner om en motorvag och en by ar inte langre en by utan en mellanstor stad med storstadsfantasier. Detta ar eventuellt ord som jag far angra eftersom jag gillar landet mer och mer for varje dag som gar. Vi far se hur det gar i nasta inlagg…

Nu njuter jag av underbar mat och svettas over en och annan lektion i italienska hemma hos Alessio, han som jag cyklade genom sudan tillsammans med, och hans brittiska sambo Kristina. Platsen ar nagra mil utanfor Rom. Jag stannar har ett tag.

//Lars

Följ min resväg på kartan.
Visa lostcyclist på en större karta