Strax soder om Vilnius: En motorcykel narmar sig. En av BMW:s storre offroad modeller. Expeditionsutrustad. Det tog mig inte ens en sekund att se att personen var pa vag hem ifran en mycket lang resa. Han lattade pa gasen. Jag slutade trampa.Vi vinkade. For en sekund: nagon form av samhorighet. Han vet. Jag vet. Han: Pa vag hem till ett forsok att leva ett ”normalt” liv. Jag: Pa vag bort – dar endast fantasin begransar regin. Dar hela varlden ligger oppen. Dar jag kan ta jobb pa en fransk vingard eller dar jag kan paddla nerfor Kongofloden i en urgropt tradstam. Men tillsvidare sa nojer jag mig dock med att cykla vidare soderut…

Efter att ha cyklat genom Dzukija nationalpark sa kom jag tillslut till den stora lilla byn Grutas. Under Sovjets storhetstid sa fanns det cirka 2 miljoner statyer av Stalin och Lenin i landet. Vad hande med dem efter det enorma rikets fall? Tja, nagra av dem finns iaf i Grutas. Jag betalade intrade till parken och borjade ga runt i omradet. Skulle jag bli tvingad att beskriva parken med ett enda ord sa skulle jag valja: surrealistisk: Marx och Kapsukas star har granne med granar och Lenin och Stalins anletsdrag ar huggna i sten. En bit bort: tivoliattraktioner i gralla farger for barn med sockervadd i ansiktet inramade av brun rostig taggtrad och slitna grona vakttorn vars spruckna hogtalare spyr ut rysk militarmusik som lagger sig som ett lock over den redan kokande kitteln, och darborta: En gigantisk men tam kamel som halsar genom att trycka sin enorma mule mot de nervost skrattande besokarnas ansikten, och vander jag pa huvudet sa moter min blick en zebras, och bortanfor statyerna av de doda fortryckarna, och bortanfor tivolit och kamelen och zebran, sa star godstaget som transporterade 360000 litauer till evigt straffarbete i Jakutskregionen i Sibirien. Surrealistiskt – indeed.

Nagra av statyerna i parken ar skapade av Konstantinas Bogdanas ifran Vilnius. Efter Sovjetunionens fall, da han, gissar jag, fick en aning mer frislappta tyglar att skapa vad han egentligen ville, sa skulpturerade han en staty av Frank Zappa i brons som idag finns i centrala Vilnius. Fran Stalin i sten till Zappa i brons. Vilket makalost karriarsteg!

Efter Grutas sa borjade jag trampa mot Polen. Dagen efter sa kom jag dit efter att ha cyklat pa skogsvagar av grus som ibland inte var mycket storre an stigar. Jag kom till en glanta med ett litet monument som berattade att jag nu lamnade Litauen bakom mig och att Polen bredde ut sig framfor mig. Det ar sa har det ska se ut. Oppna granser. Sa har borde, och kommer, hoppas jag, hela varlden att se ut sa smaningom. Sa som den en gang ocksa gjorde.

Efter ett tag sa insag jag att jag var vilse. Nar jag kom till en liten men asfalterad vag sa forsokte jag darfor att stoppa en vit bil som narmade sig, for att fraga efter vagen. Jag antar att personen bakom ratten i alla fall levde, men han stannade inte och han gav inte ens min undrande blick ett bemotande. Jag borjade smaskratta. Varlden har sa manga ansikten. Hade jag vinkat ner en bil i t ex Mellanostern sa hade foljade kunnat utspela sig: 1) Bilen hade stannat. 2) Personen hade inte kunnat svara pa min fraga, men trots detta sa hade han sagt att det ar for langt for att cykla, men att jag kan fa lift av honom. (Trots att han inte vet vart jag ska…) 3) Han hade skakat pa huvudet, smackat med tungan och sett bekymrad ut nar jag svarar att jag hellre cyklar. 4) Han ger mig sin lunch alternativt en pase frukt och kor sen ivag med en rivstart och ar samtidigt nara att krocka med en tutande lastbil.

Men nu ar jag i det sa manga ganger skitnodiga Europa. Istallet sa provar jag en val beprovad metod: Jag cyklar sa att jag har motvind. Det brukar innebara att man ar pa ratt vag… och efter nagra kilometer sa kommer jag till en by dar jag inser att jag inte langre ar vilse.

Nagra dagar senare sa kom jag till staden Bialystok dar jag stannade en natt pa hotell och duschade veckans dusch och drack veckans ol pa en uteservering pa stadens torg.

Senare: Jag ligger inne i taltet med en karta uppslagen och planerade de kommande dagarnas rutt nar mitt pekfinger med ett ryck plotsligt stannar vid ett ortsnamn: Sobibor. Tva dagar senare sa var jag dar.

Sobibor var en avlivningscentral i samma helvetiska stuk som Treblinka och Auschwitz, belaget i det avlagsa horn dar Polen, Vitryssland och Ukraina mots. Jag stannade ett par timmar i omradet och gick bland annat den 100 meter langa ”Road to Heaven” – strackan mellan camp 2 och camp 3 – gaskammaren. Mellan maj 1942 och oktober 1943 sa vandrade 250 000 manniskor samma vag. Ingen av dem atervande. Nar jag vandrade strackan i april 2009 sa var gangen kantat av granar och minnesstenar. 1943 sa var den kantad av brun taggtrad.

”The Road to Heaven”

Den 14:e oktober 1943 sa lyckades tva fangar – Leon Feldhender och Alexander ”Sasha” Pechersky tillsammans doda 11 SS-officerare och tack vare den heroiska insatsen sa lyckades mer an 300 fangar att fly fran Sobibor. Langt senare, 1978, sa arresterades kommendanten for lagret, Gustaf Wagner, i Brasilien och identifierades av den fore detta fangen och rymlingen Stanislaw Szmajzner med orden: ”Hallo Gust!”

Nagra timmar efter det omskakande besoket pa sobibor sa tog jag mig ner till floden Bug dar jag hade tankt att campa. Pa andra sidan den 20 meter breda floden sa lag Ukraina och jag funderade pa om jag skulle simma over – bara som en kul grej. Jag rorde mig langs med floden for att hitta den perfekta taltplatsen nar jag hor hur en MC narmar sig. Jag staller mig bakom en gran och viskar ”fuck” for mig sjalv nar jag ser att ar tva kamoflagekladda granspoliser. Jag kande mig nastan lika patetisk som jag maste ha sett ut nar de hittade mig bakom granen och jag hoppar fram med ett oskyldigt leende och sager: Do you speak english? Efter en kvart, nar de skrivit upp allt viktigt ifran mitt pass och pratat fram och tillbaka med en kollega i deras variant av en RAKEL-radio sa sa de at mig att fortsatta till en narliggande by dar det skulle finnas ett hotell. Jag cyklade dit men sag inget hotell, sa jag fortsatte en mil till och slog upp taltet i en skogsdunge istallet.

Raknar man bort aret da jag var hemma i Sverige och slosade bort livet, sa var detta tredje gangen pa kort tid da poliser eller miltarer blivit inblandade i mitt campande. Forst i Jemen dar militaren hittade mig under en buske i oknen och bokstavligen eskorterade mig in pa ett hotellrum, samt den gangen polisen kom pa morgonen i Georgien och sa att jag inte fick vandra i bergen ”eftersom Tjetjenien ligger dar”. Polisen i Georgien var bast – de kom ju inte forran pa morgonen…

Dagen efter att polisen kom och sa hej sa cyklade jag over gransen till Ukraina och plojde asfalt hela dagen forutom under 15 kilometer da jag istallet plojde sand. Pa kvallen sa hittade jag en fin skog att sova i cirka 6 mil norr om L’viv. Dar ar jag nu.

Jag cyklar snart vidare mot ett av Europas mest spannande horn: Karpaterna. Nar jag cyklade genom omradet for 5 ar sen sa sag jag inget pa grund av regn. Jag hoppas pa Revanch! Vill ni veta hur det gar sa kan ni prenumerara pa min blogg HAR

Följ min resväg på kartan.
Visa lostcyclist på en större karta

Mvh Lars